Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
1
Nr 223.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändrad lydelse
av 35 § civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939
(nr 8); given Stockholms slott den 10 mars 1939.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att godkänna
härvid fogat förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 35 §
civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8).
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 223.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
Sjukhusvård.
Förslag
till
kungörelse angående ändrad lydelse av 35 § civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8).
Härigenom förordnas, att 35 § civila avlöningsreglementet den 4 januari
1939 skall erhålla följande ändrade lydelse:
35 §.
1 mom. Kostnaderna för vård å allmänt sjukhus ersättas, i den mån ej nedan
annorlunda stadgas, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos
helt och eljest till hälften av statsmedel, under förutsättning att verksiäkaren
eller annan läkare, som tjänstemannen enligt bestämmelserna i 34 § 1 mom.
ägt anlita, förklarat sjukhusvård nödvändig samt under de villkor i övrigt,
som nedan angivas.
Vid bestämmande av ersättningens storlek skola kostnaderna beräknas:
a) i fråga om egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften
för plats
å allmän sal beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 1—8;
i halvenskilt rum eller, om sådant ej finnes tillgängligt, enskilt rum beträffande
tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 9—23; samt
i enskilt rum beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 24—34,
B 1—3 och C 1—17;
b) i fråga om vård å sinnessjukhus enligt den för sjukhuset fastställda avgiften
för vård
å allmän avdelning beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 1—
23; samt
å avdelning för runis patienter beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna
A 24—34, B 1—3 och C 1—17.
Till kostnader för sjukhusvård hänföres ock sådant arvode, som i enskilt
eller halvenskilt rum vårdad tjänsteman erlagt till för vården ansvarig sjukhusläkare.
Bidrag av statsmedel till dylikt arvode må icke överstiga lägsta
tillämpliga beloppet enligt den av medicinalstyrelsen för sjukhuset utfärdade
rådgivande taxan. Vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos må
likväl efter prövning av vederbörande myndighet högre bidrag kunna utgå,
dock icke med större belopp än det, som med tillämpning av den rådgivande
taxan högst skulle hava erlagts.
Där beträffande tjänsteman, tillhörande någon av lönegraderna A 1—8,
verksiäkaren prövar den sjukes tillstånd kräva vård i halvenskilt eller, örn
sådant ej finnes tillgängligt, enskilt rum, må, utan hinder av vad ovan stad
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
3
gas, av statsmedel bestridas, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos
hela kostnaden för vården och eljest den del av sagda kostnad, som
överskjuter halva beloppet av den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften
för plats å allmän sal. I kostnaden må härvid läkararvode inberäknas med
högst det belopp, som vid tillämpning av sista punkten i nästföregående stycke
skolat ersättas av statsmedel.
Ersättning för vård å allmänt sjukhus må i intet fall beräknas efter dyrare
plats än den, som kommit till användning.
Med allmänt sjukhus förstås sjukhus, som tillhör eller åtnjuter bidrag av
staten, landsting eller kommun, Konung Oscar Ilis jubileumsfond tillhörigt
sanatorium ävensom kuranstalt, som disponeras för pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet.
2 mom. Kostnader för vård å enskild sjukvårdsanstalt må, under enahanda
förutsättning och villkor, som i 1 mom. sägs, bestridas av statsmedel intill
det belopp, som skulle hava utgått i ersättning vid vård å allmänt sjukhus;
dock att, där fråga är om olycksfall i tjänsten, på vederbörande myndighets
prövning må bero, huruvida vårdkostnaden må ersättas med högre belopp än
nu sagts.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1939.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 10 mars 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter:
I 35 § civila avlöningsreglementet stadgas, att i fråga örn vård å allmänt
sjukhus och ersättning därför skall gälla vad av Kungl. Maj:t och riksdagen
i sådant hänseende särskilt beslutes. Angående stadgandets tillkomst
må följande erinras.
I det förslag till civilt avlöningsreglemente, som genom propositionen nr
263 förelädes 1938 års riksdag, hade 35 § denna lydelse:
35 §.
