Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
1
Nr 237.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.:
avlöningar m. m.: given Stockholms slott den 24
mars 1939.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Albert Forslund.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 237
305 89 1
2
Kungl. Majus proposition nr 237.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 24 mars 1939.
N ärvarande :
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bkamstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund frågorna om anslag till
förste provinsialläkare och provinsialläkare ävensom därmed sammanhängande
spörsmål och anför därvid följande:
I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 96, 97 och 99, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1939/40 beräkna dels till
förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: avlöningar ett förslagsanslag
av 3,700,000 kronor, dels till förste provinsialläkare och provinsialläkare
ni. fl.: reseersättningar ett förslagsanslag av 210,000 kronor, dels ock
till bidrag till extra provinsialläkares avlönande m. m. ett förslagsanslag av
10,000 kronor.
Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga nämnda anslagsfrågor.
Innan jag ingår på dessa frågor, ber jag emellertid att få till behandling upptaga
vissa föreliggande förslag till ändringar i den nuvarande civila tjänsteläkarorganisationen.
För underlättande av ett bedömande av förslagens innebörd
vill jag till en början lämna en kortfattad redogörelse för den nuvarande
organisationen på förevarande område.
I. Den nuvarande civila tjänsteläkarorganisationeii.
De grundläggande bestämmelserna rörande de civila tjänsteläkarna i vårt
land återfinnas i allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr 144j
med däri senare gjorda ändringar. Viktiga bestämmelser rörande dessa läkare
äro emellertid intagna även i en rad andra författningar.
De olika slagen av civila tjänsteläkare äro förste provinsialläkare, biträdande
förste provinsialläkare, provinsialläkare och extra provinsialläkare ävensom
förste stadsläkare, andre stadsläkare, stadsläkare, stadsdistriktsläkare, köpingsläkare
och municipalläkare.
För varje län finnes en i residensstaden stationerad förste provinsialläkare.
Denne har till uppgift att utöva tillsyn över den allmänna hälso- och
sjukvården i länet, att verkställa de inspektioner, undersökningar och andra
3
Kungl. Majus proposition nr 237.
tjänstedr rättningar, som enligt läkarinstruktionen ankomma på honom eller
vilkas utförande av myndighet uppdrages åt honom, att tillhandagå länsstyrelsen
och menigheter inom länet med råd och anvisningar rörande allmänna
hälso- och sjukvården, att med uppmärksamhet följa den vid det civila
medicinalväsendet inom länet anställda personalens tjänsteverksamhet samt
att insamla och bearbeta statistiska uppgifter rörande allmänna hälso- och
sjukvården inom länet och med ledning av dessa uppgifter söka utröna
orsakerna till mera allmänt förekommande sjukdomar.
Förste provinsialläkaren har att i frågor angående allmän hälso- och sjukvård
till medicinalstyrelsen avgiva infordrade förslag och utlåtanden, att om
anledning därtill förekommer, jämväl själv göra framställning till styrelsen
samt att fullgöra vad styrelsen i övrigt uppdrager åt honom i tjänsten.
Förste provinsialläkares verksamhetsområde omfattar såväl stad som landsbygd,
dock med det undantag som följer därav att förste stadsläkarna i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping hava att för dessa städer fullgöra
förste provinsialläkares tjänståligganden, i den mån ej annorlunda är föreskrivet.
Förste provinsialläkaren i Gotlands län bestrider utan särskild ersättning
därför provinsialläkartjänsten i Visby distrikt.
Utnämning av förste provinsialläkare ankommer på Kungl. Majit efter
förslag av medicinalstyrelsen.
Förste provinsialläkarna avlönas helt och hållet av statsmedel. Avlöningen
utgår för närvarande enligt bestämmelserna i det den 21 maj 1926 (nr 177)
för förste provinsialläkare och provinsialläkare fastställda avlöningsreglementet.
Förste provinsialläkarna åtnjuta vidare pension enligt de grunder,
som numera i allmänhet gälla för befattningshavare, tillhörande den civila
statsförvaltningen.
Biträdande förste provinsialläkare finnes likaledes i varje län. Biträdande
förste provinsialläkaren har till uppgift att, då förste provinsialläkaren är i
tjänstärenden frånvarande från residensstaden under mer än ett dygn, handlägga
denne åliggande löpande ärenden, som ej tåla uppskov. Dylik befattningshavare
förordnas av medicinalstyrelsen och uppbär av statsmedel ett fast
årligt arvode, som för närvarande uppgår till lägst 300 kronor och — med ett
undantag — till högst 600 kronor.
Riket är indelat i provinsialläkardistrikt, vilkas områden bestämmas av
Kungl. Majit. Inom provinsialläkardistrikt belägen stad, köping eller municipalsamhälle
med egen tjänsteläkare anses icke tillhöra distriktet.
Provinsialläkare har till uppgift att inom sitt distrikt utöva närmaste
inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården, verkställa rättsmedicinska
undersökningar och andra tjänsteförrättningar samt meddela enskild sjukvård
och utfärda tjänstintyg. Provinsialläkaren är tillika pliktig att efter förordnande
av medicinalstyrelsen eller länsstyrelsen verkställa extra tjänsteförrättning
jämväl inom annan del av länet.
Provinsialläkaren är skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse av medicinalstyrelsen
eller länsstyrelsen meddelade förordnanden eller ålägganden
ävensom att skyndsamt avgiva av förste provinsialläkaren infordrade utlåtanden,
rapporter eller uppgifter i tjänsten.
4
Kungl. Majlis proposition nr 237.
Provinsialläkaren är skyldig att giva noga akt på de förhållanden, vilka
kunna inverka på befolkningens hälsa och vid lämpliga tillfällen i dylikt
hänseende meddela upplysningar och råd. För främjande av allmän sundhet
skall provinsialläkaren söka medverkan av länsstyrelsen, förste provinsialläkaren,
den underordnade medicinalpersonalen, de kommunala hälsovårdsoch
barnavårdsmyndigheterna samt prästerskapet i distriktet. Han skall ägna
tillsyn åt efterlevnaden av de för allmänna hälso- och sjukvården meddelade
föreskrifter samt, när tid och omständigheter det medgiva, under tjänsteresor
i distriktet undersöka hälsovårdsförhållandena inom sjukvårdsinrättningar
och andra vårdanstalter inom distriktet.
Provinsialläkaren har enligt bestämmelserna i epidemilagen den 19 juni
1919 att vidtaga vissa åtgärder till förhindrande av uppkomsten och utbredningen
av i nämnda lag avsedda sjukdomar och har att -— på sätt närmare
regleras i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av smittsamma
könssjukdomar —- meddela kostnadsfri behandling av könssjuka.
Tillsyn skall av provinsialläkaren ägnas åt den allmänna ordningen å
apoteksinrättningarna och läkemedelsförråden. Likaså skall han öva noggrann
tillsyn över skyddskoppympningen.
Det ankommer även på provinsialläkaren att med uppmärksamhet följa den
sjukvårdande verksamhet, vilken inom hans distrikt utövas av enskilda personer,
samt att öva tillsyn över inom distriktet verksamma sjuksköterskor och
barnmorskor.
Enligt Kungl. Maj:ts stadga den 19 september 1929 angående sinnessjukvården
i riket har provinsialläkaren skyldighet att — i den mån ej tillsynen
utövas av särskilda hjälpverksamhetsläkare — övervaka den öppna vården av
sinnessjuka och sinnesslöa.
Provinsialläkaren är enligt bestämmelserna i kungörelsen den 18 juni 1937
(nr 400) angående statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande
som regel skyldig att förestå distriktsdispensär samt är enligt föreskrifterna
i kungörelsen den 21 juli 1937 (nr 745) angående statsbidrag till
förebyggande mödra- och barnavård jämväl pliktig att leda för dylik vård
inrättad mödra- och barnavårdsstation.
Därjämte är provinsialläkaren pliktig att utfärda vissa intyg till myndigheter
och enskilda personer, att föra diarium m. m. och att årligen avgiva
berättelse över sin verksamhet.
Provinsialläkare är icke självskriven ledamot av hälsovårdsnämnden i hälsovårdsområde,
som faller inom hans distrikt, men han är berättigad att, även
örn han icke är ledamot av nämnden, vara tillstädes vid nämndens sammanträden
och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten, ävensom att, där
han så begär, få sin mening till protokollet antecknad.
Provinsialläkare utnämnes — liksom förste provinsialläkare — av Kungl.
Majit efter förslag av medicinalstyrelsen samt avlönas av statsmedel enligt
omförmälda avlöningsreglemente.
För den enskilda sjukvård, som provinsialläkaren har att meddela, äger
han uppbära ersättning enligt en särskild av Kungl. Majit fastställd taxa,
5
Kungl. Maj-.ts proposition nr 237.
den s. k. provinsialläkartaxan. Gällande taxa är utfärdad den 18 juni 192G
(nr 240). Den enligt taxan utgående ersättningen ligger avsevärt under den
ersättning, som i motsvarande fall i allmänhet uppbäres av privatpraktiserande
läkare. Ersättningen för enskild sjukvård utgör emellertid en betydande del
av hans tjänstinkomst och den honom enligt avlöningsreglementet tillkommande
lönen är bestämd med hänsyn härtill.
Provinsialläkaren åtnjuter pension av statsmedel.
Antalet provinsialläkareänster har under årens lopp successivt ökats.
Medan antalet den 1 januari 1921 var 200, hade detsamma den 1 januari 1938
stigit till 323. Enligt statsmakternas beslut vid 1938 års riksdag skulle antalet
provinsialläkare från och med den 1 januari 1939 utgöra 006. I detta antal
ingår icke provinsialläkare änsten i Visby distrikt.
Uppstår å landet fråga om anställande av extra provinsialläkare för sjukvården
inom en eller flera kommuner nied rätt för denne att vid befordran
räkna tjänstår lika med civila läkare i statens tjänst, ankommer det på länets
landsting att hos Kungl. Majit göra framställning i ämnet. Sådan framställning
bör bland annat åtföljas av landstingets beslut att, intill dess Kungl.
Majit på framställning av landstinget annorlunda bestämt, dock under minst
tio år, årligen erlägga såväl visst belopp till läkarens avlöning som ock
stadgad avgift till statens pensionsanstalt. Landstinget är berättigat att av
den eller de kommuner, som utgöra läkarens tjänstgöringsområde, betinga sig
gottgörelse, helt eller delvis, för landstingets utlägg.
Landsting kan jämlikt Kungl. Majits beslut komma i åtnjutande av statsbidrag
till läkarens avlöning.
Extra provinsialläkare förordnas av medicinalstyrelsen, sedan förord till
tjänstens besättande avgivits av den distriktsstyrelse, som skall tillsättas för
handhavande av ärenden angående tjänsten.
Extra provinsialläkare har att inom det anvisade tjänstgöringsområdet
besörja provinsialläkaren tillkommande göromål och därvid i tillämpliga
delar ställa sig till efterrättelse, vad som finnes föreskrivet för provinsialläkare.
Under det att antalet provinsialläkartjänster undan för undan ökats, har
motsatsen varit förhållandet med de extra provinsialläkartjänsterna. För närvarande
finnas inalles 25 extra provinsialläkartjänster. Statsbidrag utgår för
7 av dessa tjänster, därvid bidraget varierar mellan 1,000 och 1,500 kronor
för år.
Vad härefter beträffar tjänsteläkarorganisationen i städerna, finnes icke
någon skyldighet för stad att anställa tjänsteläkare. Rätt att vid befordran
räkna tjänstår lika med civila läkare i statens tjänst tillkommer utan särskilt
tillstånd i varje stad allenast en av staden antagen och avlönad läkare. Önskar
stad bereda rätt till sådan tjänstårsberäkning jämväl åt en andre stadsläkare
eller åt en eller flera stadsdistriktsläkare, ankommer det på stadsfullmäktige
att göra ansökan därom hos Kungl. Majit med angivande av de göromål, vilka
skola tillkomma honom.
6
Kungl. Majus proposition nr 237.
I städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping finnas — såsom
förut nämnts -— förste stadsläkare. För deras åligganden har jag förut redogjort.
Här vill jag blott tillägga, att förste stadsläkare är självskriven ledamot
av hälsovårdsnämnden.
Beträffande de åligganden som i övrigt tillkomma tjänsteläkarna i städerna
må här nämnas följande.
Stadsläkare tillkommer att ägna sorgfällig uppmärksamhet åt den allmänna
hälso- och sjukvården inom staden, att därstädes efter förordnande
verkställa rättsmedicinska undersökningar samt att, där ej annorlunda stadgats,
lämna läkarvard at stadens invånare. Stadsläkare har att i utövningen
av sin befattning ställa sig till efterrättelse gällande författningar angående
allmänna hälso- och sjukvården, i tillämpliga delar de för provinsialläkares
tjänsteutövning givna stadganden, de i läkarinstruktionen för stadsläkare
särskilt gällande bestämmelser samt för stadens läkare i vederbörlig ordning
utfärdad särskild instruktion.
Stadsläkare är i stad, där förste stadsläkare ej finnes, självskriven ledamot
av stadens hälsovårdsnämnd. Såsom sådan åligger det stadsläkaren att hos
nämnden anmäla sanitära missförhållanden inom staden och föreslå åtgärder
däiemot, att på anmodan av nämnden avgiva utlåtande i sanitära frågor och
deltaga i beslutade besiktningar, att vid hotande eller utbruten epidemi föreslå
de med anledning därav erforderliga åtgärder, biträda vid deras utförande
och övervaka dem, att taga kännedom örn till nämnden inkomna anmälningar
om fall av sjukdomar, varå epidemilagen äger tillämpning, samt att biträda
vid avfattande av hälsovårdsnämndens berättelse om hälsotillståndet i staden.
Stadsläkaren har vidare att tva gånger i månaden till förste provinsialläkaren
insända sammandrag av till honom inkomna anmälningar örn fall av
könssjukdomar i smittsamt skede.
Inom staden och dess område hava sålunda av staten pålagts stadsläkare
skyldigheter motsvarande dem, vilka tillkomma provinsialläkare beträffande
dennes distrikt. Härvid är dock att märka, att staten ålagt stadsläkare mera
omfattande arbetsuppgifter i förhållande till den lokala hälsovårdsnämnden
än vad förhållandet är med provinsialläkare.
Såsom nämnts skall för reglering av stadsläkarnas särskilda skyldigheter
i förhållande till vederbörande kommun finnas en lokal instruktion. Förslag
till dylik instruktion må upprättas av stadsfullmäktige efter hälsovårdsnämndens
hörande, varefter magistraten har att med bifogande av eget utlåtande
underställa förslaget medicinalstyrelsens prövning och godkännande.
I sadan instruktion bör intagas stadgande angående villkoren för åtnjutande
av läkarvård och läkemedel på stadens bekostnad. Finnas i staden två stadsläkare
anställda, böra i instruktionen bestämmas såväl fördelningen mellan
dem av de allmänna förrättningarna som ock omfånget av den läkarvård, som
det åligger var och en av dem eller endera av dem att meddela inom staden.
Likaledes skall i dylik instruktion fördelning av läkarvården ske mellan
stadsdistriktsläkare, örn sådana finnas, samt föreskrift meddelas örn deras
tjänsteferhållande till förste stadsläkaren.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
De uppgifter, som åvila stadsläkarna enligt de lokala instruktionerna, äio
mycket skiftande. Inom det socialhygieniska arbetsområdet har stadsläkarnas
medverkan tagits i anspråk dels direkt genom självständig verksamhet och
dels indirekt genom ledamotskap i vissa nämnder och styrelser.
I flertalet lokala instruktioner föreskrives vidare skyldighet för stadsläkaren
att mot ersättning meddela enskild sjukvård och utfärda tjänstmtyg.
Rörande ersättningens storlek finnas i allmänhet icke några bestämmelsei.
I några få instruktioner stadgas emellertid, att i fråga örn läkarvard till mindre
bemedlade ersättning skall utgå enligt provinsialläkartaxan eller att stadsläkaren
skall uppbära arvode enligt av stadsfullmäktige fastställd taxa.
I regel äro stadsläkarna enligt de lokala instruktionerna skyldiga att
handhava den s. k. fattigsjukvården. I flertalet större städer är därvid denna
sjukvård anförtrodd åt stadsdistriktsläkarna. För fattigsjukvården uppbära
stads tjänsteläkarna i allmänhet icke någon särskild ersättning.
Utöver fattigsjukvården har som regel i den särskilda instruktionen
ålagts stadens tjänsteläkare att kostnadsfritt meddela läkarvård och utfärda
tjänstintyg angående person, som omhändertagits av polismyndighet.
Ofta är stadsläkaren eller, i städer med flera stadsläkare, någon av dessa
enligt instruktionen skyldig att utan särskild gottgörelse meddela sjukvård
åt sådan stadens tjänstepersonal, som av staden tillförsäkrats rätt till fri
läkarvård (s. k. kommunalt ackord).
I syfte att åvägabringa större enhetlighet i de lokala instruktionerna utarbetade
på sin tid svenska stadsläkareföreningen förslag till två normalinstruktioner
för stadsläkare i riket, av vilka den ena avsag städer med en
tjänsteläkare och den andra städer med flera än en tjänsteläkare. Dessa
förslag underställdes medicinalstyrelsen, som vid föredragning den 15
februari 1909 i huvudsak lämnade dem utan erinran. Dessa normalinstruktioner
torde en tid i stor utsträckning hava tjänat som förebild vid uppgörande
av nya instruktioner i synnerhet för de mindre städerna, men hava
numera förlorat i betydelse.
Sedan år 1915 har inom medicinalstyrelsen den praxis tillämpats att, innan
fastställelse av instruktionsförslag äger rum, däröver inhämtas stadsläkareföreningens
yttrande.
Rörande stadsläkares tillsättning innehåller allmänna läkarinstruktionen
följande bestämmelser.
Stadsläkare änst kungöres av magistraten med ansökningstid av trettio
dagar från den, då kungörelsen varit införd i allmänna tidningarna. Eftei
ansökningstidens utgång insänder magistraten inkomna ansökningar till medicinalstyrelsen
för inhämtande av dess utlåtande örn de sökandes behörighet
och överlämnar efter handlingarnas återbekommande dessa jämte infordrat
yttrande från hälsovårdsnämnden och efter utlåtande till stadsfullmäktige.
Stadsfullmäktige äga därefter att bland behöriga sökande förrätta valet.
Sedan valet vunnit laga kraft, utfärdar magistraten fullmakt för den valde.
Stadsdistriktsläkare utses i samma ordning. Har i stad förvaltningen av
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
elen allmänna sjukvården uppdrag^» åt hälsovårdsnämnden, kunna stadsfullmäktige
åt nämnden överlåta antagandet av stadsdistriktsläkare.
