Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
1
Nr 295.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändrade grunder
rörande ersättning av statsmedel för kostnader i
anledning av mul- och klövsjuka; given Stockholms
slott den 28 april 1939.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 28 april 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Den 3 februari 1939 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla högst sju sakkunniga för verkställande av utredning
och avgivande av förslag rörande nya bestämmelser för bekämpandet av
smittsamma husdjurssjukdomar samt för den statsunderstödda försäkringsverksamheten
mot förluster till följd av sådana sjukdomar. Med stöd av detta
bemyndigande tillkallade jag den 11 i samma månad såsom sakkunniga
landshövdingen E. A. Beskow, tillika ordförande, generaldirektören J. A.
Bihanq till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 295. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
Höjer, professorn H. G. Magnusson, hovrättsrådet B. A. Fallenius, t. f. byråchefen
S. Jerlov, sekreteraren hos Malmöhus läns hushållningssällskap B. T.
Lanke och lantbrukaren Hj. Nilsson i Marielund.
Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 16 februari 1939 anbefallt de sakkunniga
att avgiva yttrande över ett flertal framställningar rörande ersättning
av statsmedel för desinfektionskostnaderna m. m. under pågående muloch
klövsjukeepizooti, ha de sakkunniga, vilka antagit benämningen epizootisakkunniga,
den 10 mars 1939 avgivit utlåtande över berörda framställningar.
Över de sakkunnigas utlåtande ha yttranden avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen,
länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs och Skaraborgs län ävensom Försäkringsbolaget för smittsamma
husdjurssjukdomar, ömsesidigt, Älvsborgs m. fl. läns häst- och nötkreatursförsäkringsbolag
(ömsesidigt), Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening
och Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening.
Vid vissa länsstyrelsers yttranden ha fogats utlåtanden från
vederbörande tjänsteveterinärer. Jag torde nu få underställa Kungl. Majit
ifrågavarande ärende.
Innan jag ingår på de av de sakkunniga i förenämnda utlåtande framlagda
förslagen, torde jag få lämna en redogörelse dels för nu gällande bestämmelser
rörande desinfektionskostnadernas gäldande samt angående möjligheterna
att erhålla försäkring i den statsunderstödda försäkringsverksamheten för
berörda kostnader, dels ock för innehållet i de förevarande framställningarna
rörande desinfektionskostnadernas gäldande av statsmedel.
Gällande bestämmelser.
I 8 § lagen den 12 april 1935 (nr 105) om bekämpande av smittsamma
husdjurssjukdomar (epizootilagen) stadgas bland annat, att ersättning av
allmänna medel för kostnad eller förlust, som föranletts av stadgande i sagda
lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser, utgår jämlikt föreskrifter,
som Konungen utfärdar. Ifrågavarande föreskrifter återfinnas i kungörelsen
den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar och äro, vad beträffar ersättning åt djurägare,
sammanförda under 9 § i kungörelsen. Jämlikt 4 mom. samma paragraf
skall ersättning av allmänna medel för vederbörligen föreskrivna smittreningsåtgärder
vid mul- och klövsjuka utgå i den mån försäkring med bidrag
av statsmedel icke kan erhållas till täckande av kostnaderna för dylika
åtgärder. Djurägare är dock icke berättigad till ersättning av allmänna medel
på grund av att han i enlighet med stadgandet i 7 § första stycket epizootilagen
ställt till förfogande för honom tillgänglig arbetskraft och redskap,
som äro nödiga för vidtagande av smittreningsåtgärd. Har djurägare tillhandahållit
arbetskraft för handräckning för annat ändamål än för verkstäl
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
3
lande av dylika åtgärder är han däremot jämlikt 5 mom. berättigad till gottgörelse
av allmänna medel i den mån han för ändamålet måst anställa särskilda
arbetare eller arbetet utförts på övertid eller å sön- eller helgdag.
Inträffar mul- och klövsjuka, må medicinalstyrelsen, där Konungen så föreskrivit,
för sjukdomens hämmande besluta, att nedslaktning eller dödande
antingen av hel besättning, i vilken smitta inkommit eller misstänkes hava
inkommit, eller ock av vissa sjuka eller för sjukdom misstänkta djur skall
äga rum (5 § epizootilagen). Enligt föreskrift i 8 § nyssnämnda kungörelse
nr 106/1935 skall nedslaktning av friska djur, om vars avlivande sålunda förordnats,
för tillvaratagande av kött eller hudar, där så kan ske utan fara
för smittas spridande och där nedslaktning i dylik ordning kan antagas nedbringa
kostnaderna, verkställas i offentligt slakthus, under offentlig kontroll
ställd enskild slakteriinrättning, annan av medicinalstyrelsen godkänd lokal
eller å slaktautomobil. Vid anlitande för angivet ändamål av dylik inrättning
skall jämlikt 9 § 6 mom. kungörelsen ersättning härför ävensom för
transport av djuren till slaktplatsen gäldas av allmänna medel. Därest Kungl.
Maj :t finner särskilda omständigheter därtill föranleda, kan enligt föreskrift
i 8 mom. ersättning utöver vad sålunda föreskrivits för kostnad för dödande
eller oskadliggörande av djur samt för smittreningsåtgärder och därav förorsakad
förlust beredas djurägare av allmänna medel.
De allmänna grunderna angående försäkring med statsbidrag mot förluster
på grund av smittsamma husdjurssjukdomar äro meddelade i kungörelsen
den 26 juli 1926 (nr 389). Sådan försäkring skall avse, förutom annat, kostnad
för föreskrivna eller eljest nödvändiga desinfektionsåtgärder vid, bland
annat, mul- och klövsjuka, och ersättning för försäkringstagaren åvilande
kostnad för dylika åtgärder utgår jämlikt 2 § 5 mom. av kungörelsen med 3/4
av kostnadsbeloppet.
Gällande bestämmelser om smittreningsåtgärder innebära sålunda, att 1li
av kostnaderna härför ersättas av statsverket, medan jordägaren får vidkännas
återstående s/4 av kostnaderna, för den händelse han icke skyddat sig
häremot genom försäkring.
Tidigare framställningar m. m.
Kristianstads läns hushållningssällskap hemställde i skrivelse den 14 december
1938, att ersättning av allmänna medel måtte utgå för kostnader och
förlust åt ägare av kreatursbesättningar, som isolerats på grund av den pågåenda
mul- och klövsjukeepizootien. En likartad framställning gjordes den
15 i samma månad av Malmöhus läns hushållningssällskap.
I yttrande den 28 december 1938 över sistnämnda framställning anförde
medicinalstyrelsen bland annat följande.
Trots livlig propaganda för den statsunderstödda försäkringen från de
s. k. smittbolagens sida samt upprepade anmaningar till lantmän från styrelsen
och tjänsteveterinärer genom uppsatser i tidningar och tidskrifter
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 295-
ävensom genom radioföredrag att medelst denna billiga försäkring skydda
sig mot förluster vid uppträdandet av smittsamma husdjurssjukdomar
vore anslutningen till denna försäkringsform från lantbrukarnas sida ganska
ringa. Av dem, som drabbats av sådan sjukdom, vore endast ett obetydligt
antal sådana försäkringstagare. Anledningen härtill vore enligt styrelsens
mening dels obekantskap med författningsbestämmelserna, dels ekonomiska
skäl. Vad beträffade mul- och klövsjukan hade intresset för försäkring i
smittbolag varit ännu mindre, så länge sjukdomen bekämpats medelst nedslaktningsmetoden.
Härvidlag gällde att så skyndsamt som möjligt förinta
en smittkälla och i arbetet därpå inginge desinfektionsförfarandet som ett
mycket viktigt led. Alla åtgärder vid nedslaktningsförfarandet syftade direkt
på att skydda omgivningen mot smitta och vöre alltså enligt styrelsens
uppfattning ett så gott som uteslutande allmänintresse.
Efter övergången till isoleringsmetoden måste kravet på största skyndsamhet
i åtgärderna eftersläppas i ej ringa grad. Det gällde nu ej längre
uteslutande skyddet för omgivningen utan även i större eller mindre grad
den enskilda djurägarens intressen. Desinfektionsarbetet kunde helt enkelt
icke vid användande av isoleringsmetoden utföras med den skyndsamhet,
som eljest vore önskvärd, ja nödvändig.
