Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

1

Nr 8.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av lagen den 15 juni 193 A (nr 255)
angående anteckning örn innehav av fordring shandling
på grund varav inteckning beviljats i fast egendom
m. m.; given Stockholms slott den 3 november
1938.

t

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till:

1) lag om ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 255) angående
anteckning om innehav av fordringshandling på grund varav inteckning beviljats
i fast egendom m. m.;

2) lag angående ändrad lydelse av 9 a § lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 31) om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

3) lag angående ändrad lydelse av 17 a § lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1)
om inteckning i fartyg;

4) lag örn ändrad lydelse av 8 a § förordningen den 13 april 1883 (nr 16
s. 1) angående förlagsinteckning;

5) lag angående ändrad lydelse av 7 a § lagen den 3 juni 1932 (nr 171)
om inteckning i jordbruksinventarier;

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med
särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden; samt

7) lag angående ändrad lydelse av 103 § utsökningslagen.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 8.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 255) angående anteck''
ning om innehav av fordringshandling på grund varav inteckning be

viljats i fast egendom m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 15 juni 1934 angående anteckning om
innehav av fordringshandling på grund varav inteckning beviljats i fast
egendom m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

Vill någon---vederbörlig fastighetsbok.

Uppvisande varom----egendomen ligger.

Anmäler den, vilken senast blivit antecknad såsom innehavare av inteckningshandling,
hos inskrivningsdomaren uti skriftlig av vittnen styrkt handling,
att innehavet upphört, varde förhållandet i inteckningsprotokollet antecknat
och i vederbörlig fastighetsbok anmärkt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9a § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31)
örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas, att 9 a § lagen den 14 juni 1907 om inteckning i
tomträtt och vattenfallsrätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 9

a §.

Vill någon att i tomträttsprotokollet skall antecknas att han innehar inteckningshandling,
uppvise handlingen i huvudskrift för inskrivningsdomaren;
och gore denne i protokollet anteckning om innehavet.

Uppvisande varom nu är sagt må ock ske inför annan inskrivningsdomare.
Denne skall, då sådant sker, i tomträttsprotokollet korteligen anteckna vad

1 Angående 9 a § se SFS 1934: 256.

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

3

inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal då den utgavs, av vilken
rätt eller inskrivningsdomare inteckning är beviljad eller ansökan örn inteckning
förklarats vilande, när och under vilken paragraf i protokollet det
skedde samt, om inteckning förnyats, nedsatts eller annorledes förändrats,
när det ägt rum. Sedan ingive inteckningshavaren för anteckningens verkställande
protokollet till inskrivningsdomaren i den ort, där tomten ligger.

Anmäler den, vilken senast blivit antecknad såsom innehavare av inteckningshandling,
hos inskrivningsdomaren uti skriftlig av vittnen styrkt handling,
att innehavet upphört, varde förhållandet i tomträttsprotokollet antecknat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 17 a § lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1)

om inteckning i fartyg.

Härigenom förordnas, att 17 a § lagen den 10 maj 1901 om inteckning i
fartyg1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

17 a §.

Vill någon--— om åtgärden.

Uppvisande varom---stycket avses.

Anmäler den, vilken senast blivit antecknad såsom innehavare av inteckningshandling,
hos inskrivningsdomaren uti skriftlig av vittnen styrkt handling,
att innehavet upphört, varde förhållandet i inteckningsboken antecknat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 8 a § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 8. 1)

angående för lagsinteckning.

Härigenom förordnas, att 8 a § förordningen den 13 april 1883 angående
förlagsinteckning2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 Senaste lydelse se SFS 1936: 226.

2 Senaste lydelse se SFS 1936: 225.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

8 a §.

Vill någon — — — om åtgärden.

Uppvisande varom---stycket avses.

Anmäler den, vilken senast blivit antecknad såsom innehavare av inteckningshandling,
hos inskrivningsdomaren uti skriftlig av vittnen styrkt handling,
att innehavet upphört, varde förhållandet i den i 12 § omförmälda bok
antecknat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 a § lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning
i jordbruksinventarier.

Härigenom förordnas, att 7 a § lagen den 3 juni 1932 om inteckning i
jordbruksinventarier1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

7 a §.

Vill någon---örn åtgärden.

Uppvisande varom —--beviljat inteckningen.

Anmäler den, vilken senast blivit antecknad såsom innehavare av inteckningshandling,
hos inskrivningsdomaren uti skriftlig av vittnen styrkt handling,
att innehavet upphört, varde förhållandet i den i 12 § omförmälda bok
antecknat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda
bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser
om handläggning av inskrivningsärenden2 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

1 Angående 7 a § se SFS 1934: 259.

s Senaste lydelse se SFS 1936: 224.

