Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
1
Nr 76.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lotteriförordning;
given Stockholms slott den 20 januari
1939.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till lotteriförordning.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 76.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
Förslag
till
lotteriförordning.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Lotteri om penningar eller penningars värde må ej utan tillstånd av Kungl.
Maj:t för allmänheten anordnas i andra fall eller i annan ordning än som
stadgas i denna förordning.
Såsom lotteri anses varje företag, däri efter lottning, gissning, vadhållning
eller jämförlig av slumpen helt eller delvis beroende anordning kan av en
eller flera deltagare erhållas vinst till högre värde än det, som erhålles av en
var deltagare. Marknads- och tivolinöjen, såsom mekaniska spelapparater,
ringkastningsanordningar och skjutbanor, vilka äro förenade med vinstmöjligheter
som nu sagts, skola betraktas såsom lotterier oavsett företagens beskaffenhet
i övrigt.
Bestämmelserna i denna förordning äga ej tillämpning å svenska statens
premieobligationer.
2 §•
Lotteri må anordnas efter anmälan hos polismyndigheten minst 7 dagar
innan, under förutsättning
att lotteriet anordnas i samband med offentlig nöjestillställning eller tillställning
till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål,
att lotteriet bedrives allenast inom för tillställningen avsett område,
att, om för deltagande i lotteriet fordras insats, denna icke överstiger
25 öre,
att vinsterna uteslutande utgöras av varor eller av anvisningar, gällande
såsom betalningsmedel allenast inom det för tillställningen avsedda området,
att värdet å högsta vinst icke överstiger 5 kronor,
samt att vinstfördelning äger rum i omedelbar anslutning till deltagande
i lotteriet.
3 §.
Lotteri, däri insatser, örn sådana fordras, och vinster äro till antal och
storlek bestämda enligt uppgjord plan, må, oaktat de i 2 § angivna förutsättningarna
icke äro för handen, anordnas
a) efter anmälan hos polismyndigheten minst 7 dagar innan, under förutsättning -
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
3
att lotteriet anordnas i samband med tillställning till förmån för välgörande,
kulturellt eller allmännyttigt ändamål,
att lotteriet bedrives allenast inom för tillställningen avsett område,
att vinsterna icke utgöras av penningar eller värdepapper,
att behållningen i lotteriet uteslutande användes för det ändamål, till vars
förmån den tillställning äger rum i samband varmed lotteriet är anordnat,
samt
att icke vid samma tillställning anordnas lotterier, som avses i denna paragraf,
med insatser till högre sammanlagt belopp än 1,000 kronor;
b) efter tillstånd av länsstyrelsen under förutsättning
att lotteriet anordnas till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt
ändamål eller till svenska konstidkares understöd och uppmuntran,
att lotteriet bedrives allenast inom länet,
att vinsterna icke utgöras av penningar eller värdepapper, samt
att icke inom länet av samme anordnare under kalenderåret anordnas lotterier,
som avses i denna paragraf, med insatser till högre sammanlagt belopp
än 3,000 kronor, lotterier, vilka anordnas enligt 2 § eller enligt a)
här ovan, därvid dock icke medräknade.
4 §•
Anordnare av lotteri, varom förmäles i 2 och 3 §§, vare skyldig att ställa
sig till efterrättelse de föreskrifter, som polismyndigheten eller länsstyrelsen,
en var såvitt angår lotteri varmed den myndigheten enligt nämnda paragrafer
har att taga befattning, må finna anledning meddela för åstadkommande av
kontroll å och ordning vid lotteriet. Vid meddelande av dylika föreskrifter
skall iakttagas, att lotteriet icke mer än nödigt är betungas.
Länsstyrelsen äger vid meddelande av tillstånd enligt 3 § tillika att för
tillståndets tillgodonjutande föreskriva de närmare villkor med avseende å
lotteriet, som av omständigheterna kunna föranledas.
Varor, vilka användas såsom vinster i lotteri enligt 3 §, skola, med undantag
för skänkta föremål, vara frambragta eller tillverkade inom landet.
Förekomma i sådant lotteri anvisningar å varor såsom vinster, skola anvisningarna
vara så beskaffade, att de möjliggöra förvärv av varor som nyss
sagts.
5 §•
Utan anmälan eller tillstånd, varom förut i denna förordning stadgas, må
lotteri anordnas i samband med utgivande av tryckt periodisk skrift, under
förutsättning
att anordnande av lotterier icke ingår såsom väsentligt led i utgivandet
av skriften,
att deltagande i lotteriet står öppet för en var utan erläggande av prenumerationsavgift
eller annan insats, samt
att värdet å högsta vinst icke överstiger 100 kronor.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
6 §•
Ej må någon främja deltagande i inom landet anordnat lotteri, som ej
är tillåtet, eller i utländskt lotteri
genom att för egen eller annans räkning utbjuda, avyttra eller eljest tillhandahålla
bevis om rätt till delaktighet i lotteriet eller annan handling, avsedd
för deltagande däri,
genom att för egen eller annans räkning uppbära insatser i lotteriet eller
förmedla insamling av insatser,
genom att förmedla utbekommande av vinst från lotteriet eller
genom att eljest tillhandagå annan vid deltagande i lotteriet.
Det vare ock förbjudet att kungöra tillhandagående, varom förut nämnts,
eller att sprida inbjudan, plan, vinstförteckning, dragningslista eller liknande
meddelande beträffande lotteri, som avses i denna paragraf, såframt ej
av omständigheterna framgår, att avsikten icke är att främja deltagande i
lotteriet.
7 §•
Ej må någon yrkesmässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan
vid deltagande i lotteri, som är tillåtet, utan medgivande av anordnaren.
Utan tillstånd av Kungl. Maj:t må ej bedrivas yrkesmässig verksamhet,
varigenom andel i bevis om rätt till delaktighet i lotteri, som i första stycket
sägs, avyttras eller särskild rätt till den å beviset utfallande vinst eller andel
däri tillförsäkras annan.
Ej heller må utan tillstånd av Kungl. Maj:t vid yrkesmässig försäljning
av delaktighetsbevis, som nyss nämnts, försäljningen ske mot betalning i
särskilda poster eller beviset av säljaren innehållas såsom säkerhet för köpeskillingen.
8 §■
Vad i denna förordning stadgas skall äga tillämpning jämväl å sådant lotteri,
vid vilket såsom villkor för deltagande fordras medlemskap i viss sammanslutning,
därest denna tillkommit väsentligen för anordnande av lotteri
eller lotteriet eljest, såsom med avseende å omfattningen eller de villkor, varunder
deltagande må ske, är att jämställa med lotteri, anordnat för allmänheten.
9 §•
Med polismyndighet förstås i denna förordning för Stockholm Överståthållarämbetet,
för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga
städer magistrat eller stadsstyrelse eller, där magistrat eller stadsstyrelse ej
finnes, kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.
10 §.
överträdelse av i denna förordning stadgade förbud eller enligt 4 § andra
stycket föreskrivna villkor straffes med dagsböter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
5
Beträdes någon, som förut fällts till straff för förseelse som avses i första
stycket, andra gången eller oftare med sådan förseelse eller äro omständigheterna
eljest försvårande, må till fängelse i högst ett år dömas.
Bryter någon mot föreskrift, som meddelats enligt 4 § första stycket, eller
mot bestämmelserna i tredje stycket av samma paragraf, vare straffet böter,
högst trehundra kronor.
11 §•
Då för överträdelse av i denna förordning stadgade förbud dömes, vare
tillika förverkade för lotteriet uppburna insatser samt bevis om rätt till delaktighet
i lotteriet och andra lotteriet avseende handlingar, varmed olagligen
tagits befattning.
Dömes någon för överträdelse av stadgandet i 1 §, må jämväl förklaras
förbrutna i lotteriet utfästa vinster, vilka äro åtkomliga och icke utgöras av
penningar.
12 §.
Åtal för förseelse, som avses i 10 § första och andra styckena, skall anhängiggöras
vid allmän domstol.
Åtal för förseelse, som avses i 10 § tredje stycket, må jämväl anhängiggöras
vid polisdomstol, om sådan finnes, eller hos poliskammare.
Åtal utföres av allmän åklagare.
13 §.
Böter, som ådömas enligt denna förordning, ävensom insatser, vilka dömas
förverkade, och värdet av förbrutna vinster tillfalla kronan.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1940.
Genom denna förordning upphävas förordningen den 6 augusti 1881 (nr
38, sid. 2) angående förbud mot lotterier och andra dylika företag samt mot
försäljning av lotter för in- eller utländska lotteriers eller andra sådana företags
räkning, förordningarna den 22 juni 1928 (nr 189) och den 21 maj
1931 (nr 115), innefattande tillägg till nämnda förordning, samt förordningen
den 7 juni 1934 (nr 237) angående vadhållning i samband med tävlingar.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
20 januari 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Möller, anför:
Med skrivelse den 27 maj 1938 hava de med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 30 december 1935 tillkallade sakkunniga för utredning om
inrättande av ett statslotteri samt vissa andra frågor, avseende lotterier,
framlagt betänkande med förslag till lotteriförordning m. m. (Stat. off. utr.
1938: 17). De sakkunnigas betänkande innefattar tillika yttrande med anledning
av vissa till dem under utredningsarbetet remitterade framställningar
i ämnet, nämligen dels en skrivelse den 27 maj 1936 från Svenska tidningsutgivareföreningens
styrelse, dels en skrivelse den 3 februari 1937 från
Sveriges tivoliägareförening, Sveriges ambulerande nöjestivoliägareförening
och Sveriges tivoliägares tjänstemannaförbund, dels ock en skrivelse den
16 november 1937 från firma Wesslings basarvaru aktiebolag. Slutligen
har i förslaget hänsyn jämväl tagits till ett av de sakkunniga den 2 juni
1937 till chefen för handelsdepartementet avgivet yttrande med förslag till
sådan ändring i gällande lagstiftning, att anordnande av s. k. tippning för
allmänheten utan samband med tävling förbjödes.
över de sakkunnigas betänkande och förslag hava yttranden avgivits, beträffande
utredningen i dess helhet av justitiekanslersämbetet, länsstyrelserna
— vilka i stor utsträckning vid sina yttranden fogat utlåtanden av
underordnade myndigheter m. fl — och Svenska penninglotteriet aktiebolag,
samt över särskilda delar av utredningen av generalpoststyrelsen, fullmäktige
i riksgäldskontoret, Aktiebolaget tipstjänst, Svenska tidningsutgivareföreningen,
Sveriges tivoliägareförening och Sveriges ambulerande nöjestivoliägareförening.
Härjämte hava Folkets parkers centralstyrelse, Lisebergs aktiebolag,
Aktiebolaget folkets park i Malmö och Aktiebolaget gröna
lunds tivoli gemensamt inkommit med en skrift i ärendet. I de synpunkter,
som anförts av tivoliägareföreningarna samt i yttrandet från Folkets
parkers centralstyrelse m. fl., hava i särskilda skrivelser instämt ett betydande
antal idrottssammanslutningar och andra organisationer. Slutligen
hava Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund, Aktie
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
7
bolaget Lindarna, Falun, och utgivaren av tidningen »Vi tippa» E. Hallgren
ävensom firma Wesslings basarvaru aktiebolag med instämmande av Svenska
landsbygdens ungdomsförbund, Nationaltemplarorden, Nykterhetsorganisationen
Verdandi, Skytteförbundens överstyrelse, Sveriges scoutförbund och
Förbundet mellan Sveriges kristliga föreningar av unge män i särskilda skrivelser
framfört vissa synpunkter och önskemål i ämnet.
