Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

1

Nr 271.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till ersättningar
åt verksläkare för budgetåret 1939U0; given
Stockholms slott den 24 mars 1939.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 24 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindi.und.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter:

Vid anmälan i årets statsverksproposition av för flera huvudtitlar gemensamma
frågor berörde jag bland annat spörsmålet örn medelsanvisningen
för nästa budgetår till kostnaderna för sjukvård jämte läkemedel åt statliga
befattningshavare. Jag framhöll därvid, att dessa kostnader borde bestridas
från vederbörande anslagsposter i avlöningsstaterna, dock med det
undantaget, att särskilda medel borde anvisas till ersättningar åt verksläkare.
Till dylika ersättningar beräknades under sjunde huvudtiteln i statsverksHihang
lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 271.

t

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

propositionen, i avbidan på särskild proposition i ämnet, ett förslagsanslag
av 500,000 kronor.

Jag anhåller nu att få återkomma till denna anslagsfråga.

Enligt 32 § civila avlöningsregleinentet den 4 januari 1939 (nr 8) är
tjänsteman vid sjukdom berättigad till läkarvård på statens bekostnad.
Läkarvården skall enligt 33 § i allmänhet ombesörjas av särskilda för ändamålet
anställda verksläkare.

Enligt det av 1936 års lönekommitté framlagda förslaget till civilt ickeordinariereglemente
skall beträffande kostnadsfri sjukvård åt i förslaget avsedda
extra ordinarie tjänstemän samt extra tjänstemän och aspiranter
gälla vad i civila avlöningsregleinentet jämte därtill hörande tilläggsbestämmelser
är i sådant hänseende stadgat beträffande ordinarie tjänstemän inom
motsvarande lönegrader. Vid anmälan den 10 mars 1939 av förslag till löneplaner
för ifrågavarande icke-ordinarie tjänstemän (propositionen nr 218)
anförde jag, att de föreskrifter beträffande sjukvård på statens bekostnad
för extra ordinarie tjänstemän m. fl., som kommittén upptagit i förslaget
till civilt icke-ordinariereglemente, icke föranledde någon erinran från min
sida.

Det förslag till militärt avlöningsreglemente, som genom proposition denna
dag förelägges riksdagen, innehåller beträffande rätt för de ordinarie beställningshavarna
vid försvarsväsendet till sjukvård på statens bekostnad
samt beträffande ombesörjandet därav i sak enahanda regler som civila avlöningsreglementet.
De läkare, som skola anlitas för verksläkarfunktioner
inom försvarsväsendet, benämnas i förslaget tjänsteläkare.

Jämväl löneregleringen inom försvarsväsendet är avsedd att omfatta ickeordinarie
personal. Det kan förväntas, att 1936 års lönekommitté inom kort
avgiver förslag i ämnet.

I sitt den 16 december 1937 avgivna betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente
framhöll 1936 års lönekommitté, att frågan om verksläkarinstitutionens
lämpliga organisation borde göras till föremål för närmare utredning
före civila avlöningsreglementets ikraftträdande. Vid anmälan av
lönekommitténs betänkande (propositionen nr 263 år 1938) framhöll jag,
att en dylik utredning uppenbarligen bleve erforderlig i betraktande av att
de nya bestämmelserna medförde en utsträckning av den fria läkarvården
till de många olika verk och institutioner, som inrymdes under allmänna
civilförvaltningen.

Sedan riksdagen i skrivelse den 8 juni 1938 (nr 388) anmält sina beslut i
ärendet angående det nya avlöningsregleinentet, anbefallde Kungl. Maj:t den
17 juni 1938 medicinalstyrelsen att utarbeta förslag till de föreskrifter och
åtgärder, som kunde befinnas erforderliga i anledning av vad i det av riksdagen
godkända förslaget lill civilt avlöningsreglemente stadgades angående
verksläkare; och skulle styrelsen med avseende å frågan om verksläkarinstitutionens
organisation bereda Sveriges läkarförbunds centralstyrelse tillfälle

Kungl. Maj.ts proposition nr 271

3

att inkomma med yttrande. Medicinalstyrelsen har i skrivelse den 15 december
1938 avgivit förslag i ämnet. Yttranden över förslaget ha avgivits
av generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, generaltullstyrelsen, domänstyrelsen
och Sveriges läkarförbunds centralstyrelse.

