Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
1
Nr 225.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561) m. m.; given Stockholms
slott den 3 mars 1939.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag,
dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 23 oktober
1936 (nr 561) samt till förordning örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan
den 23 oktober 1936 (nr 562);
dels ock föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gerh. Strindlund.
Bihang till riksdagens protokoll 1939.
1 sami.
Nr 225.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
Förslag
till
förordning "omMandring i vissa delar av motorfordonsförordningen den
23 oktober 1936 (nr 561).
Kungl. Majit har funnit gott förordna, att 1 § 1 inom., 5 §, 18 § 1 morn.,
19 §, 20 § 1 och 2 mom. samt 30 § motorfordonsförordningen den 23 oktober
1936 skola erhålla den ändrade lydelse, som framgår av det följande,
ävensom att 18 § 3 mom. och 32 § i samma förordning skola upphöra
att gälla.
1 §•
1 mom. I denna förordning förstås med
motorfordon:---fordon (chassi);
automobil:---såsom motorcykel;
personautomobil:---högst nio;
omnibus:---eller icke;
lastautomobil:--— till omnibus;
motorcykel: motorfordon, som, bortsett från bivagn, är försett med endast
två hjul;
lättviktsmotorcykel: motorcykel utan bivagn, som är så inrättad, att den
med en belastning av 65 kilogram icke kan på horisontell väg framföras med
högre hastighet än 40 kilometer i timmen och endast med svårighet kan
ändras för högre hastighet;
motorredskap:---på skenor;
släpfordon:---medar (släpsläde);
traktortåg:---sammankopplat släpfordon.
Föreligger särskild---därtill förordnar.
Med polismyndighet---i orten.
5 §.
För motorcykel gäller i tillämpliga delar vad i 4 § 1 mom. a), c), d), f),
g) och h) samt 2, 3 och 4 mom. är stadgat, dock att lättviktsmotorcykel icke
behöver vara försedd med backspegel.
Motorcykel skall vara försedd med minst en snabbt och säkert verkande
broms.
18 §.
1 mom. Motorfordon må föras allenast av den, som genom av länsstyrelsen
utfärdat tillstånd (körkort) berättigats till förande av fordonet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
3
Körkort utfärdas för förande av automobil eller av motorcykel, dock att
beträffande sistnämnda slag av körkort särskilt skall angivas, huruvida körkortet
gäller endast för förande av lättviktsmotorcykel. Körkort, som gäller
för förande av automobil, berättigar även till förande av motorcykel.
Traktortåg må---av automobil.
Utan hinder---av fordonet.
19 §.
1 mom. Den, som---han vistas.
Förarprov för erhållande av körkort för lättviktsmotorcykel må, där Konungen
för särskilt område så föreskriver och enligt av Konungen meddelade
bestämmelser; avläggas inför annan än besiktningsman.
2 mom. Vid anmälan---meddelat denna.
För provet skall lämpligt motorfordon tillhandahållas den, inför vilken
provet avlägges. Under provet anses sökanden såsom förare av fordonet.
3 mom. Befinnes sökande, efter prov under olika trafikförhållanden samt
förhör, dels besitta ur trafiksäkerhetssynpunkt erforderlig körskicklighet,
sinnesnärvaro och omdömesförmåga, dels ock äga nödig kännedom om
verkningssättet hos det slag av motorfordon, varom fråga är, om gällande
trafikföreskrifter ävensom örn alkoholhaltiga dryckers inverkan ur trafiksäkerhetssynpunkt
å den mänskliga organismen, skall den, som verkställt
provet, inom två dagar efter provets undergående meddela sökanden bevis,
att han avlagt godkänt prov som förare av automobil eller av motorcykel
(lättviktsmotorcykel). Detta bevis bör angiva den person eller körskola, som
utbildat sökanden.
20 §.
1 mom. För erhållande---ansökningen foga:
a) de i — — — omförmälda handlingarna;
b) sådant bevis, som i 19 § 3 mom. avses;
c) intyg, utfärdat — —- — prövning; samt
d) av sökanden undertecknad uppgift, huruvida han tidigare sökt eller erhållit
körkort för automobil eller motorcykel (lättviktsmotorcykel).
Sökande vare----sin mantalsskrivningsort.
Innan intyg---sökandens nykterhetsförhållanden.
Intyg, som — -— — till denne.
Polismyndigheten skall ----sökandens nykterhetsförhållanden.
Med polismyndighet---i orten.
2 mom. Finnes sökanden hava vederbörligen fullgjort vad i 1 mom. föreskrivits,
må länsstyrelsen, sedan nykterhetsnämndens yttrande kommit länsstyrelsen
tillhanda och efter den ytterligare utredning, som må finnas erforderlig,
för honom utfärda körkort, innefattande tillstånd att föra automobil
eller motorcykel (lättviktsmotorcykel). Där sökanden icke utan användande
av glas innehar erforderlig synskärpa, skall å körkortet anmärkas, att lian
är skyldig att vid framförande av motorfordon bära nödiga glas.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
Körkort gäller — — — hela riket.
Har körkort tilldelats någon, som förut innehar körkort av annat slag,
åligger det honom att efter anmaning överlämna det tidigare erhållna körkortet
till den länsstyrelse, som utfärdat det nya körkortet.
Har körkort---till länsstyrelsen.
Ändrar innehavare---till länsstyrelsen.
Formulär till---av Konungen.
30 §.
Den, som, utan att vara därtill berättigad, förer automobil, motorcykel
eller traktortåg eller företager övningskörning, straffes med dagsböter, minst
tio.
Till enahanda---därtill berättigad.
Om någon,---till dagsböter.
Åsidosätter den,---trehundra kronor.
1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939.
2. Beträffande fordon, som vid förordningens ikraftträdande är i bruk
och enligt dessförinnan gällande bestämmelser är att anse såsom lättviktsmotorcykel,
skola nuvarande bestämmelser fortfarande äga giltighet intill
den 1 januari 1940.
3. Ägare av fordon, som under punkt 2 avses, må på därom före den 1
november 1939 gjord ansökning kunna erhålla registrering av fordonet från
och med den 1 januari 1940 utan företeende av sådant besiktningsinstrument
eller typintyg, varom i 14 § 2 mom. motorfordonsförordningen förmäles.
Vid ansökningen skall fogas av två trovärdiga personer utfärdat intyg, att
fordonet av sökanden tagits i bruk före den 1 juli 1939, ävensom vederbörligt
försäkringsbevis i två exemplar angående meddelad försäkring från och
med den 1 januari 1940 samt av sökanden undertecknad uppgift, likaledes
i två exemplar, angående fordonets fabrikat, årsmodell, ramnummer och
motomummer, och skall sådan uppgift vara till riktigheten bestyrkt av polismyndigheten
i den ort, där sökanden är bosatt. Sedan registrering skett,
skall det ena exemplaret av omförmälda uppgift, försett med påteckning örn
den verkställda registreringen och örn det fordonet därvid tilldelade registreringsmärket,
av länsstyrelsen tillhandahållas sökanden.
Avgift för registrering skall i nu angivna fall utgå med två kronor. Bestyrkande
som ovan sagts skall verkställas kostnadsfritt.
Med polismyndighet förstås i denna punkt: för Stockholm vederbörande
poliskommissarie, för annan stad, där polismästare finnes, denne, för övriga
städer stadsfiskal eller, örn stadsfiskalen är befriad från all befattning
med polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över
polisväsendet samt för landet polischefen i orten.
4. Om ägare av i punkt 2 avsett fordon förvärvar körkort för förande
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
5
av lättviktsmotorcykel, må länsstyrelsen på därom före den 1 november
1939 gjord ansökning och sedan registrering av fordonet skett medgiva, alt
körkortet skall gälla även för förande av det av sökanden ägda fordonet.
Vid ansökningen skall fogas av två trovärdiga personer utfärdat intyg, att
fordonet av sökanden tagits i bruk före den 1 juli 1939. Medgivande som nu
sagts skall, jämte fordonets registreringsmärke, antecknas å körkortet.
5. Vad här ovan i punktenia 3 och 4 stadgas örn ägare av fordon skall
beträffande fordon, som innehaves på grund av avbetalningsköp, i stället
hava avseende å innehavaren, ändå att äganderätten ännu icke å honom
övergått.
6. Vad i 5 § första stycket stadgas angående skyldighet att å motorcykel
föra backspegel skall icke äga tillämpning å fordon, som under punkt 2 avses.
7. Kungörelsen den 18 december 1936 (nr 642) med vissa bestämmelser
angående lättviktsmotorcyklar skall upphöra att gälla den 1 januari 1940,
dock att beträffande i § 4 av sagda kungörelse avsedd förseelse, vilken blivit
begången före sistnämnda dag, vad i berörda paragraf stadgas skall fortfarande
äga giltighet.
6
Kungl. Majis proposition nr 225.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 23 oktober
1936 (nr 562).
Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, dels att 1 § 2 morn., 26 § samt
38 § 2 och 3 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 8 kap. i nämnda stadga skall
erhålla rubriken »Särskilda bestämmelser för motorcyklar», dels ock att 27
och 44 §§ i samma stadga skola upphöra att gälla.
1 §■
2 mom. I denna stadga förstås med
våg:---- enskild väg;
vägfarande: — — — eller går;
fordon:---på skenor;
motorfordon:---fordon (chassi);
automobil: — •— — såsom motorcykel;
personautomobil: — — — högst nio;
omnibus:---- eller icke;
last automobil: ----till omnibus;
motorcykel: motorfordon, som, bortsett från bivagn, är försett med endast
två hjul;
lättviktsmotorcykel: motorcykel utan bivagn, som är så inrättad, att den
med en belastning av 65 kilogram icke kan på horisontell väg framföras med
högre hastighet än 40 kilometer i timmen och endast med svårighet kan ändras
för högre hastighet;
motorredskap: —--med motor;
släpfordon: — — — medar (släpsläde);
traktortåg:---sammankopplat släpfordon.
Föreligger särskild — — — därtill förordnar.
Med polismyndighet —---— i orten.
26 §.
I fråga — — — gult sken.
Två eller flera personer må icke samtidigt färdas å motorcykel, vars
tjänstevikt, så beräknad som i 2 § 2 mom. motorfordonsförordningen den
23 oktober 1936 sägs, icke överstiger 75 kilogram. Å annan motorcykel må
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
7
förutom föraren icke färdas mer än en person. I till motorcykel hörande
bivagn må ej färdas personer till större antal än det, för vilket bivagnen
är avsedd, dock att i dylik vagn därjämte må medföras ett barn under tio år.
Beträffande rätten — — — för automobil.
38 §.
2 mom. Förseelse mot 8 § straffes med dagsböter; dock att där förseelsen
skett vid framförande av automobil, motorcykel eller traktortåg, straffet
skall bestämmas enligt lagen om straff för vissa brott vid förande av
motorfordon.
3 mom. Den, som bryter mot föreskrifterna i 10 §, straffes med böter
från och med två till och med trehundra kronor.
Med böter--- — 6 § 2 mom.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt.
Kungl. Majit har funnit gott förordna, att 2 § förordningen den 2 juni
1922 om automobilskatt1 skall erhålla följande ändrade lydelse:
2 §■
Från skatteplikt frikallas:
a) automobil, som äges av medlem av konungahuset samt, under villkor
av ömsesidighet, enligt vad Konungen därom förordnar, automobil, tillhörig
främmande makts härvarande beskickning eller konsulat tillhörande person,
som icke är svensk undersåte;
b) automobil eller släpvagn, som är inrättad uteslutande för brandväsen
eller för transport av sårade eller sjuka, så ock annan automobil med tillhörande
släpvagn, därest automobilen och släpvagnen användas uteslutande
för brandväsen och äro försedda med tydlig beteckning, utvisande att de
tjäna brand väsendet; samt
c) motorcykel, som är inrättad såsom invalidfordon och vars maximihastighet
icke överstiger trettio kilometer för timme, ävensom motorcykel,
som enligt vad särskilt är stadgat skall anses såsom lättviktsmotorcykel.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939.
: Senaste lydelse se S. F. S. 1938: 136.
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
9
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 3 mars 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,
Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Strindlund:
Jag
anhåller att till behandling få upptaga fråga örn ändrade bestämmelser
för lättviktsmotorcyklar.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet
den 21 december 1936 tre sakkunniga, landshövdingen
A. E. Rodhe (ordförande), ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören
J. E. Sandén och verkställande direktören i nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande, byråingenjören G. O. Wallenberg att enligt av departementschefen
i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den
11 december 1936 angivna riktlinjer inom kommunikationsdepartementet
verkställa utredning rörande trafikolyckornas orsaker samt avgiva de förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning (1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten).
De sakkunniga hava den 30 juli 1938 avgivit betänkande
med förslag till ändrade bestämmelser angående lättviktsmotorcyklar. I sin
skrivelse, varmed de sakkunniga överlämnat sitt betänkande, hava de sakkunniga
anfört:
De ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar, som genomfördes
år 1936, hava fått synnerligen betydelsefulla följder. Tillverkningen och försäljningen
av dylika fordon har sålunda undergått en utomordentligt kraftig
stegring. Den ökade användningen av lättviktsmotorcyklar har medfört
ett stort antal trafikolyckor, av vilka många fått dödlig utgång. På grund
av dessa omständigheter har den allmänna diskussionen på senare tiden livligt
sysselsatt sig med frågan örn lättviktsmotorcyklarnas ställning. Det har därvid
från flera håll gjorts gällande, alt 1936 års bestämmelser i ämnet visat
sig föga lyckliga och att en återgång snarast möjligt till tidigare gällande föreskrifter
vore starkt påkallad. Å andra sidan har från tillverkare och försäljare
av lättviktsmotorcyklar försports en växande oro för att statsmakterna
skulle genom skärpta bestämmelser rörande dylika fordon försämra den
nu rådande högkonjunkturen på förevarande område.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
Med hänsyn till angivna förhållanden hava de sakkunniga funnit angeläget,
att frågan om lättviktsmotorcyklarnas ställning snarast möjligt vinner sin
lösning. De sakkunniga hava därför upptagit nämnda fråga till särskild behandling.
Över betänkandet hava utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet, samtliga
länsstyrelser, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, trafikförsäkringssakkunniga
och statspolisintendenten, varjämte yttranden inkommit från kungl,
automobilklubben, automobilbesiktningsmännens förening, nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande, motorförarnas helnykterhetsförbund, motormännens
riksförbund och svenska motorförbundet. Härjämte hava skrifter
i ämnet inkommit från åtskilliga lättviktsmotorcykelfabrikanter samt från
vissa enskilda och sammanslutningar.
Innan jag ingår på de sakkunnigas förslag, vill jag för belysning av den
föreliggande frågan lämna följande, ur de sakkunnigas betänkande hämtade
redogörelse för tillkomsten av och innehållet i de tidigare i ämnet gällande bestämmelserna
samt för utvecklingen å området.
Historik.
Iliden före 1920.
Medan i vårt land automobilerna redan tidigt i trafiksäkerhetens intresse
underkastades ganska stränga bestämmelser — bland annat avseende besiktning
och registrering av fordonet samt kompetensbevis och en åldersgräns av
18 år för föraren — ansågos motorcyklarna länge såsom tämligen ofarliga fordon,
vilka utan risk kunde lämnas i stort sett fria. Med tiden gjorde sig emellertid
behovet av en strängare reglering även för motorcyklarnas vidkommande
starkt gällande. Genom 1916 års förordning om automobiltrafik blevo
till en början motorcyklar med en vikt överstigande 150 kilogram (d. v. s.
trehjulingar och liknande fordon) underkastade samma bestämmelser, som
gällde för automobiler.
1920 års bestämmelser.
Genom en förordning av år 1920 jämställdes sedermera med automobiler
alla motorcyklar, vilkas vikt översteg 50 kilogram. Samtidigt infördes ett
särskilt körkort, som endast innefattade tillstånd att föra motorcykel; körkort
för automobil skulle, liksom alltjämt är fallet, medföra rätt att föra jämväl
motorcykel. Åldersgränsen för erhållande av körkort bibehölls vid 18 år.
Med den nyss angivna viktsbestämningen avsågs att draga en gräns mellan
å ena sidan »motorcyklar i egentlig mening» och å andra sidan »velocipeder
med hjälpmotor». Beträffande den förra fordonstypen uttalade de
sakkunniga, som utarbetade förslag till ny förordning i ämnet, att det enligt
deras förmenande ur allmän trafiksäkerhetssynpunkt icke funnes någon som
helst anledning att skapa lindrigare bestämmelser för en motorcykel, som
vägde över än för en som vägde under 150 kilogram. Vad åter angick den
senare gruppen anförde de sakkunniga, att de icke ansett, att vanliga velocipeder,
som försåges med så kallad hjälpmotor eller löstagbar motor — co
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
11
librimotor o. <1. — borde inrangeras bland egentliga motorcyklar. Frånsett
att det givetvis torde möta stora praktiska svårigheter att tillämpa automobilförordningens
föreskrifter å dylika motorfordon, syntes desamma ej kunna
förväntas i någon avsevärd grad komma till användning, varför de sakkunniga
ansett en lagstiftning beträffande dem icke vara av omständigheterna
påkallad.
I vissa yttranden över de sakkunnigas förslag ifrågasattes lämpligheten av
att på detta sätt ställa velocipeder med hjälpmotor utanför författningens
bestämmelser och uttalades den förmodan, att en dylik anordning skulle
medföra en väsentlig ökning av antalet av dessa fordon, vilka för den allmänna
trafiken medförde nästan lika stor fara som de egentliga motorcyklarna.
Gentemot de sålunda framförda erinringarna framhöll föredragande departementschefen
i den proposition i ämnet, som avläts tili 1920 års riksdag, att
det skulle vara förenat med avsevärda praktiska svårigheter att tillämpa alla
automobilförordningens stadganden på cyklar, vilkas motorer icke vore på
mera varaktigt sätt förenade med själva fordonen utan kunde lätt löstagas
från desamma. Bestämmelserna om registrering och besiktning samt om
körkort skulle sålunda svårligen kunna utan vidare lända till efterrättelse i
avseende å sådana cyklar. Härtill komrne, att åtminstone ditintills dessa
fortskaffningsmedel knappast syntes hava kommit i allmännare bruk. Skulle
emellertid de uttalade förmodandena om dessa motorcyklars ökade användning
besannas och de i förordningen upptagna, mindre vittgående bestämmelserna
för ifrågavarande fordon befinnas icke vara tillfyllest, måste de antydda
praktiska svårigheterna såvitt möjligt övervinnas, så att förordningens
bestämmelser i en eller annan form gjordes tillämpliga jämväl å lättare motorcyklar.
1920 års bestämmelser rörande motorcyklar bibehöllos i allt väsentligt oförändrade
i 1923 års förordning om motorfordon.