Då stadsläkare eller stadsdistriktsläkare tillträder sin tjänst skall magistraten
göra anmälan därom hos medicinalstyrelsen, länsstyrelsen och förste
provinsialläkaren.
I fråga örn tillsättning av förste och andre stadsläkare i Stockholm samt
av förste stadsläkare i Göteborg, Malmö och Norrköping gälla särskilda bestämmelser.
I Norrköping tillsättes förste stadsläkare av Kungl. Majit, under
det att i Stockholm, Göteborg och Malmö förste stadsläkare väljes av en
särskild nämnd. I Stockholm tillsättes andre stadsläkare på enahanda sätt
som förste stadsläkare, medan stadsdistriktsläkare förordnas av hälsovårdsnämnden
tills vidare.
Stadstjansteläkarnas avlöningsförmåner bestämmas av kommunerna själva,
som härutinnan icke äro underkastade kontroll från statens sida. Lönerna
äro mycket olika i de skilda kommunerna.
Körande tjänstledighet för stadsläkare innehåller allmänna läkarinstruktionen
vissa föreskrifter. Däremot hava städerna att själva bestämma örn
semester för stadsläkarna.
Ända till för omkring tjugo år sedan saknades i allmänhet bestämmelser
om pension för stadsläkare. Under senare år hava emellertid i ett stort antal
städer fattats beslut rörande stadsläkarnas pensionering. Pensionerna äro i
allmänhet bestämda till viss del av slutavlöningen, vanligen växlande mellan
60 och 70 procent.
I vissa mindre städer finnes icke någon stadsläkare. Av dessa städer ingå
några i extra provinsialläkardistrikt, som av respektive stad bildats tillsammans
med kringliggande landsbygd.
Köpingar och municipalsamhällen ingå i regel i provinsialläkardistrikten.
Emellertid finnas i vissa köpingar och municipalsamhällen särskilda köpingsrespektive
municipalläkare. Körande dylika läkare innehåller allmänna läkarinstruktionen
följande stadganden.
Örn köping eller municipalsamhälle med minst 2,500 invånare avlönar egen
tjänsteläkare, äger denne utan särskilt tillstånd rätt att vid befordran räkna
tjänstår lika med civila läkare i statens tjänst, dock att dylik rätt tillkommer
allenast en läkare för köpingen eller municipalsamhället. Läkare, som kommit
i åtnjutande av sådan tjänstårsberäkning, bibehåller densamma för sin tjänstetid
hos köpingen eller municipalsamhället, även örn invånarantalet skulle
nedgå under 2,500.
Önskar köping eller municipalsamhälle med mindre invånarantal än 2,500
bereda rätt till tjänstårsberäkning för en av samhället avlönad läkare, eller
vill sådant samhälle med minst 2,500 invånare vinna enahanda rätt för iner
än en av samhället avlönad läkare, skall ansökning därom göras hos Kungl.
Majit.
För köpings- och municipalläkare gälla i tillämpliga delar de bestämmelser,
som i läkarinstruktionen stadgats beträffande stadsläkare. Därvid
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
skola kommunal- eller municipalfullmäktige, om sådana äro utsedda, men i
annat fall kommunal- eller municipalstämma fullgöra vad som i stad tillkommer
stadsfullmäktige, samt kommunal- eller municipalnämnd vad som i
stad tillkommer magistrat.
Jämväl i övrigt har vad i den föregående redogörelsen anförts beträffande
stadsläkarna sin tillämpning å köpings- och municipalläkare.
II. Frågor om ändringar i den civila tjänsteläkar
organisationen.
A. Stadsläkarorganisationen.
1. Förslag till organisationsändringar.
I skrivelse den 28 september 1925 anhöll svenska stadsläkareföreningen
hos Kungl. Maj :t örn vidtagande av åtgärder för att bringa
läkartjänsterna i landets städer, köpingar och municipalsamhällen, de s. k.
stadsläkareänsterna, i likställighet med övriga civila läkartjänster i riket.
I skrivelsen anförde föreningen i huvudsak följande.
Stadsläkarna intoge en dubbelställning i förhållande till stat och kommun;
de vore anställda av kommunerna, som även bestämde rörande deras avlöning,
men staten hade ålagt dem betydelsefulla och omfattande uppgifter. Den kompensation,
som härför lämnats från statens sida, vore väsentligen endast rätt
för stadsläkarna att tillgodoräkna sig sin tjänstgöring vid sökande av provinsialläkare''anst.
Städerna ägde vidare att för sina tjänsteläkare utfärda särskilda
instruktioner, och det hade visat sig, att de vid begagnande av denna
rättighet ofta icke toge rimlig hänsyn till tjänsteläkarnas statliga funktioner.
Härtill komme, att dessa funktioner under de senare åren ökats högst betydligt.
Ofta hade vid utmätandet av löner och pensioner tillbörlig hänsyn icke
tagits till dessa stadsläkarnas uppgifter och ej heller till omfattningen av de
göromål, som enligt de särskilda instruktionerna ålagts dem. Stadsläkarna
finge ofta utan särskild ersättning utföra arbeten, för vilka tjänsteläkarna å
landsbygden honorerades utom lönen. Yad anginge löneförhållandena i allmänhet
rådde stor ojämnhet. Lönerna, bestämdes av varje kommun mer eller
mindre godtyckligt och i regel på otillfredsställande sätt. Endast några få
städer hade tillförsäkrat sina tjänsteläkare pension. I de fall, då så skett,
rådde avsevärda olikheter beträffande villkor och belopp.
Då stadsläkarna i alla hänseenden hade liknande uppgifter som provinsialläkarna
och då kompetenskraven redan för stadsläkarna i mindre och medelstora
städer vore desamma som för nämnda tjänsteläkare, syntes stadsläkarna
böra erhålla en med sistnämnda läkares likartad ställning i förhållande till
stat och kommun; för vissa läkartjänster i de största städerna gällde samma
kompetensvillkor som för förste provinsialläkare, och dylika stadsläkare borde
därför likställas med dessa. Stadsläkarnas verksamhet borde regleras genom
en enhetlig instruktion, varjämte deras löner och pensioner borde bestämmas
genom statliga organ. Åtminstone de främsta läkartjänsterna i varje stad
borde tillsättas av Kungl. Majit, och dessa läkare borde — i varje fall delvis
— avlönas och pensioneras av staten. Svårigheterna med den antydda dubbelställningen
för stadsläkarna syntes dock, även med dessa förändringar, icke
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
kunna helt upphävas, med mindre staten övertoge den allmänna hälso- och
sjukvården i städerna. Om emellertid dualismen mellan stat och kommun
komme att bibehållas med avseende å dessa tjänster, vore det oundgängligt,
att åt deras innehavare bereddes större stadga i tjänstgöringsförhållandena.
Stadsläkareföreningen hemställde, att Kungl. Majit måtte för åstadkommande
av största möjliga likställighet mellan civila tjänsteläkare i stadskommuner
och på landet samt av största möjliga ordning och reda med avseende
å stadsläkarna tillkommande skyldigheter och förmåner låta utarbeta bestämmelser
dels rörande enhetlighet i instruktioner för stadsläkare, dels angående
stadsläkares avlönande genom stat och kommun gemensamt, dels ock örn
stadsläkarnas pensionering av stat och kommun genom medverkan av statens
pensionsanstalt.
Förevarande framställning anmäldes för Kungl. Majit den 22 november
1929 av cliefen för socialdepartementet, som därvid uttalade
sig sålunda.
En reglering åtminstone i vissa hänseenden syntes önskvärd rörande stadsläkarnas
ställning. En dylik reglering måste emellertid tydligen med hänsyn
till frågans invecklade beskaffenhet föregås av ytterligare utredning, verkställd
genom sakkunniga personer. Utredningen borde utmynna i förslag till
de åtgärder, som kunde befinnas lämpliga beträffande de under ärendets behandling
framkomna spörsmålen. Bland dessa borde särskilt omnämnas frågorna
örn tryggare anställningsformer samt örn mera enhetliga och fixerade
löne- och pensionsvillkor samt reglering av stadsläkarnas uppgifter i statens
och kommunernas tjänst. Vid utredningen borde tydligen särskilt beaktas
spörsmålet, i vad mån den åberopade likställigheten med provinsialläkarna
kunde anses böra medföra likartade regler rörande båda slagen av läkare.
Därvid borde även undersökas, i vad mån beträffande de främsta läkarbefattningarna
i de största städerna särskilda bestämmelser alltjämt kunde vara
erforderliga. För den händelse det vid utredningen skulle visa sig, att en
allmän reform icke utan dröjsmål eller svårigheter skulle kunna genomföras,
men att viss fråga, exempelvis pensioneringsfrågan, skulle kunna lösas separat’
borde hinder icke föreligga att däri framlägga särskilt förslag.
Den förordade utredningen syntes lämpligen böra utföras inom socialdepartementet
av särskilt tillkallade sakkunniga.
Jämlikt av Kungl. Majit givet bemyndigande tillkallades fyra sakkunniga
för verkställande av ifrågavarande utredning.1)
De sakkunniga, som antogo benämningen stadsläkar sakkunnig a,
överlämnade den 15 oktober 1932 utredning och förslag angående
de civila tjänsteläkarnas ställning i städer och
stad slik n ande samhällen (statens off. utredn. 1932: 23).
De sakkunniga, som i förslaget utförligt redogjort för stadsläkarinstitutionens
uppkomst, organisation och uppgifter, hava härefter till en början tagit
ståndpunkt till spörsmålet, huruvida ett behov föreligger
av ändrad organisation på förevarande område, och därvid
anfört följande.
Stadsläkarinstitutionen i vårt land hade gamla anor. Stadsläkarna, som
b De sakkunniga voro borgmästaren Jakob Pettersson, tillika ordförande, ävensom förste
provinsialläkaren Gustaf Hagstrand, direktören i svenska stadsförbundet Henning Karlson
och förste stadsläkaren Wilhelm Söderbaum.
11
Kungl. Majus proposition nr 237.
i äldre tider tjänstgjort även på landsbygden, hade efter hand fått sin verksamhet
begränsad till städerna och därmed blivit kommunernas egna tjänstemän,
helt avlönade av dessa. De hade icke desto mindre att för vederbörande
städer fullgöra de funktioner inom hälso- och sjukvården, som å landsbygden
tillkomme provinsialläkarna. I de fyra största städerna utförde de även förste
provinsialläkares tjänsteåligganden. Såsom kompensation för de uppgifter
av statlig natur, vilka kommit att åvila stadsläkarna och vilka under de senaste
årtiondena i flera avseenden ökats, hade från statens sida endast tillerkänts
dem arvode för vissa speciella åligganden samt rätt till tjänstårsberäkning
lika med civila läkare i statens tjänst.
Utom den allmänna hälso- och sjukvården hade stadsläkarna i stor utsträckning
genom särskilda, av kommunerna utfärdade instruktioner fått sig
ålagda flera speciella uppgifter, såsom sjukvård dels åt stadens fattiga och
dels i större eller mindre utsträckning åt stadens tjänstemän och arbetare i
stadens tjänst samt tillsyn över folkskolebarnens hälsovård.
Instruktionerna skulle visserligen underställas medicinalstyrelsens granskning.
Men då denna myndighet icke samtidigt fått något inflytande på
själva lönesättningen, hade det icke kunnat undvikas, att rättigheter och, förpliktelser
för stadsläkarnas del stundom blivit mindre lyckligt avvägda. Någon
enhetlighet städerna emellan i fråga örn stadsläkarnas ställning hade icke
heller kunnat upprätthållas. Oaktat stadsläkarnas tjänsteåligganden vöre
ganska omfattande, vore de i avlönings- och pensionshänseende i regel sämre
ställda än landsbygdens tjänsteläkare. Därvid finge emellertid icke förbises,
att stadsläkarnas löneförmåner merendels hade bestämts med hänsyn till den
inkomst de vore i tillfälle att förskaffa sig av sin praktik, en inkomstkälla,
som av flera anledningar i regel vore betydligt mera givande för dem än för
deras kolleger provinsialläkarna.
Någon uttrycklig föreskrift örn skyldighet för städerna att anställa stadsläkare
funnes icke. I vissa mindre städer saknades också stadsläkare. Den
allmänna läkarinstruktionen innehölle dock en särskild avdelning örn stadsläkare,
och bestämmelserna i densamma bleve således tillämpliga på de stadsläkare,
städerna funne sig böra tillsätta. Beträffande städer utan stadsläkare
syntes visserligen den allmänna läkarinstruktionen förutsätta, att de tillhörde
vederbörande provinsialläkardistrikt. Huruvida en stad, därest den
underläte att tillsätta stadsläkare, skulle utan vidare anses tillhöra angränsande
provinsialläkardistrikt, torde dock få anses tvivelaktigt. Bestämd föreskrift
saknades nämligen, huru hälso- och sjukvården i sådant fall skulle ombesörjas.
Medan sålunda staten beträffande landsbygden i stor utsträckning åtagit
sig kostnaderna för hälso- och sjukvården, hade städerna, med undantag av
ett fåtal småstäder, själva i huvudsak fått svara för dessa kostnader. Denna
olikhet i statens förhållande till stads- och landsbygdskommuner, vilken till
sin uppkomst kunde härledas ur äldre tiders förhållanden, syntes, såsom förhållandena
utvecklat sig, ej vara förenlig med rättvisans krav.
Att särskilt den allmänna hälsovårdens tillgodoseende vore en viktig statlig
uppgift hade länge varit erkänt.
I nära samband med den allmänna hälsovårdens handhavande stöde åtgärder
i syfte att vinna kännedom om smittsamma sjukdomsfall och att tillse, vad
som borde vidtagas till bekämpande av farsoter och smittsamma sjukdomar,
den s. k. allmänna sjukvården. Även denna angelägenhet, .över vars handhavande
tillsynen ålagts förste provinsialläkarna, men som i övrigt påvilade
beträffande landsbygden provinsialläkarna och för städernas del stadsläkarna,
vöre av så allmänt intresse, att det väl skulle kunna ifrågasättas att låta staten
bära alla därmed förbundna utgifter jämväl i städerna.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Yad den enskilda sjukvården beträffade, måste i detta avseende skillnad
göras mellan den slutna och den öppna sjukvården. I fråga örn den förra
hade staten i ekonomiskt avseende inskränkt sig till att lämna bidrag till såväl
städer som landsbygd för epidemisjukvård, tuberkulossjukvård, vård av
kroniskt sjuka m. m. Beträffande den öppna sjukvården däremot hade staten
endast ordnat densamma å landsbygden genom anställande och avlönande
av särskilda tjänsteläkare för ändamålet. En av provinsialläkarnas viktigaste
uppgifter vore sålunda att tillhandagå med sjukvård mot en av Kungl. Majit
fastställd låg taxa. Med hänsyn därtill hade provinsialläkarnas löneförmåner
beräknats. Till förmån för de mindre bemedlade hade riksdagen under senare
år ytterligare anslagit medel till nedbringande av deras sjukvårdskostnader.
Någon motsvarighet därtill förefunnes icke beträffande städerna.
Enligt de sakkunnigas mening lede den nuvarande tjänsteläkarinstitutionen
i städerna av väsentliga brister. En omläggning syntes påkallad i syfte
att åstadkomma ett mera rättvist avvägande av statens prestationer på ifrågavarande
område ävensom större enhetlighet och likformighet i åligganden och
löneförmåner såväl bland städernas tjänsteläkare inbördes som mellan dessa
och landsbygdens läkare.
De sakkunniga dryfta härefter de allmänna linjer efter vilka
en omläggning borde äga rum. Härom uttala sig de sakkunniga på
följande sätt.
Två huvudalternativ erbjöde sig. Antingen kunde man fullständigt omlägga
stadsläkarbefattningarna till statstjänster eller också kunde desamma
bibehållas såsom till sin karaktär kommunala tjänster med bidrag av statsmedel
till deras avlönande och med utnämningsrätt för Kungl. Majit eller
annan statlig myndighet. Man kunde ock tänka sig den mellanformen mellan
dessa alternativ, att endast en befattning i varje stad anordnades såsom statstjänst
samt att övriga erforderliga läkartjänster bibehölles såsom kommunala.
Genom ett fullständigt förstatligande av samtliga tjänsteläkarbefattningar
i städerna skulle på ett enkelt sätt, i anslutning till redan gällande författningsbestämmelser
och utan tyngande förvaltningsåtgärder för utbetalning
och redovisning av statsbidrag, det med omorganisationen avsedda syftet
vinnas.
Mot detta alternativ talade dels och i främsta rummet de höga kostnader,
som därigenom skulle åsamkas statskassan, dels den onödigt tvära omvälvning
i sedan lång tid bestående ordning, som en sådan förändring skulle innebära.
Ett fullständigt förstatligande skulle nämligen ej blott på en gång
överflytta samtliga utgifter för stads- och distriktsläkarnas avlöning och
pensionering från städerna till staten utan sannolikt även medföra krav
på att tjänsteläkarna i städerna skulle, liksom å landsbygden provinsialläkarna,
i den enskilda sjukvården vara underkastade en särskild taxa, vilket
åter skulle påkalla väsentligt högre lönebelopp än de, som för närvarande utginge
till stadsläkarna. Det kunde emellertid icke förnekas, att en viss olikhet
rådde emellan förhållandena å landsbygden och i städerna beträffande läkarnas
befattning såväl med den allmänna hälso- och sjukvården som med den enskilda
sjukvården. Så förelåge uppenbarligen åtminstone i större och medelstora,
städer, i olikhet med vad fallet vore å landsbygden, ett behov att
i jämförelsevis stor utsträckning få anlita stadsläkaren såsom ett stadens
organ i hälso- och sjukvårdsfrågor med därav följande krav på att få öva
inflytande på läkarens tillsättning. Vidare vore behovet av tjänsteläkare för
tillgodoseende av den enskilda sjukvården i flertalet städer på grund av den
merendels rikliga tillgången på praktiserande läkare icke så stort som å
landsbygden.
13
Kungl. Majus proposition nr 237.
