Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

1

Nr 45.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918
(nF 422) om fattigvården m. m.; given Stockholms
slott den 20 januari 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
om fattigvården;

2) lag angående ändrad lydelse av 68 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr
361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 18 juni 1937 (nr 383)
om förskottering av underhållsbidrag till barn.

GUSTAF.

Albert Forslund.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1930.

1 sami.

A''r i-5.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om

fattigvården.

Härigenom förordnas, att 65 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården
skall erhålla följande ändrade lydelse:

65 §.

Anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad av understödstagare eller av
försörjningspliktig, som i 3 § sägs, må icke bifallas, där den ersättningsskyldige
genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma
att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga
skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1939.

Fråga om skyldighet att utgiva ersättning för fattigvårdskostnad, vilken
belöper å tid efter nämnda dag, må utan hinder av beslut, som meddelats
före samma dag, upptagas till ny prövning samt avgöras med tillämpning
av bestämmelserna i 65 § i dess lydelse enligt denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4i.

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 68 § 2 moni. lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 68 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 örn samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)1 skall erhålla ändrad ly*
delse på sätt nedan angives:

68 §.

2 mom. För kostnaden---barnets föräldrar.

Anspråk på ersättning för kostnad, som här sägs, må ej bifallas, där den
ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav
kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina
eller eljest synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.

Make, som — — — ersätta kostnaden för barnet.

Har barn —--för barnet.

Anspråk på ersättning för kostnad, som i tredje och fjärde styckena sägs,
må ej bifallas, där synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.

I fråga--— örn fattigvården.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1939.

Fråga om skyldighet att utgiva ersättning för kostnad, vilken belöper å
tid efter nämnda dag, må utan hinder av beslut, som meddelats före samma
dag, upptagas till ny prövning samt avgöras med tillämpning av bestämmelserna
i 68 § 2 mom. i dess lydelse enligt denna lag.

1 Senaste lydelse se SFS 1926: 203.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 18 juni 1937 (nr 383) om
förskottering av underhållsbidrag till barn.

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 18 juni 1937 om förskottering av
underhållsbidrag till barn skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

17 §.

För lämnat--— gentemot fadern.

Rätten att återkräva bidragsförskott må av barnavårdsnämnden eftergivas,
där den underhållsskyldige genom att återbetala förskottet eller någon del
därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och
de sina eller eljest synnerliga skäl tala mot återkrävande av förskottet.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1939.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
20 januari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, anmäler fråga örn
ändring i vissa delar av fattigvårds- och barnavård slag ar na ävensom lagen
örn förskottering av underhållsbidrag till barn samt anför:

Inledning.

I anledning av tre vid 1936 års riksdag väckta motioner (nr 188, 350 och
370, alla i andra kammaren) hemställde riksdagen på förslag av andra lagutskottet
(utlåtande nr 36) i skrivelse den 25 april 1936 (nr 186), att Kungl.
Majit måtte låta verkställa utredning dels angående möjligheten och lämp
ligheten att vidtaga sådan ändring i 65 § fattigvårdslagen, att anspråk på
ersättning av barn för fattigvård, som lämnats deras föräldrar, icke måtte
bifallas, då synnerliga skäl talade mot bifall till ersättningsanspråket, dels
ock angående möjligheten och lämpligheten att vidtaga sådana ändringar i
65 § fattigvårdslagen och 68 § 2 mom. barnavårdslagen, att anspråk på ersättning
av make för vård, som lämnats den andra makens barn, icke måtte
bifallas, då synnerliga skäl talade mot bifall till ersättningsanspråket.

Innan jag närmare redogör för de åtgärder, som i anledning av denna riksdagsskrivelse
vidtagits, anhåller jag att få lämna upplysning rörande gällande
lagbestämmelser angående barns underhållsskyldighet mot föräldrar
samt makes skyldighet att underhålla andra makens barn jämte vissa därmed
sammanhörande stadganden.

Gällande bestämmelser.

Civilrättsliga stadganden rörande barns underhållsskyldighet
mot föräldrar återfinnas i 16 § lagen den 11 juni 1920 örn barn i
äktenskap och 6 § lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap. Enligt
båda dessa lagbud åligger det barn att i mån av förmåga giva skäligt underhåll
till fader eller moder, som av sjukdom eller annan dylik orsak är ur
stånd att själv försörja sig. Jämlikt 13 § lagen den 14 juni 1917 örn adoption
har adoptivbarn samma plikt att underhålla adoptant som barn i äktenskap
har i förhållande till föräldrar.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 4-5.

Att märka är, att nu omförmälda tre stadganden även innehålla bestämmelser
örn skyldighet för föräldrar och adoptant att giva underhåll till barn
och adoptivbarn.

På den civilrättsliga underhållsskyldigheten grunda sig vissa i lagen den
14 juni 1918 örn fattigvården intagna stadganden av offentligrättslig natur.
Enligt 3 § åligger det sålunda barn att i mån av behov, å ena, samt förmåga,
å andra sidan, försörja sina föräldrar, så att de ej falla fattigvården till
last. Samma skyldighet åligger adoptivbarn i förhållande till adoptant.
Paragrafen innehåller även bestämmelser om skyldighet för föräldrar att försörja
sina barn, för make att försörja andra maken samt för adoptant att
försörja adoptivbarn. I 63 § första stycket stadgas, att, där fattigvårdssamhälle
tillskyndats kostnad för fattigvård, som enligt 1 § lämnats någon, för
vilkens försörjning skyldeman eller annan enligt 3 § bort ansvara, fattigvårdsstyrelsen
äger att av den, vilken ansvarigheten åligger, uttaga ersättning
för denna kostnad, i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift.
Jämlikt 65 § må anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad av försörjningspliktig,
som i 3 § sägs, icke bifallas av de dömande myndigheterna, där
den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav
kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och
de sina.

