Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

1

Nr 208.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m.;
given Stockholms slott den 10 mars 1939.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

dels förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;

dels ock förordning om särskilt undantag från skyldighet att utgiva lagfartsstämpel
och skatt för gåva efter laga skifte inom vissa delar av Kopparbergs
län.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 208.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 208-

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19
november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 42 §§ förordningen den 19 november 1914
angående stämpelavgiften1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles: 1

§•

I fråga om stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna till
följande avdelningar:

Fjärde avdelningen:

Rikets hovrätter; —--järnvägsstyrelsen; försäkringsrådet; riksförsäk ringsanstalten;---lantbruksstyrelsen.

3 §■

I avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med de här
nedan i 7 § nämnda undantag och med iakttagande av vad i 4 § stadgas om
inteckningskontrollstämpel, denna tariff:

1

2

3

4

5

Avd.

Avd.

Avd.

Avd.

Avd.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Körkort, innefattande---- — —-------

duplett av ..............................

dock att körkort, innefattande tillstånd allenast
till förande av lättviktsmotorcykel, så ock kör-kort för krigsmakten tillhörande person, som
under militärtjänstgöring utbildats till förare,

1

2

fri

t

42 §.

I redovisning---vederbörande befallningshavande.

Utan hinder av bestämmelserna i första stycket må Konungen beträffande
statlig befattningshavare förordna om inskränkning i eller undantag från
rätten till stämpelprovision. Bestämmelserna skola ej heller utgöra hinder

1 Senaste lydelse av dessa paragrafer se 1928:317 (där förordningen i dess helhet är återgiven),
1930:243, 1931:169, 1932:285, 1933:378, 1934:327, 1935:310, 1936:35 och 330, 1937:511 samt
1938:323.

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

3

för att i arbetsordning eller lönestat för myndighet, vars befattningshavare
avlönas av kommun, meddela föreskrift, att sådan befattningshavare skall
till kommunens kassa inbetala honom tillkommande provision.

Har på---gå åter.

Har samma---till efterrättelse.

Skall provisionsbelopp---samfällda provisionsbeloppet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939.

Förslag

till

förordning om särskilt undantag från skyldighet att utgiva lagfartsstämpel
och skatt för gåva efter laga skifte inom vissa delar

av Kopparbergs län.

Härigenom förordnas som följer:

Har mellan makar träffats avtal, varom förmäles i 10 § andra stycket
lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av
jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, skall skyldighet att utgiva
lagfartsstämpel eller skatt för gåva icke äga rum i anledning därav, att ena
maken genom avtalet erhållit större andel än förut i makarnas fasta egendom.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 2

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social- och kommunikationsdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet
Wigforss, fråga dels örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, dels ock om särskilt undantag
från skyldighet att utgiva lagfartsstämpel och skatt för gåva efter laga skifte
inom vissa delar av Kopparbergs län samt anför därvid följande:

Förordningen angående stämpelavgiften.

1. Stämpelavgiften hos försäkringsrådet.

I fråga om stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna enligt
1 § stämpelförordningen till fem olika avdelningar. Alla statsmyndigheter,
som icke särskilt angivits under någon av dessa avdelningar, äro att
hänföra till första avdelningen.

Jämväl enligt § 1 expeditionslösenförordningen hänföras de myndigheter,
hos vilka expeditionslösen äger rum, till fem olika avdelningar. Myndighet,
som icke särskilt angivits under någon avdelning, äger emellertid icke
uttaga lösenavgift.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 10 juni 1938 dagtecknad skrivelse har
försäkringsrådet anfört:

Försäkringsrådet funnes icke upptaget bland de myndigheter, hos vilka
expeditionslösen ägde rum. Med hänsyn bland annat till att rådets beslut
jämlikt 33 § olycksfallsförsäkringslagen skulle meddelas kostnadsfritt förekomme
det visserligen icke i större omfattning, att från rådet utfärdades
sådana handlingar, för vilka lösen skulle ifrågakomma. Emellertid hände
det ej sällan, att rådet på begäran av försäkringsbolag, advokater m. fl.
lämnade avskrifter av hos rådet tillgängliga handlingar eller av rådet meddelade
beslut. Det syntes önskligt, att lösen finge beräknas för dylika expeditioner.
Rådet torde i så fall böra hänföras till fjärde avdelningen i expe -

Kungl. May.ts proposition nr 208.