I sitt den 23 december 1938 avgivna betänkande med förslag till militärt
avlöningsreglemente har 1936 års lönekommitté till närmare behandling upptagit
även frågan örn anordnandet av den för handhavandet av sjukvården
enligt reglementet erforderliga läkarorganisationen. Bland de myndigheter,
som yttrat sig över nyssnämnda reglementsförslag, lia arméförvaltningen,
marinförvaltningen, försvarsväsendets lönenämnd och statskontoret särskilt
berört nu angivna del av förslaget.

Spörsmålen om anordnandet av ifrågavarande läkarorganisationer inom
den civila statsförvaltningen och försvarsväsendet lia ansetts böra underkastas
gemensam ytterligare utredning genom särskilda inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga. Beslut härom bär av Kungl. Maj:t meddelats
den 10 mars 1939. I det följande torde jag få lämna en kortfattad redogörelse
för den hittills verkställda utredningen.

Nuvarande verksläkarorganisation inom civilförvaltningen.

Enligt de äldre avlöningsbestämmelserna har fri läkarvård medgivits inom
kommunikationsverken och domänverket samt i begränsad utsträckning inom
andra grenar av statsförvaltningen. Särskilda verksläkare finnas också inom
vissa förvaltningsgrenar anställda för ombesörjande av den sjukvård, som
sålunda bekostas av statsmedel. I synnerhet har järnvägsläkarinstitutionen
fått en fast organisation. Härom inhämtas av medicinalstyrelsens skrivelse
bland annat följande.

Järnvägsläkare antages för järnvägsstyrelsens personal av styrelsen, för
distriktens personal av vederbörande distriktschef och för personal, tillhörande
huvudverkstad, av verkstadsdirektören. Arvode till järnvägsläkare
utgår beträffande befattningshavare, som tillhöra hans distrikt och äro upptagna
å upprättad förteckning över personer, berättigade till fri läkarvård,
med visst årligt belopp, räknat antingen för varje befattningshavare eller ock
för varje bankilometer av järnvägsläkardistriktets omfattning. Där årligt
belopp för varje befattningshavare utgår, utgör beloppet för befattningshavare
hos järnvägsstyrelsen 10 kronor, för befattningshavare vid I—IV
distrikten likaledes 10 kronor och för befattningshavare vid V distriktet 15
kronor. I de fall, där årligt belopp per bankilometer utgår, är beloppet 20
kronor i I, II och III distrikten, 25 kronor i IV distriktet och 30 kronor i V
distriktet. Antalet bankilometer lägges till grund för bestämmandet av arvodet,
örn arvodet enligt denna beräkningsgrund uppgår till högre belopp
lin om detsamma beräknats efter personalantalet, med iakttagande dock att
arvode efter bankilometer icke får överstiga ett belopp, motsvarande arvode
efter 40 kronor per befattningshavare och år.

Inom de övriga förvaltningsgrenar, där verksläkare anlitas, lia formerna för
deras anställning och arvodesgrunderna växlat. Beträffande arvodena åt

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

verksläkare vid postverket, telegrafverket, statens vattenfallsverk och domänverket
har emellertid Kungl. Majit den 20 september 1935 meddelat föreskrifter.
Dessa ha föranletts av riksdagens i skrivelse den 5 juni 1934, nr
307, gjorda anhållan om vidtagande av åtgärder i syfte att åstadkomma större
enhetlighet på området. Föreskrifterna ha följande innehåll.

Arvode till verksläkare för vård av till läkaren hänvisad och till läkarvård
på verkets bekostnad berättigad personal må utgå antingen med visst belopp,
högst 10 kronor, per år för varje i avtal med läkaren till honom hänvisad
person, eller ock med ersättning för varje konsultation, därvid, såvitt fråga
är örn läkare, som avses i den av Kungl. Majit den 18 juni 1926 fastställda
provinsialläkartaxan (nr 240), denna taxa skall tillämpas, samt beträffande
annan läkare arvodet icke må bestämmas till högre belopp än som för olika
fall angivits i den av Kungl. Majit fastställda taxa, som avses i 22 § av förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

Därest i något fall verksstyrelse finner särskilda förhållanden påkalla
medgivande av högre arvode än här angivits, må styrelsen underställa frågan
härom Kungl. Majits prövning.

