Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
1
Nr 204.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa den statsunderstödda
vattenavlednings- och avdikningsverksamheten
berörande frågor; given Stockholms slott den
10 mars 1939.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
för jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 mars 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, vissa den
statsunderstödda vattenavlednings- och avdikningsverksamheten berörande
frågor samt anför.
Bland de åtgärder till höjande av jordbrukets avkastningsförmåga, vilka
företagas med stöd från det allmännas sida, intager verksamheten för jordens
torrläggning en framskjuten plats. Initiativet till denna verksamhet
togs ursprungligen av hushållningssällskapen, men redan tidigt fästes jämväl
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 204. 1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 204-
statsmakternas uppmärksamhet vid vikten och nödvändigheten av jords torrläggning,
såväl för att höja den odlade jordens fruktbarhet som ock för att
bereda möjlighet till åkerarealens utökning genom nyodling. Till att börja
med gåvo statsmakterna sitt stöd åt verksamheten på så sätt att särskilda
tjänstemän, agronomer, anställdes för planläggning av torrläggningsföretag.
Snart nog vidtogo emellertid statsmakterna jämväl på annat sätt åtgärder
till stödjande av verksamheten. Från början av 1840-talet har sålunda riksdagen
ställt medel till Kungl. Maj:ts förfogande, till en början i form av lån
men senare dessutom genom bidrag utan återbetalningsskyldighet.
Antalet agronomtjänster ökades efter hand, varjämte såsom tjänstebiträden
åt agronomerna antogos elever, benämnda stipendiater, till vilkas
avlönande bidrag delvis utgick av allmänna medel. Vid 1865—1866 års
riksdag ökades antalet förrättningsmän, vilka alltsedan år 1863 benämndes
lantbruksingenjörer, från förutvarande nio till tolv. Sedermera har antalet
lantbruksingenjörstjänster ytterligare ökats, så att det för närvarande uppgår
till 24. Därjämte äro med understöd av statsmedel inom torrläggningsverksamheten
anställda extra lantbruksingenjörer, lantbruksstipendiater och vissa
tjänstebiträden.
Fram till 1865 hade befogenhet att avgiva utlåtande i rättstvister berörande
avdikningsföretag tillkommit endast lantmätarna, vilka i icke ringa
omfattning planlade vattenavlednings- och täckdikningsföretag. I och med utfärdandet
av det första reglementet för lantbruksingenjörerna år 1865 erhöllo
dessa samma befogenhet i nyssnämnda hänseende som lantmätarna. Sedan
lantmätarnas tid därefter i allt större omfattning kom att upptagas av andra
uppgifter, såsom skiftesförrättningar m. m., övertogs arbetet med planläggning
av torrläggningsföretag till övervägande del av lantbruksingenjörerna.
Sedan staten sålunda genom anställda tjänstemän tagit hand om ledningen
av verksamheten för jords torrläggning, upphörde hushållningssällskapen
med arbetet för planläggning av torrläggningsföretag. Enstaka hushållningssällskap
utförde visserligen i mindre omfattning genom länsagronomer
sådan planläggning, men i stort sett inskränktes hushållningssällskapens
insats pä området till att omfatta upplysningsverksamhet bland jordbrukarna.
Ett nytt initiativ togs emellertid av hushållningssällskapen genom anställande
i åtskilliga sällskaps tjänst av dikningsförman med uppgift att under
förrättningsmans ledning handhava utförandet av täckdikningsarbeten.
Dikningsförmansinstitutionen, som knappast har någon motsvarighet i annat
land, har varit och är av stor betydelse, varför ock statsmakterna numera
lämna bidrag till sällskapen för anställande av sådana förmän. Antalet i
hushållningssällskapens tjänst anställda dikningsförmän uppgick år 1934
till 145.
De först i statens tjänst anställda agronomerna och lantbruksingenjörerna
hade, liksom fortfarande är fallet, även till uppgift att tillhandagå landets
jordbrukare med råd på det egentliga jordbrukets område, exempelvis i frågor
rörande jords odling och indelning till omloppsbruk och dylikt.
Efter hand och fram emot sekelskiftet inträdde emellertid en ändring i
Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 3
fråga om statens och hushållningssällskapens verksamhet för jords torrläggning.
Lantbruksingenjörernas arbete hade vid denna tid alltmera kommit att
inriktas på planläggning av avlopp, nämligen vattenavledningsföretag för
samfälligheter m. m., uppgifter, som redan då nått en avsevärd omfattning
och sedan dess ytterligare ökats, under det att deras arbete såsom rådgivare
i egentliga jordbruksfrågor samt såsom förrättningsmän för planläggning av
täckdikningsföretag och ledning av sådana företags utförande var av jämförelsevis
ringa omfattning. Utvecklingen gick därefter vidare i denna riktning,
så att under första decenniet av innevarande århundrade lantbruksingenjörernas
verksamhet på sistnämnda områden i förhållande till det föreliggande
behovet företedde obetydlig omfattning.
I vårt lands slättbygder med övervägande svårgenomsläpplig jord i svag
marklutning utgör upptagandet av avlopp till huvudsaklig del endast en
förberedande åtgärd för åkerjordens ur växtodlingssynpunkt ändamålsenliga
torrläggning. För vinnande av full torrläggning är det ofrånkomligt, att, sedan
avlopp upptagits, jorden därjämte täckdikas. De stora kostnader, som avloppen
kräva från den enskildes och det allmännas sida, komma icke att
medföra avsett gagn, därest täckdikning icke mera allmänt utföres.
Den brist i fråga om torrläggningsverksamheten, som eftersättandet vid
denna tid av täckdikningen medförde, framstod tydligt för på jordbrukets
område ledande män. Men även i annat hänseende ansåg man, att en brist
förelåg, nämligen däri, att täckdikning ofta utfördes utan plan och utan
kontroll, i vilket fall den icke erhöll den effektivitet och varaktighet, som
måste krävas. En bättre ordning i berörda avseenden inträdde, då ett flertal
hushållningssällskap började att taga hand om och organisera täckdikningsverksamheten
inom respektive län. Sällskapen uppdrogo därvid till
någon i sin tjänst anställd länsagronom eller jordbrukskonsulent att, samtidigt
som han genom upplysning verkade för jords ändamålsenliga torrläggning,
bearbetning och användning m. m., utföra planläggning av täckdikningsföretag
samt att leda och kontrollera dessa arbetens utförande.
Denna utveckling har sedermera i avsevärd grad befordrats, bland annat
genom den verksamhet, som under åren 1918—1922 utövades av Statens
odlingsorganisation. Denna organisation grundades av statsmakterna med
uppgift att i främsta rummet verka för täckdikning av ofullständigt torrlagd
åkerjord ävensom för nyodling och beteskultur, allt i avsikt att i möjligaste
mån genom ökning av jordbrukets produktion motverka den under kristiden
uppkomna livsmedelsbristen. Då tillgång till förrättningsmän för planläggning
av täckdikningsföretag i erforderlig omfattning saknades, föranstaltade
ledningen av odlingsorganisationen om anordnande av en kurs för vidare
utbildning i kulturtekniskt hänseende av sådana jordbrukskonsulenter och
agronomer, vilka icke i erforderlig grad specialiserat sig för arbete på området.
Efter odlingsorganisationens upphörande fortsattes arbetet för jords täckdikning
av hushållningssällskapen.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 204-
Under de senaste årtiondena har utvecklingen på torrläggningsverksamhetens
område alltmera gått i riktning mot en uppdelning av de olika arbetsuppgifterna
mellan staten och hushållningssällskapen. Lantbruksingenjörernas
arbete har kommit att i allt större omfattning tagas i anspråk för diknings-,
vattenavlednings- och invallningsföretag samt medverkan vid vattenregleringar,
undet det att upplysningsverksamheten och det huvudsakliga
arbetet med täckdikningsföretags planläggning samt ledningen av dessa arbetens
utförande alltmera övergått till jordbrukskonsulenterna. Den ojämförligt
största delen av täckdikningsverksamheten handhaves numera av
hushållningssällskapen.
Hushållningssällskapens arbete för åkerjordens täckdikning har av statsmakterna
understötts i olika hänseenden, bland annat därigenom, att till
sällskapen uppdragits utdelandet av statslån och statsbidrag till täckdikning,
planlagd och utförd under ledning antingen av lantbruksingenjör eller av i
hushållningssällskapens tjänst anställd länsagronom eller jordbrukskonsulent.
Ävenså lämnar staten bidrag till bestridande av hushållningssällskapens utgifter
för förmedling av täckdikningslån samt till avlönande av i sällskapens
tjänst anställda dikningsförmän. För utbildning av förrättningsmän för
täckdikning har staten anordnat kulturtekniska kurser, avsedda för agronomer,
jordbrukskonsulenter och lantbruksingenjörsaspiranter. Likaledes har
av staten anordnats kurser för utbildning av dikningsförmän. I den mån
särskilt beviljade anslag varit otillräckliga för verksamheten i fråga, och
hushållningssällskapen således för denna anlitat till dem av statsmedel anvisade
allmänna anslag, har så kunnat ske utan erinran från statens sida.
Den enligt nu angivna linjer bedrivna jordförbättringsverksamheten synes
i flertalet fall ha fungerat tillfredsställande och alltså torde i stort sett valuta
ha erhållits för de av det allmänna för verksamhetens genomförande tillskjutna
medlen. Emellertid ha, speciellt i vad angår vattenavlednings- och
avdikningsverksamheten, tid efter annan framställts yrkanden och förslag
rörande såväl organisatoriska som andra förändringar beträffande samma
verksamhet.
Sålunda hemställde 1932 års riksdag i skrivelse nr 334, under åberopande
av jordbruksutskottets utlåtande nr 80, att Kungl. Majit ville låta verkställa
utredning rörande frågan om ett enklare förrättningsförfarande beträffande
statsunderstödda dikningsföretag av mindre omfattning ävensom framlägga
för riksdagen de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Genom beslut den 8 juli 1932 anbefallde Kungl. Majit lantbruksstyrelsen
att skyndsamt verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen samt att
därmed jämte förslag i ämnet inkomma till Kungl. Majit.
Vidare anmodades lantbruksstyrelsen genom remiss den 10 augusti 1932
att avgiva yttrande med anledning av en utav styrelsen för Föreningen Lantbruksingenjörsassistenter
i skrivelse den 1 augusti 1932 gjord anhållan bland
annat att i samband med nyssberörda utredning måtte utredas frågan örn ett
bättre utnyttjande av den befintliga assistentkåren, särskilt förste assistenter,
för mera kvalificerat arbete inom lantbruksingenjörsverksamheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
5
Genom beslut den 4 november 1932 överlämnades slutligen till lantbruksstyrelsen
för att tagas i betraktande vid verkställandet av nämnda utredning
vissa av länsstyrelserna i Göteborg och Bohus samt Södermanlands och Kalmar
län år 1919 gjorda framställningar om förändrad indelning av lantbruksingenjörsdistrikten
jämte av lantbruksstyrelsen, 1917 års lantmäterikommission
och statskontoret avgivna yttranden över sagda framställningar.
Med anledning av hemställan från Örebro läns hushållningssällskap i skrivelse
till Kungl. Majit den 11 december 1929 om statsbidrag för anställande
hos hushållningssällskapen av assistenter vid täckdikningsarbeten anförde
lantbruksstyrelsen i remissutlåtande den 2 december 1930, att styrelsen ifrågasatte,
huruvida den nuvarande organisationen av täckdikningsverksamheten
uppfyllde de anspråk, vilka med hänsyn till ändamålsenlighet och en av
allmänna sparsamhetssynpunkter påkallad återhållsamhet i fråga om de statliga
utgifterna borde ställas på densamma, samt att styrelsen på grund härav
funne hithörande frågor böra göras till föremål för närmare utredning
särskilt med hänsyn till i vad mån och under vilken form staten borde i fortsättningen
engagera sig för ifrågavarande verksamhet. Tillika förmälde
lantbruksstyrelsen sig hava för avsikt att efter åvägabringande av en sådan
utredning inkomma till Kungl. Majit med de förslag i ämnet, som därav kunde
föranledas. Den 28 oktober 1932 beslöt Kungl. Majit, att ifrågavarande
framställning från örebro läns hushållningssällskap ej skulle föranleda annan
Kungl. Majits åtgärd, än att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till
lantbruksstyrelsen för att tagas i övervägande vid verkställandet av den av
styrelsen omförmälda utredningen rörande täckdikningsverksamhetens organiserande;
och skulle sagda utredning slutföras så snart ske kunde.
I skrivelse den 22 maj 1934 anförde härefter lantbruksstyrelsen, att det utredningsarbete,
som sålunda anförtrotts åt styrelsen och vilket enligt vad styrelsen
ansåge lämpligen borde utföras i ett sammanhang, kunde förutses komma
att erhålla betydande omfattning och räckvidd. På anförda skäl och då
de anbefallda utredningarna icke borde ytterligare uppskjutas ifrågasatte
lantbruksstyrelsen, huruvida icke utredningsarbetet borde uppdragas åt
av Kungl. Majit särskilt utsedda personer.
Den 15 juni 1934 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla fem utredningsmän för att verkställa utredning och avgiva
förslag rörande den med statsmedel bedrivna avdiknings- och täckdikningsverksamheten
och därmed sammanhängande spörsmål. Vid detta ärendes
anmälan inför Kungl. Majit anförde dåvarande departementschefen, statsrådet
Sköld, efter att hava redogjort för de nyssberörda framställningarna och
besluten, bland annat, följande:
Jag delar lantbruksstyrelsens uppfattning rörande lämpligheten av att förenämnda
utredningar utan uppskov slutföras. Möjligheterna för att arbetet
skulle inom den närmaste tiden kunna verkställas inom lantbruksstyrelsen
äro på skäl, styrelsen anfört, icke stora. Jag förordar därför att, med återkallande
av de lantbruksstyrelsen givna uppdragen, utredningsarbetet i frå
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
ga anförtros åt särskilda utredningsmän. Beträffande de uppgifter, vilka sålunda
skola ankomma på utredningsmännen, må framhållas följande.
I anslutning till vad i förenämnda riksdagsskrivelse den 10 juni 1932 anförts
rörande ett förenklat förrättningsförfarande vid statsunderstödda dikningsföretag
av mindre omfattning bör, i samband med utredning och uppgörande
av förslag härutinnan, övervägas särskilda villkor och bestämmelser i
fråga örn understöd av statsmedel till sådana företag. Samtidigt böra emellertid
tagas under övervägande åtgärder syftande till en enklare och billigare
handläggning jämväl av de större företagen. Hinder bör ej heller möta att,
örn under utredningen anledning därtill finnes föreligga, gällande bestämmelser
angående statsunderstöd åt sistsagda företag även i övriga hänseenden göras
till föremål för överarbetning. Vid utredningen bör naturligtvis beaktas
angelägenheten av — såväl då det gäller smärre som beträffande större företag
— att ett i och för sig önskvärt förenklande av förrättningsförfarandet
icke sker genom eftersättande av den noggrannhet och tillförlitlighet, som hänsynen
till dels statens intresse såsom understödjare av företagen dels ock såväl
deltagarnas eget som även utanför företagen stående, därav berörda fastighetsägares
och andras intresse skäligen kräver.
Kravet på enklare former för torrläggningsförrättningarnas handläggning
sammanhänger delvis med en önskan att åstadkomma större skyndsamhet vid
ärendenas behandling. Denna fråga bör vid utredningen beaktas, därvid bland
annat böra övervägas åtgärder för underlättande av en snabbare handläggning
hos de myndigheter, på vilka den närmare befattningen med statens låne- och
bidragsverksamhet på området ankommer. I samband med förevarande
spörsmål bör undersökas, huruvida landets nuvarande uppdelning i lantbruksingenjörsdistrikt
är den med hänsyn till de lantbruksingenjörerna åvilande
göromålen mest lämpliga. Förslag till ändringar i härutinnan gällande
grunder bör, i den mån sådana ändringar kunna finnas påkallade, framläggas.
Övervägas bör tillika huruvida —- utöver vad som kan följa av utredningen
örn torrläggningsföretagen •—■ åtgärder kunna vara erforderliga för beredande
av lättnad i lantbruksingenjörernas arbetsbörda. I detta sammanhang
böra jämväl upptagas till prövning möjligheterna för ett bättre utnyttjande
av assistenterna hos lantbruksingenjörerna, på sätt styrelsen för föreningen
lantbruksingenjörsassistenter i sin omförmälda skrivelse anfört. Förslag
i de hänseenden, vartill nu berörda överväganden kunna föranleda, böra
utarbetas.
Den av lantbruksstyrelsen upptagna frågan örn organiserandet av den med
statsmedel understödda täckdikningsverksamheten äger flera beröringspunkter
med de spörsmål, vilka enligt det nu anförda böra bliva föremål för utredning.
Det synes därför naturligt, att den behandlas i samband med dessa. Av
lantbruksstyrelsen företagen undersökning har givit vid handen, att resultatet
av nyssnämnda verksamhet icke motsvarar, vad man med hänsyn till de
krav, sagda verksamhet ställer på statskassan, skäligen borde kunna fordra,
härvid bortsett från de statsbidrag utan återbetalningsskyldigliet, som utanordnats
från och med innevarande budgetår. Utredningen torde böra inriktas
på att söka avhjälpa berörda missförhållanden. Det torde emellertid bliva
nödvändigt att härutinnan framgå med stor försiktighet. Vid utarbetande av
förslag till ändringar i gällande bestämmelser i ämnet bör tillses att bestämmelserna
så avvägas, att de icke motverka igångsättande av i och för sig nyttiga
och önskvärda täckdikningsföretag.
Förutom vad därom anförts i de för de sakkunnigas arbete sålunda lämnade
direktiven lia jämväl från andra håll framställts anmärkningar mot den
nuvarande organisationen av torrläggningsverksamheten. Av dessa torde här
böra erinras om följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
7
Såväl i den år 1927 som i den år 1932 avgivna berättelsen av riksdagens
revisorer riktades kritik mot det sätt, varpå lantbruksingenjörerna handhade
dem anförtrodda uppdrag. Sålunda hade revisorerna uppmärksammat åtskilliga
vattenavlednings- och sjösänkningsföretag av större omfattning, vilka
utfallit ogynnsamt i ekonomiskt hänseende, med påföljd att vederbörande intressenter
råkat i nödläge samt måst vända sig till staten med begäran örn bistånd.
Enligt revisorernas mening vore orsaken till företagens misslyckande
ej sällan beroende av att vederbörande förrättningsmän icke iakttagit den
omsorg och grundlighet vid handläggningen av de dem anförtrodda uppdragen,
som varit påkallad för att intressenterna från början skolat erhålla någorlunda
riklig utgångspunkt för bedömande av företagets ekonomiska förutsättningar
och lämpligaste sättet för dess utförande. Av denna anledning
ansågo revisorerna följande förhållanden böra göras till föremål för närmare
undersökning:
1) i vad mån en bättre kontroll från lantbruksstyrelsens sida över lantbruksingenjörernas
förrättningar vore möjlig att åstadkomma,
2) huruvida lantbruksingenjörernas kompetens kunde anses tillräcklig
för bedömande av alla de spörsmål, som vid torrläggningsföretag influerade
på resultatet,
3) huruvida de för lantbruksingenjörerna gällande lönebestämmelserna,
vilka gjorde vederbörande tjänsteman i inkomstavseende till väsentlig del
beroende av mångfalden av de förrättningar, han kunde förskaffa sig och
hinna avverka, vore ändamålsenliga, samt
4) huruvida bestämmelserna angående statsunderstöd till förrättningskostnader
vid torrläggningsföretag borde revideras.
Vidare har jämväl Svenska mosskulturföreningen framställt vissa anmärkningar
mot den nuvarande ordningen för handläggning av förrättningar avseende
vattenavledningsföretag. De från detta håll framkomna anmärkningarna
lia i huvudsak gått ut på, att vid torrläggning av särskilt torv- och gyttjemarker
tillräcklig uppmärksamhet hittills icke ägnats åt betydelsen av att sådana
marker, innan desamma torrlädes, bleve föremål för fullt tillförlitliga
förundersökningar för konstaterande av deras värde ur odlingssynpunkt.
Lantbruksingenjörerna och gode männen saknade enligt föreningens mening
den kompetens, som vore oundgängligen erforderlig för bedömandet av nämnda
fråga. De olägenheter, som efter hand framkommit vid en del utförda
torrläggningsföretag, vilka sedermera visat sig ur ekonomisk synpunkt ogynnsamma,
kunde just föras tillbaka på ofullständiga markundersökningar vid
företagens tillkomst.
Slutligen må i detta sammanhang nämnas en vid 1936 års riksdag inom
andra kammaren väckt motion (nr 373), i vilken påyrkades sådan ändring
i de gällande bestämmelserna angående bidrag ur avdikningsanslaget och
lån från avdikningslånefonden, att jordbrukskonsulent måtte godkännas såsom
förrättningsmän för uppgörande av förslag till smärre avdikningsföretag,
för vilka bidrag eller lån söktes.
8
Kungl. Majlis proposition nr 204.
Såsom jag vid anmälan av årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln
under punkt 5, erinrat, avlämnade de jämlikt det nyssnämnda bemyndigandet
tillkallade utredningsmännen — 193A års avdikningssakkunniga1 — den
28 december 1936 betänkande med förslag angående den statsunderstödda
vattenavlednings- och avdikningsverksamheten samt därmed sammanhängande
spörsmål (Statens off. utredn. 1937: 8).
De sakkunniga ha, efter att ha lämnat en historisk överblick ävensom en
ingående redogörelse för dels den nuvarande verksamheten under statens
direkta ledning, dels ock hushållningssällskapens verksamhet för jords torrläggning,
berört torrläggningsverksamhetens förutsättningar och betydelse för
framtiden. I dessa delar torde jag få hänvisa till betänkandet.
Härefter ha de sakkunniga redogjort för, utom andra, de av mig nyss berörda,
i form av anmärkningar, yrkanden och förslag påtalade bristerna i
den nuvarande organisationen och därom anfört, att de sakkunniga funne de
mot denna organisation ävensom nu gällande ordning för vattenavledningsoch
täckdikningsärendenas behandling gjorda erinringarna vara i många
hänseenden berättigade. Enligt de sakkunnigas mening vore det påtagligt,
att allvarliga brister för närvarande vidlådde såväl vattenavlednings- som
täckdikningsverksamheten, samt att förbättringar i skilda hänseenden borde
genomföras för att verksamheten på dessa områden skulle kunna fylla de
krav, som man numera måste uppställa å densamma. De sakkunniga ansåge
sig därvid kunna sammanfatta de framkomna önskemålen i fråga om
förbättringar i den nuvarande organisationen för torrläggningsverksamheten
i följande punkter:
1) anordnande av ett enklare och billigare förrättningsförfarande vid statsunderstödda
torrläggningsföretag, särskilt beträffande sådana av mindre omfattning;
2)
åstadkommande av snabbare handläggning av torrläggningsärendena
såväl på de olika lantbruksingenjörsdistrikten som hos de myndigheter, vilka
handhava statens låne- och bidragsverksamhet på detta område;
3) beredande för vägintresset av ökat inflytande vid handläggningen av
torrläggningsärende, som berör allmän väg;
4) tillgodoseende i möjligaste mån av kravet att understöd av statsmedel
må ifrågakomma till utförande av torrläggningsföretag endast under förutsättning,
att dessa befinnas vara ändamålsenliga och ekonomiskt försvarbara;
5)
skapande av bättre kontroll från statens sida över såväl vattenavlednings-
som täckdikningsverksamheten ävensom ordnande av ett närmare
samarbete mellan de inom dessa verksamhetsgrenar sysselsatta förrättningsmännen;
samt
1 Utredningsmännen voro landshövdingen A. B. Gärde, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens
andra [kammare, lantbrukaren O. L. Carlström, professorn vid lantbrukshögskolan G. il.
Flodkvist och byråchefen i lantbruksstyrelsen L. O. Fredholm. Vidare deltog i utredningsarbetet,
för såvitt detsamma angick frågor av övervägande juridisk och vattenrättslig natur, vattenrättsdomaren
greve H. A. H. Hamilton.
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
9
6) förbättring av anställningsförhållandena och lönevillkoren för de hos
lantbruksingenjörerna anställda tjänstebiträdena.
I vad de sakkunnigas förslag gå ut på vidtagande av åtgärder, ägnade att
tillgodose de under punkterna 1) och 3) omförmälda önskemålen har, såsom
jag jämväl erinrat vid anmälan av punkten 5 i statsverkspropositionen,
Kungl. Majit på chefen för justitiedepartementets föredragning den 3 november
1938 beslutat förelägga riksdagen förslag till därav betingade ändringar
i vattenlagen (proposition nr 9).
För ett förverkligande av de övriga nyss omförmälda önskemålen lia de
sakkunniga framlagt förslag, vilka gå ut på att
dels åstadkomma snabbare handläggning hos myndigheterna av torrlägg -ningsärendena,
dels bättre tillgodose ekonomiska synpunkter vid torrläggningsföretagens
understödjande med statsmedel samt
dels genomföra fullständig omläggning av lantbruksingenjörernas och deras
biträdens anställnings- och avlöningsförhållanden.
De sakkunniga lia vidare diskuterat olika linjer för torrläggningsverksamhetens
organisation och därvid till skärskådande upptagit tre olika alternativ,
innebärande dels torrläggningsverksamhetens inordnande i sin helhet under
hushållningssällskapen, dels torrläggningsverksamhetens ställande i sin
helhet direkt under statlig ledning dels slutligen bibehållande av nuvarande
uppdelning av verksamheten på lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen.
På denna punkt ha bland de sakkunniga yppats skiljaktiga meningar.
Sålunda har byråchefen Fredholm reserverat sig till förmån för det andra
alternativet, medan professorn Flodkvist väl instämt med majoriteten i dess
förordande av det tredje alternativet men reserverat sig beträffande delar
av motiveringen och därjämte yttrat särskild mening i fråga om utbildningen
av den i verksamheten sysselsatta personalen.
Därjämte har riksdagsmannen Carlström anmält avvikande mening, beträffande
vissa detaljfrågor samt härutöver i sitt särskilda yttrande anfört
vissa principiella synpunkter vidkommande den ifrågavarande verksamheten.
Han har därutinnan anfört i huvudsak följande.
Ur direktiven för de sakkunnigas uppdrag såväl som ur de framställningar
från skilda håll, som kommittén sedermera under sitt arbete haft
att taga hänsyn till, framkomma i själva verket tvenne i viss mening mot
varandra stridande önskemål. Å ena sidan anbefalles en skyndsammare
handläggning och förenklat förfarande vid förrättningarnas utförande, vilket
i sin tur kan tänkas leda till utökade kostnader för staten, och å andra
sidan framhålles vikten av större varsamhet vid företagens planerande och
ett sparsammare tillmätande av statens bidrag till desamma. Det förstnämnda
önskemålet förestavas förnämligast av intresset hos sakägare i mindre
företag att snabbt och utan större omgång få dessa beviljade, då i alla
händelser någon större risk av ekonomisk innebörd icke kan uppstå, även
om resultatet av arbetet blir mindre tillfredsställande. Det andra önskemålet
gäller väl i första hand de större företagen, inom vilkas område man
under senare åren gjort ganska nedslående erfarenheter i fråga om bärig
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
heten av desamma, och örn vilkas handläggning såväl riksdagen som statsrevisorerna
vid upprepade tillfällen uttalat stark kritik.
Vad de mindre företagen beträffar så är det väl möjligt, att även bland
dessa ett och annat kan visa sig mindre lyckat, och vad de allra minsta företagen
angår, där sakägaren själv till största del utför arbetet, kan det
ej sällan vara så, att statens bidrag ger ett välkommet tillfälle till arbetsförtjänst,
som oavsett resultatet ur ren odlingssynpunkt väl kan försvaras.
Å andra sidan kan, för ägaren av ett s. k. ofullständigt jordbruk, utökandet
av arealen med några tunnland odlingsbar jord vara önskvärt, även om det
i och för sig icke kan sägas vara ett bärigt företag strängt ekonomiskt sett.
För bedömandet av, efter vilka linjer man bör gå fram i fråga örn torrläggningsverksamhetens
ordnande för de närmaste årtiondena, är det givetvis
angeläget att söka bilda sig en mening om, hur ur det allmännas synpunkt,
takten och omfånget av denna verksamhet med stöd av statsmedel
bör bedrivas. I detta avseende kan emellertid under nuvarande förhållanden
på jordbruksproduktionens område skilda uppfattningar framkomma. Ett
resonemang i detta hänseende måste alltid röra sig med vissa »obekanta»
och summan av de sakkunnigas uttalande örn denna sak har blivit, att verksamheten
bör som hittills fortgå och erhålla statligt stöd efter ungefärligen
samma bestämmelser som för närvarande. I detta instämmer jag, även örn
jag i fråga om motiveringen härför har en något betänksammare inställning
än de sakkunniga till problemet om utökandet av jordbruksproduktionen
här i landet med stöd av det allmänna i en tid, då statsmakterna, åtminstone
då det gäller vissa produktionsområden, måste ingripa reglerande
för att förhindra det prisfall å produkterna, som blir följden om överskottet
måste ut på världsmarknaden.
Någon nämnvärd risk för ett sådant överskott, vad vår jordbruksproduktion
totaliter angår, torde emellertid knappast åstadkommas genom en fortsatt
avdikningsverksamhet efter de linjer, som av de sakkunniga föreslås.
Genom ianspråktagande av redan odlad jord för den numera allmänt framryckande
beteskulturen torde den ytterligare arealutökning för växtodling,
som kan bli följden av fortsatt torrläggning av försumpad mark, till stor
del elimineras, och dessutom lärer, såsom de sakkunniga även framhållit,
»nya spadtag» få tagas för bevarande av redan förut avdikad mark åt växtodlingen,
vadan tillgången på sakkunnig personal för torrläggningsärenden
allt framgent torde vara i betydande utsträckning behövlig.
Emellertid kan, såsom förhållandena på jordbrukets område nu gestalta
sig, någon forcerad takt av denna verksamhet knappast anses motiverad
vare sig ur den enskildes eller det allmännas synpunkt. Snarare kan en viss
varsamhet med ökad noggrannhet i fråga om planläggning och utförande
av torrläggningsföretagen tillrådas. Och detta har varit övervägande anledningen
till att jag kunnat biträda förslaget till en omorganisation, som
avkopplar lantbruksingenjörerna från allt privat intresse av verksamheten,
ändock att man måste förutse en något minskad arbetstakt och en något
dyrbarare organisation för staten. Med hänsyn till de besvärligheter och
extra kostnader, som statsmakterna under senare åren haft med felkalkylerade
torrläggningsföretag, och de avsevärda svårigheter, som många sakägare
kommit i genom desamma, måste, örn rättelse hädanefter härutinnan
kan vinnas, en något kostsammare organisation mer än väl kunna försvaras.
Över de sakkunnigas förslag ha infordrade yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverlcet, allmänna civilförvaltningens
lönenämnd, vattenöverdomstolen och vattendomstolarna, väg- och
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
11
vattenbyggnadsstyrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan som åberopat yttrande
av högskolans lärarråd, samtliga länsstyrelser ävensom hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund,
Svenska mosskulturföreningen, Föreningen Statens lantbruksingenjörer,
Sveriges agronomförbund, Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter,
Föreningen Lantbruksingenjörsassistenter samt De anställdas centralorganisation
(Daco).
Av vad de sakkunniga sålunda anfört och föreslagit torde jag till Kungl.
Maj:ts skärskådande få upptaga dels den föreslagna omläggningen av lantbruksingenjörernas
och deras biträdens anställnings- och avlöningsförhållande,
dels ock förslagen att åstadkomma snabbare handläggning hos myndigheterna
av torrläggningsärendena ävensom att bättre tillgodose ekonomiska
synpunkter vid torrläggningsföretagens understödjande med statsmedel.
Ett av de sakkunniga i samband med förslaget till nya anställnings- och avlöningsbestämmelser
avgivet förslag till ny lantbruksingenjörstaxa torde, då
det synes mig kräva ytterligare överarbetning, icke för närvarande kunna
underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Ej heller synes mig skäl föreligga att annat än beträffande ett par detaljspörsmål
till närmare behandling upptaga vad de sakkunniga anfört och föreslagit
i fråga om olika linjer för torrläggningsverksamhetens organisation.
Bortsett från att vad de sakkunniga haft att anföra beträffande hushållningssällskapens
handhavande av täckdikningsverksamheten icke kan anses giva
vid handen, att på detta område föreligga missförhållanden, som kräva
statsmakternas åtgärder, lärer denna fråga vara så avhängig av spörsmålet
örn hushållningssällskapens framtida ställning och arbetsuppgifter, att
den icke lämpligen torde kunna behandlas i förevarande sammanhang. Sålunda
synes, bland andra, den av de sakkunniga och i åtskilliga yttranden
behandlade frågan om beredande av pensionsrätt åt de hos hushållningssällskapen
anställda dikningsförmännen icke nu böra bli föremål för Kungl.
Maj:ts avgörande.
Redan vid anmälan av den förenämnda punkten 5 i statsverkspropositionen
har jag anfört, att en av lantbruksstyrelsen till åtlydnad av Kungl. Maj:ts
den 22 januari 1937 givna anbefallning den 15 mars 1938 avlämnad utredning
med förslag i syfte att ernå rättelse beträffande förekommande missförhållanden
i avseende å kontrollen över torrläggningsföretags utförande —
över vilket förslag statskontoret den 31 december 1938 avgivit infordrat utlåtande
— icke för närvarande borde föranleda någon åtgärd.
Vidare får jag erinra örn, att Kungl. Maj:t den 11 juni 1937 bemyndigade
chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa
undersökning rörande de statsunderstödda torrläggningsföretagen för att
konstatera, i vilken omfattning kompletteringsarbeten kunde vara behövliga
och under vilka villkor statligt understöd borde utgå för arbeten av detta
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
slag, särskilt med hänsyn till möjligheterna att under tid av omfattande arbetslöshet
bereda ökad sysselsättning i produktiv verksamhet.
Jag får nu anmäla att de jämlikt detta bemyndigande tillkallade sakkunniga1
— vilka antagit benämningen torrläggningskommittén — den 24 februari
1939 inkommit med förslag till viss ändring av bestämmelserna för erhållande
av statsbidrag till förrättningskostnaderna för torrläggningsföretag.
Då detta förslag i viss mån anknyter till de avdikningssakkunnigas förslag
i vad detta rör spörsmålet om tillgodoseende av ekonomiska synpunkter
vid torrläggningsföretagens understödjande med statsmedel, torde detsamma
lämpligen böra prövas i samband med prövningen av sistnämnda förslag.
Organisationen.
Lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater.
Nuvarande anställnings- och avlöningsförhållanden.
Gällande lönereglering för statens lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer
och lantbruksstipendiater genomfördes år 1930. Bestämmelser härom
återfinnas — förutom i instruktionen den 26 januari 1923, nr 30, för
statens lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater
— ändrad genom kungörelsen den 27 juni 1930, nr 313 — i kungörelserna
den 27 juni 1930, nr 239 och 240, ävensom i den sistnämnda dag under
nr 303 utfärdade lantbruksingenjörstaxan. Dessa bestämmelser innebära
följande.
Lantbruksingenjörerna.
