Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
1
Nr 6.
Kungl. Majlis proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 52 § sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321); given Stockholms
slott den 28 oktober 1938.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 52 § sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321).
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1939.
1 sami. Nr 6.
lilio 38 1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 6.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 52 § sinnessjuk lagen den 19 september 1929
(nr 321).
Härigenom förordnas, att 52 § sinnessjuklagen den 19 september 1929
skall erhålla följande ändrade lydelse:
52 §.
Avviker å sinnessjukhus intagen därifrån eller avviker den, som jämlikt
47 § för vård förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården, skall, där sjukvårdsläkaren
eller, vad angår den, som varit förvarad å sinnessjukavdelning
vid fångvården, fångvårdsmyndighet det påkallar, för den sjukes återförande
till sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen handräckning lämnas av
vederbörande polismyndighet.
Lag samma vare där den, som på försök utskrivits från sinnessjukhus eller
från sinnessjukavdelning vid fångvården, underlåter att, sedan förordnande
om återintagning meddelats eller försökstiden gått till ända, på anmaning
åter där inställa sig.
Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må i fall, som i andra
stycket avses, handräckning lämnas utan att anmaning föregått.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Majus proposition nr 6.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 maj 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Elter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, väckt fråga om ändring av
52 § sinnessjuklagen samt anför:
Gällande bestämmelser.
Enligt stadganden i 19 och 50 §§ sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321) må sinnessjuk, som är för vård intagen å sinnessjukhus eller förvaras
å sinnessjukavdelning vid fångvården, under vissa förutsättningar utskrivas
på försök för en tid av högst ett år i sänder. I allmänhet ankommer det å
sjukvårdsläkaren att besluta örn utskrivning. Åsidosätter den utskrivne föreskrifter,
som han ålagts att iakttaga, eller finnes eljest fortsatt vård erforderlig,
må förordnande meddelas örn den sjukes återintagande. Det tillkommer jämväl
sjukvårdsläkaren att meddela förordnande örn återintagning av sjuk, som utskrivits
på försök.
I lagens 52 § föreskrives, bland annat, att örn den, som på försök utskrivits
från sinnessjukhus eller från sinnessjukavdelning vid fångvården, underlåter
att, sedan förordnande örn återintagning meddelats eller försökstiden gått till
ända, på anmaning åter inställa sig där, så skall handräckning för den sjukes
återförande till sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen lämnas av vederbörande
polismyndighet, där sådan åtgärd påkallas av sj ukvårdsläkaren eller,
vad angår den, som varit förvarad å sinnessjukavdelning vid fångvården, av
fångvårdsmyndigheten.
En förutsättning för att handräckning skall få ifrågakomma är sålunda, att
anmaning gjorts till den sjuke att inställa sig samt att denne underlåtit att
följa anmaningen.
Bestämmelse om att anmaning skall hava gjorts och icke efterföljts för att
handräckning för återförande till sinnessjukhus av en försöksutskriven patient
skall få meddelas fanns intagen i 47 § av det förslag till lag örn vård av sinnessjuka,
som framlades av tillkallade sakkunniga i betänkande den 26 november
1923 (statens off. utredn. 1923:74). I motiven anfördes, att stadgandet icke
avsåge att åstadkomma någon ändring i gällande praxis. Särskild motivering
för bestämmelsen örn att anmaning skulle föregå lämnades icke.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
Ett stadgande av enahanda innehåll — avseende jämväl person, som på
försök utskrivits från sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården — upptogs,
utan särskild motivering, i 55 § av förslag till lag örn sinnessjuka och örn
undersökning angående sinnesbeskaffenhet, som efter ytterligare utredning
framlades i 1926 års sinnessjuksakkunnigas betänkande I den 2 juni 1927
(statens off. utredn. 1927: 10).
Ett på 1927 års betänkande grundat förslag till sinnessjuklag framlades
sedermera år 1929 genom proposition nr 87. 52 § i detta förslag överensstämde
med nu gällande lag. Särskild motivering för den bestämmelse, varom mi är
fråga, lämnades icke vare sig i propositionen eller under behandlingen i riksdagen.