Genom en den 2 juni 1922 utfärdad förordning (nr 260) meddelades för
första gången bestämmelser om s. k. automobilskatt. Sådan skatt skulle utgå
med 15 kronor för motorcykel utan bivagn och 25 kronor för motorcykel
med bivagn, i båda fallen för helt kalenderår räknat. Enär skatt skulle utgå
endast för registrerade fordon, kom skatteplikt icke att åvila de från registreringsplikten
undantagna motorcyklarna av högst 50 kilograms vikt.
1927 års bestämmelser.
Medan de lättare motorcyklarna tidigare till övervägande del utgjorts av
vanliga velocipeder med hjälpmotor och icke kunnat uppnå någon högre
hastighet, kommo så småningom och särskilt från och med år 1925 nya typer
av motorcyklar i marknaden. Dessa »lättviktsmotorcyklar», som saknade pedaler
och hade en vikt något understigande 50 kilogram, kunde uppnå nära
nog samma hastighet som de tyngre motorcyklarna. De nya fordonen kommo
genast i bruk i stor omfattning. Med anledning av ett flertal inträffade trafikförseelser
och olyckshändelser blev frågan örn skärpta bestämmelser för
lättviktsmotorcyklar inom kort i hög grad aktuell.
1 proposition fur 174) till 1927 års riksdag begärde Kungl. Majit riksdagens
yttrande över ett förslag till ändring i gällande motorfordonsförordning,
bland annat innebärande att de strängare bestämmelserna för motorcyklar
12
Kungl. Maj:ts proppsition nr 225.
vägande mer än 50 kilogram skulle bliva tillämpliga å såväl »lättviktsmotorcyklar»
som velocipeder med hjälpmotor. I propositionen lämnade dåvarande
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Meurling, en redogörelse
för vad i ärendet förekommit, varefter departementschefen anförde
bland annat följande:
På sätt framgår av den lämnade redogörelsen vila gällande bestämmelser
örn motorcyklar å den förutsättningen, att motorcyklar med en vikt av 50
kilogram eller därunder i huvudsak utgöras av vanliga velocipeder, varå sedermera
anbragts motor. Så är icke längre förhållandet. Under de allra sista
åren har motorcykeltillverkningen hastigt utvecklats, och en mängd nya cykeltyper
och modeller hava sett dagen. Velocipeder med hjälpmotorer hava
praktiskt taget försvunnit, och i stället har framkommit en mindre motorcykeltyp
(lättviktsmotorcykel), som ej är inrättad för trampning, försedd med
en motor med jämförelsevis liten cylindervolym och vägande mellan 40 och 70
kilogram. Denna motorcykeltyp är i regel tillräckligt kraftig för att å någorlunda
god, horisontell väg kunna uppnå hastigheter av 50—60 km. i timmen.
Motorcyklar av denna typ hava — uppenbarligen på grund av sin prisbillighet
såväl i anskaffning som i drift — kommit till vidsträckt användning här i
landet. Enbart antalet sådana i vikt ej överstigande 50 kilogram anses vid
årsskiftet kunna skattas till ungefär 6,000. Med denna utveckling har
förutsättningen för gällande lagstiftning rörande motorcyklar bortfallit; en
betydande grupp motorcyklar i egentlig mening har koinmit att stå utanför
motorfordonsförordningens huvudstadganden. Behovet av ändrade bestämmelser
på detta område har också under senaste året med styrka gjort sig
gällande. Särskilt har anmärkts, att lättviktsmotorcyklar i stor utsträckning
begagnas av personer — ofta minderåriga — vilka sakna erforderlig kännedom
örn cyklarnas rätta manövrering och om gällande trafikregler samt i
övrigt brista i den mognad och det allmänna omdöme, som den trafikerande
allmänheten bör kunna fordra av envar vägfarande. Det har ock framhållits,
hurusom personer, för vilka körkort indragits, snart nog förskaffat sig
en lättviktsmotorcykel och därmed gjort körkortsindragningen mer eller
mindre verkningslös med därav följande ökad fara för trafiksäkerheten.
Förvisso är det av vikt, att användningen av ett ändamålsenligt och billigt
fortskaffningsmedel, sådant som motorcykeln onekligen är, icke försvåras genom
betungande föreskrifter av vare sig ena eller andra slaget. Utan tvivel
har motorcykeln och icke minst lättviktsmotorcykeln vunnit ganska stor utbredning
bland den kroppsarbetande befolkningen, för vilken motorcykeln
kan vara av största betydelse vid färd till och från arbetsplatsen och för vilken
varje pålaga kan vara nog så kännbar. Lika klart är emellertid, att
kravet på trafiksäkerhet icke får eftersättas. Och ur trafiksäkerhetssynpunkt
lärer det numera knappast finnas någon anledning att i stort sett uppställa
mindre stränga bestämmelser för en motorcykel, som väger under än för en
som väger över 50 kilogram. Därtill kommer, på sätt erfarenheten till fullo
bekräftat, svårigheten att genom praktiskt tillämpliga bestämmelser uppdraga
en gräns mellan motorcyklar av ena eller andra slaget, vare sig vikten, motorns
cylindervolym eller något annat lägges till grund för denna gränsbestämning;
motorteknikens snabba utveckling skulle snart nog äventyra densammas
syften.
Tillräcklig anledning att beträffande vanliga velocipeder med hjälpmotorer
meddela särskilda bestämmelser torde icke föreligga. Å ena sidan torde
dessa velocipeder numera förekomma i obetydlig utsträckning och frågan
om speciella regler för dem sålunda för närvarande vara av ringa praktisk
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
13
betydelse. Å andra sidan skulle möjligen en dylik lagstiftning komma att
föra med sig en ökning av dessa cyklars antal, något som ur flera synpunkter
vöre föga önskvärt, särskilt med hänsyn till den fara, som cyklarna på
grund av bristande hållfasthet utgöra för den åkande själv och därmed indirekt
för andra trafikanter.
I utlåtande nr 27 tillstyrkte andra lagutskottet, att »lättviktsmotorcyklar»
jämställdes med motorcyklar vägande över 50 kilogram, varemot utskottet
— under åberopande av de skäl, som anförts i propositionen till 1920 års
riksdag — ansåg, att velocipeder med hjälpmotorer eller löstagbara motorer
fortfarande borde i allt väsentligt jämställas med trampcyklar. Riksdagen
godkände utskottets uttalanden.
Genom den förordning, som sedermera utfärdades (nr 262/1927), blevo
jämväl »lättviktsmotorcyklar» underkastade motor fordonsförordningens bestämmelser
om besiktning, registrering och körkort; i samband härmed sänktes
emellertid körkortsåldern för motorcykelförare från 18 till 16 år. Från
tillämpningen av de skärpta bestämmelserna undantogs, i enlighet med riksdagens
uttalade mening, velociped med hjälpmotor, vilket fordon i förordningen
definierades såsom »velociped, som ursprungligen är avsedd och inrättad
för framdrivning uteslutande medelst trampning men som sedermera
utan ändring i övrigt försetts med hjälpmotor».
I samband med att »lättviktsmotorcyklarna» sålunda blevo underkastade
regis treringsplikt och därmed även skatteplikt, sänktes automobilskatten för
motorcyklar med en tjänstevikt icke överstigande 75 kilogram från 15 till 10
kronor. Genom en år 1932 vidtagen ändring höjdes sedermera skattesatserna
till de nu gällande beloppen eller 15 kronor för motorcykel utan bivagn och
med en tjänstevikt icke överstigande 75 kilogram, 20 kronor för motorcykel
utan bivagn och med en tjänstevikt överstigande 75 kilogram samt 30 kronor
för motorcykel med bivagn.
Genom lag den 10 maj 1929 meddelades bestämmelser örn obligatorisk trafikförsäkring
å motorfordon. I denna lag föreskrevs emellertid, att densamma
icke ägde tillämpning å sådan velociped med hjälpmotor, för vilken
registreringsplikt icke förefunnes.
De genom 1927 års förordning genomförda ändringarna i 1923 års förordning
om motorfordon bibehöllos i huvudsak oförändrade i den nya motorfordonsförordning,
som utfärdades år 1930.
1936 års bestämmelser.
I sitt den 28 maj 1935 avgivna betänkande med förslag till motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga m. m. anförde 1934 års vägtrafiksakkunniga
bland annat:
Vägtrafiksakkunniga hava tagit under övervägande, huruvida tillräckliga
skäl förefinnas för att låta cyklar med påhängsmotor intaga en gynnad särställning
i förhållande till andra motorcyklar. De sakkunniga hava härvid
till en början konstaterat, att ifrågavarande fordon hava en ingalunda oväsentlig
uppgift att fylla såsom ett billigt och lättskött 1''ortskaffningsmedel, i
synnerhet å landsbygden. I vilken omfattning desamma för närvarande före
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
komma, låter sig uppenbarligen icke bestämmas utan ingående undersökningar,
men de sakkunniga hava trott sig finna, att cyklar med påhängsmotor
under senaste tid vunnit en ökad utbredning inom landet. Sådana
cyklar tillhandahållas nu med hjälpmotor till ett pris av ungefär 400 kronor
och äro följaktligen väsentligt billigare än andra motorcyklar. Även
driftkostnaden synes vara låg. Med hänsyn till det nu sagda hava påhängsmotorcyklarna
icke minst funnit köpare bland mindre inkomsttagare. De
lära i stor utsträckning begagnas av arbetare, som hava sina bostäder långt
från arbetsplatserna, men även av lantbrevbärare m. fl. Däremot synas fordonen
i fråga hittills icke i någon större omfattning begagnas såsom nöjesåkdon.
De sakkunniga hava med hänsyn till den användning, påhängsmotorcyklarna
sålunda erhållit, ansett befogat att såvitt möjligt söka undvika
åtgärder, som skulle kunna motverka bruket av desamma.
Hastigheten å en cykel med påhängsmotor av någon av de nu vanliga
typerna lärer i allmänhet under normala förhållanden kunna uppdrivas till
35—45 km i timmen. Enligt de sakkunnigas mening bör det, om särskilda
regler med avseende å framförandet av dessa fordon skola kunna undvaras, i
varje fall icke ifrågakomma, att de skola få framföras med nämnvärt större
hastigheter än de sålunda angivna. Emellertid synes det ur kontrollsynpunkt
icke vara tillräckligt att för motorcyklar, varom nu är fråga, angiva en viss
hastighetsgräns, som icke må överskridas. De sakkunniga hava i stället sökt
finna en väg att meddela sådana föreskrifter med avseende å konstruktionen
av ifrågavarande motorcyklar, att härigenom något så när betryggande garantier
vinnas mot en utveckling, som leder hän mot ytterligare ökade hastigheter.
Det mest rationella synes vara att bestämma en viss högsta cylindervolym
å motorn och sålunda begränsa dennas effektivitet och därmed dess
möjlighet att giva alltför stora hastigheter. Nu begagnade hjälpmotorer lära
i allmänhet icke hava en cylindervolym överstigande 100 kubikcentimeter.
De sakkunniga hava icke funnit erforderligt att föreslå en lägre maximigräns
än den sålunda angivna utan hava ansett denna böra fastställas såsom avgörande
för örn en motorcykel skall falla in under de vanliga bestämmelserna för
motorcyklar i egentlig mening eller under de lindrigare reglerna för påhängsmotorcyklar.
Såsom en ytterligare förutsättning för att en motorcykel skall komma in
under de lindrigare reglerna hava de sakkunniga ansett det böra föreskrivas,
att den sammanlagda vikten av cykel och hjälpmotor icke må överstiga viss
siffra. En sådan viktgräns är synbarligen ägnad att giva uttryck åt nu berörda
fordons ursprungliga karaktär av trampcyklar och motverkar användningen
av alltför kraftiga motorer för det ifrågavarande ändamålet. Enligt
vad de sakkunniga inhämtat, uppgår vikten av cykel jämte påhängsmotor
för närvarande i allmänhet till omkring 45 kilogram. Då enligt de sakkunnigas
förslag viktgränsen skall grundas på motorcykelns tjänstevikt, så
beräknad som i 2 § 2 mom. sägs, och då enligt det följande jämväl vissa
förstärkningsanordningar skola få vidtagas å fordonet, har förevarande gräns
ansetts böra upptagas till 50 kilogram.
Med hänsyn till nu berörda begränsningar i fråga om cylindervolym och
vikt hava de sakkunniga funnit någon lättnad kunna vidtagas i den nuvarande
bestämmelsen i 35 § i motorfordonsförordningen, att cykel skall, för att
nämnda författningsrum skall bliva tillämpligt å fordonet, vara ursprungligen
avsedd och inrättad för framdrivning uteslutande medelst trampning
men sedermera utan ändring i övrigt försedd med hjälpmotor. Denna bestämmelse
har utgjort hinder även för förstärkningsanordningar å cykeln
samt för extra bromsningsanordningar och överhuvud taget ändringar, som
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
15
äro ägnade att främja trafiksäkerheten. Bestämmelsen synes alltså hava
motverkat den naturliga strävan som bör göra sig gällande att göra ifrågavarande
fordon så säkra och ändamålsenliga som möjligt. De sakkunniga,
som hava ansett, att de inskränkande bestämmelserna icke böra hava större
räckvidd än som påkallas med hänsyn till artskillnaden mellan cyklar med
hjälpmotor och andra motorcyklar, hava såsom beskrivning på en cykel av
förstnämnda slag angivit — utöver begränsningarna i fråga om cylindervolym
och vikt — att cykeln skall vara inrättad för framdrivning medelst
trampning men hava försetts med hjälpmotor utan annan ändring i övrigt
än att å cykeln anbragts särskilda bromsnings- och andra anordningar till
främjande av dess trafiksäkerhet.
Örn de av de sakkunniga ovan förordade inskränkningarna komma till
stånd, synes det vara försvarligt, att påhängsmotorcyklar icke underkastas
besiktnings- och registreringsskyldighet och att förare av desamma icke behöva
innehava körkort. Även om avgifterna för dessa förrättningar kunde
med avseende å ifrågavarande fordon i någon mån reduceras, skulle säkerligen
ett föreskrivande av sådan skyldighet verka onödigt betungande för
fordonsägarna.
De vägtrafiksakkunniga hemställde därjämte i särskild skrivelse, att frågan
om trafikförsäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar måtte bliva föremål för
övervägande i samband med en av riksdagen begärd utredning angående
vissa motorfordonstrafiken berörande frågor med avseende å skadeståndsregler
och försäkringslagstiftning.
I avgivna yttranden över de vägtrafiksakkunnigas förslag gjordes från olika
håll gällande, att lättviktsmotorcyklar borde i fråga om besiktnings-, registrerings-
och försäkringsplikt vara likställda med vanliga motorcyklar och att
körkort borde erfordras för rätt att framföra sådana fordon.
I propositionen (nr 213) till 1936 års riksdag anförde dåvarande chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo:
För min del finner jag lika med de sakkunniga lämpligt, att i förordningen
intages bestämmelse, att tjänstevikten för lättviktsmotorcykel icke får överstiga
50 kilogram. Med hänsyn till svårigheterna att utöva kontroll å motorernas
cylindervolym och då med teknikens snabba utveckling en övre gräns
för cylindervolymen icke torde utgöra någon verklig garanti mot för höga
hastigheter, torde något stadgande härutinnan icke böra inflyta i förordningen.
Att för dessa fordon stadga besiktnings-, registrerings- och försäkringsplikt
synes åtminstone tills vidare icke lämpligt. Ej heller torde det få anses påkallat,
att särskilt tillstånd till förande av sådant fordon skall erfordras.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 55) gjorde andra lagutskottet
följande uttalande i ämnet:
Utskottet har intet att erinra mot den av Kungl. Majit föreslagna författningsändringen.
Ifrågavarande fordon hava en ingalunda oväsentlig uppgift
att fylla såsom ett billigt och muskött fortskaffningsmedel, i synnerhet
å landsbygden. De lära i stor utsträckning begagnas av arbetare, som hava
sina bostäder långt från arbetsplatserna, men även av lantbrevbärare m. fl.
Utskottet har ansett befogat att såvitt möjligt söka undvika åtgärder, som
skulle kunna motverka bruket av desamma. Utskottet vill emellertid framhålla,
att, därest genom teknikens utveckling dylika fordon skulle kunna upp
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
drivas till mera avsevärda hastigheter och med hänsyn härtill bliva mera farliga
för trafiksäkerheten, statsmakterna böra taga under övervägande, huruvida
tillräckliga skäl förefinnas att låta dylika cyklar intaga en gynnad särställning
i olika hänseenden i förhållande till andra motorcyklar.
I den nya motorfordonsförordningen, som utfärdades den 23 oktober 1936
och trädde i kraft den 1 januari 1937, göres ä terminologiskt hänseende en
bestämd skillnad mellan motorcyklar och lättviktsmotorcyklar. Begreppet
motorcykel omfattar de egentliga motorcyklarna, vilka äro underkastade bestämmelserna
om besiktning, registrering — och därmed även skatt och trafikförsäkring
— samt körkort, medan uttrycket lättviktsmotorcykel avser
de fordon, vilka tidigare betecknats såsom velocipeder med hjälpmotor. Beträffande
de senare skola fortfarande gälla i huvudsak samma bestämmelser
som förut, frånsett att i förordningen införts en föreskrift att lättviktsmotorcykel
må föras allenast av den, som fyllt 16 år.
Enligt förordningen förstås med lättviktsmotorcykel »tvåhjuligt motorfordon,
bestående av en för framdrivande uteslutande medelst trampning inrättad
cykel, som försetts med hjälpmotor, med fullständig utrustning vägande
högst 20 kilogram, och vars tjänstevikt, så beräknad som i 2 § 2 mom.
sägs» — d. v. s. med inräknande av verktyg, bränsle, smörjolja och vatten
— »icke överstiger 45 kilogram».
Med anledning av framställningar av åtskilliga tillverkare och försäljare
av lättviktsmotorcyklar ävensom ägare till dylika fordon medgav Kungl.
Maj:t genom en den 18 december 1936 utfärdad kungörelse (nr 642), att
cyklar med en hjälpmotor vägande mer än 20 men högst 25 kilogram
och med en tjänstevikt överstigande 45 men icke 50 kilogram finge för
tiden till och med den 30 juni 1942 anses såsom lättviktsmotorcyklar, dock
under villkor beträffande tiden från och med den 1 juli 1937 att fordonets
ägare före sistnämnda dag uppvisade fordonet för vederbörande polismyndighet
och därvid lämnade uppgifter angående hjälpmotorns och cykelns
fabrikat och tillverkningsnummer samt ägarens namn och adress. Över dylika
anmälningar skulle hos polismyndigheten föras särskild förteckning. Bevis
om gjord anmälan skulle av polismyndigheten kostnadsfritt tillhandahållas
anmälaren och vid färd med fordonet medhavas av föraren.
Den nuvarande situationen.