5

ditionslösenförordningen. Rådet, som icke heller angivits under någon särskild
avdelning i 1 § stämpelförordningen och som följaktligen vore att
hänföra till första avdelningen, borde samtidigt upptagas under fjärde avdelningen
i sistnämnda förordning.

Statskontoret har i ett den 10 januari 1939 avgivet yttrande i ärendet förklarat
sig icke hava något att erinra mot bifall till förevarande framställning.

Med instämmande i vad försäkringsrådet anfört föreslår jag att rådet upp-Departementstages
under fjärde avdelningen i 1 § stämpelförordningen. Jag förutsätter cfiefendärvid
att Kungl. Maj:t, därest detta förslag vinner riksdagens bifall, senare
förordnar örn motsvarande ändring i expeditionslösenförordningen.

Det må anmärkas, att lösen hos försäkringsrådet författningsenligt skulle
komma att överföras till stämpel.

2. Stämpelfrihet för körkort innefattande tillstånd till förande av lättviktsmotorcykel.

Den 3 mars 1939 har Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för kommunikationsdepartementet
beslutat avlåta proposition till årets riksdag med
förslag till vissa ändringar i motorfordonsförordningen den 23 oktober
1936 (nr 561) och vägtrafikstadgan av samma dag (nr 562) m. m. Förslaget
innebär, bland annat, att från och med den 1 juli 1939 ett nytt slag
av körkort skulle införas, som berättigar till förande av endast s. k. lättviktsmotorcykel,
varmed enligt propositionen avses en motorcykel med på
visst sätt begränsad maximihastighet. Meningen är att i trafiksäkerhetens
intresse söka främja användningen av detta hastighetsbegränsade fordon.

Chefen för kommunikationsdepartementet har därför vid anmälan av nämnda
proposition framhållit önskvärdheten av att körkort för förande av lättviktsmotorcykel
bleve fritt från stämpel och lösen.

I händelse berörda proposition vinner riksdagens bifall torde tillägg böra
ske under rubriken körkort i 3 § stämpelförordningen, av innehåll att körkort
innefattande tillstånd allenast till förande av lättviktsmotorcykel är fritt
från stämpel.

Jag förutsätter att Kungl. Maj:t, därest nu ifrågasatta ändring i stämpelförordningen
vinner riksdagens bifall, senare förordnar om motsvarande
ändring i expeditionslösenförordningen.

3. Provision för stämpciförsäljare.

Enligt 42 § stämpelförordningen äger stämpelförsäljare i redovisning för
stämplar såsom ersättning för besvär och kostnader räkna sig till godo, i
Stockholm två procent samt i övriga städer och å landet tre procent av det
belopp, för vilket stämplar försålts, till och med en årlig försäljningssumma
av 20,000 kronor, dock att ordförande i häradsrätt må, även örn han är boende
i Slockholm, tillgodoföra sig provision med tre procent. För överskju -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

tande belopp till och med 200,000 kronor beräknas provisionen efter en
procent och för belopp utöver 200,000 kronor efter en tiondels procent.

1936 års lönekommitté berörde i sitt den 16 december 1937 avgivna betänkande
med förslag till civilt avlöningsreglemente (statens offentliga utredningar
1937: 48) frågan om avskaffande av denna sportelinkomst (sid. 198 ff).
Enligt en av kommittén inhämtad uppgift rörande stämpelförsäljningsprovisioner
under år 1936 utgjorde antalet tjänstemän inom den civila statsförvaltningen,
som under nämnda år åtnjutit sådan provision, 262. Av dessa
voro 142 domhavande. Av de återstående 120 stämpelförsäljarna voro 57
tjänstemän hos länsstyrelserna, huvudsakligen landssekreterare och landskamrerare.
Provisionsbeloppen hava utgått med synnerligen växlande belopp,
beträffande tjänstemän vid de nyreglerade verken från några kronor
upp till omkring 1,500 kronor, i enstaka fall ännu mera. Provisionsbeloppen
framgå närmare av följande tablå:

Inkomst av Antal befatt- Inkomst av Antal befatt stämpelprovision

ningshavare stämpelprovision ningshavare

1— 100 kronor ...... 35 1,001 —1,250 kronor .... 10

101— 250 » 14 1,251—1,500 » .... 4

251— 500 » 15 1,501—2,000 » .... 2

501— 750 » 19 2,001—2,500 » .... 2

751—1,000 » 18 2,511 »> .... 1

Lönekommittén framhöll vidare att 1934 års statsrevisorer under 27 § av
sin berättelse gjort följande allmänna uttalande angående stämpelprovisionerna: »En

av de grundläggande principerna vid genomförandet av de senaste
löneregleringarna för kommunikationsverken och den civila statsförvaltningen
i övrigt har varit avskaffandet av sportelsystemet. Bland de skäl,
som anförts för borttagande av sportlerna, må nämnas de misshälligheter,
som skapas av att vissa, eljest likställda tjänstemän komma i tillfälle att
förskaffa sig extra inkomster av sin tjänst, under det att de övriga få nöjas
med sin i stat fastställda avlöning. Förefintligheten av dylika extra inkomster
eller sportler omöjliggör ock genomförandet av enhetlig löneplan för det
verk, det gäller, elier för flera likställda verk. Det har därför ansetts vara
av vikt att genom uttrycklig föreskrift i de olika avlöningsreglementena förebygga,
att så småningom under skilda former skulle komma att insmyga sig
avlöningsförmåner vid sidan av vad löneregleringen avsett.

Det vill synas revisorerna, att vid införandet av det nya avlöningssystemet
för kommunikationsverken och den civila statsförvaltningen i övrigt — med
undantag av länsstyrelserna — avsikten varit, att jämväl sportler av nu
ifrågavarande natur skulle upphöra att utgå. Ett stöd för denna uppfattning
hava revisorerna funnit i det förhållandet, att 1925 års riksdag i samband
med löneregleringen för landshövdingarna och befattningshavare vid länsstyrelserna
m. m. beträffande provision å försålda stämplar ansett sig böra
lämna särskilt medgivande, att dylik inkomst även efter den nya löneregleringens
ikraftträdande finge utgå till befattningshavare vid landsstaten, med
hänsyn bland annat till att stämpelprovisionen vore mycket ringa och endast
i undantagsfall överstege 1,000 kronor. Något dylikt medgivande har, såvitt
revisorerna kunnat finna, däremot icke lämnats andra befattningshavare med

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

7

nyreglerad avlöning. På grund härav och då, enligt vad som framgår av vad
ovan anförts, bestyret med stämpelbeläggningen och redovisningen av därför
inflytande medel torde få anses ingå i ifrågavarande befattningshavares
tjänståligganden, finna revisorerna, att stämpelprovisionen, som sedan år
1921 ökats med ungefär 75 procent, i förevarande fall icke vidare bör utgå
utan omedelbart indragas till statsverket.

Beträffande till befattningshavare vid länsstyrelserna utgående inkomst av
stämpelförsäljning, vilken inkomst sedan år 1924 utvisar en ökning med över
100 procent, anse revisorerna, att snara åtgärder böra vidtagas för avveckling
av densamma.

Det måste nämligen enligt revisorernas mening vara ägnat ingiva allvarliga
betänkligheter att, sedan statsmakterna principiellt utdömt sportelsystemet
såsom avlöningsform för statens befattningshavare, ett nytt sportelsystem
växer upp i en omfattning, som vid genomförandet av 1925 års lönereglering
för länsstyrelserna icke kunnat förutses.»

Över revisorernas ifrågavarande anmärkningar inhämtades yttranden från
generalpoststyrelsen, statskontoret och riksräkenskapsverket. Generalpoststyrelsen
framhöll därvid, att därest rätten till provision skulle fråntagas
här avsedda befattningshavare, fråga torde kunna uppstå om beredande åt
dem av felräkningspenningar för handhavandet av stämplar och likvider
för dem. Statskontoret yttrade, att stämpelprovisionen borde indragas beträffande
befattningshavare med nyreglerade löner. Vad anginge befattningshavare
vid länsstyrelserna, vilka tidigare uttryckligen berättigats uppbära
stämpelprovision, borde en maximering, förslagsvis till högst 1,000 kronor,
komma till stånd men för övriga befattningshavare vid länsstyrelserna borde
förmånen indragas. Riksräkenskapsverket ansåg sig med hänsyn till den
ändring av stämpelförordningen, som genomfördes år 1928, varigenom stämpelförsäljningen
blev ett tjänståliggande, ävensom till önskvärdheten av att
jämväl sportelinkomster av nu ifrågavarande slag i görligaste mån utmönstrades
ur det statliga avlöningssystemet, böra tillstyrka åtgärder i syfte att
begränsa eller helt avveckla nu utgående stämpelprovision till befattningshavare
med nyreglerad avlöning.

