Kungl. Majcts proposition nr 67.

1

Nr 67.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående disposition
av statens järnvägar tillkommande ytterligare
utdelning ä bevakad fordran i Jönköping—Gripenbergs
jernv äg saktiebolags konkurs; given Stockholms
slott den 27 januari 1939.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Geth. Strindlund.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 januari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehesson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Strindlund:

I särskilda till Kungl. Maj:t ingivna framställningar hava dels svenska
järnvägarnas kontorspersonalförbund, dels ock vissa medlemmar av svenska
järnvägsmannaförbundet och Sveriges lokomotivmannaförbund hemställt, att
de förutvarande befattningshavare vid Jönköping—Gripenbergs jernvägsaktiebolag,
som genom med bolagets konkursbo träffad förlikning avstått från
vissa lönefordringar hos bolaget, måtte på närmare angivet sätt erhålla ersättning
för vad de sålunda avstått.

Bihang till riksdagens protokoll 1989. 1 sami. Nr 67.

210 39

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Innan jag ingår på framställningarna, torde jag få meddela följande upp
gifter, som återfinnas i Kungl. Maj:ts dom den 6 november 1937 mellan
förvaltaren i nämnda järnvägsbolags konkurs, sökande, samt stationsföreståndaren
C. E. Leijonberg m. fl., svarande:

Den 10 oktober 1932 försattes Jönköping—Gripenbergs jernvägsaktiebolag
i konkurs vid rådhusrätten i Jönköping. Efter stämning å förvaltaren i konkursen
anförde vid rådhusrätten Leijonberg och 40 medparter, vilka varit
anställda hos bolaget, bland annat: Deras anställningsvillkor hade reglerats
genom kollektivavtal. Därjämte hade mellan bolaget och Leijonberg jämte
medparter i anslutning till kollektivavtalen gällt särskilda anställningsavtal,
i enlighet med vilka Leijonberg jämte medparter ägde rätt till efter vissa
grunder beräknat dyrtidstillägg ä de enligt kollektivavtalen utgående lönerna.
Kollektivavtalen blevo i vederbörlig ordning uppsagda att upphöra att gälla
från och med den 1 juli 1932, i samband varmed envar av Leijonberg och medparter
uppsades från sin anställning hos bolaget likaledes från den 1 juli 1932.
Efter sistnämnda dag hade de dock fortsatt att uppehålla sina tjänster utan
att några nya avtal örn villkoren härför träffats. Sedan bolaget försatts i
konkurs, hade konkursboet till den 1 september 1935 fortsatt den av bolaget
bedrivna järnvägsrörelsen. Leijonberg jämte medparter hade jämväl efter
konkursutbrottet, till dess vars och ens anställning hos konkursboet upphört,
uppehållit sina tjänster, utan att konkursboet träffat avtal med dem angående
ändring i anställningsvillkoren. Konkursboet hade det oaktat vägrat att till
Leijonberg jämte medparter utbetala å lönerna belöpande dyrtidstillägg samt
vissa löne- och dyrortstillägg. På grund härav yrkade Leijonberg jämte med
parter utbekommande av dessa, till beloppet för envar av dem närmare angivna
tiliägg.

Mellan konkursförvaltaren och vissa av Leijonbergs medparter vid rådhusrätten
träffades, innan dom meddelades i målet, förlikning, i anledning varav
dessa parter återkallade sin talan. Övriga kärande fullföljde sina i målet
framställda yrkanden. Genom dom den 27 januari 1936 förpliktade rådhusrätten
konkursförvaltaren att till dem som fullföljt sin talan i målet utgiva
av dem under rättegången angivna lönebelopp. Sedan Svea hovrätt den'' 17
juli 1936 ej funnit skäl göra ändring i rådhusrättens dom, fastställde Kungl.
Maj:t den 6 november 1937 hovrättens dom.

Svenska järnvägarnas kontorspersonalförbund har i sin förenämnda framställning
till en början beträffande den ingångna förlikningen anfört:

Motivet för den träffade förlikningen, genom vilken de fordringsägande
befattningshavarna tillerkändes ett belopp, som svarade mot 50 procent av
deras fordran, är för de anställdas del att söka uteslutande i det ekonomiska
tvångsläge, vari dessa råkade på grund av den otillräckliga lön, de uppburo
under den tid konkursboet drev järnvägen, men också behovet för dem av
kontanter i samband med förflyttningen från den gamla stationeringsorten
till olika platser vid statens järnvägar. De befattningshavare, som fullföljde
rättegången, voro alla i den ekonomiska ställningen, att de icke voro i omedelbart
behov av fordringsbeloppet.