I sammanhang med redogörelsen för nyss omförmälda gällande bestämmelser
må omnämnas det i 10 § sinnessjuklagen intagna stadgandet, att, då
ansökan örn sinnessjuks intagande å sinnessjukhus för vård göres av annan
än den sjuke själv, vid ansökningen skola fogas dels av läkare utfärdat utlåtande,
grundat på personlig undersökning, som verkställts högst en månad
före den dag, då ansökningen göres, samt innefattande förklaring, att den
sjuke är i behov av vård å sinnessjukhus (vårdattest), dels ock av någon eller
några trovärdiga personer meddelade uppgifter angående sådana den sjukes
förhållanden, som äro av betydelse för bedömande av hans sinnestillstånd
(levnadsberättelse).
Har i vårdattest intygats, att den sjuke är i trängande behov av vård å
sinnessjukhus, må jämlikt 11 § 1 mom. intagning ske, ändå att levnadsberättelse
ej bifogats ansökningen. Därest polismyndighet gjort ansökan örn intagande
å sinnessjukhus av någon, som enligt bifogat läkarintyg är på grund av sinnessjukdom
farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, får enligt 2 mom.
i 11 § intagning ske utan hinder av att vårdattest och levnadsberättelse ej
bifogats ansökningen. Läkarintyg, som nyss omnämnts, skall vara utfärdat
efter personlig undersökning, som verkställts högst fjorton dagar före den
dag, då ansökningen göres.
Förslag rörande lagändring.
Skrivelse av poliskammaren i Göteborg.
I skrivelse till medicinalstyrelsen den 5 november 1937 anförde poliskammaren
i Göteborg, att i de fall, då fråga uppstode örn handräckning för att till
sinnessjukhus återföra försöksutskriven patient, som vore omhändertagen av
polismyndigheten, omständigheterna ofta vore sådana, att en anmaning till
vederbörande att inställa sig å sjukhuset skulle vara meningslös på grund av
patientens sinnesbeskaffenhet. Stundom skulle en anmaning kunna hava den
följden, att patienten skulle avvika och hans inställande på sinnessjukhus
därigenom ytterligare försvåras. Poliskammaren kunde på grund av sinnessjuklagens
bestämmelser icke bevilja handräckning, utan att anmaning föregått.
Skulle poliskammaren det oaktat bevilja handräckningen, löpte poliskammaren
bland annat den risken att icke få sina kostnader ersatta.
Kungl. Majlis proposition nr 6.
5
Poliskammaren erinrade, att återförandet visserligen torde gå att ordna,
därest den sjuke kunde intagas på sinnessjukhus på grund av bestämmelserna
i 11 § 1 och 2 mom. sinnessjuklagen. I båda momenten förutsattes anskaffande
av läkarintyg rörande den sjuke. Kunde läkarintyg ej anskaffas och handräckningen
sålunda icke bifallas, kunde avsevärda vådor uppkomma, därest
polismyndigheten vore nödsakad att försätta vederbörande på fri fot.
Med skrivelsen överlämnade poliskammaren en rapport från göteborgspolisens
ordonnansavdelning. Av rapporten fram nick, att polisen vid tvenne
tillfällen omhändertagit från ett statens sinnessjukhus försöksutskrivna
patienter. Av dessa hade den ene begått försök till våldtäkt och den andre
icke ställt sig meddelade försöksutskrivningsvillkor till efterrättelse, varför
från sinnessjukhuset framställning gjorts örn hans återförande, ehuru
anmaning att återinställa sig icke kunnat tillställas honom. I båda fallen hade
patienterna återförts till sjukhuset, sedan de underkastats ny läkarundersökning,
varjämte åtminstone i det förra fallet skriftlig ansökan om den sjukes
intagning gjorts av förste polisintendenten.