Innan jag redogör för de sakkunnigas förslag må i korthet erinras om
det huvudsakliga innehållet i nu gällande bestämmelser på området.
Enligt förordningen den 6 augusti 1881 (nr 38, sid. 2) angående förbud
mot lotterier och andra dylika företag samt mot försäljning av lotter för ineller
utländska lotteriers eller andra sådana företags räkning må lotteri om
penningar eller penningars värde icke för allmänheten inrättas och öppnas.
Vidare förbjudes att, för egen eller annans räkning, utbjuda eller avyttra
lott eller annat bevis om rätt till delaktighet i lotteri eller att kungöra försäljning
av sådant bevis. Ifrågavarande förbud gäller ock om annat företag,
varigenom åt en eller flera av de däri deltagande erbjudes i penningar
eller penningars värde utfäst och efter lottning eller därmed jämförlig anordning
utgående vinst till högre belopp än det, som erbjudes åt en var av
deltagarna. Efter tillstånd av länsstyrelsen må emellertid, utan hinder av
dessa stadganden, bortlottning i särskilda fall ske av lösören för välgörande
eller allmännyttigt ändamål eller av konstsaker till svenska konstidkares
understöd och uppmuntran under förutsättning att lotternas sammanlagda
försäljningsvärde ej överstiger 3,000 kronor. Förseelse mot förordningen
är belagd med böter från och med 10 till och med 1,000 kronor varjämte,
då lösören hållits till föryttrande genom lottning, dessa, om de finnas åtkomliga,
skola dömas förbrutna.
Genom två förordningar den 22 juni 1928 (nr 189) och den 21 maj 1931
(nr 115), innefattande tillägg till 1881 års lotteriförordning, hava vissa förbud
meddelats mot yrkesmässigt avyttrande av andelar och vinsträttigheter
i premieobligationer, lottsedlar och dylika bevis ävensom mot yrkesmässig
avbetalningshandel med handlingar av nämnt slag.
Jämsides med 1881 års lotteriförordning gäller vidare förordningen den 7
juni 1934 (nr 237) angående vadhållning i samband med tävlingar. I sistnämnda
förordning stadgas förbud mot anordnande för allmänheten av vadhållning
medelst totalisator eller på annat därmed jämförligt sätt i samband
med kapplöpning eller annan tävlan utan tillstånd av Kungl. Maj:t. Vidare
förbjudes att främja deltagandet i sådan inom landet anordnad vadhållning,
som ej är tillåten, eller i utländsk vadhållning genom att för egen
eller annans räkning utbjuda, avyttra eller eljest tillhandahålla bevis örn
rätt till delaktighet i vadhållningen eller annan handling, avsedd för deltagande
däri, genom att för egen eller annans räkning uppbära insatser
i vadhållningen eller förmedla insamlandet av insatser eller genom att eljest
tillhandagå annan vid deltagande i vadhållningen. Slutligen förbjudes dels
att kungöra försäljning eller förmedling av bevis eller annan handling, som
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
nyss nämnts, eller att sprida inbjudningar, planer, vinstförteckningar eller
andra liknande meddelanden, som hava avseende å otillåten vadhållning,
dels ock att utan medgivande av den, som erhållit tillstånd att anordna
vadhållning, yrkesmässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan vid
deltagande däri. Ifrågavarande förbud gälla även vadhållning vid vilken
såsom villkor för deltagande fordras medlemskap i viss förening,
därest föreningen tillkommit väsentligen för anordnande av dylik vadhållning
eller vadhållningen eljest är att jämställa med vadhållning, anordnad
för allmänheten. Överträdelse av förbuden straffas med dagsböter
varjämte förverkas de vid vadhållningen gjorda insatser, som den brottslige
uppburit, samt kuponger, delaktighetsbevis och andra dylika vadhållningen
avseende handlingar. Upprepad förseelse eller förseelse i större omfattning
eller yrkesmässigt kan medföra fängelse.
För närmare kännedom om innehållet i de sakkunnigas förslag hänvisar
jag till betänkandet. I det följande vill jag emellertid sammanfattningsvis
redogöra för det väsentliga i berörda förslag jämte de till grund därför liggande
motiven.
De sakkunniga framhålla, att den av rättspraxis godtagna nuvarande
gränsdragningen mellan ur lotterisynpunkt tillåtna och otillåtna företag icke
är lyckad. Denna gränsdragning, som bottnar i uppfattningen att ett
företag icke heröres av lotterilagstiftningen, därest skicklighetsmomentet är
större än slumpmomentet, anse de sakkunniga vålla åtskillig osäkerhet hos
såväl myndigheter som företagare. För att undvika sådan osäkerhet bör
enligt de sakkunnigas mening frågan, huruvida ett företag skall bedömas
såsom lotteri, i största möjliga utsträckning avgöras icke med hänsyn till
den större eller mindre graden av slump i det speciella fallet utan med hänsyn
till den allmänna karaktären hos den anordning, på vilken företaget bygger.
Den praxis, som utbildats på området, bör därvid tagas till utgångspunkt
på så sätt, att under lotterilagstiftningen inbegripas samtliga sådana
slag av företag, utan hänsyn till om slumpen spelar stor eller liten roll, vilka
enligt hittillsvarande praxis bedömas såsom lotteri då slumpmomentet överväger
skicklighetsmomentet. Ett tivolispel t. ex. bör alltså anses som lotteri,
även om företagna prov skulle visa att skickligheten är avgörande, ehuru
icke ensam avgörande, för resultatet.
Enligt de sakkunnigas förslag till lotteriförordning, vilken avses skola
ersätta såväl nuvarande 1881 års lotteriförordning som 1934 års vadhållningsförordning,
skall såsom huvudregel gälla (1 §), att lotteri om penningar
eller penningars värde icke får för allmänheten anordnas utan tillstånd
av Kungl. Majit. Såsom lotteri skall härvid anses varje företag, däri efter
lottning, gissning, vadhållning eller jämförlig av slumpen helt eller delvis
beroende anordning kan av en eller flera deltagare erhållas vinst till högre
värde än det, som erhålles av en var deltagare. Undantag göras dock för
svenska statens premieobligationer samt företag, som uppenbarligen icke
åsyfta ekonomisk vinning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
9
För vissa i förordningen särskilt angivna lotterier stadgas vidare undantag
från huvudregeln om fordran på Kungl. Maj:ts tillstånd. Sålunda medgives
(2 §), att lotteri må anordnas efter allenast anmälan hos vederbörande
polismyndighet minst 3 dagar innan under förutsättning, att lotteriet
bedrives allenast inom polisdistriktet, att för deltagande i lotteriet icke
fordras högre insats än 25 öre, att vinsterna uteslutande utgöras av varor,
att värdet å högsta vinst icke överstiger 5 kronor samt att vinstfördelningen
äger rum i omedelbart samband med insatsernas erläggande.
Beträffande lotterier, däri insatser och vinster äro till antal och storlek
bestämda enligt uppgjord plan d. v. s. tombolalotterier och andra lotterier
i egentlig mening, föreslås än längre gående undantagsbestämmelser (3 §
a). Dylikt lotteri avses sålunda skola utan särskilt tillstånd få efter anmälan
hos polismyndigheten anordnas under förutsättning, att lotteriet äger
ram i samband med tillställning till förmån för välgörande, kulturellt eller
allmännyttigt ändamål, att lotteriet bedrives allenast inom det för tillställningen
avsedda området, att vinsterna, i den mån de icke äro skänkta till
lotteriet, uteslutande utgöras av varor eller anvisningar å varor, att behållningen
i lotteriet uteslutande användes för det ändamål, till vars förmån
den tillställning sker, i samband varmed lotteriet är anordnat, samt att
icke vid samma tillställning anordnas lotterier av ifrågavarande slag med
insatser till högre sammanlagt belopp än 500 kronor. Vidare medgives,
liksom i nuvarande lotteriförordning, anordnande av lotteri efter tillstånd
av länsstyrelsen under vissa förutsättningar (3 § b). Dessa äro, att lotteriet
avser välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål eller svenska
konstidkares understöd och uppmuntran, att lotteriet bedrives allenast inom
länet, att vinsterna, i den mån de icke äro skänkta till lotteriet, uteslutande
utgöras av varor eller anvisningar å varor, samt att icke inom länet
av samme anordnare under kalenderåret anordnas lotterier av ifrågavarande
slag med insatser till högre sammanlagt belopp än 3,000 kronor.
Beträffande i det föregående omförmälda slag av lotterier skall enligt
förslaget vederbörande polismyndighet eller länsstyrelse äga meddela erforderliga
kontroll- och ordningsföreskrifter, därvid dock skall iakttagas
att lotteriet ej betungas mer än nödigt är (4 § första stycket). Varor, vilka
användas såsom vinster i sådant lotteri, skola, med undantag för skänkta
föremål, vara frambragta eller tillverkade inom landet; då anvisningar användas
såsom vinster, skola de vara så beskaffade, att förvärv av varor, som
nyss sagts, möjliggöres (andra stycket). I fråga om lotteri, vartill tillstånd
meddelas av länsstyrelsen, skall länsstyrelsen tillika äga att för tillståndets
tillgodonjutande föreskriva de närmare villkor, som av omständigheterna
kunna föranledas (tredje stycket).
I fråga om s. k. tidningslotterier föreslås särskilda regler (5 §). Sålunda
stadgas att lotteri i samband med utgivande av tryckt skrift må anordnas
utan vare sig anmälan eller tillstånd under förutsättning, att anordnande
av lotterier icke ingår såsom väsentligt led i företaget, att för deltagande i
lotteriet icke fordras insats, därvid enligt motiven med insats jämväl avses
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
fordran på insändande av prenumerationskvitto, kupong eller dylikt, samt
att värdet å högsta vinst icke överstiger 25 kronor eller, om vinsten utgöres
av varor eller anvisning å varor, 50 kronor. Beträffande varor och anvisningar
å varor, vilka användas såsom vinster i tidningslotteri, föreslås skola
gälla samma bestämmelser angående tillverkning eller ursprung inom landet
som nyss nämnts beträffande lotterier i övrigt.
I förordningen stadgas vidare (6 §) förbud mot att främja deltagande i
inom landet anordnat lotteri, som ej är tillåtet, eller i utländskt lotteri genom
att för egen eller annans räkning utbjuda, avyttra eller eljest tillhandahålla
bevis om rätt till delaktighet i lotteriet eller annan handling, avsedd
för deltagande däri eller genom att eljest tillhandagå annan vid deltagande
i lotteriet. Likaledes förbjudes att kungöra sådant tillhandagående
eller att sprida inbjudan, plan, vinstförteckning, dragningslista eller liknande
meddelande beträffande otillåtet inhemskt eller utländskt lotteri, såframt
ej av omständigheterna framgår, att avsikten icke är att främja deltagande
i lotteriet. Slutligen upptages (7 §) förbud mot att yrkesmässigt
eller eljest mot ersättning tillhandagå annan vid deltagande i lotteri, som är
tillåtet, utan medgivande av anordnaren eller att utan tillstånd av Kungl.
Maj:t bedriva yrkesmässig verksamhet, varigenom andel i bevis om rätt till
delaktighet i sådant lotteri avyttras eller särskild rätt till den å beviset utfallande
vinst eller andel däri tillförsäkras annan. Ej heller må utan tillstånd
av Kungl. Majit vid yrkesmässig försäljning av delaktighetsbevis, som
nyss nämnts, försäljningen ske mot betalning i särskilda poster eller beviset
av säljaren innehållas såsom säkerhet för köpeskillingen.