Vid resa för vård av person, som är berättigad till läkarvård på verkets
bekostnad, må till läkaren utgå resekostnadsersättning enligt allmänna resereglementet
men icke traktamentsersättning.

Sjukkassetaxa har senast fastställts den 16 december 1938 (nr 738).

Särskilda beslut örn högre arvoden än de nyss nämnda ha i vissa fall
meddelats.

Erinras må jämväl om den särskilda verksläkarinstitution, som är inrättad
för vissa uppgifter i samband med tjänstepensioneringen m. m. Bestämmelser
härom äro meddelade i kungörelsen den 18 juli 1935 (nr 461) angående
anställande av verksläkare vid vissa verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
m. m.

Medicinalstyrelsens förslag rörande verksläkare inom
civilförvaltningen.

Med avseende å ordnandet av den i civila avlöningsreglementet åsyftade
verksläkarinstitutionen har medicinalstyrelsen till en början berört ett av
Sveriges läkarförbunds centralstyrelse avgivet yttrande, i vilket centralstyrelsen
uttalat såsom sin bestämda uppfattning, att tjänstemännen borde få
rätt till fritt val i anlitandet av läkare. Medicinalstyrelsen har i anledning
därav erinrat, att systemet fritt läkarval vid civila avlöningsreglementets antagande
blivit i princip avvisat av statsmakterna utom vad anginge en viss,
av 1936 års lönekommitté berörd möjlighet att välja mellan olika verksläkare
å en och samma ort. Styrelsen har, enligt vad i skrivelsen yttras, vid angivna
förhållande ansett sig icke böra grunda sitt förslag på berörda system.

I fråga örn verksläkarinstitutionens organisation har medicinalstyrelsen föreslagit
bibehållande vid statens järnvägar av den nuvarande ordningen. I
övrigt innebär styrelsens förslag huvudsakligen följande.

Verksläkare borde i regel förordnas å ort, där antalet till fri läkarvård
berättigade tjänstemän utgjorde minst 15 eller uppginge till minst detta an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

5

tal vid medräknande av tjänstemän, som med hänsyn till kommunikationseller
andra förhållanden lämpligen borde vara hänvisade till läkare å orten.
Uppginge antalet befattningshavare till minst 100, borde mer än en verksläkare
kunna vara förordnad å samma ort. Antalet verksläkare borde uppgå
till minst en på 1,000 befattningshavare.

För orter med större antal befattningshavare borde särskild verksläkare
utses för ett visst antal befattningshavare. För andra orter, som^ kunde anses
utgöra större orter, exempelvis orter med över 10,000 invånare, ville
styrelsen såsom ett alternativ ifrågasätta, att befattningshavare skulle få,
därest å orten funnes mer än en verksläkare, vända sig till vilken som helst
av dem, dock endast till en under samma kalenderår.

Det skulle ankomma på generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen
och generaltullstyrelsen att anställa läkare inom vederbörande verk
å de orter, där antalet sjukvårdsberättigade tjänstemän vore minst 15. Hinder
borde ej möta för dessa verksstyrelser att utse gemensam verksläkare
å orter där sammanlagda antalet tjänstemän inom verken vore minst 15.
Verksläkare, som utsåges i nu angivna ordning, borde vara skyldig att, där
medicinalstyrelsen så föreskreve, vara verksläkare även för befattningshavare
i andra verk än de nyss berörda. I den utsträckning verksläkare härutöver
behövde utses, skulle det ankomma på medicinalstyrelsen att förordna
sådan läkare.

Det skulle åligga provinsial-, extra provinsial-, stads-, stadsdistrikts-, köpings-
eller municipalläkare att vara verksläkare, när så av medicinalstyrelsen
i särskilt fall bestämdes. Detta borde gälla även för de fall, då annan
myndighet än medicinalstyrelsen ägde utse verksläkare.