I anledning av vad revisorerna anfört uttalade riksdagen i sin skrivelse
den 6 juni 1935 (nr 279, punkten 5), bland annat, att riksdagen delade den
av revisorerna i frågan uttalade uppfattningen, vilken jämväl funnit stöd i
statskontorets och riksräkenskapsverkets yttranden, att bestyret med stämpelbeläggningen
och redovisningen av därför inflytande medel borde ingå
i vederbörande befattningshavares uppgifter i tjänsten, varför en avveckling
av nuvarande system borde ske. Riksdagen hemställde, att Kungl. Maj:t
ville taga under övervägande vad revisorerna anfört rörande provision vid
stämpelförsäljning.

Efter att sålunda lia redogjort för frågans läge uttalade 1936 års lönekommitté
såsom sin uppfattning, att extra inkomster av den natur, som kännetecknade
stämpelprovisionen, icke borde förekomma. Åtgärder för en avveckling
av stämpelprovisionen syntes böra vidtagas i samband med den förestående
löneregleringen.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Vid anmälan av proposition nr 263 till 1938 års riksdag med förslag till
civilt avlöningsreglemente m. m. uttalade jag min anslutning till lönekommitténs
uppfattning, att förmånen av stämpelprovision borde avvecklas. Då
emellertid en indragning av stämpelprovisionen förutsatte ändring av stämpelförordningen
syntes mig frågan böra beredas i och för avlåtande av förslag
till 1939 års riksdag. Därvid syntes ståndpunkt jämväl böra tagas till
den av kommerskollegium i yttrande över lönekommitténs förslag framförda
frågan, huruvida ej en avveckling av stämpelprovisionen borde ske allenast
successivt beträffande befattningshavare, som vid civila avlöningsreglementets
ikraftträdande ombesörjde stämpelförsäljning och i fortsättningen skulle
handhava sådant bestyr.

Sedan riksdagen i skrivelse den 8 juni 1938, nr 388, anmält sitt beslut i
anledning av förenämnda proposition nr 263, har avlöningsreglemente för
ordinarie tjänstemän vid den civila statsförvaltningen (civila avlöningsreglementet)
utfärdats den 4 januari 1939 (S. F. S. nr 8). Reglementet träder i
kraft den 1 juli 1939.

I en inom finansdepartementet upprättad promemoria rörande provision
för stämpelförsäljare har anförts följande:

Därest en avveckling av stämpelprovisionen, såsom kommerskollegium
ifrågasatt, anses böra ske allenast successivt, torde en tid av fem år kunna
anses lämplig för avvecklingen. Då emellertid stämpelprovisionen för vissa
befattningshavare uppgår allenast till mindre belopp, torde en successiv avveckling
beträffande sådana befattningshavare kunna anses obehövlig. En
gränsdragning torde kunna ske på så sätt, att rätten till provision helt upphör
den 1 juli 1939 för stämpelförsäljare, vilka för tiden 1 juli 1938—1 juli 1939
äro berättigade till stämpelprovision med belopp understigande 100 kronor.
För övriga stämpelförsäljare, å vilka civila avlöningsreglementet äger tilllämpning,
skulle provision utgå, första året, räknat från reglementets ikraftträdande,
med hela beloppet enligt nuvarande regler i 42 § stämpelförordningen,
andra året med 4A>, tredje året med 3h, fjärde året med 7» och femte
året med V6 av sagda belopp, dock att rätten till provision skulle upphöra
från och med det år, då provisionens belopp med tillämpning av nu angivna
beräkningsgrunder understege 100 kronor.

De tämligen detaljerade föreskrifter, som en dylik successiv avveckling
av stämpelprovisionen förutsätter, torde icke lämpligen kunna intagas i 42 §
stämpelförordningen. I stället kunde en allmän bestämmelse införas i nämnda
paragraf av innebörd, att Konungen ägde stadga undantag från paragrafens
regler. Med stöd av en dylik allmän bestämmelse skulle därefter detaljföreskrifterna
kunna meddelas i en särskild kungörelse.

Statskontoret har i infordrat yttrande över promemorian anfört följande:

Statskontoret har redan i sitt utlåtande rörande 1934 års statsrevisorers anmärkning
angående provision vid stämpelförsäljning uttalat, att stämpelprovisionen
borde indragas beträffande befattningshavare med nyreglerade löner.
Vad anginge befattningshavare vid länsstyrelse borde emellertid enligt ämbetsverkets
mening en maximering ske, förslagsvis till högst 1,000 kronor.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 20S.