Bestämmelserna avses skola äga tillämpning jämväl å sådant lotteri, vid
vilket såsom villkor för deltagande fordras medlemskap i viss sammanslutning,
därest denna tillkommit väsentligen för anordnande av lotteri eller
lotteriet eljest, såsom med avseende å omfattningen eller de villkor, varunder
deltagande må ske, är att jämställa med lotteri, anordnat för allmänheten
(8 §).
För övrigt upptager förslaget vissa straff- och åtalsbestämmelser (9—-13 §§).
I anslutning till förslaget till lotteriförordning föreslå de sakkunniga tilllika
viss ändring i § 3 12:o tryckfrihetsförordningen. Förslaget härutinnan innebär,
att tryckfrihetsförordningens förbudsbestämmelser med avseende å
vissa lotterimeddelanden skola utvidgas att omfatta förbud mot utgivande i
tryck av följande handlingar och meddelanden rörande otillåtet inhemskt
eller utländskt lotteri, nämligen: lottsedel eller annan handling, avsedd för
deltagande i lotteriet, tillkännagivande örn försäljning av dylik handling
eller om annat tillhandagående vid deltagande i lotteriet, ävensom inbjudan,
plan, vinstförteckning, dragningslista eller liknande meddelande, vilket har
avseende å lotteriet, såframt ej av omständigheterna framgår, att avsikten
med meddelandet icke är att främja deltagande i lotteriet.
Ytterligare föreslå de sakkunniga ändrade bestämmelser angående postbefordran
av vissa handlingar och meddelanden rörande otillåtna lotterier.
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
11
I sådant hänseende föreslås ett stadgande av innehåll, att därest i öppen
försändelse förekommer lottsedel eller annan handling, avsedd för deltagande
i inom landet anordnat lotteri, som ej är tillåtet, eller i utländskt lotteri,
eller rekvisition av sådan handling eller tillkännagivande om försäljning
eller förmedling av dylik handling eller om tillhandagående på annat sätt
vid deltagande i lotteri av omförmälda beskaffenhet, eller inbjudan, plan,
vinstförteckning, dragningslista eller liknande meddelande rörande sådant
lotteri, försändelsen icke må postbefordras eller till adressaten utlämnas, såframt
ej av omständigheterna framgår, att avsikten med försändelsen icke är
att främja deltagande i lotteriet.
Slutligen framläggas två författningsförslag, innebärande av förslaget till
ny lotteriförordning föranledda huvudsakligen formella ändringar i gällande
bestämmelser, nämligen dels ett förslag till förordning om ändrad
lydelse av 8 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
dels ock ett förslag till kungörelse med vissa bestämmelser angående
försäljning av svenska statens premieobligationer. Sistnämnda författning
avser skola ersätta förordningarna den 22 juni 1928 (nr 189) och
den 21 maj 1931 (nr 115), innefattande tillägg till 1881 års lotteriförordning,
i den mån mot innehållet i 1928 och 1931 års förordningar svarande bestämmelser
ej influtit i förslaget till ny lotteriförordning.
I yttrandena över de sakkunnigas förslag har önskvärdheten av ny lagstiftning
på lotteriväsendets område vitsordats.
De principer, vilka varit vägledande för de sakkunnigas förslag, hava i
yttrandena i huvudsak icke mött erinran. Beträffande vissa bestämmelser
hava framförts invändningar, till vilka jag återkommer i det följande.
Det torde vara en allmän mening, att nuvarande lotterilagstiftning icke Departement
är tillfredsställande. Anledningen härtill lärer i främsta rummet vara att chefensöka
i den av de sakkunniga framhållna svårigheten att enligt gällande bestämmelser
avgöra, huruvida ett företag är eller icke är tillåtet. I detta
hänseende delar jag de sakkunnigas uppfattning, att frågan huruvida ett
företag skall bedömas såsom lotteri rätteligen bör avgöras, icke, på sätt
nu är fallet, efter den större eller mindre graden av slump i det speciella
fallet utan med hänsyn till den allmänna karaktären hos den anordning,
på vilken företaget bygger. Lotteriförordningen av 1881 är vidare bristfällig
därutinnan, att reklam för och annat främjande av otillåtna lotterier,
såväl in- som utländska, icke verksamt hindras genom förordningens bestämmelser.
Förhållandet har vid upprepade tillfällen varit föremål för
riksdagens uppmärksamhet. De sakkunnigas förslag, vilket i dessa delar
nära ansluter sig till föreskrifterna i 1934 års vadhållningsförordning, söker
avhjälpa de anmärkta bristerna och torde härigenom vara ägnat att motverka
deltagandet från svensk sida i utländska eller eljest otillåtna lotteriföretag.
Slutligen må erinras att nuvarande lotteriförordning, med dess
undantagslösa förbud mot anordnande av lotteri för allmänheten utan till
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
stånd, i vissa fall kan framstå såsom onödigt sträng och ur praktiska synpunkter
mindre lämplig. Följden torde också vara att gällande bestämmelser
ej sällan åsidosättas utan att förseelsen beivras. Jag tänker härvid bland
annat på smärre basarlotterier och på tidningslotterier. Jämväl härutinnan
avser de sakkunnigas förslag att åstadkomma en förbättring.
Det föreliggande förslaget till lotteriförordning upptager i sig även bestämmelser
angående vadhållning. Författningstekniskt synes detta innebära
en fördel. I sak överensstämma förslagets vadhållningsföreskrifter
i stort sett med de nu gällande. Den väsentligaste ändringen är, att bestämmelserna
utvidgats till att avse jämväl vadhållning utan samband med tävlan.
Ifrågavarande ändring torde enligt vad erfarenheten visat vara välbefogad.
Jämväl vad angår nyssnämnda författningsförslag i övrigt kan jag i huvudsakliga
delar ansluta mig till detsamma. I vissa avseenden har jag dock
funnit mig böra föreslå ändringar. Förslaget har i överensstämmelse härmed
omarbetats inom handelsdepartementet, över det omarbetade förslaget
torde, på samma sätt som skedde med förslaget till 1934 års vadhållningsförordning,
böra inhämtas riksdagens yttrande, varvid jag förutsätter att,
efter mottagandet av riksdagens svar, Kungl. Majit skall äga upptaga förslaget
till slutlig prövning.
De sakkunnigas förslag till bestämmelser angående försäljning av svenska
statens premieobligationer och förbud mot postbefordran av vissa handlingar
och meddelanden rörande otillåtna lotterier äro ej av beskaffenhet
att böra underställas riksdagen. Kungl. Maj:ts ståndpunktstagande till dessa
förslag lärer emellertid böra anstå i avvaktan på riksdagens uttalande
rörande förslaget till lotteriförordning.
Förslagen till ändrad lydelse av § 3 12:o tryckfrihetsförordningen och
8 § stämpelavgiftsförordningen ankomma ej på handelsdepartementets föredragning.
Ändringen i stämpelavgiftsförordningen avses vara av huvudsakligen
formell natur. Vad tryckfrihetsförordningen beträffar torde det
visserligen, med hänsyn till önskemålet att i görligaste mån stävja deltagandet
i otillåtna lotterier, vara önskvärt, att en ändring i av de sakkunniga
föreslagen riktning kommer till stånd. Frågan härom behöver dock ej
nödvändigtvis upptagas till behandling samtidigt med förslaget till lotteriförordning,
utan detta förslag kan avgöras helt fristående.
Jag övergår till att paragraf vis redogöra för de i handelsdepartementets
förslag till lotteriförordning vidtagna avvikelserna från de sakkunnigas förslag.
1 §•
Med hänsyn till den grundläggande betydelsen av bestämmelserna under
förevarande paragraf torde den motivering, de sakkunniga åberopat för sitt
i det föregående återgivna förslag i denna del, få här i dess helhet återgivas.
De sakkunniga anföra:
Någon definition i egentlig mening å begreppet lotteri torde ej erfordras.
Däremot borde angivas de fall då ett företag, enligt den principiella uppf att
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
13
ning, åt vilken i det föregående givits uttryck, skulle anses såsom lotteri. En
möjlighet vore härvid att såsom lotteri beteckna varje företag, som avgjordes
genom lottning eller annan av slumpen helt eller delvis beroende anordning,
och vari till någon eller några deltagare utginge högre vinst än den alla erhölle,
samt att därefter från denna regel göra vissa uppräknade undantag.
En dylik uppräkning bleve emellertid både omfattande och äventyrlig. Med
nyssberörda bestämning av lotteribegreppet skulle nämligen därunder falla
ett stort antal företag, som uppenbarligen ej borde behandlas såsom lotterier.
Undantag finge sålunda göras för exempelvis idrottstävlingar och andra
tävlingar, där resultatet väsentligen berodde på de deltagandes fysiska egenskaper
eller på yrkesskicklighet eller utbildning, tävlingar av vetenskaplig,
konstnärlig eller därmed jämförlig beskaffenhet m. m. Att åstadkomma en
fullständig förteckning över dylika undantag vore tydligen förenat med stora
svårigheter. Ramen bleve lätt antingen för vid eller för trång.
En annan möjlighet — till undvikande av all osäkerhet på området — vore
att söka i förordningen uttömmande uppräkna de olika företag, å vilka densamma
skulle äga tillämpning. Emellertid torde vara förståndigast att lämna
ett visst utrymme åt rättspraxis. En fullständig uppräkning torde i varje
fall icke kunna ske. Man torde alltid bliva tvungen att skydda sig mot förbiseenden
genom att taga in något stadgande örn »likartade» eller »jämförbara»
företag. Ett dylikt stadgande erfordrades jämväl med hänsyn därtill
att möjligheterna vöre stora att nya, hittills okända, slag av företag igångsattes,
vilka man alltså nu ej kunde närmare angiva, men vilka rimligen borde
omfattas av förordningen. Det syntes också önskvärt att undvika större
stelhet i systemet än som ur rättssäkerhetssynpunkt vore absolut nödvändig.
Vid angivande i författningsform av den nya lagstiftningens tillämpningsområde
hade det i betraktande av vad nu anförts befunnits lämpligt att ansluta
till den terminologi, som begagnats för lotteriliknande företag i nuvarande
lotteriförordning, med vederbörliga kompletteringar. I det av sakkunniga
utarbetade förslaget till ny lotteriförordning hade från dessa utgångspunkter
stadgats, att såsom lotteri skulle anses varje företag, där vinstfördelningen
skedde efter »lottning, gissning, vadhållning eller jämförlig, av slumpen
helt eller delvis beroende, anordning». Enligt gällande förordning jämställdes,
såsom förut nämnts, med lotteri allenast annat företag, där vinstfördelningen
ägde rum efter »lottning eller därmed jämförlig anordning».
Det nya i förslaget vore alltså dels att, vid sidan av lottning, nämndes även
gissning och vadhållning, dels ock att slumpmomentets större eller mindre
inverkan uttryckligen förklarades icke skola tillmätas någon betydelse. Härmed
torde vinnas det syfte, som i det föregående angivits böra eftersträvas,
eller att företag, baserat på en anordning av det slag, som hittills ansetts medföra
lotteriförordningens tillämpning i vissa fall, nämligen om slumpen spelat
en avgörande roll, framdeles bleve att betrakta såsom lotteri, oberoende av
slumpen. Å andra sidan torde av den föreslagna exemplifieringen »lottning,
gissning, vadhållning eller jämförlig» anordning framgå, att t. ex. en idrottstävling,
oaktat givetvis även där ett slumpmoment spelade in, icke omfattades
av stadgandet. Detsamma gällde naturligtvis tävlingar av konstnärlig eller
litterär beskaffenhet, tävlingar beroende på yrkesskicklighet eller särskild
utbildning och andra dylika tävlingar. Även örn vid sådan tävling två eller
flera deltagare skulle befinnas lika vinstberättigade och resultatet därför
.skulle slutligt avgöras genom lottning (lein emellan, torde lotteribestämmelserna
här icke vara att anse såsom tillämpliga.