Vid utarbetandet av förslag till bestämmelser om ersättning åt verksläkare
har medicinalstyrelsen tagit till utgångspunkt, att ersättningen borde i princip
utgå efter prestation. Styrelsen har dock ansett en viss maximering av
ersättningen påkallad till förekommande av en oberättigat hög besöksfrekvens.
För statens järnvägar föreslår styrelsen vissa särbestämmelser. De
föreslagna ersättningsgrunderna sammanfattar styrelsen i huvudsak sålunda: Ersättning

åt verksläkare skall med undantag, som i det följande sägs,
utgå enligt gällande provinsialläkartaxa.

Ersättning för utfärdande av intyg, som lämnas i och för tjänsten, skall
utgå med 2 kronor för varje intyg.

Den sammanlagda årliga, nu angivna ersättningen må utom för järnvägsläkare
icke överstiga ett belopp motsvarande 18 kronor per år och befattningshavare,
som under året anlitat verksläkaren.

Utöver ersättning, som nu sagts, skall annan verksläkare än järnvägsläkare
åtnjuta ersättning med 3 kronor per år och befattningshavare, som
under året anlitat honom.

Verksläkare vid statens järnvägars V distrikt äger åtnjuta 50 procents
tillägg å ersättningen enligt provinsialläkartaxan och å ersättningen för utfärdande
av intyg. Beträffande järnvägsläkare överhuvud taget skall antalet
bankilometer av järnvägsläkardistriktets omfattning läggas till grund
för bestämmandet av arvodet, därest årlig ersättning för varje bankilometer
med 20 kronor i statens järnvägars I, II eller lil distrikt, med 25 kronor
i IV distriktet och med 30 kronor i V distriktet uppgår lill högre belopp än
16 kronor per år och befattningshavare i I—IV distrikten och 24 kronor
per år och befattningshavare i V distriktet. Årlig ersättning per bankilo -

6

Kungl. Ma]:ts proposition nr 271.

meter må dock icke överstiga 40 kronor per år och befattningshavare. Där
ersättning icke utgår per bankilometer, må den sammanlagda årliga ersättningen
icke överstiga i I—IV distrikten 20 kronor per år och befattningshavare,
som under året anlitat järn vägsläkaren, och i V distriktet 24 kronor
per år och befattningshavare, som nyss sagts.

Kostnad för verksläkares resa för besök hos sjuk befattningshavare, som
icke utan våda kan flyttas, skall gäldas enligt hithörande bestämmelser i
provinsialläkar taxan.

Medicinalstyrelsen erinrar, att läkarna vid statens sinnessjukhus enligt
nu gällande bestämmelser äro skyldiga att utan särskild ersättning bereda
personalen vid sinnessjukhusen läkarvård i viss omfattning. Styrelsen håller
före, att dylik läkarvård, i den mån vården lämpligen kan beredas inom
sinnessjukhus, även i fortsättningen bör meddelas av läkare vid sjukhuset,
men att denne bör för vården erhålla särskild ersättning enligt de för
verksläkare föreslagna reglerna.

Vidare har styrelsen förordat, att de enligt civila avlöningsreglementet
tillsatta verksläkarna även skulle vara skyldiga att fullgöra de åligganden i
samband med tjänstepensioneringen m. m., som avses i förenämnda kungörelse
den 18 juli 1935 (nr 461), varvid ersättning skulle utgå enligt kungörelsens
bestämmelser.

En ledamot i medicinalstyrelsen, byråchefen von Dardel, har i avgivet
särskilt yttrande förklarat sig icke kunna biträda förslaget örn särskild tillläggsersättning
av 3 kronor per år och befattningshavare, såvitt förslaget
anginge läkare, som vore ordinarie statstjänsteman.

Yttranden.

De myndigheter, som yttrat sig beträffande frågan om fritt val av
läkare, ha anslutit sig till principen, att valfrihet icke eller endast i begränsad
utsträckning bör vara medgiven. Sveriges läkarförbunds centralstyrelse
har däremot förklarat sig vidhålla sin tidigare uttalade åsikt i denna
fråga.

