Kungl. Maj :ts proposition nr 219.

1

i. <!■:■'' ■ i''»f i i! " <• ''Eli . Ci»-'':" v -”.I r-c! l''.r •

it..’ 1 <:;) A • : i > ■ ; I ■ i . > ’: l :'' iJ ; ■ i

Nr 219. ■- • ■T"''.-.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående delaktighet i
statens pensionsanstalt för viss personal hos vågdistrikten;
given Stockholms slott den 10 mars 1939.

■A y< it :-!i <

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansäreöiden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

••f ’;hr„p'' *■«•. ti: J u ; _{; f <. •, > 4; ''. : . } rt‘* . <-J) rv \ y *-i?! ;

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam
beredning med chefen för kommunikationsdepartementet:

Jag anhåller att få underställa Kungl. Maj:ts prövning fråga om delaktighet
i statens pensionsanstalt för den tekniska personalen hos vägdistrikten,
därvid jag till en början ber att få lämna följande redogörelse för statens hittillsvarande
medverkan till pensionering av nämnda personal.

1 skrivelse till Kungl. Majit den 6 februari 1933 hemställde föreningen
Sveriges vägmästare att, till dess pensionsfrågan kunde bliva löst på annat
Bihang till riksdagens protokoll 193!). 1 sami. Nr 219.

1

2

Kungl. Ma}:ts proposition nr 219.

sätt, medgivande måtte lämnas vägdistrikten att i det belopp för vägunderhållskostnader,
varå statsbidragen beräknades, få inräkna kostnaderna för
pensionering av den tekniska personalen.

Sedan utlåtande över skrivelsen inhämtats från vederbörande myndigheter,
anmäldes frågan i 1937 års statsterksproposition (sjätte huvudtiteln,
punkt 15), därvid dåvarande departementschefen anförde bland annat
följande:

För min del har jag, i betraktande av att ifrågavarande personals löneförmåner
ingå i kostnadsunderlaget för beräknande av statsbidragen till vägdistrikten
— delvis på anläggningskonton och delvis såsom vägunderhållskostnad
— funnit mig böra tillstyrka, att vägdistrikten må inräkna även sin
andel i kostnaden för ifrågavarande personals egen pensionering bland kostnader,
å vilka statsbidrag må utgå. Av praktiska skäl torde distriktens sålunda
havda pensioneringskostnad böra i sin helhet inräknas i kostnaderna
för vägunderhåll. I syfte att befrämja enhetlighet i fråga om pensioneringen
och då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i varje fall har att i efterhand verkställa
prövning av frågan om det statsbidrag, som skall utgå till vägunderhållet,
synes det åtminstone till en början lämpligt, att såsom villkor för
pensioneringskostnadens inräknande i den bidragsberättigande vägunderhållskostnaden
bestämmes, att fråga örn pensionering av nämnda befattningshavare
i varje särskilt fall underställes väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
prövning.

Enligt vad jag inhämtat torde den personal, varom här är fråga, komma
att sammanlagt uppgå till inemot 430 personer.

Med hänsyn till det nu behandlade spörsmålets betydelse har jag ansett
mig böra i förevarande sammanhang beröra detsamma i syfte att bereda riksdagen
tillfälle att, om den så önskar, yttra sig i ärendet. Därest riksdagen
icke uttalar erinran mot det här framlagda förslaget, lärer Kungl. Maj :t framdeles
vilja meddela bestämmelser i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag förordat.

Riksdagen gjorde intet annat uttalande i frågan än, att det syntes riksdagen
lämpligt, att genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg utarbetades
allmänna normer att tillämpas vid dylik pensionering.

Genom brev till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 16 april 1937 har
Kungl. Majit därefter dels medgivit, att i kostnadsunderlaget för beräknande
av statsbidrag till vägdistrikten för vägunderhåll må inräknas vägdistrikts
kostnad för pensionering av vägmästare eller annan dylik befattningshavare
för tillsyn å eller ledning av väghållningen under villkor, att fråga om pensionering
av nämnda befattningshavare i varje särskilt fall underställes vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, som äger bestämma det belopp, varmed pensioneringskostnaden
må inräknas i sagda kostnadsunderlag, dels ock anbefallt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att utfärda allmänna normer att tilllämpas
vid dylik pensionering. I anslutning härtill har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
genom beslut den 14 maj 1937 till efterrättelse för vägstyrelserna
fastställt dylika allmänna normer för ifrågavarande pensionering.

