Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

1

Nr 228.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående disposition av
fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna;
given Stockholms slott den 10 mars 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn disposition av
fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna:

I propositionen nr 248 till 1938 års riksdag föreslog Kungl. Majit riksdagen
att till avsättning till fond för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna
under sjunde huvudtiteln anvisa ett anslag av 3 miljoner kronor. Vissa
vid anmälan av ärendet för Kungl. Majit angivna allmänna riktlinjer för
medlens användning skulle enligt förslaget vara vägledande för Kungl. Maj:ts
förfogande över fondmedlen, intill dess att närmare bestämmelser för fondens
disposition blivit utarbetade och av riksdagen fastställda.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 228.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

I skrivelse den 6 april 1938, nr 179, anmälde riksdagen, att den funnit sig
böra bifalla Kungl. Maj:ts i propositionen framlagda förslag. I anledning
av två likalydande, i ämnet väckta motioner uttalade riksdagen, att den
icke velat motsätta sig att vid den förestående utredningen motionärernas
yrkande om delaktighet för Norrbottens läns landsting i de ifrågasatta stödåtgärderna
toges under övervägande, därest och i den omfattning förhållandena
därtill kunde föranleda.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande har jag sedermera tillkallat
f. d. generaldirektören C. G. O. Malm att såsom sakkunnig inom departementet
biträda med utarbetande av förslag till disposition av fondmedlen enligt
de direktiv, som innefattades i den av riksdagen godkända propositionen.
Den sakkunnige, som besökt Malmberget och Kiruna för överläggningar med
representanter för malmkommunerna, har med skrivelse den 20 februari
1939 överlämnat en promemoria angående dispositionsbestämmelser för fond
för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna.

över förslaget ha infordrats yttranden av socialstyrelsen, statens arbetslöshetskommission,
statskontoret och länsstyrelsen i Norrbottens län.

Den sakkunnige har därefter till mig ingivit en promemoria med vissa
påminnelser i anledning av remissutlåtandena.

•

Den sakkunnige har i promemorian erinrat om propositionens uttalanden
angående syftemålet med fonden och de allmänna riktlinjerna för medlens
användning.

I propositionen anfördes såsom skäl för staten att åtaga sig det ekonomiska
ansvaret för vissa direkta hjälpåtgärder vid nedgång i sysselsättningen
inom malmkommunerna, att staten såsom hälftendelägare i malmbolaget i
viss mån vore ansvarig för produktionspolitiken vid gruvorna. Då det ekonomiska
stödet åt kommunerna icke finge ha karaktären av extraordinärt
skatteutjämningsbidrag, varemot principiella invändningar kunde riktas,
skulle bidraget bindas vid bestämt ändamål, nämligen vissa förbättringar i
de sociala hjälpåtgärderna. Vid utformningen av dessa åtgärder skulle
iakttagas, att de strängt begränsades till att avse en sådan förbättring i omvårdnaden
örn de arbetslösa, som staten i arbetsgivarställning hade anledning
att främja.

Sakkunnigförslaget har utformats med utgångspunkt från dessa uttalanden.
De förordade dispositionsbestämmelserna ha av den sakkunnige givits
en summarisk utformning bland annat för att vid framtida tillämpning kunna
stå väl samman med de allmänna hjälpåtgärderna, vilka för närvarande
ligga under omprövning hos tvenne kommittéer, socialvårdskommittén och
1937 års arbetslöshetssakkunniga.

Förslagets grundlinjer ha av den sakkunnige sammanfattats i följande
femton punkter:

1. Fondmedlen få användas, när nedgången i sysselsättningen vid
Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolags1 gruvor på grund av läget på den

1 I fortsättningen benämnt LKAB.

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

3

allmänna marknaden för järnmalm är av sådan omfattning och synes bliva
av sådan varaktighet, att hjälpåtgärder medelst fondmedlen äro motiverade.

2. Av fondmedlen må bekostas hjälpåtgärder för sådana inom Jukkasjärvi
och Gällivare socknar mantalsskrivna arbetslösa (gruvarbetare och privatanställda),
som närmast före iråkad arbetslöshet haft sin väsentliga årsinkomst
genom arbete hos LKAB, ävensom bidrag till sådana anställda hos
LKAB, vilka arbeta med starkt inskränkt arbetsvecka.

3. Hjälpåtgärderna lia karaktär antingen av med fondmedel drivna allmänna
arbeten eller av kontant bidragsverksamhet. Principiellt gives företräde
åt arbetslinjen.

4. Fondverksamheten utformas i båda fallen såsom en fristående hjälpverksamhet
utan sammanblandning med de allmänna (statliga och statskommunala)
arbetslöshetsåtgärderna inom malmkommunerna. Där viss anpassning
är erforderlig, sker denna från fondens sida.

Vid prövning av ansökningar från malmkommun örn olika arbetslöshetsåtgärder
skall sålunda statens arbetslöshetskommission eller motsvarande
statliga centralorgan (nedan benämnt AK) bedöma läget med bortseende
från fondens hela verksamhet, dock att vid fondföretag anställda arbetslösa
betraktas såsom sysselsatta vid arbete i öppna marknaden.