I fråga om grunderna för organisationen har statskontoret
anfört, att för den civila statsförvaltningen, statens järnvägar inbegripna,
borde uppbyggas en enhetlig, gemensam läkarorganisation, varvad samtliga
verksläkare skulle tillsättas av medicinalstyrelsen.

Beträffande principfrågan ersättning efter prestation eller
ackordssystem ha olika meningar anförts. Statskontoret och riksräkenskapsverket
ha biträtt medicinalstyrelsens och läkarförbundets uppfattning,
att företräde bör givas systemet ersättning efter prestation. Generalpoststyrelsen
har givit samma system företräde såvitt angår orter med
mindre antal tjänstemän men uttalat sig för bibehållande av ackordssystemet
å orter med störrre personal. Telegrafstyrelsen har förklarat sig icke
kunna förorda ett frångående av det nuvarande ackordssystemet. Vattenfallsstyrelsen
har uttalat sig till förmån för bibehållande av de nyligen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

7

Kungl. Maj:t fastställda ersättningsgrunderna, varvid styrelsen särskilt betonat
nödvändigheten av fria former för bestämmande av ersättningen till
verksläkare åtminstone vid affärsverken, där dessa läkare anlitades för
både tjänstemän och arbetare.

Förslaget att såsom ersättningstaxa anlita provinsialläkartaxan har
föranlett erinran från Sveriges läkarförbunds centralstyrelse, som anser ersättningen
till verksläkare, vilka icke äro provinsialläkare, böra utgå enligt
sjukkassetaxan.

Beträffande den särskilda ersättningen för läkarintyg har
erinran framställts av statskontoret, som gjort gällande, att verksläkare borde
vara skyldig alt utan särskild ersättning utfärda erforderliga intyg.

Den föreslagna maximeringen av ersättningen har avstyrkts av
statskontoret, som anfört bland annat, att syftet med maximeringen lämpligen
borde i stället tillgodoses genom att verksläkares journaler årligen
granskades av medicinalstyrelsen. Riksräkenskapsverket har framhållit, att
maximeringen skulle medföra tekniska svårigheter för de fall, då olika myndigheter
hade att utbetala arvode till en och samma verksläkare. Generalpoststyrelsen
har ifrågasatt nödvändigheten och lämpligheten av maximeringen.
Sveriges läkarförbunds centralstyrelse har anmärkt, att förslaget i
denna del innebure ett frångående av principen ersättning efter prestation
på ett sätt som medförde betänkliga konsekvenser.

Förslaget örn särskild ersättning med 3 kronor för år
och befattningshavare, som anlitat verksläkaren, har
helt avstyrkts av telegrafstyrelsen. Statskontoret har förordat nedsättning
av beloppet till 1 krona. Generalpoststyrelsen har uttalat sig för att ersättningen
beräknas efter ett mindre belopp för år och befattningshavare, som
under året varit hänvisad till verksläkaren. Sveriges läkarförbunds centralstyrelse
har riktat anmärkning dels mot att ersättningen enligt förslaget beräknas
i förhållande till antalet befattningshavare, som anlitat verksläkaren,
i stället för hela antalet till honom hänvisade befattningshavare, dels mot att
ersättningen icke föreslagits till högre belopp för läkare, som icke är provinsialläkare.

Beträffande frågan örn ersättning till verksläkare, som samtidigt
innehar statlig läkarbefattning, lia statskontoret, riksräkenskapsverket
och domänstyrelsen uttalat sig till förmån för den mening,
som uttryckts av reservanten inom medicinalstyrelsen. Statskontoret har
vidare framhållit såsom sin uppfattning, att det liksom nu borde åligga
läkare vid statens sinnessjukhus alt utan särskild ersättning lämna läkarvård,
som av dem lämpligen kunde beredas därtill berättigad sjukhuspersonal,
samt att det motsvarande borde gälla läkare vid fångvårds- och
vissa andra statliga anstalter.

Vad angår ersättningen till järnvägsläkare, har järnvägsstyrelsen
avstyrkt det föreslagna nya systemet för beräknande av denna ersättning
såsom alltför invecklat för praktisk användning. Statskontoret har förordat
enhetliga regler för järnvägsläkare och andra kikare. Jämväl Sveriges lä -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

karförbunds centralstyrelse har uttalat sig emot bestämmande av ersättningen
lill järnvägsläkare efter andra grunder än ersättningen till övriga verksläkare.