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

9 §•

Örn inskrivningsdomarens beslut eller annan i inskrivningsärende vidtagen
åtgärd utom såvitt angår anmälan om upphört innehav av inteckningshandling
meddelas besked genom bevis, som tecknas å den till grund för
ansökningen åberopade handlingen. Beviset skall innehålla uppgift å det
rum i fastighets-, tomträtts- eller vattenfallsrättsboken, vari inskrivningen
verkställts.

Innefattar beslutet---för beslutet.

Då lagfart---är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 103 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 103 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

103 §.

Kungörelse örn---sin rätt.

De, vilka hava fordran eller rättighet, som bör vid auktionen iakttagas,
skola, såvitt ske kan, om auktionen och det särskilda sammanträdet, där
sådant skall hållas, underrättas genom rekommenderade brev, vilka auktionsförrättaren
skall avsända senast fyra veckor före auktionen; skolande i breven
tillika lämnas uppgift, som i 85 § 2 mom. sägs, angående den fordran,
för vars gäldande försäljningen skall äga rum. Underrättelse om auktionen
och sammanträdet varde ock, efter ty nyss sagts, borgenären och gäldenären
meddelad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

1 Senaste lydelse se SFS 1912: 211.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 oktober 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Eriksson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga om
ändrad lagstiftning angående anteckning om innehav av intecknad fordringshandling
samt anför därvid:

»Enligt lagen den 15 juni 1934 (nr 255) angående anteckning örn innehav
av fordringshandling på grund varav inteckning beviljats i fast egendom
m. m. äger den, som vill att i inteckningsprotokollet skall antecknas att han
innehar fordringshandling på grund varav inteckning i fast egendom beviljats
eller ansökan därom förklarats vilande, uppvisa handlingen i huvudskrift
för inskrivningsdomaren i den ort, där egendomen ligger. Inskrivningsdomaren
skall därefter i protokollet göra anteckning om innehavet samt
låta ärendet anmärkas i vederbörlig fastighetsbok. Uppvisande varom nu
är sagt må ock i viss angiven ordning ske inför annan inskrivningsdomare.

Motsvarande bestämmelser angående uppvisande av inteckningshandling
hava meddelats i 9 a § lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och
vattenfallsrätt, 17 a § lagen den 10 maj 1901 örn inteckning i fartyg, 8 a §
förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning och 7 a § lagen
den 3 juni 1932 örn inteckning i jordbruksinventarier.

Ifrågavarande lagstiftning, som tillkommit i samband med inteckningsförnyelsernas
avskaffande, har främst till ändamål att bereda inteckningshavare
trygghet mot risken att inteckningshandlingen utan hans vetskap dödas
jämlikt lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling.
I 4 § sistnämnda lag har i anledning därav upptagits en bestämmelse av
innehåll att vid ansökan örn dödande av inteckningshandling sökanden har
att, där så kan ske, underrätta den som senast blivit antecknad såsom innehavare
av handlingen. Anteckning om innehav av inteckningshandling avsåg
emellertid att tjäna jämväl andra syften än det som, enligt vad nu nämnts,
närmast föranlett institutets inrättande. Med anmälningsförfarandet åsyftades
sålunda därjämte att vinna ökad säkerhet för att inteckningshavare hölles
underkunnig örn andra åtgärder, som kunde inverka på hans rätt, såsom
exekutiv auktion å den intecknade egendomen, inlösen av mark enligt
ensittarlagen och fördelning av expropriationsersättning. Detta syfte ansågs
kunna förverkligas genom att inteckningshavares namn och adress anteck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

7

nades i det gravationsbevis, som rekvireras till ledning för den ifrågavarande
åtgärden, varigenom det i 103 § utsökningslagen stadgade underrättelseförfarandet
underlättades och gjordes mera effektivt. Bestämmelser härom
hava meddelats i kungörelser den 9 november 1934 (nr 533 och 535—537).

I cirkulär till affärsbankerna den 20 november 1934 har styrelsen för
svenska bankföreningen förklarat sig anse att det icke funnes anledning
tillråda bankerna vare sig att anmäla innehav av inteckningshandlingar,
som hos dem belånats, eller att generellt förbinda sig att anmäla
innehav av i öppet förvar nedsatta inteckningshandlingar. Såsom skäl
härför har anförts att en innehavsanteckning, som en gång gjorts, icke
kunde återkallas ävensom att en kontroll angående exekutiva försäljningar
och mortifikationsansökningar, vilken byggde på underrättelse per post,
icke vore osviklig. Den i förstnämnda hänseende framställda anmärkningen
har bankföreningens styrelse närmare utvecklat i ett av styrelsen
den 29 oktober 1937 avgivet yttrande över en av Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och svenska bostadskreditkassan i skrivelse till chefen
för justitiedepartementet den 28 april samma år gjord hemställan örn viss
ändring i byggnadstadgan, i vilket yttrande styrelsen anfört bland annat:

Styrelsen har särskild anledning att framhålla önskvärdheten av att lagen
angående anteckning örn innehav av fordringshandling på grund varav inteckning
beviljats i fast egendom m. m. i ett visst avseende omarbetas eller
kompletteras. Mot lagen är nämligen att rikta den anmärkning, att dess avfattning
är sådan, att enligt densamma rätt icke finnes att återkalla en
innehavsanteckning, som en gång blivit gjord. Detta är en bestämd olägenhet
särskilt för kreditgivare, vilka såsom affärsbankerna utlämna inteckningslån
på kort tid. Har banken i sammanhang med lämnandet av ett
dylikt lån anmält sig såsom innehavare av den belånade inteckningen, kommer
banken, sedan lånet blivit löst och inteckningen återställts till låntagaren,
att hos domstolen alltjämt kvarstå såsom inteckningens innehavare
med påföljd att underrättelser örn exekutiva försäljningar och dödningsansökningar
komma att framdeles fortfarande tillställas banken. Från bankens
synpunkt är detta olägligt dels därför att mottagandet av en dylik underrättelse
dock kan giva anledning till vissa efterforskningar för att det
skall bliva med visshet konstaterat, att inteckningen icke finns någonstädes
inom banken, och dels även därutinnan att det givetvis icke är tilltalande att
mottaga en underrättelse, som för att göra sin avsedda nytta borde hava
tillställts en annan. Banken kan bliva fri från sin hos domstolen antecknade
förbindelse med inteckningen endast genom att någon, som efter banken
erhållit inteckningen i sin besittning, finner skäligt anmäla sitt innehav
av densamma. Affärsbankerna pläga i fråga örn de hos dem belånade inteckningarna
icke göra anmälningar örn sitt innehav av dem. Fortfarande
liksom tidigare sker bankernas kontroll angående exekutiva försäljningar
och dödningsansökningar, som kunna beröra dessa inteckningar, genom organiserad
granskning av kungörelserna i Post- och Inrikes Tidningar. Enligt
vad erfarenheten ådagalagt är denna kontroll i stort sett tillfredsställande.

I skrivelse till Kungl. Majit den 12 december 1936 har styrelsen för
föreningen Sveriges häradshövdingar upptagit den av bankföreningen
berörda frågan. Styrelsen har visserligen ifrågasatt huruvida icke
möjlighet att göra anmälan angående upphört innehav av inteckningshand -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

ling utan att samtidigt ny innehavare anmäles redan nu kunde anses stå
öppen, då något förbud mot dylik anmälan i allt fall icke meddelats. I detta
avseende hade dock, enligt vad styrelsen erfarit, olika meningar framträtt.
I varje fall funnes inga bestämmelser meddelade rörande sättet för en dylik
anmälans behandling och de avgifter, som densamma skulle betinga. Till
undanröjande av det osäkerhetstillstånd som i förevarande fall vöre rådande,
syntes det styrelsen önskvärt att genom uttrycklig bestämmelse i lag fastsloges,
att anmälan finge göras rörande upphört innehav av fordringshandling
till säkerhet för vilken inteckning vore gällande. I skrivelsen har styrelsen
vidare gjort gällande att ett behov i vissa fall framträtt av möjlighet
till dylik anmälan och härutinnan anfört:

Från en mera allmän synpunkt måste det alltid framstå som önskvärt
att kunna ur fastighetsböckerna avföra anteckningar, som icke längre äga
sin motsvarighet i de verkliga förhållandena. Det måste vidare anses meningslöst,
att meddelanden rörande exekutiva eller därmed likställda förfaranden
av vederbörande myndigheter avlåtas till enskilda personer eller kreditanstalter,
som enligt fastighetsboken stå antecknade som innehavare av
viss fordringshandling men vilkas innehav redan upphört. Vad särskilt
angår kreditanstalterna, kan det för dem vålla ett i varje fall onödigt besvär
att i sådana fall förvissa sig örn, huruvida den åsyftade fordringshandlingen
fortfarande befinner sig i anstaltens innehav. Måhända har denna
synpunkt i någon mån bidragit till att bankerna icke i större utsträckning
än som skett funnit med sin fördel förenligt att göra anmälningar om innehav.
Då i fastighetsboken såsom innehavare av viss fordringshandling
står antecknad person, vars innehav redan upphört, kan det i allt fall tänkas,
att detta förhållande kan leda till att underrättelse rörande ett exekutivt
eller därmed likställt förfarande icke kommer den verklige innehavaren
av handlingen tillhanda. I sådana fall kan saknaden av möjlighet att göra
anmälan rörande upphört innehav sålunda komma att direkt motverka syftet
med den nya lagstiftningen.