Därest lagstiftningens tillämpningsområde angåves på sätt här föreslagits,
torde därunder — åtminstone som regel — ej falla sådana slag av tivolinöjen
som skjutbanor och ringkastningsanordningar. En tävling på ett (ivo
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
lis skjutbana behövde icke vara mera lotteribetonad än t. ex. en tävling, anordnad
av någon skytteförening; och i anslutning till vad nyss sagts om
idrottstävlingar borde naturligtvis skyttetävlingar ej betraktas såsom lotterier.
Prisskjutningar å tivolibanor skiljde sig visserligen i så måtto från egentliga
skyttetävlingar, att varje tävlande vid de förstnämnda hade möjlighet till
ett obegränsat antal insatser. Deltagarna skulle härigenom, på samma sätt
som vid lotterier, kunna frestas att satsa större belopp än som kunde anses
försvarligt. Men å andra sidan torde man utgå från att vinstvärdena hölles
inom sådana gränser, att de ej lockade till överdrivet deltagande. En tivoliskjutbana
torde huvudsakligen vara anlagd på att roa de besökande. Vinsterna,
där sådana funnes, spelade en sekundär roll. Alltför värdefulla vinster
torde vara uteslutna jämväl av den anledningen, att tivoliägaren genom höga
vinstvärden skulle riskera ekonomisk förlust, så snart en skicklig skytt deltoge.
Vad nu anförts torde i huvudsak äga motsvarande tillämpning beträffande
ringkastning och tivolinöjen av liknande art. Undantag kunde dock
tänkas. Såsom lotteri borde t. ex. enligt de sakkunnigas mening anses en
skjutbana, om där tävlades med förbundna ögon, eller en ringkastning, där
de föremål, som skulle inringas, doldes av ett förhänge, över vilket ringarna
måste kastas. Även andra undantagsfall kunde naturligtvis förekomma.
Att på förhand mera uttömmande angiva, när ett tivolinöje av typen skjutbana
eller ringkastning sålunda, ehuru det regelmässigt icke folie under
lotteribegreppet enligt förslagets 1 §, likväl borde anses såsom lotteri, vore
omöjligt. Frågan finge bedömas efter omständigheterna. Avgörande syntes
härvid bliva huruvida och i vilken mån anordningen avveke från vad som
enligt praxis kunde betecknas såsom det normala för ifrågavarande slag av
anordningar.
I likhet med nuvarande lotteriförordning och vadliållningsförordningen
torde den nya lotteriförordningen allenast böra omfatta sådana företag, vilka
anordnades för allmänheten. Till undvikande av att denna bestämmelse
kringginges genom föreningsbildande eller dylikt torde särskilt stadgande
böra upptagas. Härtill återkommes i det följande.
Med hänsyn till tivolispelen hade den i nuvarande lotteriförordning angivna
förutsättningen för förordningens tillämpning, att åt en eller flera av
de i företaget deltagande erbjödes vinst till högre belopp än det som erbjödes
åt en var av deltagarna, i förslaget ändrats därhän, att i stället erfordrades,
att av en eller flera deltagare kunde erhållas vinst till högre belopp än det
som alla kunde erhålla.
Sakkunniga hade övervägt att från förbudsbestämmelserna undantaga sådana
företag, vid vilka icke fordrades ekonomisk insats. Anledningen till
undantag för dylika fall skulle givetvis vara, att deltagarna där ej riskerade
någon ekonomisk förlust. De vanligaste företagen av denna art torde vara
lotterier i en eller annan form, anordnade av varuhus i reklamsyfte, samt
vissa lotterier i samband med tryckalster, d. v. s. tidningslotterier. Insatsbefrielsen
vöre dock merendels mera skenbar än verklig. Deltagarna i ett tidningslotteri
t. ex. köpte i allmänhet tidningen samt betalade på det sättet insats
i företaget. Och även örn icke insatser direkt eller indirekt erlades, torde
som regel deltagandet i nu omförmälda slag av lotterier ej kunna ske utan
ekonomiskt utlägg i någon form, åtminstone för porto eller papper. I varje
fall föranledde det besvär och tidsutdräkt. I betraktande av vad sålunda
anförts hade sakkunniga stannat för att den omständigheten allenast, att för
deltagande i ett lotteri ej fordrades insats, icke borde föranleda att lotteriet
bleve tillåtet. Reklamlotterier torde för övrigt icke hava någon större
praktisk betydelse. Vad tidningslotterier beträffade föresloges beträffande
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
15
dem särskilda bestämmelser enligt vad i det följande komme att närmare
utvecklas.
Annorlunda förhölle det sig om ett lotteriföretag över huvud icke åsyftade
någon ekonomisk vinning. Vore detta uppenbart, syntes tillstånd till lotteriet
ej vara erforderligt. Dylika företag torde visserligen vara sällsynta. Ett tidnings-
eller reklamlotteri kunde t. ex., åtminstone som regel, ej anses såsom
ett sådant företag, då avsikten där väl merendels i varje fall indirekt vore att
tillföra vinst åt anordnaren genom ökad spridning av tidningen eller på liknande
sätt. För att exemplifiera de slag av företag utan ekonomiskt syfte,
som sakkunniga avsåge, finge nämnas ett sådant fall som t. ex. att telegrafstyrelsen,
då visst antal telefonabonnenter erhållits, utdelade en minnesbägare
till den abonnent, genom vars abonnemang detta resultat uppnåtts.
Att här tillämpa lotteriförordningen syntes ej böra ifrågakomma. Om däremot
exempelvis ett tidningsföretag utfäste ett pris till den prenumerant, som
erhölle visst ordningsnummer, torde, i anslutning till vad nyss anförts, saken
nog, åtminstone i första hand, få bedömas på annat sätt. Kunde företaget
visa, att någon ekonomisk vinning ej åsyftats — priset hade t. ex. utdelats
utan föregående eller efterföljande reklam syftande att öka prenumerantstocken
— syntes emellertid även i dylikt fall lotteriförordningen ej böra
tillämpas.
Därest särskild undantagsbestämmelse ej infördes, skulle även svenska
statens premieobligationslån komma att omfattas av den föreslagna lagstiftningen.
Följden skulle bliva, att dylika lån, vilka omhänderhades av riksgäldskontoret,
icke finge emitteras utan tillstånd av Kungl. Majit. Med hänsyn
till riksgäldskontorets ställning såsom riksdagens speciella lånombesörjande
organ vore detta måhända mindre lämpligt. I författningen syntes
därför böra utsägas, att bestämmelserna icke skulle äga tillämpning å svenska
statens premieobligationer. Följdriktigt borde även andra lotterier i den
föreslagna lotteriförordningens mening undantagas från förordningens tilllämpning,
om riksgäldskontoret stöde såsom anordnare. Motsvarande borde
för sådant fall gälla riksbanken. Sakkunniga hade emellertid icke ansett
sig böra framlägga förslag till generella undantagsbestämmelser av denna
art. I praktiken skulle så långt gående undantag sakna betydelse och anledning
torde ej finnas att av huvudsakligen teoretiska skäl göra avste" från
lagstiftningens grundprincip, att lotterier ej finge anordnas utan Kungl.
Marits tillstånd. I och för sig kunde det också synas rimligt, att Kun"l
Majit bereddes möjlighet att pröva ett lotteriföretag ur de synpunkter, som
lage till grund för förevarande lagstiftning, oberoende av vem som stöde
såsom anordnare av företaget.
I de avgivna yttrandena har, vad först beträffar den i förslaget lämnade
karakteristiken av de företag, som enligt de sakkunnigas motivering skola
anses såsom lotteri, framkommit följande invändningar:
Överståthållarämbetet: Det syntes kunna befaras, att svårigheten att draga
gransen mellan de företag, där skickligheten avgjorde utgången, och de där
slumpen vöre avgörande, komme att bestå i fråga örn nya, hittills okända företag,
som kunde uppsta med tiden och som grundades på mekaniska anordningar
Beträffande dylika nytillkomna företag skulle behöva utredas i vilken
grad slumpmomentet och skicklighetsmomentet kunde spela in. Först sedan
det konstaterats, att den spelandes skicklighet icke kunde avsevärt påverka
utgången, skulten företaget vara att bedöma såsom lotteri enligt de sakkunnigas
förslag. Såsom förslaget till lagtext utformats av de sakkunniga torde
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
för övrigt en dylik utredning alltid bliva nödvändig. Ty .jämförlig med
lottning, vadhållning eller gissning torde icke en anordning vara, som endast
till mindre del vore beroende av slumpen. Av angivna skäl syntes ordet
»jämförlig» böra utbytas mot »annan». Överståthållarämbetet ifrågasatte,
om det med en sådan formulering skulle bliva nödvändigt att göra en uppräkning
av undantag, som uppenbarligen ej borde behandlas såsom lotterier.
Som exempel på dylika undantag hade de sakkunniga omnämnt idrottstävlingar
och andra tävlingar, där resultatet väsentligen berodde på de deltagandes
fysiska egenskaper eller på yrkesskicklighet eller utbildning, tävlingar
av vetenskaplig, konstnärlig eller därmed jämförlig beskaffenhet
m. m., enär även vid dessa tävlingar ett visst slumpmoment spelade in. I
den mån dylika tävlingar icke anordnades i ekonomiskt vinningssyfte, omfattades
de emellertid av undantagsbestämmelsen i 1 § sista stycket. Oavsett
örn dessa företag anordnades i ekonomiskt syfte eller icke vore emellertid
det slumpmoment, som vid dem spelade in, alldeles för obetydligt för att
desamma på den grund skulle kunna likställas med lotterier. Det förefölle
Överståthållarämbetet med hänsyn härtill tämligen uppenbart, att en ändring
av den föreslagna lagtextens innehåll på sätt ämbetet ifrågasatt icke
skulle få den av sakkunniga befarade följden, att domstolarna ansåge stadgandet
tillämpligt å företag, som uppenbarligen ej borde behandlas såsom
lotterier. Tillämpningen av 1 § å idrottstävlingar och dylikt syntes utesluten
även på den grund, att anordnarna av sådana företag icke vände sig
till den stora allmänheten, i den mening detta begrepp borde fattas i en
förordning sådan som den föreslagna.
Även länsstyrelsen i Uppsala län har funnit, att sådana tivolinöjen med
mekaniska anordningar, som enligt de sakkunnigas uppfattning skulle anses
såsom lotteri, knappast komme att falla under den föreslagna lotteriförordningen,
enär dylika mekaniska anordningar svårligen kunde jämföras
med de i andra stycket av 1 § uppräknade företagen. Avfattningen av ifrågavarande
stadgande borde därför enligt länsstyrelsens mening förtydligas.
Sveriges tivoliägarefärening och Sveriges ambulerande nöjestivoliägareförening
hava uttalat att, oberoende av om övervägande slump eller skicklighet
avgjorde utgången, borde samtliga tivolispel i lagstiftningshänseende behandlas
på ett och samma sätt.