Svärson är formellt icke försörjningsskyldig mot svärföräldrar, men en
man, som ingått äktenskap före den 1 januari 1921, anses, därest gamla
giftermålsbalken alltjämt är tillämplig å hans äktenskap, kunna åläggas att
i egenskap av målsman i ekonomiskt avseende för sin hustru bidraga till
underhåll av hustruns föräldrar (se kammarrättens årsbok 1927, avd. II,
ref. nr 9). Då för äktenskap enligt äldre rätt samt för äktenskap, å vilka
nya giftermålsbalken äger tillämpning, olika regler gälla i fråga om makars
egendom, ansvarigheten för gäld samt rätt att vid utmätning undantaga
egendom, gestaltar sig i praktiken gift dotters underhållsskyldighet mot föräldrar
i allmänhet annorlunda, om hon ingått äktenskap före 1921 års ingång
än örn hon gift sig efter denna tidpunkt. Enligt 5 kap. 2 § nya giftermålsbalken
äro makar pliktiga att var efter sin förmåga bidraga till familjens
underhåll. I ett fattigvårdsmål (referat i kammarrättens årsbok 1925.
avd. II, ref. nr 8) har vid bedömandet av den ena makens förmåga att betala
viss fattigvårdskostnad, för vilken denne make ensamt skulle svara, hänsyn
tagits till den andra makens skyldighet och förmåga att lämna bidrag till
makarnas underhåll.

Beträffande makes underhållsskyldighet mot andra makens
barn finnas civilrättsliga bestämmelser i lag av den 11 juni 1920.
Däri stadgas, att, örn make under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller
utom äktenskap, den andra maken så länge äktenskapet består är jämte
förstnämnda make skyldig att efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll.
Enligt 13 § lagen om adoption har adoptants make den underhållsskyldighet
mot adoptivbarnet, som åligger make mot andra makens barn.
Offentligrättsliga bestämmelser i förevarande ämne finnas i 3 § fattigvårds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

7

lagen, vari föreskrives, att make under de i nyssnämnda lag av år 1920 angivna
förutsättningarna är skyldig att efter sin förmåga försörja barnet, så
att det ej faller fattigvården till last. Är adoptant gift, har hans make den
försörjningsplikt gentemot adoptivbarnet, som, på sätt nyss omförmälts,
åligger make gentemot andra makens barn.

63 och 65 §§ fattigvårdslagen äga tillämpning jämväl i fråga örn fattigvårdssamhälles
rätt att utfå ersättning i nyss omfönnälda fall.

Jämlikt 68 § 2 mom. tredje stycket lagen den 6 juni 1924 om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) är make, som enligt lag är
underhållsskyldig mot andra makens barn eller adoptivbarn, då barnavårdsnämnd
omhändertagit barnet, skyldig att efter sin förmåga ersätta kostnaden
för barnet. Härvid säges, i motsats till vad fallet är i 63 § fattigvårdslagen,
intet därom, att anspråk på dylik ersättning kan eftergivas,
men hinder lärer icke föreligga mot att så sker.

Enligt första stycket i 68 § 2 mom. äger barnavårdsnämnden uttaga ersättning
för kostnaden för omhändertaget barn under sexton år av barnets
föräldrar och jämlikt andra stycket i samma moment må anspråk på ersättning
för sådan kostnad ej bifallas, där den ersättningsskyldige genom
att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna
nödiga medel till underhåll för sig och de sina. I fjärde stycket av 2
mom. föreskrives slutligen, att, då barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,
åtnjutit sådan efter fyllda sexton år, föräldrarna äro skyldiga
att efter sin förmåga utgiva ersättning för kostnaden för barnet.

Utredning, införskaffad av andra lagutskottet år 1936.

Ytterligare må omnämnas, att till andra lagutskottet avgivits yttranden
över de förut omförmälda år 1936 väckta motionerna av statens inspektör
för fattigvård och barnavård (som bifogat uttalanden av Stockholms stads
fattigvårdsnämnd samt fattigvårdsstyrelserna i Göteborg, Malmö, Norrköping,
Hälsingborg och Gävle), svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska
landstingsförbundet.

Utredning av statens inspektör för fattigvård och barnavård.

Den 10 juli 1936 uppdrog Kungl. Majit åt statens inspektör för fattigvård
och barnavård att i anledning av den inledningsvis omnämnda riksdagsskrivelsen
den 25 april 1936, nr 186, verkställa erforderlig utredning samt inkomma
med förslag till de ändrade bestämmelser, vartill utredningen kunde
giva anledning.

För att få en uppfattning örn behovet av lagändringar i ifrågavarande hänseenden
inhämtade fattigvårds- och barnavårdsinspektören efter samråd med
fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna en del fattigvårdsstyrelsers och
barnavårdsnämnders erfarenheter och önskemål härutinnan. Yttranden inkommo
från 85 fattigvårdsstyrelser och 90 barnavårdsnämnder, därvid barnavårdsnämndernas
yttranden dock i regel begränsats till att avse frågan

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

om utkrävande av ersättning av make för vård, som lämnats den andra makens
barn.

Fattigvårds- och barnavårdsinspektören överlämnade därefter den 8 februari
1937 utredning i ämnet jämte förslag till vissa lagändringar.

Inledningsvis omnämnde inspektören, att kritiken med avseende å reglerna
för försörjningsplikt i främsta rummet riktats mot den för äkta mannen
i äktenskap enligt äldre giftermålsbalken föreliggande skyldigheten såsom
målsman för sin hustru att bidraga till försörjningen av hustruns föräldrar
samt mot makes underhållsskyldighet mot andra makens barn. Dessutom
hade vissa begränsningar ifrågasatts i vuxna barns försörjningsplikt mot
föräldrar. Vissa tänkbara möjligheter att komma till rätta med ifrågavarande
spörsmål hade berörts i förutnämnda riksdagsmotioner.

Inspektören diskuterade därefter frågan, huruvida ändring av gällande
bestämmelser om försörjningsplikt borde vidtagas, men förklarade sig vara
av den uppfattningen, att ändring av giftermålsbalken för undanröjande av
nyssnämnda skyldighet för äkta man i äldre äktenskap att bidraga till försörjningen
av hustruns föräldrar måste anses utesluten, att skäl saknades att
åtminstone för närvarande föreslå någon ändring i fråga om makes underhållsskyldighet
mot andra makens barn samt att anledning icke heller i
övrigt torde föreligga att rucka på den civilrättsliga försörjningsplikten.

I sistnämnda hänseende anförde fattigvårds- och barnavårdsinspektören,
att den ömsesidiga försörjningsplikten mellan föräldrar och barn vore av
så utomordentlig samhällelig betydelse, att det torde erfordras synnerligen
starka skäl för att göra intrång på densamma. Den omständigheten, att försörjningspliktens
utkrävande i ett fåtal fall kunde verka hårt och orättvist
för den enskilde, vore ingalunda tillräcklig för att motivera en så genomgripande
åtgärd. — Att i förevarande hänseende verkställa en ensidig
ändring i fattigvårds- och barnavårdslagarna ansåge inspektören icke böra
ifrågakomma. Ett i 1918 års proposition med förslag till lag om fattigvården
förekommande uttalande örn önskvärdheten av att fattigvårdslagens stadganden
om enskild försörjningsplikt så nära som möjligt anslöte sig till civillagens
torde alltjämt äga sin fulla giltighet.

