Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
1
Nr 238.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag för
anläggande av gemensamma tvättinrättningar på
landsbygden; given Stockholms slott den 17 mars
1939.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 17 mars 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Eriksson.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
1 årets statsverksproposition har Kungl. Majit under nionde huvudtiteln,
punkt 148, föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet,
som kunde bliva riksdagen förelagd, till Åtgärder till lättande av hemarbetet
på landsbygden för budgetåret 1939/40 beräkna ett reservationsanslag
av 50,000 kronor. Jag torde nu ånyo få anmäla detta ärende för Kungl.
Majit.
Genom beslut den 29 januari 1937 bemyndigade Kungl. Majit chefen för
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 238. 1
2
Kungl. Maj-.ts proposition nr 238.
jordbruksdepartementet att tillkalla särskilda utredningsmän för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande vissa åtgärder till lättande av
arbetsförhållandena inom det mindre jordbruket. Med stöd av detta bemyndigande
tillkallade jag såsom utredningsmän professorn vid lantbrukshögskolan
P. L. Nanneson, tillika ordförande, ingenjören N. H. Berglund i
Ultuna, ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren A. Andersson
i Bussjö, ledamoten av riksdagens andra kammare agronomen S. Janson
i Sparreholm samt lantbrukaren F. Karlsson i Nöttja. Den 30 oktober 1937
avgav utredningen, vilken antagit benämningen 1937 års utredning angående
det mindre jordbrukets arbetsförhållanden, betänkande med förslag till åtgärder
för befrämjande av gemensam maskinanvändning inom det mindre
jordbruket. Sedermera bemyndigade Kungl. Maj:t den 14 januari 1938 chefen
för jordbruksdepartementet dels att uppdraga åt nyssnämnda utredningsmän
att verkställa utredning och inkomma med förslag rörande utnyttjandet
av tekniska hjälpmedel, ägnade att underlätta arbetet inom
ekonomi- och bostadshus på landsbygden, dels ock att för denna utredning
tillkalla ytterligare tre utredningsmän. Med stöd av detta bemyndigande
tillkallade jag såsom nya ledamöter i utredningen fru Alfrida Linders
i Staffanstorp, vice ordföranden i Svenska landsbygdens kvinnoförbund
fröken Karin Collin i Njutånger och hemkonsulenten fröken Greta Nordlund
i Uddevalla. Den 27 februari 1939 har utredningen avgivit förslag om
statsunderstöd för inrättande av gemensamma tvättanläggningar, över detta
förslag lia yttranden avgivits den 1 mars 1939 av lantbruksstyrelsen och den
9 i samma månad av statens egnahemsstyrelse.
Utredningen har därefter den 10 mars 1939 inkommit med betänkande
med förslag till åtgärder för underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre
lanthemmen (stat. off. utr. 1939: 6), i vilket betänkande jämväl nyssnämnda
förslag upptagits.
Utredningens förslag.
Utredningens förslag i fråga örn statsunderstöd för inrättandet av gemensamma
tvättanläggningar innebär i huvudsak följande.
Vissa olika försökstyper av tvättanläggningar skulle utföras. Antalet typer
av tvättanläggningar, som utredningen tänkt sig böra utföras, uppgår
till 19. Av vissa typer skulle två eller tre försöksanläggningar komma till utförande.
Enligt utredningens mening skulle sammanlagt 31 anläggningar utföras.
Statsbidrag skulle lämnas till föreningar, som utförde anläggningarna,
med 25 procent av anläggningskostnaderna. Såsom villkor för erhållande
av statsbidrag borde krävas, att tvättförenings stadgar godkänts av
vederbörande tillsynsmyndighet, att anläggningen utförts i fullständig överensstämmelse
med fastställd plan, samt att föreningen förbundit sig att under
en tid av tre år utföra noggrann kontroll över avverkning och driftskostnader
enligt fastställt formulär. Av det föreslagna statsbidraget skall 70
procent utgå sedan anläggningen färdigställts och godkänts samt återstående
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
3
30 procent med 10 procent för vart och ett av de följande tre åren, sedan omförmälda
kontrollmaterial avlämnats och godkänts.
Det administrativa handhavandet av denna bidragsverksamhet borde överlåtas
på lantbruksstyrelsen. Organiserandet av verksamheten liksom kontrollen
av anläggningarna samt det inkomna kontrollmaterialets bearbetning
skulle däremot handhavas av ett av utredningen föreslaget institut för hemarbetets
rationalisering.
De totala kostnaderna för försöksanläggningarna beräknades till 370,300
kronor. Enligt de föreslagna grunderna för bidrag skulle kostnaderna för
staten för uppförandet av försöksanläggningarna utgöra 92,575 kronor. Därest
en tredjedel av de föreslagna anläggningarna hunne att bli färdiga före
utgången av nästa budgetår, skulle enligt utredningens uttalande av detta
belopp under budgetåret 1939/40 erfordras (30,000 X 0.7 =) 21,000 kronor.