Styrelsen har slutligen framhållit att det anförda närmast haft avseende
på de inteckningar, som särskilt äro av intresse för lantdomstolarna, nämligen
inteckningar i fast egendom, men att samma skäl syntes böra leda
till införandet av liknande lagbestämmelser även beträffande fordringsinteckningar
i övriga slag av inteckningsobjekt.

Den av styrelserna för svenska bankföreningen och Sveriges häradshövdingar
berörda frågan har sedermera behandlats i en inom justitiedepartementet
upprättad promemoria i ämnet. I promemorian uttalades inledningsvis
att, då genom 1934 års lagstiftning icke meddelats någon bestämmelse,
med stöd av vilken en anteckning om innehav finge avföras,
borde det antagas, att anteckningen skulle gälla enligt sitt innehåll intill
dess anteckning om ny innehavare skedde. Av vad i ärendet förekommit
syntes dock framgå, att ett fullständigande av bestämmelserna att omfatta
jämväl anmälan om upphört innehav borde övervägas. I samband därmed
borde enligt uttalande i promemorian sådan ändring vidtagas av gällande
föreskrifter angående inteckningshavares underrättande örn exekutiva auktioner
och andra därmed jämförliga åtgärder, att ökad säkerhet vunnes för

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

9

att meddelanden rörande dylika förfaranden verkligen komme vederbörande
inteckningshavare tillhanda.

I förstnämnda hänseende erforderliga bestämmelser föreslogos i promemorian
skola erhålla det innehåll att den, vilken senast blivit antecknad
såsom innehavare av inteckninghandling, skulle äga att efter därom gjord
anmälan få antecknat att hans innehav upphört. Örn samtidigt med dylik
anmälan om upphört innehav anmälan om innehav av samma inteckningshandling
förelåge, borde naturligen förstnämnda anmälan icke föranleda
någon åtgärd. Att giva uttryck häråt i lag ansågs i promemorian
icke påkallat. Uppvisades däremot icke inteckningen för anteckning om
nytt innehav borde — till förebyggande av att anmälan örn upphört innehav
gjordes av obehörig person i bedrägligt syfte — såsom villkor för avförandet
av anteckning om innehav böra uppställas att anmälan skulle
göras i skriftlig, av två personer bevittnad handling. Av praktiska skäl
förordades att anmälan om allenast upphört innehav skulle göras hos den
inskrivningsdomare där inteckningen beviljats.

I promemorian anfördes vidare att, såvitt fråga vore om inteckning i fast
egendom, tomträtt och vattenfallsrätt, syntes ärendet böra behandlas såsom
ett inskrivningsärende, d. v. s. antecknas i dagbok och protokoll, där sådant
fördes, samt anmärkas i respektive fastighets-, tomträtts- eller vattenfallsrättsbok.
Beträffande övriga slag av inteckningar borde anmälan antecknas
i dagbok och vederbörlig inteckningsbok.

Att åteckna anmälningshandlingen bevis om den verkställda anteckningen
ansågs i promemorian icke erforderligt. Vad anginge inteckning i fast egendom,
tomträtt och vattenfallsrätt innebure detta en avvikelse från den i 9 §
lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden
givna regeln, att i inskrivningsärende bevis om meddelat
beslut eller vidtagen åtgärd skall åtecknas den till grund för ansökningen
åberopade handlingen. För verkställd anteckning om upphört innehav skulle
varken lösen- eller stämpelavgift utgå.

I författningstekniskt hänseende föreslogs i promemorian, att bestämmelserna
i ämnet upptoges såsom tillägg till nu gällande stadganden rörande
anteckning örn innehav. I samband därmed skulle förenämnda lagrum i
lagen med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden
undergå sådan ändring att från tillämpligheten av vad där stadgades om
meddelandet av bevis undantoges nu ifrågavarande ärende. Närmare föreskrifter
örn sättet för anmärkande i dagbok och vederbörlig fastighets- eller
inteckningsbok av anmälan om upphört innehav borde meddelas i administrativ
ordning.