Nu anförda olikhet mellan landsbygdens och städernas förhållanden uteslöte
dock icke, att staten borde bidraga till att även i städerna funnes erforderligt
antal tjänsteläkare för den enskilda sjukvården. Därest staten emellertid
för kostnadernas nedbringande från början endast åtoge sig avlönandet
av en sådan läkarbefattning i varje stad, syntes med fog kunna- göras gällande,
att ingen verklig lösning av ifrågavarande spörsmål åstadkommits, och
det skulle säkerligen ej dröja länge, förrän från städernas sida med styrka
restes krav på att förstatligandet skulle fullföljas även beträffande återstående
befattningar. Visserligen skulle de rent statliga intressena i fråga om städernas
allmänna hälso- och sjukvård genom denna anordning kunna anses tillgodosedda,
men behörig hänsyn skulle näppeligen hava tagits till städernas
berättigade krav på att kunna påräkna läkaren även för sina mera speciella
hälso- och sjukvårdsuppgifter. Särskilt syntes frågan örn den enskilda sjukvårdens
handhavande icke på tillfredsställande sätt löst annat än möjligen
för de mindre städer, som icke hade behov av mer än en läkare. Ordnandet
av denna angelägenhet måste därför i flertalet städer överlämnas åt dessa
själva, och de olägenheter och missförhållanden, som vidlådde den nuvarande
organisationen, bomme således att härutinnan fortfara, vare sig särskilda
läkare anställdes för den enskilda sjukvården eller denna, såsom i en eller
annan stad skett, genom något slags överenskommelse anförtroddes åt privat
praktiserande läkare. Yisserligen skulle genom särskilda lagbestämmelser
städerna kunna åläggas att anställa behövligt antal läkare (distriktsläkare)
för den enskilda sjukvårdens ombesörjande. Men en sådan anordning skulle,
om icke staten tillika bidroge till läkarnas avlönande, med rätta framstå såsom
obillig och stridande mot kommunernas rätt till självstyrelse.
Slutligen kunde anmärkas, att örn den statsavlönade stadsläkaren bibehölles
vid sitt nuvarande obligatoriska medlemskap i hälsovårdsnämnden, man
genom en anordning sådan som den nu skisserade ingalunda undginge den
dualism i stads t jäns teläkarens ställning, som åtminstone delvis skulle motivera
kravet på tjänstens fullständiga förstatligande.
Med hänsyn till det anförda förordade de sakkunniga, att stadsläkarna finge
bibehålla sin karaktär av kommunala tjänstemän, men att man införde utnämningsrätt
för central myndighet och statsbidrag till avlöningen. Samtidigt
borde städerna förpliktas att anställa tjänsteläkare, varjämte avlöningen
till stadsläkarna borde fastställas av Kungl. Majit. Den åsyftade utjämningen
skulle på detta sätt vinnas med mindre rubbning i den bestående ordningen
och med mindre kostnader för statskassan än örn tjänsterna skulle förstatligas.
I jämförelse med dessa fördelar syntes omgången och besväret med statsbidragets
utanordnande förtjäna mindre avseende.
Emellertid hava de sakkunniga icke tänkt sig att det av dem sålunda skisserade
systemet skulle bliva tillämpligt i alla städer och stadsliknande samhällen.
Tvärtom utgå de från att de smärre samhällena böra
ingå i provinsialläkardistrikten. De sakkunniga yttra härom
i huvudsak.
Önskemålet att kunna påräkna stadsläkarna för en del rent lokala uppgifter
och att trygga stadsmyndigheternas rätt till inflytande på tillsättningen
gjorde sig mindre gällande i småstäderna, vilkas förhållanden mera närmade
sig landsbygdens. De sakkunniga hade därför stannat vid att endast för de
större och medelstora städerna förorda det alternativ, som ginge ut på tjänsternas
anordnande såsom kommunala mod statsbidrag, samt att beträffande
småstäderna föreslå dessas inordnande i provinsialläkardistrikt tillsammans
med angränsande landsbygd. Till stöd för detta förslag kunde jämväl åbe
-
14
Kungl. Majus proposition nr 237.
ropas, att provinsialläkardistriktsindelningen redan omfattade ett avsevärt
antal mindre städer, av vilka några tidigare haft egen stadsläkare men funnit
med sin fördel förenligt att i förevarande hänseende övergå till den ordning,
som gällde för landsbygdens kommuner. I stort sett enahanda skäl, som talade
för småstädernas anslutning till provinsialläkardistrikt, torde kunna åberopas
för motsvarande anordning beträffande flertalet köpingar och municipalsamhällen.
Därigenom skulle därjämte för de mindre städerna och de stadsliknande
samhällena med deras i regel svagare ekonomiska bärkraft vinnas någon
minskning av löneutgifterna.
Den 1 januari 1932 hade i riket funnits 15 städer, som ansett sig kunna
umbära stadsläkare, av vilka städer 11 haft ett invånarantal understigande
5,000. De sakkunniga hade hos borgmästarna respektive kommunalborgmästarna
eller stadsstyrelseordförandena i dessa städer efterhört, huruvida frånvaron
av stadsläkare medfört några olägenheter med hänsyn till hälso- och
sjukvårdens behöriga handhavande. Från samtliga städer hade meddelats,
att några sådana olägenheter icke försports. Beträffande den enskilda sjukvården
hade det uppgivits, att man för densamma i regel hade att tillgå, förutom
vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare, en eller annan i
staden bosatt praktiserande läkare. Vidare hade upplysts, att provinsial- eller
extra provinsialläkaren i regel deltoge i hälsovårdsnämndens och barnavårdsnämndens
arbete samt även därutöver visat sig äga tillfälle att ägna erforderlig
uppmärksamhet åt den allmänna hygienen inom samhället, därvid han
jämväl brukade tillhandagå stadens myndigheter med erforderliga upplysningar
och utredningar i hithörande frågor.
Motsvarande uppgifter hade icke infordrats från de köpingar och municipalsamhällen,
som finge sin hälso- och sjukvård ombesörjd av vederbörande
provinsial- eller extra provinsialläkare. Men det torde ej vara för djärvt att
antaga, att ej heller i dessa samhällen saknaden av köpings- eller municipalläkare
givit anledning till några missförhållanden. För riktigheten av ett sådant
antagande talar den omständigheten, att till och med så stora samhällen
som köpingen Sandviken samt municipalsamhället Kiruna — vilka vid angivna
tidpunkt haft ett invånarantal av 12,284 respektive 11,303 ■—- ansett överflödigt
att anställa tjänsteläkare, som här avsåges. Nu nämnda samhällen utgjorde i
stället egna extra provinsialläkardistrikt och hade sålunda tillgång till inom
samhället boende tjänsteläkare, vilka i sin verksamhet vore bundna allenast
av den allmänna läkarinstruktionen.
Då det sålunda ville synas, som örn den nuvarande ordningen i detta avseende
hittills icke medfört några verkliga olägenheter ens i de samhällen, som
ägde mer än 5,000 invånare, borde det ej vara förenat med någon risk att låta
alla städer med ett invånarantal understigande sistnämnda siffra ingå i provinsialläkardistrikt.
En bestämd förutsättning därför måste dock vara, att
läkarstationen alltid bleve förlagd till sådan stad. Det finge nämligen ej förbises,
att en huvudsaklig orsak till att det nuvarande tillståndet i städerna utan
stadsläkare kunde betecknas såsom tillfredsställande vore, att för deras hälsooch
sjukvård kunde påräknas bekväm tillgång till vederbörande provinsialeller
extra provinsialläkare.
I likhet med småstäderna syntes, på sätt förut antytts, de stadsliknande
samhällena böra ingå i provinsialläkardistrikt. Ofta närmade sig förhållandena
i dessa landsbygdens ännu mera än vad fallet vore i småstäderna. För
övrigt hänförde sig uppkomsten av köpings- och municipalläkartjänsterna till
en vida senare tidpunkt än stadsläkarinstitutionen. Skulle möjligen behov
av egen tjänsteläkare yppas i stadsliknande samhälle, som inkorporerats i
provinsialläkardistrikt, utan att läkaren där stationerats, kunde detta behov
även i framtiden tillgodoses genom anställande av extra provinsialläkare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
15
Efter att sålunda hava mera allmänt angivit sin ställning till föreliggande
frågor hava de sakkunniga övergått till att framlägga mera detaljerade förslag
beträffande stadsläkarorganisationen.
Rörande skyldigheten för städerna att anställa stadsläkare
anföra de sakkunniga följande.
I överensstämmelse med vad förut anförts syntes rätten att genom anslutning
till provinsialläkardistrikt vinna befrielse från utgifter för tjänsteläkare
böra begränsas till städer med ett invånarantal, understigande 5,000. Det föresloges
sålunda, att varje stad, vars invånarantal uppginge till nämnda siffra
eller däröver, skulle vara skyldig att anställa egen stadsläkare. Då stadgandet
av en sådan skyldighet överensstämde med det faktiska förhållande, som för
närvarande vore rådande i så gott som alla städer av nu angiven storlek, syntes
några principiella betänkligheter ej böra möta mot införandet av en dylik
bestämmelse. Där särskilda omständigheter sådant påkallade, borde emellertid
Kungl. Majit äga rätt att medgiva stad befrielse från ifrågavarande
skyldighet.
Beträffande de olika slag av stadsf jänsteläka re, vilka borde
finnas i de olika städerna, innehåller förslaget följande.
Redan enligt nuvarande ordning fullgjordes för de fyra största städerna
förste provinsialläkarnas tjänsteåligganden av stadsläkare, i några fall benämnda
förste stadsläkare. Denna anordning hade visat sig ändamålsenlig och
hade i anledning härav synts i huvudsak böra bibehållas. Med hänsyn till
de särskilda uppgifter, som skulle komma att påvila innehavare av sådana
läkarbefattningar, föresloges att endast dessa skulle benämnas förste stadsläkare
till skillnad från övriga stadsfjänsteläkare. Förste stadsläkarbefattning
syntes böra inrättas i stad, som hade ett invånarantal av 50,000 eller därutöver,
vilket ungefär motsvarade nuvarande förhållanden. Därjämte föresloges,
att i sådan stad skulle finnas ytterligare en tjänsteläkare med benämningen
andre stadsläkare, vilken skulle hava till huvudsaklig uppgift att verkställa
rättsmedicinska undersökningar.
Beträffande tillgången å läkarkrafter för den enskilda sjukvården vore
städerna i allmänhet mera gynnsamt ställda än landsbygden; dels hade städerna
oftast egna tjänsteläkare, vilka det även ålåge att lämna enskild sjukvård,
och dels vore i städerna i större eller mindre utsträckning bosatta praktiserande
läkare. I Stockholm vore dock ingen av tjänsteläkarna skyldig att
meddela enskild sjukvård. Stadsdistriktsläkarna i Stockholm hade enligt sin
instruktion huvudsakligen att ombesörja fattigsjukvård, men utövade vid
sidan därav en betydande enskild praktik. I Göteborg däremot ålåge det stadsdistriktsläkarna
att meddela enskild sjukvård inom respektive tjänstgöringsdistrikt.
I nämnda båda städer liksom i de övriga största städerna ombesörjdes
den enskilda sjukvården i stor utsträckning av privat praktiserande
läkare. Billigheten syntes emellertid kräva, att staten även för städernas
vidkommande medverkade till den enskilda sjukvårdens tillgodoseende. En
åtgärd i denna riktning torde visserligen kunna sägas redan av staten hava
vidtagits därigenom att staten medgivit stadsläkare och stadsdistriktsläkare
tjänstårsberäkningsrätt, en förmån, som åtminstone delvis kunde betraktas
som ett slags ersättning från statens sida för den enskilda sjukvårdens handhavande
i städerna. Ett mera effektivt ingripande av staten i sådant avseende
syntes emellertid påkallat. Det torde därför vara i sin ordning, att i
städer, där stadsläkaren ej alls eller endast i ringa omfattning kunde medhinna
enskild sjukvård, staten underlättade upprättandet av ytterligare läkar
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
tjänster för detta ändamål. I sådant hänseende föresloge de sakkunniga, att
i städer med minst 15,000 invånare med Kungl. Marits medgivande finge för
den enskilda sjukvårdens bestridande anställas en eller flera tjänsteläkare,
benämnda distriktsläkare, samt att statsbidrag finge utgå till uppehållande
av sådan läkarbefattning. Att ålägga större och medelstora städer skyldighet
att för angivna ändamål anställa visst antal läkare syntes ej vara erforderligt,
då erfarenheten visat, att städerna hittills i förevarande avseende väl tillgodosett
det behov, som förelegat.
Beträffande tillsättning av tjänsteläkarna i städerna
erinra de sakkunniga, att denna befogenhet hittills varit lagd i stadsfullmäktiges
eller särskilt tillsatta valnämnders hand men framhålla, att med bibehållande
av en sådan ordning det knappast vöre tänkbart, att rekryteringen
av dessa tjänster skulle kunna ske efter något så när enhetliga grunder. Då
vidare såväl provinsialläkare som lasarettsläkare utnämndes av Kungl. Maj:t
och extra provinsialläkare förordnades av medicinalstyrelsen, syntes enligt de
sakkunniga från principiell synpunkt intet vara att invända mot att jämväl
rätten att utnämna städernas tjänsteläkare överlämnades åt central myndighet,
ehuru visserligen dessa läkare enligt sakkunnigförslaget alltjämt skulle förbliva
städernas tjänstemän. De sakkunniga föreslå, att stadsläkare skola efter
av medicinalstyrelsen upprättat förslag utnämnas av Kungl. Maj:t samt att
distriktsläkare skola tillsättas av medicinalstyrelsen.
Med avseende å de tjänster, beträffande vilkas besättande medicinalstyrelsen
skulle uppgöra förslag, föreslå de sakkunniga, att stadsfullmäktige
skola äga avgiva förord, med rätt för fullmäktige att åt hälsovårdsnämnden
eller särskild delegation uppdraga utövningen av denna befogenhet. Förordsrätten
har begränsats i analogi med de bestämmelser, som enligt 1928 års
sjukhuslagstiftning gälla beträffande lasarettsdirektions rätt att avgiva förord
vid tillsättande av lasarettsläkare. Förord skulle alltså få avgivas till förmån
för någon av de å förslaget uppförda eller annan sökande, vilken av någon
av dem, som inom medicinalstyrelsen deltagit i behandlingen av ärendet,
ansetts böra erhålla förslagsrum.
I fråga örn distriktsläkare hava de sakkunniga icke ansett, att förslag skulle
behöva upprättas, men föreslå, att hälsovårdsnämnden beredes tillfälle att
avgiva förord för behörig sökande till befattningen.
Körande stadsläkarnas avlöning föreslå de sakkunniga, att grundavlöningen
skulle av städerna bestämmas för varje särskilt fall med skyldighet
för städerna att underställa lönestaten Kungl. Maj:ts prövning, därvid
Kungl. Maj:ts fastställelse av staten skulle göras såsom villkor för statsbidraget.
Utöver grundavlöningen skulle utgå tre ålderstillägg, vart och ett
uppgående för förste och andre stadsläkare samt stadsläkare till 500 kronor
och för distriktsläkare till 300 kronor årligen. Ålderstilläggen skulle utgå
efter respektive 3, 6 och 9 års tjänstgöring. De sakkunniga hava utgått från,
att dyrtidstillägg å avlöningen icke skulle förekomma.
Med avseende å statsbidraget framlägga de sakkunniga följande
förslag.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Statsbidrag skulle i princip utgå dels med halva grundavlöningen dels med
förekommande ålderstillägg. För bidragen till grundavlöningen skulle galla
vissa maximibelopp, nämligen för förste stadsläkarbefattning 5,750 kronor,
för andre stadsläkarbefattning 3,250 kronor och för stadsläkarbefattning, i
stad med 5,000—10,000 invånare 1,750 kronor, i stad med 10,001—20,000 invånare
2,250 kronor, i stad med 20,001—30,000 invånare 2,750 kronor och i
stad med över 30,000 invånare 3,250 kronor samt för distriktsläkarbefattning
1,500 kronor. Vid uppgörande av detta förslag hade man utgått från att begynnelselönen
sattes till 11,500 kronor för förste stadsläkare och 6,500 kronor
för andre stadsläkare samt för stadsläkare, i stad med 5,000—10,000 invånare
till 3,500 kronor, i stad med 10,001—20,000 invånare till 4,500 kronor, i stad
med 20,001—30,000 invånare till 5,500 kronor och i stad med över 30,000 invånare
till 6,500 kronor ävensom till 3,000 kronor för distriktsläkare.
Angivna maxima skulle gälla under förutsättning att vederbörande läkare
ej vore bundna av taxa för enskild sjukvård. Under motsatt förutsättning
anse de sakkunniga, att en viss förhöjning av statsbidraget bör kunna
äga rum. Beträffande denna och därmed sammanhängande frågor göra de
sakkunniga följande uttalanden.
I vissa städer vore tjänsteläkarna för närvarande underkastade taxa för
enskild sjukvård. Särskilt därest taxans arvodesbelopp sattes relativt lågt,
syntes taxebundenheten påkalla en förhöjning av läkarens avlöning. Örn en
stad ville bereda sina invånare möjligheter till billigare läkarvård genom att
för tjänsteläkare stipulera taxa vid meddelande av enskild sjukvård, borde
staden också vara beredd att åtaga sig viss andel i den högre avlöning, som
därigenom kunde motiveras. Sedan emellertid den 18 december 1931 (Sv.
förf.-saml. nr 433) särskild taxa utfärdats för meddelande av sjukvård åt medlemmar
av erkända sjukkassor, torde lokala taxor komma till användning i
städerna i avsevärt mindre utsträckning, än eljest skulle blivit fallet. Sjukkassorna
kunde nämligen inom en nära framtid förväntas komma att omfatta
större delen av städernas mindre bemedlade befolkning, och torde därför för
denna befolknings vidkommande behov av särskild taxa för stadsläkarna icke
föreligga. Det vore även antagligt, att städernas läkare jämväl i fråga örn det
klientel, som icke tillhörde sjukkassor, komme att beräkna sitt arvode med
ledning av sjukkassetaxan, vilken för övrigt ej nämnvärt avveke från de taxor,
som redan i åtskilliga städer tillämpades på grund av överenskommelser inom
lokala läkarsammanslutningar.
Därest likväl tillämpning av taxa för viss stad ifrågasattes, syntes tillbörlig
hänsyn därtill böra tagas vid bestämmande av grundavlöningens belopp. I
anledning därav borde i stadsfullmäktiges beslut örn grundlönen, vilket enligt
förslaget skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning, även uppgivas, huruvida
man avsåge, att läkaren skulle vara underkastad taxa för enskild sjukvård eller
ej. I förra fallet skulle taxan bifogas. De sakkunniga hade icke tänkt sig, att
skilda taxor skulle tillämpas i olika städer, utan att en normaltaxa skulle
upprättas, för vilken sjukkassetaxan lämpligen borde kunna läggas till grund.