Att smitthärdarna så effektivt som möjligt oskadliggjordes ansåge styrelsen
emellertid under alla förhållanden vara ett statsintresse. Förlusterna
för den enskilde djurägaren vore så stora att kostnaderna för smittreningsarbetet
icke borde påläggas honom i den utsträckning, som författningsbestämmelserna
förutsatte. Saken skulle ställa sig annorlunda, därest tvångsförsäkring
infördes, varigenom kostnaderna för desinfektionsarbetet kunde
konsekvent uttagas enligt gällande bestämmelser.
Styrelsen hemställde fördenskull, att — därest icke tvångsförsäkring ansåges
böra införas — desinfektionskostnaderna vid mul- och ldövsjuka måtte
helt täckas av statsmedel. I
I en den 25 januari 1939 gjord framställning ifrågasatte medicinalstyrelsen,
huruvida icke med hänsyn till föreliggande förhållanden och med sikte
på nödvändigheten att under alla omständigheter snabbt få igångsätta desinfektion
vid nedslaktningsgårdar samtliga kostnader för smittreningsåtgärder
å sådana gårdar tillsvidare borde överflyttas på det allmänna. Till stöd
för framställningen anfördes, bland annat:
I fråga om anslutningen från djurägarnas sida tili den statsunderstödda
försäkringsverksamheten finge styrelsen framhålla, att av djurägarna i Skåne
mindre än 40 % skyddat sig mot förluster på grund av mul- och klövsjukan
genom försäkring. Ungefär samma procenttal uppvisade en av biträdande
överveterinären i Laholms tjänstgöringsdistrikt lämnad redogörelse beträffande
försäkringsfrekvensen inom distriktet. Av en av tjänsteveterinären i
Skara uppgjord förteckning över förekomsten av försäkring inom vederbörandes
verksamhetsområde framginge, att endast 15 %> av de djurägare, vars
besättningar drabbats av mul- och klövsjuka, innehaft försäkring. Då de icke
försäkrade djurägarna i regel tillhörde de mindre lantbrukarnas kategori,
skulle det enligt styrelsens mening vara väl berättigat att nu föreslå statsersättning
åt denna oskyddade grupp. Med tanke på att man emellertid härigenom
skulle premiera oförsiktigheten kunde detta dock näppeligen ifrågakomma.
Ett förslag att staten skulle helt övertaga desinfektionskostnaderna,
har styrelsen därför ansett böra omfatta samtliga djurägare.
Styrelsen ville vidare påpeka den stora olikhet beträffande desinfektions -
Kungl. Maj.ts proposition nr 295.
5
kostnader, som rådde mellan små och stora djurbesättningar. En närmare
analys av det insamlade materialet visade oförtydbart, att ju mindre besättningen
vöre desto dyrare bleve åtgärderna. Inom den kategori, som omfattade
1—10 djur, utgjorde kostnaderna sålunda 53 kronor per enhet, medan
kostnaderna inom den avdelning, som omfattade de stora bestånden (över
100 djur), stannade vid omkring 15 kronor.
Styrelsen ville jämväl beröra den avsevärda skillnad i arbetslön (timpenning)
som nu rådde på ifrågavarande område, i det att arbetslönen växlat
mellan 65 öre per timme (lantarbetaravtalet) och 1 krona 2 öre — 1 krona
8 öre per timme enligt gällande grovarbetaravtal. Genom att fastställa normer
för arbetsfolkets betalning och uppgöra anskaffningskontrakt beträffande
arbetskraft har det synts styrelsen, att arbetet inom förevarande område
skulle kunna avsevärt förbilligas.
När det gällde smittreningsåtgärder borde bostadsfrågan icke tillmätas en
altför dominerande roll, då dessa kostnader i allt fall endast kunde beräknas
uppgå till 3 å 4 procent av totalkostnaderna för inlösen av de slaktade djuren.
Det viktigaste statsintresset vore, att smittämnet omedelbart tillintetgjordes,
varigenom först den radikala utvägen att nedslakta djuren bleve till helt avsedd
nytta.
Styrelsen ville därför påpeka, att stora svårigheter mötte att — åtminstone
beträffande gårdar med nedslaktade besättningar och med dem jämställda
isoleringsgårdar inom ett nedslaktningsområde -— lösa desinfektionsfrågan
på annat sätt än genom att å det allmänna överföra kostnaderna för hithörande
arbeten.
Vad därefter beträffade den grupp av desinfektioner, som utfördes inom
besättningar, där djuren genomgått sjukdomen och under tiden till friförklarandet
vore isolerade, bleve smittreningen delvis av annan karaktär. Den
rent principiella invändningen mot desinfektionskostnadernas överförande å
den enskilde djurägaren gällde dock med ökad styrka i sådana fall. Smittreningen
tillgrepes här uteslutande i syfte att hindra smittas spridande till
andra gårdar, varjämte dess genomförande uppställts såsom villkor för gårdens
rätt till fria förbindelser utåt. Ur dessa synpunkter vore det förståeligt,
att vederbörande djurägare, som ofta nog hårt drabbades av sjukdomen och
dess följder, kände desinfektionen såsom en ytterligare betungande pålaga.
Styrelsen finge slutligen framhålla svårigheterna i fråga örn tillämpningen
av stadgandet, att djurägare utan ersättning skulle ställa till förfogande tillgängliga
arbetskrafter och redskap, särskilt i de fall då försäkring varit i
gällande kraft. Önskvärt vore, att ett förtydligande av bestämmelserna på
denna punkt komme till stånd. Styrelsen ville ifrågasätta en ändring, syftande
till att endast djurägaren själv och hans familj skulle undantagas från
rätt till arbetsersättning.
Medicinalstyrelsen upptog sedermera i en den 2 januari 1939 dagtecknad
framställning frågan, huruvida kostnader för gravgrävning skulle kunna inbegripas
i de egentliga smittreningskostnaderna samt hemställde därvid, att
Kungl. Majit måtte med förtydligande av bestämmelserna på denna punkt
medgiva, att utgifter för gravgrävning måtte få gäldas av allmänna medel.
Styrelsen anförde, att gravgrävning, vilken enligt gängse språkbruk ej
kunde anses böra till de egentliga smittreningsåtgärderna, utfördes av folk,
som ej komme i beröring med den smittade gården och vilka således ej behövde
underkasta sig personlig desinfektion. I stor utsträckning anlitades
folk från vägstyrelserna eller personer med likartad yrkeskunnighet. Gravgrävningen
måste för att liava avsedd effekt genomföras med den allra
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 295-
största skyndsamhet och på grund härav kunde den ej alltid helt förenas
med en stark ekonomisk planläggning av arbetet. Styrelsen uppgav, att ifrågavarande
utgifter uppginge till 15 å 20 % av den totala desinfektionskostnaden.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anförde i en framställning i ämnet
bland annat följande:
På en gård hade djurbesättningen på grund av mul- och klövsjuka nedslaktats
och smittreningsåtgärder i enlighet med gällande bestämmelser verkställts.
Då den arbetskraft, som djurägaren kunde ställa till förfogande, ansåges
vara alltför fåtalig, tillkallades andra personer, vilka därtill förklarat
sig villiga, att biträda vid smittreningsarbetet. Då det ålåge djurägaren att
bestrida 3/4 av lönerna till ifrågavarande arbetare, hade länsstyrelsen till en
början sökt tillförsäkra dem deras ersättning genom överenskommelse med
jordägaren att mot lönerna svarande avdrag finge ske på den gottgörelse
av statens medel, som skulle utgå för de nedslaktade djurens värde, varefter
hela lönen skulle kunnat utbetalas av länsstyrelsen. Då djurägaren motsatte
sig detta och då andra möjligheter att ordna ersättningsfrågan prövats men
befunnits ogörliga, hade länsstyrelsen med hänsyn såväl till det allmännas
intresse som till angelägenheten för vederbörande att utbetalningen icke
bleve oskäligt fördröjd ansett sig böra ställa erforderligt belopp av allmänna
medel förskottsvis till förfogande för vederbörande landsfiskal med anmodan
att utbetala ifrågavarande lönelikvider och sedermera utkräva vad som därav
skulle belöpa på djurägaren. Med anmälan örn förhållandet hemställde länsstyrelsen
dels örn godkännande av den vidtagna åtgärden, dels ock om bemyndigande
att vid eventuellt uppkommande liknande fall förfara på enahanda
sätt.