9

Berörda undantag hade sin grund däri, att 1925 års riksdag i samband
med lönereglering för landshövdingarna och befattningshavare vid länsstyrelserna
m. m. beträffande provision å försålda stämplar ansett sig böra
lämna särskilt medgivande, att dylik inkomst även efter sagda lönereglerings
ikraftträdande finge utgå till befattningshavare vid landsstaten, med
hänsyn bland annat till att stämpelprovisionen vore mycket ringa och endast
i undantagsfall överstege 1,000 kronor. Sedan dess har emellertid beslutats
en ny lönereglering med giltighet från och med den 1 juli 1939. Vid sådant
förhållande synes det enligt ämbetsverkets mening icke påkallat att, på sätt
ovan sagts, göra undantag för länsstyrelsernas tjänstemän. Statskontoret
tillstyrker fördenskull det i remitterade promemorian framlagda förslaget,
dock med viss tvekan såtillvida, att ämbetsverket icke blivit fullt övertygat
om behövligheten av den föreslagna avvecklingstiden av fem år.

Statskontoret vill därjämte i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida icke
i samband med stämpelprovisionens avveckling beträffande nyreglerade
tjänster även bör tagas under omprövning motsvarande åtgärd ifråga om
de oreglerade tjänsterna. Såvitt statskontoret kan finna föreligger nämligen
principiellt sett knappast någon anledning att låta innehavare av sistberörda
slag av tjänster bibehållas vid ifrågavarande förmån, sedan lönen å
sagda tjänster i det övervägande flertalet fall genom högre dyrtidstillägg och
amian lönefyllnad kommit upp i samma lönenivå som motsvarande reglerade
tjänster. I varje fall torde en maximering av stämpelprovisionen till
tjänstemän å oreglerade tjänster böra tågås under övervägande.

Till den av 1936 års lönekommitté uttalade uppfattningen, att åtgärder-Deparfemen/sborde
vidtagas för avveckling av stämpelprovisionen, har jag, såsom i det chefenföregående
nämnts, redan tidigare givit min anslutning. Beträffande sättet
för avvecklingens genomförande har jag intet att erinra mot det förfarande,
som ifrågasatts i förut berörda promemoria. Jag föreslår sålunda, att befattningshavare,
å vilka civila avlöningsreglementet från och med den 1 juli
1939 kommer att äga tillämpning eller vilka anmält att de icke vilja underkasta
sig nämnda reglementes villkor och bestämmelser, icke skola erhålla
provision för försäljning av stämplar efter nämnda dag, därest de för tiden
1 juli 1938—1 juli 1939 allenast äro berättigade till provision med lägre
belopp än 100 kronor, samt att för övriga ifrågavarande befattningshavare
en femårig avvecklingsperiod tillämpas på sätt i promemorian angivits.

Till den i statskontorets yttrande berörda frågan örn indragning av pi''0-visionen även för stämpelförsäljare med oreglerad avlöning är jag icke
nu beredd att taga ståndpunkt.

I 42 § stämpelförordningen synes mig sålunda ett tillägg böra göras av
innebörd, att Konungen beträffande statliga befattningshavare äger förordna
örn inskränkning i eller undantag från paragrafens bestämmelser örn
rätt till provision. Med stöd av ett dylikt stadgande skulle därefter erforderliga
detaljföreskrifter i enlighet med här angivna grunder meddelas i en
särskild kungörelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 208.

2

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Förslag till förordning om särskilt undantag från skyldighet att
utgiva lagfartsstämpel och skatt för gåva efter laga skifte inom
vissa delar av Kopparbergs län.

Genom proposition nr 29 har Kungl. Maj:t förelagt innevarande års riksdag
förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 17 juni 1932
(nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län. Förslaget undanröjer nu förefintliga hinder
mot sammanläggning till en fastighet av fastigheter som tillhöra makar
var för sig eller innehavas med olika rätt i äktenskapet. Enligt förslagets
bestämmelser, upptagna såsom ett nytt andra stycke i 10 §, må under
skifte enligt nämnda lag, där laga hinder eljest icke möter, fastigheter varom
nyss sagts med makarnas samtycke sammanläggas till en fastighet, såframt
makarna träffa avtal, vari bestämmes, ifall genom sammanläggningen
en fastighet bildas av fastigheter som tillhöra ena maken enskilt och såsom
giftorättsgods, att fastigheten skall i sin helhet vara den makens enskilda
egendom eller giftorättsgods, eller ifall en fastighet bildas av fastigheter
som tillhöra makarna var för sig, att fastigheten skall utgöra egendom, däri
makarna äga var sin andel såsom enskild egendom eller giftorättsgods. Vardera
makens andel skall utgöra hälften, där cj annat bestämts i avtalet. Är
äldre giftermålsbalken tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden, må
fastighet bildas genom sammanläggning av enskild egendom med samfälld
eller av vardera maken enskilt tillhörig egendom, såframt genom avtal mellan
makarna bestämmes, alt fastigheten skall utgöra samfälld egendom.