Inspektören förklarade härefter, att allenast den frågan återstode, huruvida
de i fattigvårds- och barnavårdslagarna meddelade bestämmelserna örn
uttagande hos försörjningspliktig av ersättning för lämnad vård borde göras
till föremål för någon ändring. Dessa bestämmelser vore av två slag, dels sådana,
som fastsloge fattigvårdsstyrelses och barnavårdsnämnds rätt till ersättning
av försörjningspliktig — vilka vore meddelade i 63 § fattigvårdslagen
samt 68 § 2 mom. första, tredje och fjärde styckena samt 68 § 4 mom.
barnavårdslagen — dels ock sådana, som angåve, i vilka fall anspråk på
dylik ersättning icke finge bifallas av den dömande myndigheten — vilka
bestämmelser återfunnes i 65 § fattigvårdslagen och 68 § 2 mom. andra
stycket barnavårdslagen.

Inspektören påvisade, hurusom stadgandena i 63 § fattigvårdslagen och
motsvarande stadganden i barnavårdslagen gåve en fattigvårdsstyrelse eller

Kanal. Maj:ts proposition nr 45.

9

barnavårdsnämnd möjlighet att vid prövning av fråga, huruvida ersättning
för lämnad vård skulle utkrävas av försörjningspliktig, taga hänsyn till varje
på denna fråga inverkande omständighet. Nämnda möjlighet utnyttjades
emellertid ofta icke, enär fattigvårdsstyrelserna och barnavårdsnämnderna
icke ville riskera anmärkning från kommunernas revisorer för visad alltför
stor släpphänthet. Inspektören erinrade härvid därom, att han i ett i juli
1931 till samtliga fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder i landet utsänt
meddelande sökt giva lämpliga direktiv rörande nämnda kommunala myndigheters
tillvägagångssätt vid handläggning av frågor om ersättningsskyldighet
jämlikt fattigvårds- och barnavårdslagarna. — Stadgandena i 65 § fattigvårdslagen
och 68 § 2 mom. andra stycket barnavårdslagen inrymde däremot
icke samma rätt till fri prövning åt den dömande myndigheten. Härom
anförde inspektören, att det i sistnämnda två lagrum endast talades örn
ekonomiska svårigheter för den försörjningspliktige att återbetala kostnaden.
Eftersom här vore fråga om endast villkorlig försörjningsplikt (motsatsen
härtill är den ovillkorliga försörjningsplikt, som åligger föräldrar gentemot
minderåriga barn och man gentemot hustru), torde dock den dömande myndigheten
därvid hava ganska stora möjligheter att taga hänsyn till den försörjningspliktige
åvilande underhållsskyldighet mot egen familj, däri även
inbegripet beredande av uppfostran och utbildning åt egna barn samt framtida
trygghet åt familjen genom sjuk- och livförsäkringar. Men sådana omständigheter
som en faders eller moders försummande av sin underhållsskyldighet
mot sitt barn under dess uppväxttid eller risken att ett bestående äktenskap
skulle brytas sönder eller ett barns framtida väl äventyrades syntes
icke kunna utöva något inflytande på den dömande myndighetens handläggning
av ett framställt ersättningsanspråk.

I de yttranden, som inkommit till inspektören från fattigvårdsstyrelse!''
och barnavårdsnämnder, hade också allmänt framhållits det önskemålet, att
ifrågavarande stadganden måtte på lämpligt sätt uppmjukas. Dock saknades
det icke förespråkare för den uppfattningen, att allt vöre bra, som det
vore, samt att det enda erforderliga vore ökad upplysning beträffande den
rätta handläggningen av ärenden angående uttagande av ersättning av försörjningspliktig.

Inspektören föreslog för sin del vissa ändringar i 65 § fattigvårdslagen och
68 § 2 mom. barnavårdslagen. Såsom mönster för inspektionens förslag hade
tjänat ett förslag, som framställts av svenska landskommunernas förbund i
dess yttrande till andra lagutskottet år 1936. I detta yttrande hade föreslagits
ett tillägg till 65 § fattigvårdslagen av t. ex. följande lydelse: »eller där
synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket», eventuellt med angivande
dessutom av några exempel på sådana »synnerliga skål». En lagändring
av denna innebörd syntes — anfördes det i yttrandet — väl ansluta
sig till uttrycket i 63 § fattigvårdslagen: »i den män styrelsen icke finner skäl
till eftergift» och resultatet av en sådan lagändring komine sannolikt att i
stort sett motsvara vad man redan med sistnämnda stadgande förmodligen
avsett att vinna. I yttrandet hade dessutom ifrågasatts en övergångsbestäm -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

melse, som möjliggjorde för deli försörjningspliktige att utan hinder av tidigare
meddelat utslag få sin betalningsskyldighet för framtiden ånyo prövad
enligt lagens nya lydelse. Ehuru något därom icke sades i yttrandet, torde
framhöll inspektören —- en sådan ändring av 65 § fattigvårdslagen nödvändiggöra
en motsvarande ändring av 68 § 2 mom. andra stycket barnavårdslagen.
— Ett liknande ändringsförslag hade framlagts av fattigvårdsstyrelsen
i Göteborg.

Beträffande de föreslagna tilläggen anförde inspektören:

När det gäller att avgöra, vilka synnerliga skäl som här kunna ifrågakomma,
torde man kunna bortse från rent ekonomiska skäl. Till sådana
torde redan med nuvarande lagstiftning finnas tillräcklig möjlighet för de
dömande myndigheterna att taga hänsyn. Ett tillägg sådant som det föreslagna
skulle således få sin tillämpning begränsad till att avse vissa sociala
eller personliga skäl, som anförts i 1936 års motioner. Av där framställda
förslag till lagändringar torde alltså endast sådana, som avse rent socialt
eller personligt hänsynstagande, böra göras till föremål för närmare övervägande.
Beaktansvärt synes mig därvid vara ett förslag, att föräldrar
skola i sin ordning hava fullgjort sina försörjningsskyldigheter mot barnen,
för att försörjningsplikt från deras sida gentemot föräldrarna skall föreligga,
samt att vid utkrävande av ersättning av make för vård åt andra makens
barn hänsyn i första hand skall tagas till barnets bästa. Såsom synnerligt
skäl mot bifall till ett ersättningsanspråk mot svärson skulle möjligen
även kunna angivas den omständigheten, att av den understöddes döttrar
några gift sig före och några efter den 1 januari 1921 samt att således
icke alla av mågarna vore ersättningsskyldiga för fattigvård åt svärföräldrarna.