Enligt förordningen den 30 juni 1936 (nr 451) angående statsbidrag till den
allmänna väghållningen i riket erhålla vägdistrikten i mån av tillgång å därtill
anslagna medel (automobilskattemedel) årligen statsbidrag med regel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

3

mässigt 85 procent av distriktens verkliga kostnader för vägunderhåll. Vägdistrikt,
som begagnar sig av nämnda medgivande, har sålunda i allmänhet
att av kostnaden för av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkänd tjänstepensionering
med andra medel än statsbidrag bestrida allenast 15 procent
av den del av denna kostnad, som ej täckes av vederbörande befattningshavares
avgifter. Till sådana kostnader för tjänstepensionering, som icke
enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens bestämmande må inräknas i kostnadsunderlaget
för beräknande av statsbidrag, kunna vägdistrikten däremot
för närvarande icke erhålla statsbidrag.

Enligt de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställda allmänna normerna,
vilka innefatta bestämmelser om hur tjänstepensioneringen skall vara
ordnad för att vägdistrikts pensioneringskostnad skall få inräknas i förenämnda
kostnadsunderlag, bör pensioneringen i regel ske genom pensionsförsäkring
i pensionsanstalt. Därvid synes hava förutsatts, att individuell
försäkring mot årspremie i varje särskilt fall skall tagas i enskild försäkringsinrättning
samt att statsbidrag till premien, minskad med befattningshavarens
andel i densamma, skall utgå efter samma procenttal, med vilket vägunderhållsbidraget
utgår.

I skrivelse till Kungl. Maj:t av den 30 september 1937 har Västerbottens
läns vågstyrelseförening, vilken utgör en sammanslutning av länets samtliga
fjorton vägstyrelser, gjort framställning i syfte att pensionsrätt i statens pensionsanstalt
måtte beredas vägdistriktens tekniska personal. Till stöd för
denna framställning har vägstyrelseföreningen anfört följande:

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen enligt av Kungl. Maj:t lämnat
uppdrag utfärdat allmänna normer för pensionering av vägdistriktens tekniska
personal, har föreningen genom sin styrelse verkställt viss utredning i syfte
att åstadkomma enhetlighet inom länet vid ordnandet av pensioneringen
för ifrågavarande personal. Sålunda har dels införskaffats vissa uppgifter och
offerter från en del enskilda försäkringsbolag, som förmedla pensionsförsäkringar,
och dels inhämtats vissa upplysningar beträffande pensioneringen hos
statens pensionsanstalt av vissa tjänstemannagrupper. Denna utredning har
givit vid handen, att de årsavgifter, som enskilda försäkringsbolag betinga
sig för ifrågavarande personals pensionering, äro jämförelsevis höga och flerdubbelt
högre än för motsvarande pensionering hos statens pensionsanstalt.
För vägdistrikten och de olika befattningshavarna skulle därför pensionering
hos denna anstalt medföra avsevärda besparingar. Enligt vad vägstyrelseföreningen
har sig bekant äro vissa befattningshavare hos kommuner och
landsting samt hos en del allmänna icke statliga inrättningar tillerkända pensionsrätt
i pensionsanstalten, såsom folk- och småskollärare, barnmorskor,
sjuksköterskor, kommunalt anställda veterinärer samt befattningshavare hos
hushållningssällskap och polisväsendet m. fl. Då dylika befattningshavare
beretts pensionsrätt i statens pensionsanstalt, har vägstyrelseföreningen den
uppfattningen, att det vore minst lika berättigat, att vägdistriktens tekniska
personal kunde pensioneras hos samma anstalt, så mycket mer som ej mindre
än 85 procent av vägdistriktens kostnader för personalens egen pensionering
skola enligt nu gällande bestämmelser bestridas av .statsmedel.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i utlåtande den 8 oktober 1937 förklarat
sig vilja på det livligaste tillstyrka bifall till vägstyreiseföreningens
framställning.