5. Fondens arbeten skola i regel drivas i regi av vederbörande malmkommun.
Där arbetet såsom färdigställt avser att komma landstinget, visst
municipalsamhälle eller annan myndighet till godo, må det utföras i vederbörande
myndighets egen regi. Om lämpligt kommunalt organ för drivande
av fondarbete i egen regi icke skulle stå till buds, må Kungl. Majit kunna
uppdraga åt statlig myndighet att omhänderhava ledningen av arbetet
under villkor av visst skäligt bidrag från den kommun, för vars räkning
arbetet skall färdigställas.

Till fondföretag utgår bidrag i förhållande till antalet därvid fullgjorda
dagsverken av arbetslösa gruvarbetare med belopp per dagsverke, som bestämmes
av Kungl. Majit, samt, därest Kungl. Majit finner skäligt, med visst
belopp därutöver för verkställda utredningar rörande fondföretaget och för
administrationen av arbetet.

Över lönesättningen bestämmer den myndighet, i vars regi arbetet utföres,
dock att lönerna vid företaget icke må överstiga öppna marknadens löner
för arbete av det slag, varom är fråga. Veckoförtjänsterna få ej heller överstiga
den genomsnittliga veckoinkomsten för vid gruvorna kvarvarande arbetare.
Sistnämnda begränsning gäller dock ej, örn dessas arbetsvecka nedsatts
till mindre än fyra dagar.

6. Kontantbidragsverksamhet bland totalarbetslösa må förekomma endast,
därest Kungl. Majit prövat icke lämpligt att vid ifrågavarande tidpunkt
igångsätta eller i tillräcklig omfattning driva fondarbeten. Sådan kontantunderstödsverksamhet
kan vara av två slag, dels självständig, dels supplementär
kontantbidragsverksamhet.

7. Fondens självständiga kontantbidragsverksamhet avser främst att
bringa hjälp i det tidigare skedet av en depression. Vid ett eventuellt mera
permanent behov av kontantunderstöd skall denna del av fondverksamheten
i regel ersättas av understödsverksamhet genom AK.

8. Grunderna för fondens självständiga kontantbidragsverksamhet, vilka
för varje särskilt fall bestämmas av Kungl. Maj :t, böra utformas i viss anslutning
till den dagunderstödsverksamhet, som vid ifrågavarande tidpunkt
bedrives genom AK.

Från fonden må i samband därmed jämväl utgå bidrag till hyreshjälp
åt familjeförsörjare, som erhålla kontantbidrag.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

Så snart kommun utbetalar dagunderstöd med statsbidrag från AK, skall
här nämnd kontantbidragsverksamhet upphöra.

Kommunen äger rätt att till arbetslösa gruvarbetare lämna bidrag av kommunala
medel utöver ifrågavarande fondbidrag, dock att Kungl. Maj:t kan
föreskriva, att sammanlagda understödet ej må överstiga visst belopp.

Tillika äger kommunen rätt att till andra arbetslösa än gruvarbetare utgiva
kontantunderstöd av egna medel intill de belopp, till vilka understöden
åt arbetslösa gruvarbetare uppgå.

9. Kungl. Maj:t må, där kommunen med hjälp av statsbidragen till dagunderstöd
m. m. från AK svårligen är i stånd att vid långvarig arbetslöshet
bereda de arbetslösa en önskvärd dagunderstödsstandard, medgiva, att supplementära
kontantbidrag av skälig storlek utgå från fonden. Dessa bidrag,
beräknade efter antalet arbetslösa gruvarbetare, skola icke bereda gruvarbetarna
en högre standard än övriga utan skola av kommunen användas
till förbättring av standarden överlag för de understödda arbetslösa.

Statsbidragen från AK skola icke röna någon inverkan av förekomsten
av supplementära fondbidrag.

10. Kungl. Maj:t äger medgiva, att till komplettering av arbetsinkomsterna
för LKAB:s anställda må, sedan arbetstiden vid gruvorna blivit stark!
nedsatt, efter av Kungl. Majit fastställda grunder utgå bidrag ur fonden,
graderade efter familjeförsörjningsbördan.

11. Kostnader för utbildning och förbättring av yrkesdugligheten hos arbetslösa
gruvarbetare och deras anhöriga må jämväl enligt Kungl. Majits
bestämmande bestridas av fondmedel.

12. De av riksdagen anvisade medlen böra ställas till länsstyrelsens i
Norrbottens län förfogande att disponeras och utbetalas i enlighet med föreskrifter,
som Kungl. Majit för varje särskilt fall meddelar. Av länsstyrelsen
i enlighet härmed lyftare medel skola insättas å statsverkets checkräkning
och bokföras såsom s. k. diverse medel.

