Kungl. Maj:ts proposition nr 303.
1
Nr 303.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa m. m.; given Stockholms
slott den 5 maj 1939.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag ur statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
maj 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund,
Eriksson.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Möller, anmäler, efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefen för finansdepartementet,
vissa frågor om ändring i gällande tulltaxa samt anför därvid
följande:
Vadd och bomull. Vadd, alla slag, kardad bomull härunder inbegripen,
hänföres, med en tullsats av 10 kronor för 100 kilogram, i gällande tulltaxa
till nr 397, som är uppdelat på statistiskt nr 916, omfattande vadd av bomull,
kardad bomull inbegripen, och statistiskt nr 917, omfattande annan vadd.
Okardad bomull (tulltaxenr 395, stat. nr 901) liksom även bomullsavfall (tulltaxenr
395, stat. nr 909) med flera spånadsämnen i form av råvaror och avfall
åtnjuta tullfrihet.
I skrivelse den 31 januari 1939 har Mölnlycke väfveriaktiebolag anhållit
örn sådan ändring i tulltaxan, att vadd av blekt och kardad bomull, även för
medicinskt bruk beredd, komme att förses med tullskydd av 35 öre för kilogram.
Bihang till riksdagens protokoll 1939 1 sami. Nr 303.
I
2
Kungl. Majda proposition nr 303.
Till stöd för ansökningen har i huvudsak anförts följande:
Bolaget bedreve sedan 1934 tillverkning av blekt och kardad bomull för
medicinskt ändamål. Behovet i Sverige av denna vara uppskattades till cirka
350,000 kilogram årligen.
På grund av den gällande låga tullen å bomull täcktes stora delar av landets
behov genom inköp från utlandet, och möjligheten för den inhemska
tillverkningens bestånd och utveckling vore helt beroende av konkurrenskraften
gentemot den importerade varan.
Enligt uppgift utgjorde tullskyddet i Norge cirka 36 öre per kilogram och i
Finland cirka 32 öre per kilogram. I Norge hade man på statligt initiativ ur beredskapssynpunkt
nyligen inrättat sig för tillverkning av varan i fråga. Det
förhållandet, att framställningen inom landet av blekt och kardad bomull för
medicinskt bruk allvarligt hotades av den utländska konkurrensen, innebure
fara för att arbetstillfällena inom textilindustrien minskades. Därjämte torde
det vid en eventuell gränsavspärrning vara av stor betydelse, att det inom
landet redan funnes en väl utvecklad industri för framställning av bomull
av ifrågavarande slag, som även hade möjlighet att åstadkomma en förstklassig
och snabb leverans.
Marknadspriserna vore så pressade, att bolaget trots en mycket långt gående
rationalisering vid tillverkningen för närvarande ej kunde erhålla ett
pris, som motsvarade självkostnaderna. En tidigare tillverkare av bomull för
medicinskt bruk, A.B Axel K. Bergwall & Söner i Norrköping, hade även
på grund av marknadsläget praktiskt taget nedlagt denna sin tillverkning.
Sökandebolaget självt, som numera vore den ende tillverkaren inom landet
i fabriksmässig skala av ifrågavarande slag av bomull, ansåge sig ej kunna
fortsätta med tillverkningen, såvida ej åtgärder vidtoges i syfte att säkerställa
densamma. Bolaget hade sålunda allvarligt tagit under övervägande
att lägga ned denna gren av sin tillverkning och avyttra anläggningen till
Norge.
Sedermera har bolaget i skrivelse till kommerskollegium förklarat, att
framställningen om tullhöjning avsåge jämväl blekt okardad bomull, och
därvid framhållit, att tullskyddet i annat fall skulle bliva illusoriskt, enär
större delen av beredningskostnaden läge i blekningen av bomullen och härdningen
kunde göras inom landet för en synnerligen måttlig kostnad. Samtidigt
har bolaget lämnat vissa kompletterande uppgifter angående tillverkningskostnaderna
m. m., av vilka framgår, att självkostnadspriset vid bolagets
tillverkning icke obetydligt överstege priset å motsvarande importerade
vara, tullen inberäknad.
Över framställningen ha kommerskollegium och generaltullstyrelsen den
29 april 1939, efter remiss, gemensamt avgivit yttrande och därvid överlämnat,
förutom nyss omförmälda skrivelse från bolaget, införskaffade yttranden
från medicinalstyrelsen, rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap,
svenska bomnllsfabrikantföreningen, Sveriges färghandlares riksförbund
samt Sveriges grossistförbund ävensom en påminnelseskrift från sökandebolaget
och en i anledning därav inom rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap
upprättad promemoria med tillhörande bilagor. Vid medicinalstyrelsens
yttrande ha fogats yttranden från föreståndaren för statens
farmacevtiska laboratorium och apotekarsocietetens direktion.
Föreståndaren för nämnda laboratorium har tillstyrkt bifall till framställ -
Kungl. Majlis proposition nr 303.
3
ningen, enär det vid en eventuell krigsavspärrning måste anses vara av stor
betydelse, att det inom landet funnes en fabrik för framställning av bomull
för medicinskt bruk.
Även apotekarsocietetens direktion har ansett en tullhöjning nödvändig för
att säkerställa tillverkningen inom landet. En förhöjning av tullsatsen till
35 öre för kilogram torde visserligen enligt direktionens åsikt komma att medföra
viss höjning av apotekens inköpspris av förbandsbomull, men detta kunde
icke undvikas, om man ville vinna det med framställningen avsedda syftemålet.
Tullsatsen måste med avseende härå sättas så hög, att utländska tillverkare
icke hade möjlighet att genom en ytterligare pressning av sina priser
äventyra den fortsatta inhemska tillverkningen. Direktionen tillstyrkte
med hänsyn härtill, att ifrågavarande tullsats måtte höjas till det föreslagna
beloppet eller det lägre belopp, som kunde finnas motiverat.
Medicinalstyrelsen har i huvudsak anfört följande:
Enligt vad styrelsen inhämtat bedreve, förutom sökandebolaget, ett antal
firmor tillverkning inom landet av blekt och kardad bomull med avfallsbomull
(kärnavfall) från textilfabrikation som utgångsmaterial. Av dessa
tillverkare syntes sökandebolaget på grund av beskaffenheten av dess maskinella
utrustning vara bäst i stånd att i fabriksmässig skala leverera bomull
av för medicinskt bruk under normala förhållanden fordrad kvalitet.
Vid avspärrning och därav förorsakad brist på råvara torde, såsom under
senaste världskrig skett, fordringarna på kvaliteten få sänkas, då densamma
vid sådana tillfällen försämrades bl. a. därigenom att cellulosavadd
i viss utsträckning måste användas såsom utdrygningsmedel.
Ur de synpunkter styrelsen hade att företräda vore det synnerligen önskvärt,
att möjligheterna att säkerställa tillgången på en för sjukvården så
viktig vara som förbandsbomull icke förminskades. Med hänsyn härtill
tillstyrkte styrelsen, att åtgärder vidtoges för säkerställande av den inhemska
tillverkningen av varan. Den föreslagna tullhöjningen syntes ofrånkomligt
komma att medföra, att även priset vid varans försäljning till allmänheten
komme att stiga, en omständighet, som talade mot lämpligheten av tullförhöjning
i denna utsträckning. Styrelsen ifrågsatte därför, örn icke vid bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 54 till årets riksdag angående bl. a.
lagring av varor bearbetade inom landet av utomlands inköpt råvara, sökandebolaget
på annat sätt kunde beredas sådant stöd, att dess tillverkning
icke av ekonomiska skäl behövde nedläggas. Skulle erforderligt stöd icke
kunna beredas i annan ordning, ansåge sig styrelsen böra tillstyrka bifall
lill framställningen, därvid styrelsen dock förutsatte, att tullförhöjningen icke
skulle medföra prisökning i fråga örn förbandsbomull, beredd av för statens
räkning importerad råvara.
Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har till en början i
sitt utlåtande lämnat vissa uppgifter örn tillverkningskapaciteten inom landet
av medicinsk bomull, vilka erhållits vid en av kommissionen år 1938
verkställd undersökning rörande tillverkningsmöjligheterna för förbandsmaterial.
Av undersökningen hade framgått, att förutom sökandebolaget
minst sju inhemska företag varit utrustade för tillverkning av sådan bomull,
att dessas normala fredstillverkning varit ungefär dubbelt så stor som
sökandebolagets samt alt tillverkningen inom landet under krigstid — un
-
4
Kungl. Majlis proposition nr 303.
der förutsättning av tillgång å råvara — skulle kunna uppdrivas till omkring
det fyrdubbla av nuvarande fredstillverkning.
Härefter har rikskommissionen i huvudsak vidare anfört:
Då åtgången av förbandsmaterial i krig beräknades bliva avsevärd och
då tillverkningen av förbandsbomull inom landet först några veckor efter
ett krigsutbrott ansåges kunna uppdrivas till erforderlig kvantitet, hade
kommissionen på sin tid föreslagit, att en statlig upplagring av viss kvantitet
dylik bomull borde komma till stånd. Ungefär hälften av den föreslagna
kvantiteten hade sedermera inköpts av statens reservförrådsnämnd. Såsom
framginge av proposition nr 54 till innevarande års riksdag skulle vidare,
under förutsättning av bifall till reservförrådsnämndens hemställan om anslag
för beredning inom landet av importerade råvaror, möjlighet föreligga
att erbjuda inhemska tillverkare av förbandsmaterial att, vid sidan av sin
normala produktion, för utökning av de redan upplagda förråden utföra
ganska avsevärda leveranser till staten av dylika varor. Dessa leveranser
skulle komma att lämna tillverkarna ett icke oväsentligt stöd. Beställningarna
hade dock avsetts böra komma till stånd endast under förutsättning
att den svenska industrien vid sina leveranser iakttoge en ur olika synpunkter
skälig prissättning. Det syntes icke uteslutet, att en tullhöjning av den storlek,
som föreslagits, kunde vara ägnad att ogynnsamt påverka denna prissättning.
Kommissionen funne därför för det dåvarande icke skäl att tillstyrka
framställningen.
Sedan sökandebolaget i sin påminnelseskrift bemött rikskommissionens
uppgifter och gjort gällande, att den sammanlagda kvantitet medicinsk bomull,
som producerades inom landet av andra än sökandebolaget, utgjorde
allenast omkring en tredjedel av sökandebolagets egen produktion, har kommissionen
i förenämnda promemoria lämnat vissa kompletterande upplysningar,
varav framgår, att sökandebolaget vöre det enda företag inom landet,
som från egen fabrik erhölle kärnavfall av tillräcklig finhet för att
under normala förhållanden kunna godtagas för framställning av förbandsbomull,
under det att anläggningar för blekning och kardningsmaskiner
funnes vid flera företag inom landet, ehuru dessa för närvarande dreve ingen
eller endast en begränsad tillverkning av bomull av ifrågavarande slag. I
promemorian har rikskommissionen ytterligare anfört bland annat följande:
Kommissionen hade genom sitt avstyrkande yttrande endast velat undvika,
att tillverkningen bereddes tullskydd samtidigt som stöd i annan ordning
lämnades genom statliga åtgärder. Uppenbarligen vore det ur beredskapssynpunkt
ett verkligt intresse, att den tillverkningskapacitet, som förefunnes
inom landet, under rådande oroliga förhållanden icke förminskades. Då
viss fara syntes föreligga för att så verkligen kunde bliva fallet, därest den
tillverkning det här gällde ej bereddes tillräckligt stöd i ena eller andra
formen, syntes frågan gälla mindre, om dylikt stöd borde lämnas, än i
vilken form — genom tullskydd eller på annat sätt — detta borde ske.
Vid promemorian äro fogade avskrifter av skrivelser till rikskommissionen
från tre textilföretag, som biträda framställningen om tullhöjning samt
meddela, att de på grund av marknadsförhållandena praktiskt taget nedlagt
sin tidigare tillverkning av bomull för medicinskt bruk.
Kungl. Maj:ts proposition nr 303.