Antalet ordinarie lantbruksingenjörer är för närvarande 24, av vilka var
och en förestår ett lantbruksingenjörsdistrikt. Distrikten sammanfalla i stort
sett med länen, dock bilda Hallands län och södra delen av Älvsborgs län ett
distrikt samt Göteborgs och Bohus län tillika med Älvsborgs läns norra del
ett distrikt, varjämte Västerbottens och Norrbottens län äro fördelade på tre
distrikt sålunda att södra delen av Västerbottens län och norra delen av
Norrbottens var för sig utgöra ett distrikt, medan Västerbottens läns norra
och Norrbottens läns södra del tillsammans bilda ett distrikt.
Lantbruksingenjörernas stationsorter utgöras som regel av respektive residensstäder.
För det av Hallands och södra delen av Älvsborgs län bildade
distriktet är dock Halmstad stationsort, för det distrikt som består av Göteborgs
och Bohus län tillika med Älvsborgs läns norra del är stationsorten
Göteborg och i det av Västerbottens läns norra samt Norrbottens läns södra
del bildade distriktet är lantbruksingenjören stationerad i Skellefteå. Därjämte
är i Blekinge län stationsorten Torskors.
1 De sakkunniga äro: f. d. överstelöjtnanten C. J. Insulander, tillika ordförande, samt ledamöterna
av riksdagens andra kammare, redaktören Gustaf Karlsson och hemmansägaren Gust. E.
Andersson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
13
Lantbruksingenjör är befattningshavare å ordinarie stat samt utnämnes
efter ansökan, som insändes till lantbruksstyrelsen, av Kungl. Maj:t.
För att kunna antagas till lantbruksingenjör erfordras enligt 31 § omförmälda
instruktion att ha
1) minst två år haft anställning såsom lantbruksstipendiat i statens tjänst,
2) genomgått ettårig kurs vid ett av statens lantbruksinstitut enligt de närmare
bestämmelser, som meddelas av lantbruksstyrelsen,
3) genomgått kurs i rättskunskap till den omfattning, som lantbruksstyrelsen
äger bestämma,
4) minst ett år utfört praktiskt arbete vid olika slag av vattenbyggnads- och
torrläggningsarbeten, som av lantbruksstyrelsen prövas vara för ändamålet
lämpliga, samt däröver till lantbruksstyrelsen avgivit godkänd berättelse,
5) efter vunnen kompetens till anställning såsom lantbruksstipendiat minst
två år med lantbruksstyrelsens tillstånd tjänstgjort hos någon statens lantbruksingenjör
samt därvid enligt intyg av vederbörande lantbruksingenjör förvärvat
praktisk erfarenhet och skicklighet i alla de verksamhetsgrenar, vilka
tillhöra lantbruksingenjörsbefattning, samt
6) minst ett halvt år tjänstgjort såsom tekniskt biträde å agrikulturtekniska
byrån i lantbruksstyrelsen och därunder visat sig äga erforderliga kunskaper
och skicklighet för lantbruksingenjörstjänst.
Lantbruksingenjör åtnjuter avlöning enligt lönegraden B 21 å avlöningsreglementets
allmänna löneplan.
Kallortstillägg utgår till lantbruksingenjörerna i Umeå, Skellefteå och Luleå
med respektive 60, 120 och 195 kronor för år. Provisoriskt dyrortstillägg
åtnjutes av en var av lantbruksingenjörena i Östersund och Luleå med 240
kronor samt av lantbruksingenjören i Stockholm med 360 kronor.
Härjämte uppbära samtliga lantbruksingenjörer dyrtidstillägg enligt de för
befattningshavare vid reglerade verk gällande bestämmelserna.
I pensionshänseende tillämpas för lantbruksingenjör det pensionsunderlag,
som gäller för befattningshavare i 26 lönegraden.
Utöver förutnämnda löneförmåner äger lantbruksingenjör av sakägare uppbära
ersättning enligt lantbruksingenjörstaxan men har skyldighet att bestrida
huvuddelen av de med tjänsten förenade kostnaderna. Den behållna inkomsten
av dylika ersättningar varierar, på sätt i annat sammanhang närmare
skall belysas, avsevärt mellan de olika distrikten och kan även inom samma
distrikt förete icke obetydliga ändringar år från år. Här torde emellertid
kunna omnämnas, att till grund för den år 1930 genomförda löneregleringen
låg ett av särskilda sakkunniga den 16 november 1929 avgivet förslag samt
att dessa sakkunniga ansett sig kunna räkna med, att en lantbruksingenjör
sammanlagda årsinkomst i form av avlöning och ersättning för förrättningar
skulle komma att efter löneregleringen i allmänhet uppgå till omkring 12,000
kronor.
Extra lantbruksingenjörerna.
Sedan år 1908 lia såsom extra förrättningsmän tjänstgjort extra lantbruksingenjörer.
Dessas antal uppgick till en början till 3 å 4 men bar till
följd av den fortgående stegringen i torrläggningsverksamheten alltsedan år
1933 utgjort 7.
14
Kungl. Majlis proposition nr 204.
Extra lantbruksingenjör antages på förordnande tillsvidare av lantbruksstyrelsen.
För antagande till extra lantbruksingenjör gälla enahanda villkor
som enligt vad i det föregående omnämnts stadgas beträffande lantbruksingenjör.
\
De extra lantbruksingenjörerna placeras av lantbruksstyrelsen i regel till
tjänstgöring inom olika distrikt allteftersom behovet av extra arbetskraft gör
sig gällande. Sålunda äro för närvarande placerade 1 inom distriktet med
Luleå som stationsort, 1 inom distriktet med Skellefteå som stationsort samt
1 inom vartdera av Västernorrlands, Uppsala, Skaraborgs, Kristianstads och
Malmöhus län.
Extra lantbruksingenjör åtnjuter av statsmedel ett arvode av 4,800 kronor
om året jämte dyrtidstillägg därå enligt de grunder, som gälla för befattningshavare
vid reglerade verk. I likhet med ordinarie lantbruksingenjör uppbär
extra lantbruksingenjör av sakägare ersättning enligt lantbruksingenjörstaxan
för förrättningar i tjänsten. Vid genomförandet av 1930 års lönereglering
beräknades, att de extra lantbruksingenjörerna skulle, utöver arvodet å
4,800 kronor, kunna erhålla ersättning för förrättningar enligt taxa till så
stort belopp, att deras sammanlagda årsinkomst komme att uppgå till omkring
8,500 kronor.
Lantbruksstipendiaterna.
Förutom de ordinarie och extra lantbruksingenjörerna tjänstgöra såsom
förrättningsmän med uppgift att uppgöra planer till och leda utförandet av
torrläggningsföretag jämväl sådana lantbruksstipendiater, vilka av Kungl.
Majit tillerkänts behörighet att hålla syneförrättning enligt vattenlagen för
torrläggning av jord.
Behörighetsförklaring för lantbruksstipendiat att tjänstgöra såsom förrättningsman
har under de senare åren vid olika tillfällen meddelats, i den mån
behov av extra förrättningsmän gjort sig gällande. Sådan behörighetsförklaring
har därvid lämnats de stipendiater, vilka uppfyllt föreskrivna kompetensvillkor
för antagande till extra lantbruksingenjör, men vilka på grund
av det begränsade antalet extra lantbruksingenjörsbefattningar icke kunnat
erhålla förordnande å sådan tjänst. Efter meddelad behörighetsförklaring
lia under de senare åren 3 å 4 stipendiater tjänstgjort i egenskap av förrättningsmän
för torrläggningsföretag.
För att kunna antagas till lantbruksstipendiat erfordras jämlikt 37 § i den
förut omförmälda instruktionen att ha
1) genom intyg av legitimerad läkare styrkt sig äga frisk och god kroppskonstitution
jämte god synförmåga,
2) minst ett halvt år allvarligt deltagit i de vid ett lantbruk förefallande
göromål,
3) minst ett år med lantbruksstyrelsens tillstånd tjänstgjort såsom biträde
hos någon statens lantbruksingenjör och därvid erhållit vitsord om god flit
och gott uppförande samt intyg om fullständig kännedom om och färdighet uti
det praktiska utförandet av planmätningar och avvägningar, kartritning däri
inbegripen, samt
4) genomgått treårig kurs vid tekniska högskolan enligt lantbruksstyrelsens
närmare bestämmelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 204-
15
Den, vars ålder vid ansökningstidens utgång överstiger 30 år och som icke
förut innehaft anställning såsom lantbruksstipendiat, må icke antagas till så^
dan stipendiat med mindre särskilt skäl till undantag härutinnan förefinnes,
i vilket fall åldersgränsen må höjas till högst 35 år.
Lantbruksstipendiat antages av lantbruksstyrelsen för högst ett år i sänder.
Till stipendiat utgår arvode av statsmedel med ett belopp av 250 kronor
för månad. Under den tid, stipendiat tjänstgör såsom biträde åt lantbruksingenjör,
uppbär han därjämte i regel ersättning av arbetsgivaren enligt särskild
överenskommelse med denne. Beloppet av denna ersättning har i medeltal
utgjort 150 kronor i månaden. I den mån stipendiat åter förordnats att
på eget ansvar utföra lantbruksingenjör eller extra lantbruksingenjör åliggande
göromål, uppbär han ersättning härför av vederbörande sakägare enligt
lantbruksingenjörstaxan.
I fråga om lantbruksstipendiats rätt till ersättning under sjukdom, semester
m. m. lia särskilda bestämmelser meddelats i Kungl. Maj:ts brev till statskontoret
den 27 juni 1930.
De sakkunniga.
De sakkunniga ha anfört beträffande de av dem föreslagna reformerna
för avhjälpande av vissa torrläggningsverksamheten vidlådande brister, för
vilka förslag jag i det föregående redogjort, att de kunde genomföras utan förändringar
i den bestående organisationen.
En fullt effektiv och rationell lösning av föreliggande problem kunde emellertid
enligt de sakkunnigas bestämda uppfattning icke vinnas, därest icke
därutöver genomgripande förändringar genomfördes med avseende å lantbruksingenjörernas
avlöningsförhållanden och i fråga om villkoren för anställandet
och avlönandet av deras tjänstebiträden.
Härom ha de sakkuniga anfört i huvudsak följande.
Det nuvarande avlöningssystemet för lantbruksingenjörerna, varigenom
dessa åtnjuta viss fast grundlön samt därutöver uppbära arvode enligt taxa
för utfört arbete, medför oundgängligen, att de för sin utkomst bliva i väsentlig
grad beroende av den omfattning, vari förrättningar bliva åt dem
överlämnade. Givetvis kan detta system innebära en betänklig svaghet.
Det lärer nämligen kunna befaras, att lantbruksingenjören vid sådant förhållande
ej kan stå fullt opartisk vid bedömandet av ett till utförande
ifrågasatt torrläggningsföretags ekonomiska förutsättningar. Då fråga är
om företag, vars ekonomiska genomförbarhet kan synas tveksam, ligger det
nära till hands att antaga, att förrättningsmannen i sin önskan att förhjälpa
intressenterna att få företaget utfört nied bidrag av statsmedel, frestas till
alltför optimistiska kostnadsberäkningar och båtnadsuppskattningar. Likaså
kan erforderlig noggrannhet i handläggningen av förrättningarna tänkas
bliva eftersatt därigenom, att det ligger i förrättningsmannens intresse att
medhinna så mycket arbete som möjligt. Till följd härav kunna bland annat
fältundersökningarna, vilka komma att ligga till grund för kostnadernas
beräkning m. m., bliva otillförlitliga. I fråga om åtskilliga av de företag,
vilka utfallit mer eller mindre ogynnsamt i ekonomiskt hänseende, har
sålunda orsaken till misslyckandet varit att hänföra till ofullständiga eller
felaktiga förundersökningar i samband med företagens planläggning. Beaktas
bör även att lantbruksingenjörens bedömande av ordningen för förrätt
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
ningarnas handläggning kan tänkas i någon män röna inverkan av hans
privatekonomiska intressen. Även om missförhålladen av nu antydd art
endast i undantagsfall kunna påvisas ha förekommit, synes det emellertid i
betraktande av de betydande kapitalbelopp, statens insats i torrläggningsföretagen
representera, vara av vikt, att inga sidohänsyn må komma att inverka
på lantbruksingenjören i dennes tjänsteutövning.
De sakkunniga ha funnit det ur nu angivna synpunkter vara ett oeftergivligt
villkor för ernående av en fullt objektiv och opartisk inställning från
lantbruksingenjörens sida till på honom ankommande tjänsteuppgifter, att
han ställes ekonomiskt oberoende av taxeinkomster och sålunda blir helt
avlönad med statsmedel.
Lantbruksingenjörerna.
De sakkunniga ha till en början framhållit, att enär nu gällande bestämmelser
för lantbruksingenjörernas avlönande innebure, att nämnda befattningshavares
inkomster skulle utgöras av dels viss lön av statsmedel och
dels gottgörelse enligt taxa för verkställt arbete, torde lantbruksingenjör icke
mot sitt bestridande kunna överföras å ett avlöningssystem, som innefattade,
att inkomsterna enligt taxa skulle helt bortfalla. Med hänsyn härtill hade de
sakkunniga vid utarbetandet av sitt förslag till ny ordning för lantbruksingenjörernas
avlönande utgått från den förutsättningen, att i den mån förändringen
i avlöningsförhållandena skulle föranleda minskning av de nuvarande
lantbruksingenjörernas hittillsvarande inkomster, kompensation därför måste
lämnas i viss utsträckning. Förslag härom hade utarbetats av de sakkunniga.
I och för ett bedömande av i vilken lönegrad de ordinarie lantbruksingenjörerna
böra placeras vid en omorganisation, enligt vilken de erhålla ställning
som helt statsavlönade tjänstemän, ha de sakkunniga till en början redogjort
för de grunder, efter vilka lantbruksingenjörernas nuvarande löneförmåner
äro beräknade, samt därom anfört bland annat följande.
Före den år 1930 genomförda löneregleringen åtnjöt ordinarie lantbruksingenjör
dels lön jämte tjänstgöringspengar av statsverket med sammanlagt
3,500 kronor för år (i Stockholm 3,900 kronor för år), dels tillfällig
löneförbättring med 800 kronor för år (i Stockholm 850 kronor för år), och
dels inkomst av förrättningar enligt då gällande lantbruksingenjörstaxa (nr
913/1920). Alderstillägg till lönen utgingo efter fem respektive tio års tjänstgöring
med 500 kronor för varje gång. Inkomsten av förrättningar beräknades
av 1929 års sakkunniga för en driftig lantbruksingenjör inom ett
distrikt, där arbetsbördan finge anses vara normal, till ungefär 5,000 kronor
om året. Den år 1930 genomförda löneregleringen innebar, att dessa tjänstemän
i allmänhet erhöllo en icke oväsentlig förbättring i lönehänseende mot
tidigare. I samband med löneregleringen vidtogs emellertid på förslag av
förenämnda sakkunniga en revision i vissa hänseenden av bestämmelserna i
lantbruksingenjörernas arvodestaxa i syftemål, att dessa befattningshavares
inkomster av förrättningar skulle för framtiden nedgå med i medeltal minst
1,000 kronor för varje distrikt. Nämnda sakkunniga hade — såsom här
tidigare framhållits — med beaktande av den av dem föreslagna taxesänkningen
ansett sig kunna räkna med, att en lantbruksingenjörs sammanlagda
årsinkomst i form av avlöning och ersättning för förrättningar komme att
efter löneregleringen i allmänhet uppgå till omkring 12,000 kronor.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 204.
17
De sakkunniga ha vidare upplyst, att de från lantbruksingenjörerna infordrat
uppgifter beträffande deras inkomster av förrättningar enligt taxa ävensom
rörande av dem bestridda utgifter i tjänsten under femårsperioden 1931—
1935. Av dessa uppgifter framginge att i övervägande antalet lantbruksingenjörsdistrikt
medeltalet av den behållna inkomsten enligt taxa väsentligt
överstigit det av 1929 års sakkunniga beräknade beloppet 4,000 kronor för
år. Räknat för hela riket hade den behållna inkomsten för distrikt och år
sålunda uppgått till i medeltal 8,000 å 8,500 kronor. I viss grad torde denna
inkomstökning vara att härleda till den genom arbetslöshetsanslagens inrättande
förorsakade stegringen i torrläggningsverksamheten.
Vid fastställandet av den lön, som lantbruksingenjörerna vid övergång till
det nya avlön ingsreglementet skäligen borde erhålla, kunde det enligt de
sakkunnigas åsikt givetvis icke komma i fråga att enbart taga hänsyn till
de sammanlagda inkomster, som dessa befattningshavare sålunda med tilllämpning
av nu.gällande avlöningssystem i gemen kunnat uppnå. De sakkunniga
hade därför vid avvägandet av lönegradsplaceringen ansett sig böra
särskilt beakta de löneförmåner, som gällde för jämställda högre kvalificerade
tjänstemän inom statsförvaltningen i övrigt. Härom ha de sakkunniga
anfört, att inom de affärsdrivande verken funnes en hel del befattningshavare
i ansvarsfull ställning, vilka åtnjöte avlöning enligt 27—29 lönegraderna.
För vägingenjörerna hade avlöningen genom beslut av 1934 års
riksdag utmätts efter 28 lönegraden utom beträffande vägingenjören i
Gotlands län, vilken inplacerats i 26 lönegraden. Med hänsyn till den för
lantbruksingenjörerna föreskrivna långa utbildningstiden samt den ansvarsfulla
arten av deras tjänsteuppgifter, vilka kunde få verkningar av djupgående
ekonomisk räckvidd för såväl det allmänna som den enskilde, ansåge
de sakkunniga, att lantbruksingenjör borde erhålla något högre avlöning
än den, som fastställts för vägingenjör. Att placera lantbruksingenjörerna i
den högsta lönegraden inom avd. B i avlöningsreglementet (B 30), varigenom
de skulle komma i åtnjutande av samma lön som exempelvis byråchefer och
landssekreterare, funne de sakkunniga ur löneteknisk och organisatorisk synpunkt
icke lämpligt.
De sakkunniga ha därför föreslagit, att lantbruksingenjör erhåller lön
enligt 29 lönegraden.
Vad beträffar lönegradsplaceringen för lantbruksingenjören i Gotlands län
ha de sakkunniga i huvudsak anfört.
I vissa fall lia vid löneregleringar för andra tjänstemannagrupper, exempelvis
i fråga örn landssekreterare, vägingenjörer m. fl., befattningshavaren
inom Gotlands län erhållit lägre löneställning än samma befattningshavare
inom andra län. Denna skiljaktighet har motiverats med, att arbetsuppgifterna
inom Gotlands län ansetts jämförelsevis begränsade. Möjligen torde
detta i någon mån kunna sägas gälla även i fråga örn arbetsuppgifterna för
lantbruksingenjören inom Gotlands län men säkerligen icke i samma grad,
som fallet torde vara inom andra verksamhetsgrenar. Torrläggningsföretag
av stor betydelse och omfattning kunna nämligen liksom hittills jämväl
framdeles förväntas bliva av förhållandena påkallade på Gotland. Särskilt
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 204. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
i fråga om erforderliga torrläggningsåtgärder för fullständigare utnyttjande
av de stora gotländska myrarna lära viktiga och omfattande spörsmål komma
på dagordningen. Beaktas må i detta sammanhang jämväl att lantbruksingenjören
inom Gotlands län lämpligen bör för framtiden, liksom hittills
varit förhållandet, kunna om så skulle visa sig erforderligt anlitas för handläggning
av torrläggningsförrättningar även inom annat län.
De sakkunniga lia med hänsyn till det anförda icke funnit skäl föreligga
att placera lantbruksingenjören i Gotlands län i annan och lägre lönegrad
än övriga lantbruksingenjörer.
Extra lantbruksingenjörerna.
De sakkunniga ha till en början erinrat örn, att de för dessa befattningshavare
gällande särskilda avlöningsbestämmelserna fastställts genom Kungl.
Maj:ts brev till statskontoret den 27 juni 1930, vilka bestämmelser inneburo
följande.
För extra lantbruksingenjör skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna
i 13—17 samt 21, 22 och 24 §§ av kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 356) med
avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, därvid
befattningen anses motsvara tjänst i 18 löneklassen och 20 lönegraden av den
i 6 § av kungörelsen meddelade löneplanen, under iakttagande emellertid, att
beträffande extra lantbruksingenjör skall, i stället för vad i 17 § av nämnda
kungörelse sägs om semester, gälla, att sådan tjänsteman må, i den mån det
kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång och utan kostnad för
statsverket, kunna erhålla tjänstfrihet med oavkortad avlöning till det antal
dagar årligen, som i fråga om semester är föreskrivet i sistnämnda paragraf.
De sakkunniga lia vidare anfört, att de ingående övervägt, huruvida vid
en ändrad organisation de extra lantbruksingenjörstjänsterna alltjämt borde
bibehållas såsom arvodesbefattningar eller ombildas till extra ordinarie tjänster.
Frågan hade nyligen varit föremål för statsmakternas prövning. Härom
lia de sakkunniga anfört.
I skrivelse den 30 augusti 1935 med framställning rörande anslagsbehovet
för budgetåret 1936/37 till avlöningar åt lantbruksingenjörerna och deras
biträden föreslog lantbruksstyrelsen, att de extra lantbruksingenjörstjänsterna
måtte ombildas till extra ordinarie tjänster samt anförde därvid, bland
annat, följande.
De extra lantbruksingenjörerna torde nied hänsyn till tjänstgöringsförhållanden
och verksamhetens fortbestånd böra beredas pensionsrätt enligt civila
tjänstepensionsreglementet. Dessa befattningar vore visserligen övergångstjänster,
i det de extra lantbruksingenjörerna bildade den kår, varur de ordinarie
lantbruksingenjörsbefattningarna rekryterades. I avseende härå finge
dock framhållas att, även om under senare år de extra lantbruksingenjörer
na jämförelsevis raskt blivit befordrade till ordinarie lantbruksingenjörsbefattningar,
härutinnan torde komma att inträda en avgjord förändring, sedan
numera sistnämnda befattningar till större delen nybesatts med yngre innehavare.
Också vore det med hänsyn till möjligheten av inträffade fall av
oförmåga till tjänstgöring på grund av olycksfall i tjänsten eller sjukdom av
betydelse, att de extra lantbruksingenjörerna erliölle pensionsrätt. Därest
frågan örn familjepensionering för icke-ordinarie tjänstemän skulle vinna sin
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
19
lösning och möjligheten att erhålla sådan pension göras beroende av, bland
annat, alt familjefadern för egen del vore pensionsberättigad, läge också häri
ett starkt skäl för beredande av pensionsrätt åt de extra lanlbruksingenjörerna.
För beredande av tjänstepensionsrätt åt sistnämnda befattningshavare
torde ifrågavarande befattningar böra ombildas till extra ordinarie tjänster.
I remissutlåtande över förslaget anförde statskontoret, bland annat, att
enligt statskontorets mening hade tillräckliga skäl icke blivit av lantbruksstyrelsen
anförda för beredande åt extra lantbruksingenjörer av extra ordinarie
anställning. Arvodesformen syntes vara väl lämpad för ifrågavarande
övergångstjänster och torde även i fortsättningen böra bibehållas. Att märka
vore, att samtliga nuvarande extra lantbruksingenjörer tillträtt sina befattningar
så sent som år 1933 eller senare. I betraktande härav torde det i varje
fall icke för närvarande kunna sägas föreligga några särskilda skäl för beredande
av pensionsrätt åt ifrågavarande befattningshavare, i synnerhet som
pensionsberättigande anställningsform icke ansetts böra tillkomma innehavare
av andra övergångstjänster inom olika grenar av statsförvaltningen.
Vid föredragningen av 1936 års statsverksproposition såvitt rörde frågan
örn anslag till avlöningar åt lantbruksingenjörerna och deras biträden uttalade
chefen för jordbruksdepartementet, att han på de skäl statskontoret anfört
icke kunde biträda förslaget örn beredande av extra ordinarie anställning
åt de extra lantbruksingenjörerna. Detta uttalande lämnades av riksdagen
utan erinran.
De sakkunniga ha härefter framhållit, att statsmakterna alltså hittills ansett
arvodesformen vara den lämpligaste för de extra lantbruksingenjörsbefattningarna.
De sakkunniga funne emellertid att, därest förslaget om lantbruksingenjörernas
inplacering såsom helt statsavlönade tjänstemän genomfördes,
frågan örn de extra lantbruksingenjöremas ställning kommit i ett annat
läge än tidigare varit fallet. Enligt de sakkunnigas mening talade övervägande
skäl för, alt de extra lantbruksingenjörerna, vilka hade att fullgöra
samma arbetsuppgifter som de ordinarie lantbruksingenjörerna, vid en ändrad
organisation bereddes ställning såsom extra ordinarie tjänstemän. Framhållas
borde att vid löneregleringen för befattningshavare inom den lokala
vägorganisationen de biträdande vägingenjörerna, med vilka de extra lantbruksingenjörerna
väl kunde anses vara likställda i fråga örn anställningens
natur, erhållit ställning såsom extra ordinarie tjänstemän.
Vad beträffade de extra lantbruksingenjöremas lönegradsplacering ville
de sakkunniga erinra därom, att vid löneregleringen år 1930 det beräknades,
att dessa befattningshavare skulle utöver det då fastställda arvodet, 4,800
kronor, kunna erhålla ersättning av förrättningar enligt taxa till sådant belopp,
att deras sammanlagda årsinkomst komme att uppgå till omkring 8,500
kronor. Av från de fyra äldsta extra lantbruksingenjörerna införskaffade
uppgifter rörande deras inkomster av förrättningar framginge att dessa i medeltal
uppgått till omkring 4,200 kronor för år och att således de extra låntora
ks i n gen j örernas sammanlagda årsinkomster något överstigit det av 1929
års sakkunniga beräknade beloppet.
Dc sakkunniga lia i anslutning härtill föreslagit, alt de extra lantbruksingenjörerna
placeras i 25 lönegraden av den i 7 § kungörelsen den 15 juni 1935
(nr 397) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare
vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen intagna löneplanen.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
Lantbruksstipendiaterna.
De sakkunniga ha inledningsvis erinrat om, att enligt de för lantbruksstipendiaterna
genom Kungl. Maj:ts brev den 27 juni 1930 till statskontoret
fastställda särskilda avlöningsbestämmelserna gällde beträffande dessa befattningshavare
i tillämpliga delar bestämmelserna i 25—30 §§ av kungörelsen
den 26 juni 1925 (nr 356) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie
befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, därvid befattningen skulle anses motsvara
extra ordinarie tjänst i 12 lönegraden.
De sakkunniga ha härefter anfört, att de icke ifrågasatt ändring i nu gällande
anställnings- och avlöningsvillkor för lantbruksstipendiaterna. Enligt
de sakkunnigas mening syntes arvodesformen väl lämpad för ifrågavarande
befattningar, vilka vore att betrakta såsom rekryteringstjänster.
Arvodet borde framdeles liksom hittills utgå med 250 kronor i månaden.
Under den tid, lantbruksstipendiat vore tjänstemedhjälpare åt lantbruksingenjör,
borde han utöver nämnda arvode uppbära viss ersättning, vilken lämpligen
syntes kunna bestämmas till 150 kronor i månaden. I ett av de sakkunniga
uppgjort statförslag hade för detta ändamål upptagits ett anslag för
avlöningstillägg med 150 kronor per månad under en beräknad sammanlagd
anställningstid av 48 månader.
Lantbruksstipendiat, som efter av Kungl. Majit tillerkänd behörighet att
handlägga förrättning jämlikt 10 kap. 32 § 1 och 2 mom. vattenlagen tjänstgjorde
som förrättningsman, borde erhålla ett arvode för månad av sammanlagt
500 kronor. Då antalet lantbruksstipendiater i hög grad växlade, samt
det svårligen läte sig göra att på förhand bedöma den omfattning, vari behörighetsförklaring,
som nyss nämnts, kunde komma att i fortsättningen meddelas,
hade de sakkunniga emellertid ansett sig icke böra i statförslaget upptaga
visst belopp för ifrågavarande ändamål.
Lantbruksingenjörernas tjänstebiträden.
Nuvarande anställnings- och avlöningsförhållanden.
F åltbitråden.
Såsom fältbiträden hos förrättningsmännen tjänstgöra, förutom lantbruksstipendiater,
förste assistenter, assistenter och tekniska biträden. Bestämmelser
angående dessa fältbiträden äro meddelade i den förut omförmälda
instruktionen den 26 januari 1923 (nr 30) med däri genom kungörelsen den
27 juni 1930 (nr 313) gjord ändring.
Uppdelningen av assistentkåren i två olika kategorier, förste assistenter
och assistenter, skedde genom statsmakternas beslut år 1930 i enlighet med
ett av förut nämnda 1929 års sakkunniga framlagt förslag. Skälet till denna
uppdelning var att genom en gradering av assistenternas avlöning med hänsyn
till deras kvalifikationer söka bereda de högre kvalificerade assistenterna
en förbättrad löneställning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
21
Förste assistent förordnas av lantbruksstyrelsen, efter vederbörande lantbruksingenjör
hörande, tills vidare för en tid av feni år med tjänstgöring
inom visst lantbruksingenjörsdistrikt eller hos viss extra lantbruksingenjör.
Det ankommer på lantbruksstyrelsen att med hänsyn till arbetets omfattning
och i övrigt föreliggande behov av arbetsbiträde inom de särskilda
lantbruksingenjörsdistrikten bestämma inom vilka distrikt och till vilket
antal inom varje distrikt förste assistenter må anställas. Där särskilda omständigheter
så föranleda äger styrelsen emellertid besluta om ändring av
meddelat förordnande.
Kompetensfordringarna för antagande till förste assistent äro angivna i
kungörelsen den 27 juni 1930 (nr 314) med bestämmelser angående bidrag av
statsmedel till avlönande av förste assistenter hos lantbruksingenjörer. 8 §
i kungörelsen stadgar följande.
För erhållande av förordnande som förste assistent erfordras att ha
1) genomgått statsunderstödd lantbruks- eller lantmannaskola,
2) genomgått fullständig kurs å byggnadslinjen vid teknisk elementarskola
eller tekniskt gymnasium,
3) genomgått kurs för utbildning av förrättningsmän vid täckdikningsföretag,
därest sådan kurs anordnas med understöd av statsmedel, samt
4) minst fem år med goda vitsord varit med lantbruksstyrelsens medgivande
anställd som assistent hos lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat;
lantbruksstyrelsen dock obetaget att godtaga annan teoretisk eller praktisk
utbildning, som kan befinnas likvärdig med den sålunda föreskrivna.
Vid meddelande av förordnande som förste assistent må skälig hänsyn tagas
till föregående tjänstgöring inom vederbörande distrikt.
I fråga om övergången till dessa bestämmelser, vilka trädde i kraft från
och med den 1 juli 1930, gällde emellertid, att efter lantbruksstyrelsens beprövande
vid första tillsättandet av förste assistent eftergift kunde lämnas
i fråga örn fordringarna på mera formell kompetens, varjämte med tidigare
tjänstgöring såsom assistent fick likställas annan till art och omfattning
jämförlig tjänstgöring hos lantbruksingenjör. På grund av denna bestämmelse
har dispens från föreskrivna kompetensfordringar medgivits ett flertal
av de för närvarande tjänstgörande förste assistenterna.
Till avlönandet av förste assistenter utgår bidrag av statsmedel.
Förste assistents grundavlöning är i kungörelsen den 27 juni 1930 (nr
314) fastställd till 300 kronor i månaden. Till avlöningen utgår statsbidrag
med 125 kronor i månaden, under det att vederbörande lantbruksingenjör
har att erlägga minst 175 kronor i månaden. Statsbidrag må enligt kungörelsen
kunna tilldelas förste assistenter till ett antal av 30.
Utöver grundavlöningen äger förste assistent, därest han är placerad å
ort, som är hänförd till endera av ortsgrupperna D, E, F eller G, att av
statsmedel uppbära visst dyrortstillägg. Till samtliga förste assistenter kunna
därjämte av statsmedel utgå ålderstillägg. Dyrorlslillägget utgör för månad
räknat, å D-ort 10 kronor, å E-ort 20 kronor, å F-ort 30 kronor och å
G-ort 40 kronor. Ålderstilläggcn äro för samtliga förste assistenter fyra,
vartdera å 20 kronor för månad, samt utgå efter respektive 3, 6, 9 och 12
års tjänstgöring.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
Förste assistents månatliga avlöningsförmåner utgöra följaktligen å C-ort
utan ålderstillägg 300 och med fyra ålderstillägg 380 kronor, varav staten
tillskjuter respektive 125 och 205 kronor, samt å G-ort utan ålderstillägg
340 och med fyra ålderstillägg 420 kronor, varav staten betalar respektive
165 och 245 kronor.
Förste assistent är för närvarande icke berättigad till pension.
Antalet hos lantbruksingenjörerna och lantbruksstipendiaterna anställda
förste assistenter har hittills varit högst 27.
Assistent antages av vederbörande lantbruksingenjör för högst ett år i sänder.
För antagandet äro i författning några kompetensvillkor icke fastställda,
men genom föreskrift att antagande av assistent ej må ske, förrän
lantbruksstyrelsen lämnat medgivande därtill, har lantbruksstyrelsen dock
erhållit möjlighet att vägra anställande av person, vilken icke äger nöjaktig
kompetens för befattningen.
Assistent avlönas av vederbörande arbetsgivare, varjämte till hans avlönande
utgår visst statsbidrag. Avlöningen från arbetsgivaren utgår efter i
varje särskilt fall mellan parterna träffad och av lantbruksstyrelsen godkänd
överenskommelse. Statsbidrag till avlöningen utgår med varierande belopp.
Enligt tillämpad praxis skall assistent vara tillförsäkrad i lön från arbetsgivaren
minst 25 procent högre belopp än vad som utgår i statsbidrag.
Ej heller assistent är för närvarande berättigad till pension.
I fråga om statsbidraget till avlöningen åt assistenter har lantbruksstyrelsen
sedan år 1933 bemyndigats att för varje budgetår för anställande av
dylika befattningshavare under den tid, som återstår av den för förste assistenter
och assistenter sammanlagda högsta anställningstiden 575 månader,
sedan därifrån avdragits vad som tagits i anspråk för anställande av förste
assistenter, tilldela vederbörande lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat
statsbidrag med högst 125 kronor för månad under villkor, att lantbruksingenjören
respektive lantbruksstipendiaten för nämnda ändamål av egna
medel tillskjuter minst lika stort belopp som det i varje särskilt fall utgående
statsbidraget.
Den för anställande av förste assistenter och assistenter sålunda medgivna
högsta anställningstiden 575 månader har i regel tillfullo utnyttjats.
Efter avdrag av anställningstiden för förste assistenterna (27 X 12 =)
324 månader har således för anställande av assistenter tagits i anspråk
251 månader per år motsvarande omkring 21 helårsanställda dylika befattningshavare.
För att erhålla en uppfattning örn de tjänstgörande assistenternas avlöningsförhållanden
m. m. ha de sakkunniga från lantbruksingenjörerna införskaffat
vissa uppgifter avseende år 1934. Medeltalen av assistenternas
ålder, tjänsteår och månadsavlöning för nämnda år framgår av följande
sammanställning.
Ålder
Tjänsteår
Statens bidrag till Lantbruksingenjörs
lönen kr. bidrag till lönen kr.
Totallön kr.
357a år
53/4 år
90
160
250
Kungl. Maj:ts proposition nr 204-
23
Beträffande ifrågavarande assistenters teoretiska och praktiska utbildning
har uppgjorts följande sammanställning.
Civilingenjörs examen -
Agronomexamen eller Tekniskt gymnasium
studentexamen med eller teknisk elemen
jordbrukspraktik
tarskola
Varierande skolunderbyggnad
jämte praktik
hos lantmätare, stadsingenjör
o. s. v.