Poliskammaren hemställde, att medicinalstyrelsen måtte söka få till stånd
sådan ändring av 52 § sinnessjuklagen, att, sedan förordnande örn återintagning
av försöksutskriven meddelats eller försökstiden gått till ända, handräckning
kunde lämnas utan att anmaning till den sjuke att inställa sig föregått.
Yttranden över poliskammarens skrivelse.
Över poliskammarens i Göteborg framställning infordrade medicinalstyrelsen
yttranden från direktionerna för statens sinnessjukhus samt Stockholms
stads sjukhusdirektion, direktionen för Lillhagens sjukhus i Göteborg
samt direktionen för Malmö östra sjukhus.
Ändring av 52 § sinnessjuklagen i den riktning poliskammaren föreslagit
tillstyrktes av 23 men avstyrktes av tre sjukhusdirektioner.
I flertalet av de tillstyrkande yttrandena förklarades, att bestämmelsen
därom, att anmaning som icke efterkommits måste föregå ett handräckningsingripande
från polismyndighetens sida, borde kunna utan risk utgå
ur lagen. I några yttranden ifrågasattes sådan ändring av nyssnämnda bestämmelse,
att anmaning skulle vara obehövlig, om den sjuke redan omhändertagits
av polismyndighet. En sjukhusdirektion föreslog införande av
ett nytt stadgande av innehåll, att handräckning skulle få lämnas — utan
föregående anmaning — örn försöksutskriven person beginge mot annans
personliga säkerhet riktad handling eller tillgrepp.
I ett av de avstyrkande yttrandena anfördes, att det endast i undantagsfall
förelåge anledning för sjukvårdsläkaren att påkalla handräckning,
att det vore tänkbart, att en föregående anmaning kunde medföra en del
olägenheter, men att dessa dock knappast syntes motivera föreslagen ändring
av 52 §. I ett annat yttrande framhölls, att förslaget realiter skulle innebära,
att vederbörande sjukvårdsläkare frånhändes sin intagningsrätt.
I det tredje avstyrkande yttrandet anfördes:
6
Kungl. Maj:ta proposition nr 6.
Den föreslagna ändringen syntes icke befogad, ty i vanliga fall gestaltade
sig förhållandet så, att vederbörande sinnessjuke mottoge en anmaning att
åter inställa sig och att, om han icke följde anmaningen, sjukvårdsläkaren
påkallade handräckning hos polismyndighet. I detta fall syntes sålunda
polisens befogenhet klar och patienten återfördes. Skulle däremot det fallet
föreligga, att patienten redan funnes i förvar hos polisen och sådana förhållanden
vara för handen, att han borde åter intagas å sinnessjukhus, kunde
visserligen ej 52 § lämpligen tillämpas, emedan polisen i sådant fall vore
skyldig att släppa patienten för att få lämna honom tillfälle att på anmaning
av sjukvårdsläkaren återvända till sjukhuset. I detta fall åter kunde saken
ordnas så att polisen gjorde ansökan enligt 11 § med bifogande av läkarintyg
att patienten på grund av sinnessjukdom vore farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv. Det kunde väl i de flesta dylika fall förutsättas, att
detta senare vore förhållandet, eljest torde patienten ej befinna sig hos
polisen. Skulle emellertid patienten icke vara farlig som nyss sagts men
dock befinna sig hos polisen, så kunde vanlig ansökan göras, och i detta fall
hade den, som gjort ansökningen, rätt att begära polisens handräckning. Att
tillmötesgå poliskammarens önskan genom att i lagen slopa »anmaningen»
till den försöksutskrivne, syntes vara ett ingrepp på den personliga friheten,
som ju sinnessjuklagen vore satt att försvara. Med hänsyn härtill yrkades
avslag å poliskammarens hemställan såsom obehövlig och olämplig.
Framställning av medicinalstyrelsen.