Vad angår avfattningen av det ifrågasatta tillägget till 65 § fattigvårdslagen
och 68 § 2 morn. barnavårdslagen, gäller frågan, huruvida det kan
anses tillräckligt att införa bestämmelse om »synnerliga skäl» såsom hinder
för bifall till ett framställt ersättningsanspråk eller om dessutom även
skall angivas exempel på sådana skäl. I allmänhet uttala de fattigvårdsstyrelse^
och barnavårdsnämnder, som över huvud anse lagändring önskvärd,
sin anslutning till svenska landskommunernas förbunds förslag utan
att därvid taga ställning för eller emot de olika formuleringsmöjligheterna.
I några av de avgivna yttrandena uttalas dock den uppfattningen, att ett tilllägg,
som icke jämväl angåve, vad som avsåges med »synnerliga skäl», skulle
vara alltför allmänt hållet, samt förordas därför införande av särskilda
exempel på sådana skäl.

Jag har förut omnämnt några fall, i vilka jag anser synnerliga skäl föreligga
till varsamhet vid utkrävande av ersättning för lämnad vård. Ett närmare
studium av dessa fall torde giva vid handen, att det skulle möta rätt
stora svårigheter att i lagtext angiva, under vilka förutsättningar ett i sådant
fall framställt ersättningsanspråk icke bör bifallas. Å andra sidan synes
mig risken av ett så allmänt hållet stadgande som det, vilket föreslagits av
svenska landskommunernas förbund, icke vara av betydelse att få hindra
en önskvärd lagändring. Vid en framtida tillämpning torde alltid vad som
under det förberedande arbetet anförts i fråga om stadgandets innebörd
komma att tjäna till ledning och förhindra ett alltför starkt beskärande av
försörjningspliktigs ersättningsskyldighet.

Därest en sådan lagändring som den nu ifrågasatta genomföres, torde därmed
utan vidare vara klart, att en fattigvårdsstyrelses eller barnavårdsnämnds
underlåtenhet att under sålunda angivna förutsättningar uttaga er -

11

Kanal. Maj.ts proposition iu 45.

sättning av enskild försörjningspliktig icke skall utgöra hinder för fattigvårdsstyrelsen
eller barnavårdsnämnden att utfå den gottgörelse av landsting
eller staten, vartill eljest rätt förefinnes.

Fattigvårds- och barnavårdsinspektören förklarade sig emellertid vilja
erinra örn att förslag framkommit med syfte, rent motsatt det, som kommit
till uttryck i riksdagens skrivelse, d. v. s. avseende ett kraftigare inskärpande
av de försörjningspliktigas skyldigheter enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna.
Sålunda hade organisationssakkunniga i betänkande den 11
december 1934 med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens
organisation m. m. (statens offentliga utredningar 1934. 53)
föreslagit, att till 1 § första stycket fattigvårdslagen skulle göras ett tilllägg
av nyss angiven innebörd. — Ett annat förslag hade framlagts av statens
sjukvårdskommitté, som i betänkande den 17 maj 1934 angående den
slutna kroppssjukvården i riket (statens offentliga utredningar 1934: 22)
riktat sig emot den tillämpning av 65 § fattigvårdslagen, vilken enligt vid
fattigvårdslagens framläggande givna direktiv skulle vara den riktiga, nämligen
att rättsanspråk, som med stöd av nämnda stadgande avvisats, icke
ånyo kunde göras till föremål för prövning. Nämnda kommitté föreslog i
stället, att avgörandet av frågan, huruvida den försörjningspliktige kunde
anses i stånd att betala eller icke, borde överflyttas från den dömande myndigheten
till det verkställande organet. — Slutligen hade år 1932 inom socialdepartementet
upprättats förslag till sadan ändring av 59 och 61 §§ fattigvårdslagen,
att dels därigenom fastsloges, att den fattigvårdssamhället tillförsäkrade
rätten till ersättning av enskild icke upphörde, i och med det
att vårdkostnaden ersatts av landsting eller staten, dels fattigvårdssamhället
ålades att därefter i berörda hänseende bevaka landstingets respektive statens
intressen och till landstinget respektive statsverket inleverera inflytande
belopp, dels ock rymligare tid bereddes länsstyrelserna för åstadkommande
av erforderlig utredning, innan ärendena angående ersättning av staten avgjordes.
Ett motsvarande stadgande skulle enligt sistnämnda förslag även
fogas till 65 § barnavårdslagen.

Fattigvårds- och barnavårdsinspektören hemställde, på i utredningen närmare
angivna skäl, att ändringar i nyss omförmälda avseenden i 1, 59 och
61 §§ fattigvårdslagen samt 65 § barnavårdslagen även måtte genomföras.
Slutligen hemställdes jämväl örn viss ändring av gällande hemortsrättsbestämmelser.

Fattigvårds- och barnavårdsinspektören ifrågasatte i förevaiande sammanhang,
huruvida icke den tolkning av 65 § fattigvårdslagen borde frångås,
enligt vilken, sedan ett ersättningsanspråk en gång prövats och fastställts,
hinder motte för förnyad prövning av detsamma. Härvid omnämndes emellertid,
att nämnda praxis endast torde sträcka sig så långt, att frågan örn
ersättning för just den fattigvård, vilken varit föremål för prövning i ett
redan avdöint mål, betraktades som res judicata, medan eisättning alltjämt
kunde utkrävas för senare meddelad fattigvård åt samma person.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Yttranden över fattigvårds- och harnavårdsinspektörens utredning.

över den av statens inspektör för fattigvård och barnavård verkställda
utredningen med därvid fogade lagförslag hava efter remiss yttranden avgivits
av länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län samt svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund och svenska landstingsförbundet.

I yttrandena — med undantag av länsstyrelsens i Malmöhus län — biträdes
fattigvårds- och harnavårdsinspektörens uppfattning, att ändring av
bestämmelserna rörande själva försörjningsplikten
icke nu bör vidtagas.