1936 års lönekommittés förslag rörande tjänsteläkare
inom försvarsväsendet.

Med avseende å ordnandet av läkarvården för beställningshavare vid försvarsväsendet
har man, enligt vad 1936 års lönekommitté framhåller, att
taga hänsyn till att särskilda tjänsteläkare finnas anställda för ombesörjande
av den militära hälso- och sjukvården vid de olika trupp förbanden och vid
vissa militära enheter i övrigt. Militärläkarna lia hittills haft att ombesörja
sjukvård även åt beställningshavare vid försvarsväsendet. Den fria sjukvård,
som dessa beställningshavare utom vid olycksfall i tjänsten haft tillgång
till, har regelmässigt varit beroende av om de kunnat inställa sig vid ordinarie
sjukvisitation eller om plats kunnat beredas dem å militärt sjukhus.

I samband med sitt förslag örn utsträckande av rätten till fri sjukvård inom
försvarsväsendet har lönekommittén berört frågan, huruvida militärläkarna
i denna sin egenskap böra, med eller utan särskild gottgörelse, åläggas att
såsom tjänsteplikt bestrida de göromål, som sjukvårdsrättens utsträckande
skulle medföra. Kommittén har därvid uttalat såsom sin uppfattning, att
formella hinder för en dylik anordning visserligen icke vore för handen men
att det av åtskilliga praktiska skäl icke skulle bliva lämpligt eller ens alltid
möjligt att binda läkarvårdsorganisationen vid ett utnyttjande av militärläkarna
i denna egenskap. Bland annat bär kommittén hänvisat till de
ojämnheter i arbetsfördelningen olika militärläkare emellan, som härvid
skulle föranledas av de starka växlingarna i antalet sjukvårdsberättigade
beställningshavare, samt jämväl till svårigheten att inom de truppförband,
där två ordinarie läkare finnas anställda, lämpligt fördela de ökade göromålen
dem emellan. Kommittén framhåller även, att sedan numera vissa större
grupper av arbetarpersonalen vid försvarsväsendet genom kollektivavtal
tillförsäkrats fri läkarvård i hemmet, förvaltningsmyndigheterna erhållit bemyndigande
att med civila läkare eller läkare å försvarsväsendets stat träffa
avtal angående ombesörjande mot särskild ersättning av nämnda läkarvård.
Lönekommittén har med hänsyn härtill förordat anställande av särskilda
läkare för ombesörjande av läkarvård enligt militära avlöningsreglementet.
Dock skulle dessa läkares uppdrag begränsas till alt omfatta
sjukvård i hemmet. Kommittén har nämligen funnit övervägande skäl tala
för att militärläkarna bibehållas vid den nuvarande skyldigheten att meddela
sjukvård i samband med ordinarie sjukvisitation. Det förutsättes, att
anställningarna såsom läkare för sjukvård åt beställningshavare i hemmen
skola stå öppna för såväl civila läkare som militärläkare.

Beträffande ersättningen framhåller kommittén såsom lämpligt, att den
grundas på det för närvarande inom vissa delar av statsförvaltningen tillämpade
systemet med viss ersättning per år och sjukvårdsberättigad anställningshavare.
Då ersättningen allenast skulle avse läkarvård i beställnings -

Kongl. Maj:ts proposition nr 271.

9

liavares hem, bör den enligt kommitténs uppfattning utgå med lägre belopp
än vad som blir fallet beträffande verksläkare vid den civila statsförvaltningen.

Yttranden.

Arméförvaltningen bär biträtt förslaget att anställa särskilda läkare för
ombesörjande av den utvidgade läkarvården vid försvarsväsendet. Med
åberopande av medicinalstyrelsens förslag beträffande verksläkare inom civilförvaltningen
förordar arméförvaltningen, att ersättningen till de för hemsjukvård
anställda tjänsteläkarna vid försvarsväsendet får utgå enligt provinsialläkartaxan,
men att visst årligt arvode därutöver eller särskild ersättning
för utfärdade intyg icke skall utgå. Arméförvaltningen ifrågasätter
maximering av ersättningen till 9 kronor för år och beställningshavare, som
under året anlitat tjänsteläkaren.