3
15
5
11
Tekniska biträden antagas av arbetsgivaren för högst ett år i sänder. I
likhet med vad som föreskrivits i fråga örn antagande av assistent erfordras
för anställande av tekniskt biträde, att lantbruksstyrelsen därtill lämnat
medgivande.
Kostnaden för de tekniska biträdenas avlönande bestrides i sin helhet av
vederbörande arbetsgivare.
Antalet hos lantbruksingenjörerna och lantbruksstipendiaterna anställda
tekniska biträden är icke konstant år från år utan varierar allt efter behovet
av dessa arbetskrafter. Under år 1934 uppgick den sammanlagda anställningstiden
för tekniska biträden till omkring lil månader motsvarande
i det närmaste 10 helårsanställda. Medeltalen av dessa biträdens ålder,
tjänsteår och månadsavlöning under sagda år framgår av följande av de
sakkunniga med stöd av från lantbruksingenjörerna och lantbruksstipendiaterna
lämnade uppgifter gjorda sammanställning:
Ålder Tjänsteår Lön kr.
31 år 33/4 185
I fråga om de tekniska biträdenas teoretiska och praktiska utbildning har
med ledning av nyssnämnda uppgifter uppgjorts följande sammanställning.
Civilingenjörs examen 1 -
Agronomexamen eller
studentexamen med
jordbruksp raktik
6
Tekniskt gymnasium
eller teknisk elementarskola
3
-
Varierande skolunderbyggnad
jämte praktik
hos lantmätare, stadsingenjör
o. s. v.
5
Rit- och skrivbiträden.
Hos förrättningsmännen tjänstgörande rit- och skrivbiträden avlönas helt
av vederbörande arbetsgivare. Avlöningen och anställningstiden är således
beroende av den överenskommelse, som träffas i varje särskilt fall.
Enligt av de sakkunniga från förrättningsmännen inhämtade uppgifter, avseende
åren 1933—1934, voro under vart och ett av dessa år hos dem anställda
rit- och skrivbiträden med en sammanlagd anställningstid av omkring
694 månader. Bland biträdena äro dels sådana, som äro helårsanställda
och vilkas arbetskraft behöver tagas i anspråk, då arbetsbördan inom
respektive lantbruksingenjörsdistrikt är av normal omfattning, och dels sådana,
som tillfälligt anställas under viss tid av året, då behov av extra
arbetskraft gör sig gällande.
Till övervägande delen rekryteras dessa biträden nied kvinnlig arbetskraft.
Utbildningen varierar från folkskola till högre skolbildning. Därutöver lia
flertalet biträden genomgått kurs i maskinskrivning och kartritning.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 204-
Avlöningens storlek är beroende av biträdenas anställningstid, kompetens
m. m. Under nyssnämnda år uppgick avlöningen för ett rit- och skrivbiträde
till lägst 100 kronor och högst 275 kronor i månaden.
De sakkunniga.
De sakkunniga ha inledningsvis erinrat om att frågan om förbättring av
anställnings- och avlöningsvillkoren för lantbruksingenjörernas tjänstebiträden
länge varit på tal.
Sålunda hade 1929 års sakkunniga bland annat haft att pröva framkomna
förslag örn statsanställning av assistenterna och beredande av pensionsrätt
för dessa befattningshavare. Nämnda sakkunniga uttalade härutinnan,
att det förefölle, som örn statsanställning av assistenterna åtminstone för
det dåvarande icke borde ifrågakomma. Mot en sådan åtgärd talade nämligen
icke blott den väsentliga förändring i assistenternas avlönings- och tjänsteförhållanden,
som skulle följa därav, utan även den allt annat än homogena
sammansättning, som assistentkåren hade.
I fråga örn möjligheten att bereda förste assistenterna pensionsrätt i någon
form hade sakkunniga verkställt vissa undersökningar närmast med
tanke på, att pensionsrätt skulle kunna erhållas i statens pensionsanstalt.
De ansågo emellertid, att någon erfarenhet borde vinnas rörande verkningarna
av det av dem framlagda förslaget till ordnandet av förste assistenternas
anställnings- och avlöningsförhållanden, innan pensionsfrågan upptoges
till slutligt avgörande. De sakkunnigas uttalanden i dessa delar lämnades
av statsmakterna utan erinran.
Sedermera hade framställningar om förbättringar i tjänstebiträdenas anställnings-
och avlöningsförhållanden m. m. framförts vid skilda tillfällen.
De sakkunniga lia därom lämnat följande redogörelse.
De anställdas centralorganisation (Daco) har i skrivelse till Kungl. Majit
den 13 oktober 1934 sammanfattat sina synpunkter beträffande anställningsoch
avlöningsförhållandena för tjänstebiträdena sålunda:
1) Fastställande av kompetensfordringar och tjänstemannaansvar för samtliga
biträden, som taga befattning med fältarbeten.
2) Reglering av lönen, så att den kommer upp till en mot assistenternas
utbildning och arten av deras tjänstgöring svarande nivå.
3) Statsanställning av förste assistenterna.
4) Ändring av anställningsformen för övriga assistenter, så att de anställas
hos lantbruksstyrelsen och av denna tilldelas de enskilda lantbruksingenjörerna.
, •»;(;
5) Bestämning av det antal assistentmånader, för vilka statsbidrag utgår,
så alt det svarar mot verkliga behovet av assistenternas arbetskraft.
6) Avlöning under sjukdom samt läkare- och sjukvård.
7) Semesterfrågans ordnande.
8) Pensionsfrågan ordnande.
Vidare har Föreningen Lantbruksingenjörsassistenter, som representerar de
hos lantbruksingenjörerna anställda assistenterna och tekniska biträdena, i
skrivelse till de sakkunniga den 14 juni 1935 ytterligare angivit de skäl, som
enligt föreningens mening talade för en förbättring i tjänstebiträdenas ställning
i ovan angivna hänseenden, varjämte i sagda skrivelse därjämte framhållits
att förste assistenterna borde förklaras kompetenta att självständigt
och på eget ansvar handlägga exempelvis syneförrättningar av enklare be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 204-
25
skaffenhet, att verkställa avsyningar och besiktningar av statsunderstödda
torrläggningsföretag samt att fördela från statens avdikningslånefond erhållna
lånebelopp å de fastigheter, som skola ansvara för återbetalningen, och
att vidare gällande bestämmelser angående rese- och traktamentsersättningar
borde revideras, så att biträdena erhölle full kompensation för sina kostnader
i dessa hänseenden.
Sedermera har sistnämnda förening i skrivelse till de sakkunniga den 10
december 1935 i fråga örn förste assistenternas och assistenternas avlöningsförhållanden
m. m. hemställt, att förste assistenter till ett antal av 30
måtte erhålla anställning å ordinarie stat med avlöning enligt lönegraden
B 20, samt att övriga assistenter till ett antal av likaledes 30 måtte anställas
som extra ordinarie tjänstemän med inplacering i den för sådana befattningshavare
gällande lönegraden 18.
De sakkunniga ha härefter anfört, att de funnit det vara av den största
betydelse för torrläggningsverksamhetens framtida bedrivande att rekryteringen
av biträdeskåren hos lantbruksingenjörerna bleve så god som möjligt.
De sakkunniga yttra därom.
Det bör härvid ihågkommas, att de fältundersökningar, som föregå utförandet
av ett torrläggningsföretag, hittills i stor utsträckning anförtrotts
åt assistenter och tekniska biträden. Kontroll över dessa undersökningars
tillförlitlighet har endast i ringa grad kunnat utövas av lantbruksingenjörerna.
Detta ligger för övrigt i sakens natur, särskilt i vad beträffar de av biträdena
å fältet gjorda undersökningarna för utrönande av svårighetsgraden i fråga
om schaktningsarbeten av olika slag. Jämväl för framtiden måste man räkna
med, att dessa undersökningar komma att i stort sett självständigt utföras av
biträdena, huru än organisationen utformas.
För ernående av bättre förhållanden i nu sagda hänseenden är det erforderligt,
att relativt stora krav ställas på kompetensen hos lantbruksingenjörernas
fältbiträden, samt att dessa beredas en så tryggad anställning, att
till befattningarna kunna förvärvas verkligt dugande krafter. Så länge organisationen
bibehålies i sin nuvarande form, har staten, om man bortser från
förste assistenterna, endast ringa möjlighet att inverka på rekryteringen av
biträdeskåren. En ytterligare olägenhet med nu rådande system är den, att
ansvar för begångna felaktigheter ej kan utkrävas av biträdena såsom förseelse
i tjänsten.
Enligt de sakkunnigas uppfattning hade den nuvarande, av sättet för
lantbruksingenjörernas avlönande beroende ordningen i fråga om anställandet
och avlönandet av tjänstebiträdena överlevat sig själv. Så länge staten icke
bidrog till biträdenas avlöning, utan dessa i alla avseenden voro lantbruksingenjörernas
privata biträden samt helt avlönades av principalerna, var det
naturligt och riktigt, att lantbruksingenjörerna ensamma bestämde om biträdenas
anställnings- och avlöningsförhållanden. I och med att staten började
lämna bidrag till assistenternas avlöning samt uppställde vissa kompetensvillkor
för en del av dessa, hade emellertid systemet blivit ohållbart.
Sedan de sakkunniga framhållit, att de ingående prövat olika vägar för
åstadkommande av en rationell och mot tidens krav svarande lösning av
hithörande spörsmål, lia de yttrat, att någon förbättring av biträdenas ställning
med bibehållande i huvudsak av nuvarande organisation visserligen
skulle ernås genom att biträdeskåren anslötes lill statens pensionsanstalt el
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 204-
ler enskild pensionskassa eller ock därigenom, att pensioneringen grundades
på frivillig försäkring i pensionsstyrelsen. Härigenom skulle emellertid
allenast en utav de frågor, som berörde biträdenas ställning, vinna sin lösning,
under det att berättigade önskemål örn fastax-e och mera tryggade anställningsförhållanden,
bättre avlöning, rätt till semester m. m. icke bleve
tillgodosedda. Att åstadkomma en förbättring i sistnämnda hänseenden hade
de sakkuixniga funnit icke låta sig göra, så länge nuvarande organisationsform
helt eller delvis bibehölles.
Enligt de sakkunnigas mening borde därför en genomgripande omorganisation
i fråga örn tjänstebitiädenas ställning genomföras, så att dessa befattningshavare
anställdes och helt avlönades av staten. Därigenom bleve det
möjligt att råda bot på de olägenheter, varmed det nuvarande systemet vore
förenat.
Fältbiträden.
Förste assistenter och assistenter. De sakkuniga ha anfört, att vid den
statsanställning av assistenterna de i det föregående funnit böra genomföras,
det icke kunde ifrågakomma, att denna anställning skulle bliva av annan
art än den, som gällde för extra ordinarie befattningshavare. Innan den föreslagna
organisationen hunnit närmare prövas borde nämligen de befattningshavare,
varom här vore fråga, icke knytas så fast i organisationen som
följden skulle bli av en ordinaiie statsanställning. Det syntes för övrigt de
sakkunniga att anledning funnes att framgå med en viss försiktighet vid en
omorganisation av tjänster med såsom här vore fallet hittills mindre enhetlig
l-ekrytering.
Erfarenheten hade utvisat, att den hittillsvarande uppdelningen av assistentkåren
i förste assistenter och assistenter vore fördelaktig för fullgörandet
av tjänstegöromålen å lantbruksingenjörsdistrikten. På grund härav borde
denna uppdelning bibehållas jämväl i den av de sakkunniga föreslagna ändrade
organisationen. Uppdelningen innebure, bland annat, att de mest kvalificerade
assistenterna bereddes möjlighet alt vid inträffande ledighet vinna
befordran till förste assistent.
Assistenternas arbetsuppgifter borde enligt de sakkunnigas åsikt vara att
såsom tjänstebiträden åt lantbruksingenjör verkställa förberedande undersökningar
och utredningar beträffande torrläggningsföretagen.
De sakkunniga hade alltså icke kunnat biträda de i det föregående omnämnda
kraven på att å förste assistenterna skulle överlåtas att som förrättningsmän
självständigt handlägga vissa förrättningar av mindre omfattning.
De sakkunniga ha därvid framhållit följande:
Den utbildning, som även i fortsättningen lämpligen anses böra fordras
av dessa befattningshavare, kan icke anses tillräcklig för att bibringa dem
den kompetens i skilda hänseenden, som måste krävas av sådan förrättningsman,
även för det fall att behörigheten inskränktes till att huvudsakligen
avse mindre omfattande torrläggningsärenden. Jämväl dylika ärenden
kunna nämligen ofta beröra för jordens kultivering viktiga spörsmål, vilka
för sin lösning fordra väsentligt tiögre agronomisk sakkunskap hos förrätt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
27
ningsmannen än den, som förste assistent besitter. Erforderlig kompetens
härutinnan synes icke kunna ernås med mindre vederbörande avlagt agronomexamen.
Att uppställa krav härpå kan emellertid ej gärna komma i
fråga, då sådan kompetens icke kan anses nödvändig för fullgörandet av de
övriga och åtminstone hittills mest väsentliga arbetsuppgifter, som åligga
förste assistent. I övrigt torde det icke vara av behovet påkallat eller ur
verksamhetens synpunkt lämpligt att uppdela arbetsuppgifterna på ytterligare
kategorier av självständigt arbetande förrättningsmän. Den av de
sakkunniga föreslagna ordningen med lantbruksingenjören helt statsavlönad
och biträdena fast anställda som statstjänstemän och enhetligt rekryterade
torde i varje fall kunna komma att medföra ett smidigare och framför allt
tryggare utnyttjande än hittills till skilda arbetsuppgifter av den tillgängliga
personalen.
Antalet förste assistenter lia de sakkunniga föreslagit skall utgöra 24, vilket
innebär att en förste assistent anställes inom varje lantbruksingenjörsdistrikt.
För erhållande av dylik anställning borde nu gällande kompetensvillkor
kunna i huvudsak tjäna som grundval. De sakkunniga ha dock ifrågasatt
huruvida icke såsom ytterligare villkor för anställning såsom förste assistent
borde krävas, att vederbörande för att erhålla något ökad insikt i jordartsbedömning
och därmed sammanhängande frågor skall ha genomgått särskild
kurs i marklära. Det borde ankomma på lantbruksstyrelsen att utarbeta
förslag till normer för behörighet till befattning som förste assistent.
I frågan örn förste assistenternas blivande lönegradsplacering ha de sakkunniga
erinrat därom, att dessa befattningshavares nuvarande löneförmåner
allmänt erkänts vara oproportionerligt låga i betraktande av den betydelse,
som enligt vad i det föregående påvisats måste tillmätas dem anförtrodda
tjänsteuppdrag. Med hänsyn härtill vore det angeläget, att en av förhållandena
påkallad förbättring i deras löneställning åstadkommes. Detta syntes
vara av vikt jämväl ur den synpunkten, att ifrågavarande befattningar vore
sluttjänster, samt att det ur allmän synpunkt vore önskvärt, att kravet på en
god rekrytering av biträdeskåren kunde tillgodoses i största möjliga mån.
Under hänvisning till det anförda ha de sakkunniga föreslagit, att förste
assistenterna inplaceras i 17 lönegraden av den för extra ordinarie tjänstemän
gällande löneplanen, vilken lönegrad omfattar löneklasserna 15—20.
Vidkommande det antal assistenter, som borde beredas statsanställning lia
de sakkunniga till en början erinrat om, att lantbruksstyrelsen för närvarande
hade rätt att anställa förste assistenter och assistenter med en högsta sammanlagd
anställningstid av 575 månader per budgetår, motsvarande i det
närmaste 48 helårsanställda dylika befattningshavare. Denna anställningstid
hade hittills helt tagits i anspråk och torde därför kunna sägas motsvara det
normala behovet av ifrågavarande arbetskrafter. Frånräkna! de av de sakkunniga
föreslagna 24 förste assistentbefattningarna återstode alltså ytterligare
24 befattningar, vilka skulle fyllas av assistenterna. Enligt de sakkunnigas
mening kunde det emellertid icke komma i fråga, att samtliga dessa
bereddes mera fast anställning i statens tjänst. Det för närvarande i anspråk
tagna antalet anställningsmånadcr för assistenter utfylldes nämligen
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
icke av enbart sådana personer, vilka året om tjänstgjorde i sådan egenskap.
Sålunda förordnades till assistenter under längre eller kortare tid dels personer,
vilka under resten av året tjänstgjorde såsom tekniska biträden, och dels
personer, vilka allenast mera tillfälligt och särskilt under sommarmånaderna
vore anställda inom ifrågavarande verksamhet. Givetvis borde blott de assistenter
givas fastare anställning, som behövdes i det allmännas tjänst under
en längre sammanhängande tid. Med utgångspunkt från dessa förutsättningar
hade de sakkunniga stannat för att föreslå det antal assistenter, som borde
beredas extra ordinarie anställning, till 20.
De sakkunniga ha vidare framhållit, att för erhållande av anställning såsom
assistent hädanefter vissa kompetensvillkor borde författningsenligt föreskrivas.
I fråga örn assistenternas teoretiska utbildning syntes lämpligen enahanda
krav böra uppställas som de, vilka föreslagits bliva gällande för förste assistenterna.
Beträffande den praktiska kompetensen syntes viss tids anställning
hos lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat böra fordras. Dock syntes
i denna del lika lång tjänstgöring, som skulle gälla för erhållande av förste
assistentbefattning, eller minst 5 år, icke vara erforderlig. De sakkunniga
ville föreslå, att ifrågavarande anställningstid för erhållande av assistentbefattning
bestämdes till minst 2 år.
I fråga om assistenternas avlöningsförmåner lia de sakkunniga, under hänvisning
till vad de sålunda föreslagit beträffande kompetensvillkoren för assistentbefattningarna,
förklarat sig anse, att lönen till assistent icke borde
utgå med nämnvärt lägre belopp än vad de förordat för förste assistenterna.
Med hänsyn härtill ha de sakkunniga föreslagit, att assistent placeras i 15
lönegraden, omfattande löneklasserna 13—18, i nyssberörda löneplan.
De sakkunniga lia framhållit, att förutom den fördel, som förste assistenter
och assistenter komme att erhålla genom bättre avlöningsvillkor, medförde
statsanställningen därjämte, att dessa befattningshavare ernådde tryggare anställningsförhållanden
genom de förmåner i form av rätt till semester, avlöning
under sjukdom samt egenpension, vilka åtföljde extra ordinarieanställning
i statens tjänst. Därjämte komme de att bliva tillförsäkrade rätt
till familjepension.
Tekniska biträden. Till denna grupp ha de sakkunniga hänfört dels förut
omförmälda mer eller mindre tillfälligt anställda assistenter och dels de
fältbiträden i övrigt, som äro erforderliga för verksamhetens bedrivande.
De sakkunniga lia icke ifrågasatt annan förändring i dessa biträdens anställnings-
och avlöningsförhållanden, än att avlöningen skall utgå av statsmedel
i form av arvode. Några särskilda kompetensvillkor för erhållande av
anställning såsom tekniskt biträde vore det, enligt de sakkunnigas mening,
icke nödvändigt att författningsenligt uppställa, utan borde det ankomma på
lantbruksstyrelsen att härom utfärda de föreskrifter, som kunde finnas erforderliga.
De sakkunniga ha vidare förutsatt, att tekniskt biträde, i den mån
han innehar eller sedermera förskaffar sig erforderlig kompetens, skall kunna
vinna befordran till assistent. De sakkunniga ha beräknat behovet av ifrågavarande
arbetskrafter sålunda, att tekniska biträden skola av lantbruks
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 29
styrelsen få anställas för en sammanlagd anställningstid av 200 månader
per år.
Ifråga om arvodet till de tekniska biträdena ha de sakkunniga föreslagit,
att detsamma bestämmes till ungefär samma belopp, som tekniskt biträde i
genomsnitt under de sista åren åtnjutit i lön av lantbruksingenjör, eller i medeltal
i ett för allt 200 kronor för månad. I de sakkunnigas statförslag har
till avlönande av tekniska biträden upptagits ett anslag å 40,000 kronor. De
sakkunniga lia därom anfört, att hinder icke borde möta för lantbruksstyrelsen
att inom ramen för det beviljade anslaget till tekniskt biträde utbetala avlöning,
som beroende på kvalifikationer och dyrortsplacering något övereller
understege nyssberörda månadsavlöning.*
Rit- och skrivbiträden.
Enligt de sakkunnigas beräkningar behöva inom verksamheten anställas
dels 48 rit- och skrivbiträden med anställning hela året, motsvarande en sammanlagd
anställningstid av 576 månader för år, dels ock tillfälliga rit- och
skrivbiträden med en sammanlagd anställningstid av 120 månader för år.
De sakkunniga ha vidare anfört, att av de helårsanställda biträdena borde
vissa beredas de förmåner, som medföljde fastare statsanställning. Till dessa
befattningar borde nämligen förvärvas särskilt kvalificerade krafter. Med utgångspunkt
från dessa synpunkter hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå,
att sammanlagt 34 rit- och skrivbiträden bereddes anställning såsom extra
ordinarie befattningshavare. Av sistnämnda biträden borde ett väl kvalificerat
biträde placeras inom varje lantbruksingenjörsdistrikt. De 24 biträden,
som sålunda skulle anställas, föresloges erhålla avlöning enligt 7 lönegraden
i den för extra ordinarie tjänstemän gällande löneplanen, vilken lönegrad
omfattade löneklasserna 5—10. De övriga 10 rit- och skrivbiträden, vilka
föresloges till fastare statsanställning, syntes böra placeras i 4 lönegraden i
nyssberörda löneplan, vilken lönegrad omfattade löneklasserna 2—7. Då
dessa biträdens blivande stationsort icke kunde i förväg bestämmas, hade i
statförslaget beräknats avlöning å medeldyrort (E-ort). Vad slutligen beträffade
återstående helårsanställda rit- och skrivbiträden, till antalet 14,
ävensom tillfälliga dylika biträden med en i det föregående angiven sammanlagd
anställningstid av 120 månader för år, hade de sakkunniga beräknat deras
avlöning till i genomsnitt i ett för allt 175 kronor för månad och i statförslaget
för ändamålet upptagit ett anslag å 40,000 kronor.
Personliga lönetillägg till de ordinarie lantbruksingenjörerna.
De sakkunniga.
Inledningsvis lia de sakkunniga framhållit, att det föreslagna nya avlöningssystemet
komme alt för flertalet lantbruksingenjörer medföra en icke
oväsentlig beskärning av de inkomster, som dessa med nu gällande avlöningsbestämmelser
hittills uppnått och i fortsättningen kunde beräknas uppnå.
Vid sådant förhållande, och då de för lantbruksingenjörerna gällande
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
särskilda avlöningsbestämmelserna vore så avfattade, att dessa befattningshavare
icke mot sitt bestridande torde vara skyldiga att låta sig överföra till
nytt avlöningssystem, kunde det förutsättas, att lantbruksingenjör, vilkens
avlöningsförmåner vid sådan överflyttning försämrades, funne med sin fördel
förenligt att kvarstå å gällande lönestat. Visserligen kunde det tänkas att
i samband med den nya löneregleringen en sänkning av lantbruksingenjörstaxan
genomfördes på sådant sätt, att nyssnämnda eventualitet ej komme att
te sig alltför lockande. De sakkunniga funne emellertid för sin del en dylik
beskärning av taxeinkomsterna icke vara förenlig med billighet och rättvisa
från statens sida. Ur såväl det allmännas som de enskilda tjänstemännens
synpunkt borde därför en sådan lösning av denna fråga eftersträvas, att de
lantbruksingenjörer, vilka innehade fullmakt på sin tjänst, bleve genom personliga
lönetillägg tillförsäkrade skälig kompensation för den inkomstminskning,
varav de komme att drabbas vid övergång till den nya avlöningsstaten.
Sedan de sakkunniga härefter framhållit, att storleken av lantbruksingenjörernas
hittillsvarande inkomster enligt taxa varit beroende av ett flertal
olika faktorer — av vilka de sakkunniga nämna tjänstgöringens förläggning
till olika distrikt ävensom lantbruksingenjörernas ålder — ha de anfört.
För att kunna bedöma, i vad mån kompensation för minskning i inkomsterna
genom den föreslagna omläggningen eventuellt bör utgå, ha de sakkunniga
från lantbruksingenjörerna infordrat uppgifter om deras nettoinkomster
enligt taxa under vart och ett av åren 1931—1935. Vid bearbetandet
av det sålunda inkomna materialet ha de sakkunniga ansett sig böra i
vissa fal! taga hänsyn til! sådana särskilda omständigheter, vilka inverkat på
storleken av den behållna inkomsten. Detta gäller lantbruksingenjörer, som
antingen vid sidan av sin ordinarie tjänst under större eller mindre del av
visst år tjänstgjort såsom vattenrättsingenjörer eller ock först under de senaste
åren tillträtt eget distrikt. I dylika fall ha de sakkunniga vid uppskattning
av nettoinkomsten enligt taxa tagit viss hänsyn till, vad vederbörande
distrikt normalt bort kunna inbringa i förrättningsinkomster, för den händelse
sagda särskilda omständigheter icke förelegat.
De sakkunniga förmäla vidare, att de på grundval av de utav lantbruksingenjörerna
lämnade uppgifterna samt med beaktande av nyss anförda synpunkter
beräknat medeltalet för nämnda fem år av lantbruksingenjörernas
taxeinkomster. Därvid hade följande siffror framkommit:
Bruttoinkomst ...................................... kronor 19,527
Omkostnader och övriga utgifter i tjänsten .............. kronor 11,310
Nettoinkomst ........................................ kronor 8,217.
Variationerna mellan de olika åren hade ej varit särskilt stora. Sålunda
hade årliga medeltalen för bruttoinkomsten varierat mellan högst 20,420 och
lägst 18,893 kronor. Högsta omkostnadsmedeltalet hade utgjort 11,849 och
det lägsta 10,944 kronor. Motsvarande siffror för nettoinkomsten hade utgjort
respektive 8,587 och 7,838 kronor. Däremot hade inkomsterna inom de
olika distrikten i hög grad varierat under den ifrågavarande femårsperioden.
Detta förhållande belystes av följande, av de sakkunniga gjorda sammanställning,
som utvisade nettoinkomstens fördelning på distrikten inom olika
storleksklasser.
Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 31
Antal distrikt, där netto-inkomsten av taxearbete kronor |
1931 |
1932 |
1933 |
1934 |
1935 |
Högst 4,000 ............ |
3 |
3 |
3 |
2 |
2 |
4,001— 5,000 ............ |
1 |
1 |
1 |
2 |
2 |
5,001— 6,000 ............ |
3 |
6 |
4 |
2 |
2 |
6,001— 7,000 ............ |
4 |
2 |
— |
4 |
2 |
7,001— 8,000 ............ |
3 |
1 |
3 |
3 |
2 |
8,001— 9,000 ............ |
2 |
— |
2 |
4 |
3 |
9,001—10,000 ............ |
2 |
— |
2 |
1 |
4 |
>10,000 ............ |
3 |
8 |
7 |
5 |
6 |
De sakkunniga ha vidare anfört följande.
Vid bedömandet av innebörden av de sakkunnigas förslag till löneställning
för lantbruksingenjörerna skall i första hand tagas hänsyn till de belopp,
dessa komma att uppbära i avlöning enligt den föreslagna lönegradsplaceringen
B 29. Emellertid bör därjämte vid jämförelse mellan lantbruksingenjörernas
förmåner enligt gällande och föreslaget lönesystem hänsyn tagas
jämväl till den förbättring i pensionshänseende, som, därest förslaget genomföres,
kommer lantbruksingenjörerna till godo. Genom löneregleringen
komma för lantbruksingenjör att tillämpas det pensionsunderlag och det
pensionsavdrag, som gälla för befattningshavare i 29 :e lönegraden, innebärande
en ökning i pensionsunderlagen med ett belopp av 960 kronor. Å
andra sidan medför reformen en ökning av pensionsavdragen från 330 kronor
till 399 kronor för år. Med hänsyn tagen till dessa omständigheter har
värdet av den ökade pensionsförmånen ansetts motsvara ett belopp av 600
kronor för år.
Vid jämförelse mellan å ena sidan lantbruksingenjörernas nuvarande
sammanlagda inkomster i tjänsten och å andra sidan deras löneförmåner
enligt de sakkunnigas förslag, däri inberäknat värdet av ökad pensionsförmån,
bär framgått, att för samtliga lantbruksingenjörer med undantag av
två, nämligen lantbruksingenjörerna i Växjö och Umeå, löneregleringsförslaget
kommer att medföra viss inkomstminskning. Detta belyses närmare
av följande sammanställning.
Inkomstminskning kronor |
Antal lantbruks- ingenjörer |
1,500— 1,999 .......................... |
5 |
2,000— 2,499 .......................... |
1 |
2,500- 2,999 .......................... |
5 |
3,000— 3,499 .......................... |
1 |
4,000- 4,499 .......................... |
2 |
5,500— 5,999 .......................... |
3 |
6,000- 9,000 .......................... |
4 |
>10,000 .......................... |
1 |
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
Härefter ha de sakkunniga framhållit, att, såsom framginge av det förebragta
materialet, de hittillsvarande sammanlagda avlöningsförmånerna uppgått
till så höga belopp, att det enligt de sakkunnigas mening icke gärna
kunde ifrågasättas att lägga desamma till grund för beräknande av personliga
lönetillägg åt bemälda befattningshavare, utan att en begränsning härvidlag
finge äga rum. I detta sammanhang borde jämväl beaktas, att lantbruksingenjörernas
inkomster av förrättningar varit och fortfarande skulle
komma att i icke oväsentlig grad bliva beroende av, huruvida staten i samma
utsträckning som hittills anvisade anslag till torrläggningsverksamheten.
I den mån staten funne det erforderligt att minska anslagstilldelningen för
detta ändajnål, skulle följden därav med nödvändighet bliva, att taxeinkomsterna
reducerades.
De sakkunniga ha i samband härmed i korthet redogjort för de grunder
i fråga om bestämmandet av personliga lönetillägg, som tillämpats vid tidigare
löneregleringar för andra befattningshavare i statens tjänst, och därom
anfört följande.
Före genomförandet av den år 1919 beslutade löneregleringen för kommunikationsverken
ägde åtskilliga befattningshavare vid telegrafverket uppbära
sportler i form av telegramprovision. Beträffande dessa tjänstemän
föreskrevs uti de av Kungl. Maj:t den 16 april 1920 meddelade bestämmelserna
i fråga örn övergång till den nya lönestaten vid telegrafverket, att den,
vars sammanlagda löneinkomst vid nämnda övergång jämte de sportler,
som för år 1919 belöpt å den ordinarie tjänst han omedelbart före övergången
innehade — sportlerna beräknade till högst 5,400 kronor — över
stege den avlöning han ägde uppbära efter övergången till den nya staten
inklusive det honom enligt vissa bestämmelser eventuellt tillkommande
personliga lönetillägg, skulle tilldelas särskilt personligt lönetillägg motsvarande
nämnda skillnad. Lönetillägget borde emellertid minskas eller upphöra
i den mån tjänstemannens avlöning å den nya staten ökades samt avskrivas
under nio år med en niondel årligen.
Vid löneregleringarna för vissa tjänstemän inom tullverket (riksdagens
skrivelse nr 276/1922), för landssekreterare och landskamrerare (riksdagens
skrivelse nr 333/1925) och för sekreteraren i överståthållarämbetets kansli
(riksdagens skrivelse nr 205/1926) bestämdes jämväl personliga lönetillägg
att utgå till dessa befattningshavare, i den mån de nya avlöningarna kom
ine att medföra inkomstminskning, och fastställdes lönetilläggen att för varje
särskilt fall utgå med högst 5,400 kronor för år räknat. Även nu omhandlade
särskilda lönetillägg skulle minskas eller upphöra, i den mån tjänstemannens
avlöning å den nya staten ökades, samt avskrivas under nio år med
en niondel årligen.
De sakkunniga ha nu beträffande begränsningen av de personliga lönetillläggen
till lantbruksingenjörerna uttalat, att densamma liksom vid de nyssberörda
löneregleringarna lämpligen syntes kunna sättas vid ett belopp av
5,400 kronor. Med hänsyn till den av de sakkunniga förut framhållna önskvärdheten
av att samtliga nuvarande lantbruksingenjörer övergå till det föreslagna
lönesystemet ha de sakkunniga funnit, att en ur tjänstemännens synpunkt
fördelaktigare övergångstid till det nya lönesystemet än vad som sked
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
33
de i nyss berörda fall borde beredas lantbruksingenjörerna. De sakkunniga
hade därvid tänkt sig, att det personliga lönetillägget till lantbruksingenjörerna
skulle i varje enskilt fall utgå oavkortat under de fem första åren
från den nya löneregleringens genomförande, samt att det därefter avskreves
under därpå följande sex år med en sjättedel årligen. Där nyssnämnda maximum
av 5,400 kronor uppnåddes, skulle sålunda lönetillägget komma att
utgå, under vart och ett av de första fem åren med 5,400 kronor, under sjätte
året med 4,500 kronor, under sjunde året med 3,600 kronor o. s. v. för att
med utgången av det tionde året helt upphöra.
Vid uppgörandet av förslag till personliga lönetillägg hade de sakkunniga
ansett lämpligt indela lantbruksingenjörerna i olika grupper med hänsyn
till storleken av den inkomstminskning, som var och en till följd av löneregleringen
finge vidkännas. Därvid hade till samma grupp hänförts de lantbruksingenjörer,
vilkas inkomstminskning komme att bliva av ungefärligen
samma storleksordning. I överensstämmelse härmed ansåge de sakkunniga,
att varje särskild lantbruksingenjör borde tillerkännas personligt lönetillägg
med följande belopp.
Lantbruksingenjör |
Grupp |
Personligt lönetillägg kronor |
A. E. Welin-Berger, Halmstad.......................... K. F. Westling, Karlstad .............................. |
||
I. J. Nyman, Härnösand................................ I. E. Öjefors, Skellefteå ................................ |
■ I |
1,500 |
H. G. Hegethorn, Luleå................................ |
||
L. M. Lingström, Nyköping ............................ |
11 |
2,000 |
A. G. Ytterberg, Uppsala .............................. G. Wadman, Visby .................................... |
||
M. Wixell, Blekinge.................................... N. G. Gustafsson, Gävle................................ J. M. Hägglund, Östersund.............................. |
lil |
2,500 |
C. B. Carlson, Göteborg ................................ |
IV |
3,000 |
E. G. Lindqvist, Kalmar................................ S. G. V. Hallin, Skara.................................. N. Risberg, Stockholm.................................. I. P. Helin, Linköping.................................. C. Berner, Jönköping .................................. |
* |
4,000 |
C. H. Wallér, Malmö .................................. C. G. Kindblom, örebro .............................. A. H. Welin-Berger, Västerås .......................... F. M. Olsson, Falun.................................. |
V! |
5,400 |
Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 204. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 204-
Under hänvisning till det anförda ha de sakkunniga alltså föreslagit, att
såsom kompensation för minskad avlöning skall till de förut omförmälda
lantbruksingenjörerna, därest de övergå å den nya lönestaten, utbetalas
personligt lönetillägg med nyss angivna belopp, samt att vidare sagda lönetillägg
skall utgå oavkortat under en tid av fem år efter den nya lönestatens
ikraftträdande samt därefter under en tid av sex år avskrivas med en sjättedel
örn året, dock att lönetillägget bör minskas eller upphöra, därest och i
den mån tjänstemannens avlöning å den nya staten skulle komma att ökas.