Ytterligare må nämnas, att vissa andra framställningar gjorts rörande gäldandet
av statsmedel av desinfektionskostnaderna under pågående mul- och
klövsjukeepizooti.
Sistnämnda spörsmål upptogs även i ett flertal motioner vid årets riksdag.
I två likalydande motioner (1:22 och 11:51) påyrkades sålunda, att riksdagen
i skrivelse till Konungen ville hemställa om skyndsam utredning och
förslag om åtgärder i syfte att befordra arbetet för att förhindra spridandet
av mul- och klövsjukan och för att hindra följderna av sjukdomen ävensom
för att säkerställa djurägarna mot förluster, som direkt eller indirekt föranleddes
av sjukdomen, bland annat så att kostnaderna för sådan desinfektion,
som åvilade djurägare i samband med sjukdomen, gäldades av statsmedel
till den del, som icke kunde täckas genom statsunderstödd försäkring.
Motionärerna erinrade i motiveringen till motionerna till en början om de
utomordentliga förluster i olika avseenden såväl för de enskilda djurägarna
som för staten, som den nu pågående epizootien medfört. Någon som helst
tvekan syntes motionärerna icke kunna råda därom, att ett bekämpande av
sjukdomen vore en landsangelägenhet, av särskild betydelse på grund av
behovet att under nuvarande utrikespolitiska förhållanden inom landet upprätthålla
så goda och stora besättningar som möjligt. Djurägarna hade i
stor utsträckning icke vidtagit på dem ankommande åtgärder att säkerställa
sig mot de ekonomiska konsekvenserna, därest sjukdomen skulle träffa deras
Kungl. Maj.ts proposition nr 295.
7
besättningar. Det vore sålunda bekant att trots de ringa premierna ett
mycket stort antal djurägare icke tecknat försäkringar mot de förluster, som
kunde följa med sjukdomen. Det syntes rättvist, att staten helt ersatte den
desinfektion m. m., som föreskreves, evad det gällde vid nedslaktningen eller
vid isoleringen.
Vidare hemställdes i två likalydande motioner (1:32 och 11:68) bland
annat, att riksdagen måtte besluta, att alla av det allmänna vid nu pågående
och kommande epizooti påbjudna desinfektionsåtgärder, företagna för att bekämpa
smittsam kreaturssjukdom, måtte bekostas av statsmedel.
Jämväl i förevarande motioner fäste motionärerna uppmärksamheten vid
de stora kostnader, som såväl staten som de enskilda — jordbrukare eller
andra — fått vidkännas på grund av den pågående mul- och klövsjukeepizootien.
Vidare ville motionärerna framhålla den olikhet beträffande tolkningen
av gällande författningar på området som förekommit. I början av
farsoten, och detta gällde framför allt Malmöhus län, syntes länsstyrelserna
lia betalt eller förskotterat samtliga kostnader för i samband med utbrottet
förekommande gravgrävnings- och desinfektionsarbeten. Senare hade denna
tolkning övergivits och endast 1/i ansetts böra utgå av statsmedel under det
att U fått betalas av djurägaren eller — örn han innehaft försäkring — av
vederbörande bolag. Därigenom hade den situationen uppstått att statsverket
kunde komma att av djurägaren återkräva belopp, som redan hade utgivits
för fullgjort arbete.
Jordbruksutskottet, dit motionerna hänvisades, anförde i sitt utlåtande nr
25 — efter att ha omnämnt bland annat den igångsatta utredningen — i
huvudsak följande.
Uppenbarligen är det av största vikt, att allt göres för att förhindra muloch
klövsjukans inträngande och spridande i landet och att därför ifrågakommande
åtgärder, nedslaktning, isolering, desinfektion m. m., organiseras
och genomföras planmässigt. Sjukdomens skadeverkningar i form av djuröd!
mjölkförluster m. m. liksom kostnaderna för isolering och desinfektion
böra regleras med beaktande av både djurägarnas och det allmännas berättigade
intressen. Angeläget är ock, att försäkringsverksamhetens utformning
blir ändamålsenlig, vare sig försäkringen ordnas såsom frivillig eller
obligatorisk.
Den numera igångsatta sakkunnigutredningen synes inbegripa såväl ovanberörda
som övriga i föreliggande motioner upptagna spörsmål. Detta gäller
även yrkandet i motionerna I: 32 och II: 68, att riksdagen måtte besluta,
att kostnaderna för de under pågående epizooti redan vidtagna desinfektionsåtgärderna
skola helt bestridas av statsmedel. De sakkunnigas förslag i denna
fråga torde vara att förvänta så skyndsamt att frågan kan prövas före innevarande
riksdags avslutande.
Under åberopande av det anförda finner utskottet icke anledning att nu
föreslå någon riksdagens åtgärd på grund av de i ämnet väckta motionerna.
Utskottet hemställde, att motionerna måtte anses besvarade med vad utskottet
sålunda anfört.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
De sakkunnigas förslag.
De sakkunnigas förslag innebär i huvudsak följande. Ersättning för smittreningsåtgärder,
som i enlighet med meddelade föreskrifter vidtagits i anledning
av mul- och klövsjuka, skall gäldas av allmänna medel. Härifrån
föreslås dock det undantaget, att ersättning ej skall utgå för redskap, som
djurägaren ställt till förfogande för ändamålet, eller för handräckning, som
lämnats av djurägaren eller dennes familjemedlemmar, tillhörande hans hushall.
Ersättning skall även utgå av allmänna medel för verkställande av gravgrävning
och för nedslaktning av djur i de fall då nedslaktningen sker annorledes
än å offentligt slakthus, under offentlig kontroll ställd enskild slakteriinrättning,
annan av medicinalstyrelsen godkänd lokal eller å slaktautomobil.
Redan enligt nu gällande bestämmelser skall ersättning utgå av allmänna
medel i sistberörda fall. De förordade bestämmelserna ha föreslagits
skola i viss utsträckning få retroaktiv verkan. Sålunda skall enligt förslaget
ersättning i förut omförmälda hänseende lämnas av statsmedel även i fråga
om åtgärder, som före de föreslagna nya bestämmelsernas ikraftträdande
vidtagits under den nu pågående mul- och klövsjukeepizootien. De sakkunniga
ha emellertid särskilt understrukit, att vad de nu förordat endast avser
provisoriska åtgärder i avbidan på de sakkunnigas slutliga förslag i ämnet.
Jag torde härefter få lämna en redogörelse för det huvudsakliga innehållet
i de sakkunnigas motivering till förslagen.
Till en början ha de sakkunniga lämnat vissa statistiska uppgifter
rörande den pågående mul- och klövsjukeepizootiens omfattning och
statsverkets kostnader i anledning av densamma. Enligt dessa uppgifter ha
i de 13 län, varest mul- och klövsjuka förekommit under den nu pågående
epizootien, för tiden intill den 28 februari 1939 sammanlagt 19,594 nötkreatur
nedslaktats och 148,316 nötkreatur isolerats. Sammanlagda antalet nötkreatur
i ifrågavarande län utgjorde enligt senast tillgängliga statistiska uppgifter
1,925,152. Av det totala svinbeståndet i nämnda län — 1,126,111 djur
— nedslaktades under samma tid 21,347 och isolerades 134,904. Såsom ersättning
för nedslaktade djur ha intill utgången av februari månad 1939 av
statsmedel utbetalats omkring 10,485,000 kronor, varvid dock är att märka
att till statsverket såsom ersättning för försålt kött återlevererats cirka
2,400,000 kronor. Vad beträffar de totala kostnaderna för desinfektion och
gravgrävning i anledning av mul- och klövsjukeepizootien, räknat för tiden
intill den 20 februari 1939, ha de sakkunniga hänvisat till vidstående tabell.
Av tabellen framgår, att totalkostnaden för desinfektionen kan beräknas
till i runt tal 927,500 kronor, av vilket belopp cirka 336,000 kronor motsvara
kostnader för desinfektion och gravgrävning i de fall, då nedslaktningsförfarandet
kommit till användning, och återstoden, 591,500 kronor, avse
smittreningskostnader då isoleringsmetoden anlitats. På statsverket belöpan
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
Desinfektionskostnader för tiden intill den 20 februari 1939.