1 utlåtande den 7 december 1937 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört.
att styrelsen för sin del ej funnit anledning framställa någon erinran mot
den av vägstyrelseföreningen gjorda framställningen, och har styrelsen där
vid tillika meddelat, att, såvitt styrelsen kunnat finna, vägdistrikt, som vidtagit
åtgärder för pensionering av sin personal, i allmänhet gjort detta genom
anlitande av privat försäkringsanstalt.

Statens pensionsanstalt bär den 4 januari 1938 avgivit utlåtande i ärendet
och därvid till en början anfört följande:

Såsom skäl för vägstyreiseföreningens förslag örn beredande av pensionsrätt
i statens pensionsanstalt för den tekniska personalen hos vägdistrikten
har uppgivits, att verkställd utredning givit vid handen, att de årsavgifter, som
enskilda försäkringsbolag betinga sig för personalens pensionering, äro jämförelsevis
höga och flerdubbelt högre än för motsvarande pensionering hos
pensionsanstalten samt att en pensionering hos anstalten därför skulle medföra
avsevärda besparingar för vägdistrikten och de olika befattningshavarna.
Det ligger emellertid i sakens natur, att en pensionering genom statens
pensionsanstalt icke, bortsett från förvaltningskostnaderna, kan ordnas nämnvärt
billigare än motsvarande pensionering genom enskilt försäkringsbolag.
Då försäkring hos sådant företag i allmänhet torde lämnas till självkostnadspris
jämte mindre betydande säkerhets- och förvaltningskostnadstillägg, kan
pensioneringens överflyttande på pensionsanstalten icke gärna medföra mera
avsevärda besparingar för vare sig vägdistrikten eller deras befattningshavare
under annan förutsättning, än att statsbidrag i en eller annan form lämnas
till sagda befattningshavares pensionering i större utsträckning än vad som
nu är fallet.

På grund härav och med hänsyn till att gällande pensionsordning för vägdistriktens
tekniska personal fastställts så nyligen som år 1937 synes lämpligheten
av att nu bereda denna personal pensionsrätt i statens pensionsanstalt
kunna starkt ifrågasättas. Pensionsanstalten vill emellertid icke motsätta
sig införandet av sådan pensionsrätt, dock under förutsättning, att däri
ej inbegripes annan personal än sådan, som avses i 62 § b) lagen den 7
juni 1934 (nr 242) om vägdistrikt (vägmästare eller annan dylik befattningshavare
för tillsyn å eller ledning av väghållningen), samt att pensionsvillkoren
avpassas efter bestämmelserna i anstaltens reglemente.

Beträffande de närmare bestämmelser i pensionshänseende, som borde
gälla för den ifrågavarande personalen i händelse av bifall till den föreliggande
framställningen, har pensionsanstalten därefter anfört följande:

Då minimiårsavlöning icke är författningsenligt fastställd för befattning
hos vägdistrikt, bör pensionsrätten göras beroende av reglering enligt § 5 av
anstaltens reglemente. Därav följer, att pensionsrätt ej får beviljas för befattning
med mindre reglering genomförts beträffande alla de befattningshavare
hos vägdistriktet i fråga, som reglementsenligt kunna beredas pensionsrätt,
och därjämte samtliga sålunda reglerade befattningar anmälts för
erhållande av sådan rätt. Fråga örn godkännande av reglering samt örn medgivande
att kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder synes böra avgöras
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, eventuellt av vederbörande länsstyrelse
efter inhämtande av yttrande från väg- och vattenbyggnadsstyreisen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

5

Vägdisfriktens befattningshavare torde lämpligen böra inordnas linder kap.
VII och i huvudsak underkastas de pensionsvillkor, vilka gälla för övriga till
sagda kapitel hänförda befattningshavare (befattningshavare hos hushållningssällskap,
skogsvårdsstyrelser m. fl.).