I skrivelse den 20 januari 1938 anförde medicinalstyrelsen, efter redogörelse
för poliskammarens i Göteborg framställning och däröver avgivna
yttranden, i huvudsak följande:
Den nuvarande formuleringen av 52 § sinnessjuklagen hade i ett antal fall
medfört avsevärda nackdelar och orsakat onödig omgång vid återförandet till
vederbörande sjukhus av försöksutskriven patient, som åter blivit i behov av
vård. Sedan förordnande örn återintagning av sådan patient av vederbörande
sjukvårdsläkare på grund av förhandenvarande omständigheter meddelats,
syntes enligt styrelsens förmenande handräckning omedelbart kunna lämnas,
så att den sjuke snarast möjligt bleve återintagen för vård. I annat fall kunde
den situation lätt inträda, att, sedan polisen omhändertagit en försöksutskriven,
som förut vägrat ställa sig till efterrättelse en emottagen anmaning
att återinställa sig vid sjukhus, inför hotet att bliva återförd genom polisens
försorg förklarade sig ämna följa sjukvårdsläkarens anmaning. Polisen hade
då icke rätt medverka till en sådan patients återförande till sjukhuset om
icke, såsom i de relaterade fallen verkligen också skett, ny läkarundersökning
verkställdes. Detsamma skulle komma att gälla fall, där sjukvårdsläkarens
anmaning delgåves den försöksutskrivne av polisen och patienten
därvid förklarade sig ämna efterkomma densamma.
Beträffande ole gjorda invändningarna mot den föreslagna lagändringen
finge styrelsen anföra, att, då förutsättningen för handräcknings lämnande
enligt ifrågavarande lagrum vore vederbörande sjukvårdsläkares förordnande
örn den på försök utskrivnes återintagning, sjukvårdsläkarens intagningsrätt
på intet sätt bleve berörd örn en formell anmaning till den försöksutskrivne
att återinställa sig föregått handräckningens meddelande eller icke. Ej heller
funne styrelsen hänsyn till den personliga friheten kräva det nuvarande omständligare
förfarandets bibehållande. Där hänsyn till den sjuke själv eller
samhällets berättigade krav på säkerhet föranlett sjukvårdsläkaren att meddela
beslut örn på försök utskrivens återintagning och polisens medverkan
därför prövats nödig, holle styrelsen före, att sådant återförande genom
Kungl. Maj:ts proposition nr 6‘. 7
polisens försorg omedelbart och utan onödiga formaliteter borde kunna
genomföras.
Det syntes sålunda styrelsen uppenbart, att den av 52 paragrafens nuvarande
formulering betingade begränsningen av sjukvårdsläkares rätt till
handräckning i ifrågavarande fall icke blott kunde innebära en fara för den
allmänna säkerheten utan även att den vore obehövlig. Styrelsen ansåge
sålunda en ändring av 52 § böra vidtagas för undanröjande av det påtalade
missförhållandet.
Styrelsen föreslog följande lydelse å paragrafen (till jämförelse återgives
även lydelsen enligt gällande lag):
(Gällande lag.)
52 §.
Avviker å sinnessjukhus intagen därifrån,
eller
avviker den, som jämlikt 47 § för
vård förvaras å sinnessjukavdelning vid
fångvården, eller
underlåter den, som på försök utskrivits
från sinnessjukhus eller från
sinnessjukavdelning vid fångvården, att,
sedan förordnande örn återintagning
meddelats eller försökstiden gått till
ända, på anmaning åter där inställa sig,
skall, där sjukvårdsläkaren eller, vad
angår den, som varit förvarad å sinnessjukavdelning
vid fångvården, fångvårdsmyndigheten
det påkallar, för den
sjukes återförande till sinnessjukhuset
eller sinnessjukavdelningen handräckning
lämnas av vederbörande polismyndighet.
(Medicinalstyrelsens förslag.)
52 §.