Härutöver skulle erfordras ett belopp av omkring 1,000 kronor för anlitande
av nödig expertis för planläggning och organiserande av verksamheten under
ett första halvår, till dess nyssnämnda institut hunne att träda i funktion
och övertaga dessa uppgifter liksom kontrollen av verksamheten. För budgetåret
1940/41 skulle erfordras 45,000 kronor. Återstoden av bidraget syntes
böra fördelas på de tre därpå följande budgetåren.
Utredningen har även föreslagit, att medel ställas till förfogande för viss
upplysningsverksamhet.
Utredningen har såsom allmän motivering till förslaget anfört i huvudsak
följande.
I den allmänna diskussionen om lämpliga åtgärder för att förbättra arbetsförhållandena
för landsbygdens husmödrar har under de senaste åren
frågan om anordnandet av gemensamma, maskinellt utrustade tvättstugor
varit föremål för livligt intresse. Så har Hallands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott tillsatt en särskild kommitté, som den 30 maj 1938 avlämnat
utredning och förslag rörande anordnandet av andelstväUxtugor i
Hallands län. Även inom andra hushållningssällskap har denna fråga behandlats.
Av de arbeten, som fortfarande allmänt utföras i hemmen av kvinnorna,
torde tvättarbetet höra till de mest betungande. Vid många gardar utföres
tvättarbetet alltjämt under de mest primitiva förhållanden, ofta ute under
bar himmel, även vintertid. Att arbetet därigenom blir icke endast onödigt
tungt utan även hälsovådligt torde vara uppenbart. Åstadkommandet av
bättre arbetsförhållanden för tvätt är därför i hög grad behövligt. Redan
genom ordnandet av enkla tvättstugor för handtvätt, utrustade med bykgryta,
sköljbassäng, tvättbaljor och vattenledning, åstadkommes avsevärda
förbättringar. Det är emellertid först genom användning av^ moderna tvättmaskiner,
som någon större minskning av arbetet^ kan ernås. Maskintvätt
medför ej endast den fördelen, att den tid, som åtgår för arbetets utförande,
minskas högst avsevärt, utan själva arbetet blir även mycket lättare. Förutom
dessa fördelar innebär maskintvätt dessutom att kläderna nötas långt
mindre, därför att den mekaniska påfrestningen i en god tvättmaskin är
mindre än vid handtvätt, därför att mindre frätande tvättmedel kunna användas
samt också därför, att torkningen medelst centrifugering samt eventuellt
användning av varmluft sker mycket snabbare. Många husmödrar
lia visserligen den uppfattningen, att maskintvätt skulle vara mera pafres
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
tande för kläderna än handtvätt. Undersökningar lia emellertid visat, att
detta icke är förhållandet. Om samma anspråk ställas på den färdiga tvättens
renhet, medför riktigt utförd maskintvätt väsentligt mindre åverkan på
kläderna än handtvätt, utförd med användning av de kemiskt verkande
tvättmedel, som nu allmänt brukas för att underlätta tvättarbetet.
Införandet av moderna tvättmaskiner vid jordbrukarhemmen skulle därför
medföra stora fördelar i hygieniskt, arbetsbesparande och ekonomiskt
hänseende. Förekommande goda och effektiva tvättmaskiner äro emellertid
så dyrbara, att deras användning i de enskilda jordbrukarhemmen endast
kan bli möjlig i undantagsfall. Tvättmaskinernas stora fördelar kunna emellertid
komma den enskilde till godo genom upprättandet av gemensamma
tvättanläggningar, så att maskinernas kapacitet kan effektivt utnyttjas och
anläggningskostnaderna för den enskilde på så sätt reduceras till en bråkdel.
I en vid betänkandet fogad bilaga har civilingenjören Sven Grähs framlagt
olika förslag till tvättanläggningar, som skulle kunna komma till utförande.
Dessa förslag avse 19 olika typer av anläggningar. Bland dessa typer
kan urskiljas följande fyra huvudgrupper, nämligen transportabla tvättanläggningar,
stationära tvättanläggningar för upp till 120 familjer, stationära
anläggningar för mer än 120 familjer, avsedda för uppvärmning med
lågtrycksånga, samt stationära anläggningar, där arbetet helt utföres av anläggningens
personal.
Rörande de olika anläggningarnas lämplighet och utrustning har utredningen
anfört bland annat.
Det torde vara uppenbart att det är nödvändigt, att de kontanta utgifterna
för tvätten hållas låga, örn husmödrarna, i all synnerhet vid de mindre jordbruken,
skola ha ekonomisk möjlighet att använda sig av tvättanläggningarna.