Då staten för landsbygdens dol helt avlönade taxebundna läkare, syntes det
icke vara oskäligt, att staten genom ett högre statsbidrag underlättade tillgången
på billig sjukvård även för städernas befolkning, som i icke ringa
omfattning torde vara i behov av sådan. I anledning därav föresloge de sakkunniga,
att statsbidrag till taxebunden läkare finge ökas med högst 1,500
kronor. Genom att uppställa olika alternativ i fråga örn taxebundenheten hade
man velat bereda städerna största möjliga rörelsefrihet, och i Kungl. Maj:ts
Bihang till riksdagens protokoll 1239. 1 sand. l\r 23/. 305 39 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
prövning av lönen syntes för läkarna ligga en betryggande säkerhet för att
lön och taxa sattes i skäligt förhållande till varandra.
i
Ett villkor för statens övertagande av en avsevärd del av stadstjänsteläkarnas
avlöning är enligt de sakkunniga, att Kungl. Majit erhåller uteslutande
rätt att utfärda instruktion för ifrågavarande läkare. Städernas rätt att
under förutsättning av medicinalstyrelsens godkännande utfärda lokala
instruktioner skulle således upphöra.
Vad angar stadsläkarnas pensionering föreslå de sakkunniga, att
detta spörsmål i huvudsak löses genom stadsläkarnas anslutning till statens
pensionsanstalt.
De sakkunniga hava uppskattat statsverkets årliga kostnader för den
föreslagna stadsläkarorganisationen till 528,650 kronor, därvid pensionskostnaderna
beräknats till 26,600 kronor och övriga kostnader till 502,050 kronor.
Städernas årliga kostnader för den nya organisationen skulle enligt de sakkunnigas
kalkyler uppgå till 804,250 kronor. Härav hänför sig ett belopp av
42,600 kronor till pensionskostnader.
Stadsläkarsakkunnigas förslag är icke enhälligt. En av de sakkunniga,
förste stadsläkaren Söderbaum har nämligen i en avgiven reservation framlagt
ett särskilt förslag — i det följande kallat reservationsförslaget
— vilket förslag i viktiga hänseenden avviker från sakkunnigförslaget.
Reservanten anmärker, att genom sakkunnigförslaget icke skapats en enhetlig
stadsläkarorganisation samt att den dubbelställning, som stadsläkarna
för närvarande intoge i förhållande till staten å den ena sidan och kommunerna
å den andra sidan icke vid ett bifall till förslaget skulle komma att
försvinna. Vidare finner reservanten sakkunnigförslaget ur organisatorisk
synpunkt alltför invecklat. Reservanten uttalar, att de sakkunniga icke genom
sitt förslag skapat garantier för att den enskilda sjukvården i de större städerna
komme att ordnas på tillfredsställande sätt samt att de förmåner, som
enligt förslaget tillförsäkrats städerna icke syntes svara mot den inskränkning
i den kommunala självbestämningsrätten, som förordats i förslaget.
Reservationsförslaget innehåller följande huvudpunkter. De mindre städerna
skulle ingå i provinsialläkardistrikten ungefär på det sätt, som förordats
av de sakkunniga. I övriga städer skulle inrättas helt och hållet av
statsmedel avlönade stadsläkartjänster, vilkas innehavare skulle få till uppgift
att fullgöra de statliga funktioner, som för närvarande åvila stadsläkarna.
De nya tjänsterna skulle avlönas enligt det för den allmänna civilförvaltningen
gällande avlöningsreglementet, därvid stadsläkartjänsterna alltefter
folkmängden i respektive städer skulle hänföras lägst till 15:e och högst till
27:e lönegraden i nämnda reglemente. Andre stadsläkare skulle finnas i de
städer, beträffande vilka Kungl. Majit så förordnade, och borde placeras i
26:e lönegraden. Städer med över 30,000 invånare skulle bliva skyldiga att
sörja för den enskilda sjukvården genom anställande av stadsdistriktsläkare.
Till avlöning av sistnämnda läkare skulle icke utgå något statsbidrag. Från
skyldigheten att anställa stadsdistriktsläkare skulle medicinalstyrelsen kunna
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
medgiva undantag under villkor att staden träffade avtal med tillräckligt
antal i staden praktiserande läkare, varigenom dessa förpliktade sig att meddela
enskild sjukvård. Några bestämmelser om taxa för den enskilda sjukvården
i städerna borde icke meddelas.
Statens kostnader skulle enligt reservationsförslaget bliva högre än enligt
sakkunnigförslaget, medan motsatsen skulle bliva förhållandet med städernas
kostnader. Reservanten beräknar, att de sammanlagda utgifterna enligt reservationsförslaget
skulle bliva mindre än motsvarande utgifter enligt de sakkunnigas
förslag.
2. Yttranden.
Över de sakkunnigas förslag hava infordrade yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, generalpoststyrelsen, statens
pensionsanstalt samt Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga
län.
Överståthållarämbetet har bifogat yttranden från andre stadsläkaren och
stadsfullmäktige i Stockholm.
Genom länsstyrelserna i länen hava vederbörande stadsfullmäktige, köpingsfullmäktige
och municipalfullmäktige beretts tillfälle att avgiva yttranden, av
vilken möjlighet de i allmänhet begagnat sig. De avgivna yttrandena hava
bifogats länsstyrelsernas utlåtanden.
Medicinalstyrelsen har överlämnat yttranden av förste stadsläkarna i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping, samtliga förste provinsialläkare,
svenska stadsläkarföreningen, svenska provinsialläkarföreningen, Sveriges
yngre läkares förening och Sveriges läkarförbund.
Svenska stadsförbundet, som beretts tillfälle yttra sig i ärendet, har jämväl
inkommit med yttrande.
Vad först angår den allmänna inställningen till föreliggande förslag, som
kommit till uttryck i de avgivna yttrandena, må nämnas, att sakkunnigförslaget
i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Överståthållarämbetet och
länsstyrelserna i 10 län, 6 förste provinsialläkare, 45 städer, 35 köpingar och
municipalsamhällen, svenska provinsialläkarföreningen, Sveriges läkarförbund
och svenska stadsförbundet.
Å andra sidan har reservationsförslaget i stort sett förordats av 7 länsstyrelser,
12 förste provinsialläkare, 2 förste stadsläkare, 24 städer, 8 köpingar
och municipalsamhällen samt av svenska stadsläkarföreningen.
Båda förslagen hava avstyrkts av 5 länsstyrelser, 5 förste provinsialläkare,
10 städer och flera municipalsamhällen samt av statskontoret och Sveriges
yngre läkares förening. Av de myndigheter, som yttrat sig i avstyrkande
riktning, hava flera ansett ytterligare utredning erforderlig, medan andra
huvudsakligen av statsfinansiella skäl förordat ett uppskov med frågans
lösning.
Medicinalstyrelsen har i åtskilliga avseenden framfört erinringar såväl mot
sakkunnigförslaget som mot reservationsförslaget.
Beträffande de kommunala myndigheternas yttranden är att beakta, att de
20
Kungl. Majda proposition nr 237.
ofta icke innehålla några principiella uttalanden utan blott behandla förslagen
från mera lokal synpunkt.
Av de myndigheter, som intagit en bestämd principiell ställning till förmån
för det ena eller andra förslaget, hava åtskilliga i detaljfrågorna haft många
anmärkningar att framställa.
Ur de yttranden av mera principiell innebörd, vilka avgivits, må här återgivas
följande.
Yad först beträffar de yttranden, i vilka sakkunnig för slaget tillstyrkes,
anföra stadsfullmäktige i Malmö, att de funne övervägande skäl tala för ett
bifall till sakkunnigförslaget, som i största möjliga mån anslöte sig till den
nuvarande ordningen.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län förklarar, att några väsentliga erinringar
mot sakkunnigförslagets principer icke syntes vara att göra. Det sätt, varpå
stadsläkareänsternas arbetsuppgifter fördelade sig, syntes väl försvara den
föreslagna ordningen för tjänsternas tillsättande och avlönande.
Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att sakkunnigförslaget måste anses
innebära en mera organisatorisk och ej minst för städerna själva mera tilltalande
lösning än reservationsförslaget. Det erbjöde större möjligheter till en
smidig anpassning efter de lokala förhållandena och behoven än reservantens
alternativ, som förefölle att alltför högt hava skattat betydelsen av uniformering
av läkarnas anställningsvillkor i de olika städerna.
Förste provinsialläkaren i Jönköpings län anser det principiellt riktigast,
att stadsläkarna fortfarande skola kvarstå såsom kommunalt anställda läkare.
Att inrätta statligt avlönade stadsläkare syntes vara oklokt och utsiktslöst.
Svenska provinsialläkarföreningen yttrar bland annat:
Föreningen instämde i de sakkunnigas uttalande örn nuvarande missförhållanden
inom stadsläkarorganisationen. En reglering av stadsläkarväsendet
vore påkallad av ett verkligt behov.
De sakkunnigas förslag syntes i främsta rummet förtjäna beaktande, även
örn en tillfredsställande lösning möjligen kunde vinnas även på den väg,
reservanten föreslagit. Majoritetens förslag anslöte sig till och byggde på
existerande förhållanden och syntes kunna medföra en ändamålsenlig och
konsekvent lösning av desamma.
Förhållandena vore olika i stad och på landsbygd. I städerna förekomme
ett intimare samarbete mellan tjänsteläkaren och de kommunala myndigheterna,
i synnerhet hälsovårdsnämnden, än på landsbygden. Staden borde
lika väl som staten bidraga till läkarens avlöning och staden borde beredas
tillfälle att utöva skäligt inflytande på tillsättningen m. m.
Samma ståndpunkt intages av Sveriges läkarförbund, som framhåller, att
sakkunnigförslaget bygger på det bestående och måste betraktas såsom konsekvent
och ändamålsenligt.
Svenska stadsförbundet uttalar sig sålunda.
Förbundet måste med tillfredsställelse konstatera, att både sakkunnigmajoriteten
och reservanten utgått från den förutsättningen, att staten lika väl
för städernas som för landsbygdens vidkommande borde bära kostnaderna
för fyllandet av de statliga uppgifter, som åvilade de civila tjänsteläkarna.
21
Kungl. Majus proposition nr 237.
De olika lösningar av frågan, som majoriteten och reservanten föreslagit,
syntes väsentligen grunda sig på olika uppfattning beträffande spörsmålet,
huruvida något behov skulle anses föreligga att få taga stadsläkarna i anspråk
för andra än statliga uppgifter. Majoriteten hade härutinnan framhållit, att
för städernas del, i olikhet med vad fallet vore å landsbygden, ett behov förelåge
att i jämförelsevis stor utsträckning få anlita tjänsteläkaren såsom ett
kommunalt organ i hälso- och sjukvårdsfrågor. Reservanten åter hade ansett,
att det kommunala behovet i detta hänseende både kunde och borde tillgodoses
i annan ordning. .
Det syntes förbundet obestridligt, att lösningen måste sökas efter de linjer,
som majoriteten följt.
Vidkommande de yttranden, som innehålla ett tillstyrkande av reservationsförslaget,
anföra stadsfullmäktige i Uddevalla bland annat, att kostnaderna
för städerna bleve mindre enligt detta förslag än enligt sakkunnigförslaget
samt att förstnämnda förslag även vore mindre komplicerat.
Stadsfullmäktige i Ostersund yttra, att de sakkunnigas förslag syntes uppställa
så stränga villkor för statens medverkan till lösningen av stadsläkarfrågan,
att man i realiteten kunde anse, att tjänsterna enligt förslaget skulle
bliva statliga med kommunala bidrag. Det syntes därför riktigare, att tjänsterna
helt förstatligades.
Förste provinsialläkaren i Östergötlands län anför, att de statliga uppgifter,
som redan nu folie och framdeles i allt större utsträckning torde komma
att falla på stadsläkarna, vore av den omfattning, att de väl motiverade dessa
läkares inordnande i den statliga hälsovårdsorganisationen. De skäl, som av
de sakkunniga åberopats mot ett förstatligande av stadsläkarna, syntes icke
vara av så vägande art, att de borde bliva utslagsgivande.
De båda förslagen avstyrkas bland andra av stadsfullmäktige i Uppsala, som
uttala, att förslagen innebära en alltför långt gående inskränkning i städernas
självbestämningsrätt. En utveckling i denna riktning skulle vara synnerligen
betänklig. Städerna ägde nämligen själva de bästa förutsättningar att ordna
hithörande förhållanden på för dem lämpligaste sätt under hänsynstagande
till varje stads särskilda önskningar och behov.
Länsstyrelsen i örebro län förklarar, att länsstyrelsen icke blivit övertygad,
att de föreliggande förhållandena vore sådana, att de motiverade ett statligt
ingripande av den omfattning och beskaffenhet, som avsåges i sakkunnigmajoritetens
''eller reservantens förslag. Länsstyrelsen avstyrker därför
förslagen.
På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Västmanlands län, som därjämte
särskilt pekar på de vittgående ekonomiska konsekvenser ett bifall till något
av förslagen skulle medföra.
Statskontorets utlåtande innehåller bland annat följande.
Det kunde nog icke förnekas, att åtskilliga brister förefunnes rörande
organisationen av hälsovården i städerna och att stadsläkarna intoge en dubbelställning,
i det de hade att fullgöra såväl statliga som kommunala funktioner.
Statskontoret kunde emellertid icke finna, att sådana missförhållanden
ur organisatorisk synpunkt förelåge, att de motiverade en förändrad
organisation. Ej heller syntes det statskontoret vara nödvändigt att lämna
22
Kungl. Majus proposition nr 237.
städerna ersättning i form av statsbidrag för de statliga uppgifter inom
hälsovårdens område, som de av dem anställda läkarna nu fyllde. Genom att
städerna i allmänhet vore betydligt skattekraftigare än landsbygden, syntes
de utan större svårighet kunna bära de kostnader, som avlönandet av stadsläkare
medförde, medan däremot förhållandena på landsbygden ofta vore
sådana, att statens medverkan för läkarfrågans ordnande där vore erforderlig.
Det borde ock erinras, att kostnaderna för stadsläkarnas resor vid enskild
praktik bleve synnerligen låga, medan däremot för landsbygdens befolkning
resekostnaden för läkaren ofta spelade en betydande roll. Detta torde också
i .någon mån hava föranlett, att viss relativt låg taxa skulle hållas av provinsialläkarna
inom deras distrikt, medan det i städerna tillkomme vederbörande
beslutande organ att på lämpligt sätt träffa överenskommelse med tjänsteläkare
eller annan läkare örn den praktiktaxa, som skulle tillämpas, särskilt för
mindre bemedlade. Såvitt statskontoret kunde finna, förelåge icke tillräcklig
anledning att fråntaga städerna möjligheten att ordna dessa angelägenheter
på sätt varje stad funne för sig mest ändamålsenligt, liksom ej heller att befria
dem från ansvaret för dessa angelägenheters behöriga ordnande. Statskontoret
kunde ej heller finna, att den visserligen i och för sig önskvärda
likformigheten i fråga örn ordnandet av hälsovården på landsbygden och i
städerna vore av den betydelse, att därav kunde påkallas, att statsbidrag lämnades
städerna på av de sakkunniga föreslaget sätt. Såge man åter problemet
ur skatteutjämningssynpunkt, måste statsbidrag i detta fall bestämt avstyrkas.
Då städernas tjänsteläkare i allmänhet hade jämförelsevis goda inkomster,
vöre en förändrad organisation icke heller påkallad med hänsyn till läkarnas
intressen.
Statskontoret avstyrkte därför såväl sakkunnigförslaget som reservantens
förslag.
Sveriges yngre läkares förening anför, att förslaget gåve enhetlighet beträffande
stadsläkarnas instruktioner, avlönings- och pensionsförhållanden
men i vissa hänseenden företedde väsentliga brister samt att därför förnyad
utredning i ämnet borde äga rum.
Medicinalstyrelsen uttalar sig på följande sätt.
Majoritetens förslag sökte att med icke alltför ingripande åtgärder åstadkomma
önskad ändring i de bestående förhållandena beträffande städernas
tjänsteläkare. Det kunde dock icke sägas vare sig i administrativt eller i
ekonomiskt avseende hava på ett enhetligt sätt ordnat tjänsteläkarverksamheten
i städerna med hänsyn till de båda huvudmännens, statens och städernas,
intressen. Städerna hade pålagts ökade skyldigheter gentemot staten och
bragts under större beroende av staten än förut. Staten hade betungats med
utgifter, som förut helt vilat å städerna själva, och förverkligandet av förslaget
örn höjt stadsbidrag vid taxebunden sjukvård bidroge att öka dessa
utgifter. Förslaget syntes ej heller ge den fasthet i organisationen, som måste
anses erforderlig för så vittgående reformer. Flera detaljer i organisationen
vore icke från början givna utan skulle bestämmas av olika myndigheter.
Detta gåve åt organisationen en viss osäkerhet, varjämte vederbörande myndigheter
komme att få sin arbetsbörda väsentligt ökad.
Reservantens förslag med helt statsavlönade stadsläkare innebure utan
tvivel en klar och mera konsekvent lösning av organisationsproblemet. Förslaget
innebure mycket av den enhetlighet och fasthet, som majoritetens
förslag saknade. Förebilden för reservanten hade varit provinsialläkarinstitutionen
i vårt land, vilken allmänt erkändes i det stora hela fylla sin uppgift.
Reservanten hade emellertid icke tagit steget fullt ut. Några av de hörda
n^yndigheterna hade också ansett, att städerna borde helt inordnas i landets
tjänsteläkarorganisation och påyrkat utredning i sådan riktning. En sådan
23
Kungl Maj:ts proposition nr 237.
anordning av tjänsteläkarorganisationen i städerna hade onekligen mycket,
som talade för sig. Frågan vore emellertid örn förhållandena i stad och å
landsbygd ännu vore så likartade, att en sådan enhetlighet, som reservantens
förslag byggde på, kunde genomföras utan fara för missnöje och friktion
mellan städer och landsbygd. Erfarenhet örn att mindre städer kunde förenas
med landsbygd till ett läkardistrikt funnes visserligen redan, men man visste
ej, örn något större städer skulle kunna vara tillgodosedda med en tjänsteläkare
med provinsialläkares tjänsteställning utan men för de mera framträdande
hälsovårdsintressen, som förelåge i dessa städer.
De kostnader för statsverket, som skulle bliva förenade med genomförande
såväl av majoritetens som av reservantens förslag vöre högst betydande.
Av det anförda framginge, att medicinalstyrelsen icke ansåge sig kunna
ansluta sig till något av de berörda förslagen.
Yad härefter angår de särskilda detaljspörsmålen har i åtskilliga av de
avgivna yttrandena berörts frågan, vilka samhällen, som böra
ingå i provinsialläkardistrikten och vilka, som böra
hava egna tjänsteläkare.