De sakkunniga ha vidare anfört, att å lönetilläggen — vilkas sammanlagda
årliga belopp komme att under de fem första åren uppgå till 76,200
kronor — icke borde utgå dyrtidstillägg samt att utbetalning av lönetilläggen
syntes böra ske i samma ordning, som är i allmänhet stadgad beträffande
avlöning.
Yttranden.
Förslaget angående ändring i lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens
anställnings- och avlöningsförhållanden har på två undantag när av
de hörda myndigheterna och sammanslutningarna i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. I vissa yttranden göras emellertid en del erinringar
av principiell innebörd. Beträffande förslagets detaljer, särskilt i
fråga om de föreslagna lönegradsplaceringarna, och därmed sammanhängande
frågor framföras åtskilliga yrkanden och önskemål.
Av de myndigheter m. fl., vilka tillstyrkt förslaget, anför statskontoret,
att ämbetsverket till fullo insåge, att det nuvarande avlöningssystemet vore
behäftat med avsevärda svagheter. Emellertid kunde ämbetsverket icke
underlåta att framhålla, att en övergång till ett system med lantbruksingenjörerna
såsom helt statsavlönade kunde befaras medföra en icke oväsentlig
nedgång i arbetsintensiteten och en därav föranledd kostnadsökning för
statsverket. Vid övervägande av fördelarna och nackdelarna av den föreslagna
reformen hade statskontoret likväl funnit tillräckligt starka skäl tala
för att lantbruksingenjörerna gjordes helt statsavlönade och oberoende av
taxeinkomster. Därest lantbruksingenjörerna gjordes helt statsavlönade,
medförde detta givetvis, att deras tjänstebiträden måste anställas och avlönas
av staten.
Lantbruksstyrelsen yttrar i samma fråga, att styrelsen icke förbehållslöst
ville giva sin anslutning till de sakkunnigas uppfattning, att det vore ett
oeftergivligt villkor för ernående av en fullt objektiv och opartisk inställning
från lantbruksingenjörens sida till på honom ankommande tjänsteuppgifter
att han ställdes ekonomiskt oberoende av taxeinkomster och således
bleve helt avlönad av statsmedel. Styrelsen ansåge nämligen att man icke
utan vidare kunde utgå därifrån, att ett arbete skulle bliva mindre noggrant
och vederhäftigt utfört på grund av den omständigheten att vederbörande
befattningshavare uppbure särskild ersättning för arbetet. Styrelsen yttrar
vidare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 204-
35
Styrelsen vill heller icke underlåta att framhålla, att det nuvarande avlöningssystemet
för lantbruksingenjörerna onekligen har vissa fördelar. Sålunda
blir, bland annat, inkomsten av arbetet till sin storlek beroende av det
utförda arbetets omfattning. Vidare utgör taxeinkomsten en stimulans för
förrättningsmannen att uttaga så lång arbetsdag som möjligt för både sig
själv och arbetsbiträdena, varigenom behovet av arbetskraft kommer att i
viss mån hålles nere. Enligt vad styrelsen har sig bekant, uttaga också
lantbruksingenjörerna i regel en daglig arbetstid, som väsentligt överskrider
en normal sådan. Styrelsen vill i detta sammanhang även uttala såsom sin
övertygelse, att en övergång till det nu föreslagna avlöningssystemet kommer
att i sin mån bidraga till en minskning av den dagliga arbetstiden å lantbruksingenjörsexpeditionerna
och därigenom ganska snart medföra behov
av ökad arbetskraft.
Det avgörande skälet för styrelsen, att styrelsen, trots vad nyss anförts,
vill tillstyrka en omläggning av avlöningssystemet för lantbruksingenjörerna,
så att dessa bliva helt statsavlönade, är att enligt styrelsens mening en
dylik ändring är en nödvändig förutsättning för att statsanställning skall
kunna beredas lantbruksingenjörs arbetsbiträden, något som lantbruksstyrelsen
anser vara av ett starkt behov påkallat. Det synes nämligen omöjligt
att låta lantbruksingenjör uppbära ersättning enligt taxa för arbete, som
delvis utföres av statsavlönade tjänstemedhjälpare.
Skulle statsmakterna tilläventyrs på grund av därmed förenade kostnader
eller av andra skäl icke vilja vara med om en reform, varigenom lantbruksingenjörernas
arbetsbiträden beredas statsanställning, finnes det enligt
styrelsens mening icke heller någon anledning att frångå det nuvarande
avlöningssystemet för lantbruksingenjörerna själva.
Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning förelåge det emellertid ett trängande
behov av att lantbruksingenjörernas tjänstebiträden bereddes en förbättring
uti sina anställnings- och avlöningsvillkor, som för närvarande icke
kunde anses tillfredsställande med hänsyn till den kompetens och det arbete,
som krävdes av dem. Redan den omständigheten, att det icke kunde
förnekas, att de hade att utföra ett arbete av allmännyttig och statlig karaktär
direkt i statens intresse, talade för att de borde avlönas av staten. Av
största betydelse för torrläggningsverksamheten vore vidare att biträdeskåren
hos lantbruksingenjörerna bleve så god som möjligt. Under nuvarande
förhållanden vore emellertid dessa biträden närmast att betrakta såsom lantbruksingenjörs
personliga medhjälpare och vederbörande statliga myndighet,
närmast lantbruksstyrelsen, hade endast ringa möjlighet att inverka på
rekryteringen av biträdeskåren. En ytterligare olägenhet med nu rådande
system, som till viss grad kunde tänkas verka neddragande på arbetets kvalitet,
vore också att ifrågavarande biträden icke vore underkastade tjänstemannaansvar
för begångna försummelser och felaktigheter i arbetet.
Med hänsyn till det anförda förklarar lantbruksstyrelsen sig böra i princip
förorda de av de sakkunniga föreslagna reformerna i fråga örn avlöningsbestämmelserna
för lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden.
I detta, sammanhang har lantbruksstyrelsen jämväl berört frågan huruvida
lantbruksingenjör kan anses skyldig övergå på det föreslagna nya
avlöningssystemet. Styrelsen erinrar till en början därom, att enligt gäl
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
lande bestämmelser — kungörelsen den 27 juni 1930 (nr 239) — lantbruksingenjör
skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande,
omreglering av extra inkomster, som kunna åtfölja lantbruksingenjörsbefattning
eller utgå för bestyr i sammanhang därmed. Efter att vidare
lia erinrat örn att de sakkunniga såsom sin uppfattning uttalat, att lantbruksingenjör
icke syntes mot sitt bestridande kunna överföras å ett avlöningssystem,
som innefattade att inkomsterna enligt taxa skulle helt bortfalla,
uttalar styrelsen, att ett dylikt betraktelsesätt måhända vore väl formalistiskt.
Å ena sidan vore det tydligt, att lantbruksingenjörerna icke kunde
fråntagas dessa extra inkomster för arbete enligt taxa med samtidigt bibehållande
av den nuvarande grundlönen. Å andra sidan vore de skydiga att
underkasta sig omreglering av taxeinkomsten, varav torde följa, att de måste
tåla en minskning därav och även en mera kraftig sådan. Vid sistnämnda
förhållande syntes det kunna ifrågasättas, huruvida icke lantbruksingenjörerna,
när de, såsom här vore fallet, skulle erhålla i utbyte mot taxeinkomsten
dels en mycket avsevärd höjning i grundlönen, dels ock ytterligare kompensation
därutöver, skulle kunna ur skälighetssynpunkt anses hava skyldighet
att övergå till det nya avlöningssystemet. Svårt torde vara att på
förhand avgöra, huru domstol skulle döma i en dylik fråga. Styrelsen ansåge,
att ifrågavarande avlöningsfrågas öde i mycket hängde på det svar,
som kunde givas på omförmälda spörsmål. Stora svårigheter syntes nämligen
möta att genomföra det nya avlöningssystemet, därest icke lantbruksingenjörerna
kunde anses skyldiga att övergå på samma system, enär det
eljest vöre att befara, att en hel del av ifrågavarande tjänstemän skulle föredraga
att kvarstå på den gamla avlöningsstaten. De sakkunniga hade visserligen
tänkt sig möjligheten av att båda dessa avlöningssystem skulle kunna
tillämpas jämsides och i sådant avseende föreslagit vissa övergångsanordningar.
Enligt styrelsens åsikt skulle det emellertid hliva så gott som
ogörligt att tillämpa detta i praktiken, därest ett flertal lantbruksingenjörer
komme att vägra att övergå på det nya avlöningssystemet.
Förvaltningsutskottet i Östergötlands län finner fördelar i fråga om förrättningarnas
handläggande vara att vinna därigenom att lantbruksingenjörerna
ställas oberoende av taxeinkomster. Förvaltningsutskottet anför emellertid
vidare, att, när det gällde lantbruksingenjörernas biträden, förefölle
det utskottet i viss mån tveksamt med deras ifrågasatta anställning såsom
statliga befattningshavare, men övervägande skäl syntes dock tala för att
förslaget genomfördes även i detta avseende. Emellertid finge det ej förbises,
att förslagets genomförande med all sannolikhet inom en nära framtid
torde nödvändiggöra anställning av ökat antal förrättningsmän. Det nuvarande
avlöningssystemet, enligt vilket lantbruksingenjörernas inkomster till
avsevärd del vore beroende av arbetstidens längd, hade lett till att varken
de eller deras biträden tillämpat »normalarbetsdag» utan i betydligt större
utsträckning utnyttjat tiden. Att så skulle bliva fallet, därest de såsom föreslagits,
gjordes helt oberoende av taxeinkomster, syntes knappast kunna
beräknas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
37
Förvaltningsutskottet i Örebro län anför såsom ett önskemål ur jordbrukssynpunkt,
att ett större antal assistenter och tekniska biträden kunde
anställas än vad för närvarande vore fallet, så att möjligheter bereddes lantbruksingenjörerna
att i ett något hastigare tempo än vad nu i allmänhet syntes
vara förhållandet handlägga hithörande ärenden.
En i viss mån motsatt ståndpunkt intages av förvaltningsutskottet i Västernorrlands
län, som finner omläggningen av avlöningssystemet riktig men
som därutöver framhåller, att med den inriktning den av lantbruksingenjörerna
handhavda avdikningsverksamlieten fått det kunde förutses, att viss
minskning i deras arbetsuppgifter successivt komme att inträda. Särskilt
om, såsom förvaltningsutskottet ville föreslå, vissa enklare förrättningar
överfördes till handläggning genom hushållningssällskapens försorg, syntes
det välbetänkt, att beträffande lantbruksingenjörernas tjänstebiträden icke
föresloges statsanställning i fullt samma omfattning som de sakkunniga föreslagit.
Då här förevarande arbeten vöre särskilt ägnade att tjänstgöra såsom
konjunkturutjämnande borde, såsom även de sakkunniga framhållit,
statsmakterna icke inrikta sig på anställande av större tjänstemannastab än
som erfordrades under goda konjunkturer. Med detta hade förvaltningsutskottet
emellertid icke åsyftat sådan inskränkning beträffande statsanställning,
som skulle gå ut över personer, vilka under en längre följd av år
i egenskap av tjänstebiträden i olika grader arbetat inom avdikningsverksamheten.
Slutligen anför förvaltningsutskottet i Gotlands län att de föreslagna lönerna
icke föranledde annan erinring från förvaltningsutskottets sida, än att
ett bifall till förslaget måste ytterligare aktualisera en omprövning och lösning
av lönefrågan för hushållningssällskapens tjänstemän. Förvaltningsutskottet
ville också gentemot de sakkunniga framhålla, att talet örn lantbruksingenjörernas
långa utbildningstid vore en överdrift, särskilt med hänsyn därtill,
att de under större delen av denna tid hade avlönade befattningar som biträden
och stipendiater. Deras egentliga studietid vore i regel knappast
längre eller dyrbarare än en nutida agronoms. Vad åter anginge kompetensfordringarna
för lantbruksingenjör syntes de tekniska fordringarna vara väl
avvägda, varemot man bestämt måste betvivla, att någon trygghet gåves för
att den agronomiska utbildningen vore tillfyllest för att förrättningsmannen
skulle kunna bedöma företaget ur jordbruksekonomisk synpunkt, något som
komme att bli ännu viktigare, då syneförfarandet inskränktes. Förvaltningsutskottet
ansåge det kunna sättas i fråga, huruvida lantbruksingenjörskåren
ovillkorligen borde rekryteras från tekniska högskolan. Säkerligen skulle
praktiskt erfarna och tekniskt begåvade jordbrukskonsulenter mycket väl
kunna tänkas utbildas för ifrågavarande arbete utan att statens kostnader för
rekryteringen därigenom skulle ökas.
Föreningen Lantbruksingenjörsassistenter framhåller inledningsvis, att
handhavandet av den statsunderstödda vattenavlednings- och avdikningsverksamheten
och därmed också organisationen av torrläggningsverksamheten
i riket vore för såväl jordbrukarna som för det allmänna av utomordent
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
ligt stor betydelse. Det vore en oeftergivlig förutsättning för tryggande av
.jordbrukarebefolkningens utkomst, att den kvantitativa och kvalitativa jordkulturen
icke eftersattes. Torrläggningsverksamheten vore grundläggande
för all jordkultur och man hade ingen anledning förvänta, att denna verksamhet
inom överskådlig tid komme att minska, tvärtom torde den öka. Det
vore förty nödvändigt att ett tillräckligt antal lämpligt utbildade arbetskrafter
stöde till jordbrukets förfogande för verksamheten med jords torrläggning.
Föreningen ville instämma med de sakkunniga att de i betänkandet påtalade
bristerna i den nuvarande organisationen oundgängligen krävde en omorganisation
av nämnda verksamhet och enligt föreningens mening innebure de
sakkunnigas förslag en kraftig minskning av det nuvarande systemets brister
och utgjorde ett stort steg framåt mot en ändamålsenlig organisation av avdikningsverksamheten.
Den sålunda föreslagna vägen att helt statsavlöna
alla tjänstemän inom verksamheten funne föreningen i likhet med de sakkunniga
vara den enda framkomliga för att erhålla en fullt objektiv och
tillförlitlig organisation.
Föreningen anför vidare, att den funne de sakkunnigas förslag att kompetensvillkor
skulle författningsenligt föreskrivas för samtliga assistenter utgöra
en verksam åtgärd för ernående av vederhäftighet i de förundersökningar och
utredningar, som läge till grund för vattenavledningsföretagen med avseende
å den del som utfördes av lantbruksingenjörernas tjänstemedhjälpare. Assistenternas
tjänsteuppgifter vore till sin art av stor ekonomisk räckvidd såväl
för det allmänna som för de av dikningsföretaget beroende och kompetensen
finge följaktligen icke eftersättas. Föreningen anför härom ytterligare i huvudsak
följande.
På grund av den stora arbetsbördan på lantbruksingenjörsdistrikten ha
arbeten, som fordra stor yrkeskunnighet, utförts av lantbruksingenjörernas
tjänstemedhjälpare, och om dessa arbetsuppgifter lösts på ett skickligt sätt,
har delta förnämligast berott på personlig kompetens, då lantbruksingenjörerna
förklarligt nog icke medhinna effektiv kontroll av en stor del av medhjälparnas
arbeten. Dessa äro även delvis av den art, att de i stort sett undandraga
sig sådan kontroll och tillsyn. Vi vilja till fullständigande av de
sakkunnigas uppgifter härutinnan påpeka, att enligt vår kännedom dessa
fältundersökningar ävensom kontroller och avsyningar i regel utföras av
tjänstebiträdena och endast i undantagsfall av vederbörande lantbruksingenjör.
Det torde kunna förutsättas, att även i fortsättningen förste assistenter
och assistenter komma att handhava arbeten, som förutsätta en ändamålsenlig
och fullgod kompetens, ju mera som det ur kostnadssynpunkt är angeläget
att utnyttja den billigare arbetskraften.
Föreningen säger sig därför icke kunna dela de sakkunnigas mening, att
kompetensvillkoren för assistenter skulle sättas så, att de icke erliölle en kompetens,
som vid befordran till förste assistent vore tillfyllest för att en sådan
befattningshavare skulle självständigt kunna handlägga förrättningar av
mindre omfattning. Även om dessa förrättningar icke överlätes på förste assistenterna,
vore dessa arbeten för förrättningar i allmänhet så omfattande,
att kompetensen icke kunde var nöjaktig, örn angivna förutsättningar sakna
-
Kungl. Majlis proposition nr 204
39
des. Under erinran om dels att ifrågavarande förrättningsmän endast i särskilda
undantagsfall sysselsattes med rent agronomiska spörsmål, dels ock
att för att kunna antagas till lantbruksingenjör icke erfordrades agronomexamen
men väl att ha genomgått ettårig kurs vid ett statens lantbruksinstitut,
anför föreningen, att denna ett-åriga kurs syntes föreningen mycket lämpad
såsom komplettering av assistenternas tekniska utbildning, därest icke
agronomexamen ansåges böra ifrågakomma. I varje fall borde icke lantmannaskola
anses tillfyllest.
Föreningen sammanfattar sina krav på skärpt kompetens för assistenterna
sålunda, att för att kunna antagas såsom assistent skulle erfordras att ha
genomgått
1) fullständig kurs å byggnadslinjen vid teknisk elementarskola eller tekniskt
gymnasium,
2) ett-årig kurs vid lantbrukshögskola eller agronomexamen,
3) kurs för utbildning av förrättningsmän vid täckdikningsföretag, därest
sådan kurs anordnas med understöd av statsmedel; samt att lia varit
4) med lantbruksstyrelsen medgivande minst två år med goda vitsord anställd
som tekniskt biträde hos lantbruksingenjör.
För förste assistent borde enligt föreningens mening fordras samma kompetens
som för assistent samt därutöver att ha med goda vitsord tjänstgjort
hos lantbruksingenjör under ytterligare tre år.
Föreningen yttrar vidare.
Den nuvarande assistentkåren har rekryterats mindre enhetligt och har ej
annat varit att förvänta med den brist på bestämmelser om formell kompetens
som förelegat och avsaknad av målmedveten utbildning. Det synes oss
dock påtagligt, att den förefintliga assistentkåren väl fyller sitt värv, då den
olika förekommande skolkompetensen kunnat utjämnas med under arbetet
på distrikt förvärvade kunskaper. Detta sätt att förvärva kompetens bör dock
icke få fortgå, dels därför att den praktiska lärotiden på en del händer, där
lämplig skolunderbyggnad saknas, blir särdeles lång, dels därför att risken för
missgrepp och bristande vederhäftighet i under denna tid utförda arbeten givetvis
är störst. Vid ett första tillsättande av de befattningshavare, varom här
är fråga, och enligt de nya bestämmelser, som kunna komma att utfärdas,
böra övergångsbestämmelser tillämpas, som medgiva eftergift i den formella
kompetensen, ävensom att med tidigare tjänstgöring såsom assistent må likställas
annan lill art oell omfattning jämförlig tjänstgöring hos lantbruksingenjör
för dem som redan nu med lantbruksstyrelsens förordnande eller medgivande
tjänstgöra som förste assistenter, assistenter och tekniska biträden
hos statens lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer eller stipendiater.
Föreningen framhåller slutligen i denna del, att det ur rekryteringssynpunkt
tedde sig som en naturlig åtgärd att fastställa författningsenlig kompetens
även för tekniska biträden. Föreningen förväntade dock, att då enligt de sakkunniga
det borde ankomma på lantbruksstyrelsen att härom utfärda erforderliga
föreskrifter, dessa även avfattades så, att de befrämjade en god rekrytering.
Av de förutberörda båda yttrandena, vilka gå i avstyrkande riktning, anföres
i det av förvaltningsutskottet i Malmöhus län avgivna yttrandet, att
utskottet holle före, all förslaget lill sportlernas borttagande vore ägnat att
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
i högsta grad försinka torrläggningsärendenas handläggning samt öka kostnaderna.
Det nuvarande avlöningssystemet borde därför i stort sett bibehållas,
möjligen med någon ökning av den fasta lönen och motsvarande
minskning i sportelinkomsten. Föreningen Statens lantbruksingenjörer anför
beträffande vad de sakkunniga yttrat angående den nuvarande organisationens
brister och tidigare framkomna förslag till deras avhjälpande, att
i vad den sålunda relaterade kritiken avsåge lantbruksingenjörernas verksamhet
föreningen icke kunde undgå att framhålla, att kritiken i väsentliga
delar byggde på förhållanden som icke längre vore för handen. Föreningen
yttrar därom.
Vi avse härmed i första hand den omständigheten, att nu tillämpade bestämmelser
för lantbruksingenjörernas utbildning ävensom föreskrifterna i
1921 års vattenlag måste anses lämna starkast möjliga garantier mot att
ekonomiskt misslyckade torrläggningsföretag kunna i framtiden förväntas,
så framt de överhuvud taget kunna genom förrättningsmannens åtgärder
förebyggas. Verkan av dessa nya förhållanden har blott successivt kunnat
göra sig märkbar, och det torde dröja ännu en del år, innan fördelarna till
fullo hunnit framträda. Med den högre utbildningen har också följt en
effektivare organisation av arbetet på distrikten, och därmed följande bättre
inkomster ha säkerligen kraftigt bidragit till en god rekrytering av lantbruksingenjörskåren.
Vad speciellt den mycket omtalade stora arbetsbalansen
på distrikten beträffar, vilja vi erinra örn, att det ej är många år
sedan antalet extra lantbruksingenjörer ökades från tre till sju, men att
balansen under denna korta tid hunnit avsevärt nedbringas, och det är
vår bestämda uppfattning, att denna balans utan några extra åtgärder
(möjligen med undantag för anställande av flera biträden) kan väntas bliva
nedbringad till ett minimum inom ett fåtal år.
Föreningen finner i anslutning till det sålunda anförda uppenbart, att en
sådan ändring av avlöningsförhållandena med ty åtföljande avsevärda
sänkning av medelinkomsten icke kunde komma att verka befrämjande på
balansens minskning. Lika säkert vore, att den komme att försämra rekryteringen
och öka statens kostnader för torrläggningsverksamheten.
Föreningen bestrider vidare bestämt påståendet att det nuvarande lönesystemet
skulle kunna föranleda mindre noggranna undersökningar och
alltför optimistiska beräkningar. Enligt föreningens mening förhölle det
sig tvärtom så, att detta lönesystem vore en sporre till och bästa möjliga
garanti för att verksamheten så sköttes och de anförtrodda uppgifterna så
utfördes, att jordägarnas förtroende vunnes. Att så även alltmer blivit förhållandet
syntes bland annat kunna utläsas därav, att de förrättningar mot
vilka anförts besvär allt mera minskats och för närvarande ej uppginge
till tre procent av hela antalet.
Föreningen framhåller slutligen, att som motiv för den föreslagna ändringen
i avlöningsformen således återstode allenast den omständigheten,
att den även av föreningen såsom önskvärd betraktade förbättringen av
biträdenas avlönings- och tjänstgöringsförhållanden skulle bli enklare att
genomföra efter en sådan ändring. Föreningen kunde emellertid icke inse
varför sistnämnda frågas lösande nödvändigtvis måste förknippas med en
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
41
så avsevärd försämring av lantbruksingenjörernas avlöningsförhållanden,
som föreslagits. Föreningen vore av den bestämda uppfattningen, att frågan
borde kunna lösas på ett för biträdena fullt tillfredsställande sätt och
till betydligt lägre totalkostnad för staten med bibehållande av lantbruksingenjörernas
nuvarande avlöningssystem.
Vad härefter angår detaljerna i de sakkunnigas förslag i förevarande del
och då först de föreslagna avlöningsförmånerna för
lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater
framhåller statskontoret, att vid den för lantbruksingenjörerna vid 1930
års riksdag genomförda löneregleringen fastställdes, att för dem skulle tilllämpas
det pensionsunderlag som gällde för befattningshavare i 26 lönegraden.
Riksdagen måste således anses ha funnit lantbruksingenjörerna
böra jämställas med tjänstemän i 26 lönegraden och sedermera hade icke
förekommit något, som kunde föranleda, att lantbruksingenjörerna skulle i
avlöningshänseende likställas med befattningshavare i högre lönegrad än
den 26. Då vidare en jämförelse mellan lantbruksingenjörerna och de
högre tekniska tjänstemännen vid affärsverken eller vägingenjörerna knappast
kunde anses giva vid handen, att lantbruksingenjörerna i lönehänseende
skulle givas en så förmånlig löneställning som den de sakkunniga föreslagit,
ville statskontoret förorda, att lantbruksingenjörerna placerades i
lönegraden B 26. Vid en sådan placering av de ordinarie lantbruksingenjörerna
syntes de extra lantbruksingenjörerna icke böra placeras högre än
som extra ordinarie tjänstemän i 22 lönegraden.
I fråga om de föreslagna personliga lönetilläggen till de nuvarande lantbruksingenjörerna
framhåller statskontoret, att det knappast kunde vara
lämpligt att lantbruksingenjörerna bereddes förmånligare villkor med avseende
å övergång på ny stat än vad som bereus andra grupper av befattningshavare,
vilka vid lönereglerings genomförande fråntagits sina sportelinkomster.
Riksräkenskapsverket finner den föreslagna lönegradsplaceringen för lantbruksingenjörerna
väl hög i jämförelse med andra befattningshavare inom
statsförvaltningen med liknande arbetsuppgifter. Ett tillmötesgående av de
sakkunnigas förslag härutinnan syntes med all sannolikhet komma att medföra
anspråk på löneförhöjningar från andra befattningshavare. Vid bedömandet
av lantbruksingenjörernas lönegradsplacering borde ej heller förbises,
att aspiranterna till dessa tjänster förutsatts skola erhålla avlöning med
belopp, som avsevärt bomme att överstiga vad som eljest plägade utgå till
rekryteringspersonal inom den civila statsförvaltningen. På grund härav
och då vägingenjörerna, med vilka lantbruksingenjörerna närmast syntes
kunna jämföras, placerats i lönegraden B 28, ville riksräkenskapsverket föreslå,
att jämväl lantbruksingenjörerna placerades i denna lönegrad. I fråga
örn de personliga lönetilläggen till de nuvarande lantbruksingenjörerna
anför riksräkenskapsverket i huvudsak följande.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
Vid 1930 års lönereglering placerades lantbruksingenjörema i lönegrad
B 21, med utgångspunkt från att den behållna inkomsten av förrättningar
beräknades uppgå till i medeltal 4,000 kronor för år. Nämnda inkomst har
emellertid enligt av de sakkunniga verkställd utredning i verkligheten under
femårsperioden uppgått till i medeltal 8,000 å 8,500 kronor. Lantbruksingenjörernas
löneförmåner samt inkomster av förrättningar lia sålunda sammanlagt
kommit att uppgå till avsevärt högre belopp än vad som av statsmakterna
avsetts vid 1930 års lönereglering. Även örn det kan anses skäligt, att
ifrågavarande tjänstemän beredas viss kompensation för den löneminskning
de få vidkännas vid överflyttning till den nya lönestaten, synas på grund av
det anförda de av de sakkunniga föreslagna ersättningsbeloppen alltför höga.
Riksräkenskapsverket förklarar sig därför anse, att det personliga lönetillägget
icke borde överstiga 4,000 kronor för år samt att detsamma borde,
i likhet med vad som tidigare tillämpats beträffande sådana lönetillägg, avskrivas
under de närmaste nio åren efter den nya lönestatens ikraftträdande
med en niondel årligen. Den i de sakkunnigas tablå upptagna gruppen VI
skulle således sammanslås med grupp V.
Beträffande de extra lantbruksingenjörernas lönegradsplacering anser riksräkenskapsverket,
att de icke böra placeras i högre lönegrad än exempelvis
de biträdande vägingenjörerna, vilka enligt beslut av 1937 års riksdag placerats
i 22 lönegraden, samt anför därom följande.
Enligt avlöningsbestämmelserna för icke-ordinarie befattningshavare är
den 20 lönegraden för extra ordinarie tjänstemän angiven såsom den högsta
lönegrad, i vilken extra ordinarie befattning må inrättas utan särskilt tillstånd
av Kungl. Maj:t. Meningen med denna bestämmelse har varit, att
extra ordinarie befattning i högre lönegrad än den 20 endast i särskilda undantagsfall
bör förekomma. Framhållas må även att inom statsförvaltningen
ett stort antal extra ordinarie tjänstemän — särskilt gäller detta
amanuenserna i statsdepartementen och de centrala ämbetsverken — ha
att bestrida göromål, vilka eljest åligga ordinarie befattningshavare i avsevärt
högre löneställning.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anför beträffande lantbruksingenjörernas
avlöningsförmåner, att även med beaktande av de skäl, som
de sakkunniga andragit för en placering av ifrågavarande tjänster i 29 lönegraden,
hade lönenämnden icke kunnat undgå att finna densamma väl hög
i jämförelse med den löneställning, som likartade befattningshavare intoge.
Vad särskilt anginge vägingenjörerna krävdes för befordran till dylik tjänst
såväl betydande teoretiska meriter som ådagalagd praktisk duglighet. För
att kunna antagas till lantbruksingenjör erfordrades visserligen utöver genomgång
av olika teoretiska kurser långvarig praktisk utbildning, men vederbörande
syntes i icke oväsentlig utsträckning kunna erhålla avlönad
anställning under utbildningstiden. Framhållas borde därjämte att vägingenjörernas
verksamhet med hänsyn till sin ekonomiska räckvidd väl
syntes kunna jämställas med lantbruksingenjörernas arbetsuppgifter. Lönenämnden
hade på grund av det anförda och med hänsyn till den löneställning,
som ansetts böra tilldelas andra statstjänstemän med utbildning av
motsvarande omfattning, funnit sig böra förorda, att lantbruksingenjörema
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
43
hänfördes till lönegraden B 28. De personliga lönetilläggen till de nuvarande
lantbruksingenjörerna syntes lönenämnden kunna fastställas till de
av de sakkunniga föreslagna beloppen. Däremot hade lönenämnden för sin
del icke funnit tillräckliga skäl anförda för att frångå hittills tillämpad
praxis, enligt vilken dylika tillägg avskreves under nio år med en niondel
årligen. Lönenämnden ville därutinnan särskilt framhålla, att vederbörande
befattningshavare vid de tidigare tillfällen, då ett sådant avskrivningsförfarande
förekommit, icke i sådan utsträckning som nu avsetts kommit i
åtnjutande av förbättrade löneförmåner.
Vad angår lönegradsplaceringen av de extra lantbruksingenjörerna föreslår
lönenämnden på i huvudsak samma skäl, som anförts av riksräkenskapsverket,
att dessa befattningshavare placeras i 22 lönegraden. Lönenämnden
framhåller därutöver, att en dylik lönegradsplacering synts nämnden
tillfyllest jämväl i betraktande av de goda befordringsutsikterna för de
i förhållande till antalet ordinarie befattningshavare fåtaliga extra lantbruksingenjörerna.
Lantbruksstyrelsen anför beträffande placeringen i lönegrad av lantbruksingenjörerna,
att det ville förefalla styrelsen som örn den av de sakkunniga
föreslagna placeringen vore väl hög. Styrelsen ville med avseende härå erinra
om att byrådirektörerna i lantbruksstyrelsen med egen föredragning
vore hänförda till 26 lönegraden, att fiskeriintendenterna, för vilka en lika
lång utbildningstid vore föreskriven som för lantbruksingenjörerna, likaledes
åtnjöte lön enligt 26 lönegraden samt att föredraganden för insjöfisket,
som hade byrådirektörs titel och för vilken en avsevärt längre utbildningstid
vore fastställd, vore placerad i 28 lönegraden. Givetvis borde
lantbruksingenjörerna på intet villkor hänföras till lägre lönegrad än vägingenjörerna.
Under angivna förhållanden funne styrelsen för sin del en
placering av lantbruksingenjörerna i 28 lönegraden väl avvägd och skälig.
En dylik placering syntes även stå i bättre relation till de sakkunnigas eget
förslag i fråga örn lönegradsplaceringen för de ifrågasatta överinspektörerna,
vilka de sakkunniga föreslagit skola hänföras till 29 lönegraden.
Lantbruksstyrelsen yttrar vidare, att genom styrelsens förslag lantbruksingenjörs
inkomst av lön komme att minskas med 480 kronor för år i förhållande
till de sakkunnigas förslag. Styrelsen ville emellertid bestämt
framhålla, att genom styrelsens förslag någon ytterligare reducering av de
nuvarande lantbruksingenjörernas sammanlagda inkomst av lön och kompensation
icke finge ske. Styrelsen föresloge därför, att en ytterligare kompensation
av 500 kronor för år måtte tillerkännas de nuvarande lantbruksingenjörerna
samt att detta lönetillägg finge utgå till en var av dem, så
länge han kvarstode i tjänsten. Vad styrelsen sålunda föreslagit medförde,
att de personliga lönetilläggens sammanlagda belopp ökades med 12,000
kronor för år, vadan statens utgifter för ändamålet under de fem första åren
efter den nya organisationens ikraftträdande finge beräknas till (76,200 +
12,000 =) 88,200 kronor.
I fråga örn de extra lantbruksingenjörerna yttrar lantbruksstyrelsen, att
44
Kungl. Mcij:ts proposition nr 204.
styrelsen i likhet med sakkunniga holle före, att de extra lantbruksingenjörsbefattningarna
borde ombildas till tjänster, förenade med tjänste- och
familjepensionsrätt. Utöver de skäl, som tidigare anförts för en sådan ändring
ville styrelsen framhålla följande.
För närvarande är ordinarie lantbruksingenjörsbefattning den första
verkliga tjänst, till vilken person som ägnat sig åt lantbruksingenjörsbanan
kan vinna befordran, och han har sålunda icke möjlighet att före en dylik
befordran räkna tjänsteår för pension. Detta förhållande medför i själva
verket, att en hel del lantbruksingenjörer icke före uppnådd pensionsålder
kan intjäna tillräckligt antal tjänstår för erhållande av full pension. Utav
nuvarande 24 lantbruksingenjörer är det icke mindre än 8 stycken eller således
en tredjedel, som icke uppnå 30 tjänstår till pensionsålderns inträde.
Detta förhållande måste givetvis betraktas såsom en mycket stor olägenhet
och även obillighet gent emot lantbruksingenjörerna. Ifrågavarande missförhållande
skulle givetvis avhjälpas därigenom, att de extra lantbruksingenjörsbefattningarna
ombildades så, att de förenades med pensionsrätt.
Såsom nyss nämnts är befordran till ordinarie lantbruksingenjörsbefattning
för närvarande den första befordran till en verklig tjänst, som en person
som utbildat sig för lantbruksingenjörsbanan kan erhålla. Han har då
bakom sig dels en ren utbildningstid på 9 år, dels ock sannolikt tjänstgöring
under åtskilliga år som extra lantbruksingenjör. Uppenbart är att
det möter synnerliga svårigheter att vägra befordran till distriktsinnehavare
åt en person, som så länge ägnat sig åt ifrågavarande verksamhet, och anmärkas
må att lantbruksstyrelsen icke har stor möjlighet att bedöma vederbörandes
sakliga kompetens, förrän han såsom extra lantbruksingenjör
fått tillfälle att självständigt verkställa förrättningar. Följden av angivna
förhållanden kan därför lätt bliva, att till ordinarie lantbruksingenjör befordras
person, som måhända icke i allo äger önskvärda kvalifikationer.
Därest emellertid extra lantbruksingenjörsbefattningarna gjordes till verkliga,
med pensionsrätt förenade tjänster, skulle möjlighet finnas att låta en
mindre kvalificerad person stanna å dylik tjänst och där anförtros förrättningar
av mindre krävande art. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande
skulle en sådan åtgärd i sin mån bidraga att hålla de ordinarie distriktsinnehavarnas
verksamhet å en högre nivå och att sålunda avhjälpa nu tilläventyrs
befintliga brister vid denna verksamhet. Enligt detta förslag skulle
extra lantbruksingenjörsbefattningarna icke enbart bliva övergångstjänster.