Det kan därför synas naturligast att husmödrarna själva sköta maskintvätten,
varigenom de kontanta utgifterna kunna begränsas till vad som är
erforderligt för bestridande av räntor och amortering för anläggningen jämte
kostnaderna för tillsyn, bränsle, kraft och tvättmedel. Å andra sidan torde
det för många husmödrar möta stora svårigheter att ordna med transport
av tvättkläderna till och från anläggningen samt även att vara borta från
hemmet. Dessa svårigheter torde bli särskilt stora i trakter med gles befolkning
och därmed följande relativt stora avstånd till tvättstugan. I många
fall torde man därför bli nödsakad räkna med att tvättarbetet utföres av
andra. Detta torde i och för sig ej möta större svårigheter, tvättarbetet kan
exempelvis utföras av den, som har övervakningen av tvättanläggningen sig
anförtrodd. För många husmödrar kan dock den ökning av kostnaderna
för tvätten, som därav måste bli följden åtminstone vid mindre anläggningar,
bliva betungande.
Då emellertid de maskiner, som användas i en fullt modern tvättanläggning,
eJ äro särskilt tunga eller skrymmande, och då utrymmesbehovet ej är
stort, bör det ej vara omöjligt att göra hela tvättanläggningen flyttbar. Att
köra en dylik tvättvagn från gård till gård torde i vissa fall vara lättare än
att transportera både husmodern och tvätten till och från en stationär anläggning.
Man vinner genom en dylik anordning även den fördelen, att husmodern
ej behöver lämna gården utan hela tiden kan ha uppsikt över
hemmet.
Beträffande tvättanläggningarnas utrustning är det önskvärt, att denna är
fullständig, d. v. s. även innefattar anordningar för klädernas torkning och
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
mangling. Först därigenom blir arbetsbesparingen den största möjliga.
Strykning av kläderna torde däremot utan olägenhet kunna ske i hemmen.
Vissa skäl tala emellertid även för mindre fullständiga utrustningar. Dels
bli därigenom kostnaderna för anläggningens amortering, förräntning och
skötsel mindre, dels blir den tid, som husmodern är nödsakad uppehålla sig
i tvättanläggningen, kortare. Dylika små tvättanläggningar utrustas lämpligen
med endast tvättmaskin och centrifug. Kläderna transporteras då
halvtorra hem, varefter torkning och mangling sker i hemmet. Detta medför
givetvis ökat arbete men torde dock kunna anses lämpligt i vissa fall.
I de norra delarna av landet bör dock denna typ undvikas, enär torkning i
hemmet under vintern där medför stora svårigheter.
Det är uppenbart, att större anläggningar, avsedda för ett stort antal familjer,
medföra lägre omkostnader per kilogram tvätt, dels därigenom att
maskinerna kunna göras större och effektivare, dels därigenom att maskinerna
kunna utnyttjas bättre. Å andra sidan medföra stora anläggningar, särskilt
i glest befolkade trakter, långa transporter. Anläggningens storlek bör
därför i varje enskilt fall anpassas efter de lokala förhållandena.
Även i andra avseenden äro tvättanläggningarnas utrustning beroende av
förhållandena på platsen. I vissa fall kan en befintlig vattenledning användas,
i andra erfordras en särskild hydrofor för anläggningens behov. ^ Inom
elektrifierad trakt kan elektrisk energi erhållas från ledningsnätet då däremot
i trakter utan elektrisk energi generatoraggregat bör installeras.
Förut har påpekats att tvättanläggningar kunna användas antingen så,
att husmödrarna själva utföra tvättarbetet, eller så, att de uppdraga åt andra
att där tvätta deras kläder. Det torde dock vara uppenbart, att i de fall
tvättarbetet ej utföres av husmödrarna själva, detta kan rationellare ske i
härför specieilt inrättade större tvättanläggningar. I en dylik stor anläggning,
som lämpligen benämnes tvättanstalt, bör nämligen arbetet genom insättandet
av stora maskiner och anlitandet av utbildad personal kunna avsevärt
rationaliseras och förbilligas. Under förutsättning att anläggningen
drives som andelsföretag torde även flera för enskilda dylika företag fördyrande
faktorer kunna elimineras. Så t. ex. kan den dyrbara märkningen
göras obehövlig, örn varje medlem själv anbringar ett permanent märke på
varje plagg. Transporterna kunna göras billigare, örn hämtning och avlämning
av kläder planeras med tanke på lägsta transportkostnader. Tvättanstaiterna
måste dock vara tämligen stora, örn driften skall bli billig, och
denna typ av tvättanläggningar passar därför bäst i tättbebyggd ort.
Som av det förut anförda framgår kunna gemensamma tvättanläggningar
anordnas på flera olika sätt. De typer som kunna ifrågakomma äro dels
mindre, transportabla anläggningar, i vilka tvättarbetet utföres på gårdarna,
dels stationära anläggningar av varierande storlek, där arbetet kan utföras
antingen av husmödrarna själva eller av lejd arbetskraft, samt dels egentliga
tvättanstalter där tvättarbetet utföres uteslutande av anställd personal.
Vilken typ och storlek som i visst fall bör föredragas är beroende dels av
de lokala förhållandena, dels av anläggnings- och driftskostnadernas storlek
per kilogram tvätt.