13. Initiativ till anlitande av fonden tages av vederbörande kommun. Ansökan,
som ställes till Konungen och insändes till socialdepartementet, skall
vara åtföljd av utredning örn möjliga fondarbeten samt lämna uppgifter till
bedömande av om förutsättningarna för fondmedlens användning föreligga.
Ärendet bör givas en skyndsam behandling och korta tider utmätas vid erforderliga
remisser.

14. Kungl. Majits beslut bör i detalj angiva grunderna för användning av
beviljat anslag.

Kungl. Majit tillsätter en kontrollant, vilken åligger att, förutom utövandet
av en allmän kontroll över fondverksamheten, insända månadsrapporter till
länsstyrelsen för anslagets successiva utbetalande.

15. I revision av den med fondmedel finansierade verksamheten deltager
såsom statens representant en av länsstyrelsen utsedd revisor.

Länsstyrelsen åligger att årligen till socialdepartementet före viss tid insända
en detaljerad redogörelse för användningen av fondmedlen.

Då mera betydande belopp av fondmedel under ett budgetår förbrukats,
skall Kungl. Majit lämna riksdagen redogörelse härför.

Det framlagda förslaget har i vissa remissyttranden gjorts till föremål för
en principiell kritik, som emellertid närmast riktat sig mot den för fondbildningen
grundläggande tanken.

Socialstyrelsen har sålunda efter en diskussion örn det sätt, varpå LKAB
kunde hjälpa sina arbetare vid arbetslöshet, anfört, att ett enskilt företag
givetvis kunde ordna hjälp åt sina arbetslösa, som det funne lämpligt. Men

Kungl. Maj:ts proposition nr 228-

5

då enligt styrelsens mening här vore fråga om rena statsmedel, måste andra
synpunkter anläggas. Enligt den sakkunniges förslag skulle statsmedel användas
till upprätthållande i vissa kommuner av en högre standard på arbetslöshetshjälpen
än i andra. Styrelsen hade icke kunnat finna, att några
skäl kunde anföras till stöd för en dylik åsikt, eller att av handlingarna
framginge, att detta varit statsmakternas avsikt, då de beslöto uppläggandet
av fonden i fråga. Den samhälleliga arbetslöshetshjälpen borde enligt styrelsens
mening utgå efter samma normer i Jukkasjärvi och Gällivare som
inom andra kommuner.

Styrelsen har avstyrkt, att det framlagda förslaget utan en genomgripande
överarbetning lades till grund för disposition av fondmedlen.

Statens arbetslöshetskommission har likaledes framhållit, att förslaget innebure
ett brott mot principen örn de arbetslösas likställighet ifråga om arbetslöshetshjälpen.
Enligt grunderna för den allmänna hjälpverksamheten
bland arbetslösa skulle hjälpen utmätas åt samtliga individer efter enhetliga
normer; variationer i hjälpens art och omfattning finge endast betingas
av det individuella hjälpbehovet och den mellan olika orter rådande skillnaden
i löneläge på arbetsmarknaden. Arbetslösa från malmkommunerna
skulle enligt förslaget erhålla arbetslöshetshjälp enligt liberalare grunder än
rikets övriga arbetslösa, oberoende av om dessa tidigare haft anställning i
statlig eller enskild tjänst. Detta vore ägnat att skapa prejudikat, vilkas konsekvenser
icke kunde överblickas. Även andra kommuner i riket kunde utsättas
för särskilt svåra ekonomiska påfrestningar på grund av nedgång i
en i orten dominerande industri. Den gynnade ställningen skulle dessutom
tillkomna ett arbetslöshetsklientel, som under normala förhållanden tillhörde
de högst avlönade arbetargrupperna i riket.

Kommissionen har ansett fastställandet av dispositionsbestämmelser höra
anstå, till dess att pågående revision av åtminstone hjälpverksamheten för
arbetslösa genomförts, och hemställt, att förslaget, som enligt kommissionens
mening icke i oförändrat skick borde läggas till grund för disposition
av fondmedlen, skulle överlämnas till 1937 års arbetslöshetssakkunniga för
att behandlas i samband med utformningen av de framtida riktlinjerna för
svensk arbetslöshetspolitik. Medlen kunde utan olägenhet tills vidare stå
till Kungl. Maj:ts disposition enligt i propositionen angivna riktlinjer.

Den sakkunnige har i sina påminnelser härtill erinrat, att hans uppdrag
endast inneburit att inkomma med förslag till bestämmelser, som kunde
föreläggas årets riksdag. Då fondbestämmelserna på grund av ovisshet om
de framtida socialhjälpsformerna på vissa punkter givits en mera allmän
form, hade förutsatts, att Kungl. Majit vid tillämpningen skulle, där så erfordrades,
komplettera dem nied mera preciserade detaljbestämmelser.

En viss utformning av fondåtgärderna bundt antagas snart nog vara behövlig
på grund av de osäkra förhållandena vid malmexporten.