Lantbruksstyrelsen yttrar emellertid vidare, att styrelsen i motsats till de
sakkunniga ville föreslå att de extra lantbruksingenjörerna gåves ställning
som tjänstemän å extra stat. En sådan anordning överensstämde
enligt slyrelsens mening bättre med såväl förefintlig praxis på detta område
som bestämmelserna i 1 kap. 1 § och 2 kap. 2 § gällande kungörelse
med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare inom allmänna
civilförvaltningen. Vad vidare lönegradsplaceringen beträffade ansåge
sig lantbruksstyrelsen icke kunna tillstyrka högre lönegrad för de
extra lantbruksingenjörerna än 23 lönegraden, detta med hänsyn till
dels sannolik befordringsålder, dels ock det förhållandet att dylik befattning
vore den första tjänst, vartill befordran kunde vinnas å lantbruksingenjörsbanan.
Då löneskalan för tjänstemän å extra stat läge en löneklass
över löneskalan för extra ordinarie tjänstemän, utgjorde skillnaden mellan
de sakkunnigas och styrelsens förslag endast en löneklass.
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
45
Mot de sakkunnigas förslag angående de arvoden, som skulle tillkomma
lantbruksstipendiat lia statskontoret och lantbruksstyrelsen icke något att
erinra. Riksräkenskapsverket och lönenämnden framhålla däremot i huvudsak
sammanstämmande, att det föreslagna arvodet av sammanlagt 500 kronor
för månad till sådan lantbruksstipendiat, som — efter av Kungl. Majit
tillerkänd behörighet att handlägga förrättning jämlikt 10 kap. 32 § 1 och 2
mom. vattenlagen — tjänstgjorde som förrättningsman, borde undergå någon
minskning i syfte att den sammanlagda ersättningen bleve lägre än begynnelselönen
för extra lantbruksingenjör.
Föreningen Statens lantbruksingenjörer framhåller, att för såväl de ordinarie
befattningshavarna som extra lantbruksingenjörer och för lantbruksingenjörstjänst
kompetenta stipendiater innebure förslaget en avsevärd
minskning av den nettoinkomst, som enligt nu gällande avlöningsbestämmelser
i regel intjänades. Föreningen anför härom vidare.
Beträffande de extra lantbruksingenjörerna ange de sakkunniga, att införskaffade
uppgifter från fyra extra lantbruksingenjörer visa, att inkomsterna
av taxa i medeltal uppgått till 4,200 kronor per år. Undersöker man det
primär material, som stått till de sakkunnigas förfogande vid utredningen
jämväl om de ordinarie lantbruksingenjörernas hittillsvarande inkomster,
skall man finna, att uppgifter lämnats om 21 fullständiga tjänsteår som extra
lantbruksingenjör eller som sådan tjänstgörande stipendiat. Medeltaxeinkomsten
per år för hela denna tid uppgår till något över 6,000 kronor netto.
Då arvodet för extra lantbruksingenjörer inklusive dyrtidslillägg för närvarande
uppgår till något över 5,000 kronor, skulle medelinkomsten för den
ifrågavarande tiden uppgå till något över 11,000 kronor per år. Enligt de
sakkunnigas förslag skulle avlöningen komma att utgå med 6,000 kronor per
år till behörigförklarad stipendiat och variera mellan 6,050 och 9,900
kronor allt efter tjänsteår och dyrort för extra lantbruksingenjör. För ordinarie
lantbruksingenjörerna blir årsinkomsten enligt förslaget 9,900 å 12,300
kronor, allt efter tjänsteår och dyrort. Medelinkomsten blir då dels avsevärt
lägre än den hittillsvarande och dels även lägre än den nettoinkomst
på 12,000 kronor, som beräknades och ansågs skälig vid den år 1930 genomförda
löneregleringen.
Föreningen uttalar som sin uppfattning, att den lönegrad, som närmast
skulle motsvara förenämnda av statsmakterna sanktionerade inkomst på
12,000 kronor, vore B 30, varför alltså förslaget innebure en avsevärd försämring
av lantbruksingenjörernas ekonomiska ställning. Såsom ett ytterligare
motiv för lönegraden B 30 ville föreningen framhålla, att lantbruksingenjörerna
självständigt handhade torrläggningsverksamheten i respektive
distrikt och därvid hade ledningen av och ansvaret för upp till ett 10-tal
biträden. De finge alltså anses inneha chefsställning, vilket förhållande efter
den föreslagna omorganisationen med statsanställning av samtliga biträden,
skulle bli ytterligare poängterat. Skulle förslaget örn placering i lönegrad
B 29 komma alt genomföras, kunde det enligt föreningens förmenande förväntas,
att den framtida rekryteringen av lantbruksingenjörskåren bleve väsentligt
försvårad.
I anslutning till det sist anförda yttrar föreningen, att lantbruksingenjör -
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 204-
banan dock utan större merkostnader för staten torde kunna göras något
mera lockande genom höjning av den för behörigförklarade stipendiater och
extra lantbruksingenjör föreslagna avlöningen, så att lönen komme i nivå
med vad väg- och vattenbyggnadsingenjörer med motsvarande utbildning
och tjänstetid kunde påräkna i enskild tjänst. Med hänsyn till lantbruksingenjörernas
långa och mångsidiga utbildning och de betydelsefulla uppgifter,
som ålåge dem, ävensom de stora ekonomiska intressen, som därmed
vore förknippade, ansåge föreningen denna fråga böra upptagas till ytterligare
prövning.
Beträffande de föreslagna personliga lönetilläggen till lantbruksingenjörerna
erinrar föreningen om att lönebeloppen bestämts med hänsyn till de
olika befattningshavarnas inkomster under femårsperioden 1931—1935 samt
anför därom, att det härvid icke kunnat undgås, att vissa tillfälliga förhållanden
under nämnda period kommit att påverka kompensationsförslaget
beträffande några befattningshavare på ett sådant sätt, att dessa ansett sig
särskilt missgynnade. Beträffande övriga befattningshavare innebure redan
begynnelsebeloppen i allmänhet en avsevärd inkomstreducering. Ur skälighetssvnpunkt
och för att en mera allmän övergång till nya lönestaten skulle
kunna påräknas, ville föreningen därför föreslå, att kompensationstiden utsträcktes
åtminstone till 15 år, d. v. s. med 10 års oförändrad kompensation
och därefter minskning med en sjättedel årligen.
Föreningen framhåller vidare, att för dem, som för närvarande vore extra
lantbruksingenjörer och behörigförklarade stipendiater, de sakkunniga ej
hade föreslagit några som helst kompensationer för den minskning i inkomsten,
som förändringen i avlöningsform komme att medföra. För dem
läge ju också saken formellt sett annorlunda till än för de ordinarie befattningshavarna
så till vida, att de icke kunde åberopa någon juridisk rätt att
få kvarbliva i den tjänst och avlöning, de uppnått. De hade emellertid efter
studentexamen genomgått en minst 10-årig utbildning för sitt yrke, varav
minst fem år vore speciella för detta och utan betydelse vid en eventuell återgång
till vanlig väg- och vattenbyggnadsverksamhet. I själva verket hade
emellertid flertalet av dessa befattningshavare varit verksamma i yrket under
betydligt längre tid och hade sålunda nu knappast någon möjlighet att utan
stora uppoffringar övergå till annan verksamhet. Det måste därför anses
skäligt, att de åtminstone i viss mån kompenserades för den genom den
ifrågasatta avlöningsändringen uppkommande inkomstminskningen, så mycket
mera som det kunde förväntas, att flertalet av dem finge vänta länge,
innan de komme i tur till ordinarie befattning. Medellönen enligt de sakkunnigas
förslag för extra lantbruksingenjör belöpte sig till icke fullt 8,000
kronor per år. Enligt vad som förut visats, uppginge medelinkomsten för
närvarande för nämnda befattningshavare och behörigförklarade stipendiater
till något över 11,000 kronor per år. Skillnaden mellan dessa belopp
utgjorde 3,000 kronor. Föreningen ville hemställa att ifrågavarande befattningshavare
av skälighetshänsyn tilldelades två tredjedelar av detta belopp
per år i personligt lönetillägg, intill dess de bleve ordinarie befattningshavare
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
47
eller upphörde med sin nuvarande verksamhet, eller, örn högre grundlön,
än som av de sakkunniga föreslagits, med hänsyn till rekryteringssvårigheterna
bestämdes, med lika mycket lägre kompensation sbelopp som skillnaden
mellan den blivande medellönen och den av de sakkunniga föreslagna.
Vidkommande avlöningsförmånerna för
iantbruksingenjörernas tjänstebiträden
finna statskontoret och lantbruksstgrelsen ingen anledning till erinran. Statskontoret
framhåller därvid, att den av de sakkunniga för förste assistenter
föreslagna placeringen såsom extra ordinarie tjänstemän i 17 lönegraden måhända
kunde befinnas något hög vid jämförelse med befattningshavare på
andra områden med ungefärligen likvärdiga göromål. Med hänsyn därtill,
att förste-assistentbefattningarna vore avsedda alt vara sluttjänster, och på
grund av vad de sakkunniga i övrigt anfört beträffande dessa tjänster ville
statskontoret dock icke resa hinder mot bifall till vad de sakkunniga i denna
del föreslagit. Lantbruksstyrelsen å sin sida erinrar om att det efter lönereformens
genomförande skulle finnas 24 förste assistenter. Då för närvarande
26 förste assistenter vore anställda — antalet hade tidigare varit 27 —
skulle 2 av dessa icke kunna erhålla anställning såsom förste assistenter enligt
förslaget. De kunde emellertid givetvis påräkna anställning som assistenter.
Styrelsen ville ifrågasätta, att de två av de nuvarande förste assistenterna,
som icke befordrades till förste assistenter enligt den nya ordningen, i
allt fall, örn de så önskade, finge behålla sina nuvarande förste assistentförordnanden
med oförändrade avlöningsförmåner, tills samma förordnanden
utginge. Såsom de sakkunniga jämväl omförmält, förordnades de nuvarande
förste assistenterna tillsvidare för fem år i sänder. Till dem som sålunda
eventuellt komme att behålla sina nuvarande förordnanden skulle givetvis i
fortsättningen avlöningen utgå helt av statsmedel.
Kiksräkenskapsverket framhåller som sin mening, att en placering av
förste assistenterna såsom extra ordinarie befattningshavare i 15 lönegraden
kunde anses väl motsvara de arbetsuppgifter och den ställning i övrigt som
tillkomme befattningshavare inom ifrågavarande grupp. Från denna utgångspunkt
borde assistenterna placeras såsom extra ordinarie tjänstemän i 13
lönegraden. Riksräkenskapsverket ville även framhålla, att med den av ämbetsverket
förordade lönegradsplaceringen av förste assistent och assistent
det torde bli relativt få förste assistenter, som icke komme att få högre begynnelselön
än 13 löneklasscn. Då förste assistenttjänsterna skulle rekryteras
ur assistenternas led, skulle nämligen vid dylik befordran sneddningsbestämmelserna
i 12 § avlöningsregleinentet för icke-ordinarie befattningshavare
i regel komma alt tillämpas.
Allmänna civilförvaltningens löncnämnd uttalar i denna del, att de sakkunnigas
förslag icke givit lönenämnden anledning till annat uttalande än
att de å lantbruksingenjörsdistrikten erforderliga rit- och skrivbiträdena enligt
nämndens mening borde erhålla tjänstebenämningarna ritbiträden (7
lönegraden) respektive kontorsbiträden (4 lönegraden).
48
Kungl. Alaj:ts proposition nr 204.
Föreningen Statens lantbruksingenjörer finner de sakkunnigas förslag till
förbättring av biträdenas anställnings- och avlöningsförhållanden väl avvägt
både vad förmånerna och kompetensfordringarna beträffar. Föreningen
ville dock ånyo framhålla, att den icke kunde inse, varför icke samma förbättring
utan större kostnad för staten än vad de sakkunnigas förslag medförde
skulle kunna vinnas utan den föreslagna radikala omläggningen av
lantbruksingenjörernas löneförhållanden med ty åtföljande inkomstminskning.
De sakkunniga hade icke närmare behandlat de möjligheter, som härutinnan
kunde tänkas framkomliga, och tiden hade icke medgivit föreningen
att framlägga ett detaljerat förslag. Föreningen vore emellertid övertygad
örn att saken kunde ordnas på ett för biträdena fullt tillfredsställande och
för staten billigare sätt genom en utökning av de för närvarande utgående
bidragen till biträdenas avlöning jämte nya bidrag till deras pensionering,
sjuk- och semesterersättning.
Föreningen Lantbruksingenjörsassistenter anför, att de av föreningen föreslagna
kompetensfordringarnas genomförande kunde anses utgöra en effektiv
åtgärd för tillförsäkrande av yrkeskunnighet och tillförlitlighet vid de
av lantbruksingenjörernas tjänstebiträden handhavda arbetena. Föreningen
yttrar vidare.
För att åstadkomma en större skyndsamhet vid avdikningsärendenas behandling,
är det givetvis av praktiskt och ekonomiskt intresse, att kravet
på enklare former för torrläggningsförrättningar tillgodoses, men tillgången
på personal har dock den största betydelsen. Vid bedömandet av det antal
tjänstemän, som kan erfordras för en normal fortgång av förrättningarna
på lantbruksingenjörsdistrikten, bör all hänsyn tagas till den nuvarande och
blivande arbetsbördan inom verksamheten. Av de sakkunnigas utredningar
framgår, alt under senaste åren ända till 44 % av hela antalet förrättningar
icke medhunnits. Ett genomförande av det föreslagna enklare förrättningsförfarandet
utan syn i fråga om dikningsföretag av mindre omfattning skulle,
såsom de sakkunniga yttrat, förmodligen komma att medföra ökat antal
företag av denna art, och förenklingen kunde knappast uppväga det ökade
arbetet. Vidare kunde det enligt de sakkunniga antagas att arbetsbördan
inom lantbruksingenjörsdistrikten skulle ytterligare ökas på grund av att
undersökningar och utredningar rörande vattenförhållandena i vattendrag
av mera betydande storleksordning vore att förvänta. Ävensom borde hänsyn
tagas till att tjänstebiträdena enligt förslaget skulle få rätt till semester.
Av detta framgår enligt föreningens mening, att skall den viktiga frågan örn
åstadkommande av en sådan organisation av avdikningsverksamheten att
kravet på snabbare handläggning av tjänstegöromålen på lantbruksingenjörsdistrikten
tillgodoses, lösas på ett nöjaktigt sätt, bör personaltillgången
på distrikten väl tillgodoses. Även örn en viss försiktighet vid bestämmandet
av kårens storlek kan anses påkallad av den omständigheten, att en
minskning av de till här berörda företag för närvarande utgående statsbidragen
kan föranleda arbetsminskning på distrikten, så är det särskilt
stora arbetsöverskottet för närvarande en så kraftig regulator, att åtminstone
den nuvarande personalen kan påräkna arbete i framtiden.
Föreningen anför i anslutning till det sagda, att föreningen med stöd av de
i betänkandet lämnade uppgifterna och på grund av föreningens egen kännedom
om förhållandena anser följande antal befattningshavare oundgäng
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
49
ligen nödvändigt, nämligen 30 förste assistenter, 24 assistenter saint tekniska
biträden med en anställningstid av 150 månader per år. Till närmare utveckling
av denna sin uppfattning anför föreningen vidare.
Detta förslag innebär att den nuvarande humerären av förste assistenter
bibehålies och föreligga inga skäl antaga att behovet av dessa tjänstemän
minskats. Visserligen har antalet anställda förste assistenter hos lantbruksingenjörer
och extra lantbruksingenjörer hittills varit högst 27. På en del
lantbruksingenjörsdistrikt har lantbruksingenjören motsatt sig anställandet
av förste assistent och då har enligt nuvarande ordning lantbruksstyrelsen,
oavsett behovet, icke kunnat förordna någon på distriktet, varigenom det av
1930 års riksdag bestämda antalet 30 förste assistenter icke uppnåtts. En
förste assistent på varje distrikt bör vara självskriven, men på de mera arbetsbetungade
distrikten synes ytterligare tillgång till förste assisteptkrafter vara
av stort värde. De sakkunniga ha ju också framhållit, att företag av betydande
omfattning voi-e att förvänta tillfölje inom större nederbördsområde
verkställda dikningar, och här synes oss tillgången till förste assistenter vara
påkallad för att ej frånhända den största gruppen av vanliga dikningsföretag
den på distriktet placerade förste assistentkraften. Beträffande antalet
assistenter, vilka böra beredas statsanställning, ha de sakkunniga motiverat
det låga antalet — 20 stycken — med att i anspråk tagna antalet anställningsmånader
för assistenter icke utfylles av enbart sådana personer, vilka
året om tjänstgöra i sådan egenskap. Den verkliga anledningen härtill är, att
på grund av bristande medelsanvisning för assistentanställning har en assistent
under en del av året fått åtnöja sig med tekniskt biträdesbefattning.
Denna ordning har således intet stöd i behovsprincipen och bör enligt vår
mening nu undanröjas.
Beträffande antalet av de sakkunniga tili anställning föreslagna rit- och
skrivbiträdena anför föreningen, att den därutinnan delade de sakkunnigas
uppfattning med den avvikelsen, att föreningen ansåge 30 särskilt kvalificerade
biträden erforderliga och detta av i huvudsak samma skäl, som föreningen
andragit för utökandet av antalet förste assistenter.
Föreningen erinrar härefter örn att de sakkunniga endast förutsatt alt extra
ordinarie anställning bereddes ett visst antal befattningshavare. Föreningen
hade väntat, att den del av personalen, som vore oundgängligen av behovet
påkallat t. o. m. i det fall statsbidragen till torrläggningsverksamheten bleve
föremål för minskning eller indragning, skulle lia föreslagits till anställning
å ordinarie stat. Under erinran om att lantbruksstyrelsen och statens pensionsanstalt
i tidigare skrivelser ifrågasatt, örn icke förste assistenterna även
med nuvarande anställningsform borde betraktas såsom statsanställda, ville
föreningen såsom ett minimum ordinarie tjänster föreslå 24 assistentbefattningar
och 24 kanslibiträdesbefattningar.
Vad härefter angår lönegradsplaceringen av de föreslagna tjänstemännen
påpekar föreningen, att de sakkunniga i all huvudsak lagt nuvarande löneförmåner
till grund för inordnandet i lönegrad. Med erinran örn att de sakkunniga
dock framhållit, alt nuvarande löneförmåner allmänt erkänts vara
oproportionerligt låga, yttrar föreningen i denna del följande.
Det ligger också i sakens natur, att det nuvarande utbildningssättet och
anställnings- såväl som avlöningsförfarandet givit en lag lönestandard. Den
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 204. ''1
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
har ej på långt när kommit att motsvara slutlig kompetens, arbetsprestationer
och ansvar, och synes oss det nu vara av största vikt, att det nuvarande
systemets brister och olägenheter med ty åtföljande allvarliga risker undanröjas.
För närvarande finnes praktiskt taget ingen rekrytkår för förste assistenter
beroende på hittills tillämpad löne- och anställningsform, vilket enligt
vår mening verkar synnerligen hämmande på den nuvarande organisationens
effektivitet. Vid löneplaceringen bör ofrånkomligen hänsyn tagas till
kompetens och de säregna arbetsförhållanden, varunder lantbruksingenjörernas
biträden arbeta. Det är uppenbart, att då fältarbetet utföres å vattensjuka
marker, och arbetet därtill kan komma att utföras under ogynnsamma väderleksförhållanden,
blir detta särskilt betungande för vederbörande. Befattningshavarna
måste därjämte taga sin inkvartering borta från hemmet och
i bostäder, som mången gång äro hälsovådliga. Genom resor och efterarbeten
på det dagliga insamlade undersökningsmaterialet blir arbetstiden särskilt
lång.
Föreningen sammanfattar sina åsikter i fråga om ej mindre behovet av
biträden inom skilda kategorier än även dessa biträdens ställning i anställnings-
och avlöningshänseende på i huvudsak följande sätt:
Tjänstemän å ordinarie stat:
''24 förste assistenter....................................... lönegrad B 20
24 kanslibiträden.......................................... » B 7.
Extra ordinarie befattningshavare:
6 förste assistenter........ lönegrad 20
24 assistenter............................................... » 18
6 kanslibiträden............................................ » 7
10 kontorsbiträden.......................................... » 4.
Därutöver skulle erfordras följande antal extra befattningshavare med löner,
motsvarande de av de sakkunniga därutinnan föreslagna, nämligen tekniska
biträden med en sammanlagd anställningstid av 150 månader för år
samt 8 kontorsbiträden, varjämte finge beräknas tillfälligt anställda kontorsbiträden
med en sammanlagd anställningstid av 120 månader för år.
Övergångsanordningar.
I fråga om övergångsbestämmelser i samband med löneregleringen för lantbruksingenjörerna
och deras biträden ha de sakkunniga föreslagit följande.
Ordinarie lantbruksingenjör, som överginge till den nya staten, borde i fråga
om placering i löneklass i den nya lönegraden (B 29) få tillgodoräkna sig
motsvarande tjänstetid, som han ägde tillgodoräkna sig i gällande lönegrad
(B 21).
I fråga om extra lantbruksingenjör, förste assistent, assistent samt de ritoch
skrivbiträden, vilka föreslagits till extra ordinarie tjänstemän, syntes vid
dessa befattningshavares placering i löneklass inom vederbörande lönegrader
böra tillämpas motsvarande grunder, som fastställts i 11 § i avlöningsreglementet
för icke-ordinarie befattningshavare vid nyreglerade verk inom civilförvaltningen
(nr 397/1935).
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
51
Lantbruksingenjör, som överginge till den nya lönestaten, skulle i vad beträffade
förrättning, som vid tidpunkten för övergången icke av honom avslutats,
upprätta räkning å enligt dittills gällande taxa honom tillkommande
gottgörelse för intill nämnda tidpunkt verkställda förrättningsåtgärder. Dylik
räkning jämte förteckning över sagda åtgärder skulle vara till lantbruksstyrelsen
insänd inom tre månader efter det övergången till nya lönestaten
ägt rum.
För det fall, att lantbruksingenjör kvarstode å nu gällande lönestat, syntes
det bliva nödvändigt att, därest för arbetenas behöriga gång på distriktet erfordrades
anställande av tjänstebiträden, särskilda anordningar bleve i sådant
avseende vidtagna. Enligt de sakkunnigas uppfattning måste det få anses
uteslutet att hos lantbruksingenjör, vars inkomst i tjänsten fortfarande
skulle komma att utgöras av dels lön av staten och dels arvode enligt taxa,
anställa helt statsavlönad biträdespersonal. En dylik anställningsform skulle
nämligen otvivelaktigt bliva förknippad med allvarliga olägenheter ur synpunkten
av tjänstens utövning. Någon medverkan i annan form från statens
sida till anställande av tjänstebiträde hos lantbruksingenjör, som kvarstode
å den gamla lönestaten, syntes icke heller kunna förutsättas av bland annat
den anledningen, att införandet av olika anställningsformer för tjänstebiträden
icke lämpligen borde komma ifråga.
I den mån så funnes vara av förhållandena påkallat, borde därför i nu
omnämnda fall sådana förrättningar, som distriktsinnehavaren icke själv
medhunne, överlåtas på förrättningsman tillhörande den nya lönestaten, samt
denne tillförsäkras tjänstebiträde i erforderlig omfattning av statsanställd
personal.
I fråga örn rätt för lantbruksingenjör, som kvarstode å den gamla lönestaten,
att åtnjuta ersättning enligt taxa för utfört arbete måste det förutsättas,
att de nya taxebestämmelser, som kunde varda meddelade med anledning av
de sakkunnigas i denna del avgivna förslag, härvid trädde i tillämpning. Det
finge nämligen av såväl praktiska skäl som med hänsyn till de enskilda sakägarnas
intressen anses vara ofrånkomligt, att enahanda grunder för förrättningsarvodenas
beräknande bleve gällande, vare sig förrättningsmannen vore
helt statsavlönad eller icke.
Vad slutligen beträffade övergången till de föreslagna taxebestämmelserna
ville de sakkunniga framhålla, att enär dessa vore utformade efter helt andra
normer än den hittills gällande arvodestaxan, och beräkningsgrunderna i båda
fallen sålunda icke vore med varandra jämförbara, det svårligen läte sig göra
att tillämpa de nya taxebestämmelserna på sådan förrättning, som vid tidpunkten
för den nya arvodestaxans ikraftträdande redan blivit till någon del
föremål för handläggning. I fråga örn dylik förrättning borde därför förrättningsarvodet
i sin helhet beräknas enligt hittills gällande arvodestaxa.
Den föreslagna löneregleringen ävensom de nya bestämmelserna rörande
förrättningsavgifternas beräknande bolde träda i kraft från och med den
1 januari året efter det, då riksdagens beslut i frågan förelåge. Lantbruksingenjör,
som önskade kvarstå å den gamla lönestaten, skulle därom göra an
-
52
Kungl. Maj.is proposition nr 204.
målan till Kungl. Maj:t senast fyra inånader före nyssnämnda tidpunkt. Det
finge överlåtas på Kungl. Majit att meddela de bestämmelser i fråga örn övergång
till ny lönestat samt tillämpningen av denna, som i övrigt kunde vara
erforderliga.
Av de hörda myndigheterna har endast lantbruksstyrelsen berört frågan
om övergången till den nya organisationen och därvid ånyo erinrat örn de
synnerliga svårigheter, som skulle möta att jämsides med varandra tillämpa
det nu gällande och det föreslagna nya avlöningssystemet. Därest emellertid
så nödvändigtvis måste bliva fallet, syntes de av de sakkunniga föreslagna
övergångsordningarna böra komma i tillämpning. Styrelsen ville emellertid
härutinnan framhålla ytterligare följande.
I anslutning till sitt förslag att de extra lantbruksingenjörerna skulle givas
tjänsteställning såsom tjänstemän å extra stat ville styrelsen föreslå, att extra
lantbruksingenjör vid övergång till den nya staten måtte, i fråga om placering
i löneklass i den föreslagna lönegraden (B 23), få tillgodoräkna sig hela
den tid han därförut varit förordnad såsom extra lantbruksingenjör. Beträffande
förste assistent, assistent samt sådant rit- och skrivbiträde, som vid
lönereformens genomförande befordrades till extra ordinarie tjänsteman, syntes,
då dessa befattningshavare icke tidigare varit statsanställda och vid deras
löneklassplacering 11 § i avlöningsreglementet nr 397/1925 förty icke kunde
utan vidare tillämpas å dem, en särskild bestämmelse, som möjliggjorde en
sådan tillämpning, bliva erforderlig.
Med avseende å de sakkunnigas förslag, att löneregleringen ävensom de nya
bestämmelserna rörande förrättningsavgifternas beräknande skulle träda i
kraft från och med den 1 januari året efter det, då riksdagens beslut i ämnet
förelåge, ville lantbruksstyrelsen framhålla, att det mötte vissa svårigheter
ur budgetteknisk synpunkt att låta en lönereglering träda i kraft mitt under
löpande budgetår. Då enligt styrelsens mening någon direkt anledning icke
förefunnes att bestämma ikraftträdandet av löneregleringen till den 1 januari
ett visst kalenderår, ville styrelsen för sin del förorda, att densamma måtte
träda i kraft med början av det budgetår, som följde näst efter riksdagens beslut
i ämnet. En eventuell ny taxa för lantbruksingenjörsförrättningar behövde
enligt styrelsens åsikt icke träda i kraft samtidigt med löneregleringen,
utan syntes med densamma kunna anstå någon tid.
Av personalföreningarna anser Föreningen Statens lantbruksingenjörer att
övergången till den nya avlöningsformen ur enkelhetens intresse borde ske
med början av ett nytt budgetår, men framhåller samtidigt, att övergångstiden
icke finge utmätas för knappt, då det ju i flera fall säkerligen bleve fråg»
örn helt nya kontorslokaler på distrikten med uppsägning av bestående hyresavtal,
vidare värdering av och träffande av avtal om inlösen av tjänsteinventarier
m. m. Föreningen Lantbruksingenjörsassistenter framhåller, att, vidkommande
tjänstebiträdenas övergång till det nya avlöningssystemet, 3 § 2
mom. civila pensionsreglementet den 30 juni 1934 syntes föreningen kunna
tillämpas vid beräkning av antalet tjänsteår för fastställande av pensionsbeloppen.
Kungl. May.ts proposition nr 204.
53
Omkostnadsstaten.
I riksstaten var för budgetåret 1935/36 under rubriken Lantbruksingenjörer
och deras biträden: Reseersättningar uppfört ett förslagsanslag å
280,000 kronor. För innevarande budgetår upptages detta anslag till 250,000
kronor.
Resekostnads- och traktamentsersättning till lantbruksingenjörerna och
deras biträden utgår enligt följande bestämmelser.
Vid förrättningar i tjänsten äro befattningshavarna hänförda till följande
rese- och traktamentsklasser i allmänna resereglemente! den 27 juni 1929
(nr 211) med däri sedermera vidtagna ändringar (kungörelserna nr 439/1930
och 612/1934), nämligen lantbruksingenjör klass II C, extra lantbruksingenjör
klass II D, lantbruksstipendiat och assistent klass II E samt tekniskt
biträde klass III E.
Vid sidan härav gälla i fråga om lantbruksingenjörerna och deras biträdens
tjänsteresor vissa ytterligare bestämmelser, vilka finnas införda i det
förut nämnda av Kungl. Maj:t den 31 december 1920 (nr 911) utfärdade
resereglementet för lantbruksingenjörer. I detta reglemente ha sedermera
vissa ändringar vidtagits genom kungörelserna nr 10/1925, 374/1925,
219/1929, 204/1931, 191/1932 och 303 1933. Genom kungörelsen nr 191/1932,
vilken trädde i kraft den 1 juli 1932, vidtogs bland annat den ändringen,
att för ifrågavarande befattningshavare ersättningen för tjänsteförrättningar
och därav föranledda resor inom eget distrikt fastställdes till lägre belopp,
än som skulle utgå vid tillämpning av allmänna resereglementets bestämmelser.
En ytterligare beskärning av sagda ersättning skedde genom kungörelsen
nr 303/1933. Dylika s. k. besparingsreglementen, som tillkommit
i syfte att nedbringa statsverkets kostnader för tjänsteresor, ha utfärdats
jämväl för ett stort antal andra förrättningsmän i statens tjänst, vilkas tjänsteresor
huvudsakligen äro förlagda till ett begränsat tjänstgöringsområde.
Genom sistberörda kungörelse nr 303 1933 har för tiden från och med
den 1 juli 1933 traktamentsersättningen för lantbruksingenjörerna och deras
biträden nedsatts från de enligt allmänna resereglementet gällande beloppen
till följande belopp, nämligen
för lantbruksingenjör från 19 till 13 kronor för dygn, därav 8 kronor för
dag och 5 kronor för natt,
för extra lantbruksingenjör från 16 till 11 kronor för dygn, därav 7 kronor
för dag och 4 kronor för natt, samt
för lantbruksstipendiat, förste assistent, assistent och tekniskt biträde från
13 till 10 kronor, därav 6 kronor för dag och 4 kronor för natt.
Därutöver gäller att för dag, varav högst sex timmar tagits i anspråk för
resa eller förrättning, ingen ersättning utgår.
Dc sakkunniga.
De sakkunniga lia framhållit, att av den föreslagna löneregleringen följde,
att ifrågavarande befattningshavare komme att i allmänna resereglementet
hänföras till högre traktamentsklasser än vad för närvarande vore fallet.
Sålunda komme lantbruksingenjör att uppflyttas till klass B, extra lant
-
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
bruksingenjör till klass C och förste assistent till klass D. Enbart detta
förhållande vore dock ej av beskaffenhet att i och för sig motivera en höjning
jämväl av traktamentsersättningen till dessa befattningshavare enligt
besparingsreglementet. De sakkunniga ville emellertid framhålla, att genom
de i sistnämnda reglemente vidtagna beskämingama traktamentena till
dessa befattningshavare nedbringats under vad som enligt särskilda besparingsreglementen
utginge till ett flertal andra befattningshavare med motsvarande
placering i allmänna resereglemente!. Sålunda gällde t. ex. för
tjänstemännen inom den lokala vägförvaltningen enligt för dem utfärdat
besparingsreglemente (nr 211/1934), att traktamente för helt dygn utginge
med till vägingenjör 15 kronor, till biträdande vägingenjör 13 kronor samt
till vägingenjörsassistent och ritbiträde hos vägingenjör 11 kronor. Enligt
de sakkunnigas mening förefunnes icke någon så avgörande skiljaktighet
mellan ifrågavarande kategorier befattningshavare med avseende å deras
möjlighet att ordna för sig under förrättningsresoma, att den kunde motivera
skillnaden i traktamentenas storlek. Med hänsyn härtill funne de sakkunniga
det skäligt, att sådan höjning bleve vidtagen i lantbruksingenjörernas
och deras biträdens traktamenten, att huvudsaklig överensstämmelse
ernåddes med vad som i detta avseende gäilde för tjänstemän inom den lokala
vägförvaltningen. Genom en sådan ändring skulle traktamentsersättningarna
komma att uppgå till för lantbruksingenjör och extra lantbruksingenjör
samma belopp samt för övriga befattningshavare en krona lägre
belopp än vad som därutinnan gällde före den år 1933 vidtagna reduceringen.
De sakkunniga lia i anslutning till det sagda föreslagit, att traktamentsersättningarna
till lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden fastställas
till följande belopp, nämligen
för lantbruksingenjör 15 kronor för dygn, varav 9 kronor för dag och
6 kronor för natt,
för extra lantbruksingenjör 13 kronor för dygn, varav 8 kronor för dag
och 5 kronor för natt, samt
för lantbruksstipendiat, förste assistent, assistent och tekniskt biträde 11
kronor, varav 7 kronor för dag och 4 kronor för natt.
De sakkunniga lia i anslutning härtill framhållit, att därest deras förslag
örn viss höjning av ersättningarna enligt besparingsreglementet till lantbruksingenjörerna
och deras biträden bleve genomfört, kunde anslagsbehovet
till reseersättningar beräknas komma att öka nied omkring 15,000 kronor.
I samband med omorganisationen bleve det vidare nödvändigt, att medel
beviljades för anskaffande av möbler, skriv- och räknemaskiner, fältutrustning
och dylikt för distriktens personal. Härför beräknade de sakkunniga
ett engångsanslag å tillhopa 164,000 kronor, varav för möbler
24,000 och för övrig nyssnämnd material 140,000 kronor. Årliga förnyelsekostnaden
kunde beräknas till tio procent av engångsanslaget eller till
16,400 kronor. För rit- och skrivmaterial finge beräknas 1,000 kronor för
varje förrättningsman och år eller för 24 ordinarie och 7 extra lantbruks
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
55
ingenjörer tillhopa 31,000 kronor om året. Slutligen beräknade de sakkunniga
utgifterna för lokalhyra, uppvärmning, lyse och telefon m. m. till sammanlagt
35,000 kronor för år. Därvid hade de sakkunniga räknat med 2
å 3 rum såsom erforderliga för varje expedition.
Med ledning av dessa beräkningar ha de sakkunniga uppställt-följande
omkostnadsstat.
Omkostnader.