1 mom. Kostnaderna för vård å allmänt sjukhus ersättas vid olycksfall
i tjänsten samt vid fall av tuberkulos helt och eljest till hälften av statsmedel,
under förutsättning att verksläkaren eller annan läkare, som tjänstemannen
enligt bestämmelserna i 34 § 1 mom. ägt anlita, förklarat sjukhusvård
nödvändig samt under de villkor i övrigt, som nedan angivas.
Vid bestämmande av ersättningens storlek skola kostnaderna beräknas:
a) i fråga om egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda
legosängsavgiften för plats
å allmän sal beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 1—8;
i halvenskilt rum eller, örn sådant ej finnes tillgängligt, enskilt rum beträffande
tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 9—23; samt
i enskilt rum beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 24—34,
B 1—3 och C 1—17;
b) i fråga om vård å sinnessjukhus enligt den för sjukhuset fastställda
avgiften för vård
å allmän avdelning beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna Al —
23; samt
å avdelning för rumspatienter beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna
A 24—34, B 1—3 och C 1—17.
Där beträffande tjänsteman, tillhörande någon av lönegraderna A 1—8,
verksläkaren prövar den sjukes tillstånd kräva vård å halvenskilt rum, må,
utan hinder av vad här ovan under a) stadgas, kostnaderna för egentlig
sjukhusvård beräknas enligt fastställd legosängsavgift för plats i halvenskilt
eller, om sådant ej finnes tillgängligt, i enskilt rum.
Ersättning för vård å allmänt sjukhus må i intet fall beräknas efter dyrare
plats än den, som kommit till användning.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 223-
Till kostnader för sjukhusvård, som bestridas av statsmedel, hänföres ock
sådant arvode, som å enskilt eller halvenskilt rum vårdad tjänsteman erlagt
till för vården ansvarig sjukhusläkare. Ersättning för dylikt läkararvode
må dock icke beräknas efter större arvodesbelopp än som högst finnes angivet
i av medicinalstyrelsen utfärdad rådgivande taxa.
Med allmänt sjukhus förstås sjukhus, som tillhör eller åtnjuter bidrag av
staten, landsting eller kommun, Konung Oscar II :s jubileumsfond tillhörigt
sanatorium ävensom kuranstalt, som disponeras för pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet.
2 mom. Kostnader för vård å enskild sjukvårdsanstalt må, under enahanda
förutsättning och villkor, som i 1 mom. sägs, bestridas av statsmedel
intill det belopp, som skulle hava utgått i ersättning vid vård å allmänt
sjukhus; dock att, där fråga är örn olycksfall i tjänsten, på vederbörande
myndighets prövning må bero, huruvida vårdkostnaden ma ersättas med
högre belopp än nu sagts.
Propositionsförslaget skilde sig i sak från det av 1936 års lönekommitté
framlagda förslaget i ämnet endast så till vida, alt vid departementsbehandlingen
tillagts bestämmelsen i 1 mom. tredje stycket om rätt för tjänsteman,
tillhörande någon av lönegraderna A 1—8, att under viss förutsättning få
kostnaden för sjukhusvård beräknad enligt fastställd legosängsavgift för
plats i halvenskilt eller enskilt rum.
I två med anledning av propositionen väckta motioner (II: 448 och 449)
ifrågasattes sådan ändring i propositionsförslaget, att kostnaden för sjukhusvård
skulle, oberoende av befattningshavarens lönegrad, i regel beräknas
efter avgift för plats å allmän sal eller avdelning, varjämte i den ena motionen
föreslogs ersättning av statsmedel för hela kostnaden även då fråga icke
vore örn olycksfall i tjänsten eller fall av tuberkulos.
I skrivelse nr 388 förklarade riksdagen sig icke vara beredd att då fatta
definitiv ståndpunkt till huru kostnaderna för vården å allmänt sjukhus
skulle ersättas och huru de i samband därmed framlagda detaljspörsmålen
borde slutligt regleras. Riksdagen hade enligt skrivelsen i sak den uppfattningen,
att för de särskilda befattningshavarna dessa frågor borde lösas på
ett likformigt sätt, men hade funnit vissa svårigheter föreligga bland annat
därutinnan, att vid åtskilliga av landsting drivna sjukvårdsinrättningar vården
å enskilda och halvenskilda rum ersattes enligt av landstingen fastställda
legosängsavgifter, varvid särskild ersättning för läkarvård icke utginge.