Avsikten med de ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar, som
genomfördes i 1936 års motorfordonsförordning, torde, anföra 1937 års sakkunniga
rörande trafiksäkerheten, med all tydlighet framgå av de uttalanden,
som i det föregående återgivits. Vad man eftersträvat hade uppenbarligen
varit att, med bibehållande i huvudsak av fordonets karaktär av trampcykel,
möjliggöra anbringandet av erforderliga bromsnings- och förstärkningsanordningar
till främjande av fordonets trafiksäkerhet vid motordrift. Detta
syfte hade man sökt vinna genom en uppmjukning av den tidigare stränga
Kungl. Majlis proposition nr 225.
17
formuleringen, enligt vilken fordonet skulle bestå av en velociped, som ursprungligen
varit avsedd och inrättad för framdrivning uteslutande medelst
trampning men som sedermera utan ändring i övrigt försetts med hjälpmotor.
Den omformulering, som i sådant avseende vidtagits, hade inneburit, att
orden »ursprungligen», »sedermera» och »utan ändring i övrigt» uteslutits
samt att uttrycket »avsedd och inrättad» ersatts med »inrättad». Dessa
ändringar hade uppenbarligen till ändamål att bereda möjlighet att redan
vid cykelns tillverkning taga hänsyn till dess blivande användning såsom motorfordon.
Genom de samtidigt föreskrivna viktgränserna hade man velat
motverka användningen av alltför kraftiga motorer och därigenom vinna
garantier mot en utveckling, som ledde hän mot ytterligare ökade hastigheter.
Beträffande resultatet av de vidtagna ändringarna anföra de sakkunniga:
Resultatet av de vidtagna ändringarna torde kunna betecknas såsom överraskande.
Medan tillverkningen av lättviktsmotorcyklar i vårt land tidigare
alltsedan år 1927 varit skäligen obetydlig, tillverkades redan under år 1937
i runt tal 20,000 dylika fordon, och för år 1938 torde tillverkningen komma
att stiga till 35,000 lättviktsmotorcyklar. Den fordonstyp, som tillverkas och
saluföres, är till det yttre alltjämt lik en trampcykel och är bland annat försedd
med pedaler. Fordonet är emellertid ingalunda avsett för framdrivande
medelst trampning och torde i själva verket på grund av sadelns låga placering,
utväxlingsförhållandet m. m. icke lämpligen annat än rent tillfälligtvis
och på kortare sträckor kunna framdrivas på angivna sätt. Den föreskrivna
begränsningen av motorns vikt har självfallet iakttagits, men genom användning
av s. k. lättmetall har det icke desto mindre blivit möjligt att framställa
en motor, som i förening med fordonets låga vikt möjliggör topphastigheter
på över 70 kilometer i timmen och en normal hastighet, som överstiger 50
kilometer i timmen och alltså är två å tre gånger större än den normala
hastigheten hos en vanlig trampcykel. Med hänsyn till dessa förhållanden
torde det med skäl kunna påstås, att den nuvarande lättviktsmotorcykeln
icke längre kan anses utgöra en trampcykel med hjälpmotor utan snarare
måste betecknas såsom en motorcykel, vilken till uppfyllande av författningens
bokstav utrustats med pedaler. Å andra sidan har den föreskrivna begränsningen
av fordonets tjänstevikt gjort det nödvändigt att vid konstruktionen
av ramar, gafflar, fälgar och däck, bromsar, ljuddämpare m. fl. detaljer
använda klenare dimensioner än som varit önskvärt och sålunda avstå
från åtskilliga förstärknings- och säkerhetsanordningar, som kommit till användning
på de större motorcyklarna.
Ehuru alltså de nuvarande lättviktsmotorcyklarna ingalunda äro av den
beskaffenhet, som statsmakterna vid tillkomsten av 1936 års motorfordonsförordning
avsågo, torde desamma likväl i formellt hänseende icke stå i
strid med förordningens bestämmelser. Anmärkas må, att två av de större
svenska fabrikanterna av lättviktsmotorcyklar, nämligen Husqvarna Vapenfabriks
Aktiebolag och Aktiebolaget Nymans Verkstäder i Uppsala, på gjord
framställning och efter av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställd besiktning
av de av nämnda bolag tillverkade fordonen genom resolutioner den
12 mars respektive den 13 augusti 1937 erhållit Kungl. Maj:ts förklaring, att
ifrågavarande fordon vore att anse såsom lättviktsmotorcyklar.
Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sand. Nr
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
De sakkunniga framhålla härefter, att med den starka ökningen av antalet
lättviktsmotorcyklar följt en kraftig stegring av antalet olyckor vid trafik
med dylika fordon. Härom anföra de sakkunniga:
Enligt vederbörande polischefers rapporter till statistiska centralbyrån inträffade
under år 1936 sammanlagt 162 sådana trafikolyckor, vid vilka dödades
16 personer, därav 14 lättviktsmotorcyklister. Enligt en preliminär
granskning av motsvarande rapporter för år 1937 inträffade under nämnda
år 365 olyckor med lättviktsmotorcyklar, vid vilka dödades 27 personer,
därav 25 lättviktsmotorcykelförare. För år 1938 föreligga ännu icke några
officiella siffror, men enligt en av de sakkunniga gjord sammanställning av
tidningarnas olycksrapporter skulle redan under förra hälften av året vid
trafikolyckor med lättviktsmotorcyklar hava dödats 21 personer, därav 20
förare av dylika fordon.
Dessa utomordentligt allvarliga siffror vederlägga med all tydlighet det
stundom hörda påståendet, att lättviktsmotorcyklarna skulle utgöra ett med
den vanliga trampcykeln jämförligt, relativt ofarligt fordon.
De sakkunniga vilja emellertid betona, att de talrika olyckorna med lättviktsmotorcyklar
endast i ett mindre antal fall synas bero på bristfälligheter
i fordonens utrustning, vilka relativt lätt skulle kunna avhjälpas genom en
höjning av viktgränsen eller genom föreskrift örn anbringande av vissa förstärknings-
eller säkerhetsanordningar. 1 själva verket torde den höga olycksfrekvensen
merendels sammanhänga med den större farlighet för fordonsföraren,
som enligt sakens natur utmärker alla tvåhjuliga fordon på grund
av deras labila jämvikt och därav föranledda benägenhet att vid en häftig
inbromsning — med goda och effektiva bromsar — kastas omkull. Att
redan den vanliga trampcykeln är ett ingalunda ofarligt färdmedel torde
bland annat framgå av det stora antal cyklister, som årligen måste söka behandling
å lasarett eller sjukstugor på grund av skador, som de ådragit sig
vid kullkörning. Antalet sålunda skadade utgjorde exempelvis under år 1936
enligt medicinalstyrelsens statistik icke mindre än 4,780. En kullkörning
med trampcykel torde dock i regel icke medföra alltför svåra skador. En
ökning av fordonets hastighet — som i och för sig innebär ökad risk för
kollision eller kullkörning — medför emellertid även, att olyckans följder
bliva av allvarligare natur. I själva verket förhåller det sig ju så, att vid en
kollision eller en kullkörning stötens häftighet och därmed risken för svåra
skador växer med kvadraten på hastigheten och följaktligen vid en fördubbling
eller en tredubbling av hastigheten blir fyra respektive nio gånger så
stor. Härtill kommer, att föraren av en motorcykel eller en lättviktsmotorcykel
helt saknar det skydd, som en läckt bil bereder sin förare, och alltså
även i detta hänseende löper en betydligt större risk. Det är under sådana
förhållanden ingalunda ägnat att förvåna, att statistiken över trafikolyckor
är särdeles ogynnsam för motorcyklisternas vidkommande. Nämnas må, att
enligt en preliminär undersökning av statistiska centralbyråns material under
treårsperioden 1935—4937 vid trafikolyckor på landsbygden dödades sammanlagt
33 bilförare men icke mindre än 99 förare av vanliga motorcyklar,
oaktat antalet av sistnämnda fordon utgjorde endast omkring en fjärdedel av
antalet bilar.
Till ytterligare belysande av motorcyklarnas farlighet för föraren påpeka
de sakkunniga, att de olycksfallsförsäkringar, som meddelas av försäkringsinrättningarna,
icke gälla vid förande av motorcykel med mindre försäkringstagaren
erlägger en förhöjd premie, som enligt de sakkunniga exem
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 19
pelvis för en person i lägsta riskklassen motsvarar 200 å 250 procent av den
vanliga premien.
De sakkunniga anse, alt de meddelade siffrorna visa, att vad de sakkunniga
sålunda anfört om motorcyklarnas farlighet för fordonets förare i full utsträckning
gäller även för lättviktsmotorcyklarna.
Med anledning av den oroväckande situation, som inträtt genom den starkt
ökade användningen av lättviktsmotorcyklar av den nuvarande snabba typen,
hava, anföra de sakkunniga, ingående övervägts, vilka åtgärder som
kunde vara påkallade.
De sakkunniga anföra härefter, att de, som till fullo beaktat lättviktsmotorcyklarnas
stora betydelse såsom ett billigt och praktiskt fordon för menige
man, därvid till en början i samråd med vederbörande fabrikanter undersökt,
huruvida möjlighet funnes att skapa en långsammare och följaktligen
ofarligare lättviktsmotorcykel, med eller utan pedaler, vilken skulle
närmare motsvara den fordonstyp, som statsmakterna vid tillkomsten av
1936 års bestämmelser åsyftade, och som alltjämt skulle kunna lämnas i
huvudsak fri från eljest gällande bestämmelser. De sakkunniga hade i detta
avseende ifrågasatt olika utvägar, bland annat att genom minskning av motorns
cylindervolym, genom särskilda anordningar i förgasaren eller genom
reglering av utväxlingen mellan motorn och det drivande hjulet åstadkomma
en begränsning av fordonets hastighet, samtidigt som genom en höjning av
den föreskrivna viktgränsen möjlighet skulle beredas att genom förbättrad
utrustning öka fordonets trafiksäkerhet. Vid diskussionen av hithörande frågor
hade de sakkunniga framhållit, att en hastighet av 35 kilometer i timmen
på horisontell väg vore den högsta, som borde ifrågakomma för den
tilltänkta motorcykeltypen. De sakkunniga hade därvid utgått från att redan
denna hastighet, som i och för sig kunde förefalla obetydlig, enligt vad
erfarenheten utvisade för ett tvåfaldigt fordon med dess begränsade bromsmöjligheter
medförde så allvarliga risker ur trafiksäkerhetssynpunkt, att en
högre hastighet under inga förhållanden borde ifrågakomma.
Under dessa överläggningar hade emellertid, fortsätta de sakkunniga, av
det övervägande flertalet fabrikanter med styrka hävdats, att den av de sakkunniga
ifrågasatta vägen icke vore framkomlig. Det hade sålunda gjorts
gällande, att en begränsning av cylindervolymen, vilken på de nu saluförda
lättviktsmotorcyklarna i regel utgjorde omkring 100 kubikcentimeter, till
exempelvis 80 kubikcentimeter icke skulle utgöra någon garanti mot för höga
hastigheter och att en längre gående begränsning av cylindervolymen skulle
så försvaga motorn, att fordonet icke bleve användbart på backiga vägar.
Vidare hade betonats, att varje anordning, som vidtoges med motorn eller
med fordonet i övrigt i syfte att begränsa hastigheten, skulle kunna göras
verkningslös genom tämligen enkla förändringar eller utbyten. Slutligen
hade även framhållits, att det ur kommersiell synpunkt vore meningslöst
att framställa en motorcykel med den ringa hastighet de sakkunniga föreslagit,
enär ett dylikt fordon icke skulle röna någon nämnvärd efterfrågan.
I anslutning härtill uttala de sakkunniga, alt de med anledning av dessa
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
bestämda uttalanden och då en intresserad medverkan från fabrikanternas
sida uppenbarligen utgjorde en nödvändig förutsättning för framställandet
av den ifrågasatta nya fordonstypen, nödgats konstatera, att en lösning enligt
sålunda angivna riktlinjer åtminstone för närvarande icke vore möjlig.
De sakkunniga hade emellertid det oaktat icke velat helt frånfalla tanken
på en dylik lösning och skulle för sin del finna det synnerligen lyckligt, örn
under ärendets fortsatta behandling ett hållbart uppslag därtill kunde framkomma.
De sakkunniga hava vidare övervägt möjligheten att såsom »fritt» motorfordon
bibehålla den rena trampcykeln med hjälpmotor eller med andra
ord att återgå till den ståndpunkt, som intogs i 1927 års förordning. De
sakkunniga tillstyrka emellertid icke en sådan lösning. En vanlig trampcykel
vore, framhålla de sakkunniga, med hänsyn till hela sin konstruktion
icke ett fordon, som lämpligen borde vare sig tillfälligtvis eller på ett mera
varaktigt sätt framdrivas medelst motor. Om en cykel vore avsedd för motordrift,
borde den fastmera redan från början byggas med hänsyn därtill.
De upprepade misslyckanden, som följt på statsmakternas försök att såsom
»fritt» motorfordon godkänna en »velociped med påhängsmotor», torde fördenskull
vara helt naturliga* och bottna i det förhållandet, att det i själva
verket icke vore möjligt att konstruera ett fordon, som samtidigt ägde det
lätta och smäckra utförande, som fordrades av en trampcykel, och den
tyngd, stabilitet och slitstyrka, som krävdes av ett motorfordon.
De sakkunnigas förslag.
De sakkunniga framhålla till en början, att enligt vad de sakkunniga i det
föregående utvecklat, ville det synas, som om erforderliga tekniska och kommersiella
förutsättningar för närvarande icke skulle föreligga för framställande
av en ny typ av lättviktsmotorcykel, väsentligt långsammare än den
nuvarande typen. Fastmera syntes det nödvändigt att räkna med att lättviktsmotorcyklar,
som i huvudsak överensstämde med de nuvarande, komme
att tillverkas och försäljas även i fortsättningen. Inför denna situation
gällde det för statsmakterna att icke lämna något medel oförsökt för nedbringande
av de risker, som vore förenade med användningen av dylika fordon.
Det medel, som i sådant avseende främst stöde till buds och som tidigare
kommit till användning beträffande övriga motorfordon, bestode i ökad
kontroll över fordon och förare.
De sakkunniga uttala vidare, att vid den närmare prövning, som de sakkunniga
underkastat hithörande frågor, hade de sakkunniga för sin del kommit
till den uppfattningen, att de skäl, som tidigare föranlett statsmakterna
att för de egentliga motorcyklarnas vidkommande föreskriva besiktning, registrering,
körkort och trafikförsäkring, med samma styrka talade för att i
stort sett enahanda bestämmelser vunne tillämpning jämväl beträffande
lättviktsmotorcyklar av nu gängse typ samt att de trafikregler och straffbe
-
21
Kunni. Maj:ts proposition nr 225.
stämmelser, som ansetts påkallade beträffande förstnämnda fordon, borde
gälla även för de senare.
Vad angår besiktning erinra de sakkunniga till en början örn att denna avsåge
att genom en av besiktningsman verkställd undersökning av varje enskilt
fordon — eller, vid s. k. typbesiktning, av ett exemplar av en viss fordonstyp
— vinna garanti för att de i trafiken använda fordonen överensstämde
med de föreskrifter, som vore meddelade i trafiksäkerhetens intresse.
Delade meningar torde, anse de sakkunniga, knappast kunna råda örn
att en dylik besiktning, som självfallet i regel skulle komma att ske i form
av typbesiktning, vore i lika hög grad påkallad i fråga örn de nuvarande
lättviktsmotorcyklarna som beträffande andra motorfordon.
De sakkunniga erinra vidare örn att vid registrering hos vederbörande
länsstyrelse för varje fordon i automobilregistret göres anteckning om ägarens
namn och adress m. m., varjämte fordonet erhåller ett nummer, sorn
skall anbringas å två på fordonet förda registreringsskyltar för att utvisa, att
fordonet undergått registrering, och för att vid behov möjliggöra fordonets
identifiering. I samband med registreringen övas, framhålla de sakkunniga,
kontroll över att besiktning av fordonet ägt rum och att trafikförsäkring
finnes. Något bärande skäl för att i fråga örn kravet på registrering behandla
lättviktsmotorcyklarna annorlunda än övriga motorfordon anse de
sakkunniga näppeligen kunna anföras.
Beträffande frågan om körkort anföra de sakkunniga:
Det är visserligen otvivelaktigt, att konsten att manövrera en lättviktsmotorcykel,
såvitt därmed allenast avses att starta, framföra och stanna fordonet,
är synnerligen lättlärd och att det ur denna synpunkt kunde tyckas skäligen
överflödigt att föreskriva obligatorisk kontroll över att denna färdighet
inhämtats. Det är emellertid att märka, att körkortsprovet avser icke
blott att konstatera, att den blivande föraren kan på nyss angivna sätt behandla
fordonets maskineri utan jämväl och framför allt att bereda garanti
för att han dels äger nödig kännedom örn gällande trafikföreskrifter och —
ehuru detta måhända icke med full klarhet kommit till uttryck i motorfordonsförordningen
— erforderlig vana vid dessa föreskrifters praktiska tilllämpning
under olika trafikförhållanden, dels är fri från sådant lyte, sådan
sjukdom eller sådan nedsättning av syn- eller hörselförmågan, som väsentligen
minskar hans förmåga att föra motorfordon, dels äger nödig kännedom
»örn alkoholhaltiga dryckers inverkan ur trafiksäkerhetssynpunkt å
den mänskliga organismen» och dels gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt
och med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke kan anses
olämplig såsom förare av motorfordon. De sakkunniga hava för sin del
icke kunnat finna, att anledning föreligger att i något av de nu angivna hänseendena
ställa mindre krav pa en förare av lättviktsmotorcykel än på
andra motorfordonsförare. Det kan enligt de sakkunnigas uppfattning icke
heller vara med god ordning förenligt, att en lättviktsmotorcykelförare, som
framfört sitt fordon i onyktert tillstånd eller gjort sig skyldig till andra
svåra trafikförseelser, alltjämt skall vara oförhindrad att med sitt fordon deltaga
i trafiken. Här lika väl som i fråga örn andra motorförare bör möjlighet
föreligga att genom indragning av körkortet på längre eller kortare tid
giva föraren en allvarlig erinran örn de förpliktelser, som under nu rådandetrafikförhållanden
måste åvila en motorförare. I detta sammanhang må
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
jämväl erinras om de stundom påtalade fall, då en motorcykelförare, vars
körkort blivit indraget, gjort den vidtagna åtgärden verkningslös genom att
övergå till att köra lättviktsmotorcykel.
De sakkunniga anföra härefter i fråga örn den obligatoriska trafikförsäkringen:
Bestämmelserna
örn obligatorisk trafikförsäkring torde framför allt avse
att bereda garanti för att den, som drabbas av skada i följd av motortrafik,
kommer i åtnjutande av det skadestånd, vartill han enligt lag är berättigad,
även örn den skadeståndsskyldige saknar möjlighet att betala detsamma.