Län |
Antal nötkreatur |
Kostnader för |
Summa kostnader kronor |
|||
nedslak- tade |
isolerade |
vid ned-slagning |
vid iso-lering |
|||
Södermanlands |
län........... |
14 |
780 |
780 |
||
Östergötlands |
5 ........... |
142 |
3,000 |
3,000 |
||
Jönköpings |
> ........... |
151 |
3,800 |
3,800 |
||
Kronobergs |
J ........... |
147 |
5,000 |
5,000 |
||
Kalmar |
> ........... |
189 |
1,700 |
1,700 |
||
Gotlands |
T) ........... |
20 |
720 |
720 |
||
Blekinge |
» ........... |
128 |
2,800 |
2,800 |
||
Kristianstads |
> ........... |
8,200 |
26,000 |
64,000 |
2104,000 |
168,000 |
Malmöhus |
T> ........... |
10,455 |
121,536 |
175,000 |
2 486,145 |
661,145 |
Hallands |
> ........... |
3,632 |
365 |
48.0U0 |
1,240 |
49,240 |
Göteborgs och Bohus |
> ........... |
307 |
6,000 |
6,000 |
||
Älvsborgs |
> ........... |
546 |
14,000 |
14,000 |
||
Skaraborgs |
> ........... |
663 |
110 |
11,200 |
175 |
11,375 |
19,594 |
148,011 |
336,000 |
591,560 |
927,560 |
de andel av dessa kostnader utgör således i runt tal
kronor, av vilket belopp enligt vad de sakkunniga uppgivit cirka 115,000
kronor utbetalats intill den 20 februari 1939. Av länsstyrelserna därutöver
utbetalade eller förskotterade medel ha de sakkunniga uppgivit kunna beräknas
till ungefär 245,000 kronor.
De sakkunniga ha såsom motivering för sitt förslag att
helt överflytta smittreningskostnaderna å statsverket
anfört i huvudsak följande.
Som ett skäl för att statsverket bör helt övertaga^ kostnaderna för smittreningsåtgärderna
torde till en början kunna framhallas, att dessa åtgärder
till övervägande del måste anses såsom en det allmännas angelägenhet. För
djurägaren, vars besättning redan drabbats av sjukdomen, har vidtagandet
av dessa åtgärder — vid det förhållande, att deras huvudsakliga syfte uppenbarligen
är att förhindra sjukdomens vidare spridning — icke något
större intresse. Det torde sålunda i fall, da nedslaktningsförfarandet icke
tillämpas, vara för honom tämligen likgiltigt, huruvida smittreningsåjgärder
vidtagas eller ej, då hans besättning ändock under förhållandevis lång tid
är immun mot smittan. Nedslaktas besättningen, förefinnes, i allt fall innan
djurägaren hunnit anskaffa en ny sådan, intet egentligt behov ur hans
synpunkt av smittrening. För det allmänna, som har ett starkt intresse att
hejda sjukdomen, är det däremot av största vikt att smittrening skyndsamt
och på det mest effektiva sätt kommer till stånd. I kampen mot sjukdomen
1 Häri inbegripet vid nedslagning jämväl gravgrävningskostnad.
2 Kostnaderna beräknade efter 4 kronor per nötkreatursenhet, vilken siffra erhållits genom
uppskattning av den verkliga medelkostnaden för cirka 65,000 djur.
927,500
= 231,800
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 295.
har tydligt visat sig, att smittreningen är en mycket viktig åtgärd för sjukdomens
hejdande.
En annan synpunkt, som pekar mot att staten närmast bör bära kostnaderna
för smittreningen, är det förhållandet, att utförandet av densamma
helt regleras av statliga organ. Det ankommer enligt gällande bestämmelser
på de veterinära myndigheterna att bestämma omfattningen och sättet
för dessa åtgärders utförande. I praktiken synes i regel så ha tillgått, att
veterinären eller av vederbörande förordnad desinfektör kommit till gården
och med av dem anskaffat erforderligt materiel och lejt folk verkställt desinfektionen.
I förhållandevis få fall synes djurägaren själv ha påtagit sig
några av desinfektionsåtgärderna eller biträtt med deras utförande. Djurägaren
kan sålunda å ena sidan ej alls eller i allt fall ej i nämnvärd grad
påverka desinfektionsförfarandet men å andra sidan är han dock betalningsskyldig
för största delen av kostnaderna därför. Detta måste uppenbarligen
framstå såsom högeligen obilligt, i synnerhet med hänsyn till att kostnaderna
pa sina hall stigit till icke obetydliga belopp. Kostnaderna hava
sålunda, där nedslaktning ägt rum, i enstaka fall på mindre gårdar uppgått
till 70—90 kronor per nötkreatursenhet.
För närvarande finnes visserligen möjlighet för djurägaren att erhålla försäkring
hos de statsunderstödda försäkringsbolagen för täckande av den del
av smittreningskostnaderna, som ej påvilar staten. Såsom framgår av vad
tidigare anförts, har emellertid denna utväg endast i förhållandevis ringa
utsträckning anlitats. I Skåne synas vid epizootiens början endast omkring
40 procent av besättningarna hava varit försäkrade. I övriga nu berörda
län är procentsatsen vida mindre. Flertalet djurägare hava sålunda drabbats
av betydande kostnader, vilka de såsom regel icke torde ha varit beredda
att mota. Det är ock att märka, att kostnaderna för desinfektionsåtgärderna
stigit till relativt större belopp för jordbrukare med mindre besättmngar
än när fråga varit örn större sådana. Smittreningskostnaderna hava
salunda drabbat djurägarna ganska ojämnt och hårdast sådana bland dessa,
vilka i regel torde ha den minsta ekonomiska bärkraften.
Det kan icke bortses från att en fördel även skulle vinnas genom att staten
övertoge kostnaderna i nu ifrågavarande avseende därutinnan, att smitt -renmgsatgärderna då säkerligen skulle snabbare komma till utförande. Vikten
av att genom ett skyndsamt ingripande söka förebygga smittspridning
aJ; 1upPenbar- Ju snabbare smittreningsåtgärderna vidtagas, desto större
ettekt lia de till förhindrande av smittans spridande.
Av de införskaffade uppgifterna framgår, att kostnaderna för smittremngsatgärderna
kunna för den enskilde komma att uppgå till synnerligen
betydande belopp och att deras överförande helt och hållet på statsverket
komnie att medföra dryga utgifter för statskassan. De sakkunniga finna
emelleitid de skäl, som tala för att berörda kostnader övertagas av staten,
vara av den styrka, att de ökade krav på staten, som därav skulle uppstå’
icke ta tillmans någon avgörande betydelse vid lösandet av den föreliggandff.
.gan‘ Hänsyn får även tagas till att genom smittreningens snabbare
utgörande statens övriga kostnader för sjukdomen kunde väsentligt nedbringas.
Det ma framhållas, att i förhållande till övriga kostnader för statsverket
i anledning av epizootien smittreningskostnaderna komma att vara
av relativt underordnad betydelse. Såsom av utredningen framgår, torde
smittreningskostnaderna i fall, då nedslaktningsförfarandet använts, icke
komma att överstiga ens 3 å 4 procent av statens utgifter för inlösen av nedslaktade
besättningar.
Under den allmänna diskussionen rörande spörsmålet, huru en lämplig
Kungl. Maj.ts proposition nr 295.
11
fördelning av smittreningskostnaderna mellan staten och djurägaren bör ske,
har även framförts den tanken, att staten skulle ikläda sig kostnaderna för
dessa åtgärder endast i de fall då nedslaktningsförfarandet komme till användning.
Såsom skäl för denna uppfattning har huvudsakligen åberopats,
att ett snabbt ingripande här vore särskilt av nöden och att, då staten toge
hand om djurbesättningen, den även borde ombesörja smittreningen. De
sakkunniga kunna icke finna de för denna lösning av frågan framförda skälen
bärande. Det måste fastslås, att vare sig nedslaktnings- eller isoleringsförfarandet
kommer till användning samma intresse för staten förefinnes för
att en snabb desinfektion kommer till stånd. Ur det allmännas synpunkt föreligger
sålunda icke något skäl att göra skillnad i fråga örn kostnaderna
vid de olika bekämpningsmetoderna. För djurägaren åter måste en sådan
lösning av frågan te sig synnerligen obillig. Vid nedslaktningsförfarandets
tillämpande erhåller han ersättning för djuren och smittreningen är dessutom
enkel att genomföra. I de fall, då isoleringsförfarandet kommer till
användning, drabbas djurägaren av förluster på grund av djurens sjukdom.