5
Svenska bomulls fabrikant föreningen har i huvudsak anfört följande:
En viss höjning av gällande tullsats syntes föreningen motiverad, men den
föreslagna höjningen till 35 öre för kilogram förefölle väl kraftig icke minst
om hänsyn toges till gällande tullsatser å bomullsgarn. Tullen för blekt
bomullsgarn vore för varje finleksnummer 15 kronor högre än för oblekt
garn. Skillnaden i tullsats mellan blekt och oblekt vadd syntes i varje fall
icke böra sättas högre än skillnaden i tullsats mellan blekt och oblekt bomullsgarn.
Sveriges färghandlares riksförbund har erinrat om att ifrågavarande industri
i mycket hög grad vore en förädlingsindustri samt i anslutning härtill
bland annat anfört:
En sådan industrigrens möjligheter att vid en eventuell gränsavspärrning
förse landet med en viktig förnödenhet syntes under alla förhållanden vara
synnerligen minimala, då tillverkningen vore helt och hållet beroende på möjligheterna
till råvaruimport. Därmed läge det också i öppen dag, att en dylik
utpräglad förädlingsindustris betydelse ur krigsberedskapssynpunkt vore
ganska ringa. Dessutom funnes vid avspärrning alltid en stor reserv tillgänglig
inom landet i form av cellulosavadd, vilken betingade ett synnerligen
lågt pris och kunde framställas i så gott som obegränsade mängder. Förbundet
ville dock icke påstå, att kemiskt ren charpibomull skulle kunna undvaras,
utan densamma komme säkerligen att fortfarande vara av stor betydelse
för sjukvården. Det av sökandebolaget åberopade skälet, att ett avslag
å anhållan skulle medföra minskning av arbetstillfällen inom textilindustrien,
syntes i och för sig knappast kunna tillmätas någon avgörande betydelse,,
då minskningen i varje fall skulle bliva förhållandevis ringa.
Med hänsyn till den skarpa utländska konkurrensen, som hotade att förkväva
den inhemska tillverkningen, vore det dock önskvärt, att en förhöjning
av tullen komme till stånd. Örn den föreslagna tullökningen möjligen
ansåges för hög, bleve det dock en lättnad för sökandebolaget, örn tullsatsen
bestämdes till 25 öre för kilogram.
Sveriges grossistförbund har i huvudsak anfört följande:
Framställningen av medicinsk bomull vore av ganska enkelt slag och någon
särskilt komplicerad maskinell utrustning erfordrades icke.
De svenska bomullsspinnerierna torde utan större svårigheter kunna avsevärt
utöka sin tillverkning av bomull för medicinskt ändamål, för den händelse
så erfordrades. Någon risk för bristande tillgång å förbandsbomull vid
en eventuell gränsavspärrning skulle sålunda icke behöva uppstå på grund
av svårighet för de svenska fabrikerna att anpassa sig efter ökad efterfrågan.
Däremot skulle svårigheter kunna uppstå på grund av bristande tillgång pä
råvara.
Konkurrensen från utlandet hade visserligen varit ganska kännbar, men
bomullsavfallet vid de svenska spinnerierna syntes i regel finna god avsättning
på den svenska marknaden för andra än medicinska ändamål. Förbundet
ansåge sig därför icke kunna tillstyrka en höjning av tullen till
35 öre för kilogram men ville icke direkt avstyrka en höjning till högst 25
öre per kilogram, då det syntes som örn tullen utan menlig inverkan på landets
försörjning med varan skulle kunna något höjas.
Kommerskollegium och generaltullstyrelsen lia i sitt utlåtande till en början
lämnat vissa uppgifter angående importen av till statistiskt nr 916 hänförliga
varor, av vilken inhämtas, att importen av dylika varor utgjort 1936
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 303.
225,647 kilogram, 1937 274,676 kilogram och 1938 346,482 kilogram till ett
värde av respektive 485,036 kronor, 619,176 kronor och 677,124 kronor.
Av den totala importen år 1938 härrörde ungefär 36 procent från Nederländerna,
28 procent från Tyska Riket, Tjeckoslovakien och Österrike gemensamt
samt 23 procent från Belgien.
I anslutning härtill lia ämbetsverken i huvudsak anfört följande:
På grund av att under stat.nr 916 folie med avseende på kvaliteten tämligen
olika slag av vadd, från medicinsk bomull till enklaste oblekta skrädderivadd,
kunde man ur importstatistiken icke utläsa landets införsel av enbart
blekt och kardad bomullsvadd.
Enligt av kollegium inhämtade uppgifter skulle den inhemska förbrukningen
av förbandsvadd uppskattningsvis kunna angivas till minst 350 ton
per år. Då den inhemska tillverkningen under år 1938 icke torde kunna
beräknas hava överstigit 100 ton, skulle sålunda minst cirka 250 ton hava
utgjorts av importerad vara, motsvarande cirka 70 å 75 procent av förbrukningen.
Den inhemska produktionskapaciteten torde vara väsentligt större
än angivna förbrukningssiffra.
Den av sökanden tillverkade varan, som för år 1938 uppgått till 72,576
kilogram, utgjordes av ett flertal olika kvaliteter med sinsemellan varierande
priser. De priser, bolaget åren 1937, 1938 och 1939 för vissa såsom I och VI
betecknade kvaliteter lyckats uppnå, hade för kollegium uppgivits vara 1
krona 90 öre, 1 krona 75 öre och 1 krona 55 öre respektive 1 krona 50 öre,
1 krona 25 öre och 1 krona 15 öre för kilogram, medan eget självkostnadspris,
trots under senare år vidtagna rationaliseringsåtgärder, icke kunnat
bringas ned lägre än till 1 krona 85 öre respektive 1 krona 37 öre för kilogram.
Importpriset, inklusive nuvarande tull, torde enligt vad för kollegium
uppgivits för närvarande vara 1 krona 55 öre å 1 krona 60 öre respektive 1
krona 15 öre 5 1 krona 20 öre för kilogram.
Den blekta och kardade bomullsvadden torde till övervägande del finna
avsättning som förbands- eller medicinsk bomull samt som sanitetsbindor.
För sjukhus eller liknande inrättningar torde endast cirka 20 å 25 procent
av den totala förbrukningen komma till användning.
De priser, som vid leverans av förbandsbomull i större partier förekommit,
hade, vad Stockholms stads sjukvårdsinrättningar beträffade, under
senare år för vadd i balar varierat mellan 1 krona 88 öre och 2 kronor 8
öre för kilogram samt hade för dylik bomull i paket om 250 gram varit
cirka 10 procent högre. I detaljhandeln vore priset för närvarande för de
minsta förpackningarna om 10 gram netto 12 respektive 20 kronor för kilogram
vadd i paket respektive kartonger och för de större förpackningarna
om 250 gram netto 5 kronor 20 öre respektive 7 kronor för kilogram. Angivna
priser uppgåves hava statt orubbade under senare år, ehuru sökandebolagets
° försäljningspriser, vilka måst anpassas efter importprisen under
samma år, nedgått med nära 20 procent.
Med hänsyn till denna prisbildning funne ämbetsverken — i den mån
frågan läte sig bedöma av föreliggande uppgifter — att en höjning av tullen
med exempelvis 15 öre för kilogram torde, åtminstone i någon mån, komma
att inverka på prissättningen vid leverans i större partier efter anbud,
exempelvis till sjukvårdsinrättningar, medan däremot detaljhandelspriset
knappast torde komma att beröras därav.
Kardad vadd av bomull förekomme till import såväl blekt som oblekt. I
båda fallen utginge tull efter varans nettovikt nied 10 kronor för 100 kilogram.
I gällande tulltaxa gjordes sålunda för närvarande i detta fall icke någon
skillnad mellan blekt och oblekt vara. I fråga om garn av bomull upptoge
däremot tulltaxan olika tullsatser för blekt och oblekt vara på så sätt,
Kungl. Maj:ts proposition nr 303.
7
att tullen för blekt vara utginge nied 15 kronor högre belopp för 100 kilogram
än för motsvarande oblekt vara, så som framginge av de för tulltaxenr
413—428 gällande tullsatserna. Ifrågavarande differentiering torde närmast
hava tillkommit på grund av de icke obetydliga merkostnader, som vore förenade
med varans förädling medelst blekning. I fråga om kostnaderna för
blekningen torde någon mera väsentlig skillnad knappast förefinnas mellan
bomullsavfall och garn av ull eller bomull. Ur denna synpunkt kunde därför
en uppdelning av tulltaxans nummer 397 (stat. nr 916) anses vara motiverad,
varigenom blekt kardad vadd av bomull, medicinsk vadd inbegripen,
åsattes en med 15 kronor för 100 kilogram högre tull än vad som utginge för
motsvarande oblekt vara.
Tillverkningen inom landet av medicinsk bomull av högsta kvalitet torde
för närvarande, enligt vad kollegium inhämtat, i industriell omfattning endast
äga rum vid sökandebolagets anläggning. Råvaran härför utgjordes av
eget vid tillverkning av sytråd erhållet spinnavfall.
Ett upphörande av den inhemska tillverkningen av medicinsk bomull torde
visserligen ur sjukvårdssynpunkt icke behöva medföra några betänkliga
konsekvenser, så länge tillgång till motsvarande utländska vara funnes. Ur
prisreglerande synpunkt torde dock en sådan tillverkning inom landet få anses
vara av ett visst värde, varjämte möjligheterna att vid en avspärrning
kunna fortsätta produktionen under senare år avsevärt ökats, enär råvaran
bomull redan till avsevärda kvantiteter torde hava lagrats inom landet.
Med hänsyn till vad sålunda framhållits finge ämbetsverken förorda en
höjning av tullen å medicinsk bomull från 10 till 25 kronor för 100 kilogram.
Höjningen torde böra inskränkas till att avse endast blekt bomullsvadd samt
blekt kardad bomull. Då det syntes möta svårigheter att i tulltaxan särskilja
medicinsk och annan bomull, komme en dylik höjning även att drabba vissa
i detta sammanhang ej relevanta varuslag. Dock torde de värden, det här
rörde sig om, enligt ämbetsverkens åsikt knappast vara av den storleksordning,
att på grund härav tullförhöjningen i fråga icke borde kunna komma
till stånd.
Det torde ur försvarsberedskapssynpunkt vara av vikt, att viss tillverkning
inom landet av bomull för medicinskt bruk uppehälles. I ärendet synes
utrett, att den inhemska industrin på detta område emellertid icke kan bestå
i den utländska konkurrensen utan ytterligare skydd. Såsom framgår av utredningen
har visserligen statens reservförrådsnämnd för avsikt att låta inom
landet tillverka förbandsmateriel i ej obetydlig utsträckning. Den sysselsättning,
som sålunda beredes den svenska industrin, innebär naturligtvis ett
visst stöd för denna. Någon iner varaktig hjälp erhålles dock ej härigenom.
För tryggande av den inhemska produktionen synes en tullhöjning erforderlig.
Då, i enlighet med vad nyss anförts, det ökade tullskyddet närmast motiveras
av beredskapshänsyn, förordar jag emellertid, att tullhöjningen ej inarbetas
i tulltaxan utan beredes i form av tilläggstull att gälla under viss tid, förslagsvis
två år från och med den 1 juli 1939, varefter frågan får, under beaktande
av föreliggande förhållanden, tagas under förnyad prövning. Det må nämnas,
ali, enligt vad jag förvissat mig örn, en höjning av tullskyddet icke kommer
att påverka prissättningen vid den av reservförrådsnämnden föranstaltade
tillverkningen.
I anslutning lill vad kommerskollegium och generaltullstyrelsen föreslagit
torde t i I läggstnl leii böra bestämmas till 15 öre för kilogram och begränsas att
avse blekt bomullsvadd och blekt kardad bomull.
Departements
chefen.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 303.
Rör av smidbart järn och stål. De bestämmelser i gällande tulltaxa, som
avse rör av smidbart järn och stål, ha, såvitt i förevarande sammanhang är
av betydelse, följande lydelse:
Statistiskt
nr
XV. Oädla metaller samt arbeten därav.
Tull
för 100 kg
kronor
Tulltaxe nr -
A. Järn och stål samt arbeten därav.
2. Smidbart järn och stål samt
arbeten därav.