Marinförvaltningen förordar, att ersättningen till tjänsteläkare bestämmes
efter sjukkassetaxan.

Försvarsväsendcts lönenåmnd har lämnat lönekommitténs förslag i ämnet
utan erinran.

Statskontoret har uttalat, att det ville förefalla, som örn jämväl nu ifrågavarande
läkaruppgifter borde kunna åläggas militärläkarna, utan att deras
tjänstgöring skulle bliva alltför betungande. Anställande av särskilda läkare
anser statskontoret böra ifrågakomma allenast för det fall, att vederbörande
militära tjänsteläkare redan nu åliggande arbetsbörda motsvarar vad som i
allmänhet anses vara normalt för en statlig befattningshavare med samma
löneställning.

Kostnadsberäkningar.

För ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare vid civilförvaltningen,
utom statens järnvägar, räknar medicinalstyrelsen med en sammanlagd kostnad
till arvoden åt verksläkare av 645,000 kronor. Antalet befattningshavare
inom ifrågavarande förvaltningsgrenar har därvid uppskattats till omkring
38,000. I genomsnitt för befattningshavare uppgår den beräknade kostnaden
således till omkring 17 kronor.

De å järnvägsläkare belöpande arvodeskoslnaderna beräknar medicinalstyrelsen
till 350,000 kronor för omkring 20,000 ordinarie och icke-ordinarie
befattningshavare. Genomsnittskostnaden skulle således utgöra 17.5 kronor
per år och befattningshavare.

Till jämförelse må nämnas, att enligt av styrelsen anförda beräkningar de
nuvarande arvodena åt järnvägsläkare uppgå till i medeltal omkring 12 kronor
för år och befattningshavare, samt att enligt en i annat sammanhang verkställd
utredning kostnaderna för läkare vid postverket under år 1937 utgjort
i genomsnitt omkring 15 kronor för befattningshavare.

Medicinalstyrelsens beräkningar upptaga, enligt vad styrelsen framhåller,

Hillring till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Ni 271. 2

10 Kungl. Maj-.ts proposition nr 271.

icke reseersättningar, enär dessa ansetts svårligen kunna ens approximativt
beräknas.

Vad angår motsvarande kostnader inom försvarsväsendet, har 1936 års
lönekommitté antagit, att det årliga arvodet till tjänsteläkare i allmänhet icke
skulle behöva överstiga 5 kronor per beställningshavare.

För armén har arméförvaltningen uppskattat arvodeskostnaderna till 28,500
kronor för omkring 3,800 ordinarie beställningshavare. Arméförvaltningen
har därvid räknat med i genomsnitt 7.5 kronor för år och beställningshavare.
Reseersättningarna åt tjänsteläkare antager ämbetsverket icke komma att
uppgå till något nämnvärt belopp.

Sättet för kostnadernas bestridande.

I fråga örn de kostnader för sjukvård inom civilförvaltningen, som bestridas
av anslag å riksstaten, gäller för närvarande, att de avföras från
myndigheternas avlöningsanslag. Under erinran om den i årets statsverksproposition
förutsatta provisoriska åtgärden att för nästa budgetår upptaga
ett gemensamt anslag under sjunde huvudtiteln till ersättningar åt verksläkare,
ha statskontoret och riksräkenskapsverket i sina yttranden berört
frågan örn den ordning, som framdeles bör gälla i detta avseende. Statskontoret
har därvid anfört såsom sin uppfattning, att vid de till allmänna
civilförvaltningen hörande ämbetsverken samtliga kostnader för sjukvård
och läkemedel, således även kostnaderna för verksläkare, böra bestridas från
en under vederbörande myndighets avlöningsanslag uppförd, förslagsvis beräknad
anslagspost. Riksräkenskapsverket har yttrat bland annat:

Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning böra sjukvårdskostnaderna även
för framtiden avföras å myndigheternas avlöningsanslag. För vinnande av
en bättre överblick av statens utgifter för sjukvård åt befattningshavarna,
vilka kostnader komma att uppgå till avsevärda belopp, synas dessa utgifter
emellertid lämpligen böra redovisas för sig å en för såväl ordinarie
som icke-ordinarie tjänstemän under respektive avlöningsanslag å avlöningsstaten
uppförd anslagspost till sjukvård åt befattningshavare. Vid sidan av
den egentliga räkenskapsföringen bör tillika av myndigheterna för varje budgetår
lämnas en summarisk uppgift örn hithörande utgifters fördelning på
olika slag av sjukvårdskostnader.