Desinfektionen ställer sig för djurägaren besvärligare, då densamma måste
ske medan djuren äro kvar i ladugården. Erinras må jämväl i detta sammanhang,
att Kungl. Maj:t genom beslut den 6 mars 1925 medgivit, att under
den åren 1925—1927 rådande mul- och klövsjukeepizootien inom område,
där nedslaktningsmetoden icke skulle tillämpas, kostnaderna för desinfektion
å gård, där av sjukdomen smittad besättning icke nedslaktats, finge
bestridas av statsmedel.
Med hänsyn till det anförda hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå,
att statsverket helt övertager kostnaderna för smittreningsåtgärderna. I samband
härmed bör dock noggrant undersökas i vad mån en förenkling och
ett förbilligande av ifrågavarande åtgärder kunna ske utan att åtgärdernas
effektivitet eftersättes. I enlighet med det uppdrag, de sakkunniga erhållit
har förberedande utredning i hithörande hänseende igångsatts och torde
förslag i ämnet komma att av de sakkunniga avgivas så snart denna utredning
avslutats.
I fråga örn ersättning för arbetskraft, som ställes till för*„ ,
gande vid bekämpandet av ifrågavarande epizooti, lia de sakkunniga framhållit
följande.
I överensstämmelse med den av de sakkunniga förordade ändringen rörande
ersättning för smittreningskostnaderna torde staten även böra lämna
djurägaren ersättning för arbetskraft, som kan ställas till förfogande för desinfektionsåtgärdernas
vidtagande. Ett bibehållande av de nuvarande bestämmelserna
i ämnet, enligt vilka djurägare icke är berättigad till gottgörelse
på grund av att han ställt för honom tillgänglig arbetskraft till förfogande,
skulle sannolikt leda till att erhållandet av biträde av sådan arbetskraft
komme att försvåras. Då den av djurägaren disponerade arbetskraften
ofta torde bliva billigare än för tillfället lejda arbetare från annat håll,
skulle följden av de nuvarande bestämmelsernas bibehållande endast bli
ökade kostnader för statsverket.
Beträffande det av de sakkunniga i det föregående förordade förslaget att
ersättning skall utgå till sådan för djurägaren tillgänglig arbetskraft, som av
honom ställts till förfogande, vilja de sakkunniga emellertid göra en reservation
så till vida, att det icke torde vara lämpligt, att djurägaren själv eller till
hans familj börande personer erhålla ersättning för det arbete, de utföra
för sjukdomens bekämpande. De sakkunniga vilja erinra, att i motsvarande
fall på andra områden denna ståndpunkt intagits av statsmakterna. Enligt
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
de nyligen utfärdade bestämmelserna angående ersättning för deltagande i
släckning av skogseld m. m. (S. F. S. nr 744/1938) erhålla sålunda skogsägaren
och hans familjemedlemmar icke någon ersättning för sitt arbete i samband
med skogsbrands bekämpande.
Till stöd för förslaget rörande ersättning för gravgrävning soch
nedslaktningskostnaderna ha de sakkunniga anfört följande.
Vad angår det av medicinalstyrelsen framställda yrkandet, att jämväl kostnaderna
för grävning av gravar för de dödade djuren måtte gäldas av statsmedel,
få de sakkunniga anföra följande. För närvarande torde gravgrävningen
såsom regel ha skett icke av djurägaren utan av genom vederbörande
veterinärers försorg lejd arbetskraft. På vissa håll synes härför ha använts
vägstyrelsernas arbetsfolk. Så har skett dels därför att den största
snabbhet varit av nöden att få gravar iordningställda och dels med hänsyn
till att risken för smittspridning därigenom kunnat minskas. Enligt gällande
bestämmelser angående ersättning till djurägaren är denne såsom huvudregel
berättigad till ersättning, då han tillhandahållit lejd arbetskraft. I anslutning
till gällande bestämmelser torde sålunda, då det förut berörda tillvägagångssättet
vid gravgrävning kommit till användning, staten böra stå
för kostnaderna. Att i de fall, då djurägaren ställer eget folk till förfogande
för gravgrävning, låta honom själv bära kostnaderna synes obilligt och
kommer uppenbarligen att leda till att han icke låter egen arbetskraft biträda.
Med hänsyn till det anförda ansluta de sakkunniga sig till medicinalstyrelsens
framställning i ämnet.
Jämlikt gällande bestämmelser utgår ersättning för bestyret med nedslagning
av djur i sådana fall, då nedslaktningen verkställes med anlitande av i
8 § kungörelsen nr 106/1935 omförmälda inrättningar. För fall, då så ej
sker, synes anledning saknas att med avseende å ersättningsfrågan göra någon
åtskillnad mellan gravgrävningskostnader och nedslaktningskostnader.
De sakkunniga föreslå fördenskull, att staten övertager jämväl sistnämnda
kostnader.
Beträffande förslaget att de av de sakkunniga förut förordade
bestämmelserna även skola få retroaktiv verkan
ha de sakkunniga i huvudsak yttrat följande.
För den händelse Kungl. Majit skulle biträda de sakkunnigas förslag att
smittreningskostnaderna i fortsättningen tillsvidare må utgå av statsmedel i
den utsträckning, som sålunda förordats, uppstår frågan, huruvida ett dylikt
övertagande av kostnaderna skall givas retroaktiv verkan, räknat från tidpunkten
för epizootiens början i maj månad 1938. För att möjliggöra smittrenings
verkställande hava såsom förut framhållits medel för ändamålet i
viss omfattning av det allmänna utbetalats eller förskjutits särskilt då fråga
varit om djurägare nied svag ekonomi. Att i dessa fall återkräva den på
djurägarna belöpande andelen skulle i många fall framstå som uppenbart
obilligt. Överhuvud synas de i det föregående angivna skälen för att statsverket
skulle helt övertaga kostnaderna för smittreningsåtgärderna äga huvudsaklig
giltighet jämväl beträffande de under pågående epizooti uppkomna
_ kostnaderna av denna art. Efter övervägande av skilda tänkbara
möjligheter till frågans lösning hava de sakkunniga därför stannat vid att
föreslå, att staten måtte övertaga samtliga hittillsvarande smittreningskostnader
till följd av nu pågående epizooti. Visserligen kunde ifrågasättas, hu
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
13
ruvida staten skulle gälda smittreningskostnader i de fall, då försäkring tagits.
En dylik ståndpunkt måste emellertid i viss mån te sig såsom en obillighet
mot de djurägare, som tagit försäkring. Skulle bolagen få betala kostnaderna
för smittreningen, torde det icke vara uteslutet att för några av
dem en efterdebitering å försäkringstagarna måste äga rum. En omtänksam
djurägare, vilken i enlighet med statens intentioner tagit försäkring,
skulle då komma att ställas i ett sämre läge än den, som underlåtit att taga
försäkring. Härtill kommer att vid en epizooti av den våldsamma kraft,
varom nu är fråga, staten på grund av bestämmelserna i försäkringsförordningen
torde i viss utsträckning få bispringa bolagen. Vid nu angivna förhållanden
anse de sakkunniga sig böra förorda, att statsverket övertager
kostnaderna även i de fall, då försäkring tagits.
De sakkunniga ha beräknat, att de merkostnader, som beträffande
den nu pågående epizootien uppkomme för statsverket vid bifall till de
sakkunnigas förslag, enligt de i det föregående meddelade preliminära uppgifterna
skulle uppgå till omkring 700,000 kronor, varav 250,000 kronor avse
kostnader vid nedslaktningsförfarandet och 450,000 kronor vid isoleringsförfarandet.
Vidkommande frågan om sättet för utbetalning av ersättning
för nu ifrågavarande kostnader ha de sakkunniga föreslagit, att de i
11 § kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106) meddelade föreskrifterna i tilllämpliga
delar borde gälla för här avsett fall.
Yttrandena.
De sakkunnigas förslag ha i de avgivna yttrandena vunnit allmän anslutning.
Endast statskontoret samt länsstyrelsen och länsveterinären i Göteborgs
och Bohus län ha avstyrkt förslagen.