Pensionsrätten skulle i anslutning härtill avse ej endast tjänstepensionering
utan jämväl familjepensionering. Pensionsåldern skulle utgöra 65 år
för manlig och 60 år för kvinnlig befattningshavare med möjlighet för pensionsanstalten
att på vägdistrikts framställning bestämma pensionsåldern till
62 år för manlig befattningshavare, där tjänstgöringens art prövas vara sådan,
att den gör dylik nedsättning av pensionsåldern synnerligen önskvärd.
För hel pension skulle erfordras 33 tjänstår för manlig och 30 tjänstår för
kvinnlig befattningshavare. I fråga om tjänstårsberäkning skulle bestämmelserna
i §§ 21 och 22 bliva tillämpliga. Genast börjande tjänstepension
skulle komma att beräknas försäkringstekniskt i fall, som avses i § 24
mom. 2.

Befattningshavarnas årliga pensionsavgifter synas skäligen böra bestämmas
till samma belopp, som gälla för de nu till kap. VII hänförda befattningshavarna,
eller för tjänstepensionering till 3 1/fl procent av tjänstepensionsunderlaget
samt för familjepensionering till 18 procent av familjepensionsunderlaget
för manliga befattningshavare och till 1 procent av sistnämnda
underlag för kvinnliga befattningshavare.

Vad åter angår huvudmannens (vägdistriktets) årliga avgift synes densamma
lämpligen böra avpassas så, att det enligt Kungl. Maj:ts brev den
16 april 1937 medgivna bidraget till pensioneringskostnaderna av automobilskattemedel
förblir ungefär oförändrat. En minskning av nämnda bidrag
skulle nämligen föranleda motsvarande ökning av pensionsanstaltens fondbrist
och bör därför enligt anstaltens mening undvikas. Och en ökning av
samma bidrag lärer icke böra ifrågasättas i detta sammanhang.

Den vid tillämpning av nu föreslagna pensionsvillkor totalt erforderliga
t jänstepensionsavgiften (beräknad efter 3 procent ränta och dödlighetstabell
K 32 för män samt under antagande, att samtliga befattningshavare äro
manliga med 65 års pensionsålder) kan antagas utgöra omkring 15 procent
av hel pension. Förutsätter man, att samma avgift kräves även vid nu förekommande
pensionsförsäkring i enskilt försäkringsföretag ° och att vägdistrikts
andel i densamma utgör omkring 2/3, bör för bibehållande av pensioneringsbidraget
av automobilskattemedel vid ungefär oförändrat belopp,
vägdistrikts årliga avgift till statens pensionsanstalt, om hänsyn tages
till dyrtidstillägg å därifrån utgående pension, bestämmas till omkring
11 2/:, procent av tjänstepensionsunderlaget. Vägdistrikt skulle då hava att
med andra medel än nämnda pensioneringsbidrag bestrida 0.15 X 11 2,s =
1 procent av tjänstepensionsunderlaget.

Därest den vägdistrikt medgivna rätten att i kostnadsunderlaget för statsbidrag
till vägunderhåll inräkna sin andel i pensionskostnaderna får gälla ej
•endast i fråga örn vägdistriktets årliga avgifter utan jämväl, såsom synes
vara rimligt, beträffande den del av de vid anslutning till pensionsanstalten
ifrågakommande engångsavgifterna för retroaktiv tjänstårsberäkning enligt
§ 6, för vilken distriktet ej äger uttaga ersättning av vederbörande befattningshavare,
synes anledning icke löreligga att ifrågasätta särskild lindring
i sistnämnda avgifter.

De sålunda föreslagna avgifterna kunna antagas förslå till tackande av
kostnaderna för pensionering enligt bestämmelserna i reglementet för statens
pensionsanstalt. Vid sådant förhållande skulle pensioneringens överflyttande
till pensionsanstalten icke i och för sig föranleda någon fondbrisi.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

Departementschefen
.