Samtidigt utgör trafikförsäkringen även för motorfordonets ägare eller förare
ett skydd mot de stora ekonomiska risker, för vilka de äro utsatta. Enligt
de sakkunnigas mening torde just i fråga om lättviktsmotorcyklar, vilkas
ägare och förare väl i regel äro att finna inom de ekonomiskt svagares led,
en obligatorisk trafikförsäkring vara särskilt påkallad i båda parternas
intresse. Visserligen synes erfarenheten utvisa, att lättviktsmotorcyklar liksom
även motorcyklar knappast torde medföra lika stor fara för andra trafikanter
som bilarna. Att avsevärda risker likväl föreligga torde bland
annat bestyrkas av det förhållandet, att tillverkare och försäljare a\ lättviktsmotorcyklar
vid försäljning på avbetalning och med äganderättsförbehåll
i regel synas hava ansett påkallat att genom en ansvarighetsförsäkring
skydda sig mot de skadeståndskrav från tredje man, som kunna komma att
framställas mot dem såsom ägare till fordonet. I detta sammanhang må erinras,
att i den proposition i trafikförsäkringsfrågan, som avläts till 1928 års
riksdag, »velocipeder med hjälpmotor» undantogos endast med den motiveringen,
att dylika fordon icke vore registreringsskyldiga och att möjlighet
därför saknades för kontroll över försäkringspliktens behöriga fullgörande.
Trafikförsäkring å lättviktsmotorcyklar har senare förordats dels, såsom
ovan omnämnts, av 1934 års vägtrafiksakkunniga och dels av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i utlåtanden över vissa till de sakkunniga överlämnade
framställningar. Enligt vad de sakkunniga erfarit är frågan om införande
av obligatorisk trafikförsäkring å lättviktsmotorcyklar för närvarande
under omprövning av särskilda, av chefen för justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga för utredning angående en reform av gällande rättsregler
rörande trafikförsäkring m. m. Under sådana förhållanden torde något
vidare yttrande i frågan från de trafiksäkerhetssakkunnigas sida icke
vara påkallat.
Vad slutligen angår de trafikregler och straffbestämmelser, som upptagas
i vägtrafikstadgan och i 1934 års lag örn straff för vissa brott vid förande
av motorfordon hävda de sakkunniga — under hänvisning till den närmare
redogörelse för hithörande frågor, som återfinnes i specialmotiveringen till
de sakkunnigas författningsförslag — bestämt, att anledning saknas att i
dessa hänseenden tillämpa andra regler för förare av lättviktsmotorcyklar
än för andra motorförare.
På de skäl, som nu anförts, föreslå de sakkunniga, att de nuvarande särbestämmelserna
för lättviktsmotorcyklar upphävas och att de föreskrifter,
som äro meddelade i fråga om motorcyklar, utsträckas att gälla beträffande
alla tvåhjuliga motorfordon. Tidpunkten för denna förändrings genomförande
anse de sakkunniga lämpligen böra bestämmas till den 1 juli 1939.
De sakkunniga meddela härefter, att under de förda diskussionerna i frå -
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
23
gun av fabrikanter och försäljare av lättviktsmotorcyklar stundom uttalats
farhågor för att genomförandet av skärpta bestämmelser rörande dylika
fordon skulle medföra en mycket kraftig nedgång i försäljningssiffrorna. I
anslutning härtill anföra de sakkunniga:
De sakkunniga vilja i detta hänseende till en början erinra, att även om
dylika antaganden skulle vara befogade, det likväl icke kan vara försvarligt
att av sådan anledning eftersätta trafiksäkerhetens krav. De sakkunniga hysa
emellertid den bestämda uppfattningen, att de framkomna farhågorna äro
starkt överdrivna. Den stora publik, som — enligt vad från fabrikanthåll
i annat sammanhang med stort eftertryck vitsordats — har ett verkligt behov
av ifrågavarande fordon, torde näppeligen komma att avstå från detsamma
av den anledningen, att rätten att bruka fordonet blir förenad med
vissa villkor, som komma att medföra dels vissa i varje fall endast tillfälliga
besvär i samband med fordonets förvärvande och dels en procentuellt
sett obetydlig höjning av kostnaderna. Självfallet är det dock synnerligen
önskvärt, alt dessa besvär och kostnader i möjligaste mån inskränkas.
I sådant avseende har ifrågasatts, huruvida man för lättviktsmotorcyklisternas
del kunde nöja sig med ett mindre kvalificerat körkort, som skulle
utfärdas av vederbörande polismyndighet utan att sökanden företett läkarintyg
eller undergått förarprov och utan att, såsom eljest sker, nykterhetsnämndens
intyg inhämtats. De sakkunniga vilja, under hänvisning till vad
i det föregående anförts i detta ämne, bestämt avstyrka ett dylikt förslag.
Vad kravet på fysisk lämplighet samt ett nyktert levnadssätt beträffar, är det
enligt de sakkunnigas mening uppenbart, att samma krav måste ställas på
en lättviktsmotorcyklist som på andra motorförare. Vad åter körkortsprovet
beträffar, är att märka, att lättviktsmotorcyklisterna i regel icke komma i åtnjutande
av den uppfostran till varsam och trafiksäker körning, som meddelas
i körskolorna. Med hänsyn härtill är det just för lättviktsmotorcyklisternas
vidkommande av särskild betydelse, att körkortsprovet icke nedsjunker
till en formalitet utan anordnas på sådant sätt, att det bereder tillfälle för vederbörande
förhörsledare att dels bilda sig en föreställning om körkortsaspiranternas
lämplighet och dels under verkningsfulla former giva de blivande
förarna en inblick i det djupt allvarliga problem, som trafikolyckorna innebära,
och de möjligheter, som stå den enskilde till buds i kampen för ökad
trafiksäkerhet. Med hänsyn till vad nu antytts finna de sakkunniga jämväl
önskvärt, att körkortsprovet även för lättviktsmotorcyklisternas del sker
med anlitande av besiktningsmännens beprövade erfarenhet på förevarande
område, oavsett att fullgod kompetens otvivelaktigt i många fall förefinnes
även inom poliskåren.
Beträffande de kostnader, som vid ett genomförande av den föreslagna
regleringen skulle komma att belasta lättviktsmotorcyklisterna, anföra de
sakkunniga:
För besiktning av en motorcykel skall till vederbörande besiktningsman erläggas
en avgift av 5 kronor. Därest besiktningen anordnas såsom typbesiktning,
betingar den en avgift av 50 kronor. I detta senare fall uppstår
sålunda endast en helt obetydlig kostnad för fabrikanten, medan köparen
icke betungas med någon nämnvärd utgift för angivna ändamål.
För registreringen av en motorcykel utgår en avgift av 5 kronor, vartill
kommer 2 kronor för stämpel och lösen. Kostnaderna för erhållande av
körkort äro rätt avsevärda. Läkarundersökning jämte intyg betingar en kostnad
av högst 8 kronor, där undersökningen förrättas av läkare anställd i
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
statens eller kommuns tjänst. För förarprovet skall till besiktningsmannen
erläggas en avgift av 10 kronor, och för körkortet utgår stämpelavgift (eller
för Stockholms stads vidkommande stämpel jämte lösen) med likaledes 10
kronor. Enligt de sakkunnigas mening torde det utgöra en angelägenhet
av allmänt intresse, att användandet av motorfordon icke belastas med andra
kostnader än som äro strängt nödvändiga, och denna synpunkt vinner
självfallet ökad betydelse i samma mån som kostnaderna äro stora i förhållande
till fordonets värde och ägarens ekonomiska bärkraft. De sakkunniga
finna ur dessa synpunkter önskvärt, att frågan örn sänkning av kostnaderna
för registrering och körkort blir föremål för uppmärksamhet, framför
allt i vad avser motorcyklar och lättviktsmotorcyklar. De sakkunniga
vilja emellertid icke förneka, att en dylik sänkning synes vara förenad med
vissa svårigheter. Vad till en början angår registreringsavgiften utgör denna
redan nu för motorcyklarnas vidkommande allenast en tredjedel av avgiften
för registrering av en automobil. Beträffande kostnaderna för läkarundersökning
och förarprov torde det näppeligen vara motiverat att för samma
undersökning eller prövning föreskriva olika ersättningsbelopp, allt eftersom
fråga är örn en bilförare eller en förare av motorcykel eller lättviktsmotorcykel.
En sänkning av stämpelavgiften för körkort torde däremot enligt
de sakkunnigas uppfattning vara en tänkbar utväg för kostnadernas
förbilligande. Denna fråga är emellertid närmast av statsfinansiell natur
och undandrager sig därför de sakkunnigas bedömande.
I fråga örn kostnaden för trafikförsäkring må nämnas, att den årliga premien
för en ansvarighetsförsäkring å en lättviktsmotorcykel för närvarande
enligt uppgift växlar mellan 35 kronor för Stockholm och Göteborg samt
14 kronor för Gotlands län. Erinras må, att detaljerade föreskrifter rörande
försäkringsinrättningarnas premieberäkning förefinnas. I den mån lättviktsmotorcyklarnas
farlighet för andra trafikanter än fordonens egna förare
befinnes vara av den relativt ringa omfattning, som hittills tillgängliga
uppgifter synas giva vid handen, torde detta förhållande följaktligen komma
försäkringstagarna till godo i form av måttliga premiesatser.
Av skäl, för vilka de sakkunniga lämnat redogörelse i specialmotiveringen,
hava de sakkunniga ansett, att lättviktsmotorcyklar även i fortsättningen
böra vara fria från fordonsskatt. För vinnande av en rationell gräns mellan
skattepliktiga och skattefria motorcyklar föreslå de sakkunniga, att skattefrihet
medgives beträffande alla motorcyklar, som sakna bivagn och hava en
tjänstevikt av högst 75 kilogram.
Enligt de sakkunnigas förslag, skall från och med dagen för de nya bestämmelsernas
ikraftträdande, som föreslagits till den 1 juli 1939, samma
reglering bliva gällande för lättviktsmotorcyklar som för övriga motorfordon,
så att fordonet dels icke får brukas, med mindre det blivit registrerat,
och dels icke får föras av annan än den, som genom körkort berättigats
därtill. Vad nu sagts måste, anföra de sakkunniga, för möjliggörande av
erforderlig kontroll, uppenbarligen gälla även i fråga om lättviktsmotorcyklar,
som brukats redan före nämnda dag, och beträffande förare, som tidigare
utan körkort framfört ifrågavarande fordon.
Under framhållande att en strikt tillämpning av de skärpta bestämmelserna
jämväl å nyss angivna fordon och deras ägare i många fall skulle innebära
en icke motiverad hårdhet och vara ägnad att skapa onödig irritation
föreslå de sakkunniga vissa övergångsbestämmelser, åsyftande att be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
25
reda ägare av lättviktsmotorcykel möjlighet att, därest ansökan göres före
den nya regleringens ikraftträdande, dels erhålla registrering av fordonet
utan föregående besiktning och dels för egen del erhålla körkort för förande
av motorcykel utan genomgående av förarprov och i regel även utan företeende
av läkarintyg och utan att utredning verkställts rörande vederbörandes
nykterhetsförhållanden.
Beträffande registreringen anföra de sakkunniga:
Ägare av fordon, som enligt motorfordonsförordningen eller kungörelsen
den 18 december 1936 med vissa bestämmelser angående lättviktsmotorcyklar
skolat anses såsom lättviktsmotorcykel, skall, under förutsättning att han
före den 1 juli 1939 hos vederbörande länsstyrelse ansöker därom, kunna
erhålla registrering utan att fordonet undergått besiktning. I stället för besiktningsinstrument
eller typintyg skall vid ansökningen fogas en av sökanden
undertecknad uppgift i två exemplar å såväl motorns som cykelns fabrikat
och tillverkningsnummer. Denna uppgift skall vara bestyrkt av polismyndigheten
i den ort, där sökanden är bosatt, och sökanden har sålunda
att hos nämnda myndighet uppvisa sitt fordon. Bestyrkandet skall verkställas
kostnadsfritt. Vid ansökningen om registrering skall i vanlig ordning
fogas vederbörligt försäkringsbevis i två exemplar. De sakkunniga föreslå,
att avgift för registrering i nu angivna fall skall utgå med allenast 2 kronor
förutom lösen och stämpel.
Den förenkling av villkoren för erhållande av körkort, som föreslås av de
sakkunniga, innebär följande:
Ägare av lättviktsmotorcykel skall, under förutsättning att han före den
1 juli 1939 hos länsstyrelsen ansöker därom, kunna erhålla vanligt körkort
för förande av motorcykel utan föregående läkarundersökning, utan genomgående
av förarprov, utan sådant intyg av polismyndighet, som omförmäles
i punkten c) av 20 § 1 mom. motorfordonsförordningen, och utan att vederbörande
nykterhetsnämnd eller annan blivit hörd över sökandens nykterhetsförhållanden.
I stället skall vid ansökningen fogas ett av polismyndigheten
inom två månader före ansökningen utfärdat intyg av innehåll, att nämnda
myndighet icke har sig bekant något förhållande, på grund varav
sökanden kan anses olämplig såsom förare av motorcykel. Sådant intyg
skall utfärdas kostnadsfritt. Där i visst fall särskild anledning till tvekan
föreligger, skall polismyndigheten självfallet äga rätt att vägra utfärda intyg
av nyss angiven beskaffenhet eller att, innan intyg utfärdas, påfordra
eller själv verkställa erforderlig utredning.
Vid ansökning lill länsstyrelsen örn erhållande av körkort skola, förutom
det nyss omnämnda intyget av polismyndigheten i vanlig ordning fogas
åldersbevis utvisande att sökanden fyllt 16 år, välliknande fotografi av sökanden
i sådant format, att det lämpligen kan anbringas å körkortet, samt
av sökanden undertecknad uppgift, huruvida han tidigare sökt eller erhållit
körkort för automobil eller motorcykel.
I anledning av sådan ansökning, varom nu är fråga, skall sedvanligt körkort
för förande av motorcykel utfärdas. Körkortet skall likväl — i enlighet
med övergångsbestämmelsernas syfte —- vara fritt från lösen och stämpel.
Därest länsstyrelse i visst fall finner särskild anledning föreligga att påfordra
ytterligare utredning eller att i ett eller annat avseende föreskriva
villkor för erhållande av körkort, varom nu är fråga, skall det stå länsstyrelsen
fritt att därom besluta.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
Yttranden.
Flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna hava vitsordat,
att nu rådande förhållanden å ifrågavarande område ur olika synpunkter
icke äro tillfredsställande och att därför ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar
äro av behovet påkallade.
Till belysande av länsstyrelsernas och organisationernas allmänna inställning
till nu berörda fråga torde följande uttalanden bär få återgivas:
Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att med hänsyn till de stora hastigheter,
som kunna uppnås nied de nuvarande lättviktsmotorcyklarna, en dylik motorcykel
kan medföra samma fara för trafiksäkerheten som en vanlig motorcykel,
vilket erfarenheten också givit många belägg för. Då därtill komme,
anför vidare länsstyrelsen, att själva cykeln med hänsyn till viktgränsen för
denna icke kunnat givas den styrka och förses med sådan utrustning, som
motsvarade motorns effekt, måste fordonet anses mindre lämpligt. Dessutom
funnes för närvarande ingen säkerhet för kompetensen eller ansvarskänslan
hos förarna. I trafiksäkerhetens intresse måste därför sådan ändring
komma till stånd, att fordonen finge betryggande konstruktion och icke
finge framföras annat än av förare, som besutte nödiga kvalifikationer. Samtidig!
måste man söka att icke lägga onödiga hinder i vägen för detta billiga
och bekväma trafikmedel.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att i samband med den ökade användningen
av lättviktsmotorcyklar, som inträtt under senare tid, och dessa
fordons i allmänhet tämligen svaga konstruktion och de svåra påfrestningar,
för vilka de ofta utsattes, annat än ett stegrat antal olyckor vid användning
av fordonen knappast varit att förvänta. Såsom förhållandena utvecklat sig.
måste givetvis försök göras att så långt möjligt undanröja anledningarna till
olyckorna, särskilt som dessa i skadehänseende främst torde drabba föraren
av lättviktsmotorcykeln såsom den vid olyckor med förevarande slags fordon
i trafiken merendels svagare parten.
Länsstyrelsen i Kronobergs län: Såsom av de sakkunniga i betänkandet
framhållits har den ökade användningen av lättviktsmotorcyklar föranlett
avsevärda risker i trafikhänseende icke minst med hänsyn därtill, att dylika
fordon och deras förare icke äro underkastade samma kontroll, som gäller
med avseende på andra motorfordon. Åtgärder för avvärjande av dessa risker
bliva på grund av det ständigt ökade beståndet av lättviktsmotorcyklar
alltmera nödvändiga.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län tillstyrker de föreslagna författningsändringarna.
De förutsättningar, anför länsstyrelsen, under vilka 1936 års lindrigare
bestämmelser för lättviktsmotorcyklar tillkommit, hade ej inträffat. Lättviktsmotorcykeln
hade ej blivit det prisbilliga, långsamt gående, för praktiska
behov lämpade, för trafiken relativt ofarliga fortskaffningsmedel, som
det varit 1936 och som man förväntat, att det skulle förbliva. Den hade blivit
lika snabbgående, trafikfarlig och för nöjesåkning använd som andra motorfordon.
Under sådana förhållanden funnes ingen möjlighet att längre medgiva
fordonet den undantagsställning, som det erhållit år 1936. Det funnes
ingen annan rationell utväg än att inrangera lättviktsmotorcyklarna bland
andra motorcyklar. De sakkunniga hade också valt denna utväg. Man kunde
tveka om den rest av undantagsställning, som i skatteavseende medgåves
motorcyklar med vikt under 75 kg., vore tillräckligt motiverad. Frågan rörde
emellertid ej trafiksäkerheten och länsstyrelsen hade ingen invändning
att göra.
KunQl- Majlis proposition nr 225.
27
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Ur trafiksäkerhetssynpunkt synes det nödvändigt
och är av senare årens erfarenhet bestyrkt, att lättviktsmotorcyklarna
böra underkastas strängare bestämmelser än de för närvarande gällande
även örn det icke kan förnekas, att dessa fordon för en stor del av befolkningen
utgöra prisbilliga och synnerligen nyttobetonade fortskaffningsmedel samt
det med hänsyn därtill varit önskvärt, att de kunnat bibehållas i en undantagsställning.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Såsom även de sakkunniga framhållit
har användningen av lättviktsmotorcyklar tagit en omfattning, vilken tidigare
knappast kunnat förutses. Cyklarnas relativa prisbillighet i förening
med deras låga driftskostnader har för dem skapat en marknad, som för varje
år blivit allt större. För många människor torde deras användning hava
medfört ökade möjligheter icke blott att erhålla arbete utan även att minska
kostnaderna för resorna till och från arbetsplatsen. För åtskilliga av den
yngre generationen torde dock även »fartens tjusning» hava spelat en icke
oväsentlig roll vid valet av fortskaffningsmedel.