I en vid betänkandet fogad tabell (s. 88—89) lia upptagits de viktigaste
uppgifterna rörande de olika anläggningarnas utrustning samt anläggningsoch
driftskostnaderna ävensom de beräknade tvättningskostnaderna för varje
typ av anläggning. Beträffande det närmare innehållet i dessa uppgifter tilllåter
jag mig hänvisa till tabellen.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
I fråga om innehållet av berörda uppgifter har utredningen anfört iliand
annat:
Avsevärd skillnad råder mellan tvättkostnaderna i tvättanläggningar med
torkrum och mangel och tvättkostnaderna i anläggningar med i övrigt lika
utrustning, men där kläderna endast tvättas och centrifugeras. I de fall, då
husmodern själv utför arbetet, är denna skillnad i medeltal 6.2 öre per
kilogram tvätt, samt i de fall, då hon anlitar betald hjälp för utförande av
arbetet, i medeltal 15 öre. Då elektrisk kraft ej finnes tillgänglig och strömmen
måste tagas från särskilt generatoraggregat, ökas kostnaderna med i
genomsnitt 4.2 öre per kilogram tvätt. Vidare framgår, att tvättningskostnaderna
äro avsevärt lägre i de större anläggningarna än i de mindre. Så
äro kostnaderna, arbetskraften medräknad, i stationära anläggningar med
mangel för 40 familjer 34.6 öre, för 60 familjer 29.0 öre samt för 120 till 360
familjer mellan 26.5 och 27.8 öre per kilogram tvätt. En särställning intager
den största anläggningen för 600 familjer med fast anställd tvättpersonal,
där tvättkostnaderna uppgå till endast 18.9 öre per kilogram.
Vid jämförelse mellan de olika anläggningarna bör även själva anläggningskostnaden
per familj tillmätas betydelse. Svårigheterna vid genomförande
av gemensamma anläggningar torde nämligen i ej ringa grad bestå
i anskaffande av anläggningskapitalet. Även här äro helt naturligt skillnaderna
mellan anläggningar med och utan mangel avsevärda. Större anläggningar
medföra i allmänhet lägre kostnader per familj. Så äro kostnaderna
för tvättanläggningar med varmmangel och utan generator för 30 familjer
235 kronor, för 60 familjer 143 kronor och för 120 familjer 124 kronor. Även
här intager den största anläggningen för 600 familjer en särställning med
en anläggningskostnad av endast 84 kronor per familj.
I jämförelse med nämnda kostnader för tvätt i maskinella gemensamma
tvättstugor äro tvättkostnaderna i enskilda eller gemensamma tvättstugor
för handtvätt väsentligt högre, ungefär det dubbla, om husmoderns eget arbete
anlitas. Även anläggningskostnaderna per familj äro för de enklaste
tvättstugorna högre än för maskinella anläggningar med motsvarande utrustning,
d. v. s. utan mangel. Detta beror huvudsakligen på att tvättstugor
utan maskiner ha en avsevärt mindre kapacitet än de med maskiner, varigenom
anläggningskostnaden måste delas mellan ett mindre antal familjer. I
en modernt utrustad tvättanläggning kan en familj utföra hela tvättarbetet
på mindre tid än en dag, en tvättstuga för handtvätt måste däremot disponeras
2 å 3 dagar av en enda familj vid varje tvättillfälle. Till de högre
tvättningskostnaderna bidrager även att det för handtvätt fordras ungefär
dubbelt så mycket tvättmedel som vid maskintvätt. Byggnadskostnaden för
enkel tvättstuga för en familj har, med hänsyn till att i vissa fall tillgängligt
utrymme med endast ringa omändring kan användas, uppskattats till
i medeltal 200 kronor. Denna kostnad kan synas mycket låg, men årskostnaden
höjes genom att man å andra sidan räknat med samma korta amorteringstid
som för de maskinella anläggningarna.
Utredningen har härefter såsom motivering till förslaget anfört bland annat
följande.
Av de framlagda beräkningarna synes framgå att betydande fördelar
kunna uppnås genom ett utbyte av den vanliga handtvätten mot maskintvätt.
Först och främst skulle betydande besparing av manuellt arbete kunna göras.
Vid handtvätt har arbetsförbrukningen, inberäknat vattenbärning, eldning,
tvättning, sköljning och vridning, uppskattats till i medeltal 30 minuter
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
7
per kilogram tvätt. Vid maskintvätt förbrukas endast 5 ä 7 minuter för
motsvarande arbete. Omkring 70 å 80 procent av arbetstiden skulle sålunda
inbesparas. Härtill kommer att handtvätt är ett tungt arbete, under det att
vid maskintvätt det manuella arbetet består — förutom eldning —• endast i
att lägga kläderna i maskinen, reglera vattenkranar och avlopp, taga de
rena och färdigsköljda kläderna ur maskinen samt packa dem i centrifugen,
där urpressningen sker så fullständigt, att endast en mindre del av vattnet
blir kvar i kläderna. Av de 5 å 7 minuter per kilogram kläder, som förbrukas
vid maskintvätt är endast 3 minuter effektivt arbete, under det att
de för handtvätt angivna 30 minuterna avse tungt arbete nästan hela tiden.