1. Reseersättningar, förslagsvis ...................... kronor 295,000
2. Expenser, förslagsvis ............................ * 47,400
3. övriga utgifter: Hyra ............................ » 35,000
Summa kronor 377,400.
Yttranden.
Beträffande frågan om resekostnads- och traktamentsersättning till ifrågavarande
befattningshavare framhåller statskontoret, att vid en lönegradsplacering
av dessa befattningshavare i enlighet med vad statskontoret föreslagit
någon förändring icke inträdde med avseende å traktamentsklass för
lantbruksingenjör och extra lantbruksingenjör (klass C). På grund av tillläggsbestämmelserna
till allmänna resereglemente! komme däremot förste
assistent att uppflyttas från traktamentsklass E till traktamentsklass D. Med
anledning härav syntes jämväl lantbruksstipendiat böra berättigas åtnjuta
traktamente efter klass D. Vad åter anginge föreskrifterna i besparingsreglementet,
vore traktamentsersättningen enligt detta reglemente bestämd så, att
viss reducering av den enligt allmänna resereglementet utgående traktamentsersättningen
ägde rum. Då anledning icke förekommit till annan ändring i
nu gällande besparingsreglemente än vad som föranleddes av förste assistents
och lantbruksstipendiats uppflyttning i traktamentsklass, syntes traktamentsersättningen
enligt besparingsreglementet böra bestämmas på följande
sätt:
för lantbruksingenjör 13 kronor för dygn, därav för dag 8 kronor och för
natt 5 kronor,
för extra lantbruksingenjör, lantbruksstipendiat och förste assistent 11 kronor,
därav för dag 7 kronor och för natt 4 kronor, samt
för assistent och tekniskt biträde 10 kronor, varav för dag 6 kronor och
för natt 4 kronor.
Riksräkenskapsverket yttrar i samma ämne, att då den av ämbetsverket
nu förordade lönegradsplaceringen för ifrågavarande befattningshavare icke
komme att medföra någon uppflyttning i traktamentsklass enligt allmänna
resereglementet syntes tillräcklig anledning icke föreligga för höjning av traktamentsersättningen.
Då de sakkunniga såsom motiv för en ökning av traktamentsersättningen,
bland annat, åberopat vad som gällde i fråga om traktamentsersättning
till tjänstemän vid den lokala vägförvaltningen, ville riksräkenskapsverket
erinra, alt till sistnämnda befattningshavare vid tjänsteresa
icke utginge kilometerpenningar.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.
Lantbruksstyrelsen anför, att enligt styrelsens förmenande traktamentsersättningen
för lantbruksingenjörerna och deras biträden alltför hårt nedskurits
i besparingsreglementet, varför styrelsen funne sig böra livligt tillstyrka
de sakkunnigas förslag om sådan höjning av de ifrågavarande traktamentena,
att huvudsaklig överensstämmelse ernåddes med vad som gällde för tjänstemän
inom den lokala vägförvaltningen. Styrelsen ville alltså förorda, att
traktamentsersättningen för dygn höjdes för lantbruksingenjör från 13 till 15
kronor, för extra lantbruksingenjör från 11 till 13 kronor samt för lantbruks
stipendiat, förste assistent, assistent och tekniskt biträde från 10 till 11 kronor.
Vidkommande omkostnadsstaten i övrigt erinrar riksräkenskapsverket örn,
att de sakkunniga föreslagit, att från anslagsposten »3. Övriga utgifter:
Hyra» skulle utgå ersättning för lokalhyra, uppvärmning, lyse och telefon.
Det syntes riksräkenskapsverket önskvärt, att angivna utgifter reglerades i
sådan ordning, att ifrågakommande hyreskostnader bleve redovisade på statens
allmänna fastighetsfond samt kostnaderna för bränsle, lyse och telefon
å den i statförslaget upptagna anslagsposten till expenser.
Lantbruksstyrelsen framhåller, att beräkningarna i fråga om omkostnaderna
nödvändigtvis måste lida av en viss osäkerhet och att det därför kunde
bliva erforderligt att något överskrida beräknade anslagsposter. De sakkunniga
syntes vidare ha avsett, att till bestridande av vissa engångskostnader
för kontorsinventarier, fältutrustning m. m. skulle i riksstaten upptagas
ett särskilt anslag å 164,000 kronor. Enligt styrelsens mening vore detta
icke nödvändigt, utan syntes härför kunna under »Övriga utgifter» i omkostnadsstaten
upptagas erforderligt belopp.
Verksamheten.
Snabbare handläggning av iorrläggningsärendena.
Snabbare handläggning å iantbruksingenjörsdistrikten.
De sakkunniga ha inledningsvis erinrat om att sedan omkring tjugu år tillbaka
arbetsbalansen å Iantbruksingenjörsdistrikten varit mycket betydande.
Denna balans omfattade dels sådana ärenden, vilka under visst år varit föremål
för handläggning men av olika anledningar icke hunnit under samma år
avslutas, och dels sådana, för vilka inga som helst förrättningsåtgärder under
året medhunnits. Bland sistnämnda ärenden förekomme ej sällan sådana,
där den, som rekvirerat biträde av lantbruksingenjören, varit nödsakad att
vänta ett eller flera år, innan förrättningsmannen eller dennes tjänstebiträde
kommit till platsen. Uppkomsten av denna arbetsbalans berodde i första
hand på den alltmera växande arbetsbördan på distrikten. Någon förbättring
hade visserligen under de senare åren skett genom inrättandet år 1933
av tre extra lantbruksingenjörsbefattningar utöver de fyra, som tidigare flin
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
57
nits. Antalet ärenden, vilka under visst år icke blivit föremål för någon handläggning,
vore emellertid fortfarande avsevärt, eller omkring tjugu procent
av hela antalet ärenden för samma år.
Som en bidragande orsak till att så vore fallet lia de sakkunniga angivit
den omständigheten, att förrättningsmännens tid alltmera kommit att tågås
i anspråk för utredningar beträffande vattenregleringar av mera betydande
omfattning, vilka arbeten legat så att säga vid sidan av de ordinarie tjänsteuppgifterna
och bekostats av i särskild ordning anvisade statsmedel.
Enligt de sakkunnigas mening läge det visserligen i sakens natur att någon
balans av icke medhunna förrättningar normalt vore oundviklig beroende
på, dels att biträde av lantbruksingenjören ofta icke påkallades förrän fram
emot årets slut, och dels att förrättningarna ofta vore av den art och omfattning,
att de icke kunde avslutas under samma år, som de påbörjats. Emellertid
måste det anses som ett önskemål av stor vikt, att åtgärder vidtoges för
att lantbruksingenjörernas förrättningar måtte kunna handläggas snabbare
än vad hittills visat sig vara fallet. Dröjsmål med förrättningarnas handläggning
kunde nämligen för vederbörande jordägare innebära icke obetydliga
olägenheter av jämväl ekonomisk natur.
De sakkunniga ha vidare erinrat om att det gjorts gällande, att viss lättnad
i lantbruksingenjörernas arbetsbörda skulle kunna ernås genom att överflytta
handläggningen av enklare förrättningar på de nuvarande förste assistenterna.
Av anförda skäl — här tidigare behandlade å sid. 26—27 — ha de sakkunniga
emellertid ansett denna väg icke framkomlig.
Sedal! de sakkunniga härefter redogjort för vissa äldre framställningar rörande
förändrad indelning av några lantbruksingenjörsdistrikt och de senast
företagna ändringarna i distriktsindelningen, lia de anfört, att de för sin del
funne den nu gällande distriktsindelningen, vilken i huvudsak överensstämde
med landets indelning i län, i stort sett lämplig. Denna dislriktsindeining
medförde ock den väsentliga fördelen, att lantbruksingenjörerna i regel bleve
stationerade i residensstäderna och därigenom komrne att lättare stå i förförbindelse
med vederbörande länsstyrelse, lantmäterikontor och hushållningssällskap.
De sakkunniga lia i anslutning härtill yttrat i huvudsak följande.
På grund av dikningsverksamhetens omfattning i de båda nordligaste länen
ha emellertid dessa uppdelats i tre lantbruksingenjörsdistrikt. Väl är
trots denna uppdelning antalet förrättningar inom vart och ett av dessa tre
distrikt mycket betydande. Jämväl vissa andra distrikt såväl i Norrland
som i övriga delar av riket äro särskilt arbetstyngda. Även om ur denna synpunkt
inrättandet av nya ordinarie tjänster sålunda kunnat vara motiverat,
bär likväl någon ytterligare uppdelning av lantbruksingenjörsdistrikten hittills
ansetts icke böra ske. Ali varsamhet härutinnan har nämligen funnits
böra iakttagas, icke minst med hänsyn till svårigheterna att för en längre tid
framåt kunna överblicka personalbehovet för ifrågavarande verksamhet. Den
fast anställda personalen har därför hittills beräknats i underkant, och av densamma
icke medhunna arbetsuppgifter lia i den omfattning så kunnat ske i
stället överlåtits på extra lantbruksingenjörer.
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 204
Sammanfattningsvis ha de sakkunniga i denna del anfört, att även med anlitande
av för närvarande tillgängliga extra ingenjörer hade emellertid, såsom
redan framhållits, en relativt betydande arbetsbalans icke kunnat undvikas.
De sakkunniga anslöte sig till den hittills hävdade uppfattningen att,
innan ytterligare uppdelning av lantbruksingenjörsdistrikten av nyssberörda
anledning vidtoges, extra lantbruksingenjörer i första hand borde anlitas för
avlyftande av de tjänstegöromål, som de ordinarie lantbruksingenjörerna i särskilt
arbetstyngda distrikt icke medhunne. Emellertid hade de sakkunniga,
då i allt fall arbetsbalansen under de senaste åren något nedgått, ansett att
anställande av ytterligare extra lantbruksingenjörer för närvarande icke borde
ifrågakomma. Slutligen borde framhållas att möjligheten att åstadkomma
en snabbare handläggning av torrläggningsärendena på lantbruksingenjörsdistrikten
i viss grad bleve beroende av, hur ifrågavarande verksamhet för
framtiden organiserades.
Snabbare handläggning hos myndigheterna.
De sakkunniga ha påpekat, att anmärkningar framställts mot nu gällande
ordning för handläggningen hos myndigheterna av ärenden avseende statsunderstöd
till torrläggningsföretag. Kritiken hade därvid riktats mot den
avsevärda tid, som åtginge från det ansökan om understöd ingåves till dess beviljat
understöd utbetalades till intressenterna. Den kritik, som i detta avseende
framkommit, syntes de sakkunniga befogad. De ansåge för sin del, att
en snabbare handläggning av understödsärendena borde vara möjlig att genomföra,
utan att kraven på noggrannhet och säkerhet vid ärendenas beredning
behövde eftersättas. De reformer, som härvid kunde ifrågakomma,
borde inriktas på ordningen för dels statsunderstödens beviljande och dels
deras utbetalande till företagen.
Den nuvarande ordningen för understödens beviljande vore i
stora drag följande.
Till lantbruksstyrelsen inkomna ansökningar örn understöd översändas efter
verkställd granskning med lantbruksstyrelsens utlåtande i ärendet till
jordbruksdepartementet för slutlig föredragning inför Kungl. Maj:t. Sedan
Kungl. Maj:t fattat beslut i fråga om understöd, erhåller lantbruksstyrelsen
besked därom samtidigt med att förrättningsakterna återgå till styrelsen.
De sakkunniga ha framhållit, att trots under de senare åren av lantbruksstyrelsen
vidtagna förenklingar i fråga örn uppsättandet av styrelsens utlåtanden
i dessa ärenden, föranledde nu angivna ordning betydande arbete med
uppsättning och justering av skrivelsekoncept samt skrivelsernas utskrift, underskrivande
och expediering. Genom detta förfarande hade förorsakats icke
obetydlig tidsutdräkt, som även efter vidtagandet av förenämnda förenklingar
i varje särskilt fall uppgått till fyra å fem veckor.
Härefter ha de sakkunniga anfört följande.
Av de med lantbruksstyrelsens utlåtande till Kungl. Majit överlämnade ansökningarna,
vilkas antal under senare år normalt utgjort omkring 800 årligen,
ha endast ett fåtal varit av sådan art, att med hänsyn till företagens
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
59
betydelse ur allmän synpunkt eller till följd av andra omständigheter särskild
motivering för deras understödjande med statsmedel varit påkallad.
Den vida övervägande delen av ansökningarna har avsett företag, beträffande
vilka kunnat utan vidare tillämpas de allmänna principer, som funnits böra
gälla i fråga örn statsunderstödens beviljande. En välbehövlig förenkling
i handläggningen av sistnämnda ärenden och därav följande tidsvinst skulle
otvivelaktigt kunna ernås, därest lantbruksstyrelsen erhölle bemyndigande
att själv avgöra, såväl huruvida företag av denna art böra komma i åtnjutande
av statsunderstöd, som även frågan om understödets storlek. En ytterligare
fördel med en sådan anordning vore, att därigenom kunde ernås en icke
oväsentlig avlastning av bestyret inom jordbruksdepartementet med ifrågavarande
ärenden. I de fall, då avgörandet av understödsfrågan förutsätter
avsteg från de vedertagna principerna, eller allmänna intressen av större betydelse
skulle komma att därav beröras, bör dock ärendet allt fortfarande
av lantbruksstyrelsen underställas Kungl. Maj:ts prövning. Till allmänna intressen
av detta slag böra räknas sådana, som göra sig gällande bland
annat, när fråga uppstår om sänkning av större sjö och reglering av mera
betydande vattendrag, eller när företaget skulle komma att inverka på naturskydd
och dylikt.
Enligt de sakkunnigas mening skulle en omläggning enligt ovan angivna
riktlinjer av den nu tillämpade ordningen i fråga om statsunderstödens beviljande
kunna vidtagas, utan att de intressen, som från statens sida borde
tillvaratagas vid verksamhetens utövande, komme att trädas för nära. Å
andra sidan skulle, såsom förut nämnts, en sådan reform möjliggöra såväl
tids- som arb^tsbesparing vid understödsärendenas handläggning. Särskilt
borde framhållas att önskemålen örn ett snabbare förfarande hos myndigheterna
komme att därigenom bliva tillgodosedda. Med hänsyn till vad sålunda
anförts ville de sakkunniga föreslå, att lantbruksstyrelsen förklarades behörig
alt inom nyss angivna gränser bevilja de understöd, varom här vore
fråga.
Innan jag går närmare in på vad de sakkunniga anfört och föreslagit beträffande
utbetalningen av beviljade statsunderstöd till torrläggningsföretag,
torde jag böra erinra därom, att i samband med att lantbruksstyrelsen upptagits
bland statsverkets huvudförvaltningar, de förut statskontoret åvilande
bestyren med utbetalning m. m. av beviljade statsbidrag, jämlikt kungörelsen
den 30 juni 1937, nr 570, överflyttats å lantbruksstyrelsen. Vad de sakkunniga
i denna del föreslagit är alltså redan i väsentliga delar genomfört.
I fråga om utbetalningen av statslån till torrläggningsföretag
gäller för närvarande i huvudsak följande.
Statslån till värjo särskilt företag utbetalas vanligen i olika poster, därvid
antalet utbetalningar blir beroende av den för arbetenas utförande anslagna
tiden. Innan en första utbetalning må ske, skall vederbörande sakägare bos
lantbruksstyrelsen hava styrkt, att arbetet påbörjats, ävensom dels hos statskontoret
hava företett det med lantbruksstyrelsen upprättade kontraktet örn
arbetets utförande, dels till statskontoret hava överlämnat av lantbruksstyrelsen
godkänd säkerhet angående kontraktets fullgörande m. m., dels till
statskontoret överlämnat för att där förvaras till statskontoret eller order
ställd, med behörig borgen eller annan säkerhet försedd skuldförbindelse, sorn
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
skall innefatta vederbörandes åtagande att, intill dess beslut enligt 2 § i lagen
den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån eller däremot
svarande äldre stadganden meddelats och vunnit laga kraft, ansvara för lånets
återbetalning, och dels statskontoret godkänt sådan förbindelse ävensom
för dess uppfyllande ställd säkerhet. Återstoden av beviljade bidrag och
lån få lyftas i mån av arbetets fortgång och efter av lantbruksstyrelsens
tjänsteman på arbetsplatsen verkställd besiktning.
De sakkunniga ha nu anfört, att denna ordning, varigenom bestyret med
frågor rörande utbetalning av statsunderstöd till torrläggningsföretag vöre
anförtrott två olika myndigheter, nämligen lantbruksstyrelsen, som beslutade,
att utbetalning finge ske, samt statskontoret, som verkställde utbetalningen,
oundvikligen medförde en viss omgång vid dessa ärendens behandling. Ä lantbruksstyrelsen
ankomme att örn varje beslut om utbetalning lämna statskontoret
skriftligt besked. Beträffande omfattningen av ifrågavarande utbetalningsärenden
hade av de sakkunniga verkställda undersökningar givit vid
handen, att deras antal under de senare åren utgjort normalt omkring 3,200
årligen, av vilka omkring 2,300 avsett statsbidrag och 900 lån.
Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle därför en omläggning av den nuvarande
ordningen för utbetalandet av beviljade statsunderstöd väsentligen
bidraga till att önskemålen om en snabbare och enklare handläggning hos
myndigheterna av torrläggningsärendena skulle kunna verksamt tillgodoses.
Erfarenheten hade givit vid handen, att med det nu tillämpade förfaringssättet
delägare i torrläggningsföretag, särskilt sådana av större omfattning,
tillskyndats förluster och olägenheter genom dröjsmålen med statsunderstödens
tillhandahållande. Vad som möjligen kunde åstadkommas till avhjälpande
av dessa missförhållanden vore därför värt allt beaktande. Mångåriga
ehuru hittills resultatlösa utredningar, som verkställts rörande detta spörsmål,
gåve också belägg för dess betydelse. De sakkunniga vore emellertid av
den meningen, att vid en omläggning av utanordningsförfarandet bestyret
med utbetalningen av icke endast bidrag utan även lån borde överflyttas från
statskontoret till lantbruksstyrelsen. Att begränsa den ifrågsatta överflyttningen
till enbart bidragen, under det att statskontoret liksom hittills skulle
handhava utbetalandet av lånen, kunde icke medföra en rationel! lösning av
frågan. Ett sådant system skulle nämligen icke tillgodose kravet på ett snabbare
tillhandahållande till intressenterna i torrläggningsföretag av lånen, varjämte
detsamma bomme att medföra den olägenheten, att bidragstagare, som
för genomförandet av avdikningsföretag tillika beviljats lån, skulle för utbekommande
av sina statsunderstöd nödgas att vända sig till två olika myndigheter.
De sakkunniga ha i anslutning till vad sålunda anförts föreslagit, att förfarandet
vid utbetalandet av statsunderstöden och vad därmed sammanhängde,
skulle anordnas på i huvudsak följande sätt:
I fråga om den del av statsunderstödet, som utginge i form av bidrag utan
återbetalningsskyldighet skulle en första utbetalning av lantbruksstyrelsen
få verkställas, sedan styrelsen avslutat kontrakt med vederbörande företagare
Kungl. Maj-.ts proposition nr 204.
61
om arbetets utförande ävensom prövat och godkänt av sakägare ställd säkerhet
för kontraktets fullgörande m. m. samt under förutsättning slutligen, att
hos lantbruksstyrelsen företetts behörigt bevis om arbetets påbörjande. Återstoden
av bidraget finge utbetalas i mån av arbetets fortgång.
Vad åter anginge utbetalningen av beviljat statslån borde av praktiska och
ekonomiska skäl bestämmelserna om statskontorets prövning och förvaring
av skuldförbindelsen rörande lånets återbetalning ävensom den för förbindelsen
ställda säkerheten lämnas orubbade även för det fall, att bestyret med
låneutbetalningarna överflyttades å lantbruksstyrelsen. Prövning och godkännande
av sagda förbindelser och säkerheter syntes nämligen böra jämväl
för framtiden ankomma å statskontoret, som för detta ändamål kunde anlita
kvalificerad personal å sin ombudsmannaavdelning. En avlastning av arbetet
i denna del från statskontoret torde för övrigt icke kunna föranleda
minskning av inom statskontoret anställda arbetskrafter, under det att å andra
sidan en överflyttning av samma arbete på lantbruksstyrelsen icke kunde
ifrågakomma utan en samtidig förstärkning av styrelsens juridiskt skolade
personal. 1 överensstämmelse med vad sålunda anförts skulle efter den
ifrågasatta omläggningen av utbetalningsförfarandet en första låneutbetalning
kunna av lantbruksstyrelsen verkställas sedan 1) enahanda villkor, som
förut uppställts såsom förutsättning för en första utbetalning av statsbidrag,
blivit uppfyllda, 2) till statskontoret överlämnats nyssberörda förbindelse
och säkerhet, samt 3) statskontoret godkänt sistnämnda handlingar. Återstoden
av beviljade lån finge däremot i likhet med vad evan nämnts i fråga
om bidragen direkt av lantbruksstyrelsen utbetalas i mån av arbetets fortgång.
Av lantbruksstyrelsen verkställda utbetalningar av lån skulle månadsvis
rapporteras till statskontoret, som fortfarande skulle förvalta statens avdikningslånefond.
Därvid borde angivas till varje särskilt företag under månaden
utbetalade lånebelopp ävensom dagen för utbetalningen. Då låneutbetalning
avsåge slutligen avsynat och godkänt företag och således utgjorde
sista utbetalning å lånet, borde detta i rapporten särskilt anmärkas.
Då lån eller första delen därav utbetalats, borde det därjämte ankomma
på lantbruksstyrelsen att fullgöra den statskontoret för närvarande åvilande
skyldigheten att om utbetalningen ofördröjligen underrätta vederbörande
länsstyrelse med uppgift örn lånet samt å den eller de fastigheter, för vilket
lånet beviljats. Då det vore av vikt för statskontoret att vid granskningen av
fördelningsbeslut angående återbetalningsskyldigheten för lån lia tillgång till
nu nämnda fastighetsuppgift, borde en avskrift därav av lantbruksstyrelsen
tillställas statskontoret.
De sakkunniga lia vidare anfört, att efter en omläggning av förfarandet i
avseende å beviljande och utbetalande av de ifrågavarande statsunderstöden
i enlighet med de sakkunnigas förslag, de funne vissa ändringar i övrigt
lämpligen böra vidtagas i gällande föreskrifter angående myndigheternas behandling
av bidrags- och låneärendena. Härutinnan gällde för närvarande
bland annat följande.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
Vid sökande av bidrag eller lån till torrläggningsföretag åligger det vederbörande
företagare att ställa av lantbruksstyrelsen godkänd säkerhet för fullgörande
av kontraktet om arbetets utförande ävensom, därest mot kontraktet
brytes, för återbäring av lyftad del av understödet. Enligt nuvarande ordning
förvaras denna säkerhetsförbindelse av statskontoret, som jämväl har
att, därest så erfordras, vidtaga nödiga åtgärder tor avbrytande av förbindelsens
preskriberande. Statskontoret ombesörjer därjämte indrivning av de understöd,
som under nyss angivna förutsättningar skola av företagarna till
statsverket återbäras. — 1 händelse avvikelse, utan därtill erhållet vederbörligt
tillstånd, skett från den för ett statsunderstött torrläggningsföretag
fastställda arbetsplanen, eller arbetet icke blivit fullbordat inom därför bestämd
tid, och lantbruksstyrelsen ej heller medgivit anstånd med dess utförande,
ankommer det enligt för närvarande gällande föreskrifter på Kungl.
Majit att låta inställa all vidare utbetalning av bidrag respektive lån samt att
återfordra vad därav uppburits att inom viss angiven tid på en gång eller efter
hand inbetalas till statskontoret. Likaså ankommer det på Kungl. Majit
att, då understöd utgår i form av lån, vidtaga enahanda åtgärder, dels därest
statskontoret skulle finna den säkerhet, som blivit ställd för den av vederbörande
sakägare till statskontoret överlämnade skuldförbindelsen innefattande
åtagande av ansvar för lånets återbetalning, icke vidare nöjaktig, och
ny säkerhet, som av statskontoret godkännes, icke varder inom bestämd
tid avlämnad, och dels därest den för lånets återbetalning fastställda annuiteten
icke varder i behörig tid erlagd.
De sakkunniga ha föreslagit, att det skall ankomma på lantbruksstyrelsen
att förvara nyssnämnda säkerhetsförbindelse ävensom att övertaga de för närvarande
av statskontoret i samband därmed handhavda uppgifterna. De sakkunniga
ha såsom sin mening yttrat, att denna reform icke torde komma att
medföra någon mera betydande arbetsbelastning för lantbruksstyrelsen. Enligt
vad de sakkunniga inhämtat uppginge nämligen antalet åtgärder för vidtagande
av preskriptionsavbrott allenast till omkring ett tiotal om året. De
fall, då redan lyftade statsunderstöd skulle återbäras till statsverket, vore
ännu mer sparsamt förekommande.
Vidare lia de sakkunniga föreslagit, att beslutanderätten i fråga örn inställande
av understödens utbetalning m. m. överflyttas från Kungl. Majit till
lantbruksstyrelsen. Enligt de sakkunnigas mening kunde ur principiell synpunkt
inga invändningar resas mot en sådan överfiyttning. Å andra sidan
vore en dylik reform ägnad att förhindra onödig omgång vid dessa ärendens
behandling.
Däremot ha de sakkunniga, av skäl, som tidigare anförts i fråga om bibehållande
hos statskontoret av ärenden rörande prövning och godkännande av
säkerhetsförbindelse för låns återbetalande, ansett att bestyren med återfordrande
av utbetalade bidrag och lån, bevakning av att bestämda annuiteter
å lån erläggas samt vidtagande av i samband härmed stående åtgärder borde
för framtiden liksom hittills handhavas av statskontoret.
De sakkunniga lia härefter yttrat, att en överflyttning på lantbruksstyrelsen
av utbetalningarna från avdikningsanslaget och avdikningslånefonden
komme att medföra förenklingar i skilda hänseenden. Av största betydelse
vore emellertid de fördelar med avseende å ett snabbare tillhandahållande
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
63
av statsunderstöden, som efter reformens genomförande komma de enskilda
intressenterna i torrläggningsföretagen till godo. Härom ha de sakkunniga
anfört följande.
I fråga om en första utbetalning å beviljade lån synes någon nämnvärd
tidsvinst visserligen icke vara att räkna med, alldenstund denna utbetalning
icke kommer att av lantbruksstyrelsen kunna verkställas, förrän statskontoret
prövat oell godkänt den av vederbörande sakägare lämnade förbindelsen
för lånets återbetalning ävensom för förbindelsen ställd säkerhet. Beträffande
senare utbetalningar å lånen samt i fråga om samtliga utbetalningar å
statsbidragen ernås emellertid efter reformens genomförande en icke obetydlig
tidsvinst. Enligt nu gällande ordning handhavas utbetalningarna av bidrag
och lån av två skilda byråer inom statskontoret. Den tid, som för närvarande
åtgår, från det lantbruksstyrelsen givit statskontoret besked, att utbetalning
må ske, till dess sådan utbetalning av statskontoret verkställes, torde normalt
uppgå till i varje särskilt fall 7 å 10 dagar. Dock kan under tider av
större arbetsbelastning å den byrå inom statskontoret, som handhar utbetalningen
av bidragen, tidsutdräkten uppgå ända till en månad. Därest lantbruksstyrelsen
bemyndigas verkställa utbetalningarna, torde bestyret härmed
i varje särskilt fall icke behöva taga längre tid i anspråk än 2 å 3 dagar.
Den tidsvinst, som således skulle kunna ernås, måste anses vara av icke ringa
betydelse. För intressenterna i torrläggningsföretagen är det nämligen synnerligen
önskligt att så snabbt som möjligt utbekomma de beviljade understöden.
I alldeles särskild grad gäller detta under tiden för arbetenas bedrivande,
enär försening med understödens tillhandahållande och därav eventuellt
följande oförmåga hos intressenterna att utbetala ersättningar och löner
till entreprenörer och arbetare kan medföra ett i och för sig menligt avbrott
i påbörjade arbetens fortgång.
Som en ytterligare fördel av den ifrågasatta omläggningen lia de sakkunniga
framhållit, att intressenterna därefter skulle lia att i samtliga frågor
rörande sökande och utbekommande av statsunderstöd hänvända sig till en
och samma statliga myndighet.
De sakkunniga lia slutligen anmärkt, att en förutsättning för reformens genomförande
vore, att viss ytterligare personal anställdes inom lantbruksstyrelsen.
Särskilt komme bestyret med utbetalningar av understöden att ej
oväsentligen öka arbetsbördan inom styrelsen. De arbetskrafter, som vid
lantbruksstyrelsens upptagande bland statsverkets huvudförvaltningar bleve
anställda inom styrelsen för handhavandet av de göromål, vilka komme att
åvila styrelsen i denna egenskap, kunde emellertid förutses bliva tillräckliga
jämväl för nu ifrågavarande arbetsuppgifter. I samband härmed Ira de sakkunniga
erinrat om att den av de sakkunniga föreslagna omläggningen av förfarandet
vid beviljandet och utbetalandet av statsunderstöd till torrläggningsföretag
påkallade vissa ändringar i nu gällande bestämmelser angående villkoren
för bidrag från avdikningsanslaget och lån från avdikningslånefonden.
Förslag härom hade utarbetats av de sakkunniga.
Börande det närmare innehållet av och specialmotiveringen för sistberörda
förslag torde jag få hänvisa till betänkandet.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
Tillgodoseende av ekonomiska synpunkter vid torrläggningsföretagens
understödjande med statsmedel.
De sakkunniga lia inledningsvis framhållit den stora betydelsen för torrläggningsverksamhetens
viktiga bedrivande av att i möjligaste mån garantier
skapades för att, innan ett torrläggningsföretag kominc till utförande,
vederhäftig utredning förelåge om dess ekonomiska bärighet. Erfarenheten
hade givit vid handen, att detta spörsmål påkallade alldeles särskild
uppmärksamhet. Vissa efter planläggning av lantbruksingenjörer under
senare år utförda företag, särskilt vattenavlednings- och sjösänkningsföretag
av större omfattning, hade nämligen utfallit mer eller mindre ogynnsamt
i ekonomiskt avseende.
De sakkunniga ha därefter erinrat om att — såsom jämväl här tidigare
(sid. 7) anmärkts — föreliggande fråga vid ett par tillfällen påtalats av riksdagens
revisorer. Rörande de i frågan framställda anmärkningarna och påpekandena
ha de sakkunniga lämnat följande redogörelse.
Efter närmare redogörelse för vissa av lantbruksingenjörer handhavda
förrättningar, vilka föregått utförandet av torrläggningsföretag, som sedermera
visat sig vara ur ekonomisk synpunkt mindervärdiga, funno sig riksdagens
år 1927 församlade revisorer sålunda föranlåtna att rikta en skarp
kritik mot det sätt, varpå enligt revisorernas mening lantbruksingenjörerna
handhade dem anförtrodda uppdrag. Revisorerna uttalade därvid, att det
vore ofrånkomligt, att intressenterna i företag av denna art hade befogade
anspråk på att, där de i dylika frågor hänvände sig till statens för ändamålet
tillsatta befattningshavare, saken också av dessa utreddes på ett så vederhäftigt
sätt, att intressenterna ej genom felbedömningar eller slarv av
förrättningsmannen föranleddes till oräntabla eller illa planerade företag
och därigenom utsattes för allvarliga ekonomiska risker. Jämväl borde
enligt revisorernas uttalande ihågkommas att viktiga statsintressen lede allvarligt
avbräck genom misskrediterandet av detta slags företag. Till förhindrande
av, att påtalade brister skulle för framtiden förekomma, syntes
det revisorerna ligga närmast tili hands, att lantbruksstyrelsen och andra
överordnade myndigheter på ett kraftigare sätt än dittills måtte öva kontroll
över lantbruksingenjörernas förrättningar. Vidare borde tagas under övervägande
huruvida lantbruksingenjörernas kompetens enligt gällande bestämmelser
vore tillräcklig för bedömandet av alla de frågor, som vid torrläggningsföretag
inverkade på resultatet och, därest så till äventyrs ej vore
fallet, föreskrifterna härom borde i erforderlig grad kompletteras. Till sist
ifrågasatte revisorerna, huruvida de för lantbruksingenjörerna gällande
lönebestämmelserna, som gjorde vederbörande tjänsteman i inkomstavseende
till väsentlig del beroende av mångfalden av de förrättningar, han
kunde förskaffa sig och hinna avverka, vöre ur ovanberörda synpunkt ändamålsenliga.
Ett sådant lönesystem vore enligt revisorernas mening ägnat
att fresta såväl till alltför optimistiska kostnadsberäkningar och båtnadsuppskattningar
som till mindre noggrann handläggning i övrigt av förrättningarna.
De år 1932 församlade statsrevisorerna funno sig även föranlåtna beröra
nu föreliggande frågor, därvid de efter redogörelse av vissa andra av lantbruksingenjörer
handlagda förrättningar av samma art som de år 1927 om
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
65
förmälda såsom slutomdöme i sin berättelse utlalade, bland annat, att
verksamma åtgärder ovillkorligen måste vidtagas för ernående av större
vederhäftighet i de utredningar, som Indes till grund för vattenavledningsföretag.
Dessa utredningar kunde icke blott öva inflytande på en hel trakts
ekonomiska väl utan föranledde även betydande utgifter för statsverket.
För eliminerande av den frestelse att få jämväl ekonomiskt mindre bärande
företag till stånd, som läge däri, att utredningskostnaderna finge inräknas
i de belopp, som Indes till grund för statsunderstödets fastställande, ifrågasatte
revisorerna sådan ändring av bestämmelserna i denna del, att statsunderstöd
ej måtte annat än efter särskild prövning utgå till sådana kostnader,
som (i form av utgifter för syneförrättningar, kartor och handlingar
med mera dylikt) erfordrades för företagets framförande till den punkt, att
statsbidrag under förutsättning av förefintligheten av därför föreskrivna
villkor i övrigt kunde beviljas. Alternativt kunde enligt revisorernas mening
ändring av berörda bestämmelser ske på sådant sätt, att ovillkorlig
sammankoppling mellan frågan om statsbidrag till förrättningskostnaderna
och fråga örn dylikt bidrag till företagets utförande bortfölle. Det syntes
nämligen revisorerna kunna tänkas en sådan ordning, att statsbidrag till
förrättningskostnaderna skulle, där så med avseende å omständigheterna
prövades skäligt, kunna lämnas, även om företaget icke komme till utförande.
Jämväl kunde de påvisade missförhållandena på ifrågavarande
område giva anledning till övervägande, huruvida ej lantbruksstyrelsen
skulle kunna utan ökning av organisationsramen tillföras sådan speciell
sakkunskap, som kunde vara erforderlig för att förslag till vattenavledningsföretag
skulle inom styrelsen kunna ägnas en granskning, som i högre
grad än vad dittills torde varit fallet inriktade sig på verklig kontroll av
vederbörande företags lämplighet ur ekonomisk synpunkt, ej minst med
hänsyn till båtnadsuppskattningen.
I fråga örn nuvarande ordning för handläggning av vattenavledningsföretagen
hava de hos Svenska mosskulturföreningen anställda kulturingenjörerna
A. Bauman, E. Hole och O. Djurle i en till de sakkunniga från jordbruksdepartementet
överlämnad skrivelse anfört i huvudsak följande.
Den verksamhet, som för närvarande omhänderhades av lantbruksingenjörerna,
hade till huvudsakligt ändamål att torrlägga mark för odlingsändamål.