I och med den starka ökningen av lättviktsmotorcyklarnas antal hava emellertid
de olägenheter, som äro förknippade med deras användning, allt mera
framträtt. Hänsynstagandet till å ena sidan köparnas önskemål och å andra
sidan författningens restriktiva bestämmelser har sålunda tvingat tillverkarna
att konstruera lättviktsmotorcyklar, som enligt mångas utsago icke kunna anses
fullt lämpliga ur trafiksäkerhetssynpunkt. Bristen på reglerande lagbestämmelser
har vidare omöjliggjort för myndigheterna att bland förarna utrensa
dem. som på grund av olämplighet i det ena eller det andra avseendet
icke böra betros med rätten att föra motorfordon. Anförda omständigheter
hava i sin tur lett till att antalet trafikolyckor i samband med framförandet
av lättviktsmotorcyklar ökats. För täckandet av de skador, som härigenom
uppkommit, har icke någon obligatorisk trafikförsäkring funnits.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Lättviktsmotorcykeln har för stora delar
av befolkningen stor betydelse såsom ett billigt och snabbt fortskaffningsmedel.
Sålunda användes den t. ex. i stor utsträckning av arbetare och tjänstemän
för deras resor till och från arbetsplatsen. Genom hittills rådande särbestämmelser
i förhållande till övriga motorfordon, frihet från registrering
och försäkringsskyldighet samt skattefrihet, vartill kommer, att körkort ej
erfordras för föraren, hava anskaffandet och innehavet av lättviktsmotorcykel
ställt sig överkomligt även för mindre bemedlade, för vilka lättviktsmotorcykeln
har den största betydelsen. Emellertid har beträffande lättviktsmotorcykeln
vissa olägenheter visat sig i trafikhänseende, vilket föranlett nu
föreliggande förslag till lättviktsmotorcykelns likställande med övriga motorfordon.
Genom uppnåendet av hastigheter, för vilka lättviktsmotorcykeln
med hänsyn till sin konstruktion och manövreringsförmåga ej är lämpad, har
lättviktsmotorcykeln tenderat att bli en fara i trafiken både för sin förare
och andra trafikanter. Särskilda lagstiftningsåtgärder hava därför ansetts
erforderliga för alt ställa jämväl lättviktsmotorcyklarna under samma kontroll
som övriga motorfordon. Även försäkringsskyldighet har ansetts böra införas
för lättviktsmotorcyklar för att rätten till skadestånd för tredje man,
som drabbas av skada genom dylikt fordon, ej skall bliva illusorisk.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att den tekniska utveckling, som
lättviktsmotorcyklarna genomgått under senare år, i hög grad eliminerat den
artskillnad, som tidigare funnits mellan den ursprungliga lättviktsmotorcykeln
— den med hjälpmotor försedda trampcykeln — och övriga motorcyklar.
Det torde icke, anför styrelsen, kunna förnekas, alt den förmåns- och
undantagsställning i förhållande till andra motorfordonsförare, som hittills
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
tillerkänts förare av lättviktsmotorcyklar, i många fall varit en bidragande
orsak till den alltjämt stigande olycksfallsfrekvensen vid trafik med dylika
fordon.
Sveriges motorfederations motorcykelsektion: Mot bakgrunden av de i
Sverige under senaste åren inträffade talrika olyckshändelserna med lättviktsmotorcyklar.
därav ett påfallande stort antal med dödlig utgång, är det
uppenbart, att de ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar, vilka
genomfördes år 1936, varit synnerligen olyckliga ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Dessa olägenheter hava ytterligare förstorats därigenom, att ifrågavarande
lagbestämmelser, vilka bl. a. begränsa lättviktsmotorcykelns vikt till maximum
45 kg samt föreskriva, att lättviktsmotorcykeln skall bestå av »en
för framdrivande uteslutande genom trampning inrättad cykel, som försetts
med hjälpmotor», helt omöjliggjort för fabrikanterna att skapa ett motorfordon,
söm uppfyller ens rimliga krav nå trafiksäkerhet. Denna motorcykel
har emellertid tillvunnit sig en oerhörd popularitet hos den icke motorsakkunniga
allmänheten, framförallt på grund av sitt billiga pris, och resultatet tiar
blivit, att Sverige under de senaste två åren erhållit mellan 50,000 och 60,000
sådana för den allmänna trafiken synnerligen farliga lättviktsmotorcyklar.
Motormännens riksförbund har anfört, att vad hastigheten beträffade,
inga berättigade anmärkningar torde kunna göras mot att lättviktsmotorcykeln
framfördes med cirka 30 å 35 km fart, i vilket fall den väl fyllde sitt
ändamål och icke heller kunde anses utgöra större faromoment på vägar och
gator än vad andra fordon utgjorde. Men då, såsom nu skedde, lättviktsmotorcykeln
framfördes med stor hastighet, ja, i flera fall 70 å 80 km per
timme, då utgjorde detta fordon en verklig fara för trafiksäkerheten, i all
synnerhet som cykeln icke vore byggd för så hög fart. Detta missförhållande
måste rättas till.
Beträffande härefter frågan om lämpligaste sättet för att råda bot på de
mindre tillfredsställande förhållanden, som råda å här förevarande område,
har flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna anslutit sig
till de sakkunnigas förslag, att begreppet lättviktsmotorcykel avskaffas och
att sålunda samma bestämmelser skulle gälla för lättviktsmotorcyklar som
för övriga motorcyklar. De erinringar, som från de tillstyrkande myndigheternas
sida framställts mot förslaget, hänföra sig huvudsakligen till vissa
detaljfrågor.
Överståthållarämbetet, vars uttalande i nu förevarande hänseende är representativt
för vissa av de hörda myndigheternas inställning till frågan, har
framhållit, att lättviktsmotorcyklarna utvecklats därhän, att de borde jämställas
med vanliga motorcyklar. Någon rimlig anledning att medgiva fordon,
vilka kunde uppdrivas till nära nog samma hastighet som en vanlig motorcykel,
eller tillerkänna förare av sådana fordon någon särställning funnes
uppenbarligen icke.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört:
Det viktigaste av de skäl, som anförts för bibehållande av den nu gällande
ordningen i fråga örn lättviktsmotorcyklarna, torde utan tvivel vara, att lättviktsmotorcykeln
utgör ett bekvämt och relativt billigt fortskaffningsmedel
för stora grupper av arbetare, särskilt på landsbygden, vilka hava sina arbetsplatser
belägna på långt avstånd från hemmet. Visserligen skulle en förändring
i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag förorsaka blivande
köpare av lättviktsmotorcyklar vissa besvär och något ökade omkostnader i
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
29
.samband med fordonets förvärvande, men för dem, som hava ett verkligt
behov av dessa fordon, torde dessa omständigheter vara av relativt underordnad
betydelse. I varje fall synes här ifrågavarande invändning väga lätt
i jämförelse med de många skäl, som av de sakkunniga och eljest anförts
för att dessa fordon i trafiksäkerhetens intresse böra i föreslagen utsträckning
jämställas med övriga motorcyklar. Förslaget synes länsstyrelsen innebära
en lycklig lösning av det föreliggande problemet och föranleder från
länsstyrelsens sida endast några smärre erinringar.
Med hänsyn till den väg, som utvecklingen tagit, finner länsstyrelsen i
Västmanlands län i likhet med de sakkunniga knappast någon annan möjlighet
stå till buds än att för lättviktsmotorcyklarna genomföra samma bestämmelser
som för övriga motorfordon. Allenast härigenom, anför länsstyrelsen,
torde tillräcklig kontroll kunna vinnas över ifrågavarande cyklar och
deras användning. Éj minst betydelsefullt torde körkortstvånget bliva för
strävandena att hålla förarkåren på en tillfredsställande nivå. Om lämpligheten
av att införa obligatorisk trafikförsäkring torde knappast några tvivel
kunna råda. Väl vore det sant, att de som drabbades av kostnaderna för de
föreslagna förändringarna kanske mer än andra fordonsägare använde sina
cyklar för praktiska behov och ofta befunne sig i svag ekonomisk ställning.
Trafiksäkerhetens krav torde dock böra i första hand beaktas och något avsteg
icke göras från principen, att kostnader av nu ifrågavarande slag skulle
bäras av fordonsägarna. I samband härmed finge länsstyrelsen bestämt taga
avstånd från varje försök att genom förändrade bestämmelser skapa någon
ny registrerings- och körkortsfri motorcykeltyp.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, att de sakkunnigas förslag ur trafiksäkerhetssynpunkt
bör hälsas med tillfredsställelse. De utomordentligt allvarliga
siffror rörande antalet olyckor i samband med trafik av lättviktsmotorcyklar,
som de sakkunniga lämnat, vore, anför länsstyrelsen, i och för sig
tillräckligt motiv för förslagets genomförande. Länsstyrelsen funne förslaget
väl motiverat i övrigt och väl skickat att läggas till grund för lagstiftning
i ämnet.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar, att det av utredningen i ärendet
syntes framgå, att man icke torde kunna genom tekniska anordningar å
de mindre motorcyklarna åstadkomma en motorcykel, som vore tämligen
ofarlig ur trafiksäkerhetssynpunkt sanitidigt som den ur praktisk synpunkt
vore ändamålsenlig. Med hänsyn härtill ansåge länsstyrelsen i likhet med
de sakkunniga erforderligt, att i lagstiftningen låta alla motorcyklar i huvudsak
falla under samma föreskrifter. Emot vad i sådant syfte föreslagits
hade länsstyrelsen därför intet att erinra.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser de sakkunnigas förslag vara ägnat
att avhjälpa de olägenheter, som de nuvarande bestämmelserna visat sig
innebära. Särskilt framhåller styrelsen fördelen ur trafiksäkerhetssynpunkt
därav, att samtliga motorcyklar i trafikhänseende komma att hänföras till
samma fordonsgrupp. Även örn det skulle, anför styrelsen, visa sig möjligt
att genom uppställande av vissa tekniska fordringar åstadkomma en motorcykel,
som icke kunde uppdrivas i större hastighet, torde likväl de av de
sakkunniga föreslagna bestämmelserna böra gälla liven för detta fordon.
I vissa av yttrandena har emellertid upptagits en av de sakkunniga berörd
men på närmare anförda skäl icke förordad lösning av det nu förevarande
problemet. Sålunda har, huvudsakligen i syfte att icke onödigt fördyra
och försvåra användningen av lättviktsmotorcykel, ifrågasatts en lösning,
som går ut på att skapa en långsammare och följaktligen ofarligare mo
-
30
Kungl. Mai ts proposition nr 225.
torcykel än den nu vanligen förekommande lättviktsmotorcykeln. En dylik
motorcykel skulle närmast motsvara den typ, som statsmakterna åsyftade
vid utformningen av 1936 års bestämmelser i ämnet, och alltjämt i huvudsak
lämnas fri från de för vanliga motorcyklar gällande bestämmelserna.
Länsstyrelsen i Uppsala län har — under framhållande av betydelsen av
att onödiga hinder icke läggas i vägen för användningen av lättviktsmotorcyklar
— uttalat, att länsstyrelsen för sin del ansåge, att frågan enklast
skulle lösas, örn det vore möjligt att få fram en lättviktsmotorcykel, vilken
icke kunde överskrida en viss ofarlig hastighet, exempelvis 35 km. i timmen
och därför kunde lämnas i huvudsak fri från eljest gällande bestämmelser.
Efter vad det kommit till länsstyrelsens kännedom, mötte det icke oövervinnerliga
svårigheter att framställa en motorcykel av den typ, de sakkunniga
efterlyst. Då det otvivelaktigt måste vara den mest tillfredsställande lösningen
av ifrågavarande spörsmål, örn vissa lättviktsmotorcyklar kunde lämnas
fria från hämmande bestämmelser, syntes förnyad utredning böra verkställas
innan den föreliggande frågan slutbehandlades. Skulle emellertid resultatet
bliva negativt, såsom de sakkunniga antagit, torde det icke vara möjligt undgå
att uppställa krav på besiktning och registrering av fordonet samt innehav
av körkort för föraren. Några skäl att härutinnan behandla dessa motorcyklar
och deras förare annorlunda eller lindrigare än vad som gäller
vanliga motorcyklar och deras förare torde icke föreligga.
Länsstyrelsen i Södermanlands län tillstyrker de sakkunnigas förslag men
framhåller, att därest det under ärendets fortsatta behandling skulle visa sig
möjligt att åstadkomma en lättviktsmotorcykel med en maximihastighet av
30 å 35 km i timmen och en betryggande konstruktion, hade länsstyrelsen
icke något att erinra mot att lättviktsmotorcyklar av dylik typ lämnades i
huvudsak fria från eljest gällande bestämmelser.
Länsstyrelsen i Blekinge län förklarar sig icke hava något annat att erinra
i anledning av de sakkunnigas förslag, än att länsstyrelsen ansåge ytterligare
undersökning böra äga rum till utrönande av huruvida icke möjlighet
funnes att skapa en långsammare, stabilare, bättre utrustad och följaktligen
ofarligare lättviktsmotorcykel.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att förslaget med smärre ändringar
icke ger anledning till erinringar, myn det synes länsstyrelsen önskvärt, att
denna fråga göres till föremål för ytterligare undersökning.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar såsom önskvärt, att de sakkunniga
vidhållit sitt förslag örn begränsning av motorns cylindervolym för att
på detta sätt nedbringa hastigheten. Länsstyrelsen kunde, anför länsstyrelsen.
icke finna de skäl, som åberopats däremot, övertygande. Länsstyrelsen
önskade framhålla möjligheten av att konstruera en lättviktsmotorcykel, som
hade en begränsad hastighet av 30 å 35 km. i timmen. Förevarande fråga
borde underkastas en förnyad prövning och ingående undersökning, örn icke
en lättviktsmotorcykel kunde konstrueras, som fyllde de krav, som borde
ställas på ett ur trafiksynpunkt i stort sett ofarligt motorfordon. Örn icke
vid en förnyad prövning av frågan regler för en ur trafiksynpunkt relativt
ofarlig motorcykel kunde uppställas, ville länsstyrelsen emellertid förorda de
sakkunnigas förslag.
Motormännens riksförbund föreslår en undersökning för att utröna, huruvida
man icke redan vid lättviktsmotorcykelns konstruktion borde kunna
åstadkomma förebyggande och betryggande åtgärder med hänsyn till farten*
Förbundet anför i frågan:
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
31
Att tillgripa maximibestämmelser i fråga om farten med straffpåföljd för
överträdelse vill förbundet icke förorda, enär ett dylikt förfaringssätt endast
skulle leda till trakasserier och i många fall få motsatt verkan mot den åsyftade.
Även om förbundet icke är i tillfälle att härvidlag framlägga något
positivt förslag, vill förbundet framföra tanken på, att en undersökning verkställes
för att utröna, huruvida man icke redan vid lättviktsmotorcykelns
konstruktion bör kunna åstadkomma förebyggande och betryggande åtgärder
med hänsyn till farten. Skulle det visa sig, att man konstruktionsvägen
kan finna en lösning, måste givetvis straffpåföljd för sådana maskinella
ändringar, som syfta till högre fart, införas, men till dess full klarhet härutinnan
vunnits, bör man enligt förbundets mening icke gå händelserna i
förväg utan ställa sig avvaktande.
Bland tillverkarna av lättviktsmotorcyklar råda olika meningar angående
de tekniska möjligheterna att framställa en för sitt ändamål lämplig lättviktsmotorcykel
av nu ifrågasatt slag. Det övervägande antalet fabrikanter,
som uttalat sig i frågan, hava emellertid ansett detta kunna ske. Sålunda
hava Husqvarna vapenfabriks aktiebolag, aktiebolaget maskinfabriken Rex,
aktiebolaget Ernst 0. Jönsson, M. Berlin & Co. aktiebolag, Industrikompaniet,
svenska Cykel-Magasinet, aktiebolaget Nymans Verkstäder, Gefle velocipedfabrik
och velocipedaktiebolaget Lindblad uttalat, att de efter ingående
undersökningar funnit det möjligt att tillverka en ändamålsenlig lättviktsmotorcykel
med så låg maximihastighet, att den skulle såsom hittills kunna vara
körkorts-, registrerings- och skattefri. Förevarande motorcykel skulle hava
en cylindervolym av högst 80 kubikcentimeter samt en maximihastighet av
35 kilometer per timme. Den skulle påläggas besiktningstvång, och det utfärdade
instrumentet skulle innehålla vissa data å motorcykeln, avseende
bland annat cylinderdimension, cylindervolym, invändig diameter å insugningsröret
samt maximihastighet.
Aktiebolaget A. Wiklunds maskin- och velocipedfabrik har däremot ifrågasatt
värdet av en teknisk fartbegränsning för lättviktsmotorcyklarna. En bestämmelse
om en högsta tillåten maximifart skulle medföra, anför bolaget,
ett återinförande endast för lättviktsmotorcyklarna av den hastighetskontroll
från ordningsmaktens sida, som numera ansåges vara obehövlig för övriga
slag av motorfordon, ävensom tvånget att utrusta lättviktsmotorcykeln med
hastighetsmätare för att giva föraren kontrollmöjlighet över körhastigheten.
Härigenom skulle fordonets pris ej oväsentligt fördyras. Bestämmelser i tekniskt
hänseende, som begränsade en lättviktsmotorcykels maximihastighet
till ett visst angivet lågt värde, skulle ej blott innebära ett ingripande till
nackdel för teknikens utveckling utan även mycket snart få lov att ändras.
Teknikens utveckling kunde nämligen endast tillfälligtvis hindras. Den sökte
sig ständigt nya vägar.
Svenska cykelfabriken Monark ställer sig helt avvisande til! förslaget örn
en begränsning av den högsta tillåtna hastigheten för en lättviktsmotorcykel.
Bolaget anför:
De sakkunniga hava i sitt betänkande omnämnt en s. k. körkortsfri motorcykel
med en begränsad hastighet av 35 km/tim., med anledning varav några
fabrikanter föreslagit en sådan. Detta förslag kan bolaget för sin del icke
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
biträda. Nyttan för köparen av ett sådant fordon skulle bliva mycket ringa
jämfört med den nytta han kan hava av en lättviktsmotorcykel av nuvarande
typ, och det torde vara i högsta grad oklokt att försämra motorfordonet för
dem, som behöva detsamma för praktiskt bruk. En sådan motorcykel med
35 km hastighet skulle bliva otillfredsställande beträffande såväl hållbarhet
som prestationsförmåga och icke giva köparen full valuta för hans pengar,
då priset på denna måste bli nära nog lika högt som på den av bolaget föreslagna
lättviktsmotorcykeln med 55 kg vikt. Bolaget anser, att nyttan av
denna 35 km motorcykel, jämförd med den av bolaget föreslagna är så ringa,
att vid antagande att köparen får 100 °/o-ig valuta för sina pengar vid köp
av den av bolaget föreslagna motorcykeln, han icke får mer än halv valuta
vid köp av den till 35 km/tim. hastighetsbegränsade motorcykeln.