Även rent ekonomiskt skulle maskintvälten ställa sig lönande och detta
också örn man bortser från skillnaderna i använd arbetstid. Om ingen ersättning
i någotdera fallet beräknas för det manuella arbetet, skulle kostnaderna
per kilogram tvätt vid maskinell anläggning uppgå till högst 16.5 öre vid
transportabel och till högst 13.8 öre vid stationär anläggning mot 24.3 resp.
30.3 öre vid handtvätt.
I tvättanläggningar, som utrustas med torkrum samt med kall- eller varmmangel,
ha kostnaderna per kilogram tvätt exklusive arbetskostnaderna visserligen
beräknats avsevärt större än de för maskintvätt här ovan anförda
eller i transportabla anläggningar högst 25.4 öre och i stationära anläggningar
högst 19.2 öre per kilogram, men även här understiga dessa övriga kostnader
de för enbart handtvätt (alltså exklusive arbetet även med torkning och
mangling) beräknade.
Genom övergång till maskintvätt skulle sålunda, förutom besparingar i
arbetstid, även uppnås avsevärda besparingar i övriga på tvätten belöpande
kostnader. Härtill kommer, att nötningen av kläderna bör bli mindre än
vid den efter vanliga metoder utförda handtvätten.
Utredningen har emellertid framhållit, att de av utredningen gjorda kostnadsberäkningarna
på vissa punkter äro tämligen osäkra.
Såsom motivering för den omfattning, vari försöken enligt utredningens
förslag borde utföras, har utredningen anfört i huvudsak följande.
Om utredningen hyser en viss tveksamhet mot att redan nu rekommendera
anordnandet av gemensamma tvättanläggningar i stor omfattning är det
dock icke därför, att den ekonomiska lönsamheten av dylika anläggningar
kan anses osäker. Utredningen anser däremot, att innan en sådan aktion
igångsättes, större erfarenhet bör inhämtas framförallt om de för olika lokala
förhållanden mest lämpliga typerna av anläggningar. I anslutning till
dessa synpunkter finner utredningen det därför mest ändamålsenligt, att
statens medverkan för befrämjandet av en sund utveckling på ifrågavarande
område lämnas i form av vissa bidrag för åstadkommande snarast möjligt av
ett icke allt för litet antal försökstvättstugor.
Dylika försökstvättstugor bol de representera med hänsyn till storleken och
utrustningen varierande typer av sådana anläggningar, vilka kunna antagas
vara mest lämpliga under skilda, mera allmänt förekommande lokala förutsättningar.
Vid dessa försöksanläggningar borde noggrann kontroll föras
över anläggningskostnaden samt över den löpande driften. Fortlöpande anteckningar
borde sålunda töras beträffande tvättmängd, använd arbetstid,
förbrukade driftsmedel o. s. v. Härigenom skulle ett värdefullt erfarenhetsmaterial
kunna vinnas till gagn för den fortsatta utvecklingen på området.
8
Kungl. May.ls proposition nr 238.
Yttranden.
I de avgivna yttrandena har utredningens förslag i huvudsak tillstyrkts.
Lantbruksstyrelsen har emellertid ansett, att tillsynsmyndighet för ifrågavarande
verksamhet borde bliva statens egnahemsstyrelse. Styrelsen har
även ansett, att antalet typer för anläggningar kunde något begränsas. Liknande
uttalande har gjorts av egnahemsstyrelsen. Denna har även ifrågasatt
inrättande av en särskild lånefond för att underlätta finansieringen av
anläggningarna.
Ur yttrandena må i övrigt här återgivas följande.
Lantbruksstyrelsen har anfört bland annat:
Det torde vara obestridligt, att tvättarbetet på landsbygden, som alltjämt
på många håll utföres under synnerligen primitiva förhållanden, är ett av de
tyngsta och ofta även mest hälsovådliga arbeten, som landsbygdens kvinnor
hava att utföra. Det är därför naturligt, att då det gällt övervägandet
av åtgärder till lättandet av hemarbetet på landsbygden, förslag om anordnande
av gemensamma, maskinellt utrustade tvättstugor varit föremål för
livligt intresse.
Lantbruksstyrelsen kan därför helt ansluta sig till de sakkunnigas åsikt,
att gemensamma tvättstugor med modern maskinell utrustning skulle i hög
grad underlätta arbetet för landsbygdens kvinnor. Dock vill lantbruksstyrelsen
betona, att — såsom även de sakkunniga framhållit — förhållandena
äro så olika i olika delar av landet, att större erfarenhet bör vinnas beträffande
lämpliga typer av anläggningar, tvättstugornas anläggnings- och driftskostnader
m. m., innan staten lämnar sin medverkan i större utsträckning
till anordnandet av dylika gemensamma tvättanläggningar.
Det synes lantbruksstyrelsen, att antalet typer av tvättanläggningar, som
föreslagits att komma till utförande, borde kunna begränsas och likaså antalet
av varje typ, varigenom de totala anläggningskostnaderna skulle kunna
minskas och sålunda även det ifrågasatta statsbidraget.