Plåtar, även korrugerade:
1420
1421
1422
1423
1424
1425-1426
1427
1428:1
1428: 2
böjda och med kanterna hopsvetsade;
samt perforerade, med en tjocklek
av:
3 mm eller däröver............N
mindre än 3 mm men icke under
1.6 mm ....................N
mindre än 1.6 mm............. N
Anin. Plåtar, böjda till rör och nied
kanterna hopsvetsade, tulltaxeras såsom
rör, för så vitt den inre diametern
icke överstiger 250 mm.
Rör:1
valsade eller varmdragna:
icke bearbetade, härunder inbegripna
nitade och falsade; ävensom lednings-
och lyktstolpar av rör:
lednings- och lyktstolpar av rörN
tubämnen, runda, ihåliga.......N
andra:
överdragna med färg........N
andra.......................N
bearbetade, härunder inbegripna böjda,
formade till spiraler, försedda med
flänsar, rör med ökad godstjocklek
på ändarna samt rör med ändarna
hop vällda:
förzinkade....................N
andra.........................N
Anni. 1. Rör, hållande i inre diameter
mer än 250 mm, hänföras, om de äro
vällda, till plåtar, böjda och med kanterna
hopsvetsade, nr 1420—1422 (779
—781), eljest till plåt-och bleckvaror,
ej särskilt nämnda, nr 1547—1554
(878_8s2).
Anm. 2. Rör med en godstjocklek av
mindre än 2.5 mm tulltaxeras såsom
kalldragna rör, nr 1429—1432 784
6: —
7: 50
12: —
779
780
781
782
783
1 Angående isoleringsrör se nr 1871—1872 (1032—1033) under Avd. XVI B.
Kungl. Majlis proposition nr 303.
9
Statistiskt |
Tull för 100 kg |
Tulltaxe- |
||
nr |
kronor |
|||
kalldragna, med en godstjocklek av: |
||||
2 mm eller däröver: |
||||
1429 |
ångpannetuber och ångrör...... |
N |
6:- 1 |
784 |
1430 |
andra.......................... mindre än 2 mm: |
. M |
6:- ] |
|
1431 |
ångpannetuber och ångrör...... |
N |
785 |
|
1432 |
andra.......................... |
. IN |
8:- } |
I skrivelse den 13 mars 1937 anhöllo Sandvikens jernverks aktiebolag och
Uddeholms aktiebolag om ökat tullskydd genom påläggande av tilläggstullar
å vissa rör av smidbart järn och stål, fallande under tulltaxenummer 782—
785, till vilken framställning Wirsbo aktiebolag i skrivelse den 15 mars 1937
anslöt sig.
Vidare hemställde Victor Berg, aktiebolag, Aktiebolaget Stahlunion och
bolaget Harald Pihl i skrivelse den 21 december 1937 örn vidtagande av sådan
ändring i tulltaxan, att helvalsade stålmuffrör med större invändig diameter
än 150 mm och delar till dylika rör samt svetsade järnrör med en invändig
diameter av 600 mm och däröver bleve fria från tull.
Efter remiss avgåvo kommerskollegium och generaltullstyrelsen gemensamt
den 19 februari 1938 utlåtanden över dessa ansökningar. Ämbetsverken
anförde därvid bland annat, att gällande tullsatser å rör av smidbart järn och
stål ej borde väsentligt ändras utan att tullsatserna å hela den berörda rörgruppen
underkastades en översyn och hemställde därför, att åtgärder måtte
vidtagas i detta syfte under hänsyntagande till de önskemål, som blivit framförda.
Ärendena i fråga hava sedermera varit föremål för överväganden av de
inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för viss översyn av gällande
tulltaxa (1938 års tulltaxerevision).
Sedermera har kommerskollegium den 20 april 1939 avgivit förnyat utlåtande
över framställningarna.
Vidkommande den av Sandvikens jernverks aktiebolag och Uddeholms
aktiebolag gjorda framställningen om ökat tullskydd för vissa rör av smidbart
järn och stål anför kommerskollegium inledningsvis bland annat följande:
Sandvikens
och Uddeholms järnverk vore för närvarande de enda rörverken
i Sverige, som tillverkade valsade, sömlösa rör av stål. Vid Hofors järnverk
tillverkades valsade rörformiga ämnen, vilka i huvudsak vore avsedda
att vidare förarbetas till kullagerdelar och som i förevarande sammanhang
saknade betydelse, varjämte vid Wirsbo bruk tillverkades svetsade rör av
stål, som i vissa hänseenden konkurrerade med valsade rör men beträffande
vilka särskilda synpunkter i åtskilliga hänseenden måste anläggas. De förstnämnda
två verken vore av gammalt inriktade på tillverkning av kvalitetsrör
och särskilt ihåliga rörämnen av material av hög kvalitet, vilka exportera
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 303.
des för vidare förarbetning utomlands, främst i Tyskland och Storbritannien.
Till följd av tekniska framsteg samt med stöd av tullar och andra åtgärder
hade emellertid de utländska verken i allt större utsträckning kunnat göra
sig oberoende av dessa ämnen, som numera kunde avsättas endast i ganska
begränsad omfattning. Jämväl i fråga örn en annan svensk exportartikel av
hithörande slag, nämligen s. k. marintuber, avsedda för krigsfartygsångpannor,
hade utvecklingen beträffande avsättningsmöjligheterna varit ofördelaktig.
De svenska verken hade av dessa omständigheter föranletts att söka
upparbeta marknader för billigare gas- och ångrör samt värmeledningsrör
m. m., varigenom de hade kommit i mera utpräglat konkurrensförhållande
lill de utländska rörverken.
Kommerskollegium lämnar härefter en redogörelse för vissa på ärendets
bedömande inverkande förhållanden på såväl världsmarknaden som hemmamarknaden
för rör av smidbart järn och stål.
Kollegium erinrar i förevarande hänseende örn att vid mitten av 1920-talet ett internationellt samarbete inleddes för reglering av marknaderna för
gas-, petroleum- m. fl. rör av ordinär kvalitet med relativt lågt prisläge. Detta
samarbete, som till en början endast omfattade ett antal å kontinenten belägna
verk, utsträcktes småningom till att avse jämväl engelska, kanadensiska
och amerikanska intressen. Internationell samverkan hade sedermera,
med undantag för ett avbrott åren 1935—1936, i skiftande former uppehållits
genom kartellsammanslutningar, vilka huvudsakligen åsyftat skyddande
av hemmamarknaderna, kvotering av försäljningarna samt fixering av exportpriserna.
Med dessa sammanslutningar hade de svenska rörverken, Sandvikens
och Uddeholms järnverk, tidvis samarbetat. Det hade emellertid varit
förenat med stora svårigheter och tidvis betydande ekonomiska uppoffringar
för de svenska verken att komma till någon för dem godtagbar uppgörelse
med kartellmedlemmarna. Man hade emellertid å svensk sida i den mån så
varit möjligt sökt undvika öppet priskrig, vilket på den förhållandevis lågt
tullskyddade svenska marknaden för rör medförde betydande förluster för
de svenska verken. Ifrågavarande den 13 mars 1937 av Sandvikens jernverks
aktiebolag och Uddeholms aktiebolag gjorda framställning om förhöjt tullskydd
å rör av smidbart järn och stål hade sålunda endast avsett att bereda
de svenska rörverken ökat skydd, om än ett relativt svagt sådant, mot otillbörlig
utländsk konkurrens och därigenom försätta dem i elt bättre förhandlingsläge
internationellt sett. Sökandena hade därvid under hand förklarat
sig beredda att förbinda sig att icke utnyttja det begärda ökade tullskyddet
till prisförhöjningar å den svenska marknaden.
Det samarbete, som på senare tid förekommit, bade avsett prissättningen
å rör, medan i fråga om kvoteringen av rör de svenska verken icke kunnat
uppnå en för dem godtagbar överenskommelse. Därtill hade särskilt medverkat,
att den internationella kartellsammanslutningen såsom basperiod
för kvoternas beräkning lagt en tid, under vilken Uddeholms aktiebolags
ieveranskapacitet varit avsevärt nedsatt på grund av att dess rörverk härjats
av elci. Efter tillkomsten av ett nytt modernt rörverk hade emellertid
bolagets produktionskapacitet i fråga örn hithörande varuslag ökats åtskilligt
utöver tidigare leveransförmåga. Vederbörligt hänsynstagande till
nämnda faktorer från den internationella kartellsammanslutningens sida
hade icke stått att ernå och efter segslitna förhandlingar hade kartellsammanslutningen
den 15 april 1939 förklarat, att den icke kunde godtaga de
av de svenska rörverken i sista hand framförda förslagen rörande kvantiteter
samt meddelat, att den internationella prisöverenskommelsen, i vad
Kungl. Maj:ts proposition nr 303.
11
den avsåge Sverige, komme att upphöra den 16 april 1939. Kartellen hade
omedelbart företagit prissänkningar på den svenska marknaden uppgående
till i genomsnitt omkring 20 procent å priset av de rör, som omfattades av
prisöverenskommelsen, s. k. kartellrör, i syfte att genom en destruktiv prispolitik
försvåra de svenska rörverkens försäljningar å hemmamarknaden.
För att möjliggöra ett närmare bedömande av verkningarna av den sålunda
företagna prissänkningen av kartellrör å den svenska marknaden har
kommerskollegium upprättat följande sammanställning utvisande storleken
av den svenska rörindustriens tillverkning av stålrör på senare år samt den
inhemska förbrukningen av dylika rör.
1935 |
1936 |
1937 |
1938 |
|
1 |
ton |
ton |
ton |
ton |
1 Tillverkning: |
||||
Uddeholms aktiebolag, Sandvikens |
||||
jernverks aktiebolag och Wirsbo |
55,550 |
53,650 |
54,600 |
52,300 |
2. Därav > kartellrön: |
||||
Uddeholms aktiebolag och Sand- |
24,400 |
31,500 |
||
vikens jernverks aktiebolag---- |
34,850 |
31,400 |
||
3. Förbrukning: |
||||
19,946 55,550 |
36,597 |
36,896 |
20,101 |
|
Tillverkning.................... |
53,650 |
54,600 |
52,300 |
|
75,496 |
90,247 |
91,496 |
72,401 |
|
Export ........................ |
38,498 |
39,680 |
37,107 |
33,619 |
Förbrukning1 .................. |
36,998 |
50,567 |
54,389 |
38,782 |
I anslutning till sammanställningen har kommerskollegium anfört i huvudsak
följande:
Den svenska rörindustriens produktionskapacitet överskrede för närvarande
75,000 ton för år. Uddeholms aktiebolags kapacitet hade åren 1936
och 1937 varit avsevärt nedsatt genom att dess rörverk, såsom förut nämnts,
härjats av eld, men efter tillkomsten av ett nytt modernt rörverk, som färdigställts
år 1937, hade bolagets leveransförmåga ökats åtskilligt utöver dess
tidigare kapacitet. I fråga om Sandviken hade efter 1934 förekommit i huvudsak
endast smärre förbättringar, som i begränsad omfattning ökat leveransförmågan.
De vid dessa båda verk förefintliga rörvalsverken och
dragverken vore stora och dyrbara anläggningar, vartill komme anläggningarna
för järn- och stålmaterialets framställning ur de primära råvarorna.
Wirsbo aktiebolags anläggning för tillverkning av svetsade rör hade på
senare tiden fått sin kapacitet avsevärt ökad, ehuru totalkvantiteten alltjämt
vore ganska måttlig. Anläggningarna vore av relativt enkelt och mindre
dyrbart slag och tillverkningen avsåge bearbetning av från annat håll inköpt
grov plåt.