Dessutom blir det omöjligt att kontrollera, att en sådan maximihastighet
på 35 km/tim. icke överskrides. Praktiken har till fullo bevisat, att det icke
är möjligt att effektivt begränsa ett fordons hastighet genom att föreskriva
viss motor eller viss utväxlingsanordning, då ändringar, som öka hastigheten,
lätt kunna företagas av fordonets ägare och sådana ändringar äro svåra
örn ens möjliga att kontrollera. Hastigheten måste ju för övrigt i hög grad
vara beroende av vägbanans beskaffenhet, med- eller motvind o. s. v. På en
vanlig trampcykel kan uppnås en hastighet av 35 km/tim. En tävlingsåkare
håller en fart på ungefär 40 till 50 km/tim., och det torde väl icke vara
rimligt, att maximihastigheten för en lättviktsmotorcykel skulle vara lägre
än för en trampcvkel. Bolaget anser därför, att ett sådant förslag till motorcykel
med begränsad maximihastighet i praktiken är outförbart och alldeles
säkert kommer att, därest det skulle bli genomfört, åsamka lättviktsmotorcykelägarna
en massa obehag och polismyndigheterna mycket extra arbete,
vilket å andra sidan kommer att resultera i att myndigheterna inom kort
ånyo nödgas ändra förordningarna beträffande motorcyklarna.
En begränsning av vikten och cylindervolymen ger däremot klarare linjer,
som äro lätta att följa med hänsyn till såväl fabrikation som kontroll. För
övrigt skulle bolaget för sin del icke kunna förorda, att ens en lättviktsmotorcykel
med 35 km hastighet bleve fri från ovannämnda föreslagna tillståndsbevis.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle kravet på innehav av körkort såsom
för motorcykel utsträckas till att gälla även för framförande av fordon,
som nu hänföres till lättviksmotorcykel. I stort sett har förslaget härutinnan
icke givit anledning till erinran från de hörda myndigheternas sida.
Från olika håll har särskilt betonats vikten av att den körkortssökande företer
intyg om nyktert levnadssätt och att kravet på läkarundersökning icke
eftergåves. Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda uttalat, att det enligt
länsstyrelsens mening icke förelåge tillräcklig anledning att eftergiva de
vanliga fordringarna på körkort. Det vore nämligen väl behövligt, att föraren
styrkte sin kännedom örn trafikföreskrifterna. Det läte sig ej heller
göra att avstå från fordran på läkarintyg. En väsentligt nedsatt syn eller
hörsel kunde ju innebära ett allvarligt riskmoment. Jämväl utredning genom
nykterhetsnämnden syntes erforderlig, då det knappast vore möjligt för
polismyndigheten i större distrikt att äga kännedom om alla förares nykterhetsförhållanden.
Över huvud syntes det icke tillrådligt att under en lång
tid framåt avstå från de garantier för trafiksäkerhet, som förarnas kompetensprov
i olika avseenden innebure. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
Kungl. Majlis proposition nr 225.
33
har framhållit, att samma krav måste ställas på förare av en lättviktsmotorcykel
som på andra förare av motorfordon. Det kunde, anför styrelsen, visserligen
invändas, att handhavande av en lättviktsmotorcykel vore synnerligen
enkelt. Ett prov för körkort för förande av motorcykel innefattade
emellertid icke endast ett konstaterande av huruvida föraren kunde på ett
riktigt sätt handhava fordonets maskineri. Fastmer torde de övriga kunskaper
och egenskaper, som föraren måste visa sig äga, vara av största
betydelse för provets godkännande. Enligt styrelsens mening torde det därför
icke kunna ifrågasättas annat än att samtliga dylika prov skulle såsom
hittills verkställas av besiktningsmännen för motorfordon.
I några av yttrandena har emellertid ifrågasatts, huruvida icke en förenkling
av bestämmelserna för erhållande av körkort borde kunna medgivas,
då fråga vore örn förande av lättviktsmotorcykel. Svenska motorförbundets
lättviktscgkelsektion har sålunda föreslagit, att för förare av
lättviktsmotorcyklar ett enklare förfaringssätt vid utställandet av körkort
måtte komma till användning. Sektionen anser, att körkortsprövningen endast
bör gå ut på att utröna sökandens kännedom örn motorfordonsförordningens
och vägtrafikstadgans bestämmelser. Vidare finner sektionen, att
företeende av läkarintyg skulle behöva påfordras endast i det fall, att den
körkortssökande uppenbarligen lede av sådant fysiskt fel, att hans lämplighet
som motorförare kunde allvarligen ifrågasättas. Göteborgs lättviktsmotorcykelförening
uttalar sig för ett enklare körkortsprov med åtföljande förhör
angående gällande trafikregler inför en av vederbörande myndighet godkänd
person. Svenska cykelfabriken Monark föreslår, att för lätta motorcyklar
införes ett tillståndsbevis, som i likhet med vad som förekommer i
vissa länder skulle utfärdas av ortens polismyndighet efter det denna övertygat
sig om att vederbörande äger nödiga kunskaper om gällande trafikbestämmelser
och i övrigt anses lämplig såsom förare. Kungl, automobilklubben
anser ett förenklat körkortsförfarande böra övervägas beträffande
ej endast lättviktsmotorcyklar utan även för motorcyklar i allmänhet. Bland
annat skulle kraven på kännedom om fordonens verkningssätt enligt klubben
kunna bortfalla.
Beträffande kostnaderna för erhållande av körkort har från en del håll
understrukits önskvärdheten av att dessa i möjligaste mån inskränkas.
Länsstyrelsen i Värmlands län har i kostnadsfrågan anfört, att man väl
finge antaga, att den, vars ekonomi tilläte inköp av en lättviktsmotorcykel
för omkring 400 kronor även hade råd att anskaffa de avgiftsbelagda intygen
(kompetensbevis och läkarintyg) för erhållande av körkort. För närvarande
utgjorde kostnaden för dessa intyg sammanlagt 18 å 20 kronor.
Detta belopp vore ju att betrakta såsom en engångsutgift. Då manövreringen
av lättviktsmotorcykel vore synnerligen enkel, torde dock förarprovet
kunna inskränkas till att avse undersökning örn sökanden besutte nödig
kännedom örn gällande trafikföreskrifter m. m. (enligt nu gällande bestämmelser)
och ersättningen borde för denna prövning kunna sättas mycket
lägre än för de mera utförliga prövningarna, exempelvis 3 kronor. Enär
Witling lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 225.
3
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
körkortet skulle bliva avgiftsfritt, korinne hela kostnaden att stanna vid
11 å 13 kronor, vilket belopp knappast kunde anses ruinerande för en motorcykelägare.
Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen har uttalat, att styrelsen
funne den av de sakkunniga ifrågasatta sänkningen av stämpelavgiften
för körkortet vara värd allt beaktande. Man kunde beräkna, att genom de
nya bestämmelserna det årliga antalet körkort för motorcykel komme att
öka i sådan grad, att även med en stämpelavgift, som för motorcykel skulle
uppgå till hälften av den nuvarande, en väsentlig ökning av stämpeluppbörden
för motorfordon skulle vinnas. Styrelsen anser, att även en nedsättning
av det belopp, som för körkortsprovet skall erläggas till besiktningsman,
från nuvarande 10 kronor till förslagsvis 5 kronor torde kunna
tagas under övervägande. En dylik nedsättning skulle, anför styrelsen, endast
gälla prov för körkort för förande av motorcykel. Ökningen i det årliga
antalet körkortssökande torde nämligen bliva så stor, att någon minskning
av det av besiktningsmännen till statsverket inlevererade beloppet icke
kunde befaras uppstå, även om hänsyn toges till att viss revidering av grunderna
för beräkning av den andel av uppbörden, som besiktningsman ägde
tillgodogöra sig, måste ske för att bereda besiktningsmannen skälig ersättning
för hans ökade arbete.
Vad angår frågan om registrering av lättviktsmotorcyklar har flertalet
myndigheter och organisationer utan närmare motivering instämt i de sakkunnigas
förslag. Från en del håll har emellertid påpekats, att registreringen
i och för sig hade oväsentlig betydelse för förebyggande av direkta olyckor,
men att densamma vore nödvändig för att kunna möjliggöra indentifiering
av fordonet och därigenom, bland annat, praktiskt kontrollera, att försäkringsplikten
fullgjorts.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit den betydande ökning i länsstyrelsens
arbetsbörda, som registreringsskyldigheten skulle medföra. 1 stor
utsträckning vore det, anför länsstyrelsen, ungdom, som komme att bliva
ägare till ifrågavarande fordon och i många fall ungdom, som av olika orsaker
kunde antagas komma att slarva med både registrerings- och försäkringsplikten.
Man kunde nämligen med ganska stort fog våga påstå, att ifrågavarande
slags fordon ofta -— särskilt när de använts ett eller annat år och de
därigenom förlorat i värde — komme att byta ägare samt att med avseende
härå ett noggrannare kontrollarbete hos registreringsmyndigheten komme
att krävas med avseende å dessa än andra motorfordon. Ett sålunda ökat
registreringsarbete komme naturligen i sin tur att återverka på såväl personsom
lokalbehovet, vilket länsstyrelsen ansett sig böra redan här påpeka.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har ifrågasatt, huruvida icke registreringen
kunde äga rum hos vederbörande polismyndighet i stället för -— som föreslagits
— hos länsstyrelserna. Härigenom skulle, anför länsstyrelsen, allmänheten
beredas avsevärda lättnader samtidigt som de hos länsstyrelserna
förda motorcykelregisterna icke behövde svälla ut allt för mycket, till
men särskilt vid debitering och uppbörd av skatt. Vidare har länsstyrelsen
framhållit, att ett genomförande av förslaget ovillkorligen komme att med
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
35
föra ökade krav på utrymme och personal från de registrerande myndigheternas
sida samt en icke oväsentlig ökning av besiktningsmännens arbetsbörda.
Avvikande mening beträffande registreringsplikten har framförts av motormännens
riksförbund, som ifrågasätter den reella nyttan av registreringen,
samt av kooperativa förbundet, som anser, att registrering av lättviktsmotorcyklar
icke bör förekomma, då den saknar betydelse för kontroll av
trafiksäkerheten. Kontroll av att trafikförsäkring föreligger torde enligt
förbundet kunna äga rum på annat sätt än genom registrering, exempelvis
genom att särskilda försäkringsmärken anbringas å fordonet.
De sakkunnigas förslag om den obligatoriska trafikförsäkringens utsträckande
till att omfatta även lättviktsmotorcyklarna har så gott som undantagslöst
lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna och organisationerna.
Motormännens riksförbund, som på sätt framgår av det föregående
anslutit sig till tanken att åstadkomma en lättviktsmotorcykel, som icke kan
framföras med alltför stor hastighet, har emellertid uttalat, att det knappast
kunde anföras några bärande skäl för att ett dylikt fordon skulle behöva
trafikförsäkras.
De sakkunnigas förslag, att motorcykel, som icke är försedd med bivagn
och vars tjänstevikt icke överstiger 75 kilogram, skulle vara befriad från
fordonsskatt, har av de hörda myndigheterna med ett par undantag lämnats
utan erinran. Länsstyrelsen i Norrbottens län har icke funnit förslaget sakligt
motiverat. Enligt länsstyrelsen kunde tillverkningen av motorcyklar i
nu berörda viktklass antagas komma att svälla ut i en icke önskvärd omfattning.
I stället borde, anser länsstyrelsen, införas en skattefri tjänstevikt
av till exempel 50 kilogram och motorcyklar med en tjänstevikt av mellan
50 och 75 kilogram beläggas med en årsskatt av 10 kronor. Härigenom
skulle klyftan mellan de skattefria och skattepliktiga motorcyklarna komma
att avsevärt minskas. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört, att det
icke syntes föreligga tillräckliga skäl, att i skattehänseende låta motorcyklar
med lägre tjänstevikt än 75 kg. intaga en i förhållande till andra motorfordon
särskilt gynnad ställning. Det syntes icke vara riktigt att, såsom de sakkunniga
gjort, bedöma skäligheten av den av motorcyklarna erlagda skatten
efter samma grunder, som kommit till användning, då det gällt att på ett
rättvist sätt fördela skattebördan mellan tyngre motorfordon. Den kraftiga
ökning, som antalet lättviktsmotorcyklar för närvarande underginge, tydde
på att man vid en vägs projektering måste ägna särskild uppmärksamhet
åt trafiken med motorcyklar och bestämma vägbredden därefter. Den därigenom
uppkommande merkostnaden torde böra uttagas genom en mindre
fordonsskatt, förslagsvis 10 kronor per år för motorcykel med en tjänstevikt
understigande 75 kg.
Från åtskilliga tillverkare av lättviktsmotorcyklar hava framförts farhågor
för att den föreslagna viktgränsen skulle medföra allvarliga olägenheter.
Sålunda har svenska cykelfabriken Monark anfört, att inom en viktgräns av
75 kilogram skulle kunna tillverkas flera typer av motorcyklar, som icke
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
kunde karakteriseras som lättviktsmotorcyklar. En dylik lättviktsmotorcykel
skulle betinga betydligt högre pris än motsvarande av lägre viktklass.
Många köpare skulle härigenom frestas till att förvärva sig ett dyrare fordon
än deras ekonomiska omständigheter tilläte, och en sådan onödig fördyring
av detta betydelsefulla fordon kunde icke anses vara i överensstämmelse
med den idé, som läge bakom lättviktsmotorcykeln. Denna vore
nämligen att bereda möjlighet för dem, som behövde ett mindre motorfordon
med låga driftskostnader, att skaffa sig ett lämpligt sådant till rimligt
pris.
Liknande synpunkter hava anförts av andra tillverkare av lättviktsmotorcyklar.
Vidare har av vissa fabrikanter framhållits, att den föreslagna viktgränsen
kunde befaras komma att medföra en stark konkurrens från utländska
tillverkare, enär de lättviktsmotorcyklar, som för närvarande tillverkades
i utlandet i allmänhet ägde en tjänstevikt överstigande 55 å 60 kilogram.
Kungl, automobilklubben förordar, att den skattefria vikten bestämmes till
högst 55 kilogram, enär enligt hittills vunnen erfarenhet fullgoda lättviktsmotorcyklar
kunde framställas inom denna viktklass.
De sakkunnigas förslag till övergångsbestämmelser i vad avser en förenkling
av villkoren för erhållande av körkort för sådan ägare av lättviktsmotorcykel,
som före den 1 juli 1939 hos länsstyrelsen ansöker om körkort, har
hos ett stort antal myndigheter och organisationer väckt allvarliga betänkligheter
och i åtskilliga fall avstyrkts.
Överståthållarämbetet har sålunda anfört, att ett bifall till förslaget komme
att medföra, att envar, som före den 1 juli 1939 vore ägare till vad som nu
betecknades som lättviktsmotorcykel, skulle kunna erhålla ett körkort, berättigande
honom till framförande icke blott av sådant motorfordon utan ock
av varje slags motorcykel. En sådan anordning syntes Överståthållarämbetet
oegentlig, ty antingen vöre vederbörande kunnig i förande av motorcykel
och i dylikt fall kunde tillämpningen av de i motorfordonsförordningen nu
uppställda villkoren för erhållande av körkort för hans del ej anses vara
betungande, eller ock saknade vederbörande tillräckliga kunskaper i konsten
att köra motorcykel, i vilket senare fall någon eftergift i fråga om förarprov,
läkarintyg m. m. uppenbarligen ej borde medgivas.
Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att de sakkunnigas förslag syntes
gå alltför långt i tillmötesgående mot fordonsägaren. I händelse av förslagets
genomförande skulle fordonsägaren få föra icke blott fordon av det
slag, han dittills varit berättigad, utan även motorcyklar i allmänhet, och
detta utan att såsom regel behöva dokumentera sin lämplighet på annat sätt
än genom ett intyg av polismyndigheten, att myndigheten icke hade sig bekant
något förhållande, på grund varav sökanden kunde anses olämplig
såsom förare av motorcykel. Länsstyrelsen funne för sin del uppenbart, att
den föreslagna lättnaden för erhållande av körkort icke borde gälla annat
slag av fordon, än vederbörande enligt nu gällande ordning varit berättigad
föra. Men länsstyrelsen nödgades gå ett steg längre och ifrågasatte, örn bärande
skäl förelåge att utsträcka berörda förmån längre än till fordon, som
ägaren innehade vid den nya ordningens ikraftträdande.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har avstyrkt förslaget med hänsyn till, bland
annat, att det ifrågasatta enklare förfarandet skulle bliva tillämpligt till stor
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
37
del på ungdomliga förare, för vilka det i regel icke torde föreligga skäl att
mildra kompetenskraven.
Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att länsstyrelsen funne den föreslagna
lättheten för en sökande att erhålla körkort betänklig, dock icke så
mycket, då det gällde ungdomliga motorfordonsförare, ty dessa kunde nog
anses hava förvärvat sig en sådan skicklighet i förandet av lättviktsmotorcykel,
att de utan risk i fortsättningen kunde betros med förande av vanlig
motorcykel, som fastmera då det gällde de personer i hög eller relativt hög
ålder, vilka nu förde lättviktsmotorcykel och vilka följaktligen enligt förslaget
utan vidare skulle bliva berättigade att framdeles föra jämväl motorcykel
i egentlig mening. Länsstyrelsen ville därför ifrågasätta, huruvida icke bestämmelser
i avsikt att undanrödja de riskmoment, som i berörda hänseende
helt säkert kunde tänkas komma att uppstå genom den sålunda föreslagna
promulgationsbestämmelsen, i samband därmed borde åvägabringas.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att genom det underlättade förvärvet
av körkort kunde man räkna med en ökad trafikosäkerhet under en
avsevärd tid efter den 1 juli 1939.
Länsstyrelsen i Värmlands lån ifrågasätter, om icke de föreslagna lättnaderna
skulle visa sig vara till kännbart men för trafiksäkerheten, särskilt som
de på grund av övergångsbestämmelserna utfärdade körkorten utan vidare
skulle komma att gälla för framförande av de snabbare och mera komplicerade
vanliga motorcyklarna. Med hänsyn till det förefintliga stora antalet
lättviktsmotorcyklar vore det tydligt, att om förarna av alla dessa fordon
utan att närmare behöva styrka sin kompetens eller lämplighet skulle erhålla
körkort (även för vanlig motorcykel), ändamålet med de föreslagna
åtgärderna i stort sett skulle vara förfelat.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Även om omständigheterna framtvinga
vissa jämkningar till förmån för de äldre fordonsägarna, är det dock tvivel
underkastat, huruvida man bör gå så långt som här föreslagits. Kravet å
utlåtande från nykterhetsnämnden torde visserligen utan större risker kunna
eftergivas, åtminstone för så vitt polismyndigheterna erinras örn att deras intyg
jämväl skall avse sökandens förhållande till spritdrycker. Enahanda torde
vara förhållandet med det intyg, som avses i 20 § 1 mom. punkten c) motorfordonsförordningen,
ehuru värdet av det intyg, som i stället skall av polismyndigheten
utfärdas, måste bliva synnerligen problematiskt, därest vederbörande
allenast kort tid varit bosatt inom myndighetens distrikt. Däremot
anser sig länsstyrelsen böra bestämt avstyrka varje eftergift ifråga örn kravet
å körkortsprov framför allt med hänsyn därtill, att enligt förslaget de körkort,
som utfärdas med stöd av övergångsbestämmelserna, omedelbart berättiga
till framförandet av såväl tyngre motorcyklar som motorcyklar med sidovagn.