Beträffande utredningens förslag att det administrativa handhavandet av
ifrågavarande bidragsverksamhet bör ombesörjas av lantbruksstyrelsen men
att organiserandet av verksamheten liksom kontrollen av anläggningarna
samt det inkomna kontrollmaterialets bearbetning bör anförtros åt ett särskilt
organ, institutet för hemarbetets rationalisering, så vill lantbruksstyrelsen
ifrågasätta lämpligheten av att uppdela verksamheten på två olika
organ. Vidare torde det kunna ifrågasättas, om icke statens egnahemsstyrelse,
som handhar den statsunderstödda byggnadsverksamheten på landsbygden,
borde i stället för lantbruksstyrelsen ombesörja det administrativa
handhavandet av här föreslagen bidragsverksamhet.
Statens egnahemsstyrelse har i huvudsak uttalat:
Egnahemsstyrelsen delar till fullo de av utredningen gjorda uttalandena
om behovet av, att åtgärder måtte vidtagas för åstadkommande av bättre
arbetsförhållanden för tvätt å den egentliga landsbygden. De av utredningen
föreslagna statligt understödda försöksanordningarna i sådant syfte finner
egnahemsstyrelsen därför vara behjärtansvärda.
Med hänsyn till de på landsbygden i dess skilda delar rådande olika förhållanden
finner emellertid egnahemsstyrelsen — i likhet med lantbruksstyrelsen
— det ur flera synpunkter vara tillrådligt, att försöksverksamheten på
Kungl. Majlis proposition nr 238.
9
hithörande område, åtminstone till en början, innan någon erfarenhet vunnits,
begränsas till att avse ett färre antal såväl anläggningar som typer än
vad utredningen tänkt sig. Sålunda synes med anordnande av sådana dyrbara
anläggningar, som utredningen benämnt tvättanstalter, tills vidare böra
anstå. Med den inställning, som i allmänhet alltjämt torde förefinnas bland
landsbygdens husmödrar, finnes anledning befara, att det kominer att taga
en icke ringa tid, innan husmödrarna i större omfattning lärt sig uppskatta
de fördelar, som kunna ligga i att få sin tvätt helt ombesörjd vid med enbart
maskinell utrustning försedda större tvättinrättningar. Härigenom och
med hänsyn även till den relativt giesa bebyggelse, som vanligtvis kännetecknar
den egentliga landsbygden, torde under närmaste framtiden -— ej ens på
mera tättbebyggda orter — näppeligen den anslutning till och det utnyttjande
av större maskinellt utrustade tvättanläggningar vara att förvänta, som
torde erfordras för att en ekonomisk drift av desamma skall kunna möjliggöras.
Den typ på gemensamma tvättstugor, som på den verkliga landsbygden
mest torde motsvara husmödrarnas önskemål, synes styrelsen vara sådan,
där både handtvätt och maskintvätt kunna utföras. Ett mycket stort
antal av landsbygdens husmödrar — troligen det övervägande flertalet —
torde säkerligen för en avsevärd tid framåt helst önska att själva få övervaka
och ombesörja sin tvätt. Det huvudsakliga önskemålet för dem torde
vara att få möjlighet att kunna utföra tvätten i för handtvätt ordentligt inredda
och härför väl utrustade tvättstugor. Att anordna gemensamma tvättstugor,
avsedda för enbart maskintvätt, torde enligt styrelsens mening därför
icke vara tillrådligt, om man vill giva husmödrarna möjlighet att mera allmänt
övergiva sitt gamla oftast mycket både arbetskrävande och hälsovådliga
tvättsystem hemma vid gårdarna. Nu åsyftad för hand- och maskintvätt
kombinerad typ på tvättstugor, som egnahemsstyrelsen finner särskilt
värd att prövas, borde dock lämpligen vara försedd med både centrifug,
mangel och torkrum. Anläggningens storlek finge givetvis i vart särskilt
fall anpassas med hänsyn till den på platsen rådande bebyggelsetätheten och
den påräkneliga anslutningen till företaget.
Då genom den skedda och alltjämt pågående rationaliseringen och
centraliseringen av mejerihanteringen inom vårt land driften vid åtskilliga
mejerier i särskilt mellersta och södra Sverige blivit nedlagd, torde ännu
kvarvarande mejeribyggnader med deras vanligtvis centrala belägenhet vara
väl ägnade att tillvaratagas och i erforderlig mån omändras till gemensamma
tvättstugor, alldenstund i dylika mejeribyggnader, som nu stå oanvända, för
tvätt erforderliga och oftast mycket kostnadskrävande vatten- och avloppsfrågor
redan i huvudsak finnas ordnade, och där måhända i viss mån förefintlig
även maskinell utrustning, såsom exempelvis ångpanna, skulle kunna
användas.