Tillverkningen av alla slag av rör hade för de tre verken sammantagna
kunnat rätt väl upprätthållas, ehuru med någon minskning år 1938. Uddeholms
aktiebolag hade dock icke på långt när kunnat utnyttja sin nytillkomna
kapacitet. 1 fråga örn kartellrör hade värdet av de tillverkade pro
1
Hänsyn icke tagen till olika lagerhållning resp. år.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 303.
dukterna åren 1935—1938 i runda tal belöpt sig till respektive 12.6, 9.6, 9.7
och 13.6 miljoner kronor. Uddeholms och Sandvikens rörverk hade efter en
nedgång år 1937 åter kunnat öka sin tillverkning av kartellrör år 1938, vilket
sammanhängde med speciella förhållanden på rörmarknaden. På grund
av kraftigt stigande prisnivå år 1936 och tilltagande svårigheter att från rörverken
erhålla snabba leveranser —- för Sveriges del förstärkta genom antydda
besvärligheter för Uddeholms del -— hade företagen inom rörhandeln
och de större förbrukarna täckt sig ej blott för de närmaste behoven utan
även för de längre i framtiden liggande. Härigenom nådde importen, såsom
av sammanställningen framginge, mycket höga kvantitetssiffror åren 1936
och 1937. Konsumtionen hade visserligen samtidigt varit stor, men rätt avsevärda
lager hade dock samlats på åtskilliga händer. När under 1938 lagren
började taga slut och ett större köpbehov inträdde, samtidigt som den
relativt höga prisnivån föranledde försiktighet i fråga örn avslut på längre
sikt, hade befunnits, att de väl sysselsatta utländska verken i regel fordrade
långa leveranstider. De svenska verken hade emellertid härutinnan varit
bättre ställda och kunnat tillförsäkra sig en relativt god inhemsk avsättning
av kartellrör, samtidigt som importen kraftigt avtagit. Följden hade
blivit en statistiskt sett relativt gynnsam utveckling för de svenska verken på
den inhemska marknaden under år 1938, vilken emellertid under nu inträdda
förhållanden icke vore att påräkna i fortsättningen.
Till belysning av den statistiska utvecklingen av Sveriges handelsomsättning
av rör med utlandet har inom kommerskollegium upprättats följande
sammanställning.
Import och export av smidda rör och tubämnen, kvantitet och värde.
År |
Valsade eller varmdragna |
Kalldragna |
Summa |
||||||
(Stat. nr |
(Stat. nr |
(Stat. nr |
|||||||
ton |
kr./kg |
ton |
kr./kg |
ton |
kr./kg |
ton |
kronor |
kr./kg |
|
Import: |
|||||||||
1929 |
26,533 |
0 31 |
2,888 |
0.50 |
221 |
0.77 |
29,642 |
9,862,729 |
0.33 |
1930 |
23,647 |
0.34 |
3,941 |
0.48 |
381 |
0.71 |
27,969 |
10,198^961 |
0.36 |
i 931 |
15,539 |
0.35 |
3,214 |
0.48 |
580 |
0.66 |
19,335 |
7,345.745 |
0.38 |
1932 |
9,787 |
0.34 |
1,890 |
0.52 |
295 |
0.65 |
11,972 |
4,510,544 |
0.38 |
1933 |
9,363 |
0.32 |
1,255 |
0.56 |
476 |
0.48 |
11,094 |
3,930''205 |
0.35 |
1934 |
13,6 *J3 |
0.36 |
1,448 |
0.65 |
1,677 |
0.52 |
16,748 |
6,687’622 |
0.40 |
1935 |
16,036 |
0.27 |
1,491 |
0.61 |
2,419 |
0.52 |
19,946 |
6,537,115 |
0.33 |
1936 |
31,047 |
0.21 |
2,513 |
0.48 |
3,037 |
0.4 9 |
36,597 |
9,075,049 |
0.26 |
193/ |
31,119 |
0.28 |
2,114 |
0.54 |
3,663 |
0.62 |
36,896 |
12,094''504 |
0.33 |
11938 |
14,511 |
0.35 |
2,163 |
0.55 |
3,427 |
0.71 |
20,101 |
8,818,577 |
0.44 |
Export: |
|||||||||
1929 |
8.129 |
0.63 |
16,194 |
0.53 |
1,128 |
0.87 |
25,451 |
14,698,714 |
0.58 |
1930 |
7,185 |
0.57 |
13,609 |
0.45 |
2,943 |
1.59 |
23,737 |
15,241,379 |
0.64 |
1931 |
11,902 |
0.47 |
11,828 |
0.44 |
2,156 |
2.15 |
25,886 |
15,022,855 |
|
1932 |
20,893 |
0.45 |
7,715 |
0.45 |
3,773 |
1.35 |
32,381 |
17,677,623 |
0 55 |
1933 |
28,453 |
0.43 |
9,791 |
0.55 |
1,672 |
1.03 |
39,916 |
IWO; 163 |
0.44 |
1934 |
26,588 |
0.47 |
15,277 |
0.48 |
2,587 |
1.21 |
44,452 |
22,639;727 |
|
1935 |
23,115 |
0.46 |
13,617 |
0.50 |
1,766 |
1.32 |
38,498 |
19,773,733 |
0.51 |
1935 |
17,697 |
0.46 |
20,103 |
0''54 |
1,880 |
1.34 |
39,680 |
21,505,833 |
0.54 |
193/ |
8,891 |
0.48 |
25,497 |
0.54 |
2,719 |
1.72 |
37,107 |
22,761,841 |
0.61 |
1 1938 |
10,982 |
0.50 |
18,250 |
0.61 |
4,587 |
1.57 |
33,619 |
23,757;948 |
0.71 |
1 Preliminära siffror.
Kungl. Maj:ts proposition nr 303.
13
Import och export av valsade eller varmdragna rör och tubämnen lördelade
på länder.
I |
m p o r |
tito |
n |
E |
x p o r |
tito |
n |
|
rör (stat. nr 1423—1428: 2) |
rör (stat. nr 1423, |
tubämnen |
||||||
1935 |
1936 |
1937 |
1 1938 |
1936 |
1937 |
1936 |
1937 |
|
Totalt ............ |
17,527 |
33,566 |
33,234 |
16,674 |
18,150 |
9,342 |
19,649 |
25,047 |
därav: |
||||||||
Tyska riket...... |
8,098 |
19,089 |
16,415 |
5,320 |
548 |
238 |
3,277 |
2,258 |
Tjeckoslovakien .. |
2,208 |
3,825 |
6,176 |
3,383 |
43 |
13 |
200 |
348 |
Storbritannien .. |
3,635 |
3,956 |
3,622 |
1,621 |
5,547 |
1,377 |
10,432 |
16,121 |
Polen............ |
1,544 |
3,109 |
3,476 |
3,236 |
313 |
133 |
— |
— |
Frankrike........ |
598 |
1,089 |
1,529 |
290 |
500 |
218 |
1,844 |
2,207 |
Belgien.......... |
605 |
2,257 |
1,361 |
175 |
1,464 |
1,160 |
— |
— |
Danmark........ |
377 |
114 |
543 |
1,729 |
1,387 |
845 |
18 |
— |
Övriga länder____ |
452 |
127 |
112 |
920 |
8,348 |
5,358 |
3,878 |
4,113 |
I sammanställningen har huvuddelen av de rör, som drabbas av nämnda
prissänkningar, de s. k. kartellrören, sammanförts till en grupp (stat. nr
1425—1428:1). övriga rörslag, som icke beröras av den internationella prisöverenskommelsen,
hava sammanförts i två grupper, den ena omfattande valsade
eller varmdragna lednings- och lyktstolpar av rör samt tubämnen jämte
vissa bearbetade rör (stat. nr 1423—1424 och 1428: 2), den andra avseende
kalldragna rör (stat. nr 1429—1432). Enligt den statistiska sammanställningen
uppgick totalimporten av rör av smidbart järn och stål hänförliga
till stat. nr 1423—1432 åren 1933—1938 till respektive 11,094, 16,748, 19,946
36,597, 36,896 och 20,1g!1 ton. Sammanlagda värdet av importen var åren
1935—1938 respektive 6,537,000, 9,077,000, 12,095,000 och 8,819,00g1 kronor.
De viktigaste leverantörländerna vörö Tyskland, Tjeckoslovakien, Storbritannien
och Polen. Vidare må nämnas Frankrike och Belgien, vilka länder
emellertid på senare år synas hava förlorat i betydelse, samt Danmark,
varifrån införseln av rör på sistone ökat. Beträffande exporten märkes en
måttlig men dock kännbar kvantitativ nedgång under de senare åren, beroende
på att exporten av kartellfria kvalitetsrör endast med svårighet kunnat
upprätthållas, såväl av tekniska som av handelspolitiska orsaker.
Vidkommande den svenska rörtillverkningens betydelse ur sysselsättningssynpunkt
har kommerskollegium framhållit, att det på grund av svårigheter
att särskilja denna tillverkning från järnverkens övriga tillverkningar vore
svårt att erhålla ett mått å dess sysselsättningseffekt. Kollegium uppskattade
emellertid totala antalet vid tillverkningen av rör av smidbart järn och stål
inom landet direkt sysselsatta arbetare till avsevärt över 1,000 personer, vartill
komme att rörtillverkningen genom att bidraga till att järnverkens totala
tillverkningsvolym hölles uppe på en hög nivå medförde åtskilliga fördelar
jämväl beträffande andra tillverkningsgrenar.
Kommerskollegium ingår härefter på en närmare redogörelse för nu gällande
tullbeskattning av rör av smidbart järn och stål samt för den omlägg
-
1938 års siffror preliminära.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 303.
ning av tulltaxan i hithörande delar, som i och för sig synts kollegium motiverad
av den senaste tekniska utvecklingen på området.
Kollegium anför härom följande:
Rör av smidbart järn eller stål och med en inre diameter av 250 mm eller
mindre tulltaxerades, därest desamma vore valsade eller varmdragna, enligt
tulltaxenummer 782 eller 783 (stat. nr 1423—1427 respektive stat. nr 1428: 1
och 1428: 2) med en tullsats av 4 respektive 5 kronor för 100 kilogram, beroende
på örn rören inkommit i obearbetat eller bearbetat skick. Till samma
nummer hänfördes även svetsade rör av motsvarande dimension. Rör hållande
i diameter mer än nyssnämnda 250 mm tulltaxerades däremot, därest
de vore svetsade, enligt tulltaxenummer 779—781 (stat. nr 1420—1422) med
en tullsats av respektive 6 kronor, 7 kronor 50 öre och 12 kronor för 100 kilogram
samt i annat fall som plåt- och bleckvaror, ej särskilt nämnda, tulltaxenummer
878 och 879 (stat. nr 1548: 2, 1549), varvid tull utginge allt efter rörens
utförande med 8 respektive 6 kronor för 100 kilogram. I flertalet fall
torde därvid den sistnämnda tullsatsen komma i fråga. Enligt anmärkning
2 efter tulltaxenummer 783 (stat. nr 1428:2) tulltaxerades rör med en godstjocklek
av mindre än 2.5 mm såsom kalldragna och hänfördes till tulltaxenummer
784 och 785 (stat. nr 1429—1432). Dylika rör vöre belagda med
en tull av 6 kronor för 100 kilogram, därest rörens godstjocklek uppginge till
2 mm eller mera, eljest nied 8 kronor för 100 kilogram.
Tulltaxeringen av rör av smidbart järn eller stål hade sålunda gjorts beroende
icke blott av olika framställningssätt — svetsade, valsade, varm- eller
kalldragna — utan även av rörens inre diameter och godstjocklek. Förutom
under positionen rör fördes vidare i nuvarande tulltaxa rör i en del fall till
plåtar, i andra fall till bleck- och plåtvaror. Nu gällande bestämmelser hade
bland annat medfört, att tulltaxan i här berörda del blivit mindre överskådlig.
I många fall vöre det vid tulltaxeringen jämväl förenat med betydande
svårigheter att kunna avgöra om Tören vid framställningen blivit varm- eller
kalldragna. Alla varmbearbetningsmetoder för rör hade sin praktiska begränsning
nedåt vad beträffade dimensionen, vilken gräns dock låge olika
för olika tillverkningsmetoder. Då den fortsatta bearbetningen till rör av
mindre dimensioner oftast måste ske i kallt tillstånd eller eventuellt i kombination
med varmdragning kunde i fråga örn tulltaxeringen i många fall en bestämd
gräns mellan varm- eller kalldragna rör icke dragas. På grund av dessa
svårigheter och för att i viss mån förenkla tulltaxeringsarbetet hade 1934 års
riksdag, efter förslag av generaltullstyrelsen, beslutat, att rör med en godstjocklek
av mindre än 2.5 mm skulle tulltaxeras som kalldragna rör och sålunda
komma i åtnjutande av de för kalldragna rör gällande högre tullsatserna,
oavsett om rören i fråga vid tillverkningen framställts kalldragna.