De föreslagna ändringarna av 65 § fattigvårdslagen och
68 § 2 mom. barnavårdslagen tillstyrkas i princip av länsstyrelserna
i Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs och
Gävleborgs län ävensom av de fyra förbunden. Svenska stadsförbundet framhåller
emellertid, att det med hänsyn till den tid, som den år 1938 tillsatta
socialvardskommitténs arbete kunde väntas taga i anspråk, borde avgöras, i
vad mån detaljändringar i fattigvårds- och barnavårdslagarna nu borde vidtagas.
— Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet ifrågasätter, utan att
dock framställa yrkande om ändring, huruvida icke det föreslagna tillägget
vore väl allmänt avfattat, och att det måhända borde angivas, att »synnerliga
skäl av social eller personlig ari» .skulle utgöra hinder för ersättnings uttagande.
Med anledning av framställda förslag, att innebörden av orden »synnerliga
skäl» skulle förtydligas genom exemplifiering, förklarar förbundet,
att det kunde befaras, att en i lagen införd exemplifiering snarast skulle begränsa
myndigheternas frihet att i särskilt ömmande fall eftergiva ersättningskrav.
— Länsstyrelsen i örebro län anser den föreslagna lydelsen av
tillägget kunna leda till en alltför vidsträckt tillämpning samt föreslår, att
tillägget måtte avfattas sålunda: »eller eljest i särskilt undantagsfall ett bifall
till ersättningsanspråket måste anses uppenbart obilligt». — Länsstyrelsen
i Malmöhus län, som anser, att i första hand själva försörjningsplikten
bör inskränkas, och som i samband därmed framlägger förslag till vissa lagändringar,
framhåller vidare, att det av fattigvårds- och barnavårdsinspektören
föreslagna tillägget måste omformuleras så att garantier skapas för en
enhetlig tillämpning. — Länsstyrelsen i Uppsala län avstyrker ändring under
anförande bland annat dels, såvitt anginge makes underhåll av svärföräldrar,
att det av fattigvårds- och barnavårdsinspektören åberopade skälet
för sådan ändring icke ägde giltighet, dels ock beträffande barns underhållsskyldighet
mot föräldrar, att man icke utan att komma i strid med fattigvårdslagens
grunder kunde undgå att taga hänsyn till den försörjnings- och
ersättningsskyldiges förmögenhetsförhållanden. Avfattningen av det föreslagna
tillägget vore för övrigt så oklar, att ojämnhet i praxis därav torde
framkallas. Skulle man söka förtydliga stadgandet genom exemplifiering,
kunde detta icke ske utan en mera ingående undersökning än den föreliggande.
— Svenska landskommunernas förbund erinrar, att förbundet redan

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

13

i sitt yttrande till andra lagutskottet år 1936 förklarat, att det borde tagas
under övervägande, huruvida icke billigheten krävde, att en lagändring förbundes
med en övergångsbestämmelse, som möjliggjorde för den försörj -ningspliktige att utan hinder av tidigare meddelat utslag få sin betalningsskyldighet
för framtiden ånyo prövad enligt lagens nya lydelse. Förbundet
påpekar, att förslag till föreskrifter rörande ikraftträdandet icke framlagts
av fattigvårds- och barnavårdsinspektören, samt anför vidare:

Enligt 66 § fattigvårdslagen kan en försörjningspliktig åläggas att till fattigvårdssamhället
å lämpliga tider, så länge behov av fattigvård fortfar, utgiva
skäligt bidrag till den försörjningsberättigades underhåll. Kommer den
försörjningsberättigade eller den försörjningspliktige i förändrade förhållanden,
må försörjningsbidraget utan hinder av förut meddelat beslut jämkas
efter som skäligt finnes. Motsvarande stadgande i barnavårdslagen återfinnes
i 71 §, enligt vilket lagrum jämkning dock kan medgivas då »anledning
till jämkning i bidragets belopp eiler tiderna för dess erläggande yppas».
Avsikten med ifrågavarande lagändring måste, ehuru detta icke direkt framgår
av lagtexten, anses vax-a, att även dylika krav å bidrag för fi-amtida underhåll
skola avvisas, då synnerliga skäl tala mot bifall till anspråket.

Om en försörjningspliktig genom lagakraftvunnet utslag, meddelat före
lagändringen, jämlikt 66 § fattigvårdslagen ålagts att utgiva månatligt bidrag
med visst belopp, så länge behov av fattigvård fortfar, kan det befaras, att
de dömande myndigheterna, därest varken den försörjningsberättigade eller
den försörjningspliktige kommit i förändrade förhållanden, anse sig sakna
befogenhet att medgiva jämkning i den genom utslaget ålagda bidragsskyldigheten,
även om den försörjningspliktige kan visa, att han enligt den nya
lagen bort gå fri från bidragsskyldighet. Vid tillämpning av barnavårdslagen
synas icke fullt så goda skäl för en sådan lagtolkning kunna anföras,
dock torde stadgandet i 71 § 1 mom. andra stycket barnavårdslagen giva ett
visst stöd för liknande avgörande av jämkningsanspråk även enligt sistnämnda
lag.

Vidare inträffar ofta, att länsstvrelserna vid utdömande av ersättning för
redan lämnad vård medgiva den betalningsskyldige rätt att gälda sin skuld
medelst månatliga avbetalningar, vilka, särskilt örn han icke förmår att regelbundet
fullgöra dem, kunna fortfara under lång tidrymd. En försörjningspliktig,
som enligt den nya lagen bort gå fri, måste finna det obilligt
att nödgas fortsätta med inbetalningarna även efter lagändringens ikraftträdande.

Förbundet vidhåller, att övergångsbestämmelser äro önskvärda. I varje
fall böra klara bestämmelser rörande lagändringens tillämplighet å vid ikraftträdandet
anhängiga processer meddelas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser — under hänvisning till
gällande praxis beträffande behandlingen av ersättningsansökningar — att i
sammanhang med nu ifrågasatta lagändringar direktiv borde utfärdas beträffande
frågan, huruvida ett utslag, varigenom förklarats, att fattigvårdsstyrelses
anspråk på ersättning av enskild försörjningspliktig för fattigvård
åt anhörig icke kunde bifallas på grund av bristande betalningsförmåga, vore
slutgiltigt eller icke.