Angående den till grund för de sakkunnigas förslag liggande principen
att förbudet mot lotteri borde omfatta även sådant fall, där av deltagarna
icke fordras vederlag, hava uttalanden gjorts av justitiekanslersämbetet och
Överståthållarämbetet:
Justitiekanslersämbetet ifrågasätter, huruvida icke nämnda princip borde
mera uttryckligt fastslås i förordningen.
Överståthållarämbetet understryker önskvärdheten av att den omständigheten
allenast, att för deltagande i ett lotteri ej fordrades insats, icke borde
föranleda, att företaget bleve tillåtet. Avgörande härvidlag vore, huruvida
företaget så anordnats, att det skäligen kunnat förväntas, att deltagarna
skulle komma att lämna av anordnaren uppenbarligen förutsatt vederlag.
Därest så vore förhållandet, borde företaget av praktiska skäl likställas med
lotteri. De sakkunniga syntes hava gått ett steg längre, ity att de ej uppställt
fordran på att anordnaren skäligen kunnat förvänta motprestation. Den
nyhet, som förslaget på denna punkt innebure, syntes nödvändiggöra, att
lagtexten i detta hänseende förtydligades.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
17
Mot förslaget att förordningen ej skulle äga tillämpning å företag, som
uppenbarligen icke åsyftade ekonomisk vinning, hava invändningar framställts
av länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kristianstads och Västmanlands
län samt Svenska penninglotteriet aktiebolag:
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att dylika företag torde vara sällsynta.
Om de någon gång skulle förekomma, vore det antingen uppenbart,
att förordningen icke borde tillämpas å dem eller också att en tillämpning
kunde ske utan olägenhet. Däremot syntes undantaget kunna i åtskilliga fall
förorsaka tvekan. Undantaget syntes därför böra utgå.
I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Kristianstads län.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att bestämmelsen borde i viss mån
omredigeras i syfte att ett tydligare uttryck måtte givas ät den innebörd,
som i motiven utvecklats.
Länsstyrelsen i Västmanlands län säger sig icke dela de sakkunnigas uppfattning
örn att förordningen icke skulle behöva äga tillämpning å sådana
företag, som uppenbarligen icke åsyftade ekonomisk vinning. Länsstyrelsen
vitsordade visserligen, att dylika företag vore sällsynta, men vore dock icke
övertygad, att icke här funnes ett onödigt kryphål för icke önskvärda lotterianordningar.
Denna undantagsbestämmelse konnne i allt fall att framkalla
en osäkerhet, som man genom en ny lotteriförordning velat undvika.
Svenska penninglotteriet aktiebolag befarar, att den formulering, som givits
ifrågavarande bestämmelse, i praktiken kunde leda till en mindre önskvärd
utveckling på lotteriväsendets område. De av de sakkunniga i motiveringen
för stadgandet anförda exemplen syntes ock enligt bolagets förmenande tyda
på svårigheten att angiva de lotteriföretag, som borde falla inom respektive
utom förordningen. Så torde t. ex. lotteriföretag i reklamsyfte kunna, med
stöd av de sakkunnigas motivering, i viss omfattning anordnas helt vid sidan
av lotteriförordningen.
Bolaget ställer sig vidare tveksamt till lämpligheten av att några bestämmelser
ej skulle finnas om t. ex. vinsternas beskaffenhet beträffande sådana
företag, å vilka lotteriförordningen ej gjordes tillämplig. För dylika företag
skulle vinsterna sålunda kunna utgöras även av värdepapper oell penningar.
Slutligen anser sig bolaget böra särskilt påpeka, att utlottandet av segeleljer
motorbåtar, automobiler m. m. syntes kunna ordnas under sådana förhållanden,
att företaget jämlikt förevarande stadgande skulle falla utom
förordningens tillämpningsområde. Då det här kunde bli fråga om jämförelsevis
höga värden å vinsterna, borde lotteriförordningen göras tillämplig
å fall av denna art. Detta motiverades jämväl därav att myndigheterna borde
äga möjlighet att meddela föreskrifter för åstadkommande av ordning
och kontroll vid dylika lotterier.
Såsom framgår av vad jag redan anfört ansluter jag mig till de sakkun- Departementsnigas
i motiven till 1 § närmare utvecklade uppfattning angående de piili- cheteneipel-,
vilka böra vara avgörande för huruvida ett företag skall anses såsom
lotteri i den nya lotteriförordningens mening. Att i författningstexten bringa
dessa principer till tydligt uttryck möter betydande svårigheter. Beträffande
den av Överståthållarämbetet föreslagna utvidgningen av lotteribegreppet
delar jag de betänkligheter, som varit avgörande för de sakkunniga, då de
ansett sig icke kunna förorda en dylik lösning. Jag anser icke heller en
sadan utvidgning nödvändig flir att — med den motivering som ligger till
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 saini. Nr 70.
a
18
Kungl. Majis proposition nr 76.
grund för de sakkunnigas författningsförslag — åt delta skall vid rättstilllämpningen
givas den tolkning, som de sakkunniga avsett. Uppfattningen att
utredning alltid skulle bliva erforderlig angående slumpmomentets storlek
synes icke hållbar.
Vad angår länsstyrelsens i Uppsala län uttalande, att tivolinöjen med mekaniska
anordningar icke skulle komma att omfattas av en i enlighet med
de sakkunnigas förslag utformad författningsbestämmelse, må erinras att
sådana företag redan nu bedömas såsom lotteri, då slumpen spelar den
avgörande rollen. Enligt förslaget skall slumpmomentets större eller mindre
inverkan icke vidare tillmätas betydelse. Jag biträder de sakkunnigas mening,
att till följd liärav nyssnämnda tivolinöjen måste anses inbegripna i författningsförslaget
sådant detta utformats av de sakkunniga. Emellertid
finner jag det välbetänkt att, till undvikande av varje tveksamhet, låta denna
tanke komma till direkt uttryck i författningen. I departementsförslaget
hava därför företag av typen marknads- och tivolinöjen förklarats alltid
skola betraktas såsom lotteri, därest med deltagandet är förenad möjlighet
till vinst, men dylik icke utgår till envar deltagare och med samma värde till
alla. Ehuru någon närmare förklaring av begreppet tivoli- och marknadsnöjen
icke torde vara erforderlig, har i departementsförslaget skett en exemplifiering
genom angivande av några av de vanligaste arterna, nämligen mekaniska
spelapparater, ringkastningsanordningar och skjutbanor. En dylik
exemplifiering har ansetts på sin plats särskilt med hänsyn därtill, att departementsförslaget
innebär en avvikelse i sak från vad de sakkunniga avsett,
då enligt nämnda förslag jämväl sådana tivolinöjen som skjutbanor
och ringkastningsanordningar skola omfattas av lotteribegreppet. Denna utvidgning,
som ansluter sig till vad tivoliägareföreningarna föreslagit, torde ur
praktiska synpunkter vara en fördel.
Det torde få anses utan vidare klart, att för lotteriförordningens tillämpning
å ett företag av här avsedd art icke behöver fordras att företaget anordnas
i samband med en marknad eller ett tivoli. Det väsentliga är, att
företaget som sådant kan inordnas under begreppet tivolinöje; de omständigheter,
varunder företaget bedrives, sakna betydelse.
De erinringar, vilka i vissa yttranden riktats mot de sakkunnigas förslag
att från förordningens tillämpning undantaga företag, som uppenbarligen
icke åsyfta ekonomisk vinning, synas välgrundade. I departementsförslaget
har ifrågavarande undantagsbestämmelse därför uteslutits. Några betänkligheter
häremot hava så mycket mindre ansetts möta som, enligt vad de
sakkunniga själva framhållit, de fall, vilka åsyftats med bestämmelsen, äro
tämligen sällan förekommande. Några olägenheter av att för dylika fall
uppehålla fordran på Kungl. Maj:ts tillstånd torde alltså i praktiken knappast
uppkomma.
I övrigt har jag icke beträffande förevarande paragraf funnit anledning
till avvikelse från vad de sakkunniga föreslagit. Vad i yttrandena anförts
därom, att i förslaget borde komma till tydligare uttryck den av de sakkunniga
hävdade principen, att det för lotteriförordningens tillämpning å ett fö
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
19
retag vore utan betydelse huruvida insats däri fordrades eller icke, har föranlett
vissa jämkningar i den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av efterföljande
paragrafer. Att i författningstexten direkt utforma berörda princip
torde ej vara erforderligt, då densamma indirekt klart framgår därav,
att någon fordran på insats icke uppställts såsom förutsättning för författningens
tillämpning.
2 §•
I förevarande paragraf, som kan sägas närmast taga sikte på lotterier av
typen tivolinöjen, angivas förutsättningarna för anordnande i vissa fall av
lotterier utan tillstånd efter anmälan hos vederbörande polismyndighet.
Vad de sakkunniga härutinnan föreslagit har i yttrandena mött invändningar
från åtskilliga håll:
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Blekinge,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands och Norrbottens län, poliskamrarna
i Uppsala, Göteborg och Norrköping, Blekinge länsavdelning av
föreningen Sveriges landsfiskaler samt Svenska penninglotteriet aktiebolag
hava alla uttalat betänkligheter mot förslaget, att här avsedda lotterier skulle
få anordnas efter blott anmälan hos polismyndighet. Det har därvid
bland annat framhållits, att ett dylikt generellt tillstånd kunde befaras komma
att gynna uppkomsten och utbredningen av icke önskvärda lotteriföretag,
såsom lotterier anordnade av affärsidkare i enbart syfte att locka kunder,
spel hallar och spelautomater med mer eller mindre olämpliga innehavare,
eller en i lotteriets form bedriven kringföringshandel, som särskilt i
depressionstider lätt kunde få karaktären av maskerat bettleri, m. m. Till
undvikande av en dylik utveckling har i flera yttranden förordats, att den nuvarande
anordningen med särskilt tillstånd borde bibehållas även i fall, som
avsåges i förevarande paragraf, men att därvid vore lämpligt, alt tillstånd
beviljades av ortens polismyndighet. Beträffande de i yttrandena framförda
synpunkterna på dessa spörsmål må ytterligare återgivas följande uttalanden.
Överståthållarämbetet anser, att paragrafen borde begränsas till att avse
blott sådana varulotterier och lotteriliknande företag med varuvinster, som
anordnades i samband med festliga samkväm och nöjen.
Även länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län, poliskammaren i
Uppsala samt Sveriges tivoliägareförening och Sveriges ambulerande nöjestivoliägareförening
uttala sig i denna riktning. Enligt föreningarnas uppfattning
borde rätten att anordna lotterier, som avsåges i 2 §, förbehållas
den, som erhållit särskilt tillstånd att driva tivolirörelse eller annan offentlig
tillställning, samt förknippas med villkor, att lotteriet endast finge äga
rum i samband med den offentliga tillställningen.
I yttrandet från Folkets parkers centralstyrelse m. fl. uttalas anslutning
till denna uppfattning. Tillika framhålles, att ett nära samband rådde mellan
utformningen av lagstiftningen örn tivolispelen och lagstiftningen örn
offentliga nöjestillställningar, varför i första hand hemställdes, att en reform
av lotterilagstiftningen icke forcerades på sådant sätt alt motsvarande erforderliga
reformer av ordningsstadgan, vars överarbetning vore föreslående,
därvid ej kunde bliva beaktade.