Kollegium påpekade i detta sammanhang, att för vissa slag av rör motsvarades
en godstjocklek av mindre än 2.5 nini av en yttre diameter av upp till 47.5
mm. Så vore exempelvis fallet med värmeledningsrör.
Vidkommande den i gällande tulltaxa tillämpade metoden att angiva ett
rörs dimension i dess inre diameter ville kollegium framhålla, att den inre
diametern tidigare betraktats såsom viktigast vid avgörande av dimensioner,
emedan rörets genomsläppningsförmåga vore en funktion därav. Numera
strävade man emellertid därhän att den yttre diametern, ur såväl tillverknings-
som handelssynpunkt, skulle bliva det mått, som närmast komme i
fråga vid avgörande av dimensionen. I gängse standardiseringsnormer och
praxis hade man därför allmänt övergått till att angiva den yttre diametern
och godstjockleken för att beteckna rörens dimensioner.
Beträffande olika förekommande benämningar å rör av smidbart järn el -
Kungl. Maj:ts proposition nr 303.
15
ler stål ei-inrade kollegium om att Sveriges standardiseringskommission numera
fastställt benämningen sömlösa rör, vilken vore avsedd att ersätta tidigare
mer eller mindre ofullkomliga benämningar, såsom helvalsade, heldragna
eller varmvalsade rör. Vidare hade benämningen för alla slag av svetsade
rör av kommissionen fastställts till rör med söm. Äldre benämningar, som
hänsyftade på själva materialet i rören, såsom »lancashirerör», järnrör, smidda
rör etc., hade dessutom av kommissionen ersatts med den enhetliga beteckningen
stålrör.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har kommerskollegium ansett det
önskvärt, att en eventuell omläggning av tullbeskattningen å rör av smidbart
järn eller stål företoges på sådant sätt att dessa rör i tullhänseende komme
att behandlas mera enhetligt. Med beaktande av detta önskemål och i anslutning
till förut berörda synpunkter utvecklar kollegium härefter ett förslag
till ändring av gällande tulltaxa i hithörande delar, varigenom de svenska
rörverkens önskemål samtidigt i viss utsträckning skulle bliva tillgodosedda.
Kollegium anför härutinnan:
Kollegium ville för sin del förorda, att samtliga stålrör i tulltaxan sammanfördes
under en gemensam position samt med de tullsatser, som för närvarande
gällde för kalldragna rör (nuvarande tulltaxenummer 784 och 785).
Beträffande den dimensionsgräns, som måste dragas mellan klenare rör, vilka
skulle komma att beläggas med den högre tullen av 8 kronor för 100
kilogram, och grövre rör, varå tullen skulle komma att utgå med 6 kronor
för 100 kilogram, hade en företagen undersökning givit vid handen, att en
yttre diameter av 50 mm i flera hänseenden vore att betrakta såsom en
lämplig dimensionsgräns. Härvid hade särskilt beaktats de ändrade förhållanden
inom den internationella stålindustrien, vilka inledningsvis berörts
och som föranlett de svenska rörverken att på senare år i allt större utsträckning
inrikta sig på tillverkning av billiga s. k. handelsrör, företrädesvis
sådana av mindre dimensioner. Sålunda utgjordes de av Uddeholms
aktiebolag tillverkade gängade värmelednings- och ångrören till omkring 80
å 85 procent av rör med en yttre diameter av 50 mm eller mindre. Produktionskostnaderna
för dessa mindre rörstorlekar ställde sig ofta väsentligt
högre än för motsvarande rör av större dimensioner. En ytterligare anledning,
som talade till förmån för nämnda dimensionsgräns, vöre, att densamma
nära motsvarade den i tulltaxan för kalldragna rör gällande gränsen
av en godstjocklek av 2 mm.
Det vore enligt kollega mening vidare önskvärt, att i detta sammanhang
toges under övervägande huruvida icke sådana rör, som icke för närvarande
och, så vitt nu kunde bedömas, ej heller framdeles hade förutsättningar att
kunna framstältlas inom landet, borde göras tullfria. Såsom inledningsvis
omnämnts förelåge en särskild framställning avseende, bland annat, tullfrihet
å s. k. helvalsade stålmuffrör av grövre dimensioner. Sömlösa rör av detta
slag med en yttre diameter av upp till ungefär 210 mm torde teir närvarande
kunna framställas inom landet. Emellertid förekomme till import
ett tiotal rörstorlekar av grövre dimensioner, för vilka tullbeloppen kunde
uppgå till rätt betydande summor, särskilt där rören komme i fråga i större
poster vid kommunala anläggningar. Enligt kollegii uppfattning vore det
önskvärt, att sådana grövre sömlösa rör befriades från lidi, därvid tullfriheten
samtidigt borde utsträckas till att omfatta jämväl rördelar. Förutom
rör av nu nämnt slag åsyftade nyssnämnda framställning även tullfrihet för
grövre svetsade rör med en invändig diameter av 600 nini och däröver.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 303.
Därvid torde särskilt hava avsetts rör för kommunala eller liknande vattenledningsanläggningar.
Någon mera avsevärd regelbunden tillverkning av
sådana rör med en diameter av minst 600 mm ägde, såvitt kollegium hade
sig bekant, för närvarande knappast rum inom landet, ehuru industrien i
flera fall syntes vara utrustad därför. Från industriens sida hade framhållits,
att under senare år uppmärksamheten riktats på tillverkning av dylika
rör och att flera verk, där så ej redan skett, vore beredda att, när prisförhållandena
det medgåve, upptaga en dylik tillverkning. Utvecklingen syntes
även, åtminstone till en viss grad, och i avseende å rör för vissa ändamål
— varvid de med framställning av svetsade rör förenade lägre framställningskostnaderna
vore av icke ringa betydelse — mer och mer gå över
från helvalsade till svetsade rör, varför det finge anses vara av betydelse,
att det tuilskydd, som för närvarande funnes för grövre sådana rör, bibehölles.
Till förmån härför talade även att den stora tillverkning av svetsade
rör, som för närvarande bedreves utomlands, i betydlig utsträckning konkurrerade
med de helvalsade eller sömlösa rören.
Vid en eventuell justering av tullsatserna förelåge, enligt kollegii uppfattning,
ur tillverkningssynpunkt knappast någon anledning att för närvarande
företaga en ändring av den för kalldragna rör gällande tullbeskattningen
i annat avseende än att dimensionsgränsen, i överensstämmelse med vad
förut framhållits, sattes vid en yttre diameter av 50 mm i stället för som
nu vid en godstjocldek av 2 mm. Kollegium funne det vidare lämpligt, att
i sådant sammanhang alla rör av här ifrågavarande slag sammanfördes under
en gemensam överrubrik. Undantag borde därvid göras för sådana rör
av grövre dimensioner med förhållandevis klen godstjocklek, som närmast
vore att hänföra till tunna plåtrör och vilka därför även i fortsättningen
lämpligen borde falla under rubriken plåtar, böjda, med kanterna hopfogade.
Inom 1938 års tulltaxerevision har med beaktande av förenämnda synpunkter
utarbetats ett förslag till ändring av tulltaxans ifrågavarande rubriker,
vartill kommerskollegium för sin del givit sin anslutning.
Beträffande innebörden av förslaget anför kommerskollegium väsentligen
följande:
Rör med kanterna nitade, falsade eller lödda, folie för närvarande i vissa
och möjligen flertalet fall, om den inre diametern vore högst 250 mm, under
tulltaxenummer 784 och 785 med en tull av 6 respektive 8 kronor för 100
kilogram, i vissa fall åter under nummer 782 och 783 med en tull av 4 respektive
5 kronor, men eljest under plåt- och bleckvaror, ej särskilt nämnda,
nummer 878—879 eller 881 med tull av respektive 8, 6 och 15 kronor för
100 kilogram. Enligt det föreliggande förslaget skulle samtliga dylika rör
komma att falla under nummer 779—781 och draga en tull av respektive
6 kronor, 7 kronor 50 öre och 12 kronor för 100 kilogram. Förslaget innebure
på dessa punkter sålunda i vissa fall en tullförhöjning och i vissa fall
en tullnedsättning. Ur handelsstatistiken kunde icke utläsas fördelningen på
olika tulltaxenummer av ifrågavarande slag av rör. Det syntes dock förhålla
sig så, att importen vore ganska obetydlig, vadan ifrågavarande smärre jämkningar
i tullbeskattningen torde sakna betydelse.
I fråga om storleken av de föreslagna tullsatserna å stålrör i förhållande
lill de nuvarande kunde sammanfattningsvis anföras följande. Gällande
tullsatser av 4 respektive 5 kronor för tulltaxenummer 782 och 783 (stat. nr
1^23 1428: 2) komine att helt bortfalla. Av de stålrör, som för närvarande
tolle under nummer 782 och 783, skulle enligt förslaget sömlösa stålrör med
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 303
en yttre diameter understigande 215 mm samt stålrör med söm — med undantag
för sådana hållande i yttre diameter mer än 250 mm och med godstjocklek
av mindre än 3 mm, vilka skulle tulltaxeras enligt nummer 780
och 781 — hänföras till nummer 784 och 785 och alltså beläggas med en
iull av 6 respektive 8 kronor tor 100 kilogram. Redan enligt gällande tulltaxa
hänfördes emellertid en del av dessa rör, nämligen sådana med en godstjocklek
av mindre än 2.5 mm, till nummer 784 och 785 och belädes därvid
med en tull av 6 respektive 8 kronor för 100 kilogram, eller samma som i
det framlagda förslaget. Förslaget komme sålunda att innebära, att de mindre
dimensionerna av stålrör såväl med som utan söm, vilka torde utgöra
huvudparten av importen och tillverkningen, erhölle ett något ökat tullskydd.
För rör av grövre dimensioner, vilka vore av särskild betydelse för, bland
annat, kommunala anläggningar och förbrukades i stora kvantiteter, innebure
förslaget, att sömlösa rör med yttre diameter av 215 mm eller däröver
bleve tullfria, under det att för närvarande dessa rör, om diametern vore
mindre än 250 mm, belädes med en tull av 4 eller 5 kronor och, örn diametern
vore 250 mm eller mera, belädes med en tull av 6 kronor. ° rullirilieten
för dessa rör syntes i viss mån ägnad att kompensera den något förhöjda
tullen å sömlösa rör av klenare dimensioner.
Den föreslagna ändringen av tullbeskattningen för till nuvarande tulltaxenummer
782—785 hänförliga rörslag beräknades av kollegium komma att
medföra en ökning av tullskyddet å ifrågavarande slag av rör från ungefärligen
11 till i medeltal omkring 16 7* å 17 procent å 1938 års genomsnittliga
importpris.
Under hänvisning till vad sålunda anförts har kommerskollegium förordat,
att tulltaxan erhölle ändrad lydelse i enlighet med det inom 1938
års tulltaxerevision utarbetade förslaget. Kollegium har därvid förutsatt,
alt de svenska rörverken avgåve förbindelse att icke utnyttja det ökade tullskydd,
som därigenom skulle uppstå.
Generaltullstyrelsen har i infordrat utlåtande den 24 april 1939 uttalat sin
anslutning till förenämnda förslag såväl i vad det gällde frågans bedömande
ur tullskyddssynpunkt som beträffande utformningen av ändringarna i tulltaxan.
I avgivna förbindelser hava därefter Sandvikens jernverks aktiebolag och
Uddeholms aktiebolag bekräftat, att de icke hade för avsikt att utnyttja det
löreslagna ökade tullskyddet till höjning av den svenska prisnivån för ifrågavarande
rör utöver den nivå, som gällde under tiden till den 15 april 1939,
då den internationella rörkartellen igångsatte stridsåtgärder mot de svenska
verken, ävensom förbundit sig att, om de framdeles av andra orsaker än
ifrågavarande tullhöjningar skulle anse sig nödsakade att höja försäljningspriserna
å rören, icke vidtaga sådan höjning annat än efter överenskommelse
med kommerskollegium eller ock finna sig i att tullhöjningarna åter
bortloges.