Den av fattigvårds- och barnavårdsinspektören föreslagna ändringen
av 1 § fattigvårdslagen tillstyrkes i princip av länsstyrelserna i

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och Kopparbergs län samt svenska
stadsförbundet och svenska landstingsförbundet men avstyrkes av länsstyrelserna
i Uppsala, Södermanlands, Malmöhus och Gävleborgs län samt
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet och svenska landskommunernas
förbund.

Föreslagna ändringar av 59 och 61 §§ fattigvårdslagen
samt 65 § barnavårdslagen avstyrkas av länsstyrelsen i Uppsala
län men tillstyrkas eller lämnas utan erinran i flertalet övriga avgivna yttranden.
Svenska stadsförbundet har dock icke gjort något särskilt uttalande
beträffande sistnämnda paragrafer.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet framlägger i sitt yttrande
förslag till vissa ytterligare lagändringar.

Förbundet erinrar, att fattigvårds- och harna vårdsinspektören framhållit,
att, därest föreslagen ändring av 65 § fattigvårdslagen genomfördes, detdärmed
utan vidare torde vara klart, att en fattigvårdsstyrelses eller barnavårdsnämnds
underlåtenhet att under angivna förutsättningar uttaga ersättning
av enskild försörjningspliktig icke skulle utgöra hinder för fattigvårdsstyrelsen
eller barnavårdsnämnden att utfå den gottgörelse av landsting
eller staten, vartill eljest rätt förefunnes. Förbundet förklarar sig vilja
understryka dessa ord men anser berörda förhållande icke »utan vidare
vara klart». Enligt förbundets mening stöde orden »för vilken ersättning
ej kunnat uttagas» i 40 § 1 mom. fattigvårdslagen icke i överensstämmelse
med bestämmelserna om eftergift å ersättningskrav i 63 § och än mindre
med motsvarande bestämmelser i det föreslagna tillägget till 65 §. Det syntes
därför nödvändigt, att i 40 § 1 mom. gjordes en sådan ändring, att det
klart framginge, att gottgörelse skulle utgå även när ersättningskrav ej
gjorts gällande på grund av att »synnerliga skäl» talat däremot. Motsvarande
ändring borde göras i 60 § 3 mom. fattigvårdslagen.

Förbundet framhåller vidare, att bestämmelser angående krav mot underhållspliktig
för bidrag, utgivna av allmänna medel, liknande dem i lagen
om fattigvården, förekomme även i annan lagstiftning. I 17 § andra
stycket lagen den 18 juni 1937 om förskottering av underhållsbidrag till
barn stadgades nämligen, att rätten att återkräva bidragsförskott finge av
barnavårdsnämnden eftergivas, där den underhållsskyldige genom att återbetala
förskottet eller någon del därav kunde antagas komma att sakna nödiga
medel till underhåll för sig och de sina. Förbundet påpekar, att berörda
bestämmelse mycket nära anslöte sig till motsvarande stadganden i
fattigvårds- och barnavårdslagarna. Den föreslagna uppmjukningen av 65
§ fattigvårdslagen och 68 § 2 mom. barnavårdslagen borde därför få till
konsekvens en motsvarande åtgärd beträffande 17 § lagen om förskottering
av underhållsbidrag till barn.

Förbundet ifrågasätter slutligen även viss ändring av 2 § lagen den 2
maj 1919 örn ändring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka.

Kungi. Maj:ts proposition nr 45.

15

Slutligen må nämnas, att beträffande förslaget till ändring av hemortsrättsbestämmelserna
olika meningar kommit till uttryck i yttrandena.

Yttrande av socialvårdskommittén.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att chefen för socialdepartementet
den 3 januari 1938, jämlikt Kungl. Maj:ts den 17 december 1937
givna bemyndigande, utsett en kommitté — den s. k. socialvårdskommittén1
— med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska socialvården
och framlägga därav föranledda förslag.

Den 28 januari 1938 överlämnades statens inspektörs för fattigvård och
barnavård utredning och förslag jämte däröver avgivna yttranden till socialvårdskommittén,
som i anledning därav avgivit yttrande den 6 december
1938. Kommittén — som erinrar om att fattigvårds- och barnavårdsinspektören
funnit ändring av de civil rättsliga eller fattigvårdsrättsliga
bestämmelserna om försörjningsskyldigh
e t icke böra för närvarande ske — framhåller, att nyssnämnda bestämmelser
givetvis komme att bliva föremål för närmare överväganden under
kommitténs fortsatta arbete. Enligt kommitténs mening kunde det icke
vara lämpligt att så kort tid före en allmän omläggning av fattigvårdslagstiftningen
rubba på ifrågavarande synnerligen betydelsefulla och för den
nuvarande fattigvårdslagstiftningen konstitutiva rättsregler.

I förevarande sammanhang må nämnas, att kommittén icke särskilt yttrat
sig rörande förslaget till ändring i hemortsrättsbestämmelserna;
inledningsvis har dock kommittén anfört, att den icke ansåge andra
ändringar i fattigvårdslagen nu böra diskuteras än de i det föregående omförmälda.

Kommittén anför, att principiella skäl icke syntes föreligga mot ett genomförande
av det föreslagna tillägget till 65 fattigvårdslagen
och 68 § barnavårdslagen. Tvärtom torde en sådan ändring vara
motiverad av mycket starka skäl. Härom anför kommittén ytterligare:

I mål angående ersättningsskyldighet för utgiven fattigvård eller barnavård
torde sådana omständigheter av social eller personlig art ofta
förekomma, vilka skäligen borde föranleda, att ersättningsanspråket
ogillades, men vartill möjlighet icke finnes enligt nu gällande bestämmelser.
Bland annat kan man härigenom praktiskt taget komma tillrätta
med det för närvarande otillfredsställande förhållandet, att skillnad föreligger
mellan äkta makar enligt gamla och nya giftermålsbalken i fråga om
försörjningsskyldigliet mot makes föräldrar. Den enda punkt i fattigvårdsinspektörens
förevarande ändringsförslag, som enligt kommitténs mening
kan vara föremål för tveksamhet, är, huruvida man i lagtexten bör åtnöja
sig med det generella uttrycket »synnerliga skäl» eller om icke i stället en
närmare exemplifiering bör angivas i vederbörande paragrafer. Kommittén
vill emellertid understryka vad svenska fattigvårds- och barnavårdsför 1