Vad angår sådana under 2 § avsedda lotterier, som bedrivas genom s. k.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
Departements
chefen.
spelautomater, har länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län i likhet med poliskammaren
i Göteborg funnit, att en prövning från polismyndighetens sida
vore synnerligen välbehövlig beträffande såväl vederbörande anordnares som
avsedd lokals lämplighet för rörelsens bedrivande. Länsstyrelsen har emellertid
velat lämna öppet, huruvida bestämmelser örn särskilt tillstånd för dylik
rörelse borde intagas i lotteriförordningen eller i ordningsstadgan eller*
liknande författning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att lotteri allenast borde få anordnas
till förmån för sådant ändamål, som avsåges i förslagets 3 §.
Den tidrymd, inom vilken anmälan hos polismyndighet enligt de sakkunnigas
förslag skulle ske, tre dagar, har i vissa yttranden ansetts för knapp.
Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Jönköpings län förorda, att sagda
tid utsträckes till en vecka.
Justitiekanslersämbetet, länsstyrelserna i Stockholm, Skaraborgs och Gävleborgs
län samt landsfogden i Jönköpings län framhålla, att i lotteriförordningen
borde upptagas bestämmelse om vad som förstodes med begreppet
polismyndighet.
Beträffande föreslagna villkor angående insatsernas storlek — varje insats
högst 25 öre — samt vinsternas beskaffenhet och maximibelopp — uteslutande
varuvinster, därav ingen med högre värde än 5 kronor — hava
framförts vissa önskemål:
Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, om det icke vore lämpligt att i
blivande författning infördes bestämmelse att i samband med tillställning till
förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål finge efter tillstånd
av länsstyrelse anordnas tivolispel inom det för tillställningen avsedda
området, även örn penningvinster förekomme, under förutsättning dock att
för deltagande i lotteriet icke fordrades högre insats än 25 öre samt att värdet
å högsta vinsten icke överstege 5 kronor.
I yttrandena från Sveriges tivoliägareförening och Sveriges ambulerande
nöjestivoliågareförening ävensom Folkets parkers centralstyrelse m. fl. framhålles
såsom mycket önskvärt, att vid tivolispel även finge förekomma vinster
i form av penningar eller polletter, förutsatt att vinsternas storlek begränsades
till 5 kronor. Insatsen borde vid spel, där penningvinster förekomme,
maximeras till 25 öre. I fråga örn tivolispel med uteslutande varuvinster
borde insatsen maximeras till 50 öre och högsta vinstens värde till
10 kronor.
Mot villkoret att vinstfördelningen skall äga rum i omedelbart samband
med insatsernas erläggande har länsstyrelsen i Uppsala län invänt, att det
även vid fullt lojala smålotterier, t. ex. vid välgörenhetstillställningar, förekomme,
att vinstfördelningen ej skedde förrän vid tillställningens slut. Den
föreslagna skärpningen förefölle därför länsstyrelsen onödig.
Länsstyrelsen i Värmlands län, landsfogden i Jönköpings län och Svenska
penninglotteriet aktiebolag ifrågasätta, huruvida icke lämpligen borde införas
bestämmelse örn viss relation mellan lotteriets omslutning och vinsternas
värde.
Genom de av de sakkunniga föreslagna villkoren för rätt till anordnande
av lotteri efter allenast anmälan hos vederbörande polismyndighet, nämligen
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
21
att insatsen högst må utgöra 25 öre, att vinsterna uteslutande skola bestå
av varor och att värdet å högsta vinst ej må överstiga 5 kronor, torde visserligen
uteslutas lotterier, som kunna sägas innebära ekonomisk fara för allmänheten.
Enligt vad i yttrandena framhållits, synes en dylik generell rätt
emellertid kunna medföra åtskilliga olägenheter ur andra synpunkter. Visserligen
torde det ofta vara en onödigt tung anordning att för smålotterier
av här förevarande slag fordra särskilt tillstånd. Möjlighet synes därför
böra hållas öppen till undantag från den allmänna regeln i 1 §. Men denna
möjlighet bör begränsas så, att olägenheter därav i görligaste mån undvikas.
Att, såsom på vissa håll föreslagits, för rätt till anordnande av lotteri
utan tillstånd fordra, att anordnaren i särskild ordning meddelats tillstånd
till tivolirörelse, synes visserligen icke lämpligen kunna föreskrivas i detta
sammanhang. Kravet på reglering av tivolirörelsen såsom sådan får prövas
utan samband med lotterilagstiftningen, vilken ju allenast berör en gren av
ifrågavarande näringsidkares verksamhet. Däremot förefaller det, som om en
lämplig avgränsning skulle ernås genom att — i anslutning till vad som
föreslagits i vissa yttranden — såsom villkor för anordnande av lotteri utan
tillstånd fordra, att lotteriet bedrives i samband med offentlig nöjestillställning
eller tillställning till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt
ändamål och allenast inom område, som är avsett för tillställningen. Anmälan
örn lotteriet torde böra göras hos vederbörande polismyndighet viss
tid innan. För att polismyndigheten skall hinna att i fall av behov meddela
kontroll- och ordningsföreskrifter för lotteriet synes den tid, före lotteriets
anordnande, inom vilken anmälan skall ske, böra utsträckas till 7 dagar.
Då enligt gällande ordningsstadga för rikets städer offentlig tillställning i
vissa fall icke får anordnas utan polismyndighetens tillstånd, kommer enligt
detta förslag sagda myndighet att erhålla viss gallringsmöjlighet. Anmälningsplikten
medför även att polismyndigheten, därest den till äventyrs i
något fall skulle vid anmälan av ett lotteri finna, att detta icke fyller förutsättningarna
enligt förevarande paragraf, kan upplysa vederbörande därom
och sålunda förebygga förseelse mot förordningens bestämmelser. Vad i
yttrandena anförts rörande önskvärdheten av att begreppet polismyndigheten
närmax-e klargöres i författningen har beaktats i departementsförslagets
9 §. Härtill återkommer jag senare.
I fråga örn insatser och vinster delar jag de sakkunnigas uppfattning att,
därest insats fordras, denna ej bör få överstiga 25 öre, samt att ingen vinst
bör hava högre värde än 5 kronor. Beträffande vinsternas beskaffenhet är
jag däremot — särskilt med hänsyn lill den begränsning i övrigt av ifrågavarande
lotterier som av mig förordats — beredd att tillstyrka någon uppmjukning
av de sakkunnigas förslag. Tivoliägareföreningarna och Folkets
parkers centralstyrelse m. fl. hava betonat önskvärdheten av att vid sidan av
varor finge såsom vinster förekomma åtminstone jämväl polletter, d. v. s.
anvisningar gällande såsom betalningsmedel inom nöjesområdet. Då frågan
av vederbörande intressenter lärer tillmätas synnerlig betydelse och några
större olägenheter ur del allmännas synpunkt ej torde behöva befaras av bi
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
fall till detta förslag, har jag ansett mig böra biträda detsamma. Att, på
sätt ifrågasatts i vissa yttranden, föreskriva viss relation mellan lotteriets omslutning
och vinsternas värde låter sig icke lämpligen göra beträffande lotterier
av typen tivolispel, och synes i fråga om övriga lotterier, som avses i
förevarande paragraf, knappast erforderligt i betraktande av lotteriernas
ringa ekonomiska betydelse.
Ur kontroll- och ordningssynpunkt tillstyrker ''jag, att i paragrafen upptages
den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att vinstfördelning skal!
äga rum i omedelbar anslutning till deltagande i lotteriet.
3 §•
Förevarande paragraf avser lotterier i detta ords egentliga mening, d. v. s.
företag, däri insatser och vinster på förhand reglerats enligt uppgjord plan.
Paragrafen upptager olika regler för a) vissa smärre lotterier — sammanlagda
insatsbeloppet vid en och samma tillställning högst 500 kronor — vilka
föreslås skola få anordnas efter allenast anmälan hos polismyndigheten, och
b) lotterier av något störrre omfattning — sammanlagda insatsbeloppet vid
lotterier med samme anordnare under ett kalenderår högst 3,000 kronor —
för vilkas anordnande förutsättes tillstånd av länsstyrelsen.
a) De sakkunnigas förslag om anordnande under vissa villkor av lotterier
av här avsett slag efter allenast anmälan hos polismyndigheten har i yttrandena
föranlett erinringar i följande hänseenden.
I vissa yttranden göres gällande att tillstånd i någon form alltid borde
fordras:
Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att polismyndigheten icke enligt
förslaget ägde befogenhet att pröva ändamålet med den tillställning, i samband
varmed ifrågavarande lotterier anordnades. Det syntes emellertid länsstyrelsen
angeläget, att en begränsning av lotteritillstånden ägde rum även
med avseende å det ändamål, vartill lotteriets behållning skulle användas.
Länsstyrelsen ansåge därför, att för anordnande av alla sådana lotterier, som
angåves i 3 § i förslaget, länsstyrelsens tillstånd borde erfordras. Härigenom
skulle länsstyrelsen få möjlighet att vägra tillstånd till samtliga i 3 §
avsedda lotterier, vilkas ändamål icke motsvarade de i förslaget omförmälda.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner sig icke kunna tillstyrka, att andra
lotterier än sådana, som avsåges i 2 § i förslaget, finge anordnas utan tillstånd
av länsstyrelsen. Det skulle enligt förslaget överlåtas åt lotterianordnaren
att själv bedöma, huruvida de för lotteriets ändamål fastställda förutsättningarna
vore uppfyllda. Den, som ville anordna en tillställning med
lotteri, torde i vida högre grad än en myndighet vara benägen att betrakta
ändamålet med tillställningen såsom välgörande, kulturellt eller allmännyttigt.
Det kunde befaras att åtal för anordnande av lotteri i samband med
tillställning utan sådant syfte icke komme till stånd, om blott anordnaren förmådde
andraga någorlunda plausibla skäl för sin uppfattning. Härigenom
komme gränsen mellan tillåtna och otillåtna lotterier med största sannolikhet
att så småningom förskjutas till de förras förmån.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, huruvida icke anmälan
hos polismyndigheten borde ersättas med fordran på särskilt tillstånd av
polismyndigheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
23
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser sig icke kunna förorda bestämmelserna
om generellt lotteritillstånd. Visserligen hade de sakkunniga begränsat
omfattningen av de lotterier, som här kunde ifrågakomma. Enligt
länsstyrelsens förmenande borde dock samhället utöva sådan kontroll på
dessa företag, att deras anordnande bleve beroende av myndighets tillstånd.
Länsstyrelsen vore tveksam om lämpligheten av att polismyndigheten handhade
lämnandet av tillstånd i nämnda fall, med hänsyn till att det därigenom
syntes bliva svårt att enhetligt bedöma, örn ett lotteriföretags ändamål
vore sådant att det borde beviljas eller icke.
Polismästaren i Uppsala ansluter sig till uppfattningen, att polismyndighetens
tillstånd borde krävas för anordnande av ifrågavarande lotterier. Han
framhåller bland annat, att det även ur anordnarens synpunkt i många fall
kunde vara av värde att kunna utåt — gentemot den lottköpande allmänheten
—- peka på, att lotteriet licentierats av offentlig myndighet. Särskilt
syntes detta vara fallet, när det gällde vinsterna i lotteriet.
Beträffande av de sakkunniga föx-eslagen bestämmelse att vinsterna, därest
de ej blivit skänkta till lotteriet, uteslutande skulle utgöras av varor eller
anvisningar å varor har i yttrandena anförts följande:
Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, huruvida icke allt för stort
spelrum lämnats åt det enskilda affärsintresset därigenom, att i förslaget uttryckligt
medgivande lämnats att såsom vinster utfästa anvisningar å varor.