Av den förebragta utredningen torde framgå att gällande tullskydd i fråga Departements.
om valsade eller varmdragna rör av järn eller stål, tulllaxcnummer 782 oell chefen
783,
måste betecknas såsom förhållandevis lågt. Följderna härav lia för
de svenska rörtillverkarna blivit särskilt kännbara därigenom att under
nämnda positioner tulltaxeras, bland annat, huvuddelen av de rör, vilka
Bihang till riksdaoens protokoll 1939. 1 sami. Nr 303 2
18
Kungl. Majlis proposition nr 303
omfattas av den internationella sammanslutningen på området. De svenska
rörfabrikanterna ha städse funnit det förenat med stora svårigheter att
på för dem godtagbara grunder uppnå samarbete med berörda sammanslutning,
vilken sökt utnyttja den svenska marknadens svaga tullskydd till
att genom en destruktiv prispolitik framtvinga för sammanslutningen gynnsamma
uppgörelser på bekostnad av de svenska rörverkens intressen. Ett
utslag av dessa strävanden är den i det föregående omnämnda, av den
internationella sammanslutningen nyligen vidtagna reduceringen av priserna
på den svenska marknaden å de rör, som det internationella avtalet avser,
med i genomsnitt 20 procent.
I likhet med kommerskollegium och generaltullstyrelsen finner jag det
med hänsyn till anförda omständigheter befogat, att ett något högre tullskydd
beredes den inhemska tillverkningen av ifrågavarande rörslag. Det
förefaller också lämpligt, att, på sätt föreslagits, i samband därmed verkställes
en sådan omläggning av tulltaxan i hithörande delar, som motiveras
av den tekniska utvecklingen på området. Det från angivna utgångspunkter
inom 1938 års tulltaxerevision utarbetade av kommerskollegium och generaltullstyrelsen
förordade förslaget till ändrad lydelse av tulltaxan anser jag mig
kunna biträda. Jag erinrar, att de föreslagna tullhöjningarna beräknas icke
skola medföra någon fördyring av rören på den svenska marknaden, i jämförelse
med vad som gällde före den 15 april 1939, eftersom de svenska
rörfabrikanterna förbundit sig att icke utnyttja det ökade tullskyddet i prishöjande
syfte.
Kolpulver för torrelement. Till riket inkommande kolpulver, vilket blivit
särskilt berett för tillverkning av torrelement, hänföres i tulltaxan till
nr 1020 (stat. nr 1850), som avser för elektrotekniskt ändamål arbetat kol,
ej särskilt nämnt, vägande per styck mindre än 3 kilogram, dock ej kolborstar.
Tullen utgår med 20 kronor för 100 kilogram.
Kolpulver, avsett för dylik användning, tillverkas visserligen inom landet
men underkastas ej den nämnda beredningen. Importen, som uteslutande
sker från Frankrike, uppgår till omkring 25 ton årligen. Den franska benämningen
å varan kan närmast översättas med »aktiverat kol» men avser
ej sådan produkt, som i svenskt språkbruk benämnes aktivt kol.
Vid de nyligen avslutade handelsförhandlingarna med Frankrike har
svenska beskickningen i Paris i enlighet med för förhandlingarna gällande
instruktioner lämnat utfästelse därom att svenska regeringen skulle föreslå
riksdagen införande av tullfrihet för kol av ifrågavarande slag.
DeVcMenntS'' ^en gj°rda lltfästelsen bör nu infrias. Några svenska intressen torde, såvitt
kunnat utrönas, icke lida förfång av att ifrågavarande tull borttages.
Tullfriheten synes lämpligen kunna ernås genom att till tulltaxenummer 1020
fogas en anmärkning av innehåll, att för sådant kol, hänförligt till sagda
nummer, som inkommer i form av korn eller pulver och är avsett uteslutande
för tillverkning av elektroder till galvaniska element, tull icke skall
utgå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 303.
19
Vattenmätare. Vattenmätare hänföras i gällande tulltaxa till nr 1065 (statistiskt
nr 1947), därest de lia en genomloppsöppning av högst 40 mm, och
till nr 1067 (statistiskt nr 1950), örn genomloppsöppningen är större än
40 mm. I förra fallet utgår tull med 100 kronor för 100 kilogram, i senare
fallet med 50 kronor för 100 kilogram.
I skrivelse den 12 oktober 1938 ha Aktiebolaget Svenska Metallverken, Aktiebolaget
Imo-industri och Aktiebolaget Zander & Ingeström anhållit om
vidtagande av åtgärder för att tullen å vattenmätare med högst 40 mm ge
nomloppsöppning måtte höjas till 300 kronor för 100 kilogram samt att vattenmätare
med större genomloppsöppning måtte beläggas med en tull av 100
kronor för 100 kilogram. Till stöd för framställningen ha bolagen anfört
huvudsakligen följande:
Vattenmätare hade under de senaste åren kommit till ökad användning i
Sverige. Landets nuvarande behov kunde antagas uppgå till 10,000 å 12,000
st. per år. En betydande del (c:a 85 °/o) av behovet hade hittills blivit
täckt genom import. Den ojämförligt största delen av införseln härrörde
från Tyskland.
År 1933 hade Aktiebolaget Imo-industri upptagit tillverkning av en vattenmätare
med mätsystem av helt ny typ, den s. k. Imo-vattenmätaren. Denna
mätare erbjöde vid jämförelse med alla andra i marknaden förekommande
vattenmätare stora fördelar. Så gott som samtliga delar till Imovattenmätaren
framställdes inom Sverige. Materialet till metalldelarna levererades
sålunda av Aktiebolaget Svenska Metallverken och eboniten av
Aktiebolaget Trelleborgs Gummifabrik. Den enda detalj, som tillsvidare infördes
från utlandet, vore räkneverket, vilket tillverkades i Schweiz. Försäljningen
av imomätaren handhades av Aktiebolaget Zander & Ingeström.
Fabrikatet hade för avsättning hittills huvudsakligen varit hänvisat till hemmamarknaden.
Under de första åren efter tillverkningens upptagande hade imomätaren
på grund av sina goda egenskaper kunnat framgångsrikt hävda sig i konkurrensen
med andra fabrikat. Avsättningen hade stigit och år 1936 hade
försäljningsvärdet uppgått till omkring 129,000 kronor. Följande år hade
emellertid de tyska tillverkarna av vattenmätare successivt vidtagit högst betydande
prissänkningar i vårt land, uppenbarligen i syfte att förhindra imomätarnas
införande på den svenska marknaden och sålunda försvåra eller
omöjliggöra dessa vattenmätares introduktion på världsmarknaden. Omfattningen
av de vidtagna prissänkningarna framginge därav, att priset på vattenmätare
med en genomloppsöppning av högst 40 mm och en kapacitet
av 5 m3, vilka mätare mest komme till användning, av de tyska leverantörerna
sänkts från 49 kronor per styck år 1935 till 29 kronor 80 öre per
styck år 1938 eller med omkring 40 ®/o. På den tyska marknaden betingade
dylika mätare ett pris av omkring 60 kronor. I Danmark försåldes de till
eli pris av omkring 50 kronor. För mätare med högst 40 mm genomloppsöppning
och en kapacitet av 7 respektive 10 m3 vore prissänkningen procentuellt
ännu större.
Berörda förhållanden hade medfört, att den inhemska tillverkningen av
vattenmätare lidit betydande avbräck. Försäljningsvärdet å imomätare
bade sålunda sjunkit från 129,000 kronor år 1936 lill 107,000 kronor år
1937. Därest icke åtgärder snarast vidtoges i syfte att i möjligaste mån
eliminera verkningarna av den osunda prispolitik, som tillämpades av de
utländska tillverkarna av vattenmätare, syntes den svenska industrin på området
inom cn nära framtid få se sina avsättningsmöjligheter ytterligare be
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 303.
skurna. Med det prisläge, som rått före den av bolagen påpekade utländska
prispolitiken, hade tillverkningen av imomätare varit ekonomiskt möjlig,
och hade även export planlagts och påbörjats. Med de priser, som nu vore
gällande på den svenska marknaden, bleve mätaretillverkningen icke längre
ekonomiskt bärkraftig. En begränsning eller nedläggning av tillverkningen
komme alt medföra minskning i arbetstiligången icke blott för dem, som
direkt erhölle sin utkomst av denna produktionsgren, utan även för en del
av de med framställning av halvfabrikat och tillbehör sysselsatta. En höjning
av tullen för vattenmätare vore därför av behovet påkallad och berättigad.
Med stöd av ett väl avvägt tullskydd skulle icke blott avsättningen
av imomätarna i Sverige kunna flerdubblas utan även tillverkningen kunna
ske i så stor skala, att jämväl export i större omfattning bleve möjlig.
Då vikten å mätare med en genomloppsöppning av högst 40 mm varierade
avsevärt, syntes det icke lämpligt att, såsom skett i fråga om elektricitetsmätare,
vid en förstärkning av tullskyddet införa en minimitull per styck.
Med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall syntes en övergång till
värdetull ej heller kunna leda till önskat resultat. En på lämpligt sätt avvägd
vikttull vore enligt bolagens mening bäst ägnad att tjäna det syfte, som
här avsåges. För åstadkommande av ett något så när tillfredsställande skydd
för den inhemska tillverkningen vöre det erforderligt, att tullen höjdes från
100 kronor för 100 kilogram till 300 kronor för 100 kilogram. Detta skulle
innebära en tullhöjning, som för det mest använda slaget av mätare uppgmge
till 6 kronor eller till tredjedelen av det belopp, med vilket priset för
motsvarande tyska mätare reducerats på den svenska marknaden.
Beträffande vattenmätare med större genomloppsöppning än 40 mm gällde
i stort sett samma förhållanden som bolagen framhållit i fråga örn övriga
vattenmätare, ehuru de utländska fabrikanterna icke för dessa typer
vidtagit så långt gående prisreduktioner. Den av bolagen för vattenmätare
med större genomloppsöppning än 40 mm föreslagna tullhöjningen, från 50
kronor för 100 kilogram till 100 kronor för 100 kilogram, motsvarade 10 %>
av värdet.
Över framställningen lia kommerskollegium och generaltullstyrelsen den
27 april 1939 efter remiss gemensamt avgivit yttrande. Kommerskollegium
har därvid överlämnat från Stockholms vattenledningsverk, Göteborgs
vattenledningsverk, drätselkammarens i Malmö andra avdelning, Stockholms
handelskammare, Sveriges industriförbund samt Järn- och metallvaruleverantörföreningen
införskaffade yttranden ävensom en från Aktiebolaget
Imo-industri inkommen skrift. Därjämte ha Elektriska aktiebolaget
Siemens och Aktiebolaget Imo verkstadsklubb yttrat sig i ärendet. Slutligen
ha sökandena inkommit med ytterligare en skrift i ärendet.
Stockholms vattenledningsverk har anfört bland annat:
Verket hade efter ingående prov av ett flertal utländska mästare funnit,
att de bästa och biiligaste volymmätarna hitintills erhållits från Tyskland,
varför verkets bestånd av volymmätare huvudsakligen utgjordes av skivoch
ringkolvmätare från tysk firma. Med hänsyn till en rationell drift ansåge
verket, att en viss standardisering av verkets mätaretyper så vitt möjligt
borde förefinnas. Först när en bättre och billigare mätare komme i
marknaden ansåge sig verket kunna vidtaga det betydelsefulla steget att införa
en helt ny mätartyp. Såsom sådan betecknade verket den av Aktiebolaget
Imo-industri i marknaden införda skirn vmätaren, vilken under en följd av år
hade provats av verket och varav ett 50-tal vore i bruk hos verket. Verket
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 303.
hade således varit i tillfälle att ingående undersöka denna mätartyp men
icke ansett sig för närvarande böra övergå till dessa nya mätare. Den föreslagna
tullhöjningen skulle för verkets del för under 1938 inköpta mätare
hava medfört en kostnadsökning av 16,486 kronor eller 13.16 procent av inköpssumman.