Ledamöter i socialvårdskommittén äro landshövdingen J. B. Eriksson, tillika ordförande,
byråchefen E. G. Bexelius, lasarettssysslomannen A. Hagård, direktören i svenska fattigvårdsocli
barnavårdsförbundet K. J. Höjer, ledamoten av riksdagens andra kammare fru Olivia
Nordgren, stadsfullmäktiges i Malmö ordförande disponenten E. Olsson samt ledamöterna av
riksdagens andra kammare hemmansägaren J. M. Skoglund, lantbrukaren O. A. Wallén och
redaktören A. E. I. Österström.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

bundet anfört i sitt utlåtande över fattigvårdsinspektörens utredning, nämligen
att bestämmelserna i 65 § fattigvårdslagen och 68 § barnavårdslagen
närmast vore avsedda för den dömande myndigheten och att en i lagen införd
exemplifiering av ordets innebörd skulle begränsa myndigheternas frihet
att i särskilt ömmande fall eftergiva ersättningskrav. Såvitt kommittén
kunnat finna, torde tillräcklig ledning för de dömande myndigheternas
handläggning av dessa ärenden finnas i vad fattigvårdsinspektören anfört i
sin skrivelse. Några olägenheter kunna icke heller befaras uppkomma för
den händelse någon länsstyrelse skulle komma att tillämpa bestämmelserna
på ett mera liberalt sätt än andra länsstyrelser. Kommittén finner sig därför
kunna förorda bifall till fattigvårdsinspektörens förslag i denna del.

Beträffande de av svenska landskommunernas förbund ifrågasatta övergångsbestämmelserna
vid en ändring av nyss omförmälda lagstadganden
anför kommittén:

Det är till en början givet, att de ändrade bestämmelserna böra tillämpas
med avseende å mål, som icke äro lagakraftvunna vid ändringarnas
ikraftträdande. Det måste däremot sägas vara mera tveksamt, hur man bör
förfara med redan lagakraftvunna mål och särskilt i de fall, då ersättningsskyldighetens
omfattning enligt för närvarande tillämpad praxis icke kunnat
upptagas till förnyad prövning. Det bör emellertid observeras, att fråga
är här om mål icke mellan två enskilda parter utan mellan samhället och
enskild person. Under sådana omständigheter synas billighetsskäl tala för
att samhället om skäl därtill förefinnes eftergiver sin rätt mot den ersättningsskyldige
och att denne alltså berättigas att få till omprövning upptagen
sin ersättningsskyldighet enligt de nya bestämmelserna. Kommittén finner
sig därför kunna tillstyrka, att övergångsbestämmelserna utformas på sådant
sätt, att 65 § fattigvårdslagen och 68 § barnavårdslagen i sin nya lydelse
göras tillämpliga icke blott å mål, som vid lagändringarnas ikraftträdande
ännu icke vunnit lagakraft, utan även för de fall, då dylika mål avgjorts
genom lagakraftvunnet utslag.

Vidkommande de av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet ifrågasatta
ändringarna i 40 § 1 mom. och 60 § 3 mom. fattigvårdslagen
förklarar socialvårdskommittén, att den icke kan dela förbundets
åsikt, att bestämmelserna i dessa lagrum strida mot det föreslagna
tillägget i 65 §, samt anför härom:

Därest bestämmelsen i 40 § 1 mom. att ersättning »ej kunnat uttagas»
skulle tillämpas enligt ordalagen, skulle landstinget äga kräva, att fattigvårdssamhället
genom lagakraftvunnet utslag uppvisat, att ersättning icke
kunnat uttagas av den vårdade eller för honom försörjningspliktig person.
Enligt stadgad praxis tillämpas stadgandet emellertid icke på sådant sätt.
För att landsting skall medgiva gottgörelse till fattigvårdssamhälle kräves
sålunda icke mer än att samhället genom utredning i ärendet visar, att omständigheterna
äro sådana, att utsikt till bifall vid talan hos länsstyrelse
angående ersättningsskyldighet för enskild person icke skäligen förefinnes.
Vidhålles denna tolkning av bestämmelserna i 40 § 1 mom. även efter en
ändring av 65 § — och ingen anledning finnes till förändring av praxis
härutinnan — synas skäl icke föreligga för en jämkning av ordalagen i 40
§ 1 mom. Om ett fattigvårdssamhälle vill göra anspråk på gottgörelse av
landstinget enligt 40 § 1 mom. för utgiven vårdkostnad i ett fall, då ekonomiska
möjligheter föreligga att uttaga ersättning av försörjningspliktig
person, har samhället att efter det ändringen av 65 § trätt i kraft göra san -

Kungl. Majlis proposition nr 45.

17

nolikt, att synnerliga skäl tala mot att ersättningsanspråk mot den enskilde
göres gällande. För den händelse landstinget skulle bestrida, att synnerliga
skäl härför föreligga, måste fattigvårdssamliället styrka sin uppfattning
genom lagakraftvunnet utslag mot den enskilde. Vad nu anförts gäller i
tillämpliga delar även ifråga om bestämmelserna i 60 § 3 mom.

Beträffande svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets förslag, att
ändring måtte vidtagas även i 17 § andra stycket lagen om
förskottering av underhållsbidrag till barn förklarar sig
socialvårdskommittén instämma i vad förbundet anfört. Vid länsstyrelses
prövning av ansökan om gottgörelse från statsverket av utgivet bidragsförskott
borde länsstyrelsen sålunda äga taga hänsyn till att barnavårdsnämnden
icke gjort ersättningsanspråk gällande gentemot enskild person i de
fall, då synnerliga skäl talade mot sådan skyldighet. För att dylik hänsyn
skulle kunna tagas, erfordrades uppenbarligen en direkt bestämmelse i 17
§ om att barnavårdsnämnd finge eftergiva rätten att återkräva bidragsförskott,
då synnerliga skäl talade däremot.

Slutligen avstyrker socialvårdskommittén de av statens inspektör för fattigvård
och barnavård föreslagna ändringarna av dels 1 § fattigvårdslagen,
dels 59 och 61 §§ i denna lag samt 65 § barnavårdslagen, dels ock 2 § lagen
om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. Härom anföres, bland annat, att tillägget till
1 § skulle kunna medföra en icke avsedd tolkning av den obligatoriska
fattigvårdens omfattning samt att ändringarna i 59 och 61 §§ fattigvårdslagen
samt 65 § barnavårdslagen torde komma att sakna praktisk betydelse.