Avviker å sinnessjukhus intagen därifrån
eller avviker den, som jämlikt 47 §
för vård förvaras å sinnessjukavdelning
vid fångvården,
skall, där sjukvårdsläkaren eller, vad
angår den, som varit förvarad å sinnessjukavdelning
vid fångvården, fångvårdsmyndighet
det påkallar, för den
sjukes återförande till sinnessjukhuset
eller sinnessjukavdelningen handräckning
lämnas av vederbörande polismyndighet.
Lag samma vare, då sjukvårdsläkare
vid sinnessjukhus eller fångvårdsmyndighet
förordnat örn återintagning på
sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning
vid fångvården av därifrån på försök
utskriven.
Medicinalstyrelsen förklarade sig emellertid förutsätta, att handräckning
för på försök utskrivens återförande till sinnessjukhuset efter den föreslagna
lagändringens genomförande icke komme att användas annat än som en nödfallsåtgärd,
när särskilda omständigheter sådant påkallade, och att anmaning
till försöksutskrivna komme att i allmänhet såsom hittills tillämpas.
Yttranden över medicinalstyrelsens framställning.
över medicinalstyrelsens framställning avgåvos utlåtanden av Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,
Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens
län. Vid överståthållarämbetets utlåtande funnos fogade yttranden av
polismästaren samt förste och tredje polisintendenterna i Stockholm. Yttranden
av överläkaren vid Birgittas sjukhus och magistraten i Vadstena hade
bilagts länsstyrelsens i Östergötlands län utlåtande. Vidare överlämnades av
länsstyrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs län yttranden från förste provinsialläkarna
i länen samt av länsstyrelsen i Västerbottens län yttrande från
landsfogden i länet.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
Ändring av 52 § sinnessjuklagen i huvudsaklig överensstämmelse med vad
medicinalstyrelsen föreslagit tillstyrktes i samtliga yttranden. Länsstyrelserna
i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt
örebro län ävensom överläkaren vid Birgitta sjukhus framhöllo emellertid, att
en förutsättning för lagändring borde, på sätt medicinalstyrelsen anfört, vara,
att handräckning för återförande av en försöksutskriven person efter lagändringens
genomförande icke komme att användas annat än som en nödfallsåtgärd
och att systemet med anmaning komme att i allmänhet såsom hittills
tillämpas. Regeln att anmaning i allmänhet skulle användas borde, enligt
vad länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Örebro län anförde, intagas
i författningstexten. Sistnämnda länsstyrelse föreslog med hänsyn härtill
allenast den ändring av 52 §, att därtill skulle göras ett tillägg av följande
lydelse: »Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må i fall, som i andra
stycket avses, handräckning påkallas och lämnas även utan att anmaning
föregått.»
Departementschefen.
Genom stadganden i 52 § sinnessjuklagen hava möjligheter beretts sjukvårdsläkare
och fångvårdsmyndighet att i vissa fall erhålla handräckning av
polismyndighet för att till sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården
återföra, bland andra, personer, vilka på försök utskrivits därifrån.
Såsom förutsättning för att handräckning — på framställning av sinnessjukläkaren
eller, vad angår den, som varit förvarad å sinnessjukavdelning vid
fångvården, fångvårdsmyndigheten — skall få lämnas i fråga örn nämnda
personer stadgas i paragrafen, att den sjuke, sedan förordnande örn återintagning
meddelats eller försökstiden gått till ända, underlåtit att på anmaning
åter inställa sig.
I den av poliskammaren i Göteborg till medicinalstyrelsen ingivna framställning,
vari ändring av 52 § sinnessjuklagen blivit ifrågasatt, hava närmast
behandlats sådana fall, då en från sinnessjukhus försöksutskriven patient av
någon anledning kommit att omhändertagas av polismyndighet och fråga därefter
uppstått örn hans återförande till sjukhuset. Enligt lagens bestämmelser
skulle även under sådana omständigheter den sjuke beredas tillfälle
att efter anmaning frivilligt inställa sig å sjukhuset. I de fall, då ett sådant
förfarande med hänsyn till den sjukes tillstånd icke syntes böra ifrågakomma,
vore anskaffande av läkarintyg för att möjliggöra intagning jämlikt 11 §
sinnessjuklagen nödvändigt.