Medan i några yttranden göres gällande, att gränsen av de sakkunniga
satts vid ett för högt invånarantal, anföres i andra yttranden, att den föreslagna
gränsen dragits för lågt.
I ett flertal yttranden uttalas, att gränsen vore något för stel. Sålunda
anför Sveriges läkarförbund, att det måhända vore lämpligare, att det överlämnades
åt Kungl. Majit att i varje särskilt fall — oberoende av invånarantalet
— besluta, örn stadsläkareänst skulle inrättas eller ej. Likaså framhåller
svenska stadsförbundet, att anknytningen av organisationen till bestämda
folkmängdssiffror innebure en alltför stel anordning och att bestäm.
melserna härom borde uppmjukas.
Förste stadsläkaren i Malmö anser, att även något större städer än sådana
med 5,000 invånare borde kunna ingå i provinsialläkardistrikt enligt utredning,
som kunde komma att verkställas av medicinalstyrelsen.
Vidare föreslår förste provinsialläkaren i Uppsala län, att det i stad med
mellan 5,000 och 10,000 invånare skulle ankomma på Kungl. Majit att avgöra
om staden skulle hava egen tjänsteläkare eller ingå i provinsialläkardistrikt.
Till denna uppfattning har även medicinalstyrelsen anslutit sig, som i ämnet
anfört följande.
Den av sakkunnigmajoriteten föreslagna gränsdragningen vore i stort sett
lämplig. Det finge dock icke förbises, att ifrågavarande spörsmål icke kunde
eller finge ses enbart ur synpunkten av stadens folkmängd. Med hänsyn till
angelägenheten av att vid reglering av provinsialläkardistrikt kommun såvitt
möjligt icke uppdelades på två distrikt, borde vid distriktsindelningen bland
annat även angränsande kommuns folkmängd och areal tågås i betraktande.
Det syntes därför vara att förorda, att det beträffande städer med en folkmängd
av mellan 5,000 och 10,000 invånare lades i Kungl. Maj:ts hand att
avgöra, om de skulle hava egen tjänsteläkare eller ej. Städer med en folkmängd
understigande 5,000 invånare borde däremot alltid ingå i provinsialläkardistrikt.
Medicinalstyrelsen har utgått från att vad sålunda föreslagits beträffande
städerna skulle gälla även med avseende å köpingar och municipalsamhällen.
Förste provinsialläkaren i Jönköpings län förklarar, att ett inläggande av
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
köpings- och municipalsamhällena i provinsialläkardistrikten skulle stöta på
stora svårigheter, enär dessa samhällen bleve allt större och behövde egna
tjänsteläkare. För ett bibehållande av köpings- och municipalläkarinstitutionen
uttala sig även municipalfullmäktige i Råsunda samt kommunalfullmäktige
i köpingarna Storvik och Lycksele.
Med avseende å distriktsläkarna förordar svenska stadsläkarföreningen,
att garantier skapas för att distriktsläkartjänster inrättas i städer
med minst 30,000 invånare, medan medicinalstyrelsen tillstyrker, att stad
med minst 15,000 invånare skall hava skyldighet att antingen anställa
distriktsläkare eller ock på annat tillfredsställande sätt ordna den enskilda
sjukvården i staden.
Stadsfullmäktige i Luleå anse, att Kungl. Majit borde i vissa fall kunna
medge anställande av distriktsläkare även i städer med mindre invånarantal
än 15,000 -— en ståndpunkt som länsstyrelsen i Norrbottens län finner hava
ett visst berättigande.
Gentemot de föreslagna bestämmelserna om tillsättning av de olika
stadsläkartjänsterna hava åtskilliga kommunala myndigheter anmärkt, att
rätten att tillsätta tjänsterna alltjämt borde helt förbehållas städerna. Denna
uppfattning hävdas bland annat av stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg,
Borås och Örebro.
Även Överståthållarämbetet ifrågasätter allvarligt lämpligheten av det föreslagna
tillsättningsförfarandet och befarar föga önskvärda konsekvenser av
den nuvarande valrättens slopande. I liknande riktning uttalar sig länsstyrelsen
i Uppsala län.
Stadsfullmäktige i Skövde anse, att städerna böra berättigas utse läkare
bland de sökande, som av medicinalstyrelsen uppförts på förslag, medan
stadsfullmäktige i Västerås förorda en dylik anordning med avseende å
distriktsläkarna.
Flera städer framställa icke krav på att själva få tillsätta befattningarna
men påyrka däremot att få upprätta förslag bland kompetenta sökande. En
dylik ståndpunkt intaga stadsfullmäktige i Uppsala, Nyköping och Eskilstuna.
Sveriges yngre läkares förening anser, att förslaget icke skapar tillräckliga
garantier för att distriktsläkartjänsterna komme att besättas med någon av
de bäst meriterade.
Medicinalstyrelsen anför i huvudsak följande.
Yad distriktsläkartjänsterna beträffade ville styrelsen erinra, att förfarandet
med avseende å tillsättandet av extra provinsialläkartjänsterna,
vilket torde hava stått som förebild för de sakkunnigas förslag härutinnan,
icke visat sig fullt tillfredsställande. Ett lämpligare tillvägagångssätt vore
enligt styrelsens förmenande det, som tillämpades vid förordnande av underläkartjänster
på lasarett och sanatorier. I överensstämmelse härmed borde
hälsovårdsnämnden hava att på förslag uppföra tre, om så många anmält sig,
samt avgiva förord för en av de på förslaget uppförda, varefter det skulle
tillkomma medicinalstyrelsen att utnämna en av de sökande.
Med avseende å övriga stadsläkartjänster förordade styrelsen sakkunnigförslaget,
dock med den ändringen att hälsovårdsnämnden alltid borde bliva
förordande myndighet.
25
Kungl. Majus proposition nr 237.
Beträffande stadstjänsteläkarnas avlöningar innehålla yttrandena i
huvudsak följande uttalanden.
Medicinalstyrelsen har anslutit sig till förslaget, att lönerna skulle fastställas
av Kungl. Majit. Styrelsen anser, att ett bifall till detta förslag vore
ägnat att medverka till en önskvärd enhetlighet och framför allt till att
lönerna icke bleve för låga.
Stadsfullmäktige i Falun yttra, att alla stadsläkare borde eihålla lika
avlöning oberoende av invånarantalet.
Svenska stadsförbundet anför, att de av de sakkunniga beräknade lönerna
vore för höga. Lönerna borde så smidigt som möjligt anpassas efter de
enskilda städernas förhållanden.
Beträffande förslaget örn statsbidrag till lönerna, ifrågasätter medicinalstyrelsen,
huruvida de förändringar beträffande stadsläkareänsterna,
vilka föreslagits av de sakkunniga, kunde anses motivera ett införande av
statsbidrag samt huruvida man icke borde åtnöja sig med att låta lönerna
såsom hittills helt utgå av kommunala medel. Styrelsen ville emellertid ingalunda
motsätta sig förslaget örn statsbidrag till lönerna och hade, för den
händelse statsbidrag ansåges böra utgå, icke något att erinra mot de föreslagna
grundbeloppen eller ålderstilläggen. Till distriktsläkarnas avlöning
borde dock enligt styrelsen icke utgå något statsbidrag.
Förste provinsialläkaren i Blekinge län finner, att statsbidrag icke bör
utgå till avlönande av distriktsläkare.
Stadsfullmäktige i Malmö föreslå, att statsbidraget alltid skall utgå
med halva grundlönen, medan stadsfullmäktige i Skövde anse, att statsbidraget
bör åtminstone motsvara 75 procent av lönen.
Riksräkenskapsverket anmärker, att det föreslagna statsbidraget till förste
stadsläkares avlöning är för högt och därför bör nedsättas.
Slutligen hemställa förste stadsläkarna i Göteborg och Malmö samt länsstyrelsen
i Malmöhus län, att statsbidrag måtte få utgå även i sådana fall, då
städerna i stället för att anställa distriktsläkare på annat sätt ordnat för den
enskilda sjukvården.
Spörsmålet, i vad mån bestämmelser böra meddelas örn skyldighet
för stadstjänare läkare att vid meddelande av enskild
sjukvård följa viss taxa, har berörts i flera yttranden.
Därvid har länsstyrelsen i Södermanlands län uttalat önskvärdheten av
att sådana föreskrifter meddelades, att också invånarna i medelstora och
större städer bereddes möjlighet att anlita taxebunden sjukvård.
Även stadsfullmäktige i Umea hava tillstyrkt, att stadsläkarna skola vala
bundna av taxa. De anföra i ämnet följande.
Sedan 1931 års sjukkassereform trätt i kraft, komme visserligen större
delen av städernas invånare att tillhöra sjukkassa och därigenom bliva tillförsäkrad
läkarvård till en viss av Kungl. Majit fastställd taxa. En taxebunden
sjukvård kunde därför synas mindre nödvändig för städerna än för
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
landsbygden. Det kunde dock ur vissa synpunkter vara önskvärt, att den
enskilde visste, vad lian vore skyldig att betala för konsultation hos eller
besök av läkare.^ Det syntes därför lämpligt, att stadsläkare bleve skyldig att
för öppen sjukvård tillämpa en viss taxa, förslagsvis provinsialläkartaxa med
de Ändringar, sorn kunde vara skäliga på den grund att skjutsersättning
enligt denna icke utginge inom stadens planlagda område.
Även förste provinsialläkaren i Älvsborgs län har uttalat sig för taxebunden
sjukvård i städerna.
I motsatt riktning hava däremot uttalat sig bland andra förste provinsialläkarna
i Östergötlands och Kopparbergs län samt Sveriges yngre läkares
förening.
Medicinalstyrelsen anför i detta ämne följande.
Styrelsen stöde ingalunda främmande för att det vore ett starkt önskemål,
att den sjuke och särskilt den mindre bemedlade sjuke ägde tillgång till en
läkarvård, som icke vore dyrbarare än att han kunde begagna densamma.
Emellertid förelåge i detta hänseende betydande olikheter mellan stad
och landsbygd. För större delen av landsbygdens befolkning utgjorde själva
arvodet till läkaren blott en del av kostnaderna för läkarvården, enär den
hjälpsökande i regel hade utgifter för transport till läkaren och resekostnaden
för läkaren till den sjukes hem ej sällan vore avsevärt större än själva läkararvodet.
I städerna spelade däremot som regel transportkostnaderna ingen
nämnvärd roll. I motsats till vad som vore förhållandet på landsbygden
funnes vidare i städerna oftast ett flertal läkare, som utövade enskild praktik
utan att hava tjänsteställning i staden. I många städer vore antalet läkare
till och med större än som vore erforderligt för täckande av invånarnas
behov av enskild sjukvård.
Med hänsyn därtill funne styrelsen icke behovet av en taxereglerad enskild
sjukvård i städerna vara så stark som på landsbygden. Det förtjänade ock
erinras, att genom gällande förordning angående statsunderstödda sjukkassor
även den mindre bemedlade hade möjlighet att genom medlemskap i sjukkassa
erhålla en viss lättnad i kostnaden för läkarvård.
Styrelsen ansåge därför, att det tills vidare borde förbliva en stads ensak
att bestämma, örn förmånen av taxebunden läkarvård skulle komma stadens
invånare till del eller icke. Däremot borde staden vid bestämmande av taxans
innehåll vara beroende av styrelsens prövning. Eventuell taxa borde alltså
fastställas av styrelsen. Att tjänsteläkarens löneförmåner anpassades med
hänsyn till örn taxebestämmelser funnes eller icke funne styrelsen icke självfallet.
Under alla förhållanden vore styrelsen av den uppfattningen, att
förhöjt statsbidrag till tjänsteläkarnas avlöning icke borde få ifrågakomma i
de städer, där ett system med taxebunden enskild sjukvård tilllämpades.
Även statskontoret har bestämt avstyrkt förslaget, att högre statsbidrag
skulle utgå, för den händelse taxa tillämpades. Statskontoret uttalar, att en
dylik grund för statsbidraget skulle bliva godtycklig och dessutom skulle
medföra en sammanblandning av statliga och kommunala funktioner.
Sveriges läkarförbund förklarar, att efter genomförande av sjukkassereformen
frågan örn taxebunden sjukvård icke syntes hava stor betydelse.
Ett stort antal myndigheter framhålla angelägenheten av att frågan örn
stadsläkarnas pensionering snarast möjligt ordnas, därvid i allmänhet
förordas, att stadsläkarna få tillträde till statens pensionsanstalt.
Kungl. Majus proposition nr 237.
27
3. Senare framställningar.
I en den 4 december 1936 dagtecknad, till chefen för socialdepartementet
ställd skrift har svenska stadsförbundet anhållit, att departementschefen ville
taga under övervägande möjligheterna att inför 1937 års riksdag framlägga
förslag örn de civila tjänsteläkarnas ställning i städer och stadsliknande samhällen.
10,1 \
I två vid 1937 års riksdag väckta likalydande motioner (1:124 och II: 184)
hemställde vederbörande motionärer, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
begära framläggande av förslag till 1938 års riksdag i berörda fråga.
Med anledning av motionerna yttrade sig första kammarens andra tillfälliga
utskott i ett den 12 maj 1937 avgivet utlåtande, nr 7, och andra kammarens
andra tillfälliga utskott i ett den 23 april 1937 dagtecknat utlåtande, nr 6.
Utlåtandena, som voro likalydande, innehöllo i huvudsak följande.
Av utredningen i ärendet hade utskotten fått den uppfattningen, att föi
handenvarande tillstånd och nuvarande organisationsformer lämnade åtskilligt
övrigt att önska. Särskilt i följande avseenden syntes mera patagliga missförhållanden
förefinnas, vilka krävde en snar lösning. Stads- och liknande
läkares ställning vore ej nöjaktigt fixerad i lagstiftningsvag Samhallena hade
ej någon lagstadgad skyldighet över huvud taget att hålla Ijåns t elakare. Med
den ständigt ökade betydelsen av dessa läkares socialmedicinska uppgift
gjorde sig nackdelarna därav allt mera gällande. Formerna för lakarnas
anställande borde underkastas granskning närmast från synpunkten, huruvida
tjänsteläkarebefattningarna borde besättas helt eller delvis genom statlig
myndighets försorg eller, som nu, utan dylik myndighets medverkan. -Likaså
borde läkarnas avlöning och villkoren för deras avgång ur tjänst bliva föremal
för ensartade bestämmelser. I brist på tillfredsställande lösning av pensionsfrågan
kunde tjänsteläkare för närvarande i många fall kvarbliva i tjänst etter
behag till påtagligt men för hälsovården. Under utredningsarbetet i fråga
örn städernas tjänsteläkare hade ett därmed nära förbundet spörsmål aktualiserats.
Med hänsyn till bland annat hälso- och sundhetsvården eller med
andra ord den mera socialmedicinska sidan av statens tjänsteläkares uppgift
stöde provinsialläkarväsendet inför en genomgripande omgestaltning. Förslag
hade framförts av medicinalstyrelsen örn uppdelning av distrikten i anledning
härav samt örn de mindre städernas och stadsliknande samhällenas (intill 5,0UU
invånare) inplacering i de tilltänkta provinsialläkardistrikten. Givet vore, att
dessa båda frågor, nämligen provinsialläkarorganisationen och städernas sundhets-
och sjukvård, ej kunde lösas annat än i samband med varandra. Utskotten
holle emellertid ej för osannolikt, att vissa delar av organisationsplanen säkerligen
kunde, i avbidan på det helas slutliga gestaltning, erhålla en provisorisk
lösning, vilket ock förutsatts vid utredningens igångsättande. Dit horde enligt
utskottens mening de förut närmare angivna punkterna angående stadslakares
tillsättande och pensionering m. m. Till motionärernas begäran att förslag
skulle föreläggas redan 1938 års riksdag kunde utskotten ej ansluta sig utan
ville härutinnan begränsa sig till en hemställan, att en partiell lösning av
stadsläkarfrågan i den riktning, utskotten här angivit, komma till stånd så
snabbt som förhållandena medgåve.
I skrivelse den 26 maj 1937, nr 339, har riksdagen under åberopande av berörda
utskottsutlåtanden anhållit örn vidtagande snarast möjligt av de åtgärder
i motionernas syfte, som utskotten i sina utlåtanden förordat.
28
Kungl. Majus proposition nr 237.
B. Provinsialläkarorganisationen.
1. Medicinalstyrelsens förslag.
Med skrivelse den 21 februari 1938 har medicinalstyrelsen överlämnat
utredning och förslag rörande ny provinsialläkardistrilctsindelning
i riket.
I skrivelsen har styrelsen inledningsvis angivit de omständigheter,
vilka föranlett styrelsen att verkställa utredningen
i fråga, därvid styrelsen anfört följande.
Allteftersom genomgripande reformer på hela samhällslivets område och
därvid särskilt på det socialhygieniska området beslutats och genomförts i
vårt land under senare tid, hade kraven på tjänsteläkarna, enkannerligen provinsialläkarna,
i särskilt deras hälsovårdande verksamhet stegrats såväl kvantitativt
som kvalitativt. Det hade också i allt vidare omfattning blivit erkänt,
att tjänsteläkarna måste i ökad grad tagas i anspråk för utbyggandet och ledningen
av inom socialhygienen och socialmedicinen fallande verksamhetsgrenar.
En följd av dessa ökade krav på tillgång till läkarkrafter syntes medicinalstyrelsen
vara, att man icke kunde underlåta att till ingående prövning
upptaga frågan örn den nuvarande tjänsteläkarorganisationens lämplighet och
förmåga att effektivt medverka till lösandet av de njra uppgifterna. En dylik
prövning måste vidare äga rum, innan utvecklingen tilläventyrs hunnit så
långt, att tjänsteläkarna på grund av bland annat alltför stor arbetsbörda
riskerade att bli ställda utanför ifrågavarande verksamhet Samtidigt som
distriktsvård, dispensärvård, förebyggande mödra- och barnavård m. m. anordnades,
måste man se till, att det som av naturliga skäl borde vara stommen
i hela organisationen — provinsialläkarinstitutionen — verkligen vore så utformad
och anpassad, att den kunde bilda en bärande och ändamålsenlig
grundval för den fortsatta utvecklingen på förevarande område.