Beträffande den av styrelsen för svenska bankföreningen berörda frågan
örn effektiviteten av underrättelser om exekutiva försäljningar och mortifikationsansökningar
har i promemorian anförts:

Bankföreningens styrelse torde med sin i detta avseende framställda anmärkning
närmast hava avsett meddelanden angående exekutiva auktioner
och därmed jämförliga åtgärder, såsom inlösen av mark enligt ensittarlagen
och fördelning av expropriationsersättning. Vad angår dödande av inteck -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

ningshandling jämlikt lagen om dödande av förkommen handling kan ju
detta enligt 4 § sistnämnda lag i regel icke ske, med mindre sökanden visat
att den som senast blivit antecknad såsom innehavare av handlingen blivit
om ansökningen underrättad. Härigenom lärer inteckningshavare hava bereus
full trygghet mot att ett mortifikationsförfarande kommer till stånd
utan hans vetskap. Annorlunda förhåller det sig med exekutiva auktioner
och övriga därmed jämförliga åtgärder, vilka kunna inverka på inteckningshavares
rätt. Enligt 101 och 103 §§ utsökningsiagen skall dylikt förfarande
offentliggöras genom en i särskild ordning publicerad kungörelse och, såvitt
ske kan, genom särskilda kallelsebrev till inteckningshavarna och övriga
rättsägare. Rekommendation av dessa kallelsebrev är emellertid icke
föreskriven.

För att bereda inteckningshavare möjlighet att med större säkerhet än
nu vöre fallet kunna påräkna underrättelse om nu nämnda åtgärder föreslogs
i promemorian, att i 103 § utsökningsiagen skulle intagas föreskrift
att där omförmälda kallelsebrev skulle översändas i rekommenderade försändelser.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts hade upprättats vid promemorian
fogade förslag till lagar örn ändrad lydelse av lagen angående anteckning
om innehav av fordringshandling på grund varav inteckning beviljats
i fast egendom m. m. samt av 9 a § lagen om inteckning i tomträtt
och vattenfallsrätt, 17 a § lagen om inteckning i fartyg, 8 a § förordningen
angående förlagsinteckning, 7 a § lagen örn inteckning i jordbruksinventarier,
9 § lagen med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden
ävensom 103 § utsökningsiagen.

över promemorian och lagförslagen hava efter remiss utlåtanden avgivits
av inskrivningsdomarna i Stockholm och Södra Roslags domsaga,
överexekutorerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus och Västerbottens län, styrelserna för föreningen Sveriges
häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, svenska bankföreningen
och svenska sparbanksföreningen ävensom föreningen mellan ombudsmännen
hos Sveriges landshypoteksinstitution.

Den föreslagna utvidgningen av lagstiftningen angående anteckning om
innehav av intecknad fordringshandling har i princip tillstyrkts i samtliga
utlåtanden. I fråga örn lagförslagens utformning hava dessa tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av överexekutorerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus och Västerbottens län, styrelserna för föreningen
Sveriges stadsdomare, svenska bankföreningen
och svenska sparbanksföreningen ävensom föreningen mellan
ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution.
I övriga utlåtanden hava framställts vissa erinringar mot förslagets
innehåll.

Önskvärdheten av den föreslagna lagstiftningen har understrukits av flera
remissmyndigheter. Överexekutor i Göteborg har uttalat, att förslaget
att den som senast blivit antecknad såsom innehavare av inteckningshandling
skulle äga få antecknat, att hans innehav upphört, syntes vara en

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

11

ofrånkomlig följd av rätten att få innehavet antecknat. Att så ej föreskrivits
i samband med lagens tillkomst vore enligt överexekutors förmenande en
brist. Även styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare
har ansett det vara en uppenbar brist i gällande lagstiftning att regler
icke funnes för avförande av verkställd anteckning om innehav av intecknad
fordringshandling. Styrelsen för svenska sparbanksföreningen
har framhållit att redan ur synpunkten av reda och ordning i
fastighetsböckerna vore det uppenbarligen önskligt, att genom uttrycklig bestämmelse
i lag möjlighet bereddes att ur fastighetsböckerna avföra anteckningar,
som icke längre ägde motsvarighet i verkliga förhållanden. Å dylika
anteckningar grundade meddelanden, särskilt sådana rörande exekutiva och
därmed jämförliga förfaranden, vore givetvis i hög grad ägnade att — i stället
för att leda till det med lagstiftningen avsedda syftet — förorsaka besvär
och olägenheter, särskilt för kreditgivare, som utlämnade inteckningslån på
kort tid.