Förutom den prissänkning, som under senaste åren företagits
å de tyska ringkolvmätarna, hade prissänkning, örn än i mindre grad, även
företagits å tyska mätare av typer och storlekar, som icke tillverkades i
Sverige.
Göteborgs vattenledningsverk har anfört bland annat:
Sedan prov, som företagits med imomätare visat, att desamma besutte vissa
goda egenskaper, hade under åren 1937 och 1938 för provning i större skala
inköpts sammanlagt 716 st. imomätare. Huruvida verket för framtiden
kunde komma att gå in för större användning av dessa mätare vore bland
annat beroende av prisfrågan och av de ytterligare erfarenheter ledan inköpta
och framdeles förvärvade mätare kunde giva.
konstatera, att priserna på de tyska ringkolvmätarna i stort sett under de
senaste åren haft en fallande tendens, trots att mätarnas kvalitet icke foisäinrats
och jämväl den tyska marken i förhållande till den svenska kronan
icke oväsentligt stigit. Verket ansåge det icke osannolikt, ait Aktiebolaget
Imo-industris verksamhet varit en åtminstone bidragande orsak till detta förhållande.
Verket ansåge vidare, att en höjning av tullsatsen å vattenmätare
torde komma att höja priserna på mätare men kunde däremot icke förutsäga,
örn en utebliven tullhöjning kunde komma att orsaka nedläggandet av
den svenska mätartillverkningen och möjligen samtidigt medföra en höjning
av priserna på i landet införda mätare. „ .
Drätselkammarens i Malmö andra avdelning har anfört i huvudsak tol
^plf
grund av det kalkhaltiga vattnet hade stadens vattenledningsverk huvudsakligast
använt vinghjulsmätare. Av de i bruk varande vinghjulsmätarna
vore 34 procent av svensk och resten av tysk tillverkning. De svenska
vinghjulsmätarna vore numera i stort sett likvärdiga med de tyska. Medan
verket linder åren 1932—1933 inköpt mindre vattenmätare med högst 40 mm
genomloppsöppning uteslutande av svensk tillverkning, hade motsvarande
inköp åren 1937—1938 uteslutande gällt mätare av tysk tillverkning. Anledningen
härtill vore, att priset å de svenska mätarna^ varit i stort sett oförändrat
under ifrågavarande år, under det att priset å de tyska mätarna väsentligt
sänkts under de senaste två åren eller för 3 m3 vinghjulsmätare fran
29: 40 kronor per st. år 1932 till 23: 09 kronor år 1938. Såsom prov hade
verket under åren 1935—1938 inköpt 24 st. 30 m3 imomätare. Verket ansåge,
att man kunde vänta sig, att dessa mätares konstruktion i tekniskt hänseende
skulle visa sig lämplig. Det syntes i och för sig önskvärt, att den
inhemska tillverkningen av mätare, särskilt med hänsyn till försvarad införsel,
kunde upprätthållas och utvecklas. Örn detta icke kunde ske utan statligt
stöd i någon form, ville avdelningen, trots att staden såsom konsument
hade stort intresse av att priset på vattenmätare hölles så lågt som möjligt,
icke göra någon invändning mot en tullförhöjning. En sådan linge anses
vara motiverad även av den anledningen, att en icke oväsentlig prisstegring
å vattenmätare kunde befaras komma att inträda, örn konkurrensen fran de
svenska tillverkarna upphörde. Då det ur konsumentsynpunkt vöre lämpligt,
att tullsatserna för vattenmätare av olika storlekar icke sattes högre än
vad som vore alldeles nödvändigt för att den nu bedrivna tillverkningen
inom landet skulle kunna upprätthållas, föresloge avdelningen, att en eventuell
tullhöjning begränsades att gälla mätare med högst 100 mm genomloppsöppning.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 303
Stockholmst handelskammare har tillstyrkt den begärda tullförhöjningen
under framhållande av bland annat, att förefintligheten av en inhemsk tillverkning,
som beredde den utländska kartellen på området en verksam konkurrens,
redan medfört en sådan prisnedsättning, att de besparingar, som
köparna härigenom gjort, mångfaldigt uppvägde den utgiftsökning, som
en tullförhöjning skulle kunna föranleda. Med hänsyn till att verkningarna
av en eventuell tullförhöjning först borde avvaktas, innan densamma gjordes
permanent, har handelskammaren ansett lämpligt, att den begärda ökningen
av tullskyddet lämnades i form av tilläggstull.
Järn- och mctallvaruleverantörföreningen, som även tillstyrkt den begärda
tullhöjningen, har bland annat framhållit följande:
Den av sökandena förebragta utredningen hade otvetydigt givit vid handen,
att tyska vattenmätare för närvarande dumpades på den svenska marknaden,
vilket antagande funne stöd i den omständigheten, att de i Danmark
och Finland saluförda tyska vattenmätarna icke fått tillgodonjuta några
prisreduceringar. Föreningen funne även, att priserna i Sverige på tyska
mätare anpassats i ett sådant läge, att de i högsta grad försvårade avsättningen
av de svenska mätarna, samt att det för svensk industri vore av synnerligt
stort värde, att den svenska produktionen av vattenmätare uppehöfles. Det
syntes föreningen jämväl vara av intresse, att den tyska kartellen erbjödes
konkurrens av inhemsk vara. En tullhöjning skulle visserligen komma att
öka vattenledningsverkens omkostnader, men en sådan kostnadsökning skulle
enligt föi eningens asikt med visshet även bliva en följd därav, att den svenska
mätarproduktionen nedlades, i vilket fall de tyska mätarna helt komme
att behärska den svenska marknaden. En tullförhöjning skulle därför för
konsumenterna endast betyda en återgång till ett mera normalt prisläge. Någon
anledning att antaga, att konsumenterna skulle erhålla en sämre vara,
därest de i större utsträckning inköpte mätare av svenska fabrikat, ansåge
föreningen icke föreligga.
Sveriges industriförbund har anfört bland annat:
De prissänkningar, som de utländska fabrikerna efter startandet av den
inhemska fabrikationen vidtagit på den svenska marknaden, hade varit högst
anmärkningsvärda. Den reduktion av priset, som under den korta tiden av
tre år skett för vissa typer av varan från cirka 50 kronor till något under
30 kronor, ansåge förbundet icke kunna till huvudsaklig del förklaras med
reducerade tillverknings- och försäljningskostnader utan måste utgöra en
av den tyska kartellen vidtagen avsiktlig prisdifferentieringsåtgärd på den
svenska marknaden i syfte att söka nedslå den inhemska nytillkomna konkurrensen.
Detta bestyrktes jämväl därav, att priset å motsvarande artikel
i Tyskland vöre mer än dubbelt och i övriga skandinaviska länder nästan
dubbelt så högt som här. Förbundet funne även, att ett nedläggande av den
inhemska tillverkningen skulle förutom minskning i arbetstillgången otvivelaktigt
medföra betydligt högre priser på vattenmätare i Sverige än de, som
kunde förväntas bliva gällande, därest den begärda tullförhöjningen genomfördes.
För att de svenska tillverkarna skulle erhålla erforderlig hjälp i sin
ojämna konkurrenskamp ansåge förbundet, att tullsatserna icke borde sättas
lägre än varom hemställan gjorts; dock borde de förhöjda tullsatserna tills
vidare utgå i form av tilläggstullar.
Elektriska aktiebolaget Siemens har i sin till handelsdepartementet överlämnade
skrift hemställt, att den av sökandena gjorda framställningen icke
måtte leda till någon åtgärd. Bolaget har till stöd härför anfört bland annat:
De av sökandebolagen påtalade prisreduceringarna å de mindre tyska vo -
Kungl. Maj.ts proposition nr 303
23
lymvattenmätarna hade sin orsak i förbättrade betingelser för fabrikationen,
i det att de tyska tillverkarna kunnat utnyttja de ekonomiska fördelar, som
en massfabrikation innebure. Prissänkningen hade däremot icke sin orsak
i en ändring av marknadsläget. Det vore visserligen sant, att mätarna betingade
ett lägre pris i Sverige än i tillverkningslandet, men det kunde å andra
sidan framhållas, att den allmänna prisnivån i Tyskland vore en helt annan
och högre än den på världsmarknaden rådande. Bolaget önskade vidare
framhålla, att användningsområdet för de inom landet tillverkade mätarna
syntes vara relativt begränsat, enär en stor del av de kommunala vattenverken
på grund av olika omständigheter ej ansett dessa mätare fullt tillfredsställande.
Till följd härav syntes förutsättningar saknas för att den inhemska
tillverkningen skulle kunna bliva av den betydelse, som sökandena förutsatte.
Till ytterligare belysning av detta förhållande kunde påpekas, att de detaljer
och den råmateriel, som inginge i mätarna och som måste importeras, betingade
ett värde av uppskattningsvis 40 å 50 procent av försäljningspriset.
Den återstående delen av priset, som alltså koinme den inhemska industrien
till godo, torde vid tillverkningens nuvarande omfattning möjliggöra sysselsättning
för omkring sex man. Betraktade man detta sakförhållande mot
bakgrunden av den prisökning, som skulle bliva en nödvändig följd av en
eventuell tullförhöjning, måste anses, att en tullhöjning ej skulle komma att
medföra några fördelar för landet i dess helhet. Härtill komme, att industrien
hade ett avsevärt behov av vattenmätare i specialutförande, som i mycket
liten utsträckning kunde tillverkas inom landet, samt att en tullhöjning även
komme att drabba dessa mätare
Sökandebolagen
ha i en särskild skrift bemött Elektriska aktiebolaget
Siemens invändningar och därvid framhållit bland annat följande:
Den av Siemensbolaget lämnade förklaringen till prissänkningen å de mindre
volymvattenmätarna och till skillnaden mellan försäljningsprisen i Sverige
och i Tyskland kunde icke tagas på allvar. Det vore för envar tekniker uppenbart,
att de tyska ringkolvmätarna vore dyrare i tillverkning än de svenska
imomätarna. Då sökandena genom sina egna kalkyler kunnat konstatera,
att de senast uppnådda priserna för imomätarna — t. ex. 30 kronor per styck
för 5 m3-mätaren — icke förmådde täcka de med tillverkningen och försäljningen
förenade kostnaderna, och örn vidare toges i betraktande, att den
tyska mätaren av samma dimensioner, vars försäljningspris i Sverige under
senare tid utgjort cirka 30 kronor, hade att draga utöver större genomsnittliga
transportkostnader en tull av omkring 3 kronor, kunde påstås, att ifrågavarande
prissänkning icke rättfärdigades av någon genom masstillverkning
åstadkommen nedpressning av tillverkningskostnaderna utan tillkommit i
uppenbar avsikt att taga död på den svenska vattenmätartillverkningen.
Den av Siemensbolaget lämnade uppgiften örn de importerade delarnas procentuella
andel av försäljningsvärdet vore helt gripen ur luften. liela importvärdet
av imomätaren, vari inginge såväl visst råmaterial, som det i mätarna
inmonterade räkneverket, motsvarade icke mer än cirka 25 procent
av försäljningspriset för den minsta mätarstorleken och sjönke kontinuerligt
ända ned till cirka 5 å 10 procent för den största av sökandena för närvarande
tillverkade mätarstorleken. Härtill komme, att det tullskydd, som nu begärdes,
sannolikt skulle möjliggöra en väsentligt ökad tillverkning icke blott
av nu ifrågavarande mätare utan även av andra typer. Sålunda torde dels
Aktiebolaget Svenska Metallverken komma att upptaga tillverkning även av
enstråliga vinghjulsmätare för tillgodoseende av det inhemska behovet och
dels Aktiebolaget Imo-industri komma ali utvidga sitt tillverkningsprogram
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 303-
att omfatta jämväl större mätartyper. Man kunde därför räkna med, att den
svenska industrien, därest den erhölle det begärda tullskyddet, skulle bliva i
stånd att i allt väsentligt tillgodose den inhemska marknadens behov, vilket
vore en nationalekonomisk fördel icke minst i tillfälle av importavstängning.