Gentemot anmärkningen att förslaget i vissa punkter avveke från de allmänna
grunderna för AK:s hjälpverksamhet har den sakkunnige framhållit,
att det varit tämligen meningslöst med en fond för malmfältens arbetare, örn

6

Kungl. Majlis proposition nr 228.

dispositionen blint skulle ha följt AK-bestämmelserna. Beslutet om fonden
hade motiverats med statens delägaransvar i malmbolaget, och då måste bestämmelserna
utformas med hänsyn till de säregna förhållandena vid företaget
och vid de i ödemarken isolerat belägna malmfälten. Det vore oriktigt
att, som socialstyrelsen gjort, identifiera »fondhjälpen» och »den samhälleliga
hjälpen». Även enligt förslaget skulle den samhälleliga hjälpen utgå
efter samma normer inom Jukkasjärvi och Gällivare som inom andra kommuner.
Så snart denna hjälp i form av dagunderstöd trädde i funktion,
skulle fondhjälpen i form av kontantbidrag i regel försvinna.

Beträffande de särskilda punkterna i förslaget må följande anföras.

Punkt 1. Efter en utredning rörande sysselsättnings- och skatteförhållandena
inom malmkommunerna under den senaste depressionen har den
sakkunnige kommit till resultatet, att några siffermässigt fixerade villkor
för fondmedlens användning lämpligen icke kunde uppställas. I bestämmelserna
hade därför endast givits en allmän formulering för det läge, i vilket
användningen efter Kungl. Maj:ts bedömande må äga rum.

Den sakkunnige har ansett det vara en obetingad förutsättning för fondmedlens
användning, att arbetslösheten bland gruvarbetarna nått en viss
omfattning. Att använda en siffra å totalarbetslösheten bland gruvarbetarna
som mått på sysselsättningsnedgången eller det kommunala hjälpbehovet
vore dock icke möjligt på grund av formerna för driftsinskränkning vid
LKAB. I stor utsträckning fördelades nämligen arbetstillgången vid gruvorna
på ett större antal händer genom allmän nedsättning av arbetstiden per
vecka. En adekvat siffermässig bestämning av sysselsättningen kunde då erhållas
i antalet dagsverken vid gruvorna per vecka eller månad. Men hjälpbehovet
stöde icke i entydigt förhållande till en sådan siffra. En sysselsättningsnedgång
med exempelvis 30 procent i form av reduktion i arbetsstyrkan
skulle betyda ett prononcerat hjälpbehov, medan samma nedgång i form
av arbetstidsförkortning icke behövde föranleda hjälp.

Villkorsbestämmelser kunna enligt den sakkunnige lämpligen ej heller
anknyta till skattestatistiska data; den försening med vilken dessa data reagerade
gjorde dem vanskliga såsom mått på hjälpbehovet särskilt i kommuner,
där förskjutningarna i skatteunderlaget vore exceptionellt snabba och
starka. Vid den tidpunkt, då en årssiffra för skatteunderlaget kunde erhållas,
vore denna föråldrad som mätare av det aktuella inkomstläget i kommunen.
Siffran vore desutom missvisande på grund av de kraftiga växlingarna
i restantierna.

Samma kritik träffade siffror för arbetslöshetskostnaden per skattekrona.
En naken siffra å summan av kommunens årliga arbetslöshetsutgifter vore
å andra sidan olämplig att uppställa såsom villkor, då fondens användning
därmed gjordes öppet beroende av förhållanden, över vilka kommunen själv
hade viss rådighet.

På denna punkt har icke gjorts någon erinran mot förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

7

Punkt 2. Den principiella begränsningen av fondhjälpen till personer,
som stått i anställningsförhållande till bolaget, har den sakkunnige ansett
nödvändig med hänsyn till propositionens krav på en sträng begränsning
till sådan förbättring i omvårdnaden, som staten i arbetsgivarställning hade
anledning främja. Då förhållandet till arbetsgivaren icke borde ha varit
alltför löst, har jämväl det villkoret uppställts, att den anställde haft sin
väsentliga årsinkomst från LKAB.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett tillbörligt, att fondåtgärderna
utsträcktes till de arbetslösa över huvud taget inom kommunerna, enär befolkningens
försörjning i gruvsamhällena och även i övriga delar av socknarna
vore ekonomiskt starkt beroende av gruvdriften. Dock vore det enligt
länsstyrelsens mening berättigat, att bolagets arbetare i första hand hjälptes.

Punkt 3. Den sakkunnige har givit arbetslinjen ett bestämt företräde
framför understödslinjen och uttalat, att fondmedlen skulle, i den mån så
vore möjligt, användas till produktiv sysselsättning av arbetslösa. Endast i
andra hand skulle medlen få tagas i anspråk för understödsverksamhet. Dock
finge man räkna med, att de första åtgärderna vid en inbrytande depression,
innan arbeten kommit i gång, måste bli av understödjande karaktär. Och
även längre fram torde ett sysselsättande av de arbetslösa gruvarbetarna
kunna bereda svårigheter, då tillgången för malmkommunernas del på lämpliga
arbeten icke vore särskilt riklig eller representerade alltför betydande
belopp. Detta framginge av den sammanställning av arbetsobjekt, som 1936
års utredning angående beredskapsarbeten verkställt.