I samma riktning har föreningen mellan ombudsmännen
hos Sveriges landshypoteksinstitution uttalat sig samt därvid
anfört bland annat:

Landshypoteksföreningarna, vilka samtliga låta hos inskrivningsdomarna
anteckna sina inteckningsinnehav, ha visserligen ännu icke fått vidkännas
några vidare olägenheter av att inga bestämmelser finnas rörande sättet för
anmälan om att hos fastighetsdomstol antecknat innehav upphört. Men i
samma mån som lånen hos föreningarna successivt återbetalas och inteckningar
på grund därav återställas till vederbörande fastighetsägare, vore det
att befara, att underrättelser örn exekutiva auktioner och därmed jämförliga
förfaranden ävensom ansökningar om dödande av förkomna inteckningar
komma att i stor utsträckning delgivas föreningarna, som hos domarna kvarstå
såsom innehavare men ej längre ha något intresse av inteckningarna.
Härigenom skulle hos föreningarna alstras ett visst osäkerhetstillstånd tills
det med absolut säkerhet konstaterats, att man ej längre innehade inteckningen
i fråga bortsett från det onödiga besvär, som därigenom skulle vållas,
och den jämförelsevis stora, föreningarna visserligen ovidkommande risken
att underrättelse om förfarandet eller dödningsansökningen icke komme att
delgivas den rätte innehavaren.

Beträffande omfattningen av den föreslagna lagstiftningen har sistnämnda
förening ansett det självfallet att endast den antecknade innehavaren,
i vars intresse anteckningen uteslutande skett, skulle kunna ansöka
örn dylik återkallelse, liksom ock att denne för sin anhållan ej behövde åberopa
något motiv.

Inskrivningsdomaren i S ö dra Roslags domsaga har
emellertid ifrågasatt, örn det ej jämväl borde medgivas den nye innehavaren
av en inteckningshandling rätt att få anteckningen örn det tidigare innehavet
avförd, utan att han därför samtidigt behövde antecknas som ny innehavare.
Inskrivningsdomaren anförde härom vidare:

Anmälan örn innehav verkställes i regel allenast för lån, som givits på
längre sikt. Då en inteckningshandling utlämnats från en givare av dylikt
lån, vill det synas, som örn den nye innehavaren av papperet ansåge det
alltjämt kvarstående beviset å handlingen angående anteckningen örn det tidigare
innehavet mindre önskvärt, och därför —• även där han eljest själv

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

icke plägar registrera sitt innehav av dylika handlingar — söker ''neutralisera’
detta bevis med ett nytt. Att i de fall, då handlingen kommer i livligare
omlopp, ett dylikt förfaringssätt komme att få en ogynnsam inverkan på
fastighets- etc. bokens överskådlighet utan att medföra motsvarande nytta,
torde vara uppenbart. I dylika fall skulle innehavaren uppnå sitt syfte på
ett enklare sätt, om han berättigades att få den tidigare innehavsanteckningen
avförd. För verkställande av dylik åtgärd skulle krävas handlingens företeende
(eventuellt för annan inskrivningsdomare). Handlingen skulle förses
med bevis, för vilket ingen annan kostnad behövde utgå än för inteckni
ngskontrollstämpel.

Även styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdinga
r har förordat en ändring av lagförslaget i den av inskrivningsdomaren i
Södra Roslags domsaga angivna riktning. Styrelsen anförde härutinnan:

Det kan inträffa, att en belånad inteckningshandling inlöses hos en långivare,
som varit antecknad såsom innehavare men underlåter att anmäla upphörande
av innehavet, samt den nye innehavaren önskar få antecknat, att
innehavet upphört, utan att samtidigt bliva antecknad såsom ny innehavare.
Detta gäller särskilt, då ägaren av den intecknade egendomen inlöst inteckningshandlingen.
Det kan nämligen hända, att han senare kommer att ånyo
belåna inteckningen och att han saknar intresse av att till dess stå antecknad
såsom innehavare av densamma. Beträffande anteckning örn innehav av inteckningshandling
torde tidigare hava anmärkts, att dylik anteckning kan
föranleda, att genom granskning av fastighetsboken, vartill ju envar har
rätt, vinnes en för vederbörande icke önskvärd upplysning rörande hans innehav
av inteckningshandlingar.

I fråga om formen för den anmälan varom här är fråga har styrelsen
för svenska sparbanksföreningen framhållit betydelsen av att
anmälan om upphört innehav skedde på sådant sätt, att tvekan ej kunde
uppstå om vilken inteckning anmälningen avsåge. Styrelsen har i anledning
härav föreslagit, att sådan anmälan skedde å för ändamålet fastställda
formulär.