På grund härav hade riksdagen ansett en omarbetning av 35 § böra
ske, sedan ytterligare utredning i ärendet verkställts.
Paragrafen kom i följd härav att i sin av riksdagen antagna lydelse endast
innehålla den i det föregående återgivna hänvisningen.
Genom beslut den 17 juni 1938 anbefallde Kungl. Maj:t allmänna civilförvaltningens
lönenämnd och kommunikationsverkens lönenämnd att gemensamt,
med beaktande av vad riksdagen i ämnet anfört, efter den ytterligare
utredning nämnderna kunde befinna erforderlig inkomma med förslag
till föreskrifter örn sjukhusvård lill komplettering av eller ersättning för
bestämmelsen i 35 § civila avlöningsreglementet med dess av riksdagen be
-
6
Kungl. Majlis proposition nr 223.
slutade lydelse. Med skrivelse den 10 november 1938 lia lönenämnderna
överlämnat förslag till ny lydelse av paragrafen.
Lönenämnderna lia beträffande riksdagens uttalande framhållit, att därav
syntes framgå, att riksdagen åsyftat en för de särskilda befattningshavarna
likformig lösning av frågan örn bidrag av statsmedel till sådant arvode, som
å enskilt eller halvenskilt rum vårdad tjänsteman erlagt till för vården ansvarig
sjukhusläkare, men att riksdagen funnit svårigheter möta för en dylik
lösning av sagda fråga därutinnan, att läkararvodet å vissa sjukhus vore
inkluderat i den fastställda legosängsavgiften.
Det av lönenämnderna framlagda förslaget upptager de i 1938 års proposition
föreslagna bestämmelserna i ämnet med jämkningar i fråga örn dels
bidraget till sjukhusläkares arvode och dels bestridandet av kostnader i vissa
fall för vård i halvenskilt eller enskilt rum av befattningshavare i någon av
lönegraderna A 1—8.
Beträffande frågan örn bidraget till sjukhusläkares arvode
ha lönenämnderna anfört i huvudsak följande.
Enligt 19 § lagen den 22 juni 1928 örn vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus gäller, att för sjukvård å lasarett eller sjukstuga ansvarig
läkare icke må mottaga särskild ersättning för undersökning, behandling
eller skötsel av den, som vårdas å allmän sal eller å särskilt rum, avsett för
sjuka å sådan sal. I den mån ej mellan den, som driver sjukhuset, och
den för sjukvården ansvarige läkaren överenskommits, att läkaren ej heller
må mottaga särskild ersättning för vård av person, som intagits å halvenskilt
eller enskilt rum, må läkaren för undersökning, behandling eller
skötsel av sådan person mottaga frivilligt tillbjuden ersättning; dock må i
intet fall ersättning för dylik åtgärd begäras. Det åligger jämlikt samma
lagrum medicinalstyrelsen att till ledning för den, som vill erlägga ersättning
för vård å halvenskilt eller enskilt rum, utfärda en för sjukhuset
avsedd taxa. I enlighet härmed har medicinalstyrelsen för de sjukvårdsinrättningar,
å vilka lagen äger tillämpning, utfärdat rådgivande taxor.
Vid sinnessjukhusen, sanatorierna och de av pensionsstyrelsen disponerade
kuranstalterna förekomma inga arvoden av här ifrågavarande slag.
Såsom framgår av det ovan återgivna innehållet i 19 § av nyssnämnda
lag, förutsätter lagen, att överenskommelse kan träffas mellan den, som
driver sjukhuset, och vederbörande läkare därom, att läkaren ej heller för
undersökning, behandling eller skötsel av sådan person, som intagits å
halvenskilt eller enskilt rum, skall få mottaga särskild ersättning. Dylika
överenskommelser hava avslutats beträffande vissa sjukhus eller läkare.