En fråga, som försöksvis torde söka lösas i samband med anordnande
av gemensamma tvättstugor, vore även badhusfrågan på landsbygden. Tillkomsten
av badhus har rönt stort intresse från landsbygdens befolkning i
respektive kommuner, och badhusen hava varit mycket livligt frekventerade.
Då emellertid anordnandet av dylika friställda badhus kräva rätt höga anläggningskostnader,
torde en kombination av tvättstugor och badhus vara
väl värd att närmare prövas i samband med tvättstugufrågans tilltänkta lösning.
I fråga örn på vilket sätt, blivande tvättföreningar lämpligen borde kunna
anskaffa det för gemensamma tvättstugor erforderliga anläggningskapitalet,
hava — såvitt av remisshandlingarna framgår — inga närmare riktlinjer
angivits. Måhända torde erforderligt kapital av föreningarna kunna an
Bihang
till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 238. 2
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
skaffas genom upplåning i jordbrukskassor mot tecknade andelar såsom
säkerhet. För ernående av en god lösning av denna penninganskaffningsfråga
vid blivande tvättstuguanläggningar torde dock måhända en statlig
fond för ändamålet behöva inrättas, från vilken föreningarna eventuellt mot
kommuns borgen skulle på förmånliga villkor kunna upplåna erforderligt
anläggningskapital.
I det^ av lantbruksstyrelsen över utredningens förslag avgivna yttrandet
har ifrågasatts, örn icke egnahemsstyrelsen, som handhar den statsunderstödda
byggnadsverksamheten på landsbygden, borde i stället för lantbruksstyrelsen
ombesörja det administrativa handhavandet av den föreslagna bidragsverksamheten.
Häremot har egnahemsstyrelsen intet att erinra. Därest
försöksverksamheten i fråga skulle komma att omhänderhavas av egnahemsstyrelsen,
synas egnahemsnämnderna lämpligen böra få fungera såsom
underorgan.
2HPdtfTrU>'' Arbetsförhallandena för husmödrar i de mindre lanthemmen torde i allmänhet
vara synnerligen otillfredsställande och tyngande. Detta sammanhänger
med att bostäderna ofta äro obekväma och olämpligt ordnade ur
arbetssynpunkt. Köksinredningen och hemmets utrustning i övrigt lämna
såväl ur arbetstekniska som hygieniska synpunkter mycket övrigt att önska.
Härtill kommer att arbetsbördan är mycket betydande till följd av att husmodem
i många fall kanske mer än erforderligt även deltager i lantbruksarbetet
såväl vid djurens skötsel som, i varje fall tidvis, i arbetet på fälten.
Härigenom blir arbetsdagen för husmodern i allmänhet lång och synnerligen
krävande. Den starka flykten av kvinnlig ungdom från landsbygden torde i
icke ringa utsträckning sammanhänga med den stora arbetsbelastning och de
i många fall alltför obekväma och svåra förhållanden, under vilka kvinnorna
ha att utföra sitt arbete i lanthushållen, även örn en bidragande orsak är
att arbetskraften i vissa fall är större än behövligt och den ersättning ungdomen
kan erhålla för sitt arbete till följd härav icke blir tillfredsställande.
Varje uppslag ägnat att råda bot för nyssberörda missförhållanden bör hälsas
med tillfredsställelse. Utredningen har i sitt betänkande framlagt ett
flertal förslag i ämnet. Det nu ifrågavarande förslaget avser att genom
statsbidrag söka få fram olika slags tvättanläggningar med maskinell utrustning
för underlättande av arbetet med tvätten i de mindre lanthushållen.
Såsom utredningen framhållit utföres tvättarbetet å landsbygden i allmänhet
under primitiva förhållanden. Några maskinella anordningar finnas såsom
regel icke och ofta saknas till och med vanliga tvättstugor. Arbetet utföres
ofta i det fria även vintertid. En betydande hjälp skulle sålunda lämnas
husmödrarna på landsbygden därest frågan om anordnande av gemensamma
tvättanläggningar med maskinell utrustning kunde lösas på ett tillfredsställande
sätt. För hemmen skulle en stor vinst uppstå genom besparing
i tid, arbete och kostnader vid tvätt i sådana anläggningar. Ett
steg mot en lösning av nyssberörda spörsmål synes vara den av utredningen
föreslagna bidragsverksamheten för uppförande av försöksanläggningar. Jag
förordar alltså att en bidragsverksamhet i nyssberörda syfte igångsättes.
Vad angår formerna för den nu ifrågasatta bidragsverksamheten kan jag
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
11
i huvudsak biträda vad utredningen härutinnan föreslagit. Statsbidrag torde
sålunda böra lämnas för anskaffande av antingen fasta eller flyttbara
tvättanläggningar. Bidragen böra uppenbarligen för att nå syftet med verksamheten
lämnas endast i de fall då fråga är örn anläggningar avsedda att
underlätta tvättandet för husmödrar å den egentliga landsbygden. Storleken
av statsbidraget torde i allmänhet böra bliva av den omfattning utredningen
förordat. Sålunda torde staten böra lämna bidrag med 25 procent av anläggningskostnaderna.