Sedan slutlig dom fallit i rättegången med konkursboet, fortsätter förbundet,
hade fråga uppstått, örn möjligheter funnes för de befattningshavare,
vilka träffat förlikning med konkursboet att utfå något av de fordringar, som
de genom förlikningen avhänt sig.

3

Kungl. Majda proposition nr 67.

T anslutning härtill har förbundet anfört:

Från konkursboet har upplysts, att en fortsatt utdelning åt oprioriterade
fordringsägare i konkursen kan i gynnsammaste fall tänkas komma att äga
mm med omkring 10 procent. Då statens järnvägar för egen del samt för
olika privatbanor äger en oprioriterad fordran i konkursen på 96,178 kronor,
varå hittills ägt rum en utdelning av 15 procent, skulle förutsättningar således
föreligga för sagda järnvägar att ur konkursboet utfå i runt tal 9,600
kronor utöver redan bekommen utdelning. Detta belopp svarar ungefär emot
den summa, som erfordras för att åt de nu ifrågavarande befattningshavarna
skall kunna utbetalas ytterligare omkring 20 procent av deras ursprunglrga
lönefordran hos konkursboet. „

De fordringsägande befattningshavarna inse till fullo, att de icke äga laglrg
rätt att resa anspråk på ytterligare gottgörelse ur konkursboet, liksom de
självfallet förstå, att denna gottgörelse icke kan få inverka på de oprioriterade
fordringsägarnas intressen. Befattningshavarna våga likväl tro, att de fordringsägande
järnvägarna skola behjärta personalens behov av den ytterligare
gottgörelse för förlorade löneförmåner, som skulle kunna ställas i utsikt,
därest personalen finge disponera över det belopp, en fortsatt utdelning i
konkursen skulle lämna åt järnvägarna.

På grund av vad förbundet sålunda anfört har förbundet hemställt, att
det belopp, som på grund av järnvägsstyrelsens i konkursen bevakade fordran
å 96,178 kronor kan komma att ytterligare utdelas, måtte disponeras för fördelning
mellan de befattningshavare, vilka vid nämnda förlikning utbekommit
endast hälften av sina lönefordringar hos konkursboet.

Medlemmarna i svenska järnvägsmannaförbundet och Sveriges lokomotivmannaförbund
hava till stöd för sin framställning åberopat i huvudsak samma
skäl, som kontorspersonalförbundet anfört.

Järnvägsstyrelsen har avgivit utlåtande i ärendet den 6 maj 1938 och därvid
bland annat anfört:

Järnvägsstyrelsen har för egen del och för Svenska järnvägsföreningen i
Jönköping—Gripenbergs jernvägsaktiebolags konkurs bevakat ett belopp av
96,178 kronor 74 öre, för vilken fordran utdelning erhålles utan förmånsrätt.
Fordringen har uppkommit på så sätt, att järnvägsbolaget under tiden före
konkursens början icke inlevererade de belopp, som erlades å bolagets järnvägsstationer
för godsfrakter i vad desamma avsåge befraktningen å statens
järnvägars och enskilda järnvägars bansträckor. Dessa medel använde bolaget
i stället för att bestrida sina driftkostnader. Några andra oprioriterade
fordringar av nämnvärd betydelse finnas icke. Under år 1937 har utdelning
skett å sagda fordran med i5 procent eller med ett belopp av 14,426 kronor
81 öre, varför en ogulden fordran av 81,751 kronor 93 öre återstår. Av detta
belopp falla cirka 56 procent å statens järnvägar eller cirka 45,800
kronor och återstoden eller cirka 44 procent å de enskilda järnvägarna och
ändra samtrafikförvaltningar. Enligt vad som uppgivits är att beräkna, att
ytterligare utdelning i konkursen kommer att ske med högst 10 procent, varför
ytterligare skulle utgå högst cirka 9,618 kronor, varav å statens järnvägar skulle
belöpa 56 procent eller cirka 5,400 kronor. De gjorda framställningarna avse,
att detta senare belopp skulle överlämnas till ifrågavarande befattningshavare.

I nu ifrågavarande framställningar framhålles, att den med konkursförvaltningen
ingångna förlikningen godtagits av flertalet av befattningshavarna

Departements chefen.