Socialstyrelsen har ansett principiellt riktigt att använda fondmedlen till
bedrivande av arbeten, varvid styrelsen dock även velat framhålla, att tillgången
till lämpliga arbetsobjekt utom gruvorna inte vore särskilt riklig.
Understödsverksamhet borde däremot icke förekomma i andra former än de
för närvarande tillämpade. Efter ett uttalande att de förhållandevis högt
avlönade gruvarbetarna borde skaffa sig tillräckligt försäkringsskydd i stället
för nu beslutade daghjälpsbelopp örn 1: 50 och 2 kronor, och att LKAB ägde
rätt att deltaga i kostnaderna härför, har styrelsen framhållit, att fondmedel
ej borde användas för samma ändamål.

Statens arbetslöshetskommission har icke gjort erinran mot att fondmedel
användas till bedrivande av allmänna arbeten. Fondarbetena kunde dock
icke enligt kommissionens mening upptaga större delen av antalet under
en svårare kris arbetslösa gruvarbetare, även örn dylika arbeten såsom föreslagits
bedreves i största möjliga omfattning. I fråga om understödslinjen
har kommissionen godtagit förslaget örn fondens självständiga kontantbidragsverksamhet,
men gjort vissa erinringar mot förslaget örn supplementära
kontantbidrag, dock utan att med dessa uttalanden vilja modifiera sitt principiella
avstyrkande av att en grupp arbetslösa skulle sättas i särställning.

Punkt 4. Den sakkunnige har anfört, att örn fondåtgärderna till syftet och
tiden väsentligen komme att sammanfalla med åtgärder genom AK eller
med statsunderstödda beredskapsarbeten, hade den bekvämaste utvägen va -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

rit att låta fonden disponeras av AK till olika stödåtgärder, eventuellt delvis
även av Kungl. Maj:t till beredskapsarbeten inom malmkommunerna. Den
sakkunnige har dock icke funnit det vara någon mening med att bilda en
särskild fond för att finansiera AK:s åtgärder i malmkommunerna. AK:s
verksamhet borde även där drivas med dess egna anslag och utan sammanblandning
med fondmedlen. Förhållandet till de allmänna arbetslöshetsåtgärderna
borde regleras så, att fondarbeten liksom beredskapsarbeten dreves
oberoende av och parallellt med vilken AK-verksamhet som helst, medan
fondens kontantbidragsverksamhet anpassades efter AK:s kontantunderstödsverksamhet.

Socialstyrelsen har icke ansett möjligt för den statliga myndigheten att vid
beslut om stödåtgärder inom kommunerna bortse från hjälp genom fonden.

Punkt 5. Efter diskussion om lämpligheten att utforma fondens arbetslinje
efter mönster av någon av nuvarande typer för allmänna arbeten halden
sakkunnige stannat vid att rekommendera en självständigt utformad
arbetslinje. För att icke belasta fonden nied kostnader för arbetsledning
och mera ingående kontroll har föreslagits, att fondarbetena i regel skola drivas
i regi av den myndighet, som erhållit anslag ur fonden. Då skulle endast
erfordras övervakning över att arbetet drives på sätt i Kungl. Maj:ts
beslut förutsatts och att föreskrivna villkor uppfylldes.

Endast sådana arbetsföretag borde ifrågakomma som färdigställda avsåge
att komma malmkommunerna, municipalsamhällena i dessa eller landstinget
till del. Om sådana företag icke stöde till buds, borde hinder i bestämmelserna
dock icke resas mot att utföra arbeten till gagn för staten och vägdistrikten.
Vid i övrigt lika förhållanden borde företag, där de omedelbara lönekostnaderna
utgjorde en relativt större del av totalkostnaden, givas företräde.

Fondbidraget skulle i princip normeras efter den sysselsättning, som vid
företaget bereddes åt arbetslösa gruvarbetare. Det belopp per dagsverke,
efter vilket bidraget väsentligen beräknades, skulle Kungl. Maj:t i varje särskilt
fall avgöra. Den sakkunnige har ansett sig böra avstå från att i bestämmelserna
fixera en övre gräns för detta bidrag med tanke dels på lönenivåns
variationer, dels på att fondföretagen icke borde i framtiden komma i
sämre ställning i bidragshänseende än alternativa former av allmänna arbeten
inom kommunerna. I förhållande till statsbidragen under förra depressionen
kunde enligt den sakkunnige en maximigräns icke gärna ha satts
lägre än till åtta kronor per dagsverke. Den sakkunnige har emellertid förutsatt,
att Kungl. Majit skulle fastställa bidraget så, att det icke hindrade
de kommunala lönernas anpassning efter ändrade konjunkturförhållanden.

Lönerna vid fondens arbeten har den sakkunnige ansett lämpligen böra
bestämmas av företagarekommunen. Lönesättningen har sålunda lämnats
oreglerad i bestämmelserna, dock med den begränsningen, att lönerna givetvis
icke finge överstiga öppna marknadens löner för det arbete, varom vore
fråga, och ej heller arbetsinkomsterna för vid gruvorna kvarvarande arbetare,
även örn dessa arbetares arbetsvecka nedsatts till fyra dagar per vecka.