Mot förslaget att i förevarande fall bevis icke skulle utfärdas samt att anmälningen
skulle vara kostnadsfri hava från vissa håll erinringar gjorts. I nskrivningsdomarna
i Stockholm hava sålunda anfört:

Då det måste antagas, att åtminstone i ett stort antal fall vederbörande
komma att önska bevis, vilja vi ifrågasätta, huruvida det icke lämpligen bör
föreskrivas, att bevis angående den verkställda anteckningen alltid bör utfärdas.
Något bärande skäl att tillhandahålla dylika bevis utan avgift synes
oss icke föreligga. Lösen för anmälan örn innehav utgör en krona, och samma
avgift eller eventuellt något lägre torde lämpligen böra debiteras för bevis
örn innehavs upphörande. Förfarandet skulle då, såsom vi tänkt oss det,
bliva, att anmälan, eventuellt i form av en förteckning, örn fråga är om flera
fordringshandlingar, inges i två exemplar, av vilka inskrivningsdomaren behåller
det ena, medan det andra exemplaret, försett med bevis att anteckning
gjorts i vederbörlig bok, mot lösen återställes till anmälaren.

Styrelsen för föreningen Sveriges h ä r a d s h ö v d i n g a r har
anfört bland annat:

Såsom en allmän regel gäller, att sådana anteckningar av inskrivningsdomaren,
som föranledas av anmälan från offentlig myndighet, skola verkställas
utan avgift men att däremot avgift skall utgå vid ansökan eller an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

13

målan från enskild sökande. Styrelsen håller sålunda före, att vid anmälan
om upphört innehav av inteckningshandling bevis därom bör tecknas å
anmälningshandlingen eller, därest, såsom styrelsen förutsatt, inteckningshandlingen
i vissa fall komme att företes för ändamålet, å sistnämnda handling
samt att för beviset skall debiteras samma lösen som vid anteckning örn
innehav eller en krona. Vidare synes det styrelsen, som om med grunderna
för bestämmelsen rörande inteckningskontrollstämpel skulle överensstämma,
att anmälnings- eller inteckningshandlingen förses med dylik stämpel.

Mot den föreslagna ändringen i t03 § ut sökning slag en har allenast överexekutor
i Göteborg framställt erinran under förmälan att allmänheten enligt
överexekutors iakttagelse i stor utsträckning underläte att utlösa rekommenderade
skrivelser från myndigheter. Ett vanligt brev torde därför
lättare och säkrare nå en adressat i dylika fall och ingenting vore sålunda
vunnet med en ändring i denna del.

Såsom förut nämnts saknas i lagstiftningen angående anteckning örn innehav
av intecknad fordringshandling uttryckliga bestämmelser örn anteckning
av upphört innehav. Frånvaron av dylika bestämmelser har, enligt vad som
från flera håll vitsordats, framstått som en brist, vilken i viss mån lagt hinder
i vägen för lagstiftningens användande i den utsträckning, som för vinnande
av dess syfte varit önskvärd. En reglering av ifrågavarande spörsmål
synes därför böra komma till stånd. Samtliga i ärendet hörda myndigheter
och enskilda sammanslutningar hava jämväl i princip tillstyrkt
förslaget härom.

Enligt de remitterade lagförslagen skulle den som senast blivit antecknad
såsom innehavare av inteckningshandlingen äga att i närmare angiven ordning
få antecknat att innehavet upphört. I några yttranden har emellertid
ifrågasatts sådan komplettering av detta stadgande att jämväl ny innehavare
av en inteckning skulle äga att få anteckningen örn ett tidigare innehav avförd
utan att han därvid samtidigt behövde bliva antecknad såsom innehavare.
Till stöd härför har i ett yttrande åberopats att i de fall, då en inteckningshandling
komme i livligare omlopp, de upprepade nya innehavsanteckningarna
skulle ogynnsamt inverka på fastighetsbokens överskådlighet.
I ett annat yttrande har anförts, att ägaren av den intecknade fastigheten
kan sakna intresse av att stå antecknad såsom innehavare av en inlöst
inteckning ävensom att en ägare-inteckningshavare understundom kan vilja
undvika att få sitt innehav antecknat, enär vid granskning av fastighetsboken
kunde vinnas en icke önskvärd upplysning örn innehavet. I anledning härav
må framhållas, att ett stadgande av i yttrandena föreslaget innehåll icke synes
stå i god överensstämmelse med grundtanken i lagstiftningen angående
anteckning örn innehav av intecknad fordringshandling nämligen att, så
långt det låter sig göra, söka få till stånd dylika anteckningar och därigenom
bidraga till förebyggandet av rättsförluster i samband med förfaranden
vilka kunna inverka på inteckningsliavares rätt. De i detta sammanhang
framförda skälen för en avvikelse från denna princip synas icke bärande.
På grund härav torde någon ändring i lagförslagen i här ifrågasatt riktning
icke höra ske.

Departe ments chefen.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

I ett yttrande har föreslagits att — till undanröjande av tvekan om vilken
inteckning som anmälningen om upphört innehav avsåge — det skulle föreskrivas
att anmälningen skulle ske å för ändamålet fastställda formulär.
En dylik föreskrift synes emellertid knappast erforderlig och torde måhända
bidraga till att göra förfarandet i allmänhetens ögon alltför invecklat.