Ur yttrandena må här återgivas följande.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har, med hänsyn till att de av de sakkunniga
framlagda förslagen anknyta till bestämmelserna i epizootilagen,
ansett det riktigare att de föreslagna bestämmelserna om ersättning av allmänna
medel för vissa smittreningsåtgärder icke allenast inskränkas till
dylika åtgärder i anledning av mul- och klövsjuka utan formuleras så, att
desamma komma att omfatta dylika åtgärder för samtliga i epizootilagen
omförmälda smittsamma husdjurssjukdomar.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt, huruvida det icke vore lämpligare,
att kostnader, som enligt de sakkunnigas förslag skulle åvila statsverket,
utbetalades direkt av statsmedel på samma sätt som skedde med ersättningarna
för vakthållning och dylikt. Härigenom skulle undvikas den
olägenhet, som kunde uppstå i fall då djurägaren vore insolvent eller desinfektionsmanskapet
eljest kunde lia svårigheter att utfå sin ersättning av djurägaren.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt, huruvida icke till tryggande
av att sparsamhet iakttages vid smittreningens verkställande viss mindre
del av kostnaderna därför borde stanna å djurägaren.
14
Kungl. Majlis proposition nr 295.
Statskontoret har anfört i huvudsak följande.
Statskontoret måste för sin del finna det mindre lämpligt att, på sätt som
föreslagits, vissa detaljåtgärder beträffande den statliga understödsverksamheten
vid de smittsamma husdjurssjukdomarnas bekämpande skulle vidtagas,
innan ännu utredningen rörande de allmänna riktlinjerna för denna verksamhet
ens hunnit över det förberedande stadiet. Redan av denna anledning
anser sig statskontoret icke kunna förorda bifall till de sakkunnigas förslag.
Härutöver vill statskontoret framhålla följande.
De sakkunniga hava ifråga örn smittreningskostnaderna uttalat, att dessa
kostnader hänförde sig till åtgärder, vilkas vidtagande till övervägande del
måste anses såsom en det allmännas angelägenhet och vilkas utförande helt
reglerades genom statliga organ. Statskontoret vill påpeka, att denna synpunkt
måste hava övervägts även vid den utredning, som föregick utfärdandet
av de i kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106) intagna ersättningsbestämmelserna,
ehuru den då icke ansågs böra föranleda till att staten övertog samtliga
kostnader för berörda åtgärder. Statskontoret vill därjämte framhålla,
att — såsom även de sakkunniga synas hava medgivit •— den enskilde djurägaren,
vilkens besättning drabbas av mul- och klövsjuka, dock icke kan anses
vara helt utan ekonomiskt intresse av åtgärdernas företagande. Därest sjukdomen
bekämpas med nedslaktningsmetoden, är desinfektionen ägnad att
förebygga smittoövergång på en ny besättning. Samma nytta måste den, då
isoleringsmetoden tillämpas, anses medföra i det fall att besättningen utökas
med djur från annat håll. Även i andra hänseenden lära de statliga åtgärderna
kunna vara till fördel för den djurägare, vilkens besättning lider av
sjukdomen. Statskontoret anser sig jämväl böra erinra, att enligt nu gällande
regler den ersättning, som i anledning av statsingripandet utgår, i vissa fall
kan hålla djurägaren skadeslös även för sådan förlust, som skolat uppkomma
oberoende av statsingripandet. Vid nedslaktning erhåller nämligen
djurägaren gottgörelse utan hänsyn till att djur kunnat avlida av själva sjukdomen
eller att djuren kunnat ådraga sig följdsjukdomar. Det förefaller
fördenskull statskontoret, som örn smittreningskostnadernas i viss mån allmänpreventiva
karaktär icke utan vidare kan anses utgöra tillräckligt underlag
för ett krav på principiell skyldighet för staten att ersätta just dessa
kostnader.
Statskontoret kan — i motsats till de sakkunniga — icke finna det rimligt,
att de djurägare, vilka underlåtit att förskaffa sig försäkringsskydd, skola
för sin försumlighet premieras genom tilldelning av statsunderstöd. Statskontoret
anser sig med avseende härå böra erinra, att kungörelsen den 12
april 1935 (nr 106) vid utbrottet av mul- och klövsjukan i maj 1938 varit
i kraft under så lång tid, att dess innehåll, enligt ämbetsverkets förmenande,
bort vara bekant för landets samtliga djurägare, att med hänsyn till den korta
karenstiden för den statsunderstödda försäkringen djurägarna även efter
epizootiens utbrott haft vidsträckt möjlighet att skydda sig mot förluster
genom försäkring samt att premierna för denna försäkring hållits synnerligen
låga, i allmänhet högst 14 öre per 100 kronors försäkringssumma.
De sakkunniga hava förordat, att jämväl då försäkring föreligger ersättning
för smittreningskostnader helt skulle utgå av allmänna medel. Statskontoret
skulle för sin del hava funnit det mera rimligt, om de sakkunniga
till understödjande av de i kungörelsen den 26 juli 1926 (nr 389) omförmälda
försäkringsbolagen föreslagit ändrade grunder för det till dessa bolag utgående
statsbidraget. Härigenom skulle hava skapats en stimulans för djurägarna
att genom försäkring skydda sig mot vidare förluster under den alltjämt
pågående mul- och klövsjukan. Den av de sakkunniga förordade an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 295-
15
ordningen kan statskontoret icke biträda. Att låta statsbidrag utgå, då
vederbörande redan genom försäkring äro säkerställda för eventuella förluster,
bör enligt statskontorets mening icke komma ifråga. Att märka är
ock, att dessa bidrag sammanlagt skulle komma att uppgå till ett högst betydande
belopp. Enligt vad som under hand uppgivits komma två av de hithörande
försäkringsinrättningarna -—• Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening
och Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga krealursförsäkringsförening
— att verkställa efterdebiteringar å delägarna å tillhopa
cirka 253,000 kronor. Samma föreningar äro enligt uppgift berättigade
till statsbidrag enligt kungörelsen den 26 juli 1926 (nr 389) å sammanlagt
omkring 218,000 kronor. Därjämte lärer, efter vad som meddelats, ytterligare
en försäkringsinrättning komma att ställa anspråk på statsbidrag.
Försäkringsinrättningarnas behov av efterdebitering och statsbidrag lärer
huvudsakligen vara orsakat av utgifter för desinfektionskostnader. Då vidare
för rätt till statsbidrag förutsättes, att det s. k. säkerhetstillägget, ränteavkastningen
å vederbörande bolags reservfond och till viss del reservfondens kapital
dessförinnan skola hava tagits i anspråk, synes den föreslagna ersättningen
till försäkringstagare och försäkringsbolag utgöra den större delen av de till
cirka 700,000 kronor uppskattade totalkostnaderna för sakkunnigförslagets
genomförande. Statskontoret anser det härav även framgå, att sagda förslag
givits en räckvidd, som icke ens med de sakkunnigas utgångspunkter kan
anses försvarlig.
I fråga om rätt till ersättning för nedslaktnings- och gravgrävningskostnader
vill statskontoret framhålla, att därest Kungl. Majit skulle finna skäligt
att medgiva dylik rätt, ersättningen i varje fall torde böra begränsas till viss
del av den enskilde djurägarens kostnader.
Med avseende å den av de sakkunniga förordade retroaktiva tillämpningen
av eventuella bestämmelser i ämnet vill statskontoret framhålla, att det vill
förefalla ämbetsverket, som om det knappast kan anses lämpligt att med avseende
å dessa bestämmelser införa retroaktivitet, i all synnerhet som därigenom
icke skulle ernås ett snabbare ingripande från statens sida till förhindrande
av smittans spridning.
Beträffande den i utlåtandet framlagda kostnadsberäkningen vill statskontoret
påpeka, att det av de sakkunniga angivna kostnadsbeloppet — 700,000
kronor — synes vara något för lågt, då dels de sakkunniga från den totala
kostnadssumman -— 927,560 kronor — avdragit en fjärdedel av denna summa,
vilken i sig innesluter såväl de rena desinfektionskostnaderna som ock kostnaderna
för handräckning vid desinfektion och gravgrävning, medan rätteligen
hänsyn bort tågås allenast till förstnämnda kostnader, dels ock, såvitt
statskontoret kunnat finna, kostnaderna för motsvarande åtgärder beträffande
nedslaktade och isolerade svin icke medtagits.
Riksräkenskapsverket har uttalat betänkligheter mot att giva de föreslagna
bestämmelserna retroaktiv verkan. Ämbetsverket har vidare rörande sättet
för utbetalande av ersättningarna anfört följande.