Det i en följande paragraf av förslaget uppställda kravet på att anvisningarna
skulle avse inköp av svenska varor syntes icke kunna upprätthållas,
med mindre anvisningarna begränsades till vissa speciella slag av inhemska
varor såsom hemslöjdsalster m. m. Med hänsyn till det allmänna syftet
med de lotterier, som avsåges i 3 §, skulle en sådan begränsning enligt länsstyrelsens
mening vara fullt försvarbar.
Länsstyrelsen i Västmanlands lån anser, att man icke borde frångå hittills
tillämpat villkor, att vinster i varulotterier måste utgöras av varor eller
presentkort och andra anvisningar å varor även beträffande sådana vinster,
som utgjordes av gåvor.
Även Svenska penninglotteriet aktiebolag finner opåkallat att göra avsteg
från principen, att lotteri, däri penningvinster förekomma, som regel ej borde
få anordnas utan tillstånd av Kungl. Maj:t.
I övrigt har beträffande de sakkunnigas förslag under 3 § a) av länsstyrelserna
i Södermanlands, Värmlands och Gävleborgs län samt Svenska
penninglotteriet aktiebolag uttalats, att lämplig relation borde föreskrivas
mellan insatsernas summa och vinsternas sammanlagda värde. Länsstyrelsen
i Värmlands län har vidare anfört, att föreskrift borde meddelas rörande
sammanlagda antalet lotterier eller sammanlagda summan av insatserna
i de lotterier, som finge anordnas av samme anordnare under ett och
samma kalenderår.
Slutligen bar i yttrandena från Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbund samt firma Wesslings basarvaru aktiebolag — i vilket sistberörda
yttrande, såsom inledningsvis nämnts, ett flertal sammanslutningar
förklarat sig instämma — gjorts gällande, att gränsen för det sammanlagda
insatsbeloppet borde höjas från 500 lill 1,000 kronor, enär det förstnämnda
beloppet vöre otillräckligt för att giva nödig omväxling åt lotterierna.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
Departements
chefen.
b) Gentemot de sakkunnigas förslag om rätt till anordnande av vissa
lotterier efter tillstånd av länsstyrelsen hava i yttrandena framkommit följande
erinringar.
Vad angår de ändamål, för vilka lotteri enligt förslaget skulle få meddelas
av länsstyrelsen, nämligen välgörande, kulturellt eller allmängiltigt
ändamål samt svenska konstidkares understöd och uppmuntran, har länsstyrelsen
i Kronobergs län ansett, att i lagtexten borde komma till uttryck, att
länsstyrelse icke finge meddela tillstånd till lotteri för annat välgörande,
kulturellt eller allmännyttigt ändamål än sådant, vars verksamhet vore förlagd
inom länet, ej heller till understöd och uppmuntran åt annan än inom
länet bosatt svensk konstidkare. Vidare har länsstyrelsen i Södermanlands
län ifrågasatt, huruvida icke i den nya lotteriförordningen borde lagfästas
nu tillämpad praxis att ej medgiva lotteri till förmån för ändamål, som
författningsenligt borde tillgodoses med skattebidrag.
Det av de sakkunniga föreslagna villkoret, att icke inom länet finge av
samme anordnare under samma kalenderår anordnas lotterier av förevarande
slag med insatser till högre sammanlagt belopp än 3,000 kronor, därvid
dock ej skulle medräknas lotterier enligt 2 § eller 3 § a), har jämväl föranlett
vissa jämkningsförslag:
Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår, att maximibeloppet för länsstyrelsens
tillståndsgivande måtte bestämmas till 5,000 kronor. En dylik höjning
av maximibeloppet vore enligt länsstyrelsens mening så mycket mera rimlig
som den år 1923 fastställda värdegränsen 3,000 kronor genom penningvärdets
fall numera måste anses för låg. Det syntes icke heller föreligga några
vare sig moraliska eller andra skäl att försvåra anordnandet av dylika
varulotterier, vilka spelade en icke obetydlig roll särskilt för den omfattande
välgörenhet, som utövades av föreningar och stiftelser. Man måste förutsätta,
att länsstyrelserna ägde möjlighet att bedöma, huruvida del med hänsyn till
lotteriets ändamål samt lokala och andra förhållanden kunde vara lämpligt
att bestämma maximigränsen till 5,000 kronor.
Länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län ifrågasätta, huruvida
icke maximibeloppet borde hänföra sig till lotteriets ändamål och icke till
dess anordnare. I denna riktning har jämväl länsstyrelsen i Hallands län
uttalat sig.
I sin motivering till förslaget att vissa lotterier, däri insatser och vinster på
förhand fastställts enligt viss plan, skulle, under angivna förutsättningar, få
anordnas efter allenast anmälan hos polismyndigheten, hava de sakkunniga
anfört, att det ganska allmänt förekomme, att vid hasarer, försäljningar
och andra tillställningar till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt
ändamål bland anordningarna inginge något sådant lotteri i egentlig
mening. De sakkunniga erinra, att dylika basarlotterier i allmänhet vore
av ringa omfattning och understundom kunde inbegripas i stadgandet under
2 §. Emellertid framhålla de sakkunniga, att, även om de i 2 § angivna
förutsättningarna, icke uppfylldes, det likväl med hänsyn till de omständigheter,
under vilka anordnandet ägde rum, merendels torde vara onödigt
att för dessa smärre lotterier fordra särskilt tillstånd. De sakkunniga ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
25
tala vidare, att genom att avstå från sådan fordran skulle legaliseras ett
förfarande, som för närvarande i strid mot gällande bestämmelser ganska
allmänt torde tillämpas.
De synpunkter, åt vilka de sakkunniga sålunda givit uttryck, har jag funnit
värda beaktande. Förslaget är praktiskt tilltalande. Vad angår de i
vissa yttranden framkomna betänkligheterna mot att på detta sätt, utöver
stadgandet i 2 §, medgiva anordnandet av lotterier utan särskilt tillstånd må
särskilt erinras, att fråga blott är örn lotterier av förhållandevis ringa ekonomisk
betydelse. Det av sakkunniga föreslagna insatsmaximum synes
dock, såsom från flera håll erinrats, vara väl lågt. Jag tillstyrker, att gränsen
för insatsernas sammanlagda belopp bestämmes till 1,000 kronor. Av
stadgandets avfattning följer, att i detta belopp jämväl böra inräknas insatser
i lotteri, som vid tillställningen äger rum enligt tillstånd av Kungl.
Maj:t eller länsstyrelse. Om därjämte, på sätt de sakkunniga föreslagit, kräves
att lotteriet anordnas i samband med tillställning endast till förmån för
välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål samt bedrives allenast
inom det för tillställningen avsedda området, lära några olägenheter knappast
vara att befara. Ej heller synes det under angivna förutsättningar erforderligt
att, såsom på sina håll föreslagits, uppställa fordran på viss relation
mellan insatsernas summa och vinsternas värde eller på begränsning
av antal lotterier eller summan av insatser i lotterier, som må anordnas av
samme anordnare under ett kalenderår.
Vad angår de sakkunnigas förslag att vinster i lotteri, varom här är fråga,
i den mån vinsterna ej äro skänkta till lotteriet, uteslutande skola bestå av
varor eller anvisningar å varor, delar jag i viss mån de betänkligheter,''som
häremot gjorts gällande. Den föreslagna bestämmelsen synes mig å ena sidan
för vid men å andra sidan för trång. I förstnämnda hänseende ställer jag mig
på deras ståndpunkt som anse, att det ej finns någon anledning att göra
åtskillnad mellan skänkta vinster och andra. Särskilt för kontrollens skull
torde det vara lyckligast att en dylik gränsdragning ej sker. Å andra sidan
synes det av de sakkunniga föreslagna stadgandet för trångt i så måtto,
att därigenom torde omöjliggöras åtskilliga vinster, vilkas användande vid
lotterier av förevarande slag icke rimligen synes behöva föranleda erinran.
Såsom exempel må nämnas sådana icke ovanliga vinster som biljetter till
nöjestillställningar och tillstånd till gratis begagnande av kommunikationsmedel.
Det torde vara tillräckligt om, såsom mindre lämpliga i detta sammanhang,
förbjudas vinster, vare sig de utgöras av gåvor eller icke, vilka
bestå av penningar eller värdepapper. I överensstämmelse härmed har departementsförslaget
avfattats.
Beträffande lotterier, vilkas anordnande medgives utan särskilt tillstånd,
har i övrigt i departementsförslaget icke gjorts någon annan saklig avvikelse
från vad de sakkunniga föreslagit än att tiden, inom vilken anmälan
örn sådant lotteri skall ske, ökats från 3 till 7 dagar. Ändringen härutinnan
överensstämmer med motsvarande ändringsförslag vid 2 §.
1 fråga örn lotterier, för vilkas anordnande uppställts fordran på tillstånd
Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 76.
3
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
Departements■
chefen.
av länsstyrelsen, är departementsförslaget lika med de sakkunnigas förslag
utom såtillvida, att beträffande vinsternas beskaffenhet vidtagits samma
ändringar som för lotterier, anordnade efter allenast anmälan. De sakkunnigas
förslag i övrigt har i denna del i det övervägande antalet yttranden
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. De anmärkningar, vilka framkommit,
torde icke innebära tillräckliga skäl till avvikelser från förslaget.
4 §•
Under förevarande paragraf upptagas enligt de sakkunnigas förslag i
första stycket bestämmelser därom, att anordnare av lotteri enligt 2 eller 3 §
skall vara skyldig underkasta sig ordnings- och kontrollföreskrifter av vederbörande
polismyndighet eller länsstyrelse, i andra stycket föreskrifter i syfte
att säkerställa användandet av svenska varor såsom vinster samt i tredje
stycket bemyndigande för länsstyrelsen alt vid meddelande av lotteritillstånd
föreskriva särskilda villkor med avseende å lotteriet.
I yttrandena hava föreskrifterna örn användande av svenska varor föranlett
vissa erinringar:
Sveriges tivoliägareförening och Sveriges ambulerande nöjestivoliägareförening
hava anfört, att åtminstone för närvarande icke i marknaden funnes
för utlottning tillräckligt antal olika slag av svenska varor. De föreslagna
bestämmelserna vore i denna del praktiskt taget ogörliga att följa beträffande
lotterier enligt 2 §. Strängare föreskrifter borde icke givas i detta hänseende
än att varorna skulle företrädesvis vara frambragta eller tillverkade
inom landet. I varje fall borde stadgas en längre övergångstid innan bestämmelser
om användande av enbart svenska varor trädde i kraft.
Liknande synpunkter hava framförts i yttrandet från Folkets parkers
centralstyrelse m. fl.
Firma Wesslings basarvaru aktiebolag har framhållit, att örn vinsterna
skulle enbart utgöras av svenska varor sorteringen komme att bliva alltför
ensidig. Denna olägenhet kunde undvikas genom ett stadgande, att minst
tre fjärdedelar av vinsterna, med undantag för skänkta föremål, skulle vara
av inhemsk tillverkning. Genom ett dylikt stadgande onödiggjordes en eljest
nödvändig övergångstid för utlottning av vid författningens ikraftträdande
hos anordnare eller specialaffärer kvarliggande, för ändamålet särskilt anskaffade
utländska varor.
Jag delar uppfattningen, alt såsom vinster böra i största möjliga utsträckning
komma till användning varor av svenskt ursprung eller svensk tillverkning.