Kungl. Majlis proposition nr 228.

9

Socialstyrelsen har uttalat farhågor för att bestämmelsen om gruvförtjänsterna
såsom övre gräns kunde leda till svårigheter och icke erbjuda en i alla
situationer framkomlig väg.

Statens arbetslöshetskommission har med stöd av mångårig erfarenhet
velat framhålla, att en verksamhet av här avsett slag måste kontrolleras noggrant
och fortlöpande i fall, där endast en ringare del av kostnaderna belöpa
å den, i vars regi verksamheten bedrives. Kommissionen har ansett mera
detaljerade föreskrifter erforderliga dels i fråga om lönesättningen, där friktioner
och svårlösta tvister kunde uppkomma vid tillämpning av de föreslagna
bestämmelserna, dels i fråga om urvalet av arbetslösa till å ena sidan
fondarbetena och å andra sidan beredskapsarbetena respektive för de arbetslösa
mindre förmånlig hjälpverksamhet, dels ock i fråga örn eventuell
skyldighet för arbetslös som vore anställd vid fondarbete eller eljest understödd
av fonden att antaga erbjudet arbete, ävensom påföljderna vid
vägran.

Punkterna 6—8. Den sakkunnige har föreslagit, att kontantbidragsverksamhet
från fonden skulle kunna förekomma i de fall då det icke vöre möjligt
att igångsätta eller i tillräcklig omfattning driva fondarbeten. Självständig
kontantbidragsverksamhet skulle icke få förekomma samtidigt med
annan kontant understödsverksamhet med statsbidrag. Så snart kommun
erhållit dagunderstöd genom AK, skulle fondbidragen upphöra att utgå. Den
sakkunnige har dock ansett lämpligt att icke utesluta möjligheten för Kungl.
Maj:t att i undantagsfall och på särskilda skäl medgiva en annan form av
kontanta bidrag från fonden, att utgå såsom tillskott till AK:s dagunderstöd,
s. k. supplementära kontantbidrag.

Enligt förslaget skulle Kungl. Majit anvisa medel ur fonden till kontantbidragsverksamhet
endast för en kortare tidsperiod varje gång. Fondhjälpen
skulle enligt den sakkunnige kunna dels komma snabbare i gång, dels
göras relativt fördelaktigare än de statsbidrag till dagunderstöd, på vilka
kommunen kunde räkna från AK. Vid utgivande av understöden har förutsatts
viss individuell behovsprövning, dock något mindre sträng än enligt
AK:s direktiv av hänsyn till bidragens karaktär av i viss mån arbetsgivarbidrag.

Fondbidragsverksamheten har ansetts böra handhavas av den lokala arbetslöshetskommittén,
örn sådan finnes.

Storleken av de självständiga kontantbidragen har den sakkunnige ansett
sig icke böra siffermässigt fixera i fondbestämmelsema, i syfte att icke
hindra en anpassning efter framtida understödsregler. Det borde ligga i
Kungl. Maj:ts hand att bestämma fondbidraget till högst de belopp, som de
arbetslösa kunde erhålla enligt vid olika tidpunkter gällande allmänna understödsskalor.
Till ledning har den sakkunnige angivit beloppen enligt
AK:s nuvarande understödsskala:

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 228.

2

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

Kiruna

m:e

Malmberget
och Gällivare
kyrkostads
m:e

Gällivare
kommun
i övrigt

Man och hustru tillhopa .......

..... 3.10

2.80

2.20

Ensam person över 18 år .....

..... 2.10

1.85

1.45

» » 16—17 år.......

..... 1.25

1.10

0.85

Barn under 16 år.............

0.70

0.45

Maximum per dag............

4.80

3.47

» » vecka ...........

..... 33.60

28.80

20.80

Kommunen har förutsatts skola till de arbetslösa gruvarbetarna utbetala
minst det belopp, som från fonden mottagits. Om kommunen ville genom
egna tillskott höja standarden över fondbidraget skulle från fondens sida
icke resas hinder däremot. Kungl. Majit borde dock, om så påfordrades av
situationen, föreskriva en övre gräns för det sammanlagda kontanta understödet.

Den sakkunnige har ansett det för trivseln inom kommunerna mindre
lämpligt, om de arbetslösa gruvarbetarna erhölle en högre understödsstandard
än andra arbetslösa inom kommunerna. Då några ålägganden att
giva andra arbetslösa samma understöd icke kunde ifrågakomma, men kommunerna
sannolikt utan föreskrift skulle giva samtliga lika understöd, örn
möjlighet därtill funnes, borde kommunen i de av Kungl. Majit och riksdagen
fastställda fondbestämmelserna givas en befogenhet att besluta om utgivande
av motsvarande kontantunderstöd åt övriga arbetslösa, att bestridas av
allmänna kommunala medel.