En av ledamöterna i socialvårdskommittén, lasarettssysslomannen Hagård,
har vid kommitténs behandling av förevarande ärende, vari samtliga ledamöter
deltagit, avgivit särskilt yttrande samt däri anfört:

Emot den allmänna tankegången i föreliggande yttrande har jag icke
något att erinra, men, då socialvårdskommittén fått sig förelagt att underkasta
bela lagstiftningen rörande samhällets hjälpverksamhet allmän översyn
och förslag i anledning härav under den närmaste tiden kommer att
framläggas, synes det mig vara olämpligt att vid nuvarande tidpunkt omedelbart
före en allmän revision vidtaga ändring i så grundläggande delar av
fattigvårds- och barnavårdslagarna som stadgandena rörande försörjningsplikt
och ersättningsskyldighet. Några tvingande skäl för en omedelbar
ändring hava icke heller kunnat åberopas.

De ändringsförslag, som av kommittén tillstyrkts beträffande 65 § fattigvårdslagen
och 68 § barnavårdslagen, hava dessutom enligt sakens natur
fått en så vag formulering, att deras tillämpning kommer att föranleda tveksamhet
och osäkerhet bos hjälporganen i allmänhet och nödvändiggöra utför
liga anvisningar och förtydliganden.

Departementschefen.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att en kommitté
av särskilda sakkunniga — socialvårdskommittén — under år 1938 blivit
tillsatt med det omfattande uppdraget att verkställa en översyn av den
svenska socialvården och framlägga därav föranledda förslag. Det synes

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. Nr 45. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

mig uppenbart, att under den tid, då denna kommittés utredningsarbete pågår,
lagstiftningsåtgärder rörande till fattigvårds- och barnavårdslagstiftningen
hörande spörsmål böra undvikas, därest ej särskilt starka skäl motivera
desamma samt möjlighet förefinnes att genomföra ändringarna utan
att föregripa den pågående utredningen. I fråga om de av fattigvårds- och
barnavårdsinspektören framlagda förslagen till ändringar av 65 § fattigvårdslagen
och 68 § 2 mom. barnavårdslagen har socialvårdskommittén ansett
skälen för desamma så starka, att de kunde anses motivera ett omedelbart
genomförande. Detsamma är förhållandet beträffande den av svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet föreslagna ändringen av 17 § lagen om
förskottering av underhållsbidrag till barn. Ett godtagande av övriga i förevarande
sammanhang framlagda förslag till författningsändringar har socialvårdskommittén
däremot, under åberopande av olika skäl, för vilka redogörelse
lämnats i det föregående, förklarat sig icke vilja tillstyrka. Efter
övervägande av de skilda lagändringsförslagen finner jag mig kunna i princip
giva min anslutning till den uppfattning, åt vilken socialvårdskommittén
givit uttryck.

På sätt som anförts av fattigvårds- och barnavårdsinspektören, vars uppfattning
därutinnan delats i flertalet yttranden, bland annat av socialvårdskommittén,
synas i mål angående ersättningsskyldighet för utgiven fattigvård
eller barnavård sådana omständigheter av social eller personlig art i
vissa fall föreligga, att framställt ersättningsanspråk borde av myndigheterna
ogillas. Möjlighet härtill förefinnes emellertid ej enligt gällande lagregler.
Andra lagutskottet har i sitt av 1936 års riksdag godkända utlåtande påvisat
några sådana fall, avseende förhållandet mellan barn och föräldrar, svärson
och svärföräldrar samt make och andra makens barn. Även andra sådana
fall kunna emellertid tänkas förekomma, t. ex. i förhållandet mellan föräldrar
och vuxna barn, och jag finner med hänsyn därtill lämpligt, att —
i överensstämmelse med föreliggande förslag till ändring av 65 § fattigvårdsiagen
och 68 § 2 mom. barnavårdslagen — en allmän möjlighet lämnas att
i samtliga de fall, å vilka dessa lagrum äro tillämpliga, taga hänsyn till ej
blott rent ekonomiska skäl utan även synnerliga skäl av annan art.

I enlighet med fattigvårds- och barnavårdsinspektörens förslag, vilket utan
ändring tillstyrkts av socialvårdskommittén, finner jag lämpligt, att tillägg
göras till 65 § fattigvårdslagen och 68 § 2 mom. andra stycket barnavårdslagen.
Härigenom bliva emellertid de nya bestämmelserna icke tillämpliga
å de fall, som avses i tredje stycket av samma moment. För att uppnå sådant
resultat och för att tillika vinna, att föreskrifterna, vilka på sätt nyss
anförts synas böra vara allmängiltiga, bliva tillämpliga även å de fall, som
behandlas i fjärde stycket av momentet, hava särskilda bestämmelser härom
upptagits i ett nytt femte stycke. Ett motsvarande stadgande har införts i
17 § lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn, vilken paragraf
avfattats efter mönster av 65 § fattigvårdslagen och däremot svarande bestämmelse
i 68 § 2 mom. barnavårdslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

19

Ett närmare angivande av vad som skall förstås med »synnerliga skäl»
har under utredningen i allmänhet avstyrkts, bland annat av socialvårdskommittén,
och lärer icke böra ifrågakomma.

Lagändringarna torde lämpligen kunna träda i kraft den 1 april 1939. Med
hänsyn till att beslut, avseende fattigvård eller barnavård, belöpande å tid
efter nämnda dag, vid lagens ikraftträdande kunna hava dessförinnan fattats
av myndigheterna, föreslår jag, att beträffande ändringarna av fattigvårdsoch
barnavårdslagarna upptagas övergångsbestämmelser, enligt vilka frågor
örn skyldighet att utgiva ersättning för sådan vård skola få upptagas till ny
prövning samt avgöras med tillämpning av bestämmelserna i de ändrade
lagrummen i deras nya lydelse. Jag finner sålunda icke skäl föreslå bestämmelser,
vilka skulle möjliggöra ändring av beslut rörande ersättningsskyldighet,
som avser tid före de nya lagarnas trädande i kraft. Beträffande
ändringen av 17 § lagen örn förskottering av underhållsbidrag till barn torde
övergångsbestämmelser icke erfordras.

Föredraganden hemställer härefter, att upprättade förslag till
lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om
fattigvården,

lag angående ändrad lydelse av 68 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr
361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) samt
lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 18 juni 1937 (nr 383) örn
förskottering av underhållsbidrag till barn

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Ekströmer.