För att kompensera vederbörande läkare för inkomstminskningen genom
uteblivna läkararvoden har läkarnas avlöning i samband med överenskommelsen
undergått förhöjning, s. k. evalvering. För den härav föranledda
kostnadsökningen har i viss omfattning bereus täckning genom förhöjda
legosängsavgifter för plats å halvenskilt och enskilt rum. Vid de sjukhus,
där evalvering hittills genomförts, har sådan höjning av legosängsavgifterna
skett med belopp, i allmänhet varierande mellan 2 och 5 kronor för
enskilt samt 1 och 2 kronor för halvenskilt rum beträffande inomlänspatienter
samt mellan 2 och 5 kronor för enskilt samt 1 och 3 kronor för
halvenskilt rum beträffande utomlänspatienter. De belopp, varmed legosängsavgifterna
å enskilda och halvenskilda rum höjts i samband med
evalvering, hålla sig i regel inom gränserna för arvodesskalan för icke ope
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
7
rerade patienter i den för respektive sjukhus före evalveringen gällande
rådgivande taxan och torde i stort sett kunna sägas genomsnittligt motsvara
2 gånger minimibeloppen i arvodesskalorna.
Såsom framgår av det anförda, innebär evalveringssystemet, att det särskilda
läkararvode, som avses i rådgivande taxa, inräknats i legosängsavgifterna
med fixa, av patienternas ekonomiska ställning oberoende belopp.
Enligt de rådgivande taxorna är det däremot avsett, att varje patient på
enskilt eller halvenskilt rum skall erlägga ett mot bans ekonomiska ställning
svarande läkararvode inom gränserna för den å det särskilda fallet
tillämpliga skalan i den rådgivande taxan.
Från dessa utgångspunkter ha lönenämnderna föreslagit, att sådant arvode,
som å enskilt eller halvenskilt rum vårdad tjänsteman erlagt till för vården
ansvarig läkare, i regel, liksom övriga kostnader för sjukhusvård, ersättes
till hälften av statsmedel, men att statens bidrag till dylikt arvode
dock på sådant sätt begränsas, att det icke överstiger minimibeloppet i den
på det särskilda sjukvårdsfallet tillämpliga arvodesskalan i den rådgivande
taxan. Lönenämnderna ha framhållit, att beloppet av statens bidrag till läkararvode
härigenom bleve praktiskt taget oberoende av tjänstemannens
ekonomiska ställning. Med hänsyn till att evalveringen innebure ett inräknande
av läkararvodet i legosängsavgifterna med dubbla minimibeloppet
i arvodesskalorna, kunde det föreslagna stadgandet även sägas realisera det
uppställda önskemålet örn likformighet på detta område så till vida, som
med tillämpning av stadgandet det högsta möjliga statsbidraget till läkararvode
skulle utgå med ett belopp, motsvarande minimiarvode enligt rådgivande
taxa, vare sig tjänstemannen vårdades å sjukhus, beträffande vilket
evalvering genomförts, eller å sjukhus, där systemet med rådgivande taxa
tillämpades. Samtidigt fasthölle förslaget vid den eljest i fråga om sjukhusvården
hävdade principen, att staten i allmänhet skulle bidraga med kostnaderna
till hälften.
Vad angår olycksfall i tjänsten och fall av tuberkulos är det enligt lönenämndernas
förslag avsett, att läkararvodet i regel skall, i likhet med annan
kostnad för sjukhusvård, ersättas helt av statsmedel. Likväl skall
enligt förslaget denna regel icke vara ovillkorlig utan beroende på vederbörande
myndighets prövning, så att staten icke nödgas utgiva högre
läkararvode än som med hänsyn till tjänstemannens ekonomiska ställning
kan anses skäligt. Lönenämndernas förslag på denna punkt innebär även,
att statens bidrag till läkararvode icke i något fall får överstiga maximibeloppet
enligt rådgivande taxa, även om tjänstemannen erlagt ett högre belopp.
Beträffande kostnaden för vård i halvenskilt eller enskilt
rum av befattningshavare i någon av lönegraderna
A 1—8 innehåller lönenämndernas förslag, att, där verksläkaren
prövar den sjukes tillstånd kräva vård i halvenskilt eller, om sådant ej
finnes tillgängligt, enskilt rum, må av statsmedel bestridas hela kostnaden
för vården, läkararvode inbegripet, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall
av tuberkulos och eljest den del av sagda kostnad, som överskjuter halva
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 223.
beloppet av den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften för plats å allmän
sal. Lönenämnderna ha framhållit, att en dylik jämkning av det tidigare
föreslagna stadgandet i ämnet vore nödvändig, enär de ifrågavarande
tjänstemännen eljest av kostnadsskäl icke annat än i undantagsfall syntes
kunna begagna sig av den möjlighet till bättre vård, som stadgandet innebure.