4 Kungl. Maj.is 2)>''oposition nr 67.

ondast därför, att de voro i starkt behov av penningmedel oell icke voro i
stånd att avvakta slutlig dom i målet. Det sjnes klart, att ifall dessa befatt
ningshavare fullföljt målet, skulle även deras krav hava godkänts samt befattningshavarna
varit berättigade att med förmånsrätt före styrelsens fordran
utfå sina lönetillägg. De belopp, som dessa befattningshavare gått förlustiga
genom förlikningen, utgöra enligt till handlingarna fogad förteckning tillhopa
cirka 20,400 kronor. Det måste antagas, att åtminstone flertalet av dessa befattningshavare
varit i sådan ekonomisk situation, att ett starkt bidragande
skäl till att förlikning ingåtts varit, att desamma haft svårt att invänta högsta
domstolens avgörande. Styrelsen har för sin del icke något att erinra mot
att den ytterligare utdelning till statens järnvägar, som kan vara att förvänta,
och vilken för styrelsens del högst kan beräknas uppgå till 5,400 kronor, fördelas
bland de tidigare befattningshavarna hos konkursbolaget, som genom
den träffade förlikningen gått förlustiga vissa löneförmåner. Fördelningen avbeloppet
mellan befattningshavarna torde i så fall rättvisligen böra ske i
proportion till den minskning av lönetilläggen, som var och en av befattningshavarna
lidit genom förlikningen.

Statskontoret har i utlåtande den 31 augusti 1938 anfört, att ämbetsverket
hyste starka principiella betänkligheter mot att åtgärder vidtoges från statsmakternas
sida för att bereda befattningshavare, som genom frivillig förlik
ning gått miste om löneförmåner, gottgörelse för vad han sålunda mista!.
Med hänsyn emellertid till den ståndpunkt, som järnvägsstyrelsen intagit i
ärendet, ville statskontoret icke motsätta sig ett bifall till framställningarna.

De nu föreliggande framställningarna innebära, att den ytterligare utdel
ning, som kan förväntas å den av järnvägsstyrelsen för egen del och för
svenska järn vägsföreningen i Jönköping—Gripenbergs jern vägsaktiebolags
konkurs bevakade fordringen å 96,178 kronor, måtte tillfalla de befattningshavare
vid nämnda järnvägsföretag, vilka — efter att hava vid domstol
anhängiggjort talan mot konkursboet för utfående av sina lönefordringar
—*■ med konkursboet ingått förlikning angående sina fordringar och därvid
utfått o0 procent av de fordrade beloppen. Den av järnvägsstyrelsen i konkursen
bevakade fordringen tillkommer till omkring 56 procent eller 53,860
kronor statens järnvägar. Återstoden av fordringen äges av vissa enskilda
järnvägar och andra samtrafikförvaltningar. Framställningarna synas således
i nu förevarande sammanhang kunna omfatta endast den å ifrågavarande
fordran belöpande andelen av den blivande utdelningen, vilken andel beräknas
komma att uppgå till högst 9,618 kronor, varav högst 5,400 kronor skulle tillfalla
statens järnvägar.

Enligt en i ärendet företedd förteckning skulle de genom förlikningen avstådda
lönebeloppen tillsammans uppgå till omkring 20,400 kronor. Under
år 1937 skedde utdelning å den av järnvägsstyrelsen bevakade fordringen med
15 procent, motsvarande ett belopp av 14,426 kronor 81 öre. Av detta belopp
hava alltså avrundat 8,080 kronor tillfallit statens järnvägar. Vid en beräknad
ytterligare utdelning av 5,400 kronor skulle sålunda å statens järnvägars
fordran belöpa en sammanlagd utdelning av i runt tal 13,500 kronor.

Såsom skäl för bifall till nu förevarande framställningar har bland annat
anförts, att flertalet av de nu ifrågavarande befattningshavarna vid järnvägs -

5

Kungl. Majds proposition nr 67.

företaget vid förlikningen befunnit sig i ekonomiskt trångmål oell därför icke
kunnat invänta ett slutligt avgörande i den då pågående rättegången angående
sina lönefordringar hos konkursboet.

I likhet med statskontoret anser jag starka principiella betänkligheter
kunna anföras mot att statsmakterna bereda de befattningshavare, vilka genom
förlikning avstått från utbekommande av ytterligare del av sina lönefordringar,
någon gottgörelse för vad de sålunda avstått. På grund av billighetsskäl och
då statens järnvägar genom förlikningen tillförts visst belopp, som, därest
förlikning icke träffats, icke skulle tillfallit dem, vill jag emellertid icke motsätta
mig bifall till att det belopp, som vid en ytterligare utdelning i konkursen
kan komma att tillfalla statens järnvägar, må fördelas mellan ifrågavarande
befattningshavare i syfte att därigenom bereda, dem någon ersättning för
vad de genom förlikningen förlorat. Beloppet torde böra fördelas mellan
befattningshavarna i förhållande till den minskning av lönefordringen, som
var och en av befattningshavarna lidit genom förlikningen.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den ytterligare utdelning i Jönköping—Gripenbergs jeruvägsaktiebolags
konkurs, som kail belöpa å statens järnvägar
tillkommande andel av förevarande, i konkursen bevakade fordran,
må fördelas mellan förutnämnda befattningshavare hos järnvägsbolaget
enligt de av mig i det föregående angivna grunderna.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträddh
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av clgn lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sigurd Lang.