Allenast under förutsättning att de s. k. övergångskörkorten begränsas
till att gälla förandet av sådana motorcyklar, som föreslås skola bliva
skattefria, finner sig länsstyrelsen kunna medgiva, att körkortsprovet slopas.
Ej heller anser sig länsstyrelsen kunna förorda någon eftergift i fråga örn kravet
å läkarintyg. Förarens fysiska och psykiska kvalifikationer liro av alltför
stor betydelse för trafiksäkerheten för att i fråga örn de äldre fordonsägarna
något undantag skall kunna göras. Även må erinras därom, att en
eftergift härutinnan sätter registreringsmyndigheten ur stånd att förse körkorlen
med de inskränkande bestämmelser, sorn ofta gälla för användningen
av desamma, såsom skyldighet att vid framförandet av motorfordon bära
glasögon och dylikt.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrker förslaget under uttalande,
bland annat, att det ur trafiksäkerhetssynpunkt icke vore godtagbart, att
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
omkring 70,000 lättviktsmotorcykelförare den 1 juli 1939 kunde bliva berättigade
att föra icke endast lättviktsmotorcykel utan även tunga motorcyklar
med eller utan bivagn. Styrelsen anser därför, att även den, som vid de
nya bestämmelsernas ikraftträdande är ägare till lättviktsmotorcykel skall
undergå fullständigt prov för erhållande av körkort.
Styrelsen upptager vidare spörsmålet, huruvida den nuvarande besiktningsmannaorganisationen
äger sådan kapacitet, att den kan tillgodose den rasning
efter körkort, som säkerligen kommer att uppstå under månaderna närmast
före de skärpta bestämmelsernas ikraftträdande. Styrelsen anför härom:
Omkring två månader skulle då stå till buds för prövning av tiotusen
tals
körkortssökande. En dylik belastning kan den nuvarande organisationen
knappast upptaga, även om tillfälliga biträden åt besiktningsmännen
förordnas i största möjliga utsträckning. På grund härav synes tidpunkten
för de nya bestämmelsernas ikraftträdande i detta avseende böra fastställas
till den 1 januari 1940. Härigenom beredes besiktningsmännen möjlighet
att på ett lämpligt sätt planlägga körkortsproven för förare av lättviktsmotorcyklar
under höstmånaderna, då arbetsbördan i normala fall är väsentligt
mindre än under våren och sommaren. Under hösten äro också de
flesta av de personer, som under sommarmånaderna braka tjänstgöra såsom
semestervikarier för besiktningsmännen, disponibla som tillfälliga biträden.
Statspolisintendenten anser, att skyldighet att avlägga förarprov ovillkorligen
bör krävas. Däremot kunde, anför han, avläggandet av provet underlättas
och förenklas. Därest vederbörande skulle välja undergående av ett
förenklat förarprov, syntes emellertid med anledning härav utfärdat körkort
blott böra gälla endast den lättviktsmotorcykel, som vederbörande innehade
före den 1 juli 1939.
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande har givit uttryck åt
den uppfattningen, att vägande skäl knappast torde kunna anföras till stöd
för att de under övergångsbestämmelserna fallande lättviktsmotorcykelförarna
befriades från skyldighet att förete nykterhets- och lämplighetsintyg för
erhållande av körkort. Tillika ville föreningen påvisa det förhållandet, att
de förare, på vilka övergångsbestämmelserna bleve tillämpliga, icke erhållit
den utbildning på trafiklagstiftningens område, som tillkomme övriga motorförare,
men, trots denna bristande utbildning, bomme att drabbas av det
straffansvar, som enligt de sakkunniga bleve gemensamt för alla motorförare.
Motorförarnas hclngkterhetsförbund framhåller betydelsen av att det intyg
av polismyndighet, som skall företes vid ansökan om körkort av den som
äger lättviktsmotorcykel vid lagens ikraftträdande, bör vara grundat på närmare
vetskap örn den sökandes kvalifikationer. Polismyndighetens kunskap
angående de inom polisdistriktet bosatta lättviktsmotorcykelförarna torde,
anför förbundet, i många fall vara begränsad till den erfarenhet, som vunnits
i samband med dessas eventuella trafikförseelser. Beträffande andra
lättviktsmotorcykelförare kunde endast i undantagsfall polisen tänkas känna
till vederbörandes personliga kvalifikationer såsom ifråga örn nykterhetsförhållande,
körskicklighet, frihet från lyte, sjukdom eller sådan nedsättning
i syn och hörselförmåga, som väsentligen minskade vederbörande
förares förmåga att föra motorfordon. Polismyndighet borde sålunda åläggas,
att innan dylikt intyg utfärdades, inhämta kompletterande uppgifter
örn vederbörande, så att intyget kunde få positivt värde vid bedömandet
av lämplighet för körkorts erhållande.
Liknande synpunkter som de nu anförda hava därjämte framförts i flera
av de övriga yttrandena.
Kungl. Majis proposition nr 225.
39
övergångsbestämmelserna i vad gäller registrering hava i allmänhet icke
mött några invändningar. Bland dem, som yttrat sig i frågan, äro emellertid
meningarna delade. Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Stockholms län, huruvida
tillräckliga skäl föreligga för att medgiva eftergift från den kontroll,
som en såsom villkor för registrering föreskriven besiktning innebär. Samma
mening hyses av automobilbesiktningsmännens förening. Av annan åsikt
är däremot väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som icke har något att erinra
mot att den, som vid de skärpta bestämmelsernas ikraftträdande är ägare
av lättviktsmotorcykel erhåller tillfälle att få sitt fordon registrerat utan föregående
besiktning.
Departe m entsch e ten.
Alltsedan den tid, då särskilda bestämmelser infördes för rätt att framföra
motorcykel, hava från bestämmelsernas tillämpning varit undantagna motorcyklar
av lättare typ. Detta förhållande torde huvudsakligen hava berott på
dels att de lättare motorcyklarna ansetts ur trafiksäkerhetssynpunkt mindre
farliga än de tyngre, vilka kunde uppdrivas till höga hastigheter, och dels att
de visat sig fylla en viktig uppgift för stora befolkningsgrupper såsom ett billigt
och lättskött fortskaffningsmedel, vars användning icke borde försvåras
genom bestämmelser, som icke syntes oundgängligen nödvändiga. Villkoren
för de lättare motorcyklarnas gynnade särställning hava emellertid
vid olika tillfällen måst ändras med hänsyn till, bland annat, den hastiga
utveckling i tekniskt hänseende, som lättviktsmotorcyklarna undergått. I 1920
års förordning undantogos från de för vanliga motorcyklar gällande bestämmelserna
motorcyklar, vilkas vikt icke översteg 50 kilogram. Några särskilda
föreskrifter rörande fordonets tekniska utförande uppställdes ej. Med viktsbestämningen
avsågs närmast att draga en gräns mellan å ena sidan motorcyklar
i egentlig mening och å andra sidan velocipeder med hjälpmotor, vilka
icke kunde uppnå någon högre hastighet. Så småningom kommo emellertid
nya motorcykeltyper i marknaden, vilka, ehuru deras vikt icke översteg 50 kilogram,
i princip icke skilde sig från de vanliga motorcyklarna och som kunde
uppnå nära nog samma hastighet som de tyngre motorcyklarna. I syfte att
hänföra dessa nya typer under de för vanliga motorcyklar gällande bestämmelserna
men att samtidigt från dessas tillämpning undantaga trampcyklar
med hjälpmotor eller löstagbar motor föreskrevs genom 1927 års förordning,
att såsom lättviktsmotorcykel skulle anses endast sådan velociped, som ursprungligen
var avsedd och inrättad för framdrivning uteslutande medelst
trampning men som sedermera utan ändring i övrigt försetts med hjälpmotor.
I 1936 års motorfordonsförordning och vägtrafikstadga uppmjukades nämnda
definition för att möjliggöra anbringande av erforderliga bromsnings- och
förstärkningsanordningar till främjande av fordonets trafiksäkerhet vid motordrilt.
Emellertid föreskrevos i syfte att vinna garantier mot en utveckling,
som ledde hän mot ökade hastigheter, vissa viktsbegränsningar beträffande
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
motorer och fordon. Enligt nu gällande definition anses sålunda såsom lättviktsmotorcykel
ett tvåhjuligt motorfordon, bestående av en för framdrivande
uteslutande medelst trampning inrättad cykel, som försetts med hjälpmotor,
med fullständig utrustning vägande högst 20 kilogram, och vars tjänstevikt,
beräknad på närmare angivet sätt, icke överstiger 45 kilogram. På grund
av föreskrift i kungörelsen den 18 december 1936 med vissa bestämmelser angående
lättviktsmotorcyklar skola även vissa fordon med en motorvikt av
20—25 kilogram och en tjänstevikt av 45—50 kilogram för tiden till och med
den 30 juni 1942 anses såsom lättviktsmotorcyklar.
Enligt nu gällande bestämmelser äro föreskrifterna om besiktning, registrering
och körkort icke tillämpliga å lättviktsmotorcykel. Ej heller föreligger
försäkrings- och skatteplikt. Bestämmelserna örn fordonets utrustning och
örn förares skyldigheter förete vissa avvikelser från vad som gäller i fråga om
motorcykel. Ansvarsbestämmelserna för ägare och förare av lättviktsmotorcykel
äro i åtskilliga fall lindrigare än motsvarande bestämmelser för ägare
och förare av motorcykel. I detta hänseende må särskilt nämnas, att 1934
års lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon icke äger tilllämpning
å förare av lättviktsmotorcykel.
Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att lättviktsmotorcyklarna under
de senaste två åren utvecklats i en riktning, som statsmakterna icke torde
hava förutsatt vid bestämmelsernas avfattning. Antalet lättviktsmotorcyklar
har därjämte ökats synnerligen hastigt, så att för närvarande antalet i bruk
varande dylika fordon torde kunna beräknas uppgå till omkring 75,000. Den
typ, som nu framkommit, överensstämmer visserligen formellt med den uppställda
definitionen på lättviktsmotorcykel men utgör i realiteten en mindre
motorcykel, vilken för uppfyllande av de uppställda fordringarna utrustats
med pedaler och i övrigt till det yttre i stort sett liknar en trampcykel. Såsom
sådan torde den emellertid på grund av sin konstruktion kunna användas
endast mera tillfälligtvis. I stället för att utgöra, såsom avsågs, ett
långsamt gående och relativt ofarligt fortskaffningsmedel har lättviktsmotorcykeln
blivit ett snabbgående och trafikfarligt motorfordon. Dess hastighet
har visat sig kunna uppgå till över 70 kilometer i timmen eller sålunda avsevärt
mer än vad som torde hava förutsatts vid bestämmelsernas avfattning.
Det torde här jämväl böra framhållas, att den föreskrivna begränsningen av
fordonets tjänstevikt i vissa fall åstadkommit ett eftersättande av förstärknings-
och säkerhetsanordningarna å fordonet, vilket i sin tur medverkat till
att öka fordonets farlighet.
Såsom de sakkunniga påvisat hava olycksfallen i samband med framförande
av lättviktsmotorcykel under senare år nått mycket höga siffror. De
sakkunnigas uppgifter i detta hänseende kunna numera kompletteras med preliminära
siffror för år 1938. Under nämnda år inträffade omkring 850
trafikolyckor, i vilka lättviktsmotorcyklar voro delaktiga, och vid dessa
olyckor dödades icke mindre än 75 personer, därav 69 förare av lättviktsmotorcykel.
Någon anledning att förvänta, att utan ingripande från statsmakternas
sida någon förbättring i rådande förhållanden skall inträda, torde
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
41
ej föreligga. Snarare torde kunna antagas, att i den män den tekniska utvecklingen
fortskrider och antalet lättviktsmotorcyklar ytterligare ökas, trafikolyckornas
antal kommer att stiga i minst motsvarande grad.
Med hänsyn till nu berörda förhållanden föreligger enligt min mening ett
starkt behov av ändrade bestämmelser på förevarande område, innebärande~öka3
kontroll över lättviktsmotorcyklar och förare av dylika fordon.
~~Vad forst angår den nuvarande typen av lättviktsmotorcyklar hava de
sakkunniga uttalat, att ifrågavarande fordon böra i allt väsentligt jämställas
med motorcyklar. Till denna uppfattning vill jag helt ansluta mig. Genom
besiktning — i regel verkställd såsom typbesiktning — bör sålunda kontrolleras,
att fordonen uppfylla de föreskrifter, som i trafiksäkerhetens intresse
meddelats. Genom läkarundersökning bör tillses, att endast den, som i fysiskt
och psykiskt hänseende är lämplig därtill, erhåller rätt att föra dylikt
fordon samt att den person, som icke utan användande av glas innehar erforderlig
synskärpa. får kännedom örn detta förhållande. Genom hörande av
nykterhetsnämnd och polismyndighet rörande körkortssökandes kvalifikationer
bör möjlighet beredas att från förarkåren utesluta notoriskt olämpliga
personer. Genom förarprov bör undersökas icke blott att den blivande
föraren äger förmåga att hjälpligt manövrera sitt fordon utan även att han
lärt sig grunderna för traliksäker körning under olika förhållanden och
äger kännedom örn risken av att i alkoholpåverkat eller uttröttat tillstånd
framföra motorfordon. Genom föreskrift om körkort bör möjlighet beredas
vederbörande myndighet att genom indragning av körkortet ingripa mot den,
som genom onykterhet eller svårare trafikförseelse ådagalagt sin olämplighet
såsom förare. Anledning torde saknas att för ägare och förare av sådana
lättviktsmotorcyklar, som nu äro i fråga, föreskriva lindrigare ansvarsbestämmelser
än som eljest gälla för ägare och förare av motorfordon. Genom
trafikförsäkring bör garanteras, att den som lidit skada till följd av annans
framförande av lättviktsmotorcykel, erhåller den gottgörelse, vartill han är
berättigad, även örn den för skadan ansvarige saknar möjlighet att gälda
skadestånd. Genom registrering av fordonet bör möjlighet beredas att öva
kontroll över att detsamma undergått besiktning och blivit trafikförsäkrat,
varjämte fordonets identifiering bör underlättas genom att detsamma förses
med registreringsskyltar.
De sakkunniga hava till behandling upptagit frågan örn möjligheten att,
samtidigt som de nuvarande lättviktsmotorcyklarna jämställas med motorcyklar,
framställa en långsammare och därigenom ofarligare lättviktsmotorcykel,
vilken skulle närmare motsvara den av statsmakterna vid tillkomsten
av 1936 års bestämmelser åsyftade fordonstypen och vilken alltjämt skulle
kunna lämnas i huvudsak fri från eljest gällande bestämmelser. Enligt de
sakkunnigas mening vore en hastighet av 35 kilometer i timmen den högsta,
som borde ifrågakomma för en dylik fordonstyp. De sakkunniga hava
emellertid uttalat, att de efter överläggningar med vissa fabrikanter av lättviktsmotorcyklar
funnit tekniska och kommersiella förutsättningar icke för
närvarande föreligga för en dylik lösning. Samtidigt hava dock de sakkun
-
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
niga förklarat, att de skulle finna det lyckligt, om under ärendets fortsatta
behandling ett hållbart uppslag kunde framkomma till lösning av frågan på
nu angivet sätt. I vissa av de avgivna yttrandena har också förordats ytterligare
utredning i hithörande spörsmål. Därjämte hava bland annat vissa
fabrikanter av lättviktsmotorcyklar hävdat, att möjlighet i själva verket
skulle föreligga att åstadkomma ett sådant fordon, som de sakkunniga avsett.
För att en viss typ av lättviktsmotorcyklar skall kunna lämnas i huvudsak
fri från förut angivna bestämmelser måste det enligt min mening krävas,
alt fordonets hastighet begränsats genom anordningar, som icke utan svårighet
kunna ändras. Såvitt jag vid prövning av hithörande förhållanden
och efter samråd med representanter för vissa företag, som tillverka lättviktsmotorcyklar,
kunnat finna, synes möjlighet icke för närvarande föreligga
att konstruera en tekniskt tillfredsställande lättviktsmotorcykel, vars
maximihastighet nämnvärt understiger 40 kilometer i timmen. Det är även
att märka, att en alltför långt gående begränsning av hastigheten måste menligt
inverka på fordonets praktiska användbarhet och därmed på dess möjlighet
att i konkurrens med snabbare fordonstyper göra sig gällande. En
lättviktsmotorcykel med nyss angivna hastighet torde emellertid enligt min
mening alltjämt medföra sådana risker i trafiken, att någon eftergift från
av mig förut angivna bestämmelser icke bör ifrågakomma.
Tydligt är emellertid, att ett fordon med en maximihastighet av 40 kilometer
i timmen måste anses betydligt mindre farligt än de snabbare lättviktsmotorcyklarna.
Det skulle därför enligt min mening vara i hög grad önskvärt,
om tillverkningen och användningen av lättviktsmotorcyklar i fortsättningen
komme att inrikta sig på en dylik långsammare fordonstyp. Ehuru
det, såsom jag nyss antydde, icke synes försvarligt att stimulera intresset
för ett sådant fordon genom eftergift från de bestämmelser, som äro
meddelade i trafiksäkerhetens intresse, vill det synas mig, som örn möjlighet
likväl skulle föreligga att befrämja dess användning på annat sätt, nämligen
genom beredande av lättnad i fråga örn vissa av de besvär och kostnader,
som eljest äro förenade med förvärvandet eller innehavet av motorfordon.