De sakkunniga hava i fråga om sättet för utbetalning av ersättning för
ifrågavarande kostnader för smittreningsåtgärder samt för handräckning för
verkställande av gravgrävning och för nedslaktning av djur föreslagit, att
de i 11 § klinge'')reisen den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter
angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar meddelade föreskrifterna
skola i tillämpliga delar gälla. Såsom framgår av nyssnämnda
paragraf åligger det vederbörande länsstyrelse att utanordna de ersättningsbelopp,
som jämlikt kungörelsen skola utgå till djurägare. Riksräkenskaps
-
16
Kunni. Maj.ts proposition nr 295.
Departements
chefen.
verket vill emellertid framhålla, att starka skäl synas tala för att utbetalandet
av sådana kostnader, vilka föranledas av smittsamma husdjurssjukdomar,
omhänderhaves centralt av medicinalstyrelsen. En dylik centralisering
av dessa utbetalningsärenden skulle otvivelaktigt medföra, att utbetalningarna
bomme att ske på ett mera enhetligt sätt än vad som kan bliva
fallet, så länge länsstyrelserna handhava dessa uppgifter, varjämte det av
riksräkenskapsverket ifrågasatta tillvägagångssättet skulle skapa ökade möjligheter
att kontrollera och övervaka utgifterna för nu omhandlade ändamål.
Visserligen skulle en centralisering till medicinalstyrelsen av ifrågavarande
utbetalningsärenden erfordra någon förstärkning av arbetskrafterna å medicinalstyrelsens
kameralbyrå under tider av mera omfattande epizooti, men
den härav föranledda kostnadsökningen bör enligt riksräkenskapsverkets
uppfattning vägas mot fördelen av att dessa understundom synnerligen avsevärda
ersättningar utbetalas och redovisas efter fullt enhetliga normer.
Härtill kommer att länsstyrelserna genom den föreslagna anordningen skulle
i någon mån beredas en välbehövlig lättnad i arbetet. I detta sammanhang
torde böra erinras att riksräkenskapsverket redan i underdånigt utlåtande
den 20 januari 1937 angående länsstyrelsernas organisation jämte därmed
sammanhängande spörsmål ifrågasatt överflyttande av utbetalningsärenden
rörande vissa i anledning av smittsamma husdjurssjukdomar uppkomna
kostnader från länsstyrelserna till medicinalstyrelsen.
Enligt gällande bestämmelser är statens ersättningsskyldighet för desinfektionskostnaderna
vid mul- och klövsjuka begränsad till en fjärdedel av
samma kostnader. Såsom framgår av vad förut anförts ha emellertid bestämmelserna
rörande statens medverkan vid bekämpandet av mul- och
klövsjukan delvis blivit felaktigt tillämpade därigenom, att under nedslaktningsförfarandet
vid epizootiens tidigare skede inom vissa län ersättning utbetalats
av statsmedel för samtliga kostnader för smittrening. Sedan berörda
felaktiga utbetalningar observerats, erinrade Kungl. Majit i cirkulärskrivelse
den 9 december 1938 örn författningsbestämmelsernas innehåll.
Härefter skedde utbetalningarna i enlighet med föreskrifterna. Från skilda
håll ha emellertid framställningar gjorts därom, att staten skulle helt övertaga
kostnaderna för desinfektionen. Vissa av dessa framställningar ha
uppenbarligen föranletts av den tidigare felaktiga tillämpningen av författningsbestämmelserna.
Flera skäl synas tala för att såsom ett provisorium, intill dess statsmakterna
— sedan pågående utredning slutförts — fastställt nya grunder för
statens medverkan till sjukdomens bekämpande, ersättning lämnas av statsmedel
för samtliga kostnader för smittrening under rådande mul- och klövsjukeepizooti.
Beträffande de fall, där, såsom nyss framhållits, samtliga desinfektionskostnader
gäldats av statsmedel, synes ett återkrävande över hela linjen från
djurägarna av dessa medel näppeligen böra komma i fråga. För djurägare
med små tillgångar skulle detta kunna få svåra ekonomiska följder. Man
torde också ha att räkna med att ett återkrävande, då det här gäller ett
ganska stort antal fall, skulle bliva förenat med åtskilliga administrativa
olägenheter. Men om ett efterskänkande av återbetalningen i nu åsyftade
Kungl. Maj.ts proposition nr 295.
17
lali äger runi, måste det uppenbarligen framstå såsom mindre rättvist för
de djurägare, vilkas djur senare drabbats av sjukdomen, att nödgas gälda
ifrågavarande kostnader, under det att de djurägare, vilkas besättningar
sjukdomen drabbat under epizootiens tidigare skede, icke betungas med
några utgifter för samma ändamål. Såsom framgår av vad de sakkunniga
anfört hade djurägarna vid epizootiens utbrott endast i förhållandevis ringa
utsträckning genom försäkring skyddat sig för kostnader och förluster på
grund av mul- och klövsjuka. Särskilt torde detta gälla djurägare med
mindre besättningar. Anledningen härtill torde vara att söka i svag ekonomi
och bristande kännedom om författningarnas innehåll. Såsom framgår
av de sakkunnigas utredning lia kostnaderna för smittreningen ofta stigit
lill högst avsevärda belopp. Kostnaderna ha ställt sig förhållandevis högre
för mindre besättningar och sålunda i regel kommit att hårdare drabba vissa
ekonomiskt svagare situerade djurägare. Jämlikt gällande bestämmelser
ankommer det på vederbörande veterinära myndigheter att föreskriva omfattningen
av smittreningsåtgärderna, och den enskilde djurägaren kan icke
påverka desinfektionsförfarandet eller i nämnvärd grad inverka på kostnaderna
för detsamma.
På grund av vad sålunda anförts kan jag — utan att dock därigenom
vilja taga ståndpunkt lill frågan huruvida och i vad mån staten vid utformningen
av nya bestämmelser i ämnet bör bära smittreningskostnaderna
— tillstyrka, att staten påtager sig kostnaderna för desinfektionen under den
nu pågående epizootien såväl för den tid som epizootien pågått som ock under
tiden intill dess nya bestämmelser kunna komma att bliva utfärdade. Ökningen
i statsverkets utgifter vid gäldandet av nu ifrågavarande kostnader
kommer enligt de sakkunnigas beräkningar att intill den 20 februari 1939
uppgå till omkring 695,700 kronor. Härav är emellertid redan guldet genom
förskotteringar eller annorledes ett belopp av cirka 245,000 kronor. I detta
belopp lia även inräknats kostnaderna för gravgrävning, vilka redan på
grund av gällande bestämmelser i viss utsträckning torde påvila statsverket.
Den ytterligare ökningen skulle således stanna vid cirka 450,000 kronor. Att
beräkna de kostnader, som en dylik överflyttning efter nyssnämnda dag kommer
att medföra för statsverket, låter sig svårligen göra. Den pågående mulocli
klövsjukeepizootien synes emellertid i varje fall för närvarande vara i
utdöende. Kommer densamma icke att ånyo blossa upp, torde statsverkets
kostnader i fortsättningen icke bliva av större omfattning. Genom ett förbilligande
av smittreningskostnaderna torde även en sänkning av statsverkets
utgifter härför kunna ske. Såsom framgår av vad de sakkunniga anfört
synas numera smittreningskostnaderna kunna nedbringas till i genomsnitt
fyra kronor per nötkreatursenhet. Tidigare lia dessa kostnader varit
väsentligt högre.
Ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle medföra, att även försäkringsbolagen
skulle erhålla gottgörelse för vad de utgivit i ersättning för
desinfektionskostnaderna. Flir vissa djurägare, vilka lia sina djur försäkrade,
skulle detta medföra en direkt fördel. För närvarande finnas fyra
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 295. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
statsunderstödda försäkringsbolag, nämligen Försäkringsbolaget för smittsamma
husdjurssjukdomar, ömsesidigt, Skånska lantmännens ömsesidiga
kreatursförsäkringsförening, Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening
samt Älvsborgs m. fl. läns häst- och nötkreatursförsäkringsbolag
(ömsesidigt). Av dessa bolag komma enligt vad jag inhämtat
de två Skånebolagen att bliva nödsakade att till mötande av ersättningsanspråken
från försäkringstagare verkställa efteruttaxeringar. I fråga örn de två
övriga bolagen torde i varje fall med den utbredning epizootien hittills haft
efteruttaxeringar icke bliva behövliga. Det är att märka, att Älvsborgs m. fl.
läns häst- och nötkreatursförsäkringsbolag endast haft mycket obetydlig
känning av epizootien. Enligt uppgift från bolaget skulle ersättningsanspråken
för desinfektionskostnaderna röra sig om endast några hundratal kronor.
Försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar har däremot ganska
betydande ersättningar att erlägga för desinfektionskostnader. Emellertid
kunna enligt vad från bolaget upplysts kraven på dylika ersättningar mötas
med för denna försäkringsform disponibla medel. För försäkringstagarna
hos de två Skånebolagen skulle ett genomförande av de sakkunnigas
förslag medföra en viss fördel såtillvida att i anledning därav efteruttaxeringarna
skulle kunna nedbringas. Enligt vad som upplysts pågå emellertid för
närvarande underhandlingar om sammanslagning mellan Försäkringsbolaget
för smittsamma husdjurssjukdomar och Skånska lantmännens kreatursförsäkringsförening.
Denna sammanslagning synes bliva till gagn för båda
bolagens försäkringstagare. Densamma torde dock icke kunna komma till
stånd med mindre de sakkunnigas förslag genomföres. Då en förutsättning
för tillfredsställande försäkring torde vara, att mera bärkraftiga försäkringsföretag
finnas, förväntar jag, att nyssberörda förhandlingar lämna positiva
resultat.
Då såsom framgår av vad jag förut anfört vissa fördelar komma att uppstå
för försäkringstagare, vilkas besättningar drabbats av mul- och klövsjuka
under den nu pågående epizootien, vid ett genomförande av de sakkunnigas
förslag även såvitt angår retroaktiv hjälp åt dessa djurägare synes
i regel något undantag från den föreslagna regeln om statens övertagande
av smittreningskostnaderna, såvitt angår bolagen, icke böra göras. Att helt
lämna de djurägare, som tagit försäkringar, utanför den ifrågasatta hjälpen
synes mig icke skäligen kunna ifrågakomma. Det torde få ankomma på
Kungl. Majit att med hänsyn till omständigheterna pröva omfattningen av
den hjälp, som bör lämnas bolagen.
Den av mig nu förordade lösningen av frågan örn statens övertagande av
smittreningskostnaderna under den pågående mul- och klövsjukeepizootien
torde icke ur alla synpunkter kunna anses helt tillfredsställande. Emellertid
har vid övervägande av olika möjligheter till spörsmålets lösning något
förslag, som bättre tillgodoser kraven på rättvisa och billighet, icke stått att
linna.
Vad angår de sakkunnigas förslag, att staten även i regel bör lämna djurägare
ersättning för arbetskraft, som ställts till förfogande för desinfektions
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 295.
åtgärdernas vidtagande, kan jag biträda detsamma. De nu gällande föreskrifterna
ha icke visat sig fullt tillfredsställande. Den av djurägama anställda
arbetskraften har på grund av ersättningsbestämmelsernas innehåll ofta
icke kommit till användning, vilket medfört att arbetskraft, som varit ganska
väsentligt dyrare, måst anskaffas. Till den av de sakkunniga föreslagna
bestämmelsen att ersättning icke skall utgå till djurägare eller de av dennes
familjemedlemmar, som tillhöra hans hushåll, kan jag icke helt ansluta mig.
Att djurägaren själv eller hans hustru icke erhåller ersättning för sitt arbete
vid desinfektionen synes skäligt. Däremot torde det komma att framsta
såsom obilligt, att djurägarens söner eller andra familjemedlemmar, vilka
ofta arbeta mot lön och sålunda motsvara lejd arbetskraft, icke skulle kunna
tillerkännas ersättning för sitt arbete vid desinfektionen. Begränsningen
i ersättningsrätten bör enligt min uppfattning endast gälla för djurägaren ■
själv och hans hustru. n
De av de sakkunniga framförda förslagen därom att ersättning skall utgå
även för gravgrävning och nedslagning kan jag biträda. Ersättning bör
dock ej utgå till djurägaren själv. Såväl nu ifrågavarande ersättningsrätt
som rätten till ersättning för arbetskraft, som ställts till förfogande för smittrening,
torde böra gälla icke blott tillsvidare utan även för hela den tid den
nu pågående epizootien tidigare härjat.
I likhet med de sakkunniga vill jag framhålla att de nu föreslagna bestämmelserna
böra betraktas såsom provisoriska i avbidan på att de förslag,
som torde bliva en följd av de sakkunnigas arbete, kunna komma att leda
lill ny lagstiftning i ämnet.
De nu ifrågasatta ändrade föreskrifterna rörande ersättning till djurägarna
torde böra träda i kraft så snart ske kan. Ansökan om utbekommande
av de retroaktiva ersättningarna torde böra ingivas till länsstyrelsen inom
tid som Kungl. Majit bestämmer. Det har nämligen visat sig, att den tid av
tre månader efter ersättningsanspråkets uppkomst, inom vilken enligt bestämmelserna
i 8 § tredje stycket av epizootilagen anspråk på ersättning
skall göras hos vederbörande länsstyrelse, torde vara för kort.
De av riksräkenskapsverket föreslagna ändringarna i sättet för ersättningarnas
utbetalande finner jag beaktansvärda. Dock torde frågan härom få anstå
till dess de sakkunniga avgivit sina slutliga förslag.
Särskilda medel synas icke behöva ställas till förfogande för genomförande
av förevarande förslag. Kostnaderna torde böra bestridas från det i riksstaten
under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Förekommande
och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: övriga utgifter.
Enligt den gällande epizootilagen ankommer det på Kungl. Majit att bestämma
de grunder, efter vilka ersättning av allmänna medel skall utgå för
kostnad eller förlust, som föranletts av stadgandena i epizootilagen eller enligt
densamma meddelade bestämmelser. Med hänsyn till att de nu gällande
grunderna emellertid delgivits riksdagen synas även de nu föreslagna
ändrade föreskrifterna böra underställas riksdagen. Förslag till kungörelse
i ämnet har utarbetats inom departementet och torde såsom bilaga få fogas
vid protokollet.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
Proposition i ärendet lärer jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas,
utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända
Under åberopande av det anförda hemställer jag alltså,
att riksdagen måtte godkänna, att ersättning för kostnader
i anledning av mul- och klövsjuka må utgå av statsmedel i
huvudsaklig överensstämmelse med de ändrade grunder, som
i det föregående förordats.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.
Vid protokollet:
Gunnar Sandström.
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
21
Bitaga.
Förslag
till
kungörelse angående bestridande av vissa kostnader i anledning
av mul- och klövsjuka.
Med stöd av 11 § lagen den 12 april 1935 (nr 105) om bekämpande av
smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilagen) förordnas som följer:
1. Ersättning skall utgå av allmänna medel för smittreningsåtgärder, som
i enlighet med i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter vidtagas i anledning
av mul- och klövsjuka, dock ej för av djurägaren till förfogande för
ändamålet ställda redskap eller för handräckning, som lämnats av djurägaren
eller dennes hustru. I fråga örn ersättning till försäkringsbolag bestämmer
Kungl. Majit ersättningens omfattning. För arbetskraft, som kommit
till användning, skall ersättning utgå efter den arbetslön, som i orten
i allmänhet tillkommer arbetare för likartat arbete, dock högst med belopp
som djurägaren nödgats utgiva i ifrågakomna hänseende.
2. Ersättning för handräckning för verkställande av gravgrävning och
för nedslagning av djur, där nedslaktningen skett annorledes än å offentligt
slakthus, under offentlig kontroll ställd enskild slakteriinrättning, annan
av medicinalstyrelsen godkänd lokal eller å slaktautomobil, skall bestridas
av allmänna medel enligt i punkt 1 stadgade grunder.
3. Vad under punkterna 1 och 2 härovan stadgats skall gälla jämväl beträffande
åtgärd, som före ikraftträdandet av denna kungörelse vidtagits i
anledning av under åren 1938 och 1939 pågående epizooti.
Denna kungörelse träder i kraft den
Anspråk på ersättning jämlikt punkt 3 skall framställas hos vederbörande
länsstyrelse senast inom sex månader efter det denna kungörelse trätt i
kraft.
Genom denna kungörelse upphäves dels vad 9 § 4 och 5 moni. kungörelsen
den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar innehåller häremot stridande,
dels ock föreskrifterna i 2 § 1. fjärde stycket och 5. kungörelsen den 26
juli 1926 (nr 389) om allmänna grunder angående försäkring med statsbidrag
mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar, såvitt desamma
avse mul- och klövsjuka.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 295.
3