Fyra av lönenämndernas ledamöter, nämligen herrar Wahlmark, Eriksson,
Reinman och Mattelin, ha avgivit särskilda yttranden.
Herrar Wahlmark och Eriksson förorda i gemensamt yttrande, att vid
bestämmande av ersättningen för sjukhusvård kostnaderna beräknas i fråga
örn egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften
för plats å allmän sal, samt i fråga örn vård å sinnessjukhus enligt den
för sjukhuset fastställda avgiften för vård å allmän avdelning. I anslutning
härtill föreslå reservanterna, att, då fråga är om egentlig sjukhusvård och
verksläkaren prövar den sjukes tillstånd kräva vård å halvenskilt eller, om
sådant ej finnes tillgängligt, enskilt rum, av statsmedel må bestridas hela
kostnaden för dylik vård vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos
och eljest den del av kostnaden, som överskjuter halva beloppet av den
för sjukhuset fastställda legosängsavgiften för plats å allmän sal. Härvid
skall enligt reservanternas förslag till kostnad för sjukhusvård, som bestrides
av statsmedel, hänföras sådant arvode, som å enskilt eller halvenskilt
rum vårdad tjänsteman erlagt till den för vården ansvarige sjukhusläkaren.
Herr Reinman anför:
I särskilt yttrande rörande 1936 års lönekommittés betänkande med förslag
till civilt avlöningsreglemente (sid. 353 i betänkandet) har jag tillsammans
med en annan personalrepresentant på anförda skäl ifrågasatt, huruvida
det icke vore möjligt, att staten för sina tjänstemän iklädde sig hela kostnaden
för sjukhusvård å allmän sal. Jag har vidare framhållit, att det
skulle förefalla mera sympatiskt, om man icke gjorde åtskillnad på tjänstemännen
med hänsyn till deras lönegradsplacering, när de på grund av sjukdom
äro i behov av sjukhusvård.
Riksdagen har sedermera i skrivelse den 8 juni 1938, nr 388, i fråga
om huru kostnaderna för vården å allmänt sjukhus skola ersättas och
huru de i samband därmed framlagda detaljspörsmålen böra slutligt regleras
bland annat uttalat, att för de särskilda befattningshavarna dessa frågor
böra lösas på ett likformigt sätt.
Då lönenämndernas majoritet, vid framläggande av förslag till huru nyssnämnda
frågor böra lösas, i likhet med 1936 års lönekommitté uppdelar
tjänstemännen i tre särskilda lönegradsgrupper, för vilka olika stora förmåner
i ifrågavarande avseende skulle utgå, anser jag mig icke kunna biträda
majoritetens förslag utan finner mig böra framföra särskild mening i ärendet.
Visserligen skulle enligt majoritetens förslag även de lägst avlönade tjänstemännen
i enstaka fall — om verksläkaren prövade den sjukes tillstånd
kräva detta — kunna komma i åtnjutande av ersättning för sådan kostsammare
sjukhusvård, för vilken tjänstemän i den närmast högre gruppen
regelmässigt skulle erhålla ersättning, men, då verksläkaren näppeligen skulle
kunna med för sjukhusmyndigheten bindande verkan giva föreskrifter om
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
patienternas placering å allmänt sjukhus, skulle en sådan förmån sannolikt
bli av föga praktiskt värde.
Jag håller före att tjänstemännens rätt till ersättning för sjukhusvård bör
grunda sig på kostnaden för plats å allmän sal, vid vars begagnande han
kommer i åtnjutande av kostnadsfri läkarvård. Är tjänstemannen i en sådan
ekonomisk situation, att han kan erhålla och kosta på sig en dyrare
plats å sjukhuset, bör detta enligt min mening vara han ensak.
Då enligt inför lönenämnderna framlagd kostnadsberäkning hela kostnaden
för sjukhusvård å allmän sal icke torde uppgå till större belopp än
omkring kronor 3: 50 per år och befattningshavare, dristar jag mig föreslå,
att statens ersättning för tjänstemännens sjukhusvård måtte få utgå med belopp,
som svarar mot hela kostnaden för vård å allmän sal vid allmänt sjukhus
eller — i fråga om sinnessjukhus -—- för vård å allmän avdelning.