Departementschefen.

Även enligt min mening böra kostnaderna för verksläkarna vid allmänna
civilförvaltningen bestridas av myndigheternas avlöningsanslag. Jämväl
kostnaderna för de tjänsteläkare vid försvarsväsendet, vilka skola omhänderhava
den sjukvård som ej ankommer på militärläkarna utan särskild
ersättning, böra bestridas från de anslag, av vilka personalens löner utgå.
En dylik anordning, som kan förväntas påverka avlöningsstaternas uppställning
och sättet för anslagsposternas beräknande, bör emellertid lämpligen
icke genomföras förrän viss erfarenhet vunnits om kostnadernas storlek
och fördelning. I avbidan härpå anser jag mig böra föreslå, att ett sär -

Kungl. Majlis proposition nr 271.

11

skilt anslag upptages under sjunde huvudtiteln, från vilket samtliga ifrågavarande
kostnader — såväl arvoden som reseersättningar åt läkarna —
torde få bestridas.

Beträffande medelsbehovet under nästa budgetår å nämnda anslag må
framhållas följande.

Det antal ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare, som utom affärsverkens
personal ingår i medicinalstyrelsens kostnadsberäkningar för civilförvaltningen,
uppgår enligt uppgift till omkring 20,000. Med hänsyn till
löneregleringens utsträckning till nya förvaltningsgrenar, däribland det statliga
undervisningsväsendet, bör nämnda tal ökas till 24,000. Med de avmedicinalstyrelsen
gjorda genomsnittsberäkningarna skulle den häremot svarande
kostnaden för ersättningar åt verksläkare uppskattas till i runt tal

410.000 kronor.

Antalet av de ordinarie eller icke-ordinarie anställningshavare inom försvarsväsendet,
för vilka tjänsteläkarkostnaderna böra bestridas från verksläkaranslaget,
torde kunna beräknas till 7,000. Efter de av arméförvaltningen
beträffande armén föreslagna genomsnittsberäkningarna skulle häremot
svara en kostnad för tjänsteläkarna vid försvarsväsendet av drygt

50.000 kronor.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, har medicinalstyrelsens
förslag på väsentliga punkter föranlett erinringar. De olika ändringsförslag,
sorn därvid framlagts, innebära såväl ökningar som minskningar i förhållande
till de nyss angivna kostnadsberäkningarna. Uppenbarligen möta,
innan den nu pågående, i det föregående omförmälda sakkunnigutredningen
blivit slutförd, då möjlighet kan förväntas förefinnas att fatta definitiv
ståndpunkt i ersättningsfrågan, vissa svårigheter att uppskatta medelsbehovet
å ifrågavarande anslag. Med ledning av de återgivna kostnadsberäkningarna
får jag emellertid föreslå, att anslaget, som bör givas förslagsanslags
natur, bestämmes till 460,000 kronor.

Det torde få ankomma på Kungl. Majit att, sedan utredningen fullbordats,
meddela erforderliga bestämmelser angående ersättningarna åt ifrågavarande
läkare.

Slutligen må framhållas, att det måhända kommer att visa sig lämpligt
att införliva den verksläkarorganisation, som avses i förenämnda kungörelse
den 18 juli 1935 (nr 461), med den nu ifrågavarande organisationen. I
så lall torde binder icke möta att bestrida de enligt sagda kungörelse utgående
ersättningarna från det anslag, varom bär är fråga. På anslagsberäkningen
inverkar denna fråga icke.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att

till Ersättningar åt verksläkare å driftbudgeten för budgetåret
1939/40 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av ............................ kronor 460.000.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
V. Schwartz.

397759. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.