Emellertid saknade lantbruksingenjörerna den utbildning, som
vöre erforderlig för bedömande av exempelvis torv- och gyttjemarkers värde
ur odlingssynpunkt. I flertalet fall, då utförda torrläggningsföretag visat
sig ekonomiskt förlustbringande, hade torrläggningen just berört marker,
vilka ur nämnda synpunkt varit mer eller mindre värdelösa. Det vore
uppenbart, att innan kostbara och för markägarna mer eller mindre ländande
utredningar igångsattes av lantbruksingenjör för torrläggningen,
markerna borde undersökas av sakkunnig förrättningsman. Mosskulturföreningens
tjänstemän vore de enda, som allsidigt och grundligt behärskade
spörsmålen beträffande torv- och gyttjemarkers utnyttjande för odling. Det
kunde därför sägas vara naturligt och riktigt att, så snart fråga uppstode
örn torrläggning av sådana marker, anlita den sakkunskap, som dessa
tjänstemän bcsutte, för utförande av erforderliga förundersökningar av
marken.
Sedermera har Djurle i en till de sakkunniga inkommen skrivelse föreslagit,
att inom lantbruksstyrelsen måtte anställas tjänstemän, vilka vore
kompetenta att utföra nyssnämnda markundersökningar. Därigenom skulle
samarbete mellan dessa tjänstemän och lantbruksingenjörerna, vilka bade
att svara för handläggningen av de tekniska frågorna vid torrläggningsföretagen,
bäst kunna ordnas.
fallang lill riksdagens gro!okoll 19.19. 1 sami. Nr 201.
5
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
Föreningen Lantbruksingenjörscissistenter har i anledning av de av riksdagens
ovannämnda revisorer framställda erinringarna i en till de sakkunniga
från jordbruksdepartementet överlämnad skrivelse anfört, bland
annat, att de av revisorerna framförda anmärkningarna avsåge huvudsakligen
felaktigheter i de bestämningar av jordarter och schaktningsmassor
m. m., vilka föregått upprättandet av förslag till vattenavledningar. Dessa
bestämningar, vilka ladcs till grund för kostnadsberäkningarna, verkställdes
numera så gott som undantagslöst av lantbruksingenjörernas
tjänstebiträden. Då dessa vore helt oansvariga för sina åtgärder, hade
principalerna att personligen svara för de arbeten, som av deras medhjälpare
utfördes. Detta förhållande måste anses principiellt oriktigt, då lantbruksingenjörerna
icke kunde utöva någon effektiv kontroll över sina underordnades
arbeten. Bristen på vederhäftighet i de ekonomiska utredningar,
som av revisorerna påtalats, torde hava haft sin grund i, att lantbruksingenjörernas
medhjälpare icke ägt mot det av dem utförda arbetet svarande
kvalifikationer. Det vore erforderligt att skapa en med tjänstemannaansvar
och nödig kompetens utrustad kår av lantbruksingenjörsassistenter.
De sakkunniga ha anfört, att de ägnat förevarande spörsmål ingående uppmärksamhet
samt dryftat olika vägar, som kunde tänkas leda till ett undanröjande
av förefintliga missförhållanden. I detta sammanhang finge emellertid
icke förbises att lantbruksingenjörernas verksamhet ej sällan vore förenad
med alldeles särskilda svårigheter. De sakkunniga ha därom yttrat
följande.
Torrläggningsföretag kunna till sin allmänna karaktär i många avseenden
jämföras med andra byggnadsarbeten, exempelvis väg- eller järnvägsbyggnader,
i det att beträffande samtliga dessa slag av företag, de förhållanden,
varpå kostnadskalkylerna skola grundas, äro i hög grad svårbedömliga. Den
ovisshet i fråga örn ett rätt bedömande av kostnaderna, som därför alltid
måste vidlåda dylika kalkyler, framträder alldeles särskilt, då det gäller planerandet
av torrläggningsföretag. Trots den största noggrannhet vid markundersökningarna
är det nämligen icke alltid möjligt att, särskilt i fråga om
schaktningsarbeten på relativt stort djup under markytan, med säkerhet fastställa
schaktnings- eller sprängningsmassornas art och storlek eller förutse
möjligheten av ras. I nämnda avseenden förekommande osäkerhetsmoment
måste sålunda räknas till sådan företagarerisk, som, i likhet med vad fallet
är vid vissa andra här ovan nämnda byggnadsarbeten, få anses oundvikliga.
Härtill konnner att det ekonomiska resultatet av ett torrläggningsföretag är
beroende av jämväl andra synnerligen ovissa faktorer, i första hand storleken
av den värdeökning, som intressenterna efter torrläggningens utförande kunna
påräkna för sina jordbruk. Uppskattningen av denna värdeökning måste
nämligen bliva helt beroende av vid tillfället rådande konjunkturer med avseende
på jordvärden, avsättningsförhållanden m. m. Det kan därför icke
undvikas, att exempelvis under kristid inträffade våldsamma växlingar i konjunkturerna
på arbetsmarknaden eller inom jordbruksnäringen kunna få ett
ödesdigert inflytande på bärigheten av särskilt mera omfattande torrläggningsföretag.
Att i förväg kunna bedöma dylika extraordinära förhållanden måste
anses ligga utanför förrättningsmannens räckvidd.
Å andra sidan lärer det icke sällan hava förekommit, att torrläggningsföretag,
som enligt vid syneförrättning framlagda kostnads- och båtnadskalkyler
visat sig vara av ganska tvivelaktigt värde ur ekonomisk synpunkt, likväl
bringats till utförande på yrkande av sakägarna, vilka därvid känt sig lockade
av de relativt frikostiga statsunderstöd, som hittills stått till förfogande
för detta ändamål.
67
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
Frånsett vad sålunda anförts tunne de sakkunniga det emellertid obestridligt,
att orsaken till den ogynnsamma utgången av en del företag haft sin
grund i mindre tilllredsställande eller rent av felaktiga undersökningar av
förrättningsmannen vid planläggningen av företagen. Ur såväl statens som
de enskilda jordägarnas synpunkt mäste det anses som en angelägenhet av
största vikt att i nu nämnda avseende söka skapa större säkerhet.
Bland de åtgärder, som enligt de sakkunnigas mening kunde vara ägnade
att främja detta syftemål, hade till en början en sådan anordning framstått
såsom önskvärd, varigenom statsunderstöd skulle främst komma de torrläggningsföretag
till godo, vilka ur allmän synpunkt borde i första hand uppmuntras.
Detta skulle förutsätta en sovring inom lantbruksstyrelsen av inkomna
ansökningar om statsunderstöd med hänsyn till företagens värde ur
nämnda synpunkt. Häremot reste sig emellertid en del svårigheter. Sålunda
kunde beviljandet av för visst budgetår tillgängliga statsunderstöd — under
senare tid uppgående till mellan 8.4 och 11.5 miljoner kronor — icke ske
samtidigt utan i olika repriser under ett och samma år, allt eftersom ansökningarna
om understöd hunne underkastas granskning inom lantbruksstyrelsen.
Det vore vid sådant förhållande icke möjligt att vid någon viss tidpunkt
av året överblicka ansökningsmaterialet i dess helhet och avväga de olika företagens
värde sinsemellan. Även om sålunda en fullt effektiv sovring i enlighet
med ovan angivna grunder svårligen läte sig praktiskt genomföra, vore
det uppenbart att mycket kunde vinnas därigenom, att ansökningar om statsunderstöd
till torrläggningsföretag, vilka ur olika synpunkter befunnes tvivelaktiga
eller mindre angelägna, upptoges till prövning först i andra hand
och i den mån tillgången på statsmedel det medgåve. Enligt vad de sakkunniga
inhämtat, tillämpade också lantbruksstyrelsen redan nu ett dylikt tillvägagångssätt.
Genom den förstärkning av de kvalificerade arbetskrafterna
på styrelsens kulturtekniska byrå, som de sakkunniga ville i det följande föreslå,
komme säkerligen ökade möjligheter för styrelsen att tillskapas i nu berörda
hänseende.
De sakkunniga lia därefter anfört, att de dryftat jämväl andra utvägar, som
kunde tänkas leda till en förbättring i nu antydda förhållanden, och de hade
i sådant avseende undersökt huruvida de för antagande till lantbruksingenjör
stadgade villkoren vore ägnade att bibringa befattningshavarna tillräcklig
kompetens för bedömandet av alla de frågor, som vid torrläggningsföretag
kunde antagas inverka på dessas resultat.
Därvid hade de sakkunniga funnit lantbruksingenjör ernås
kompetens i tekniskt hänseende numera väl motsvara de krav,
som borde ställas på dessa tjänstemän. Gentemot den uppfattningen, som
också blivit framförd, att lantbruksingenjörcrna vore tekniskt överkvalificerade,
ville de sakkunniga betona vikten av, att dessa befattningshavare besntto
stor teknisk skicklighet, förutan vilken det icke vore möjligt att avgöra
de ofta invecklade frågor av teknisk art, som framkomme vid planläggningen
av torrläggningsföretag. Kravet på hög kompetens i nu nämnda avseende
68
Kungl. Majlis proposition nr 204.
syntes för övrigt i framtiden komma att göra sig ännu mer gällande, i den mån
till handläggning av lantbruksingenjörer hänskötes frågor rörande särskilt
omfattande vattenregleringsföretag och dessas inverkan på jordbruket. Ett
flertal dylika fall kunde redan nu påvisas i olika delar av landet, exempelvis
reglering av Helgeån, Lyckebyån, Emån, Fyrisån m. fl.
Jämväl för lantbruksingenjörernas agronom iska kompetens
i allmänhet vore det enligt de sakkunnigas åsikt numera väl
sörjt genom den för blivande lantbruksingenjörer föreskrivna utbildningen
vid lantbrukshögskolan i all synnerhet med hänsyn till den speciellt inriktade
undervisning i kulturteknik, som dessa elever erhölle vid högskolans agronomisk-hydrotekniska
institution. Vad särskilt beträffade moss- och torvjordsfrågor
torde för lantbruksingenjörernas tjänsteutövning erforderliga insikter
på jämväl detta område kunna förvärvas vid lantbrukshögskolan.
De sakkunniga ha i anslutning till det anförda yttrat, att de således funné
de för lantbruksingenjörerna i dessa delar föreskrivna kompetensvillkoren i
stort sett väl anpassade efter de arbetsuppgifter, som ordinärt ålåge dessa
befattningshavare. En skärpning av kompetensfordringarna i sådan riktning,
att för anställning såsom lantbruksingenjör skulle uppställas krav på
specialutbildning inom vissa områden, exempelvis beträffande moss- och
torvjordar, syntes icke vara av förhållandena påkallad. De särskilda synpunkter
på ett torrläggningsärende, som när fråga vore örn moss- och torvjord
eller eljest kunde göra sig gällande, syntes bäst kunna tillgodoses genom
tillkallande i dylikt fall av på området speciellt sakkunnig. I detta
avseende hade, såsom förut nämnts, förslag framkommit, dels att förundersökning
genom speciellt sakkunniga förrättningsmän skulle verkställas i
alla de fall, då fråga vore örn torrläggning av moss- och torvjord, dels ock att
inom lantbruksstyrelsen skulle för detta ändamål anställas särskilda tjänstemän.
Med avseende härå ville de sakkunniga framhålla, att redan nu möjlighet
förefunnes att på ett tidigt stadium av förrättningen få till stånd dylika
undersökningar såväl på moss- eller torvjordsområdet som inom andra
områden samt att på initiativ av förrättningsmän eller sakägare för detta
ändamål tillkalla erforderlig speciell sakkunskap. Det borde ankomma på
lantbruksstyrelsen att härom utfärda närmare direktiv till förrättningsmännen.
De sakkunniga ha härefter övergått till frågan, huruvida genom en bättre
kontroll från lantbruk sstyrelsens sida över lantbruksingenjörernas
verksamhet skulle kunna skapas större garanti för att det med
den statsunderstödda torrläggningsverksamheten åsyftade ändamålet vunnes.
Rörande lantbruksstyrelsens nuvarande befattning med torrläggningsärendena
ha de sakkunniga till en början lämnat vissa uppgifter om den härför för
närvarande tillgängliga personalen, dennas arbetsuppgifter m. m. samt därutinnan
anfört följande.
Inom lantbruksstyrelsen handläggas ärenden rörande torrläggningsföretag,
däri inbegripet täckdikning, samt odlingsföretag ävensom angående
lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
69
samt deras tjänstebiträden å styrelsens kulturtekniska byrå. Därvid skola
ärendena rörande torrläggningsföretag, i vad de avse granskning av arbetsplaner
och kostnadsförslag och vad därmed äger samband ävensom företags
godkännande, handläggas å en teknisk avdelning inom byrån med byråchefen
som föredragande samt, i vad nämnda ärenden angå kontrakt och
säkerhetsförbindelser, utbetalning av statsmedel m. m., handläggas å en
kameral avdelning inom byrån med en förste byråingenjör som föredragande.
Å den tekniska avdelningen tjänstgöra, förutom byråchefen, en förste
byråingenjör, två byråingenjörer, ett extra ingenjörsbiträde, en förste amanuens,
en kvinnlig kansliskrivare samt ett kvinnligt kanslibiträde. Vidare
äro såsom tillfälliga biträden å avdelningen anställda ett visst antal extra
ingenjörer.
Inom den kamerala avdelningen tjänstgöra, förutom den föredragande
förste byråingenjören, en kvinnlig kansliskrivare samt ett kvinnligt kanslibiträde.
Utöver nu nämnd personal tjänstgöra å den kulturtekniska byrån i mån
av behov extra skrivbiträden.
I senast fastställda avlöningsstat upptages för kulturtekniska byrån följande
personal:
Befattning Lönegrad
Tjänstemän å ordinarie stat:
1 byråchef .................................................. B 30
2 förste byråingenjörer ........................................ B 26
2 kansliskrivare ............................................ B 11
2 kanslibiträden .............................................. B 7
Tjänstemän å extra stat:
2 byråingenjörer .............................................. B 21
eller tillsammans 7 ordinarie befattningshavare och 2 befattningshavare å
extra stat. Antalet icke-ordinarie befattningshavare har under de senare
åren varierat från 7 till 10. Dessa avlönas från lantbruksstyrelsens allmänna
anslag till icke-ordinarie personal eller av särskilt anvisade medel.
De sakkunniga ha härefter anfört, att enligt vad de inhämtat, utövades
redan för närvarande kontroll över lantbruksingenjörernas verksamhet i så
måtto, att undersökningarna till företag, för vilkas utförande begärdes statsunderstöd,
underkastades eftergranskning inom lantbruksstyrelsen. Styrelsen
hade emellertid framhållit, att denna eftergranskning icke kunde medföra
någon mera ingående kontroll i allmänhet över förrättningsmannens
arbete ute på fältet, ehuru dock av förrättningsakten kunde dragas vissa slutsatser
i olika hänseenden örn hans förfarande under själva förrättningen.
En viss kontroll för utrönande av ändamålsenligheten utav de av förrättningsmannen
gjorda dispositionerna åstadkommes jämväl genom av byråchefen
å lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå i vissa fall företagna inspektioner
å förrättningsställcna.
För de sakkunniga hade det framstått såsom synnerligen angeläget, att
en utökning av den kontroll, som för närvarande utövades från den centrala
70
Kungl. Majlis proposition nr 204.
myndighetens sida över lantbruksingenjörernas handhavande av deni åliggande
arbetsuppgifter komme till stånd. Detta gällde i vad beträffade såväl
tekniska som agronomiska frågor. Lantbruksstyrelsen måste emellertid i
sådant fall utrustas med för ändamålet erforderlig personal. Denna borde
bestå av tjänstemän i sådan fristående ställning, att de kunde fullt opartiskt
bedöma de olika torrläggningsföretagens ekonomiska förutsättningar m. m.
Det borde ankomma på dem, bland annat, att genom täta inspektioner inom
de olika lantbruksingenjörsdistrikten möjliggöra för lantbruksstyrelsen att
komma i närmare kontakt med förrättningsmännens verksamhet och att således
redan under behandlingen ute på distrikten av ifrågasatta mera betydelsefulla
torrläggningsarbeten kunna bilda sig en uppfattning örn dessas
värde ur ekonomisk synpunkt. Genom en dylik kontroll, rätt utövad, borde
kunna ernås större enhetlighet vid handläggningen av torrläggningsförrättningar
inom olika delar av landet. För fullgörandet av nu angivna uppgifter
måste de besitta framstående duglighet ävensom stor praktisk erfarenhet
på torrläggningsverksamhetens område. Det syntes vara svårt att bedöma
behovet av för ändamålet erforderliga arbetskrafter. De sakkunniga hade
för sin del ansett sig böra stanna vid att föreslå, att två dylika tjänstemän,
förslagsvis benämnda överinspektörer, anställas, av vilka den ene skulle hava
till uppgift att öva tillsyn över att allmänt ekonomiska synpunkter på vattenavledningsverksamheten
bleve vederbörligen iakttagna, om möjligt redan på
ett tidigt stadium eller i samband med företagens planläggning. Den andre
överinspektören skulle närmast övervaka hushållningssällskapens täckdikningsverksamhet.
Utöver de nämnda arbetsuppgifterna skulle det åligga överinspektörerna
att biträda byråchefen å kulturtekniska byrån med de göromål,
som denne funne erforderligt överlåta å dem. En väsentlig ökning i
byråchefens arbetsbörda måste nämligen förorsakas dels av att lantbruksstyrelsen
för framtiden skulle bevilja bidrag och lån till vattenavledningsföretag
och dels av de nya arbetsuppgifter i fråga om organiserandet och
övervakandet av verksamheten på lantbruksingenjörsdistrikten, vilka komme
att bliva en följd av lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens övergång
till hel statsavlöning. Det vöre förty av största vikt att till innehavare
av de nya befattningarna kunde förvärvas i teoretiskt och praktiskt hänseende
väl kvalificerade personer, vilka helt behärskade de ansvarsfulla arbetsuppgifter,
som skulle komma att åligga dem.
För behörighet till befattningen såsom överinspektör för vattenavledningsverksamheten
funne de sakkunniga böra fordras samma kompetens i formellt
hänseende, som för närvarande gällde för byråchefsbefattningen å kulturtekniska
byrån, eller att vederbörande fullgjort vad som vöre föreskrivet för
kompetens till lantbruksingenjörstjänst och tillika under minst fem år tjänstgjort
som lantbruksingenjör. Vad åter beträffade överinspektören för täckdikningsverksamheten
borde i enahanda hänseende krävas, att sökande skulle
hava genomgått dels lantbrukshögskolan å dess jordbrukslinje eller, före högskolans
inrättande, någotdera av lantbruksinstituten, dels ock särskild kurs
för utbildning av förrättningsmän för täckdikning, ävensom att han under
Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 71
minst fem år tjänstgjort såsom förrättningsman och ledare inom denna verksamhet.
De sakkunniga lia härefter vidkommande frågan örn de föreslagna tjänstemännens
avlöningsförmåner anfört, att de utgått ifrån att dessa borde bliva
så goda att befattningarna tedde sig lockande för verkligt kvalificerade personer.
En ovillkorlig förutsättning för att dessa befattningshavare skulle kunna
med nödig auktoritet fullgöra sina åligganden vore nämligen, att vederbörande
besutte framträdande personlig duglighet och omdömesförmåga. I detta
hänseende ville de sakkunniga erinra örn, att riksdagens revisorer, i vad
särskilt beträffade vattenavledningsverksamheten, med skärpa framhållit betydelsen
av att en effektiv tillsyn och kontroll över sagda verksamhet åstadkommes.
Med hänsyn tagen till dessa omständigheter funne de sakkunniga
för sin del starka skäl föreligga för placering av ifrågavarande befattningshavare
i högsta lönegraden av avd. B i lönereglementets allmänna löneplan
(B 30). Då det emellertid kunde antagas, att ur löneteknisk synpunkt, vissa
svårigheter skulle göra sig gällande för deras placering i nämnda lönegrad,
hade de sakkunniga stannat för att föreslå, att överinspektörerna hänfördes
till lönegraden B 29.
I samband med den av de sakkunniga sålunda förordade personalförstärkningen
å den kulturtekniska byrån ha de sakkunniga även berört frågan om
den förändring i ställningen för byråchefen å denna byrå, som bleve en följd
av den föreslagna omorganisationen, och därom anfört följande.
Uppenbart är att denne befattningshavares ställning kommer att i viss mån
ändra karaktär. Överlåtandet på lantbruksstyrelsen av befogenhet att bevilja
bidrag och lån till torrläggningsföretag måste medföra väsentligt ökat ansvar
för nämnde byråchef. Vidare kommer byråchefens arbetsbörda, såsom i det
föregående nämnts, att i icke ringa grad utökas genom omorganisationen av
distriktspersonalen. Enär på denna befattningshavare därför måste ställas
särskilt stora krav på organisationsförmåga och personlig duglighet i övrigt,
finna de sakkunniga någon höjning av löneförmånerna för ifrågavarande
byråchefstjänst påkallad. Härvid kunde ligga närmast till hands att befattningen
omändrades till exempelvis tjänst av högre grad, vars innehavare skulle
tillsättas genom förordnande på viss tid. Frågan härom synes emellertid icke
böra upptagas till prövning i detta sammanhang. I stället hava de sakkunniga
funnit sig böra föreslå, att byråchefen å den kulturtekniska byrån genom visst
personligt lönetillägg erhåller kompensation för det större ansvar samt den
ökade arbetsbörda, som kommer att åvila honom. Härvid må framhållas att
den nuvarande byråchefen under de senare åren tillerkänts visst personligt
lönetillägg utöver lönen, vilket tillägg motiverats av den sagda år ökade anslagsgivningen
till torrläggningsverksamlieten. Sistnämnda lönetillägg, vilket
för budgetåren 1934/1935 och 1935/1936 utgått med 1,800 kronor för år, har
för budgetåret 1936/1937 hestämts till 1,200 kronor.
De sakkunniga lia förklarat sig anse, att den av den nu föreslagna omorganisationen
av torrläggningsverksamheten förorsakade förändringen i byråchefens
ställning bleve av väsentligt större omfattning, än vad fallet blev genom
den år 1933 inträffade ökningen i anslagsgivningen. Vid jämförelse med
det av sistnämnda anledning utgående lönetillägget funne de sakkunniga sig
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
för sin del böra föreslå, att lönetillägget till byråchefen å den kulturtekniska
byrån efter omorganisationen måtte utgå med 3,000 kronor för år.
I detta sammanhang ville de sakkunniga beträffande villkoren för behörighet
till förberörda byråchefstjänst framhålla, att efter genomförandet av den
organisation, som av de sakkunniga föreslagits, det icke syntes vara erforderligt
att längre uppehålla kravet på att den, som komme i fråga för erhållande
av denna tjänst, skulle äga lantbruksingenjörs utbildning.
Beträffande det påräkneliga resultatet av den föreslagna utökningen av arbetskrafterna
inom lantbruksstyrelsen lia de sakkunniga framhållit, att det
borde bliva möjligt att jämväl tillgodose kravet på ökad kontroll från statens
sida över hushållningssällskapens befattning med den statsunderstödda täckdikningsverksamheten.
Det syntes vidare kunna förutses, att statens utgifter för denna ökade kontrollverksamhet
skulle komma att mer än väl uppvägas av de besparingar,
vilka komme statsverket till godo, i den mån det genom denna verksamhet
bleve möjligt att exempelvis förhindra anvisande av statsunderstöd till i ekonomiskt
avseende tvivelaktiga företag.
I nu förevarande del ha de sakkunniga slutligen andragit, att de tagit
under övervägande frågan, huruvida för bättre tillgodoseende av ekonomiska
synpunkter vid understödjande av torrläggningsföretag nu gä 11 ande bestämmelser
angående dylikt understöd borde revideras.
De sakkunniga lia därvid först redogjort för tidigare förslag i sådan riktning
och därom anfört följande.
1931 års utredningsmän för verkställande av utredning och utarbetande
av förslag rörande erforderliga ändringar i gällande grunder för understöd
ur avdikningsanslaget och avdikningslånefonden behandlade, bland annat,
detta spörsmål. De uttalade därvid, att önskvärd trygghet till förhindrande
av, att ur ekonomisk synpunkt mindervärdiga eller tvivelaktiga torrläggningsföretag
komme i fråga till erhållande av statsunderstöd, i sista hand
kunde vinnas allenast genom sådan skärpning av därför föreskrivna villkor,
att enbart utsikten till erhållande av statsunderstöd icke komme att bliva
den huvudsakliga anledningen till företagets genomförande. I nu nämnda
hänseenden föreslogo utredningsmännen, bland annat, att dittills såsom
villkor för understöd fastställda högsta gränstal för den relativa kostnaden
1.20 måtte sänkas till 1.10, ävensom att det tillämpningsvis lämnade medgivandet
till ett frånräknande i vissa fall av förrättningskostnader och dylikt
vid bedömandet av kostnadens och båtnadens inbördes storlek borde upphöra
att gälla. Sålunda föreslagna skärpningar i tillämpningen av gällande
understödsbestämmelser ansåge utredningsmännen kunna förväntas i icke
obetydlig grad bidraga till en sovring av ansökningarna örn statsunderstöd
och därmed till höjande av torrläggningsverksamhetens allmänna ekonomiska
nivå. Fullt tillfredsställande resultat i nämnda avseende kunde emellertid
enligt utredningsmännens mening vinnas endast genom en samtidig
reducerig av gällande bidragskvot. I detta hänseende stannade utredningsmännen
för att förorda en nedsättning av bidraget till högst en tredjedel
av kostnaden under beräkning, att därigenom de företag komme att
hållas tillbaka, beträffande vilka vederbörande markägare måste säga sig,
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
73
att nyttan av företaget vore tämligen oviss i förhållande till den insats,
som måste göras utöver statsbidraget.
Utredningsmännens förslag, att den i undantagsfall medgivna högsta
gränsen för den relativa kostnaden borde nedsättas till 1.10, samt att det
dittills tillämpningsvis lämnade medgivandet om frånräknande i vissa fall
av förrättningskostnader och dylikt vid bedömandet av kostnadens och
båtnadens inbördes storlek borde upphöra att gälla, biträddes av statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet i proposition till 1932 års riksdag
(nr 215 s. 14) och godkändes av riksdagen (skrivelse nr 332/1932).
Vad anginge förslaget örn en sänkning av den fastställda högsta bidragskvoten
från hälften till en tredjedel av kostnaden för företaget, anförde
departementschefen i nyssnämnda proposition, bland annat, följande.
Mot förslaget talar, bland annat, att statsmakterna så sent som år 1929
beslutat höja bidragskvoten för torrläggningsföretag, som avse odlad jord,
från en tredjedel till hälften av kostnaden för företaget. Den föreslagna
allmänna nedsättningen i bidragskvoten måste också uppenbarligen för de
bidragstagande jordbrukarna medföra en så väsentlig försämring i bidragsvillkoren,
att jag icke ansett mig beredd att nu medverka till förslagets
genomförande. Det torde för övrigt i detta sammanhang böra erinras, att
då bidragskvoten för närvarande är fastställd till högst hälften av kostnaden,
Kungl. Maj:t är oförhindrad att, därest så av statsfinansiella skäl eller
på grund av anhopning av ansökningar eller eljest finnes påkallat, bevilja
lägre statsbidrag än som svarar mot halva kostnaden.
De sakkunniga lia anfört, att de i vad beträffade sambandet mellan, å ena
sidan, villkoren för statsunderstöd och, å andra sidan, förekomsten av ekonomiskt
svaga företag hade kommit till en uppfattning, som nära anslöte sig
till vad 1931 års utredningsmän anfört.
De skäl för en sänkning av den högsta gränsen för den relativa kostnaden
till 1.10, som åberopats av nämnda utredningsmän, funne de sakkunniga
således fullt bärande. Likaså ansåge de sakkunniga ur nu förevarande synpunkt
riktigt, att förrättningskostnaderna medräknades vid bestämmande
av den relativa kostnadens storlek.
I fråga om ändring av nu gällande högsta bidragskvot, vilken såsom anförts
uppginge till hälften av kostnaden för ett företag, vöre de sakkunniga
väl av den uppfattningen, att en lämpligt avvägd reducering av densamma
vore ägnad att kraftigt motverka tillkomsten av ekonomiskt svaga företag.
Med hänsyn till, bland annat, den omständigheten att frågan om en sådan
sänkning relativt nyligen varit föremål för statsmakternas prövning och
därvid avvisats, hade de sakkunniga emellertid ansett sig icke böra ifrågasätta
ändring i gällande bestämmelser i denna del.
Efter närmare undersökning av de särskilda bestämmelser och villkor
i övrigt, som för närvarande gällde i fråga om statsunderstöd ur avdikningsanslaget
och avdikningslånefonden, hade de sakkunniga funnit desamma
väl avvägda. Någon ändring i dessa hänseenden syntes enligt de sakkunnigas
mening sålunda icke vara av förhållandena påkallad.
De sakkunniga lia vidare till behandling upptagit vad 1932 års statsrevisorer
ifrågasatt såsom en utväg att undanröja frestelsen att bringa jämväl ekonomiska
mindre lönande företag till stånd, nämligen en ändring av gällande
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
bestämmelser angående statsbidrag till förrättningskostnader för torrläggningsföretag
antingen sålunda, att dylikt bidrag endast efter särskild prövning
finge utgå till förrättningskostnad, eller alternativt på det sättet, att
statsbidrag till dylik kostnad skulle, där så med avseende å omständigheterna
prövades skäligt, kunna lämnas jämväl utan att företaget komme till
stånd.
De sakkunniga lia anfört, att de för sin del icke kunde biträda revisorernas
förslag, att utbetalande av bidrag till förrättningskostnaderna skulle
bliva beroende av en särskild prövning från fall till fall. Förutom det att en
sådan bestämmelse icke torde medföra åsyftad verkan att förhindra tillkomsten
av de ekonomiskt mindre lönande företagen, kunde det befaras, att
den komme att på olika sätt drabba intressenterna i för övrigt likvärdiga
företag. Det syntes nämligen vara omöjligt att rättvist avväga grunderna för
den av revisorerna ifrågasatta särskilda prövningen.
Vad däremot beträffade revisorernas alternativt framställda förslag, att
statsbidrag till förrättningskostnaden för ett företag skulle, därest så prövades
skäligt, kunna lämnas jämväl utan att företaget komme till utförande, funne
de sakkunniga detta vara värt beaktande. De sakkunniga ha till vidare utveckling
av sin ståndpunkt därutinnan yttrat följande.
För ett dylikt medgivande talar särskilt den omständigheten, att det såsom
regel icke låter sig göra -— åtminstone i fråga om företag av mera betydande
omfattning — att redan på ett tidigt stadium av utredningsarbetet
avgöra, huruvida företaget blir ekonomiskt genomförbart. Klarhet härutinnan
kan nämligen vinnas, först sedan fullständiga kostnads- och båtnadskalkyler
föreligga. Giva dessa kalkyler till resultat, att förutsättningar för
erhållande av statsunderstöd icke finnas, kan gäldandet av förrättningskostnaderna
komma att för sakägarna innebära en betydande ekonomisk påfrestning
Så blir även förhållandet i fråga örn företag, vilka visserligen
lormeUt uppfylla villkoren för statsunderstöd, men likväl finnas på grund
av särskilda omständigheter icke böra understödjas med statsmedel. I nu
angivna fall kan det synas rimligt, att sakägare, på vilkas initiativ förrättningarna
igångsatts under förhoppning att till företagets utförande erhålla
statsunderstöd, beredas någon hjälp till förrättningskostnadernas gäldande.
Rätt till åtnjutande av denna förmån bör allenast tillkomma intressenter i
företag, varom syneförrättning handlagts enligt vattenlagen, under iakttagande
jämväl att understöd från statens sida icke må lämnas till gäldande av
kostnad för sådant utredningsarbete, som mot förrättningsmannens avstyrkande
verkställts på begäran av vederbörande sakägare. Understöd, som
här avses, torde böra utgå i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet
samt beviljas av Kungl. Maj:t.
I fråga örn nu berörda förrättningar bör lantbruksstyrelsen, där så kan
finnas erforderligt, genom mera ingående undersökning av förhållandena
på platsen, än vad eljest såsom regel behöver ske, bilda sig en uppfattning
örn företagets berättigande. För verkställande av dylik undersökning skulle
de till anställning å lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå föreslagna överinspektörerna
stå till förfogande.
De sakkunniga ha emellertid vidare framhållit, att då det gällde att fastställa
storleken av nu ifrågasatt statsbidrag till förrättningskostnaderna det
borde påpekas att, för den händelse bidraget beviljades till nämnda kostna
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
75
der i deras helhet, det torde kunna befaras, att en sådan anordning komme
att framlocka mindre väl grundade ansökningar. Till förhindrande härav
syntes bidraget böra begränsas till högst hälften av ifrågavarande kostnader,
varigenom vederbörande sakägare själva finge vidkännas återstående
delen av kostnaderna. Under denna förutsättning syntes statens utgifter för
ändamålet icke bliva av någon mera betydande storlek. I varje fall torde
statens uppoffring härutinnan få anses komma att i väsentlig grad uppvägas
av att större säkerhet ernåddes för att statsmedel icke komme att tagas
i anspråk för utförandet av sådana torrläggningsföretag, som ur ekonomisk
synpunkt syntes vara tvivelaktiga.
Med hänsyn till vad de sålunda anfört ha de sakkunniga föreslagit, att
statsbidrag till förrättningskostnad för torrläggningsföretag måtte i överensstämmelse
med nu angivna riktlinjer kunna utgå även för det fall att företaget
icke komme till utförande. Herr Carlström har härutinnan ansett, att
i vissa fall statsbidrag borde kunna utgå till hela förrättningskostnaden.
I detta sammanhang torde jag lämpligen kunna till Kungl. Maj:ts prövning
upptaga vad torrläggningskommittén i sin av mig tidigare berörda skrivelse
den 24 februari 1939 anfört och hemställt.
Inledningsvis har kommittén hänfört sig till avdikningssakkunnigas nyss
refererade förslag i fråga örn statsbidrag till förrättningskostnad och därom
anfört att detta förslag kunde sägas innebära ett visst avsteg från nu gällande
princip, att vid prövning av frågan om tilldelande av statsbidrag till ett
torrläggningsföretag kostnaden för planläggningen skulle behandlas gemensamt
med och efter samma grunder som kostnaden för företagets utförande.
För kommittén syntes emellertid planläggandet av ett torrläggningsföretag
och utförandet av detsamma till karaktären vara så olika, att det väl kunde
ifrågasättas, huruvida icke särskilda bestämmelser borde uppställas för beräknande
av statsbidrag till gäldande av utredningskostnaden. Härvid hade
kommittén visserligen i första hand tagit sikte på möjligheten att åstadkomma
ökat antal utredningar rörande sådana företag —- nya såväl som äldre —-vilka vid behov kunde tänkas komma till utförande såsom beredskapsarbeten,
men härefter föreslagna grunder till särskilda bestämmelser syntes lämpligen
kunna tillämpas jämväl beträffande andra företag. Kommittén har
vidare anfört.