Emellertid synes möjlighet böra finnas att lämna
större bidrag än nu nämnts. Det torde nämligen kunna befaras att i vissa
fall svårigheter skola uppstå att med nyssnämnda bidragsbelopp vinna anslutning
till verksamheten. Särskilt torde detta komma att bliva fallet i glesare
bebyggda trakter där på grund av avståndet icke alltid den mest ekonomiska
anordningen kan åstadkommas och där befolkningens ekonomiska
ställning motiverar ett kraftigare handtag. Då verksamheten till en början
måste betraktas som ett försök och avser att bereda erfarenhet rörande
de olika anläggningstypernas användbarhet, torde även i vissa fall för att få
verksamheten i gång vara önskvärt att kunna tillämpa en högre bidragsprocent
än utredningen föreslagit. Statsbidraget torde dock icke böra överstiga
40 procent av kostnaderna. Anskaffandet av övriga medel för täckande
av anläggningskostnaderna torde kunna ske på privat väg. Att inrätta
en lånefond för ändamålet synes i varje fall icke för närvarande böra ske.
De av utredningen förordade villkoren för erhållande av statsbidrag torde
i huvudsak böra godtagas. Såsom villkor härför torde sålunda böra krävas,
att stadgarna för den förening, som skall handha anläggningen, godkänts av
vederbörande tillsynsmyndighet, att anläggningen utförts i överensstämmelse
med godkänd plan samt att föreningen förbundit sig att under en tid av
tre år utföra noggrann kontroll över anläggningens driftskostnader och arbete.
De av utredningen föreslagna bestämmelserna angående bidragens utbetalande
synas mig något kunna mildras och bidragen sålunda utbetalas
åtminstone i viss utsträckning redan innan anläggningen helt slutförts. Att
godtaga bestämmelsen att 30 procent av bidragsbeloppet skulle utbetalas
först viss tid efter det anläggningen färdigställts synes mig mindre lämpligt.
Genom att till bidraget knyta villkor om återbetalningsskyldighet, därest vid
bidragets beviljande uppställda föreskrifter icke iakttagas, torde garantier
för föreskrifternas iakttagande kunna vinnas.
I likhet med de hörda myndigheterna anser jag att antalet typer av anläggningar
som skola komma till användning bör kunna begränsas. Det
torde även kunna ifrågasättas huruvida, i varje fall till en början, det är lamp
ligt att låta bidragsverksamheten avse anläggningar av de föreslagna största
typerna. Särskilt torde tvekan kunna råda örn lämpligheten av att bidrag
lämnas till anläggningar, vilka skola drivas av anställd personal och där husmödrarna
sålunda icke själva ombesörja sin tvätt. Dylika anläggningar synas
i hög grad vara att jämställa med privatekonomiska företag på ifrågavarande
område och falla utanför ramen för ifrågavarande verksamhet. Möjligheterna
att realisera de av egnahemsstyrelsen framförda förslagen att in
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
reda byggnader, som använts av nedlagda mejerier, till tvättanläggningar
samt att i ett sammanhang lösa bad- och tvättanläggningsfrågorna torde få
övervägas från fall till fall. Det synes mig emellertid önskvärt, att i den utsträckning
befintliga byggnader äro praktiska för ändamålet desamma böra
komma till användning.
Beträffande bidragsverksamhetens handhavande torde på sätt myndigheterna
förordat densamma böra anförtros åt egnahemsstyrelsen. Med hänsyn
till den befattning med bostadsförbättringsbidragen som styrelsen har
torde det vara mest ändamålsenligt att även ifrågavarande verksamhet övertages
av styrelsen. Det torde jämväl böra tills vidare få ankomma på styrelsen
att handha insamlandet av kontrollmaterial för anläggningarna.
Vad angår kostnaderna för den nu föreslagna verksamheten torde en viss
ökning av det av utredningen för ändamålet beräknade beloppet bliva erforderlig
med hänsyn till den av mig förordade möjligheten att höja bidragsprocenten.
Genom den av mig ifrågasatta inskränkningen i antalet typer
av anläggningar torde emellertid denna kostnadsökning kunna hållas inom
förhållandevis snäva gränser. Då det torde vara svårt att närmare beräkna
vilken omfattning verksamheten kommer att få under första verksamhetsaret,
synes lämpligast att för nästa budgetår hela det under nionde huvudtiteln
beräknade beloppet 50,000 kronor anvisas för ändamålet. Anslaget
torde böra benämnas »Bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar
på landsbygden». Med hänsyn till behovet av upplysningsverksamhet
pa ifrågavarande område torde Kungl. Majit böra äga att härför av
nämnda medel disponera erforderligt belopp.
Proposition i ärendet lärer jämlikt 54 § riksdagsordningen kunna avlåtas,
utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända.
Under åberopande av det anförda får jag sålunda hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen
att till Bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar
på landsbygden för budgetåret 1939/40 anvisa ett reservationsanslag
av ...................... kronor 50,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Allan Tigerschiöld.
397612. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.