Vid anmälan av berörda proposition anförde chefen för justitiedepartementet,
att avtal, som avsåges i förslaget, kunde tänkas föranleda skyldighet
att utgiva lagfartsstämpel och i enstaka fall gåvoskatt. Det syntes föreligga
anledning att taga i övervägande huruvida icke viss befrielse från sådan
skyldighet i förevarande fall borde medgivas.

I en inom finansdepartementet upprättad promemoria rörande sistnämnda
fråga har bland annat anförts följande:

»Tydligt är att genom avtal som avses med förevarande förslag ena
maken kan erhålla större andel än förut i den fasta egendomen såsom helhet
betraktad, i följd varav avtalet kan komma att innefatta gåva. En sådan
överflyttning av fast egendom från ena maken till den andra torde medföra
skyldighet för makarna att utgiva lagfartsstämpel, i enstaka fall därjämte
gåvoskatt. Denna skyldighet innebär hinder för att de nya bestämmelserna
bliva i önskvärd utsträckning tillämpade och medför även behov
av att de olika fastighetsandelarna underkastas värdering — en åtgärd som
med hänsyn till ägosplittringens omfattning är förenad med icke obetydlig
tidsutdräkt och omgång. Med hänsyn härtill synes frihet från att ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 208. 11

giva lagfartsstämpel och gåvoskatt böra åtnjutas för fång i förevarande
fall.

Den sålunda förordade friheten från att erlägga lagfartsstämpel synes icke
böra föranleda ändring i den skyldighet att utgiva sådan stämpel som eljest
förelegat därest det fång som här avses icke funnits. Att märka är, att
genom lag den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart
inom vissa delar av Kopparbergs län ett särskilt lagfartsförfarande införts
i samband med laga skifte inom samma delar. På grund därav
lia föreskrifter rörande lagfartsstämpel meddelats i förordningen den 26
juni 1933 (nr 379) med särskilda bestämmelser om stämpelavgift i samband
med ansökan örn lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län. 1 förordningen
göres åtskillnad mellan det fall, då upplysning saknas örn fång,
varigenom vederbörande egendom åtkommits, och det, då sökanden vid
skiftet redovisats såsom ägare på grund av känt fång. Sökes ej efter verkställt
laga skifte lagfart enligt den särskilda lagfartslagen, skall fånget stämpelbeläggas
efter allmänna regler.

Erforderlig föreskrift om frihet från skattskyldighet i här avsedda fall
torde, med hänsyn till bestämmelsernas lokala begränsning, böra upptagas
i en särskild förordning.»

Statskontoret, som den 8 februari 1939 avgivit infordrat yttrande över
promemorian, har under hänvisning till det allmännas intresse av att berörda
nya bestämmelser om sammanläggning bleve i största möjliga utsträckning
tillämpade, förklarat sig icke hava något att erinra mot stämpelfrihet
för ifrågavarande fång.

Riksdagen har i skrivelse den 25 februari 1939, nr 58, anmält, att riksdagen
bifallit förutnämnda proposition nr 29.

Även enligt min mening bör, då makar träffat avtal enligt de nya bestämmelserna
i 10 § lagen den 17 juni 1932, nr 223, befrielse medgivas från
den skyldighet att utgiva lagfartsstämpel eller skatt för gåva, som kunnat
föreligga på grund av att ena maken enligt avtalet erhållit stone andel än
förut i makarnas fasta egendom. På sätt i promemorian anmärkts avses
däremot icke att göra någon ändring i eljest gällande särskilda regler om
skyldighet att erlägga lagfartsstämpel efter laga skifte inom vissa delar av
Kopparbergs län.

Förslaget att ifrågavarande bestämmelse örn stämpel- och skattefrihet
meddelas i en särskild förordning finner jag mig böra förorda.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att inom finansdepartementet
upprättade förslag till dels förordning om ändring i vissa delar
av förordningen den J9 november 191A (nr 383) angående stämpelavgiften,
dels ock förordning örn särskilt undantag frän skyldighet att utgiva lagfartsstämpel
och skatt för gåva efter laga skifte inom vissa delar av Kopparbergs
län måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Departements chefen.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

B. W(erneman.

397625. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.