De invändningar, vilka riktats mot de sakkunnigas förslag i denna
del, synas emellertid i viss grad befogade. Svårigheten att anskaffa lämpliga
svenska vinstföremål torde närmast gälla lotterier enligt 2 § i förslaget,
där vinsterna samtidigt som de måste hava ett lågt värde likväl skola vara
så beskaffade att de utöva lockelse på den marknads- och tivolipublik,
varom här särskilt är fråga. Ett stadgande, att vinsterna delvis må vara av
utländskt ursprung, skulle leda till olägenheter ur kontrollsynpunkt. Efter
prövning av olika möjligheter till lösning av spörsmålet har jag stannat
för att förorda ett tillmötesgående av de i yttrandena framkomna önskemå
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 76
27
len sålunda, att fordran på svensk vara helt eftergives beträffande lotterier
enligt 2 §, medan kravet härutinnan beträffande lotterier enligt 3 § vidhålles
i den omfattning, som föreslagits av de sakkunniga. De mera vägande invändningarna
mot sakkunnigförslaget torde på detta sätt bortfalla. Genom
ett sådant förfarande möjliggöres också avsättningen av utländska varulager,
som eventuellt finnas inom riket vid författningens ikraftträdande. Någon
särskilt för detta ändamål avpassad övergångstid torde sålunda ej erfordras.
Paragrafens tredje stycke har i departementsförslaget avfattats i enlighet
med vad jag nu förordat. Första och andra styckena i departementsförslaget
äro i sak överensstämmande med första och tredje styckena i de sakkunnigas
förslag.
5 §■
Förevarande paragraf reglerar s. k. tidningslotterier, vilka enligt de sakkunnigas
förslag skulle få anordnas utan vare sig anmälan eller tillstånd
under förutsättning bland annat att för deltagande ej fordrades insats samt
att värdet å högsta vinst ej överstege 25 kronor eller, om vinsten utgjordes
av varor eller anvisningar å varor, 50 kronor.
Särskilda uttalanden beträffande förslaget i denna del hava i yttrandena
gjorts allenast av justitiekanslersämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands
och Östergötlands län samt Svenska tidningsutgivareföreningen.
Justitiekanslersämbetet har anfört i huvudsak följande.
Ämbetet funne, att den utbredning de s. k. tidningslotterierna erhållit torde
motivera en viss lättnad för deras anordnare jämfört med andra. Det
ville dock synas som örn icke beträffande dessa lotterier funnes tillräcklig
anledning att, såsom skett, avvika från vad för andra nöjeslotterier skulle
gälla ifråga örn penningvinster. Vidare borde i lagtexten utsägas, att med
tryckt skrift avsåges periodisk skrift.
Enligt motiveringen till 5 § vore avgift för vederbörande publikation att
räkna till insats. Utan att så tydligare angåves i texten skulle möjligen icke
för alla stå klart, att ett tidningslotteri begränsat till tidningens prenumeranter
och lösnummerköpare ej vore att hänföra till nämnda paragraf.
Länsstyrelsen i Södermanlands lån ansluter sig till uppfattningen, att ifrågavarande
bestämmelser uttryckligen borde begränsas till att avse allenast
sådant lotteri, som anordnades i samband med utgivande av tryckt periodisk
skrift.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser stadgandet om förbud mot insats
böra förtydligas i enlighet med den innebörd, som givits bestämmelsen i motiven.
Svenska tidningsutgivareföreningen har funnit bestämmelserna tillfredsställande.
Det för vinsterna i tidningslotterier fastställda maximum har föreningen
emellertid — i synnerhet för större tidningsföretag och vid vissa tillfällen
— ansett oskäligt lågt. Föreningen hemställer därför, att maximibeloppet
måtte sättas till 100 kronor vare sig priset utbetalades kontant eller i
varor.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 78.
Departements
chefen.
Erinringen, att ifrågavarande stadganden allenast böra avse tryckt periodisk
skrift, torde vara befogad och har iakttagits i departementsförslaget.
Vad i yttrandena anförts angående förtydligande av stadgandet, att för deltagande
i lotteriet icke må fordras insats, har i departementsförslaget likaledes
vunnit beaktande.
Beträffande slutligen vinsternas beskaffenhet har jag ansett några betänkligheter
knappast möta mot att i fråga örn lotterier av här förevarande slag
gå något längre än de sakkunniga föreslagit. Med anledning av Svenska tidningsutgivareföreningens
framställning tillstyrker jag, att maximeringen av
värdet å högsta vinst till 25 kronor, för den händelse vinsten utgöres av annat
än varor eller anvisningar å varor, utgår, samt att värdegränsen, oberoende
av vinstens art, fastställes till 100 kronor. Av de sakkunniga föreslagen
bestämmelse att jämväl vid tidningslotterier skulle gälla skyldighet att såsom
vinster använda svenska varor torde i samband härmed kunna uteslutas.
6 och 7 §§.
Ifrågavarande paragrafer i departementsförslaget, avseende dels förbud
mot att främja deltagande i inom landet anordnade otillåtna lotterier samt
i utländska lotterier, dels ock vissa regler om yrkesmässig verksamhet med
tillåtna lotterier, överensstämma helt med motsvarande föreskrifter i de sakkunnigas
förslag. Mot sistnämnda förslag har i yttrandena icke framförts
annan erinran än att från visst håll ifrågasatts, att i sista stycket av 6 §
upptagen undantagsbestämmelse från förbudet, vilken bestämmelse tillkommit
för att icke förhindra t. ex. en sakligt hållen tidningsuppsats angående
otillåten lotterirörelse, horde såsom ägnad att försvåra paragrafens tillämpning
utgå. Den farhåga, som sålunda yppat sig, har jag icke funnit motväga
de fördelar, vilka måste anses förenade med bibehållande av det föreslagna
stadgandet.
8 §•
Förevarande paragraf överensstämmer helt med de sakkunnigas, från 3 §
vadhållningsförordningen hämtade förslag.
9 §•
Såsom tidigare nämnts torde det vara lämpligt att i författningen kommer
till tydligt uttryck vad som skall förstås med begreppet polismyndigheten.
Den under förevarande paragraf upptagna definitionen överensstämmer med
stadgandet i 1 § 1 mom. sista stycket 1936 års motorfordonsförordning. I
sak gäller samma bestämmelse enligt §§ 29 och 30 ordningsstadgan för rikets
städer.
10—13 §§.
I dessa paragrafer, vilka motsvara 9—13 §§ i de sakkunnigas förslag, regleras
frågorna om ansvar och åtal vid förseelse mot lotteriförordningen.
Av de sakkunniga föreslagna straffbestämmelser — innebärande dels, vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
29
överträdelse av de i förordningen stadgade förbud, dagsböter eller, vid upprepad
sådan förseelse eller dylik förseelse i större omfattning eller yrkesmässigt,
fängelse, dels ock, vid förseelse mot kontroll- eller ordningsföreskrift
eller föreskrifterna örn användande av svenska varor, penningböter —
hava i yttrandena föranlett vissa erinringar.
Sålunda bär justitiekanslersämbetet anfört, bland annat:
I 9 § tredje stycket av de sakkunnigas förslag stadgades ansvar för den,
som bröte mot föreskrift, som meddelats enligt förslagets 4 § första stycket,
eller mot bestämmelserna i andra stycket av samma paragraf. Enligt motiveringen
till 4 § vore avsett att den, som bröte mot villkor uppställda med
stöd av 4 § tredje stycket, skulle anses hava anordnat lotteri utan tillstånd.
Enär sålunda för de skilda slagen av överträdelser skulle gälla olika bestraffningsregler
och enligt 12 § av de sakkunnigas förslag, jämförd med motiveringen
till samma paragraf, även forumreglerna vore något olika, vore nödvändigt
att föreskrifter, meddelade jämlikt 4 § första stycket, kunde säkert
skiljas från sådana, som meddelats med stöd av tredje stycket i samma paragraf.
Detta kunde möjligen ske genom att skyldighet stadgades för länsstyrelse
att vid meddelande av ifrågavarande föreskrifter uttryckligen angiva,
att meddelandet skedde med stöd av 4 § tredje stycket. I varje fall
borde för tydlighetens skull uttrycklig föreskrift meddelas om bestraffning
av brott mot de i 4 § tredje stycket avsedda föreskrifter ävensom forumbestämmelsen
kompletteras.
Då 9 § tredje stycket beträffande tidningslotterier icke syntes kriminalisera
överträdelse av stadgandet, att varuvinster skulle vara av inhemsk tillverkning,
ifrågasatte justitiekanslersämbetet, att erforderlig jämkning av
författningstexten jämväl härutinnan vidtoges.
Sveriges tivoliägareförening och Sveriges ambulerande nöjestivoliågareförening
samt Folkets parkers centralstyrelse m. fl. hava uttalat, att till tillämpligheten
av frihetsstraff borde knytas den förutsättningen, att det vore uppenbart,
att det förbjudna förfarandet förehafts i ond tro. Tillika har ifrågasatts
huruvida icke vid mindre förseelser, måhända föranledda av rent
förbiseende, vore tillräckligt med penningböter.
Firma Wesslings basarvaru aktiebolag har anfört, att då fråga vore örn
tillfälliga tillställningar för ideella ändamål någon annan påföljd för överträdelse
av förordningens bestämmelser ej borde ifrågakomma än högst
dagsböter. Såsom motivering framhåller bolaget, att vid dylika tillställningar
endast medverkade frivilliga krafter, vilka knappast haft tillfälle ägna
mer ingående studium åt lagfrågor och vilka i varje fall ej kunde tänkas
göra sig skyldiga till förseelse av ont uppsåt eller för egen vinning.
Vad justitiekanslersämbetet anfört har beaktats vid avfattningen av 10 och Departements12
§§ i departemenlsförslaget, motsvarande 9 och 12 §§ i de sakkunnigas chetenförslag.
Med anledning av övriga erinringar mot de sakkunnigas förslag
föreslås i departementsförslaget sådan uppmjukning av straffbestämmelserna,
att frihetsstraff må kunna ifrågakomma allenast vid upprepad förseelse
eller då omständigheterna eljest äro försvårande. Då tillämpningen av
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 76.
4
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
Departements
chefen.
frihetsstraff icke heller för dylika fall är obligatorisk, torde de i yttrandena
framkomna synpunkterna på detta sätt få anses vederbörligen tillgodosedda.
Av de sakkunniga i 10 § av deras förslag upptagen bestämmelse om särskilt
ansvar vid fortsatt förseelse i visst fall har, med hänsyn till lagen den 3
juni 1938 (nr 251) örn ändring i vissa delar av strafflagen, uteslutits i departementsförslaget.
Övergångsbestämmelsen.
Firma Wesslings basarvaru aktiebolag har gjort gällande, att det av praktiska
skäl vore önskvärt, att den nya författningen kungjordes senast den 1
september det år, den antagits, men trädde i kraft först den 1 maj året därpå.
Till stöd härför anför bolaget, att de flesta basarer hölles under månaderna
maj—augusti. Leverantörerna till basarfester utsände sina kataloger i början
av maj och komme givetvis att i katalogerna inrycka erforderliga uppgifter
om förordningen samt att inrätta sina leveranser i enlighet härmed.
Tiden 1 september—1 maj vore erforderlig för allehanda förberedelser.
Om riksdagen godtager det föreliggande författningsförslaget torde förordningen
kunna utfärdas under första hälften av 1939. Vid sådant förhållande
synes hinder ej möta mot att förordningen sättes i kraft förslagsvis
den 1 januari 1940. Departementsförslagets övergångsbestämmelse har avfattats
med denna utgångspunkt.
Föredraganden hemställer, att förenämnda inom handelsdepartementet utarbetade
förslag till lotteriförordning måtte föreläggas riksdagen för yttrande.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sven Forssberg.
Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939. 397035.