Sedan medicinalstyrelsen inhämtat yttranden över poliskammarens framställning
från direktionerna för statens sinnessjukhus jämte vissa andra sjukhusdirektioner
—- i vilka yttranden, med allenast tre undantag, ändring av 52 §
sinnessjuklagen blivit tillstyrkt — har medicinalstyrelsen för egen del framhållit,
att den nuvarande formuleringen av 52 § i ett antal fall medfört avsevärda
nackdelar och orsakat onödig omgång vid återförandet till vederbörande
sjukhus av försöksutskrivna sinnessjukpatienter, som åter blivit i
behov av vård. Styrelsen har med hänsyn härtill förklarat, att den förut örn
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
nämnda förutsättningen för rätten till handräckning i fråga om försöksutskrivna
patienter, nämligen den sjukes underlåtenhet att efterkomma
anmaning att inställa sig, icke borde kvarstå i lagen. Dess bibehållande kunde
rent av innebära en fara för den allmänna säkerheten. Enligt styrelsens
mening kunde icke heller bibehållande av ett förfarande med förutgången
anmaning anses erforderligt med hänsyn till att skydd för den personliga
friheten i största möjliga utsträckning bör lämnas. Medicinalstyrelsen har
emellertid förklarat sig förutsätta, att även efter en lagändring av ifrågasatt
innebörd förfarandet med anmaning till den försöksutskrivne att inställa sig
på sjukhuset eller sinnessjukavdelningen i allmänhet skulle tillämpas och att
handräckning utan förutgången anmaning därför endast i undantagsfall skulle
komma i fråga.
Den uppfattning, åt vilken medicinalstyrelsen givit uttryck, har delats av
samtliga de myndigheter, som avgivit yttranden över styrelsens framställning
i ämnet till Kungl. Majit.
För egen del anser jag de skäl övertygande, vilka i förevarande ärende
andragits för ändring av gällande bestämmelser i 52 § sinnessjuklagen. Yad
utformningen av nya bestämmelser i nämnda paragraf angår, synes det — på
sätt i några yttranden anförts — vara lämpligt, att det kommer till uttryck i
lagtexten, dels att nuvarande stadganden rörande handräckning för återförande
till sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården av försöksutskriven
patient fortfarande såsom huvudregel skola äga tillämpning,
dels ock att under särskilda omständigheter handräckning för återförande av
en sådan person skall få lämnas utan att anmaning till honom att åter inställa
sig å sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen föregått. Med hänsyn härtill
synas hittills gällande stadganden, efter vissa formella ändringar, lämpligen
kunna bilda första och andra styckena i 52 §, under det att undantagsbestämmelserna
torde böra fogas såsom ett tredje stycke till paragrafen.
I enlighet med vad sålunda anförts har inom socialdepartementet upprättats
förslag till lag om ändring av ifrågavarande paragraf i sinnessjuklagen.
Den föreslagna lagen synes böra träda i kraft omedelbart efter utfärdandet.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 52 § sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321), av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Nils-Sture Lindqvist.
1 Denna bilaga, vilken iir lika lydande med det, vid propositionen fogade lagförslaget,
Ilar här uteslutits.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 6.
1390 38 2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 6.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
10 juni 1938.
Närvarande:
justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Fobsbebg,
Sandsteöm.
Enligt lagrådet den 7 juni 1938 tillkandakommet utdrag av protokoll över
socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 13 maj
1938, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändrad lydelse av 52 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. byråchefen för lagärenden i socialdepartementet Sven Björkholm.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr ti -
ll
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms
slott den 28 oktober 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Brahstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Nilsson, Quensel, Forslund, Eriksson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 10 juni 1938
avgivna utlåtande över det den 13 maj 1938 till lagrådet remitterade förslaget
till lag om ändrad lydelse av 52 § sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321) och hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.