Herr Mattelin anför:
Kungl. Maj:ts proposition till 1938 års riksdag med förslag till lönereglering
för statens ordinarie tjänstemän innehöll också regler för statens bidrag
vid gäldandet av kostnaderna för tjänstemännens sjukhusvård. Dessa regler
hade antagits vid den överläggning som ägde rum mellan tjänstemännens
representanter och 1936 års lönekommitté och utgjorde alltså en del i den
överenskommelse i lönefrågan som kom till stånd. Riksdagen ansåg sig dock
av principiella skäl icke kunna godtaga de föreslagna bestämmelserna till
ersättnings utbetalande av statsmedel för tjänstemännens sjukhusvård, men
har jag därför ansett att förslag från statsmakternas sida om att staten betalar
hela sjukhusvården på allmän sal lika för alla tjänstemän borde kompletterat
riksdagens begäran örn ny utredning. Då så icke blivit förhållandet
instämmer jag i lönenämndernas majoritetsförslag till bestämmelser för statens
bidrag till tjänstemännens sjukhusvård.
Såsom av det anförda framgår, överensstämmer lönenämndernas förslag Departementstill
sina huvudgrunder med 1938 års propositionsförslag angående sjukhus- cMenvården.
Den nu ifrågasatta jämkningen beträffande bidraget till sjukhusläkares
arvode åsyftar närmast att, i anslutning till riksdagens uttalande,
åvägabringa en mera likformig reglering av sådan ersättning med hänsyn
tagen till det av riksdagen anmärkta förhållandet, att läkararvodet å vissa
sjukhus ingår i den fastställda legosängsavgiften. Den differentiering av ersättningsgrunderna
efter lönegrader, som kännetecknar det tidigare förslaget,
har däremot lämnats orubbad i lönenämndernas förslag.
Väl anser jag goda skäl tala för den av reservanter inom lönenämnderna
hävdade uppfattningen, att likställighet olika lönegrader emellan bör åvägabringas
vid regleringen av statens bidrag till kostnaderna för sjukhusvård.
Närmast tänker jag mig härvid, liksom reservanterna i lönenämnderna, att
vid ersättningens bestämmande kostnaderna i regel skulle beräknas enligt
den fastställda avgiften för vård å allmän sal eller avdelning. Vid avvägningen
av övriga avlöningsförmåner för de olika lönegraderna har emellertid
i det för 1938 års riksdag framlagda löneregleringsförslaget förutsatts,
att ersättningsgrunderna för sjukvård skulle differentieras efter lönegrad.
Riksdagens uttalande rörande sjukhusvården synes icke innebära ett underkännande
av den härutinnan intagna ståndpunkten. För egen del anser jag
Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. Nr 223. 2
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
mig icke heller böra på denna punkt ifrågasätta ett frångående av 1938 års
förslag.
Lönenämndernas förslag till jämkning av bestämmelserna om bidrag till
arvode åt sjukhusläkare vill jag emellertid tillstyrka.
Det nu föreslagna stadgandet om bidrag i förekommande fall till kostnaden
för vård av befattningshavare i lönegraderna A 1—8 i halvenskilt
eller enskilt rum innebär, att dessa befattningshavare kunna få större bidrag
till kostnaden, än som för motsvarande fall medgives andra befattningshavare.
I betraktande av det av lönenämnderna angivna praktiska syftet med
stadgandet finner jag berörda förhållande icke giva anledning till erinran
från min sida. Emellertid torde böra tilläggas en föreskrift, varigenom bidraget
till läkararvode i dessa fall begränsas i samma mån som enligt lönenämndernas
förslag är avsett för tjänstemän i högre lönegrader vid bland
annat olycksfall i tjänsten.
I överensstämmelse med vad nu anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 35 § civila
avlöningsreglementet den i januari 1939 (nr 8). Förslaget överensstämmer,
frånsett nyssnämnda tillägg och smärre formella jämkningar, med det av
lönenämnderna framlagda.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att godkänna förberörda förslag till kungörelse.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
R. Wcerneman.
397526. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.