Dyrtidstilläggen å tjänste- och familjepensionerna skulle dock komma att
föranleda en ökning av de statliga kostnaderna för pensioneringen. Vid nuvarande
indextal och en räntefot av 3 procent motsvarar denna kostnadsökning
enligt pensionsanstaltens beräkning ett kapitalvärde av omkring
1,650,000 kronor. Härvid har antagits, att tjänstepensionsunderlaget kommer
att bliva i genomsnitt 3,000 kronor, att antalet av överflyttningen berörda
befattningar utgör 430 samt att pensionsrätt i pensionsanstalten beredes
innehavare av samtliga dessa befattningar.

Slutligen har statskontoret den 17 juni 1938 avgivit utlåtande i ärendet,
därvid ämbetsverket anfört:

I anslutning till vad statens pensionsanstalt framhållit, vill statskontoret
erinra, att staten regelmässigt bestrider omkring en tredjedel av kostnaderna
för pensioneringen av de icke-statliga befattningshavare, som erhållit pensionsrätt
i anstalten. Därjämte bekostas dyrtidstillägg å pensionerna helt avstatsmedel.
Ett medgivande av pensionsrätt i anstalten för vägdi strikt ens
tekniska personal enligt dessa grunder skulle alltså innebära en ganska betydande
utökning av statsbidraget till vägdistrikten. Framhållas må i detta
sammanhang, att denna utökning av statsbidraget skulle komma att belasta
riksstatens elfte huvudtitel och sålunda icke utgå av bilskattemedel såsom
övriga statsbidrag till vägdistrikten.

Da fragan örn storleken av statens bidrag till vägdistrikten torde böra behandlas
i ett sammanhang och i sin helhet utgå av bilskattemedel, kan statskontoret
icke tillstyrka en anordning, varigenom på annat sätt statsbidrag
skulle komma att utgå till vägdistrikten i samband med pensionering av här
avsedda personalgrupper. Därest det av praktiska skäl skulle befinnas lämpligt
att ordna ifrågavarande pensionering genom statens pensionsanstalt, torde
det fördenskull enligt statskontorets mening böra sörjas för att statens
pensionsanstalt av vägdistrikten erhåller ersättning för samtliga kostnader,
som pensioneringen drager utöver befattningshavarnas egna avgifter, varvid
förutsättes, att vägdistrikten för dessa utgifter komma i åtnjutande av
sedvanligt statsbidrag av automobilskattemedel.

En omläggning i nu antydd riktning synes emellertid vara av sådan principiell
innebörd, att densamma bör genomföras först i samband med revision
av reglementet för statens pensionsanstalt.

Vad vägstyrelseföreningen andragit synes vara värt beaktande, och jag
finner tillräckliga skäl av principiell natur icke vara anförda för avvisande
av föreningens framställning. Det av statens pensionsanstalt framlagda förslaget
i fråga örn det närmare anordnandet av en dylik pensionering synes
innebära en godtagbar fördelning av kostnaderna för pensioneringen. Jag
vill härvid med anledning av vad statskontoret i sitt utlåtande anfört framhålla,
att de föreslagna avgifterna — i motsats till vad i allmänhet gäller
— kunna antagas komma att förslå till täckande av kostnaderna för pensionering
enligt bestämmelserna i anstaltens reglemente och att statens kostnader
för pensioneringen — bortsett från det sedvanliga för närvarande
utgående bidraget till vägdistriktens kostnader, vilket jag förutsätter skola
avse jämväl vägdistriktens kostnader för nu ifrågasatt pensionering —
komma att inskränka sig väsentligen till belopp, motsvarande utgift för dyrtidstillägg.
Då jag ej heller i övrigt funnit anledning till erinran mot pensions -

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

7

anstaltens förslag, förordar jag, att hänvändelse göres till riksdagen om delaktighet
i pensionsanstalten för nu ifrågavarande personal i huvudsaklig
överensstämmelse med vad sålunda föreslagits.

Det synes böra ankomma på Kungl. Majit att, sedan riksdagen meddelat
beslut i ärendet, vidtaga erforderliga ändringar i reglementet för statens
pensionsanstalt. Ändringarna synas böra träda i kraft den 1 juli 1939.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig i det föregående förordade grunder,
utfärda bestämmelser i fråga om delaktighet i statens pensionsanstalt
för viss personal hos vägdistrikten.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
R. Wcerneman.