Enligt uttalande i departementspromemorian ansågs det icke erforderligt
att åteckna anmälningshandlingen bevis om den verkställda anteckningen. I
några yttranden har förordats utfärdandet av dylikt bevis. Vad till stöd
härför anförts synes emellertid knappast innefatta tillräckliga skäl för att
frångå förslaget härutinnan.

Jämväl den föreslagna ändringen i 103 § utsökningslagen — vilken innebär
att i lagrummet omförmälda kallelsebrev skola översändas i rekommenderade
försändelser — synes böra komma till stånd.

Den nya lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1940.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av lagen den 15 juni 193A (nr 255) angående
anteckning om innehav av fordringshandling på grund varav inteckning beviljats
i fast egendom m. m.;

2) lag angående ändrad lydelse av it a § lagen den U juni 1907 (nr 36
s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

3) lag angående ändrad lydelse av 17 a § lagen den 10 maj 1901 (nr 26
s. 1) örn inteckning i fartyg;

4) lag örn ändrad lydelse av 8 a § förordningen den 13 april 1883 (nr 16
s. 1) angående förlagsinteckning;

5) lag angående ändrad lydelse av 7 a § lagen den 3 juni 1932 (nr 171)
örn inteckning i jordbruksinventarier;

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 3 juni 1932 (nr 170)
med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden; samt

7) lag angående ändrad lydelse av 103 § utsökningslagen.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstälställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

1 De under 1) samt 3)—7) förut anmärkta förslagen, vilka äro lika lydande med motsvarande
vid propositionen fogade lagförslag, hava här uteslutits ur bilagan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

15

Förslag

till

angående

Lag

ändrad lydelse ar 9a § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31)
om inteckning i tomträtt oell vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas, att 9 a § lagen den 14 juni 1907 om inteckning i
tomträtt och vattenfallsrätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi
ves :

9 a §.

Vill någon---om åtgärden.

Uppvisande varom---i ärendet.

Anmäler den, vilken senast blivit antecknad såsom innehavare av inteckningshandling,
hos inskrivningsdomaren uti skriftlig av vittnen styrkt handling,
att innehavet upphört, varde förhållandet i tomträttsprotokollet antecknat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

1 Angående 9 a § sc SFS 1934: 256.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 oktober
1938.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 13 oktober 1938 *tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 6 oktober 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av lagen den 15 juni 193A (nr 255) angående
anteckning om innehav av fordring shandling på grund varav inteckning beviljats
i fast egendom m. m.;

2) lag angående ändrad lydelse av 9 a § lagen den 1A juni 1907 (nr 36
s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

3) lag angående ändrad lydelse av 17 a § lagen den 10 maj 1901 (nr 26
s. 1) örn inteckning i fartyg;

4) lag örn ändrad lydelse av 8 a § förordningen den 13 april 1883 (nr 16
s. 1) angående förlagsinteckning;

5) lag angående ändrad lydelse av 7 a § lagen den 3 juni 1932 (nr 171)
örn inteckning i jordbruksinventarier;

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 3 juni 1932 (nr 170)
med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsårenden;

samt

7) lag angående ändrad lydelse av 103 § utsökningslagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade föredragits inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet
Ernst Leche.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

17

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 november 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund, Eriksson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets
den 17 oktober 1938 avgivna utlåtande över de den 6 oktober 1938 till lagrådet
remitterade förslagen till 1) lag örn ändrad lydelse av lagen den 15 juni
1934 (nr 255) angående anteckning örn innehav av fordring shandling på
grund varav inteckning beviljats i fast egendom m. m.; 2) lag angående
ändrad lydelse av 9 a § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31) örn inteckning
i tomträtt och vattenfallsrått; 3) lag angående ändrad lydelse av 17 a § lagen
den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) örn inteckning i fartyg; 4) lag örn ändrad lydelse
av 8 a § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlag sinteckning;
5) lag angående ändrad lydelse av 7 a § lagen den 3 juni 1932 (nr 171)
örn inteckning i jordbruksonentarier; 6) lag angående ändrad lydelse av 9 §
lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda bestämmelser örn handläggning
av inskrivningsärenden; samt 7) lag angående ändrad lydelse av 103 § utsökningslagen.

Under förmälan att lagförslagen av lagrådet lämnats utan erinran samt
att i det under 2) anmärkta lagförslaget vidtagits en mindre jämkning av
redaktionell natur hemställer föredraganden, att förslagen måtte jämlikt §
87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 8.

2