Såsom en följd av sitt misstag beträffande importgodsets andel i försäljningsvärdet
hade Siemensbolaget underskattat antalet arbetare, som bereddes
eller kunde beredas utkomst inom den svenska vattenmätarindustrien. Redan
den nuvarande tillverkningen gåve sysselsättning åt flera arbetare än vad
Siemensbolaget uppgivit och lämnade dessutom arbetstillfällen åt ett betydande
antal arbetare inom metall- och gummivaruindustrierna. Såväl de
direkta som de indirekta arbetstillfällena komme att efter införande av ett
bättre tullskydd omedelbart kunna mångfaldigas. Därtill komme, att den
svenska fabrikationen av vattenmätare hade alla utsikter att med stöd av en
tillräckligt skyddad hemmamarknad utveckla sig till en exportindustri av betydande
mått. Vad slutligen anginge påståendet örn de kommunala vattenverkens
avvisande hållning gentemot imomätarna saknade detta stöd i verkligheten.
Sökandena hänvisade härutinnan till uttalanden av ett stort antal
svenska vattenledningsverk, vilka uttalanden bilagts sökandenas skrift.
I sitt yttrande i ärendet lia kommerskollegium och generaltullstyrelsen
till en början lämnat en redogörelse för utvecklingen av den inhemska tillverkningen
av vattenmätare och därvid anfört i huvudsak:
De vattenmätare, som för närvarande tillverkades inom landet, vore av två
olika typer, dels hastighetsmätare, s. k. vinghjulsmätare, dels volymmätare,
s. k. skruvmätare eller imomätare. Den förstnämnda typen, som tillverkades
av Aktiebolaget Svenska Metallverken, syntes numera knappast komma till
användning i samma utsträckning som förr, enär densamma, åtminstone vad
de mindre mätarna beträffade, i viss mån ersatts av de s. k. volymmätarna.
Mindre vinghjulsmätare funne dock fortfarande icke obetydlig användning
vid mätning av förorenat vatten eller vatten med stark kalkhult. Av produktionssiffrorna
för den inhemska tillverkningen av vinghjulsmätare framginge,
att tillverkningen varit störst under åren 1932 och 1933. Under dessa
år hade även Malmö stad inköpt sådana vattenmätare av uteslutande svensk
tillverkning. Sedermera hade på grund av prisfallet å motsvarande utländska
mätare dessa senare åter funnit ökad avsättning på den svenska marknaden.
Tillverkningen av imomätare hade upptagits av Aktiebolaget Imo-industri
under åren 1933 och 1934 på grundval av svenska uppfinningar och konstruktioner.
Samma principer hade framgångsrikt tillämpats i de s. k. imopumparna.
Under den tid, som dessa mätare varit i bruk vid skilda vattenledningsverk,
syntes, såvitt nu kunde bedömas, mätarna i allmänhet ha fungerat
till belåtenhet. I varje fall syntes utredningen, enligt ämbetsverkens
åsikt, knappast ha givit belägg för, att enligt hittills gjorda erfarenheter mätarna
ifråga finge anses vara motsvarande utländska underlägsna. Det förhållandet,
att de inhemska mätarna vad kvaliteten beträffade syntes ha kunnat
hävda sig i den utländska konkurrensen, finge i stället anses ha varit en
bidragande orsak till att priset å de utländska mätarna successivt sänkts.
Denna konkurrens hade å andra sidan medfört, att priset å imomätarna måst
nedsättas och nu syntes ligga på en sådan nivå, att det för närvarande icke
torde täcka med tillverkning och försäljning förenade kostnader. Visserligen
hade försäljningen under år 1938 nästan fördubblats i förhållande till
näst föregående år men detta hade enligt vad kommerskollegium inhämtat
endast kunnat uppnås genom en väsentlig reducering av priserna. Utveck
-
Kungl. Majlis proposition nr 303.
25
lingen framginge av följande sammanställning av inhämtade uppgifter rörande
försäljningen av imomätare under åren 1936—1938:
antal kg kronor kr./kg
1936 ....... 2,700 9,050 152,300 16.80
1937 ....... 2,100 8,100 122,700 15.15
1938 ....... 4,100 15,150 208,300 13.70
Den nuvarande tillverkningskapaciteten hade av Aktiebolaget Imo-industri
till kommerskollegium uppgivits vara cirka 6,000 mätare per år, vilket antal
dock, sedan bolaget erhållit större arbetslokaler, skulle kunna fördubblas och
sedermera eventuellt ytterligare ökas, i den mån en större avsättning jämväl
på export därtill kunde föranleda. Förbrukningen enbart inom landet beräknades
inom de närmaste åren komma att uppgå till cirka 15,000 st.
Ämbetsverken ha ansett sig i stort sett kunna vitsorda den av sökandena
åberopade prissänkningen å särskilt ringkolvmätare av tysk tillverkning. Ämbetsverken
lia sålunda funnit, att priset å de vanligast förekommande mätarestorlekarna
sedan år 1935 sänkts med cirka 40 å 50 procent. Att den vid
nämnda tidpunkt uppträdande svenska konkurrensen åtminstone till stor del
varit anledningen därtill, ha ämbetsverken ansett bestyrkt av att motsvarande
försäljningspriser i Tyska riket, där hemmamarknaden finge anses väl
skyddad, och i andra Sverige närliggande länder med avsaknad av inhemsk
tillverkning vore upp till dubbelt så höga som här i landet även vid försäljning
till kunder, åt vilka högsta rabatt lämnades. Kommerskollegium har
inhämtat, att de tyska mätarna, trots den nuvarande tullen av 100 kronor
för 100 kilogram, såldes i Sverige till priser, som läge cirka 20 å 30 procent
lägre än den normala prisbildningen å imomätare av de mest gångbara storlekarna.
Ämbetsverken ha funnit, att de tyska försäljningspriserna på Sverige
för närvarande syntes understiga de inhemska tillverknings- och försäljningskostnaderna.
En förbättring av nämnda förhållande ha ämbetsverken ansett
knappast vara att förvänta, därest icke åt industrin ifråga kunde beredas
ett ökat tullskydd. En ökning av tullen till av sökandena föreslagna 300
kronor för 100 kilogram skulle å nuvarande priser å mätare hänförliga till
statistiskt nr 1947 enligt ämbetsverkens uppfattning icke behöva medföra
större förhöjning än att priserna fortfarande skulle komma att rätt avsevärt,
eller med cirka 30 procent, understiga 1935 års prisnivå. Skulle däremot
nu rådande låga priser så småningom leda till att tillverkningen av vattenmätare
tvingades att upphöra inom landet, torde man, enligt ämbetsverkens
åsikt, hava att förvänta, att priserna åter höjdes i en sådan utsträckning att
desamma ungefärligen komme i nivå med 1935 års priser. Ämbetsverken ha
därför med hänsyn till såväl den inhemska industrins som konsumenternas
intressen ansett det vara av icke ringa betydelse, att industrin på ifrågavarande
område genom ett förbättrat tullskydd bereddes möjlighet att i ej allt
för begränsad omfattning fortsätta tillverkningen av vattenmätare.
Beträffande mätare hänförliga till statistiskt nr 1947 med en genomloppsöppning
av högst 40 mm lia ämbetsverken ansett, att en lägre tull än den
begärda ej lämpligen borde ifrågakomma, därest ett tillräckligt skydd skulle
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 303. 3
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 303.
Departements
chefen.
kunna uppnås. I fråga om vattenmätare med en genomloppsöppning av över
40 mm och fallande under statistiskt nr 1950 ha ämbetsverken framhållit,
att till nämnda nummer hörande mätare vore av mycket olika slag och för
närvarande endast i mindre omfattning tillverkades inom landet, varför den
föreslagna tullökningen i detta fall även komme att drabba andra typer av
mätare, som icke sällan vore avsedda att användas under andra förhållanden
än varom här närmast vore fråga. Kommerskollegium har inhämtat, att
av Stockholms vattenledningsverk under åren 1933—1937 inköpta mätare
endast cirka 5 procent utgjorts av mätare hänförliga till statistiskt nr 1950.
Med hänsyn härtill ha ämbetsverken ansett, att tillräckliga skäl knappast
förebragts för genomförande av den för dessa mätare föreslagna tulländringen-
Ämbetsverken ha därför icke funnit sig böra biträda sökandenas
framställning i denna del.
Utredningen i ärendet måste anses hava ådagalagt, att den svenska tillverkningen
av vattenmätare av de i landet mest gångbara storlekarna starkt
hotas av pristryckande utbud från utländska tillverkare. Vad i ärendet
anförts angående prisförhållandena beträffande motsvarande artiklar i vissa
andra länder synes giva vid handen, att den nuvarande prissättningen å utländska
vattenmätare på den svenska marknaden direkt har till syfte att
utestänga svensk konkurrens på området. Såsom kommerskollegium och
generaltullstyrelsen framhållit kan det befaras, att om denna konkurrens
upphör, en återgång kommer att ske till de högre priser, som tillämpades, innan
de av sökandena påtalade prisreduktionerna inträdde. Då belägg ej heller
erhållits för att den svenska tillverkningen skulle vara den utländska underlägsen
i kvalitetshänseende, anser jag mig böra biträda den av ämbetsverken
intagna ståndpunkten, att det begärda tullskyddet bör beredas för vattenmätare
av de slag, som i mera betydande omfattning tillverkas inom landet.
Jag tillstyrker alltså, att tullen å vattenmätare med en genomloppsöppning
av högst 40 mm höjes från 100 kronor till 300 kronor för 100 kilogram. I
likhet med ämbetsverken finner jag däremot icke tillräckliga skäl hava förebragts
för höjning av den nuvarande tullsatsen å andra vattenmätare.
Det torde beträffande samtliga föreslagna ändringar få ankomma på Kungl.
Majit att bestämma tidpunkten för ikraftträdandet.
Under åberopande av vad i det föregående anförts och under framhållande
av att proposition i ärendet torde jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna
avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i
allmänhet stadgade tid gått till ända, hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att
dels antaga följande förslag till ändringar i den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan
att träda i kraft å dag som Kungl. Majit bestämmer:
Kungl. Maj:ts proposition nr 303.
27
Plåtar, även korrugerade:
Tull
för 100 kg
kronor
779
780
781
782—783
784
785
böjda och med kanterna nitade, falsade eller
lödda; samt perforerade, med en tjocklek av:
3 mm eller däröver......................N
mindre än 3 mm men icke under 1.6 mm N
mindre än 1.6 mm......................N
Stålrör1:
utan söm, hållande i yttre diameter 215 mm
eller däröver; ävensom rördelar av motsvarande
beskaffenhet........................
andra slag; ävensom lednings- och lyktstolpar
av rör, hållande i yttre diameter:
50 mm eller däröver....................N
mindre än 50 mm.......................N
Anm. Svetsade rör, hållande i yttre diameter mer
än 250 mm och med en godstjocklek av mindre
än 3 mm, hänföras till nr 780—781.
För elektroteknisk! ändamål arbetat kol, ej särskilt
nämnt, vägande per stycke:
6: —
7: 50
Al -
fria
6: —
8: —
mindre än 3 kg:
1020
1065: 1
1065: 2
andra slag..............................E
Anm. För kol, hänförligt till nr 1020, inkomman-j
de i form av kom eller pulver och avsett ute-g§
slutande för tillverkning av elektroder till galvania
element, skall tull icke utgå.
Barometrar och termometrar ..................E
Vattenmätare med högst 40 mm genomloppsöpp E -
20: —
100: -300: -
dels såsom ytterligare tillägg till gällande tulltaxa besluta
att vid införsel från utlandet skall för tiden från och med
den 1 juli 1939 till och med den 30 juni 1941 utöver enligt
tulltaxan stadgad tull utgå tilläggstull på sätt nedan sägs:
Tulltax e-nr |
Statistiskt nr |
Varuslag |
Tilläggstull |
ur 397 |
ur 916 |
Vadd av bomull, kardad bomull härunder |
15: — |
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas lill riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Sehlberg.