En nedsättning av kostnaderna är vidare önskvärd ur synpunkten,
att flertalet av dem, som komma att förvärva ett fordon av nu ifrågavarande
slag, torde befinna sig i relativt små ekonomiska omständigheter och vara
i behov av fordonen för färd till och från sitt arbete. ) Med hänsyn till nu
angivna förhållanden vill jag till en början ifrågasätta, att möjlighet hålles
öppen för Kungl. Maj:t att beträffande visst område föreskriva, att förarprov
för erhållande av körkort för lättviktsmotorcykel må enligt av Konungen
meddelade bestämmelser avläggas inför annan än besiktningsman. Vidare
synes det mig lämpligt, att avgiften för registrering av en till en hastighet
av 40 kilometer i timmen begränsad lättviktsmotorcykel nedsältes från 5
till 2 kronor (vartill komma 2 kronor för stämpel och lösen) samt att körkort
för förande av sådant fordon blir fritt från stämpel och lösen (för närvarande
10 kronor). Därjämte förutsätter jag, att gottgörelsen för läkarintyg
för erhållande av körkort, då intyget utfärdas av tjänsteläkare, skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
43
kunna nedsättas från det nuvarande beloppet, som är 8 kronor, till förslagsvis
4 kronpr. Den till besiktningsmannen utgående avgiften för undergående
av förarprov, för närvarande 10 kronor, torde för motorcykelförarnas
vidkommande kunna i enlighet med vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ifrågasatt sänkas till 5 kronor. Enahanda avgift torde böra utgå, när förarprov
för lättviktsmotorcykel verkställes av annan person än besiktningsman,
på Kungl. Majit torde det få ankomma att meddela de bestämmelser
om inleverans till statsverket av uppburna avgifter, som i dessa fall må befinnas
erforderliga. Sammanlagda kostnaden för registrering, läkarintyg,
förarprov och körkort skulle sålunda nedbringas från det nuvarande
beloppet, 35 kronor, till allenast 13 kronor. Besiktningen skulle självfallet
i regel verkställas såsom typbesiktning och följaktligen icke medföra någon
kostnad för den enskilde fordonsägaren. Vidare synes den liastighetsbegränsade
fordonstypen böra befrias från den skattskyldighet, som i och
med registreringspliktens utsträckning till lättviktsmotorcyklarna kommer
att principiellt åvila även dessa fordon och som för de nuvarande, snabba
lättviktsmotorcyklarna kommer att utgå med 15 kronor örn året. Vad slutligen
angår kostnaden för trafikförsäkring må erinras, att chefen för justitiedepartementet
förut i dag anmält förslag örn ändring i trafikförsäkringslagen,
innebärande införande av försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar.
Chefen för justitiedepartementet har därvid uttalat, att försäkringen av nämnda
fordon borde ske mot årlig premiebetalning i samma ordning som gäller
för motorfordon i allmänhet. Det torde kunna förväntas, att trafikförsäkringspremierna
komma att bliva väsentligt lägre för den liastighetsbegränsade
lättviktsmotorcykeln än för motorcyklar av annan typ.
Givetvis är det icke möjligt att nu förutsäga, i vad mån det här förordade
försöket att genom huvudsakligen billigare avgifter främja användningen
av en trafiksäkrare lättviktsmotorcykel kan komma att krönas nied framgång.
Det vill emellertid synas mig som örn goda utsikter skulle föreligga
för att, under lojal medverkan från fabrikanternas sida, uppnå det åsyftade
resultatet.
I enlighet med de riktlinjer jag i det föregående angivit har jag låtit inom
kommunikationsdepartementet utarbeta förslag till erforderliga ändringar i
motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan.
De föreslagna ändringarna innebära i huvudsak följande. I motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan vidtagas sådana ändringar i definitionerna,
att lättviktsmotorcykel betecknas såsom ett särskilt slag av motorcykel
och icke, såsom för närvarande är fallet, behandlas såsom en med motorcykeln
sidoordnad fordonstyp. Härigenom vinnes ur författningsteknisk synpunkt
den förenklingen, att föreskrifterna rörande besiktning, registrering,
körkort, föraransvar m. m. automatiskt bliva tillämpliga jämväl å lättviktsmotorcyklar.
Samtidigt ändras definitionen på lättviktsmotorcykel därhän,
att såsom sådan betecknas allenast den förordade hastiglietsbegränsade fordonstypen,
medan de nuvarande, snabba lättviktsmotorcyklarna i fortsättningen
komma att betraktas såsom jämställda med de nuvarande motorcyklarna.
Särbestämmelser för lättviktsmotorcyklar meddelas rörande vissa de
-
^ h oh o
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
taljfrågor, varjämte ett nytt slag av körkort införes, gällande allenast för förande
av sådana fordon. Tidpunkten för ikraftträdandet av de föreslagna
författningsändringarna torde böra bestämmas till den 1 juli 1939. För lättviktsmotorcykel
av nuvarande typ, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande
är i bruk, synes anstånd beträffande bestämmelsernas tillämpning
böra medgivas till den 1 januari 1940 samt särskilda lättnader beviljas beträffande
registrering och körkort.
Inom kommunikationsdepartementet har vidare utarbetats ett förslag till
utvidgning av tillämpningsområdet för lagen den 7 juni 1934 örn straff för
vissa brott vid förande av motorfordon. Enligt berörda förslag skulle det i
nämnda lag nu stadgade undantaget för lättviktsmotorcyklar upphävas och
lagen göras tillämplig å motorcyklar av alla slag. Jag har för avsikt att senare
i dag anmäla sagda förslag och hemställa om inhämtande av lagrådets
utlåtande däröver.
Den föreslagna skattefriheten för lättviktsmotorcyklar av den nya typen
torde böra åvägabringas genom införande i förordningen om automobilskatt
av en särskild undantagsbestämmelse för dylika fordon i enlighet med ett
i samråd med chefen för finansdepartementet utarbetat förslag, till vilket
jag torde få återkomma i det följande.
De av mig förut berörda frågorna om frihet från stämpel och lösen beträffande
körkort för förande av lättviktsmotorcykel — av vilka den förra
torde böra underställas riksdagens prövning — torde komma att i annat
sammanhang anmälas av chefen för finansdepartementet.
Beträffande den ifrågasatta sänkningen av avgifterna för registrering, läkarintyg
och förarprov torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles
meddela bestämmelser genom ändringar i respektive författningar.
Jag anhåller nu att få i korthet beröra vissa detaljer i de av mig förordade
författningsförslagen.
Motorfordon sförord lii ligell.
1 § 1 mom.
Lättviktsmotorcykel definieras i detta moment såsom »motorcykel utan
bivagn, som är så inrättad, att den med en belastning av 65 kilogram icke
kan på horisontell väg framföras med högre hastighet än 40 kilometer i timmen
och endast med svårighet kan ändras för högre hastighet». Sistnämnda
bestämning avser att förebygga, att såsom lättviktsmotorcyklar godkännas
fordon, vilkas maximihastighet nedbragts genom lätt ändrade anordningar,
exempelvis genom ett utbytbart kedjehjul i utväxlingen mellan motorn och
det drivande hjulet, ett specialmunstycke i förgasaren eller en lätt utvidgad
förträngning i gastilloppet.
5 §.
De sakkunniga hava föreslagit upphävande av bestämmelsen om skyldighet
att föra backspegel å annan motorcykel än lättviktsmotorcykel. Då förslaget
i denna del mött erinringar å vissa håll, har jag bibehållit bestäm
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
45
melsén i fråga. För de nuvarande lättviktsmotorcyklarnas vidkommande
föreslås i övergångsbestämmelserna ett stadgande av innehåll, att backspegel
icke behöver föras å fordon, som vid förordningens ikraftträdande är i bruk
och enligt dessförinnan gällande bestämmelser är att anse såsom lättviktsmotorcykel.
övriga ändringar i paragrafen äro av redaktionell natur och betingade
av att enligt de nya definitionerna begreppet motorcykel omfattar även lättviktsmotorcykel.
18 § 1 mom.
Momentet upptager bestämmelser om tre olika slag av körkort, nämligen
a) körkort för förande av automobil; sådant körkort skall gälla även för
förande av motorcykel av alla slag och följaktligen jämväl lättviktsmotorcykel;
b)
körkort för förande av motorcykel av varje slag;
c) körkort för förande av motorcykel, å vilket körkort särskilt angivits,
att det endast berättigar till förande av lättviktsmotorcykel.
18 § 3 mom.
Bestämmelsen att lättviktsmotorcykel må föras allenast av den, som fyllt
16 år, kan tydligen utgå, sedan för förande av sådant fordon föreskrivits
körkort, vilket kan erhållas endast av den, som uppnått angivna ålder.
19 § 1 mom.
Genom det tillagda andra stycket avses att bereda Kungl. Majit möjlighet
att där så finnes påkallat — exempelvis då avståndet till vederbörande besiktningsmans
stations- eller mottagningsort är stort — föreskriva, att förarprov
för erhållande av körkort för lättviktsmotorcykel må avläggas inför
annan än besiktningsman. Bland de personer, som kunna tänkas främst
ifrågakomma för verkställande av dylikt förarprov må särskilt nämnas polischef
och andra för ändamålet kvalificerade polismän. Beträffande provens
anordnande skola bestämmelserna i 19 § 3 mom. lända till efterrättelse;
i övrigt erforderliga föreskrifter i ämnet torde framdeles få meddelas av
Kungl. Majit.
Enligt vad i det föregående anförts skulle avgift för förarprov, varom nu
är fråga, utgå med 5 kronor.
19 § 2 mom.
Med hänsyn till stadgandet i 19 § 1 mom. andra stycket har ordet »besiktningsmannen»
utbytts mot »den, inför vilken provet avlägges».
19 § 3 mom.
Med hänsyn till stadgandet i 19 § 1 mom. andra stycket bar ordet »besiktningsmannen»
utbytts mot »den, som verkställt provet». Därjämte hava orden
»förare av automobil eller av motorcykel» utbytts mot »förare av automobil
eller av motorcykel (lättviktsmotorcykel)». Syftet med den senare änd
-
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
ringen är att markera, att redan i beviset om undergånget godkänt förarprov
bör angivas, vilket av de tre olika slagen av körkort sökanden önskar erhålla.
20 § 1 mom.
Ändringen under b) innebär, att uttrycket »bevis av besiktningsman» med
hänsyn till stadgandet i 19 § 1 mom. andra stycket ersatts med »bevis».
Ändringen under d) består i att uttrycket »körkort för automobil eller
motorcykel» utbytts mot »körkort för automobil eller motorcykel (lättviktsmotorcykel)
».
20 § 2 mom.
I momentets första stycke hava orden »tillstånd att föra automobil eller
motorcykel» ersatts med »tillstånd att föra automobil eller motorcykel (lättviktsmotorcykel)».
Bestämmelsen i tredje stycket har omformulerats för att omfatta även det
fall, då en innehavare av körkort för lättviktsmotorcykel förvärvar körkort
för automobil eller för motorcykel.
30 §.
Den vidtagna ändringen är av redaktionell natur och innebär, att orden
»automobil, motorcykel, lättviktsmotorcykel eller traktortåg» utbytts mot
»automobil, motorcykel eller traktortåg».
32 §.
Denna paragraf innehåller straffbestämmelser för brukande av lättviktsmotorcykel,
som icke överensstämmer med vad om sådant fordon är i 5 §
stadgat. Sedan lättviktsmotorcyklarna hänförts under begreppet motorcykel,
komma de i 26 § 2—4 mom. meddelade straffbestämmelserna att bliva tilllämpliga
jämväl i fråga om lättviktsmotorcyklar. Vid sådant förhållande
bör 32 § upphöra att gälla.
Övergångsbestämmelserna.
Punkten 2.
I denna punkt medgives en anståndstid beträffande tillämpningen av de
nya bestämmelserna av ett halvt år för fordon, som vid bestämmelsernas
ikraftträdande är i bruk och som enligt dessförinnan gällande bestämmelser
— upptagna i 1 § 1 mom. motorfordonsförordningen samt i kungörelsen
den 18 december 1936 (nr 642) med vissa bestämmelser angående lättviktsmotorcyklar
— är att anse såsom lättviktsmotorcykel.
Punkten 3.
Punkten innehåller bestämmelser om rätt för ägare av lättviktsmotorcykel
av nu förekommande typ att under vissa villkor få fordonet registrerat utan
föregående besiktning och mot nedsatt avgift.
Punkten 4.
De nuvarande lättviktsmotorcyklarna bliva enligt de föreslagna bestämmelserna
icke vidare att betrakta såsom lättviktsmotorcyklar. För rätt att
Kungl. Maj-.ts proposition nr 225.
47
föra dylikt fordon kommer därför efter anståndstidens utgång den 1 januari
1940 att krävas körkort för automobil eller för motorcykel. Genom stadgandet
i förevarande punkt beredes möjlighet för ägare av lättviktsmotorcykel av
nu förekommande typ att under vissa villkor erhålla rätt att föra det ägda
fordonet utan att hava förvärvat annat körkort än det billiga körkortet för
lättviktsmotorcykel.
Punkten 6.
Enligt denna punkt behöver backspegel icke föras å fordon, som enligt nu
gällande bestämmelser är att anse såsom lättviktsmotorcykel och som tagits
i bruk före den 1 juli 1939. Om fordon av angivna slag tages i bruk först
efter juli månads ingång, skall däremot backspegel föras.
Punkten 7.
Enligt § 3 kungörelsen den 18 december 1936 med vissa bestämmelser angående
lättviktsmotorcyklar skall förare av fordon, varom i nämnda kungörelse
är fråga (med en tjänstevikt av 45—50 kilogram och en motorvikt
av 20—25 kilogram) under färd medhava ett av polismyndighet utfärdat bevis
av närmare angiven beskaffenhet. Efter anståndstidens utgång den 1
januari 1940 skall förare av sådant fordon under färd medhava körkort. Med
hänsyn härtill bör kungörelsen tydligen upphöra att gälla sagda dag. Detsamma
gäller beträffande de i § 4 upptagna bestämmelserna om straff för
åsidosättande av föreskriften i § 3. I fråga om förseelse, som dessförinnan
blivit begången, böra likväl bestämmelserna i § 4 fortfarande äga giltighet.
Då ett bibehållande efter den 1 januari 1940 av övriga bestämmelser i
kungörelsen skulle sakna reell betydelse, föreslås, att hela kungörelsen —•
med nyss angivna undantag beträffande § 4 — upphäves från och med nämnda
dag.
Vägtrafikstadgan.
1 § 2 mom.
De ändrade definitionerna på motorcykel och lättviktsmotorcykel överensstämma
med motsvarande definitioner i 1 § 1 mom. motorfordonsförordningen.
Rubriken till 8 kap.
Genom att begreppet motorcykel utvidgas att omfatta även lättviktsmotorcykel
komma vägtrafikstadgans bestämmelser för motorcyklar att bliva
tillämpliga även å den senare fordonstypen. De särskilda föreskrifterna för
lättviktsmotorcyklar (27 §) kunna därefter, med visst i det följande angivet
undantag, upphävas. I samband härmed komma, på sätt de sakkunniga påpekat,
vissa historiskt betingade inadvertenser i vägtrafikstadgan att försvinna.
I enlighet med vad nu sagts torde rubriken till 8 kap. »Särskilda bestämmelser
för motorcyklar och lättviktsmotorcyklar» böra utbytas mot »Särskilda
bestämmelser för motorcyklar».
48
Kungl. Majlis proposition nr 225.
26 §.
I 27 § 3 mom. stadgas, att två eller flera personer icke må samtidigt färdas
å lättviktsmotorcykel. I samband med upphävandet av 27 § torde en bestämmelse
böra införas om förbud mot medtagande av passagerare å fordon, vilka
för närvarande anses såsom lättviktsmotorcyklar eller i fortsättningen
komma att betecknas såsom sådana. I detta syfte har i 26 § andra stycket
upptagits ett stadgande av innehåll, att två eller flera personer icke må samtidigt
färdas å motorcykel, vars tjänstevikt icke överstiger 75 kilogram. Den
föreslagna viktgränsen överensstämmer med den i 5 § förordningen om automobilskatt
angivna viktgränsen, vid vilken skatten stiger från 15 till 20 kronor
för år räknat.
27 §.
Sedan bestämmelsen om förbud mot förande av passagerare å lättviktsmotorcykel
på nyss angivet sätt inarbetats i 26 §, torde 27 § i sin helhet böra
upphävas.
38 § 2 mom.
Enligt 8 § vägtrafikstadgan må förare av fordon vid sammanstötning,
påkörning eller annan därmed jämförlig händelse icke avlägsna sig från
platsen, innan de åtgärder vidtagits, vartill händelsen skäligen föranleder;
ej heller må han undandraga sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna
övriga nödiga upplysningar om händelsen.
I 38 § 2 mom. stadgas, att förseelse mot 8 § skall straffas med dagsböter;
dock att där förseelsen skett vid framförande av motorfordon, straffet skall
bestämmas enligt lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.
Denna lag avser emellertid icke förare av lättviktsmotorcykel, varför
sådan förare icke synes hava bort undantagas från tillämpningen av förevarande
straffbestämmelse i vägtrafikstadgan. Däremot äger lagen tillämpning
å förare av traktortåg, som likväl det oaktat omfattas även av straffbestämmelsen.
Enligt det förslag till utvidgning av tillämpningsområdet för lagen om
straff för vissa brott vid förande av motorfordon, som jag kommer att senare
i dag anmäla, skall denna lag från och med den 1 juli 1939 äga tilllämpning
å förare av automobil, motorcykel — varmed i fortsättningen
skall förstås även lättviktsmotorcykel — och traktorlåg. För att straffbestämmelserna
i lagen och i 38 § 2 mom. vägtrafikstadgan skola korrespondera
med varandra, föreslås att förare av automobil, motorcykel och traktortåg
undantagas från tillämpningen av straffbestämmelsen i sistnämnda
författningsrum.
38 § 3 mom.
Den i momentet upptagna bestämmelsen om straff för förseelse mot 27 §
4 mom. bör tydligen uteslutas såsom följd av att sistnämnda moment upphävts.
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
49
U §.
Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om straff för förseelse mot
27 § 2 och 3 morn., bör i likhet med nämnda moment upphävas.
Förordningen om automobilskatt.
På grund av den föreslagna registreringsskyldigheten kommer skatteplikt
enligt förordningen örn automobilskatt att principiellt inträda för den nya
typen av lättviktsmotorcyklar den 1 juli 1939 och för de nuvarande lättviktsmotorcyklarna
den 1 januari 1940. Enär de nya lättviktsmotorcyklarna
såsom förut anförts icke torde böra beskattas, föreslås att i 2 § automobilskatteförordningen
en ny undantagsbestämmelse införes, enligt vilken dylika
fordon frikallas från skatteplikt.
I samband härmed har föreslagits viss omredigering av paragrafen i fråga,
innebärande att de däri upptagna undantagsbestämmelserna sammanförts
i tre med a)—c) betecknade stycken.
Nu berörda ändringar böra träda i kraft den 1 juli 1939.
Av de nu av mig anmälda författningsförslagen torde de förslag, som
avse ändringar i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan, böra underställas
riksdagen för yttrande, varjämte förslaget till ändringar i automobilskatteförordningen
torde bora föreläggas riksdagen till antagande.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte besluta
dels inhämta riksdagens yttrande över här ifrågavarande
förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561) samt till
förordning om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan
den 23 oktober 1936 (nr 562), med förklarande därvid, att
Kungl. Majit vill, efter mottagande av riksdagens svar, företaga
den slutliga prövningen av samma förslag och förordna
örn författningars utfärdande i ämnet;
dels ock föreslå riksdagen att antaga i det föregående angivna
förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 §
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Hellenius.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 225.
4