Socialstyrelsen, som avböjt andra än nuvarande understödsformer, har
icke kunnat finna anledning till en mindre sträng behovsprövning för gruvarbetare
än för exempelvis skogsarbetare med deras väsentligt lägre lönelägen.
Ett snabbare igångsättande av fondverksamheten än av utbetalningen
av AK-understöd har styrelsen icke ansett sannolikt. I fråga om den
föreslagna befogenheten för kommun att av egna medel bereda andra arbetslösa
ett med gruvarbetarna lika understöd har styrelsen uttalat, att det
icke synts den möjligt att sålunda meddela undantag från fattigvårdslagens
bestämmelser, enligt vilken kommun icke ägde rätt att annat än med stöd
av särskild författning utgiva kontantunderstöd i annan form än den fattigvårdslagen
föreskreve.

Statens arbetslöshetskommission, vilken som nämnts icke haft något att
erinra mot utformningen av den självständiga kontantbidragsverksamheten
i och för sig, har, med hänvisning till den raska behandlingen av malmkommunernas
ansökningar örn dagunderstöd under föregående depression, ansett
föga troligt, att Kungl. Majits handläggning av dylikt ärende skulle
kunna ske snabbare än kommissionens.

Punkt 9. Som skäl att icke för Kungl. Majit utesluta möjligheten att
vid relativt långvarig arbetslöshet medgiva supplementära fondbidrag såsom
viss hjälp utöver dagunderstöden från AK har den sakkunnige anfört,

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

11

att AK:s dagunderstöd lia tillmätts med tanke på försörjning för arbetslösa
under en relativt kort period och icke för långtidsfallen. Återhållsamhet
borde iakttagas med denna hjälpform, enär den innefattade ett ingrepp i
det fungerande AK-systemet. Då svårighet för kommunen att bereda de
arbetslösa önskvärd dagunderstödsstandard uppställts som förutsättning för
beviljande av bidrag, skulle bidraget ej gå enbart till gruvarbetarna utan
kommunen få använda beloppet till förbättring av samtliga understöddas
standard. Det supplementära fondbidraget borde emellertid utmätas i relation
till antalet arbetslösa gruvarbetare.

För att denna hjälp skulle fylla sitt syfte borde någon nedsättning av statsbidragen
från AK i anledning av beslut om dylika fondbidrag icke äga rum.
Detta har ansetts böra komma till uttryck i fondbestämmelserna.

Från sina principiella utgångspunkter ha både socialstyrelsen och statens
arbetslöshetskommission avstyrkt de supplementära fondbidragen och uttalat
tvivelsmål örn möjligheten att genom fondbestämmelse göra undantag
från kungörelsen angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid
arbetslöshet.

Punkt 10. Den sakkunnige har som en tredje hjälpform för fonden upptagit
bidrag till korttidsarbetande gruvarbetare. Sådan inkomstfyllnad kunde
måhända inte utan vidare anses falla under den omvårdnad om arbetslösa,
varom propositionen talat. Men då även anställda med organiserat
korttidsarbete kunde ingå bland försäkringsfallen vid gällande arbetslöshetsförsäkring
har den sakkunnige ansett propositionens riktlinjer icke hindra
en sådan bidragsform. Det egentliga skälet att reflektera därpå vore enligt
den sakkunnige, att en dylik anordning kunde tänkas främja inriktningen
av LKAB:s sysselsättningspolitik mot en ytterligare utbredning av arbetstillfällena
på ett större antal arbetare. Endast med stor försiktighet kunde man
dock gå in för sådana bidrag åt korttidsarbetande gruvarbetare. I förhållande
till de egentliga arbetslösa hade dessa förmånen av väl avlönat arbete.
Efter avvägning av olika på frågan inverkande omständigheter har den sakkunnige
funnit rimligt, att bidrag kunde medgivas först sedan arbetsveckan
nedgått till tre dagar. Under den senaste krisen hade fattigvården i motsvarande
läge fått ingripa och hjälpa familjeförsörjare med ett flertal barn.
Antalet korttidsarbetande vore emellertid mycket stort, och även ett blygsamt
belopp per arbetare och dag skulle allvarligt minska tillgången på
fondmedel för andra nödvändigare ändamål. Den sakkunnige har för den
skull ansett, att eventuella bidrag måste graderas efter familjeförsörjningsbördan
samt att ungkarlar ej borde bli delaktiga därav. Inkomstfyllnadens
belopp per arbetsledig dag har av den sakkunnige ansetts böra vid tre dagars
arbetsvecka få uppgå till högst hälften av de dagunderstödsbelopp, som
enligt gällande understödsskala erhölles för hustru och för barn.

Socialstyrelsen och statens arbetslöshetskommission lia båda avstyrkt tanken
på komplettering av inkomsterna vid korttidsarbete, socialstyrelsen under
hänvisning till att gruvarbetarna genom arbetslöshetsförsäkringen kunde
bereda sig effektiv arbetslöshetshjälp och kommissionen med motivering att

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

korttidsarbetande principiellt icke betraktas som arbetslösa och sålunda ej
heller ansetts kunna ifrågakomma till arbetslöshetshjälp med bidrag av
statsmedel. Kommissionen har hänvisat till ett riksdagens uttalande av år
1921. I fall av behov finge fattigvården inträda.