Styrelsen anger härefter sin ståndpunkt till frågan om lämpligheten
av en uppdelning av provinsialläkarnas nuvarande
tjänsteåligganden å socialmedicinskt verkande
läkare å den ena sidan och å sjukvårdande läkare å
den andra. Styrelsen uttalar sig härom på följande sätt.
o När under senare tid från skilda delar av landet framförts krav på ökad tillgång
till tjänsteläkare, hade i påfallande hög grad som motiv härför ej minst
av allmänheten anförts önskemålet att hava tillgång till tjänsteläkare för hälsovård,
skolbarnsvård, förebyggande spädbarnsvård m. m. Den frågan uppställde
sig da, huruvida man, när nu hälsovården och den socialmedicinska
organisationen i en alltmer stegrad utsträckning krävde läkarkrafter, borde
tillskapa specialister för detta ändamål, rent socialmedicinskt verkande läkare,
vid sidan örn de sjukvårdande läkarna eller huru i annat fall den nu bestående
organisationen, som byggde på principen örn på en gång hälso- och sjukvårdande
tjänsteläkare, skulle kunna anpassas så, att den helt fyllde de ökade
kraven på densamma. Som en allmän reflexion kunde här anföras, att framför
allt de genomgripande förändringarna i samhällets struktur helt visst skapat
nya såväl inre som yttre förutsättningar för läkarverksamheten över huvud
taget och särskilt den i öppen sjukvård arbetande tjänsteläkarens verksamhet
och att tendensen till en uppdelning av läkarna i specialister och allmänpraktiserande
läkare vore tydlig. Besvarandet av förevarande fråga vore likvisst
29
Kungl. Majus proposition nr 237.
i hög grad "vanskligt, enär en verklig organisation nied såväl rent socialmedicinskt
verkande läkare som sjukvårdande läkare aldrig blivit prövad i vårt land
och erfarenheter sålunda saknades angående en dylik organisations lämplighet
för Sverige med där givna förhållanden. De goda erfarenheter, som förste
provinsialläkarinstitutionen givit, torde knappast kunna åberopas som tillräckligt
skäl för en sådan specialisering, varom här vore fråga. Allmänna läkarinstruktionen
föreskreve visserligen i § 1 morn. 2, att det ålåge förste provinsialläkare
att, på sätt instruktionen närmare bestämde, utöva tillsyn över den
allmänna hälso- och sjukvården inom länet, och angåve i § 9 en del åtgärder
för allmän hälsovård,'' som åvilade förste provinsialläkare, men förste provinsialläkarinstitutionen
vore dock byggd på bland annat den förutsättningen, att
samtliga underställda tjänsteläkare skulle var och en inom sitt distrikt handhava
det närmaste inseendet över hälsovård samt socialmedicin och socialhygien.
Jämlikt nyssnämnda instruktions § 18 ålåge det sålunda provinsialläkare
att inom sitt distrikt utöva närmaste inseendet över den allmänna hälsovården,
och instruktionens § 26 avhandlade provinsialläkare åvilande åtgärder
för allmän hälsovård. Som stöd för krav på en specialisering syntes ej heller
kunna anföras, att en del av de folkrikare städerna i riket sedan ganska lång
tid tillbaka hade särskilda funktionärer anställda för vissa speciella uppgifter
på hälsovårdens, socialmedicinens och socialhygienens områden. Sagda
verksamhet vore nämligen begränsad inom en snäv geografisk ram och sammanhängande
med dessa städers allmänna administrativa struktur, varför den
icke tilläte dragandet av slutsatser angående huru en liknande organisation för
landsbygden skulle hava utfallit. Medicinalstyrelsen ville hävda den åsikten,
att den erfarenhet, som på ifrågavarande område stöde till buds i vårt
land, talade för att den hos oss hittills obrutet tillämpade organisationen med
på en gång hälsovårdande och sjukvårdande tjänsteläkare för landsbygdens
och de flesta mindre städers befolkning vore den lämpligaste. Man kunde
icke komma ifrån, att hos vårt folk i gemen den enskildes behov av läkarvård
vid sjukdom vore för tjänsteläkaren vad anginge hans hälsovårdstillsyn så att
säga inkörsporten till hemmen och skolorna samt de kommunala och andra
organ, som behövde hans medverkan. Lika litet finge man bortse från att
tjänsteläkarens uppgift i grund och botten icke vore tvåfaldig, utan att dess
losande på ett rätt sätt måste anses hava som förutsättning en sammansmältning
i berörda verksamhet av sjukvård, hälsovård och socialvård. När det
påfordrades läkarspecialister för hälsovården och den socialmedicinska organisationen,
måste man hålla i minnet, att dessa specialister icke skulle kunna
undvara klinisk utbildning lika litet som å andra sidan utbildning i hälsovård
och socialvård kunde undvaras för de sjukvårdande läkarnas del. Vid en
klyvning skulle man alltså få två kategorier läkare med i stort sett. enahanda
utbildning. Vidare vore att märka att — bortsett från de rent sanitära ärendena
— hälso vårdsläkarna och de sjukvårdande läkarna ofta skulle komma att
arbeta inom samma verksamhetsfält, varigenom en icke önskvärd kollision
knappast kunde undvikas. Exempelvis kunde behandlingen av klena barn och
sjuka barn å landsbygden i regel icke åtskiljas. Även för sköterskornas arbete
skulle förberörda klyvning vålla avsevärda olägenheter, i det att de i sin verksamhet
skulle hava att tillhandagå oell vända sig än till hälsovårdande läkare,
än till sjukvårdande läkare.
Medicinalstyrelsen har alltså utgått från, att den nuvarande provinsialläkarorganisationen
i princip bör bibehållas.
Styrelsen dryftar härefter olika vägar för anpassande av
provinsialläkarorganisationen efter de ökade krav,
som måste ställas å densamma. Styrelsen anför i denna del följande.
30
Kungl. Majus proposition nr 237.
Tvenne linjer hade ansetts kunna komma ifråga. Den ena vöre den, att
provinsialläkardistrikten så avpassades, att vederbörande tjänsteläkare med
presterande av fullgott arbete men å andra sidan utan att pressas över hövan
kunde, i regel utan biträde, bestrida ali den vård, som borde tillkomma provinsialläkare.
Den andra linjen vore den, att medhjälpare (läkare) med mer
eller mindre periodisk anställning skulle få anställas åt provinsialläkare, som
vore särskilt arbetstyngda.
Utginge man från att sjukvården och hälsovården hade lika berättigade
anspråk på provinsialläkarens tid och arbetskraft, syntes det medicinalstyrelsen
uppenbart, att ett överlåtande i större omfattning av vare sig sjukvård
eller hälsovård å underordnad läkare icke läte sig göra utan avsevärda
olägenheter. En sådan ståndpunkt uteslöte givetvis icke ett erkännande av
att en provinsialläkare tidvis, då han behövde vistas på resa inom sitt distrikt
i och för hälsovård eller socialhygieniskt arbete m. m., kunde hava avsevärd
hjälp av en assistent, i främsta hand vad anginge det löpande arbetet på
läkarstationen. En dylik organisation hade för övrigt redan tillämpats. Dels
fullgjorde sedan flera år inom rikets nordligaste län tvenne civila läkarstipendiater
under en stor del av året tjänstgöring såsom biträden vid den civila
sjukvården, dels hade medicinalstyrelsen under senare tid, bland annat för
att bereda provinsialläkare ökad möjlighet att utöva skolhygienisk verksamhet,
med stöd av 3 § femte stycket i instruktionen för medicinalstyrelsen
förordnat extra läkare att biträda vid sjukvården i vissa provinsialläkardistrikt.
Denna anordning kunde lämpligen utvecklas. I detta sammanhang förtjänade
nämnas, att medicinalstyrelsen, som i skrivelse den 30 oktober 1937 angående
statsbidrag till skolhygienisk verksamhet uttalat, att för landsbygdens del och
smärre städer tjänsteläkarna i första rummet vore lämpade att vara skolläkare,
i konsekvens härmed förordat en ökad användning av civila läkarstipendiater
som biträden åt provinsialläkare.
I enlighet med det anförda har medicinalstyrelsen intagit den ståndpunkten,
att man borde söka anpassa provinsialläkardistrikten efter en provinsialläkares
genomsnittsförmåga att prestera allt det arbete, som under vanliga förhållanden
rimligen borde krävas av honom vad angår såväl sjukvård som hälsovård.
Styrelsen har därvid förutsatt, att anlitande av läkarbiträden i sjukvården
skulle komma till användning i den ökade omfattning, som kunde
befinnas motiverad.
Av styrelsens skrivelse framgår vidare att styrelsen från nu angivna
utgångspunkter under år 1936 utarbetat ett preliminärt
förslag till ny provinsi alläkardistriktsindelning i
riket. Rörande de synpunkter, som varit vägledande för styrelsen vid uppgörande
av nämnda förslag, ävensom beträffande förslagets huvudsakliga innebörd
yttrar sig styrelsen sålunda.
Styrelsen hade kommit till insikt örn att det med nuvarande organisation
i ett stort antal provinsialläkardistrikt i olika delar av landet icke längre
vore möjligt för en örn än aldrig så skicklig och intresserad tjänsteläkare att
fullgöra alla de uppgifter, som rätteligen tillkomme honom. Den snabba och
alltfort pågående utvecklingen på hälsovårdens, socialhygienens och socialmedicinens
områden hade ytterligare understrukit detta. Redan det höga invånarantalet
i många distrikt vore härvidlag påfallande. Vidare inverkade i
hög grad vår kommunala indelning, som medförde, att många distrikt inrymde
över ett tjugotal kommuner med självstyrelse, fördelad på en mångfald olika
delegationer, nämnder och styrelser för hälsovård och olika former av social
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
vård. Allmänna läkarinstruktionen förutsatte, att provinsialläkaren skulle
med sin medicinska sakkunskap stå alla dessa till tjänst i olika avseenden
såsom med utfärdande av intyg m. m. Samtidigt hade obestridligen behovet
av sjukvård stigit, bland annat på grund av socialförsäkringens hastiga utveckling
och differentiering. Detta allt hade medfört, att ett ej ringa antal
av de nuvarande provinsialläkarna år efter år pressades utöver gränsen för
vad som finge anses ligga inom deras normala prestationsförmåga. Det önskemålet
torde få anses vara väl grundat, att befattningshavare med ungefär
enahanda utbildning och enhetliga löneförmåner från staten skulle hava sig
ålagt att fullgöra en något så när likartad arbetsprestation. Det hade därför
för styrelsen framstått som nödvändigt att vid utformningen av de nya provinsialläkardistrikten
i första hand genomföra en nedskärning av invånarantalet
i de alltför stora distrikten och därvid vidtaga vissa omgrupperingar
av kommunerna till åstadkommande av lämpligare enheter med hänsyn till
kommunikationer m. m.
Yid tidigare utredningar rörande nyinrättande av provinsialläkardistrikt hade
starkt skilda meningar rått angående det befolkningstal, som vore att anse
såsom lämpligt för ett provinsialläkardistrikt. Under de senaste åren hade
man emellertid alltmer kommit till den uppfattningen, att sagda tal endast
under särskilda förhållanden borde överstiga 10,000. Det år 1936 inom medicinalstyrelsen
uppgjorda preliminära förslaget innebure, att de ordinarie provinsialläkardistriktens
antal skulle ökas från det dåvarande antalet, som utgjorde
317, med 209 till 526. Den genomsnittliga folkmängden per distrikt,
som då utgjort 12,975 invånare med maximum av 69,650 och minimum av
2,425, skulle enligt förslaget nedgå till 7,975 invånare med maximum av
omkring 14,000 och minimum av förberörda tal 2,425. Yid förslagets uppgörande
hade som utgångspunkt lagts ett genomsnittligt befolkningstal per
distrikt av 7,000 å 8,000.
Det preliminära förslaget remitterades av medicinalstyrelsen genom beslut
den 19 december 1936 till samtliga länsstyrelser med anhållan, att dessa ville
i ärendet höra vederbörande provinsialläkare, extra provinsialläkare, stads-,
köpings- och municipalläkare samt förste provinsialläkarna. Styrelsen hemställde
därjämte, att förslaget måtte genom länsstyrelsernas försorg bringas
till allmän kännedom inom respektive län, t. ex. genom publicering i länskungörelserna,
vilket ock skedde.
Sedan infordrade yttranden avgivits, hava vid sammanträden inför länsstyrelserna
representanter för medicinalstyrelsen blivit satta i tillfälle att
överlägga rörande distriktsindelningen med ombud för kommunerna och andra
i frågan intresserade. Dylika sammanträden hava hållits i alla län med undantag
för Gotlands och Jämtlands län, i vilka län några mera avsevärda ändringar
i distriktsindelning icke i förslaget ifrågasatts.
Några av länsstyrelserna avgåvo för egen del yttranden över det preliminära
förslaget, medan de flesta länsstyrelserna icke själva yttrade sig i ämnet.
Beträffande innehållet i de yttranden, som avgåvos rörande
ifrågavarande förslag, anför medicinalstyrelsen, att från kommunalt håll icke
framförts några invändningar av principiell natur, men väl åtskilliga avseende
den föreslagna distriktsindelningen, ävensom att tjänsteläkarna i regel
ställt sig förstående till förslaget i princip.
Styrelsen redogör emellertid för vissa principiella invänd -
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
ningar, som från läkar håll riktats mot förslaget samt
upptar samtidigt dessa invändningar till bemötande. Styrelsens skrivelse är
i dessa delar av huvudsakligen följande innehåll.
Skånska provinsialläkarfföreningen hade i yttrande den 22 februari 1937
ställt sig helt avvisande mot indelningsförslaget. Föreningen hade därvid
anfört skäl, som dels hänförde sig till förslaget i dess helhet, dels avsåge förslaget
i den del, det berörde Skåne. I det förra avseendet hade gjorts gällande,
att förslaget vore framlagt utan föregående utredning, att en utredning av
provinsialläkarnas nuvarande arbetsbörda vore en nödvändig förutsättning
för bedömande av deras möjligheter att fylla ökade krav på medverkan i socialhygieniskt
och socialmedicinskt arbete, att utvecklingen av den gamla, beprövade
och i viss mån för vårt land egenartade provinsialläkarinstitutionen
borde fortgå i ett lugnt och ej i ett forcerat tempo samt att den rent sjukvårdande
verksamheten, som allt fortfarande borde utgöra tyngdpunkten i
varje läkares arbete, kunde för provinsialläkarnas del komma att bliva lidande
vid en nyorientering av sådan art, som indelningsförslaget innebure. I det
senare avseendet hade föreningen påstått, bland annat, att Skåne i såväl
geografiskt som andra avseenden erbjöde så stora skiljaktigheter med riket i
övrigt, att en distriktsindelning efter gemensamma principer knappast torde
kunna genomföras, samt att läkartätheten i Skåne mångenstädes vore så stor,
att den börjat giva anledning till oro.
Med anledning härav ville styrelsen framhålla följande. Enligt styrelsens
mening vore en mera detaljerad utredning rörande provinsialläkarnas nuvarande
arbetsbörda icke erforderlig. Redan den i stort sett välvilliga inställning
till förslaget, som de flesta tjänsteläkarna intagit, vore ett bevis för riktigheten
av styrelsens principiella inställning. Styrelsen hade icke avsett att
åstadkomma någon onödigt forcerad utveckling av provinsialläkarorganisationen
men ansåge, att det vore ett intresse av största vikt, att allmänhetens
berättigade krav på fullgod sjukvård och hälsovård bleve i görligaste mån
tillgodosedda.
Vad anginge föreningens speciella synpunkter på ny distriktsindelning för
Skåne, hade styrelsen vid uppgörandet av sitt förslag sökt att i nödig mån
beakta de för denna landsdel säregna förhållandena i likhet med vad som
skett för övriga delar av landet.
I den diskussion, som förts rörande det preliminära förslaget, hade man
vidare på sina håll gjort gällande, att styrelsens förslag icke tagit nödig hänsyn
till de på landsbygden praktiserande läkarna. Detta påstående funne medicinalstyrelsen
vara oberättigat. De enskilt praktiserande läkarnas antal på landsbygden
vore synnerligen ringa. Därvid avsåge styrelsen med enskilt praktiserande
läkare sådana läkare, som utövade praktik men icke vore tjänsteläkare
eller förutvarande tjänsteläkare, och med landsbygd all bygd undantagandes
samhällen med 5,000 invånare eller därutöver. Ur förste provinsialläkarnas årsberättelser
för år 1936 hade styrelsen inhämtat, att antalet läkare, varom nu
vore fråga, den 31 december 1936 utgjort endast 103. Det största antalet, 14,
belöpte på Stockholms län, varvid vore att märka, att av dessa 14 ej mindre än
10 vore bosatta inom Stockholms provinsialläkardistrikts område, vars befolkning
å landsbygd i nämnda bemärkelse vid sagda tidpunkt överstege 60,000 invånare.
I fyra län funnes icke några dylika läkare. Beträffande övriga 19 län utgjorde
det genomsnittliga antalet 4.7. Styrelsen ville tillägga, att förevarande
faktor för övrigt syntes vara alltför irrationell för att man borde fästa större
avseende vid densamma, när det gällde att utbygga provinsialläkarinstitutionen
på längre sikt. Man finge ej heller förbise, att de läkare, vilka sloge
sig ned på landsbygden som fritt praktiserande, i regel ej vore så utbildade
33
Kungl. Majus proposition nr 237.
eller i övrigt kvalificerade, att vid planerandet av den statliga organisationen
av hälso- och sjukvården deras förekomst kunde påverka utformningen a\
organisationen. ,,
Mot det preliminära förslaget hade slutligen gjorts den invändningen, att
minskningen av provinsialläkardistrikten måste befaras medföra en försämring
av tjänsteläkarnas ekonomiska standard. Styrelsen ansåge sig hava goda,
skäl att betvivla bärigheten av denna invändning. Allmänhetens behov a\
läkarhjälp stege med ökad upplysning. Den växande sjukkasserorelsen och
annan socialförsäkring bidroge härtill och medförde dessutom okad ekonomisk
trygghet för läkarna. Hälsovårdsarbetet och den förebyggande vården av
mödrar, spädbarn och skolbarn m. m. satte provinsialläkaren i livligare kontakt
med befolkningen inom hans distrikt med ty åtföljande ökning edel 1
varje fall möjlighet till ökning av praktiken. An vidare hade det från stvrelsens
sida alltid hävdats och av statsmakterna godtagits, att provinsialläkaren
för sitt merarbete i och genom den nya socialhygieniska organisationen
skulle åtnjuta särskild ersättning utöver sin Ion i vilket avseende
styrelsen finge dels åberopa § 6 i kungörelsen den 21 juli 1937 angående statsbidrag
till förebyggande mödra- och barnavård, dels anföra, att i torberorda
skrivelse angående statsbidrag till skolhygienisk verksamhet uttalats, att viss
ersättning borde utgå till skolläkare även örn denne vore tjanstelakare. beträffande
det från flera håll framkomna påståendet, att uppkomsten av polikliniker,
specialistmottagningar m. m. skulle med nödvändighet minska
tjänsteläkarnas arbete och därmed deras inkomster, hyste styrelsen den uppfattningen,
att en dylik effekt visserligen icke vöre utesluten men att en
driftig allmänpraktiserande tjänsteläkare å andra sidan genom samverkan
med vederbörande hade stor möjlighet att för vård inom hemmet längre
behålla fall, som eljest måst inläggas å sjukvårdsinrättning.