Punkt 11. Den sakkunnige har föreslagit, att fondmedlen skulle kunna
användas jämväl för utbildning och förbättring av arbetskraften, därvid
även anhöriga till gruvarbetarna borde kunna bli delaktiga av hjälpen.
Om vid gruvorna uppkomme långvariga sysselsättningssvårigheter under en
period av arbetslöshet i andra delar av landet, skulle en omskolning av arbetskraften
vara särskilt önskvärd.

Häremot har ingen erinran riktats.

Punkterna 12—15 avse fondens förvaltning, formerna för anslags beviljande
samt revisionen av fondverksamheten.

Statskontoret har ur budgetteknisk synpunkt icke funnit anledning till
erinran mot den föreslagna redovisningen och dispositionen av de anvisade
medlen.

Det av vissa motionärer i riksdagen gjorda yrkandet om delaktighet för
Norrbottens läns landsting i stödåtgärderna, därest och i den omfattning förhållandena
därtill kunde föranleda, har varit föremål för den sakkunniges
övervägande. Då fondens hjälpåtgärder enligt propositionens riktlinjer
skulle begränsas till sådana hjälpåtgärder för arbetslösa, som staten i arbetsgivarställning
hade anledning att främja, kunde landstinget enligt den
sakkunniges mening bliva delaktigt av fonden endast i den formen, att arbetsföretag
till gagn för landstinget utfördes såsom fondarbete. Det måste
sålunda vara fråga örn företag, som i avsevärd grad sysselsatte arbetslösa
gruvarbetare.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån har med hänsyn till landstingets ekonomiska
svårigheter vid inskränkningar i gruvdriften hemställt, att vidgad
möjlighet till hjälp ur fonden måtte medgivas landstinget efter Kungl.
Maj:ts prövning i varje särskilt fall.

Departements- När fjolårets riksdag beslöt avsätta medel till en fond för vissa stödåtgärder
inom malmkommunema, motiverades detta med att staten såsom hälftendelägare
i malmbolaget vore i viss mån ansvarig för produktionspolitiken
vid gruvorna. Jag vill även erinra örn att medelsanvisningen ansågs böra
föranleda en motsvarande uttagning av staten tillkommande vinst i LKAB.
Åtgärder finansierade med fondmedel äro under dessa omständigheter tydligen
närmast att jämföra med extraordinära arbeten, vilka inom gruvdriftens
ram organiseras av malmbolaget i syfte att hålla uppe sysselsättningen,
och skilja sig sålunda helt från den socialpolitiskt motiverade allmänna
hjälpverksamhet bland arbetslösa, till vilken medel normalt anvisas över
allmänna budgeten. Detta förhållande ändras icke av att fondmedlen ansetts
böra avsättas över driftbudgeten eller av att de — för undvikande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

13

en rubbning av rättsförhållandena inom malmbolaget — disponeras för åtgärder
utom ramen av den av bolaget bedrivna verksamheten.

Från dessa utgångspunkter kan jag ej dela de invändningar mot nu föreliggande
förslag till dispositionsbestämmelser för malmfonden som grunda
sig på den uppfattningen, att fondmedlen principiellt äro att likställa med
statsmedel disponerade för allmän socialhjälp. Jag vill även erinra om, att
kravet på de arbetslösas principiella likställighet vid organisationen av
hjälpåtgärder icke ansetts hindra användning av statsmedel till finansiering
av beredskapsarbeten.

En definitiv utformning av ifrågavarande bestämmelser är, såsom av den
sakkunnige anmärkts, icke möjlig, så länge oklarhet råder om riktlinjerna
för den framtida arbetslöshetspolitiken. Emellertid är det önskvärt, att möjlighet
redan nu erhålles att disponera fondmedlen i händelse av arbetslöshet.
De föreslagna dispositionsbestämmelsema synas mig erbjuda en
godtagbar provisorisk utgångspunkt för medelsanvändningen. Jag vill därför
förorda att — i avvaktan på ett slutligt ställningstagande, vilket lämpligen
kan ske i samband med prövningen av 1937 års arbetslöshetssakkunnigas förslag
— riksdagens medgivande inhämtas till disposition av fondmedlen i enlighet
med de vid anslagets beviljande angivna allmänna riktlinjerna, sådana
dessa utvecklats i sakkunnigförslaget, men med beaktande av under remissförfarandet
framkomna synpunkter. Vad som i yttrandena över sakkunnigförslaget
anförts på särskilda punkter synes mig sålunda böra tagas
under övervägande, örn och när fråga uppkommer om användning av fondmedlen.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att till fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna
avsatta medel tillsvidare måtte få av Kungl. Majit
disponeras i enlighet med vad jag i det föregående förordat.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
R. W(Erneman.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 228.

3