Beträffande det förslag till indelning i provinsialläkardistrikt,
som styrelsen framlagt med sin skrivelse den 21 februari
1938, framhåller styrelsen, att detsamma bygger på enahanda principer som
det preliminära förslaget, men att i det nya förslaget i vederbörlig utsträckning
beaktats de detaljanmärkningar, som från olika håll framförts mot det
tidigare förslaget.
Det nya förslaget, som innehåller en i stort sett fullständig plan för hela
rikets indelning i provinsialläkardistrikt, i vilken plan allenast vissa lokala
frågor lämnats öppna, utgår från att — med endast två undantag städer,
köpingar och municipalsamhällen med 5,000 invånare eller däröver skola vara
skyldiga att hava egna tjänsteläkare, att däremot städer, köpingar och mumcipalsamhällen
med ett lägre invånarantal skola ingå i provinsialläkardistrikten
ävensom att de extra provinsialläkardistrikten skola försvinna.
Antalet ordinarie provinsialläkardistrikt skulle enligt förslaget bliva lägst
508 och högst 515, vilket innebär en ökning med 185 respektive 192 distrikt i
förhållande till antalet distrikt den 1 januari 1938 samt en ökning med 172
respektive 179 distrikt jämfört med det antal distrikt, som enligt statsmakternas
beslut medgivits för tiden från och med den 1 januari 1939. I förhållande
till det preliminära förslaget har antalet distrikt reducerats med
omkring 15.
Då de extra provinsialläkartjänsterna och ett stort antal stadsläkare
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 237. m 3» 3
34
Kungl. Majus proposition nr 237.
köpings- och municipalläkartjänster enligt förslaget skulle bortfalla, blir nettoökningen
av antalet tjänsteläkare avsevärt mindre än den angivna ökningen
av oi dinari e provinsialläkartjänster. Styrelsen beräknar nettoökningen i förhållande
till antalet läkartjänster den 1 januari 1938 till något över 100.
Medan det genomsnittliga antalet invånare per provinsialläkardistrikt den
1 januari 1938 utgjorde 12,725, skulle enligt förslaget motsvarande antal bliva
lägst 8,025 och högst 8,150. Högsta antalet invånare skulle nedgå från nära
70,000 till 15,000. Av de föreslagna distrikten skulle 41 procent erhålla ett
invånarantal liggande mellan 7,000 och 9,000 samt mer än 88 procent ett
invånarantal liggande mellan 5,000 och 12,000.
Medicinalstyrelsen betonar, att det av styrelsen framlagda förslaget vore
att betrakta som en grundval för en av styrelsen såsom nödvändig ansedd utveckling
på ifrågavarande område samt anför i anslutning härtill vidare.
... -Förslaget syftade främst till att möjliggöra bibehållandet av tjänstefel,
^ren som den centrala faktorn i den öppna hälso- och sjukvården och ville
tillgodose en planering på lång sikt av utvecklingen å området. Den slutliga
detaljutformningen av de enskilda distrikten läte sig i vissa fall för närvarande
ej helt överskådas. Vid vilken tidpunkt en organisation i huvudsaklig överensstämmelse
med förslaget kunde tänkas genomförd berodde självfallet på statsmakternas
vilja och förmåga att ställa för ändamålet erforderliga medel till
förfogande. I den mån dylika medel beviljades, komme styrelsen att med förs
laget som utgångspunkt förorda inrättandet av nya och omreglering av förefintliga
provinsialläkardistrikt. Provinsialläkarinstitutionens utbyggande ansage
styrelsen böra äga rum etappvis på så sätt, att i första hand de extra
provinsialläkardistrikten omändrades till ordinarie distrikt, att därefter de
fall upptoges till prövning, där av administrativa orsaker önskvärda indelnmgsåtgärder
dittills icke kunnat vidtagas, samt att i en sista etapp upptoges
övriga fall uteslutande efter behovsprincipen och alltså utan företräde länen
emellan.
Medicinalstyrelsen tänker sig, att den föreslagna utbyggnaden av provinsialläkarorganisationen
lämpligen kunde genomföras under en tidrymd av hö«st
tio år.
2. Yttranden.
Övei medicinalstyrelsens förslag rörande provinsialläkarorganisationen
hava länsstyrelserna i samtliga län avgivit yttranden efter hörande av förste
provinsialläkarna i länen och landstingens förvaltningsutskott.
I yttrandena hava på vissa punkter framförts detaljanmärkningar mot den
föreslagna distriktsindelningen. Däremot hava de principer, på vilka förslaget
grundats, nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Av länsstyrelserna anför exempelvis länsstyrelsen i Skaraborgs län, att det
vore uppenbart, att en betydande utökning av antalet provinsialläkardistrikt
vore nödvändig, samt länsstyrelsen i Västerbottens län, att utvecklingen inom
olika delar av samhällslivet klart ådagalagt ett starkt behov av ökad tillgång
på lakarkrafter såväl för den hälsovårdande som för den rent sjukvårdande
verksamheten ävensom att stor vikt måste läggas vid tjänsteläkarnas synnerligen
betydelsefulla uppgifter på de socialhygieniska och socialmedicinska
områdena.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anför bland annat, att länsstyrelsen
oreserverat anslöte sig till uppfattningen, att den hittills tillämpade organisationen
med på en gång hälsovårdande och sjukvårdande tjänsteläkare för
landsbygdens och flertalet mindre städers befolkning måste betraktas såsom
avgjort lämpligare än en uppdelning på särskilda funktionärer av speciella
uppgifter inom hälsovårdens, socialmedicinens och socialhygienens områden.
Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar farhågor för att ett bifall till medicinalstyrelsens
förslag skulle medföra en alltför stor minskning i provinsialläkarnas
praktikinkomster, men förordar dock för länets vidkommande en
avsevärd utökning av det nuvarande antalet ordinarie provinsialläkartjänster.
Av förste provinsialläkarna understryka särskilt förste provinsialläkarna
i Östergötlands och Gävleborgs län, att provinsialläkarnas hälsovårdande uppgifter
icke lämpligen kunna överflyttas å särskilda befattningshavare. I motsats
härtill ifrågasätter förste provinsialläkaren i Uppsala län, huruvida icke
särskilda länshygieniker borde anställas, vilka kunde övertaga provinsialläkarnas
åligganden beträffande den allmänna hälsovården, och huruvida icke
en dylik anordning i stor utsträckning skulle göra en ökning av antalet
provinsialläkartjänster överflödig.
C. Departementschefen.
1. Provinsialläkarorganisationeii.
Då det gäller att bedöma omfattningen av de åligganden,
vilka åvila provinsialläkarna, och de förändringar provinsialläkarnas
arbete under årens lopp undergått, har man att skilja mellan den
del av ifrågavarande befattningshavares verksamhet, som hänför sig till den
enskilda sjukvården, och den del av verksamheten, som avser allmän hälsooch
sjukvård.
Vad den enskilda sjukvårdande verksamheten angår, företer utvecklingen
ej någon fullt enhetlig bild. Tillkomsten av nya lasarett och andra sjukhus
samt inrättandet vid dessa anstalter av polikliniker och specialavdelningar
torde på sina håll hava medfört en minskning i provinsialläkarnas praktik. I
samma riktning lära ock stundom de avsevärt förbättrade kommunikationerna
verka, enär de för allmänheten å landsbygden underlätta att direkt söka vård
å sjukhus eller att vända sig till privatpraktiserande läkare i städerna.
Å andra sidan har utan tvivel trafikväsendets omgestaltning haft som
konsekvens, att provinsialläkarna numera jämförelsevis ofta anlitas av
patienter, som förut icke alls eller åtminstone blott i yttersta nödfall tagit
läkares tjänster i anspråk. Vidare har den stigande folkupplysningen och den
växande sjukkasserörelsen medfört ett allt större behov av läkarhjälp, som
säkerligen även till en viss grad lett till ökning av provinsialläkarnas praktikverksamhet.
I stort sett torde man kunna utgå från att någon minskning i provinsialläkarnas
ifrågavarande sjukvårdsarbete icke ägt rum under senare år, utan att
detsamma snarare erhållit vidgad omfattning.
36
Kungl. Majus proposition nr 237.
Vidkommande härefter provinsialläkarnas uppgifter nied avseende å den
allmänna hälso- och sjukvården, kan det, såsom medicinalstyrelsen framhållit,
icke råda någon tvekan örn att dessa uppgifter efter hand ökat alltmer
i betydelse —- en utveckling som ännu ingalunda avstannat. Jag vill här
endast, till komplettering av vad medicinalstyrelsen anfört, erinra örn några
av de omständigheter, som varit ägnade att i detta hänseende påverka ifrågavarande
läkares arbete.
Jag vill då särskilt betona, hurusom distriktsvården — i enlighet med
de grunder som av statsmakterna beslutades vid 1935 års riksdag — sedan
några år undan för undan utbygget och effektiviseras samt hurusom den
omedelbara tillsynen över nämnda vård — bland annat omfattande upplysande
och rådgivande verksamhet i avseende å barnavård, bostadsvård och hälsovård
— åvilar provinsialläkaren såsom närmaste förman för de i distriktsvården
anställda befattningshavarna. Vidare vill jag påpeka, att medicinal
styrelsen i enlighet med bestämmelserna i 1937 års kungörelse angående statsbidrag
till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande fastställt
planer för dispensärverksamhetens ordnande i samtliga län samt att enligt
dessa planer tjänsteläkarna med enstaka undantag inträtt såsom läkare
vid de i kungörelsen avsedda distriktsdispensärerna. Ävenledes vill jag omnämna,
att medicinalstyrelsen hittills för 16 län fastställt planer för anordnande
av förebyggande mödra- och barnavård i enlighet med föreskrifterna
i 1937 års kungörelse angående statsbidrag till dylik vård samt att man med
ledning av den erfarenhet, som numera föreligger på området, kan antaga
att efterhand så gott som samtliga provinsialläkare komma att tagas i anspråk
såsom ledare av organ för denna vård. Slutligen torde böra påpekas, hurusom
under de senaste åren folkskolebarnen å landsbygden i växande utsträckning
blivit föremål för läkarundersökningar. Sålunda omfattade dessa undersökningar
år 1937 mer än halva antalet skolbarn på landet. Undersökningarna
hava som regel utförts av provinsialläkarna, I den mån nya förlossningshem
samt anstalter för vård av kroniskt sjuka och lättskötta sinnessjuka
inrättas, kommer även detta att medföra en ökad arbetsbörda för provinsial
läkarna, vilka i allmänhet tagas i anspråk för läkarvården vid dessa anstalter.
Provinsialläkarnas åligganden med avseende å den allmänna hälso- och
sjukvården torde med den utveckling, som ägt rum under senare år och som
här endast i korthet skisserats, hava erhållit en sådan omfattning, att åtgärder
bliva nödvändiga för åvägabringande av en lättnad i dessa befattningshavares
arbetsbörda. Man kan eljest riskera att särskilt det hälsovårdande arbete, som
provinsialläkarna hava att utföra, icke alltid kommer att kunna fullgöras med
erforderlig effektivitet.
Frågan uppställer sig då på vad sätt en minskning i provinsialläkarnas
arbete lämpligen bör åstadkommas.
Såsom medicinalstyrelsen framhållit, kan man här tänka sig en lösning efter
väsentligen tre olika linjer. Enligt det första alternativet skulle man överlåta
provinsialläkarnas hälsovårdande uppgifter åt särskilda socialmedicinskt
verkande läkare. Det andra alternativet innebär, att man i väsentligt större
37
Kungl. Majus proposition nr 237.
utsträckning än som hittills skett skulle anställa medicinskt utbildade
assistenter att bistå provinsialläkarna i mera betungade distrikt. Det tredje
alternativet slutligen bygger helt på nuvarande system och innebär, att den
önskvärda arbetslättnaden skulle ernås genom en minskning av provinsialläkardistriktens
omfattning.
Yad angår det första av dessa alternativ, måste jag i likhet med medicinalstyrelsen
ställa mig avvisande till detsamma. Flertalet av provinsialläkarnas
nuvarande arbetsuppgifter hör i själva verket på ett naturligt sätt samman.
Varken hälsovården eller sjukvården skulle för närvarande vinna på att
åtskiljas.
Mindre betänkligt skulle det säkerligen vara att i huvudsak tillgodose det
ökade behovet av arbetskrafter genom anställande av ett större antal läkarutbildade
assistenter. Icke heller denna väg synes mig emellertid vara att
förorda, då det är att befara, att den enhetlighet, som kännetecknar den nuvarande
organisationen, med ett dylikt system delvis skulle gå förlorad.
I själva verket synes mig tillräcklig anledning icke föreligga att frångå det
system, på vilket den hittillsvarande organisationen bygger och vilket i stort
sett fungerat tillfredsställande. Jag utgår alltså liksom medicinalstyrelsen
från att provinsialläkaren bör kunna under normala förhållanden ensam
medhinna såväl det sjukvårdande som det hälsovårdande arbete, som nu författningsenligt
åvilar honom. Vill man med bibehållande av detta system
lätta provinsialläkarnas arbetsbörda, lärer ingen annan väg stå öppen än att
minska provinsialläkardistriktens storlek. Självfallet innebär detta en ökning
av antalet distrikt.
Vid det förslag till omreglering av provinsialläkardistrikten, som medicinalstyrelsen
uppgjort, har styrelsen utgått från att de extra provinsialläkar
tjänster na skulle helt och hållet försvinna och ersättas med
ordinarie tjänster. I stort sett kan jag på denna punkt ansluta mig till medicinalstyrelsens
ståndpunkt, som innebär att å statsverket skola överflyttas
de kostnader för provinsialläkarinstitutionen, vilka ännu åvila vissa landsting
och kommuner. Jag vill i detta sammanhang erinra, att medicinalstyrelsens
förslag knappast innebär någon principiell nyhet, då under de senaste decennierna
de extra provinsialläkardistrikten, som tidigare voro mycket talrika,
till allra största delen utbytts mot ordinarie distrikt. Emellertid räknar
jag med att det även i fortsättningen stundom kan visa sig lämpligt att
bibehålla eller nyinrätta extra provinsialläkardistrikt, särskilt i sådant fall,
där ett påtagligt behov av provinsialläkare föreligger men där tvekan råder,
huruvida detta behov är av stadigvarande natur.
I sitt förslag har medicinalstyrelsen vidare räknat med att städer med
mindre än 5,0 0 0 invånare skola ingå i provinsialläkardistrikten,
men städer med högre invånarantal hava egna tjänsteläkare. Styrelsen har
sålunda i denna del anslutit sig till stadsläkarsakkunnigas förut återgivna
förslag och samtidigt frångått sin — i utlåtande över sistnämnda förslag —•
intagna ståndpunkt, att det i stad med ett invånarantal av mellan 5,000 och
10,000 skulle ankomma på Kungl. Majit att avgöra, huruvida staden skulle
hava egen tjänsteläkare eller införlivas med provinsialläkardistrikt. För min
38
Kungl. Majus proposition nr 237.
del kan jag på denna punkt biträda den åsikt, som intagits av stadsläkarsakkunniga
och nu senast av medicinalstyrelsen. Jag anser således, att regeln
bör vara den, att provinsialläkarorganisationen skall omfatta alla städer med
en folkmängd understigande 5,000 invånare, medan övriga städer böra falla
utanför denna organisation. Kungl. Majit torde dock böra äga möjlighet att,
där omständigheterna därtill föranleda, göra undantag från sagda regel.
Beträffande köpingar och m un i c i p a 1 s a lii h kilen föreslogo
stadsläkarsakkunniga, att dessa samhällen oberoende av folkmängden skulle
ingå i provinsialläkardistrikten och att alltså köpings- och municipalläkare
icke vidare skulle finnas. I motsats härtill utgår nu medicinalstyrelsen principiellt
från att köpingar och municipalsamhälle!! med minst 5,000 invånare
skulle liksom städer med motsvarande folkmängd hava egna tjänsteläkare.
Erfarenheten torde emellertid hava givit vid handen, att även jämförelsevis
stora köpingar och municipalsamhälle!! utan olägenhet kunna undvara särskild
tjänsteläkare. Jag förutsätter därför, att samtliga köpingar och municipalsamhällen
skola ingå i provinsialläkarorganisationen.
Av det anförda framgår, att en utökning av antalet ordinarie provinsialläkartjänster
bör äga rum ej blott av det skälet, att de nuvarande provinsialläkardistrikten
måste minskas utan även därför, att flertalet extra provinsialläkardistrikt
bör indragas, samt att köpingar, municipalsamhälle!! och mindre
städer böra införlivas med provinsialläkarorganisationen.
När det gäller att bedöma, i vilken utsträckning antalet
ordinarie provinsialläkare änster behöver utökas, yppa
sig stora svårigheter. Att bestämma behovet av nya tjänster med utgångspunkt
från en viss genomsnittlig befolkningssiffra per distrikt synes mig knappast
möjligt. Det är ju nämligen uppenbart, att folkmängden är endast en av de
faktorer, till vilken hänsyn bör tagas vid bestämmande av gränserna för ett
distrikt. Sålunda måste i lika hög grad beaktas de geografiska förhållandena,
kommunikationerna, tillgången till lasarett och andra sjukhus samt bebyggelsens
karaktär. Man torde emellertid kunna utgå från att provinsialläkardistrikten
i allmänhet ej böra hava en folkmängd understigande 5,000
eller överstigande 12,000 invånare.
Någon anledning att nu på förhand bestämma det antal ordinarie provinsialläkartjänster,
som inom en viss angiven tidrymd bör nyinrättas, synes mig så
mycket mindre föreligga, som utvecklingen med avseende å provinsialläkarnas
verksamhetsområde ännu icke till fullo kan överblickas och nya omständigheter
kunna tillkomma av beskaffenhet att i den ena eller andra riktningen
påverka behovet av dylika tjänster. Det torde för närvarande vara tillfyllest
att konstatera, att från angivna utgångspunkter ett betydande behov av nya
ordinarie tjänster förefinnes ävensom att åtgärder successivt böra vidtagas för
tillgodoseende av detta behov. Jag vill därför — i nära anslutning till den
praxis, som tillämpats under senare tid — förorda, att under nästa budgetår
inrättas 10 nya ordinarie provinsialläkartjänster. Den ingående utredning
rörande de lokala förhållandena på förevarande område, som förebragts av
medicinalstyrelsen, är givetvis ägnad att i väsentlig omfattning underlätta den
omreglering av distriktsindelningen, som efter hand bör komma till stånd.
39
Kungl. Majus proposition nr 237.
I överensstämmelse med det anförda förordar jag, att antalet ordinarie
provinsialläkartjänster från och med den 1 januari 1940 ökas från 336 till 346.
2. Stadsläkarorganisationeu.
I det föregående har jag förordat, att städer med ett lägre invånarantal
än 5,000 skola ingå i provinsialläkardistrikten. Vid bifall härtill torde den
civila tjänsteläkarorganisationen i dessa städer bliva på ett tillfredsställande
sätt ordnad.
Vad beträffar sagda organisation i övriga städer, synes det vara en tämligen
allmän uppfattning, att organisationen företer vissa brister och att
förändringar i densamma böra vidtagas i syfte att uppnå större enhetlighet
och stadga samt en bättre statlig kontroll. Denna uppfattning har — såsom
framgår av den förut lämnade redogörelsen — delats av 1937 års riksdag och
även jag är av den åsikten, att rådande förhållanden på ifrågavarande område
icke äro i alla avseenden tillfredsställande.
När det gäller att avgöra, efter vilka linjer förevarande fråga lämpligen
bör lösas, gå emellertid meningarna starkt i sär. I stort sett föreligga två
alternativ. Enligt det ena av dessa — det alternativ, som förordats av stadsläkarsakkunniga
— skulle tjänsteläkarna i städerna liksom hittills vara kommunalt
anställda, men de skulle utnämnas av statlig myndighet, som också
skulle meddela enhetliga bestämmelser rörande deras åligganden, och till
deras avlöning skulle utgå statsbidrag enligt vissa grunder. Jämlikt det andra
alternativet — som tillstyrkts i det så kallade reservationsförslaget — skulle
i städerna inrättas rent statliga stadsläkartjänster, vilkas innehavare principiellt
skulle hava till uppgift att fullgöra sådana stadsläkarna hittills tillkommande
åligganden, vilka kunde anses vara av rent statlig natur, medan stadsläkarnas
övriga uppgifter skulle fullgöras av helt och hållet kommunalt
anställda och avlönade läkare.
För min del kan jag icke finna en så genomgripande omläggning av stadsläkarorganisationen,
som den i reservationsförslaget förordade, vara av omständigheterna
motiverad. En rationell uppdelning av stadsläkarnas åligganden
i statliga å ena sidan och kommunala å den andra synes mig knappast
heller möjlig att verkställa och skulle i varje fall icke åstadkommas genom
ett bifall till nämnda förslag. Det är vidare uppenbart, att en lösning efter
denna linje måste för statsverket medföra mycket betydande kostnader. Jag
anser mig därför icke kunna biträda detta alternativ.
En lösning i anslutning till sakkunnigförslagets alternativ synes mig ur
flera synpunkter mera tilltalande. De föreliggande spörsmålen, som delvis
äro av ganska invecklad och svåröverskådlig art, synas mig emellertid böra
göras till föremål för ytterligare utredning. Särskilt torde det böra undersökas,
huruvida icke önskvärd enhetlighet och kontroll på förevarande område
skulle kunna vinnas utan statens ekonomiska medverkan, samt huruvida
icke, för den händelse statsbidrag anses böra utgå, för bidragets åtnjutande
bör uppställas det villkoret, att stadsläkarna skola vara skyldiga att meddela
enskild sjukvård enligt viss av statlig myndighet fastställd taxa. Därest
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
statsbidrag befinnes påkallat, torde det ock böra tagas under övervägande,
om icke statsbidragsbestämmelserna kunna göras avsevärt enklare än enligt de
sakkunnigas förslag. Vidare lärer det böra tagas under omprövning, huruvida
tillräcklig anledning finnes för statsmakterna att beröva städerna deras
rätt att själva bestämma tjänsteläkarnas avlöning. Vad slutligen frågan örn
stadsläkarnas pensionering beträffar, lärer en undersökning vara påkallad,
huruvida icke denna fråga numera kommit i ett annat läge, sedan städerna
under senare år i allt större omfattning själva vidtagit åtgärder i syfte att
tillförsäkra sina tjänsteläkare skälig pension.
Av vad jag sålunda anfört framgår, att jag icke för närvarande är beredd
att taga slutlig ställning till spörsmålet rörande organisationen av de civila
tjänsteläkarna i städerna.
III. Anslagsfrågor.
1. Förslagsanslaget till förste provinsialläkare och provinsialläkare
lii. fl.: Avlöningar.
Budgetår Anslag Nettoutgifter
1937/38 .............................. 2,965,000 3,022,767
1938/39 .............................. 3,055,000 —
1939/40 (förslag).................. 3,670,000 —
Genom beslut den 22 april 1938 har Kungl. Maj:! medgivit, att antalet provinsialläkare,
som från och med den 1 januari 1938 utgjort 326, finge från och
med den 1 januari 1939 utgöra 336. 5
Vidare har Kungl. Maj:t genom beslut förstnämnda dag fastställt följande
av riksdagen godkända avlöningsstat för förste provinsialläkare och provinsialläkare
m. fl., att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1938/39:
1.
2.
3.
Avlöningsstat.
Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat (förste provinsialläkare
och provinsialläkare), förslagsvis ............... kronor 2,990,000
Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Majit:
a. Arvoden till biträdande förste provinsial -
läkare ........................................ |
kronor 11,600 |
|
b. Avlöning åt civila läkarstipendiater, för-slagsvis ......................................... |
» 8,400 » |
20,000 |
Särskilda löneförmåner till ordinarie tjän-stemän: a. Provisoriskt dyrortstillägg åt vissa förste |
» 800 » |
|
b. Tillfälliga lönetillägg åt vissa provinsial-läkare ......................................... |
» 1,100 |
|
c. Ersättning till förste provinsialläkare för |
» 43,100 » |
45,000 |
Summa förslagsanslag kronor 3,055,000 |
Kungl. Majus proposition nr 237.
41
Medicinalstyrelsen.
I skrivelse den 29 augusti 1938 har medicinalstyrelsen gjort framställning
angående anslag för ifrågavarande ändamål för budgetåret 1939/40.
Vid beräkningen av anslagsposten till avlöningar till tjänstemän
å ordinarie stat har styrelsen utgått från det i gällande avlöningsstat
upptagna anslagsbeloppet av 2,990,000 kronor. Styrelsen föreslår
emellertid av flera anledningar en höjning av detta belopp. Sålunda eriniax
styrelsen, att jämlikt beslut av 1938 års riksdag förste provinsialläkarna skulle
komma att från och med nästa budgetår erhålla avlöning enligt 30:e lönegraden
i det nya civila avlöningsreglementet. Styrelsen beräknar, att härigenom
skulle uppkomma en merkostnad av omkring 8,000 kronor. Styrelsen förutsätter
vidare, att under budgetåret 1939/40 skulle komma att successivt inrättas
10 nya provinsialläkareänster. Den härav följande kostnadsökningen
uppskattar styrelsen till i runt tal (10 X 9,000) 90,000 kronor. Styrelsen upptager
därför ifrågavarande anslagspost till (2,990,000 + 8,000 + 90,000)
3,088,000 kronor.
Posten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Majit, beräknar styrelsen till samma belopp, som
för ändamålet upptagits i gällande stat, alltså till 20,000 kronor, därvid liksom
hittills upptagits för arvoden till biträdande förste provinsialläkare 11,600
kronor och för avlöning till civila läkarstipendiater 8,400 kronor.
Under posten till särskilda löneförmåner till ordinarie
tjänstemän beräknar styrelsen delposterna till tillfälliga lönetillägg åt
vissa provinsialläkare och till ersättning till förste provinsialläkare för vissa
expenser till 1,100 kronor respektive 43,100 kronor, medan delposten till
provisoriskt dyrortstillägg åt vissa förste provinsialläkare ansetts kunna utgå.
Hela denna post har alltså upptagits till 44,200 kronor.
Enligt medicinalstyrelsens kalkyler har således det sammanlagda medelsbehovet
för nästa budgetår uppskattats till (3,088,000 + 20,000 + 44,200)
3,152,200 kronor.
Departementschefen.
Innan jag närmare ingår på en uppskattning av föreliggande medelsbehov,
får jag erinra, att Kungl. Majit i proposition den 10 mars 1939, nr 200, på
hemställan av chefen för finansdepartementet framlagt förslag rörande bland
annat lönereglering för provinsialläkarna, avsedd att träda i tillämpning den
1 juli 1939. Jämlikt propositionen skola provinsialläkarna inordnas under det
nya civila avlöningsreglementet men uppbära lön enligt en särskild löneplan,
benämnd löneplan D och innehållande fyra lönegrupper, vardera med fyra
löneklasser. Ett bifall till propositionen kommer att i flera hänseenden påverka
ifrågavarande utgifter. På medelsbehovet inverkar jämväl den beslutade
löneregleringen för förste provinsialläkarna ävensom den av mig för tiden från
och med den 1 januari 1940 förordade utökningen av antalet ordinarie provinsialläkartjänster
från 336 till 346.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Vad först beträffar anslagsposten till avlöningar till tjänstemän
å ordinarie stat, bör under denna post med hänsyn till den beslutade
löneregleringen för förste provinsialläkarna för avlöningar till dessa
befattningshavare beräknas ett belopp av i runt tal 290,000 kronor. Vidkommande
provinsialläkarna är att räkna med årsavlöning till 336 och halvårsavlöning
till 10 dylika läkare. För ändamålet torde vid bifall till nyssnämnda
proposition erfordras omkring 3,050,000 respektive 45,000 kronor. I dessa
belopp ingå emellertid icke utgifterna för de kallortstillägg, vilka kunna beräknas
komma att utgå till vissa förste provinsialläkare och provinsialläkare
och vilka böra bestridas från nu behandlade anslagspost. För kallortstilläggen
lärer böra beräknas ett ytterligare belopp av 10,000 kronor. Posten bör därför
upptagas till (290,000 + 3,050,000 + 45,000 + 10,000) 3,395,000 kronor eller i
avrundat tal 3,400,000 kronor.
Med avseende å posten till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Majit, ifrågasätter jag icke någon
ändring. Jag beräknar således delposten till arvoden till biträdande förste
provinsialläkare till 11,600 kronor, delposten till avlöning åt civila läkarstipendiater
till 8,400 kronor och hela posten till 20,000 kronor.
Under posten till särskilda löneförmåner till ordinarie
tjänstemän bortfaller till följd av den beslutade löneregleringen för
förste provinsialläkarna delposten till provisoriskt dyrortstillägg åt vissa
förste provinsialläkare.
Från delposten till tillfälliga lönetillägg åt vissa provinsialläkare gäldas
för närvarande dels ett lönetillägg av 240 kronor till provinsialläkaren i
Gäddede distrikt, dels ock ett lönetillägg av 840 kronor till provinsialläkaren
i Arjeplogs distrikt. Enligt förslaget till lönereglering för provinsialläkarna
skall hädanefter tillfälligt lönetillägg utgå allenast till provinsialläkaren i sistnämnda
distrikt samt med ett till 600 kronor reducerat belopp. Förevarande
delpost bör därför nu benämnas tillfälligt lönetillägg åt en provinsialläkare
och upptagas till 600 kronor.
Delposten till ersättning till förste provinsialläkare för vissa expenser bör
liksom i gällande avlöningsstat upptagas till 43,100 kronor.
De sammanlagda utgifterna under posten till särskilda löneförmåner till
ordinarie tjänstemän kunna alltså beräknas till (600 + 43,100) 43,700 kronor.
Såsom konsekvens av löneregleringen för förste provinsialläkarna samt
förslaget örn dylik reglering för provinsialläkarna bör slutligen upptagas en -ny anslagspost till rörligt tillägg, vilken post torde kunna uppskattas
till 206,300 kronor.
Utgiftsbehovet under förevarande anslag torde alltså kunna beräknas till
(3,400,000 + 20,000 + 43,700 + 206,300) 3,670,000 kronor.
Särskild personalförteckning torde nu böra fastställas för förste provinsialläkarna
och provinsialläkarna. Därvid lärer för enkelhetens skull antalet pro
vinsialläkartjänster böra bestämmas till 346, ehuru — på sätt framgår av det
föregående — 10 av dessa tjänster äro avsedda att inrättas först från och med
den 1 januari 1940.
Kungl. Majlis proposition nr 237.
43
2. Förslagsanslaget till förste provinsialläkare och provinsialläkare
m. 11.: Reseersättningar.
Budgetår |
Anslag |
Nettoutgifter |
1936/37 ...................... |
........ 135,000 |
161,669 |
1937/38 ...................... |
........ 140,000 |
201,410 |
1938/39 ...................... |
........ 165,000 |
— |
1939/40 (förslag) .......... |
........ 200,000 |
— |
Medicinalstyrelsen.
I skrivelse den 30 augusti 1938 har medicinalstyrelsen — under åberopande
av dels belastningen för sistförflutna budgetår, dels ock den utökning av
antalet provinsialläkare, som förutsatts skola inträda under åren 1939 och
1940 — hemställt, att anslaget måtte för nästa budgetår upptagas till 210,000
kronor.
Departementschefen.
På av medicinalstyrelsen angivna skäl finner jag en betydande höjning av
ifrågavarande anslag påkallad. Emellertid synes mig anslagsbeloppet kunna
begränsas till 200,000 kronor.
3. Förslagsanslaget till bidrag till extra provinsialläkares
Budgetår |
avlönande ni. ni. Anslag |
Nettoutgifter |
1936/37 ............. |
.................... 23,000 |
22,191 |
1937/38 ............. |
.................... 20,000 |
25,459 |
1938/39 ............. |
.................... 15,000 |
— |
1939/40 (förslag) . |
.................... 10,000 |
— |
[Allmän läkarinstruktion den 19 december 1930 (nr 442), ändrad genom
kungörelser nr 37/1933, 586/1935, 428/1937 och 802/1937; kungörelse den 30
december 1911 (nr 163) angående ändrade bestämmelser i fråga örn statsbidrag
till avlönande av extra provinsialläkare; kungörelse den 29 juni 1917 (nr 465)
angående statsbidrag till avlönande av extra provinsialläkare i avlägset belägna,
särskilt svårbesättliga distrikt och kungörelse den 8 maj 1925 (nr 206)
angående dyrtidstillägg åt vissa extra provinsialläkare.]
Den 22 april 1938 har Kungl. Maj:t fastställt följande stat för användningen
av det för innevarande budgetår anvisade anslaget:
Stat.
1. Bidrag till extra provinsialläkares avlönande, förslagsvis ... kronor 14,500
2. Bidrag till dyrtidstillägg åt vissa extra provinsialläkare,
förslagsvis .................................................................. ”_500
Summa kronor 15,000
44
Kungl. Majus proposition nr 237.
Medicinalstyrelsen.
I skrivelse den 29 augusti 1938 har medicinalstyrelsen gjort framställning
rörande anvisande av medel för här omförmälda ändamål för nästa budgetår.
I skrivelsen har styrelsen anfört följande.
I 1938 års statsverksproposition hade Kungl. Majit hemställt, att för ifrågavarande
ändamål måtte för budgetåret 1938/39 anvisas ett förslagsanslag av
20,000 kronor.
1938 års riksdag hade emellertid nedsatt anslaget till 15,000 kronor. Detta
hade tydligen skett med hänsyn därtill att riksdagen i anledning av väckt
motion anvisat medel till avlöning åt tio nya ordinarie provinsialläkare, därvid
riksdagen närmast avsett att möjliggöra en överföring å ordinarie stat av ett
motsvarande antal extra provinsialläkartjänster.
För närvarande utginge statsbidrag till 16 extra provinsialläkartjänster.
Styrelsen ansåge för sin del, att under tiden intill den 1 juli 1939 7 å 8 extra
provinsialläkardistrikt skulle kunna förändras till ordinarie. Därest så skedde,
skulle anslagsbehovet för bidrag till extra provinsialläkares avlönande komma
att för nästa budgetår minskas med omkring 10,000 kronor. Nämnda anslagsbehov
syntes därför kunna uppskattas till 12,500 kronor.
Departementschefen.
Under den senaste tiden hava åtskilliga extra provinsialläkardistrikt, som
åtnjutit statsbidrag från förevarande anslag, förändrats till ordinarie distrikt.
Vidare är att märka, att, därest — på sätt jag i det föregående förordat —
antalet ordinarie provinsialläkartjänster från och med den 1 januari 1940
utökas med tio, detta kommer att föranleda en ytterligare nedgång av antalet
extra provinsialläkardistrikt, till vilka statsbidrag utgår. Så blir med säkerhet
förhållandet även örn ett eller annat extra provinsialläkardistrikt skulle komma
att nyinrättas. Med hänsyn härtill anser jag ifrågavarande anslag icke för
nästa budgetår behöva upptagas till högre belopp än 10,000 kronor.
IV. Hemställan
Under
åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört,
får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
I.) godkänna följande personalförteckning för förste provinsialläkare
och provinsialläkare:
Personalförteckning.
Befattning Lönegrad
Tjänstemän ä ordinarie stat.
24 förste provinsialläkare ....................................... A 30
146 provinsialläkare, lön enligt löneplan D ................ .;
Anm. I antalet provinsialläkarbefattningar ingår icke befattningen såsom
provinsialläkare i Visby distrikt. Sistnämnda befattning bestrides utan
särskild ersättning av förste provinsialläkaren i Gotlands län.
45
Kungl. Majus proposition nr 237.
II.) godkänna följande avlöningsstat för förste provinsialläkare
och provinsialläkare m. fl., att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1939/40:
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat
(förste provinsialläkare och provinsialläkare),
förslagsvis ................................. kronor 3,400,000
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Majit:
a. Arvoden till biträdande
förste provinsialläkare...... kronor 11,600
b. Avlöning åt civila läkar
stipendiater,
förslagsvis ... » 8,400 » 20,000
3. Särskilda löneförmåner till
ordinarie tjänstemän:
a. Tillfälligt lönetillägg åt en
provinsialläkare ............ » 600
b. Ersättning till förste pro
vinsialläkare
för vissa expenser
........................ » 43,100 » 43,700
4. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................ » 206,300
Summa förslagsanslag kronor 3,670,000;
III. ) till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.:
Avlöningar för budgetåret 1939/40 anvisa ett förslagsanslag
av ............................................................ kronor 3,670,000;
IV. ) till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.:
Reseersättningar för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av ............................................................ kronor 200,000;
samt
V. ) till Bidrag till extra provinsialläkares avlönande m. m. för
samma budgetår anvisa ett förslagsanslag av ... kronor 10,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sten-Eric Heinrici.