Erfarenheten har givit vid handen, att när det gäller igångsättandet av den
för ett påtänkt torrläggningsföretag alltid nödiga utredningen, intressenterna
av lätt begripliga skäl ofta låta planen för företaget förfalla på grund av de
med utredningen förenade kostnaderna, vilka för övrigt i många fall ställa
sig ganska höga. Särskilt torde detta vara fallet, då anledning föreligger lill
antagande, att företaget kommer att bliva mindre lönande eller då företaget
är så omfattande, att vederbörande överhuvud taget sakna möjlighet att
överblicka de ekonomiska konsekvenserna av företaget. Enligt nuvarande
bestämmelser skola intressenterna förskjuta hela utredningskostnaden, vilket
kan vara alltför kännbart, om det skulle förflyta längre tid, innan företaget
genomföres. Skulle företaget sedermera icke komma till utförande, få
intressenterna själva vidkännas hela utredningskostnaden. På grund av dylika
förhållanden har bland annat ofta inträffat, att vederbörande markäga
-
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
re sökt torrlägga, så långt sig göra låtit, den del av ett vattensjukt område,
som han själv disponerat, fastän det enda riktiga skulle hava varit att i ett
sammanhang torrlägga ett större område till gagn för flera markägare och
till relativt lägre kostnad. Vad nu sagts har kommittén funnit gälla särskilt
för en del större myrar i övre Norrland.
Med hänsyn såväl till dessa svårigheter för intressenterna som ock till det
allmänna intresset — icke minst ur beredskapssynpunkt — av att respektive
bygds möjligheter bliva bättre kända och tillvaratagna, har kommittén funnit
det statliga understödjandet av utredningsarbetet böra utsträckas längre
än vad 1934 års sakkunniga tänkt sig, och kommittén ville i sådant hänseende
framhålla, att varje utredning, som verkställdes på grund av förordnande
om laga syneförrättning, borde kunna erhålla statsbidrag. Jämväl
syntes det kommittén vara väl grundat, att högre bidrag lämnades till utredningskostnader
än vad nu skedde. Kommittén hade förslagsvis tänkt sig,
att statsbidrag skulle kunna utgå efter en med utredningskostnadernas stegring
procentuellt stigande skala, så att exempelvis vid kostnader intill 500
kronor lämnades ett statsbidrag av 60 % och vid kostnader över 20,000
kronor ett bidrag av 90 %>. I särskilda fall skulle dessutom på förslag av
lantbruksstyrelsen eller annan myndighet bidrag till hela kostnaden kunna
beviljas. Kommittén hade därvid haft sin uppmärksamhet riktad på sådana
företag, vilka prövades lämpliga såsom beredskapsarbeten och där dessutom
intressenterna på grund av svåra ekonomiska omständigheter syntes vara i
särskilt stort behov av största möjliga bidrag till utredningskostnaden.
Vad åter angår själva förfarandet vid den ifrågasatta bidragstilldelningen
har kommittén anfört, att den ansåge bidragsfrågans prövning böra föregås
av en av förrättningsmannen företagen förberedande undersökning dels rörande
storleken av den för utredningen i dess helhet beräknade kostnaden
samt dels örn företagets beskaffenhet särskilt med hänsyn till frågan, huruvida
de för erhållande av bidrag till företagets utförande stadgade förutsättningarna
syntes föreligga eller ej. Enligt kommitténs mening borde lantbruksstyrelsen
erhålla befogenhet att bevilja bidrag, då nyssnämnda förutsättningar
syntes vara förhanden. I annat fall skulle lantbruksstyrelsen ha
att underställa bidragsfrågan Kungl. Maj:ts prövning, vilket jämväl torde
vara riktigast, när fråga uppkommit därom, att bidrag skulle utgå till täckande
av hela kostnaden. Kommittén ville i detta sammanhang framhålla,
att den ansåge bidrag till nyssnämnda förberedande undersökning i varje
fall böra utgå.
Kommittén har härefter, i vad angår de blivande bestämmelserna rörande
villkoren för statsbidrag till utredningskostnaden, anfört att man syntes ha
att välja mellan att antingen beräkna viss del av statens avdikningsanslag
till dylika bidrag eller ock att för ändamålet anvisa ett särskilt anslag, i vilket
fall avdikningsanslaget endast skulle avse bidrag till torrläggningsföretagens
utförande. För egen del ansåge kommittén det senare alternativet vara
att föredraga, och kommittén ville i anslutning härtill erinra om att under
sjätte huvudtiteln funnes uppfört ett särskilt anslag till bidrag till hamn
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
77
och farledsundersökningar, vilket anslag vöre ställt till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förfogande.
I fråga om storleken av det enligt kommitténs förslag sålunda erforderliga
anslaget har kommittén anfört följande.
Från statens lantbruksingenjörer har kommittén inhämtat ungefärliga uppgifter
rörande de nuvarande årliga förrättningskostnaderna, och dessas totala
belopp kunna anses, i avrundat tal, utgöra 600,000 kronor. Man torde överslagsvis
kunna beräkna, att av detta belopp cirka 40 °/''o eller närmare 250,000
kronor utgå i statsbidrag enligt nu gällande bestämmelser för bidrag (högst
hälften). Enligt de av kommittén härefter föreslagna bestämmelserna skulle
bidrag till ovannämnda förrättningskostnader kunna beräknas uppgå till
cirka 70 % av samma kostnader eller alltså till avrundat 400,000 kronor.
Kommittén har emellertid med hänsyn till det enligt dess mening önskvärda
i att, utöver de under nuvarande förhållanden i vanlig ordning uppgjorda
arbetsplanerna, även ett större antal sådana snarast måtte kunna
föreligga färdiga för att vid eventuell arbetslöshet omedelbart komma
till användning för utförande av beredskapsarbeten, ansett, att årliga medelsbehovet
för den bidragstilldelning, som av kommittén för detta ändamål
förordades, under de närmast följande åren borde beräknas till ett belopp
av ytterligare 200,000 kronor. Hela det av kommittén föreslagna anslaget
skulle på detta sätt komma att uppgå till 600,000 kronor.
Kommittén har vidare anfört följande.
Örn utredningen avser ett företag, som skulle tänkas kunna komma till
stånd såsom beredskapsarbete, torde intet hinder föreligga för att utredningen
fullföljas även om under densamma skulle framgå, att den relativa kostnaden
skulle ställa sig hög. För vanliga arbetsplaner åter, där företagets
genomförande icke kan beräknas komma till stånd genom beredskapsarbete,
bör tydligtvis utredningsarbetet avbrytas, om det skulle visa sig, att
företaget icke kan bliva lönsamt och intressenterna icke önska, att utredningen
på deras bekostnad slutföres. Utredningen bör emellertid i båda
fallen bedrivas på sådant sätt, att företagets ekonomiska värde må kunna
bedömas så snart som möjligt. Örn förrättningsmannen finner, att avbrott i
förrättningen bör ske, skall han därom snarast meddela lantbruksstyrelsen
och avvakta dess beslut i saken.
Sammanfattningsvis har kommittén framlagt följande förslag till grunder
för beviljande av statsbidrag till utredningskostnaden.
a) Till kostnaden för utredning av sådana torrläggningsföretag, som omförmälas
i 1 § gällande kungörelse angående villkoren för statsbidrag från
statens avdikningsanslag, kan beviljas bidrag från för ändamålet särskilt
anvisat anslag (eventuellt statens avdikningsanslag).
Vad nu sagts äger jämväl tillämpning beträffande sådana med statsbidrag
utförda torrläggningsföretag, som för vinnande av erforderlig dräneringseffekt
synas vara i behov av att vissa kompletteringsarbeten komma till
stånd.
b) Förrättningsmannen skall, innan sådant bidrag beviljas, hava verkställt
förberedande undersökning rörande storleken av den för utredningen
i dess helhet beräknade kostnaden ävensom angående det ifrågasatta före
-
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
tagets beskaffenhet nied särskild hänsyn till frågan, huruvida förutsättningar
för erhållande av statsbidrag till företagets utförande kunna anses föreligga.
c) Ansökan om statsbidrag till utredningen skall, åtföljd av redogörelse
för den under b) omförmälda undersökningen, insändas till lantbruksstyrelsen.
Därest den verkställda undersökningen giver vid handen, att förutsättningar
för erhållande av statsbidrag till företagets utförande ej föreligga, skall
ansökningen och redogörelsen för undersökningen av lantbruksstyrelsen med
eget utlåtande överlämnas till Kungl. Majit för prövning. Enahanda skall
gälla jämväl för det fall, att av lantbruksstyrelsen eller annan myndighet
väckes fråga om statsbidrag till täckande av hela utredningskostnaden.
I övriga fall tillkommer det lantbruksstyrelsen att avgöra frågan om beviljande
av statsbidrag till utredningen.
d) Statsbidrag kan beviljas till lägst 60 och högst 90 % av kostnaden förundersökning
och syneförrättning jämte erforderliga kartor och handlingar,
allt i enlighet med följande tabell:
Förrättningskostnad |
Statsbidrag |
intill 500 |
60 % |
500— 1,000 |
60 % + 1 % för varje fulla 100 kronor över 500 kronor |
1,000— 2,000 |
65 % + 1 % » > » 200 » » 1,000 |
2,000- 3,500 |
70 % + 1 % » » » 300 » » 2,000 » |
3,500- 7,000 |
75 % + 1 % . > » 700 » » 3,500 |
7,000-12,000 |
80 % + 1 % y » > 1,000 > » 7,000 » |
12,000—20,000 |
85 % + 1 % > > > 1,600 » » 12,000 |
över 20,000 |
90 % |
På förslag av lantbruksstyrelsen eller annan myndighet kan i vissa fall, då
fråga är om beredskapsarbeten, statsbidrag utgå till täckande av hela utredningskostnaden.
e) Beviljat statsbidrag utbetalas från lantbruksstyrelsen till vederbörande
bidragstagare eller dennes befullmäktigade ombud.
Statsbidraget får efter lantbruksstyrelsens bestämmande lyftas i den mån
undersökningens eller förrättningens fortgång styrkes genom till styrelsen
ingivna bevis eller intyg; dock skall någon del av statsbidraget innestå, intill
dess förrättningen vunnit laga kraft eller eljest företagets planläggning
kan anses avslutad.
Efter varje utbetalning får hela det lyftade beloppet icke överstiga förut
under d) angivna del av den vid samma tid styrkta kostnaden.
f) Därest vederbörande förrättningsman finner, att syneförrättningen på
grund av därunder yppade omständigheter icke bör slutföras, skall han därom
snarast meddela lantbruksstyrelsen, som har att avgöra, huruvida förrättningen
må med bidrag av statsmedel slutföras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
79
Vissa spörsmål rörande förhållandet mellan täckdikningsverksamheten
och den övriga avdikningsverksamheten.
Såsom jag inledningsvis erinrat har majoriteten av de sakkunniga förordat
ett bibehållande av den nuvarande uppdelningen av verksamheten på lantbruksstyrelsen
och hushållningssällskapen. Av de av de sakkunniga därvid
behandlade särskilda spörsmålen torde här få till Kungl. Maj:ts skärskådande
upptagas två.
De sakkunniga ha erinrat om att i en vid 1936 års riksdag inom andra kammaren
väckt motion (nr 373) herr Andersson i Grimbo —- under påpekande,
att täckdikningar under nuvarande förhållanden mången gång icke komme
till utförande därför att nöjaktigt avlopp saknades, vilket i sin tur icke sällan
hade sin grund däri, att vederbörande funne kostnaderna för avloppets utförande
alltför dryga — hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t göra
framställning om sådan ändring av villkoren för bidrag från statens avdikningsanslag
samt lån från statens avdikningslånefond, att jordbrukskonsulent
måtte godkännas som förrättningsman för uppgörande av förslag till utförande
av smärre avdikningsföretag, för vilka bidrag eller lån söktes. I utlåtande
(nr 63) över sagda motion hemställde jordbruksutskottet — under
hänvisning till att avdikningssakkunniga hade för avsikt att i sitt betänkande
framlägga vissa förslag för tillgodoseende av kravet på enklare handläggning
av dikningsföretag av mindre omfattning — att motionen icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd. Detta blev även riksdagens beslut.
De sakkunniga ha yttrat, att det förslag, som framställts i nämnda motion,
åsyftade anordnandet av ett enklare och billigare förrättningsförfarande
i fråga örn smärre avlopp och därvid närmast sådana, som stöde i direkt
samband med täckdikning. Frågan härom hade anknytning till spörsmålet
om förenklingar i handläggningen av de mindre avloppen överhuvud taget.
De sakkunniga ville erinra om det förslag de framlagt till ett sådant enklare
förrättningsförfarande. Enligt detta förslag skulle, bland annat, förrättning
rörande mindre avdikningsföretag kunna av lantbruksingenjör handläggas
utan samband med syn enligt vattenlagen, och bidrag ur avdikningsanslaget
det oaktat kunna utgå till företaget. Därest förrättning angående dikningsföretag
av nu nämnd art handlagts av annan än lantbruksingenjör, exempelvis
av hos hushållningsällskap anställd tjänsteman, skulle däremot enligt
nämnda förslag företaget icke kunna erhålla understöd ur ifrågavarande
statsmedel. De sakkunniga ville å andra sidan framhålla, att enligt gällande
bestämmelser för lån och bidrag till täckdikningar redan nu möjlighet förefunnes
att i kostnaden för täckdikning, vartill understöd utginge, i mindre
omfattning, inräkna kostnad för upprensning och fördjupning av öppet avlopp.
Härom gällde följande.
Enligt av lantbruksstyrelsen i detta avseende tillämpad praxis får vid
beräkningen av lån eller bidrag till dylikt arbete såsom regel hänsyn tagas
till så stor kostnad för det öppna avloppet, som motsvarar högst 20 procent
80
Kungl. Metias proposition nr 204.
av kostnaden för täckdikningsföretaget i övrigt. Denna begränsning av understödet
har dock medfört att, där kostnaden för avloppet uppgått till
större belopp, jordägaren antingen varit nödsakad att låta förslag därtill
uppgöras av lantbruksingenjör vid syneförrättning enligt vattenlagen för att
erhålla möjlighet till understöd ur avdikningsanslaget eller avdikningslånefonden
eller ock måst på egen bekostnad låta utföra arbetet, för den händelse
han icke låtit frågan om täckdikningen helt förfalla.
De sakkunniga lia som sin uppfattning uttalat, att ett tillgodoseende av
önskemålet om beredande av möjlighet för ifrågavarande dikningsföretag
att under enkla former bliva delaktiga av statsunderstöd skulle vara av
särskilt stor betydelse för täckdikningsverksamhetens fortsatta utveckling. Enligt
vad de sakkunniga inhämtat torde det visserligen hittills endast mera
sällan hava förekommit, att i kostnaden för med understöd av statsmedel
utförda täckdikningsföretag medräknats jämväl utgifterna för till täckdikningen
hörande avlopp. Det kunde emellertid förutses, att för den händelse
understöd till avlopp, varom här vore fråga, kunde erhållas enligt samma
grunder, som gällde för torrläggningsföretag i övrigt, denna understödsverksamhet
komme att bliva av relativt betydande omfattning.
Eif bifall till det i motionen framförda förslaget skulle emellertid jämväl
innebära, att, då till ifrågavarande företag skulle beviljas understöd ur avdikningsanslaget
och avdikningslånefonden, understödsärendena således
skulle komma att prövas av lantbruksstyrelsen. De sakkunniga funne en
sådan anordning ur organisatorisk synpunkt icke tillrådlig. Det finge nämligen
anses mindre lämpligt, att lantbruksstyrelsen skulle hava att granska
förslag uppgjorda av förrättningsmän anställda hos enskild förvaltning, och
över vilka styrelsen icke ägde någon bestämmanderätt. Därest styrelsen
funne anledning till erinran mot dylikt förslag, skulle det åligga styrelsen
att i ärendet kommunicera med vederbörande hushållningssällskap, som i
sin tur finge inhämta yttrande från förrättningsmannen. Härigenom komme
givetvis att förorsakas viss tidsförlust och omgång vid ärendets handläggning.
Genom en dylik anordning skulle därjämte nödvändiggöras upprättande
av ytterligare ett exemplar av förrättningsakterna rörande företagen,
utöver vad för närvarande vore erforderligt. Då lantbruksstyrelsen
skulle ha att med understödstagaren upprätta kontrakt rörande företagen,
syntes det nämligen ofrånkomligt, att hos styrelsen måste förvaras ett exemplar
av förrättningsakterna. Därutöver torde det med hänsyn till det samband,
vari avloppet står tili själva täckdikningsarbetet, icke kunna undgås,
att ett exemplar av samma akter jämväl måste förvaras hos det hushållningssällskap,
som hade hand örn täckdikningsärendet. En lösning av hithörande
spörsmål, på sätt motionären föreslagit, skulle för övrigt bliva förknippad
med åtskilliga olägenheter i fråga om arbetsuppgifternas uppdelning på lantbruksingenjörerna
och jordbrukskonsulenterna m. m. På grund av vad
sålunda anförts funne sig de sakkunniga icke kunna biträda det av motionären
framförda ändringsförslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
81
De sakkunniga lia framhållit önskvärdheten av ett ur olika synpunkter
ordnat samarbete mellan förrättningsmännen inom å ena sidan täckdikningsverksamheten
samt å den andra vattenavledningsverksamheten. För
litt i någon mån underlätta tillkomsten av sådant samarbete lia de sakkunniga
funnit det lämpligt, att viss ändring genomfördes i gällande bestämmelser
angående sammansättningen av hushållningssällskapens täckdikningsärenden.
Enligt sagda bestämmelser skola dessa nämnder utses av vederbörande
sällskap eller dess förvaltningsutskott samt bestå av 3 till 5 personer, av
vilka minst en skall vara inom sällskapets område bosatt lantbruksingenjör
eller hava sådan sakkunskap på området, som stadgas för att kunna utses
till ledare av täckdikningsverksamheten. Dessa bestämmelser lia, enligt vad
de sakkunniga inhämtat, tillämpats så, att för närvarande hos ungefär halva
antalet hushållningssällskap vederbörande lantbruksingenjör utsetts till ledamot
av täckdikningsnämnden, under det att hos övriga sällskap så icke
blivit förhållandet.
De sakkunniga lia funnit det påtagligt att, med hänsyn till det nära samband
som rådde mellan de olika grenarna av torrläggningsverksamheten, det
vore till fördel, därest större möjlighet bereddes vederbörande lantbruksingenjör
att deltaga i täckdikningsnämndens arbete. Därigenom skulle lantbruksingenjören
erhålla kännedom örn de inom hans tjänstgöringsområde
ifrågasatta täckdikningsföretagen och sålunda bliva i stånd att i de särskilda
fallen bedöma, i vad män hänsyn till sådant företag eventuellt borde tagas
vid uppgörandet av lantbruksingenjörens egna torrläggningsförslag, ävensom
att överhuvud taget följa täckdikningsverksamheten inom hans tjänstgöringsområde
på ett mera ingående sätt än vad hittills kunnat ske. Lantbruksingenjören
borde därför äga rätt att, även för det fall att han icke
vore föredragande, närvara vid täckdikningsnämndens sammanträden och
deltaga i dess överläggningar. Med hänsyn till betydelsen av att en bättre
ordning skulle kunna tillskapas i nu angivna avseenden, ansåge de sakkunniga,
att i instruktionen för lantbruksingenjörerna borde åläggas dem såsom
tjänsteuppgift att på här nämnt sätt följa täckdikningsverksamheten inom
deras tjänstgöringsområden. Dylikt åläggande borde dock icke innebära, att
lantbruksingenjör skulle vara ledamot av täckdikningsnämnd eller äga rösträtt
i ärende, som kommit under nämndens handläggning. Det kunde nämligen
icke anses lämpligt, att lantbruksingenjören, genom att han tillerkändes
rösträtt, skulle kunna inverka på utgången av ärende, varmed han eventuellt
haft att i sin tjänst taga befattning. Jämväl i övrigt syntes det vara till
fördel, att lantbruksingenjören i förhållande till täckdikningsnämnden komme
att intaga en mera fristående ställning, än vad fallet bleve, därest han
vore ledamot av nämnden.
De sakkunniga lia vidare yttrat, att vad de nu framhållit ägde i full utsträckning
giltighet även i vad beträffade de hos hushållningssällskapen för
täckdikningsverksamheten anställda förrättningsmännen. Ledamotskap i
täckdikningsnämnd borde således icke heller för sistnämnda befattningshavare
vara förenat med deras verksamhet i hushållningssällskapens tjänst.
Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 204.
6
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
Det syntes böra ankomma på lantbruksstyrelsen att avgiva förslag till de
författningsändringar, som kunde föranledas av det nu sagda.
I detta sammanhang ha de sakkunniga även framhållit önskvärdheten av,
att hushållningssällskapens förrättningsmän i förekommande fall bereddes
tillfälle att taga kännedom om lantbruksingenjörernas förrättningar.
Yttranden.
Vad de sakkunniga anfört i fråga om eventuella åtgärder för snabbare
handläggning å lantbruksingenjörsdistrikten av torrläggningsärendena
har givit lantbruksstyrelsen anledning till det uttalandet,
att styrelsen i princip delade den uppfattning som de sakkunniga därutinnan
tillkännagivit. Styrelsen ville endast framhålla, att ett medel att underlätta arbetet
på lantbruksingenjörsexpeditionerna även syntes — åtminstone i vissa
fall — vara att öka arbetsbiträdenas antal. Styrelsen ansåge sig i detta sammanhang
icke böra underlåta att framhålla, att frågan örn anställande av ytterligare
arbetskrafter inom lantbruksingenjörsorganisationen kunde bliva aktuell
inom en nära framtid. Såsom styrelsen på tal örn omläggningen av
avlöningssystemet yttrat, måste övergången till detta medföra någon reducering
av arbetstiden för såväl förrättningsmännen själva som deras biträden,
varigenom åter jämväl arbetsprestationen kunde förväntas bliva något minskad.
Som en följd härav skulle givetvis inträda behov av ökad arbetskraft.
Vidkommande härefter de av de sakkunniga framlagda förslagen till åtgärder
i syfte att ernå snabbare handläggning hos myndigheterna
av torrläggningsärendena har förslaget, att lantbruksstyrelsen
skulle förklaras behörig att — utom i angivna undantagsfall — bevilja understöd
åt avdikningsföretag icke föranlett någon erinran från statskontorets
sida.
Lantbruksstyrelsen åter anför, att rent principiellt sett betänkligheter givetvis
kunde anföras mot att prövningen och beviljandet av understöd utav
den storleksordning, varom här vore fallet, skulle avgöras av underordnad
myndighet i stället för av Kungl. Maj :t. En omständighet, som jämväl talade
mot en sådan ändring av den gällande ordningen, vore att därest beslut, såsom
här föreslagits, skulle fattas av underordnad myndighet i frågor av stor
ekonomisk betydelse för den enskilde, besvär över dessa beslut kunde komma
att i relativt stor utsträckning anföras hos Kungl. Maj:t. Med hänsyn
till den tidsvinst, som borde kunna inträda vid understödsärendenas handläggning
genom den föreslagna överflyttningen av beslutanderätten på lantbruksstyrelsen,
ville dock styrelsen icke motsätta sig ett genomförande av förslaget.
Det syntes emellertid styrelsen angeläget, att i fall, då styrelsen funne
det tvivelaktigt, huruvida bidrag eller lån finge utgå till visst företag, möjlighet
hölles öppen för styrelsen att underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning
och att sålunda det slutliga avgörandet i dylikt ärende allt fortfarande förbehölles
Kungl. Maj:t. Här avsåges dock givetvis endast rena undantagsfall.
I likhet med de sakkunniga ansåge jämväl lantbruksstyrelsen, att såsom en
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
83
konsekvens av den föreslagna överflyttningen av rätten att besluta i ärende
angående understöd till torrläggningsföretag borde följa, att i förekommande
fall beslut örn inställande av understödens utbetalning borde ankomma på
styrelsen. Härvid kunde dock förekomma fall, då starka billighetsskäl talade
mot en indragning av statsunderstöd samtidigt som mera relevanta sakskäl
talade för en indragning därav. I dylika fall borde lantbruksstyrelsen, som
icke kunde anses äga tillämpa billighetssynpunkter i samma utsträckning som
Kungl. Majit, vara oförhindrad att underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.
Rörande de sakkunnigas förslag till ändrade bestämmelser för utbetalningen
av statslån till torrläggningsföretag ha bland myndigheterna yppats olika meningar.
Sålunda anför statskontoret att i vad anginge avdikningslånen, förslaget
innebure, att allenast själva utanordnandet av de särskilda lånebeloppen
skulle överflyttas till lantbruksstyrelsen. Förvaltningen av avdikningslånefonden
skulle däremot bibehållas hos statskontoret, som skulle hava att, efter
det lantbruksstyrelsen rapporterat verkställda utbetalningar å de särskilda
lånen, vidtaga däremot svarande bokföringsåtgärder. Likaledes skulle statskontoret
alltfort ombesörja såväl prövningen av skuldförbindelser och säkerheter
för lånen som erforderliga bevaknings- och indrivningsåtgärder. Den föreslagna
reformen komme icke att medföra någon nämnvärd lättnad i statskontorets
arbetsbörda, under det att för lantbruksstyrelsen viss arbetsökning
skulle komma att uppstå, ett förhållande, som i sin ordning torde medföra
krav på viss förstärkning av styrelsens arbetskrafter. De sakkunniga syntes
ock hava haft fullt klart för sig, att det av dem förordade ändrade förfaringssättet
i fråga om de första utbetalningarna å beviljade lån icke skulle åstadkomma
någon nämnvärd tidsvinst. Statskontoret ville för sin del härutöver
framhålla, att, såvitt ämbetsverket kunde finna, den föreslagna reformen
med avseende å den första utbetalningen — som, enligt vad erfarenheten visat,
avsåge den ojämförligt största delen av lånebeloppet och den del av lånebeloppet,
vilken intressenten vore i mest behov av att skyndsamt erhålla
— snarare komme att innebära en omgång och sålunda medföra en effekt,
helt motsatt den avsedda. Vad anginge senare utbetalningar, syntes hinder
icke möta för statskontoret att tillhandahålla intressenten lånebeloppet senast
å tredje dagen efter det lantbruksstyrelsens medgivande till beloppets lyftande
inkommit till statskontoret. Med anledning av vad de sakkunniga anfört
därom, att intressent, som åtnjöte både bidrag och lån .skulle för utbekommande
av sina statsunderstöd nödgas vända sig till två olika myndigheter,
ville statskontoret erinra örn att enligt nu gällande ordning intressentens till
statskontoret stiillda rekvisition av lånebelopp insändes till lantbruksstyrelsen
och därifrån översändes till statskontoret samtidigt med lantbruksstyrelsens
medgivande till lånebeloppets utbetalande. Intressenten hade således
icke något extra besvär med rekvisition av lånebelopp hos statskontoret.
På grund av vad sålunda anförts kunde statskontoret icke finna, att några
84
Kungl. Majlis proposition nr 204.
bärande skäl förelåge för ett överflyttande till lantbruksstyrelsen av bestyret
med avdikningslånens utbetalning.
Från detta statskontorets utlåtande voro emellertid två ledamöter av avvikande
mening och funno det ur såväl organisatorisk synpunkt som med
hänsyn till behovet av arbetskrafter för utförande av de med avdikningsverksamheten
förenade göromålen sakna betydelse huruvida expedieringen
av lånebeloppen verkställdes av statskontoret eller lantbruksstyrelsen.
Nämnda ledamöter sade sig således ej heller kunna dela de sakkunnigas
uppfattning, att ökning av personalen hos lantbruksstyrelsen skulle bliva
erforderlig för bestyret med lånens utbetalning. Det borde uppmärksammas
att genom det föreslagna förfarandet vissa, ehuru obetydliga, lättnader
torde uppkomma för båda ämbetsverken med avseende å den skriftväxling
mellan verken och den dispositionsbokföring, som för närvarande
förekomme. Vid sådant förhållande ansåge nämnda ledamöter, att statskontoret
icke bort ha haft anledning att motsätta sig den anordning, som
de sakkunniga tänkt sig få till stånd för vinnande av önskemålet att intressenterna
skulle utfå både statsbidrag och lån hos samma myndighet.
Mot de sakkunnigas förslag att den beslutanderätt i fråga om inställande
av understödens utbetalning m. nu, som för närvarande tillkomme Kungl.
Maj:t, skulle överflyttas på lantbruksstyrelsen har statskontoret icke haft
något att erinra.
Riksräkenskapsverket anför att det enligt dess uppfattning icke kunde
anses lämpligt att på av de sakkunniga angivet sätt fördela utbetalning och
återbetalning av avdikningslån på tvenne myndigheter, vilka båda vöre huvudförvaltningar.
Med den ställning i redovisningshänseende, som lantbruksstyrelsen
numera erhållit, samt den utvidgning av styrelsens kamerala
organisation, som i samband därmed vidtagits, syntes några svårigheter
icke möta att till lantbruksstyrelsen jämväl överflytta bestyret med återbetalningen
och redovisningen av utbetalda lån. En dylik överflyttning utgjorde
icke hinder för att statens avdikningslånefond även framdeles av
statskontoret redovisades till rikshuvudboken. Riksräkenskapsverket ville
därvid erinra, att ett liknande system förekomme i avseende å vissa andra
av statskontoret förvaltade fonder. Vad däremot anginge prövning, godkännande
och övervakning av säkerhetsförbindelse för låns återbetalande,
syntes dessa uppgifter allt fortfarande böra handhavas av statskontoret.
Enligt lantbruksstyrelsens förmenande kunde så långt ifrån en tidsvinst
vara att påräkna med det föreslagna förfarandet för låneutbetalningen, att
man tvärtom måste förutsätta en icke oväsentlig tidsförlust för den första
utbetalningen å beviljade lån. Här tillkomme nämligen ett extra moment
i utbetalningsförfarandet, nämligen uppsättandet av en skrivelse i statskontoret
och expedition av denna till styrelsen angående statskontorets godkännande
av skuldförbindelse och säkerhet, och denna procedur toge givetvis
sin tid. Däremot skulle onekligen någon tidsvinst inträda för senare utbetalningar
å respektive lån. Lantbruksstyrelsen ansåge, att de sakkunniga
överskattat betydelsen för torrläggningsföretagens intressenter av låneutbe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 204-
85
talningarnas överflyttande på styrelsen, särskilt som i ett avsevärt antal fall
antingen hela lånebeloppet utbetalades på en gång eller beviljat lån uppdelades
på endast två utbetalningar. Det funnes även anledning antaga,
att intressenterna i ett torrläggningsföretag satte större värde på att få
en första utbetalning å beviljat lån verkställd utan extra dröjsmål än att
någon tidsvinst inträdde vid en andra eller eventuellt tredje utbetalning.
Lantbruksstyrelsen erinrar vidare om att även enligt de sakkunnigas förslag
statskontoret fortfarande skulle handhava förvaltningen av statens avdikningslånefond
och härvid pröva och godkänna vederbörande skuldförbindelser
och säkerheter, bevaka att fastställda räntor och amorteringar ingöte
m. m. Enligt styrelsens uppfattning syntes det vara mest naturligt, att
statskontoret, som sålunda handhade själva förvaltningen av avdikningslånefonden,
jämväl i fortsättningen såsom hittills finge ombestyra förekommande
utbetalningar av lånemedel. Endast för såvitt särskilt bärande skäl
anförts för ett frångående av denna ordning borde så ske. '' Några dylika
skäl hade icke enligt styrelsens förmenande anförts av de sakkunniga. Anmärkas
borde slutligen, att statskontoret ombesörjde utbetalningen av alla
andra statslån, som berörde styrelsens förvaltningsområde och härutinnan
hade någon ändring, såvitt styrelsen vore bekant, överhuvud icke blivit
ifrågasatt. På grund av vad nu anförts ville styrelsen bestämt avstyrka de
sakkunnigas förslag att överflytta bestyret med utbetalning av beviljade avdikningslån
å styrelsen.
Lantbruksstyrelsen anför ytterligare i denna del, att i samband med nu
förevarande frågor de sakkunniga jämväl hade uttalat sig för att statskontoret,
även för den händelse att utbetalningar av bidrag och lån överflyttades
på styrelsen, i allt fall skulle ha att i förekommande fall återfordra
utbetalade bidrag och lån. Då emellertid styrelsen hade att verkställa utbetalningar
å och redovisa statens avdikningsanslag, syntes nyssnämnda
uppgift att återfordra utbetalade medel, såvitt anginge bidrag ur detta anslag,
måhända lämpligast böra ankomma på styrelsen. Bestyret med att
återfordra utbetalade lån borde däremot tillkomma statskontoret såsom låneförvaltande
myndighet.
Slutligen erinrar lantbruksstyrelsen om att de sakkunniga vidare uttalat
en förmodan, att en viss ytterligare utökning av styrelsens personal skulle
bliva erforderlig, därest bestyret med utbetalning av jämväl avdikningslånen
skulle överflyttas till styrelsen. Styrelsen hade väl i det föregående avstyrkt
en dylik ändring i fråga om utbetalningen av avdikningslån, men ville i allt
fall för fullständighetens skull anföra, att någon utökning av arbetskrafterna
i styrelsen knappast syntes nödig av denna anledning.
Vad de sakkunniga under rubriken tillgodoseende av ekonomiska
synpunkter vid torrläggningsföretagens understödjande
med statsmedel föreslagit har av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna så gott som undantagslöst tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. I vissa detaljfrågor lia dock skiftande meningar gjort
sig gällande.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
Vissa av utlåtandena innehålla jämväl uttalanden av mera allmän innebörd.
Sålunda framhåller lantbrukshögskolcins lärarråd -— vars yttrande
högskolans styrelse åberopar såsom eget utlåtande — att det för förebyggande
av förlustbringande torrläggningsföretag icke blott vore av vikt, att
en skärpt kontroll genomfördes, utan att det också vore av största beydelse,
att riktiga och ekonomiskt försvarliga principer följdes vid beräknandet av
den antagliga båtnaden vid dylika företag. Båtnadsberäkningarnas många
viktiga och komplicerade spörsmål vore hitintills allt för litet bearbetade och
utredda. Vid utförandet av dessa beräkningar i praxis torde förrättningsmännen
ofta utgå från mycket skiftande och i många fall kanske även di
rekt felaktiga förutsättningar. Förluster på dåligt planlagda torrläggningsföretag
uppkomme helt visst icke endast genom felaktiga uppskattningar av
kostnaderna för företagen utan antagligen ännu oftare genom en oriktig och
orimligt hög förhandsuppskattning av båtnaden. Det syntes därför i hög
grad påkallat; att anslag beviljades till erforderliga undersökningar på området
samt att särskilda sakkunniga utsåges för en grundlig och förutsättningslös
utredning av ifrågavarande värderingsspörsmål. Lärarrådet ville
även framhålla önskvärdheten av, att förrättningsmännen måtte erhålla sådana
direktiv, att de i alla osäkra fall beträffande odlingsmarks värde ur
jordbrukssynpunkt hade direkt skyldighet och ej blott rättighet att tillkalla
särskild sakkunnig på marklärans område. Lantbruksingenjörerna torde
nämligen icke kunna bibringas en så grundlig utbildning i marklära, att de
även i svårbedömliga fall besutte nödig sakkunskap. Härför erfordrades
nämligen synnerligen djupgående och omfattande specialstudier i ämnet.
Länsstyrelsen i Jönköpings lån anför att även andra omständigheter än
förrättningsmännens ekonomiska intresse att få till stånd större torrläggningsföretag
medverkade till uppkomsten av för staten och den enskilde förlustbringande
företag. I detta avseende ville länsstyrelsen framhålla den
lätthet, varmed ett visst regleringsföretag kunde beslutas och genomföras.
Enligt gällande bestämmelser örn den genom ett företag uppkomna båtnaden
kunde sålunda en enda person genomdriva ett olämpligt företag, ett förhållande
som givetvis vore ägnat att bidraga till uppkomsten av ekonomiskt
ofördelaktiga företag. En omläggning av gällande bestämmelser örn förrättningsmännens
avlönande kunde måhända i någon mån minska uppkomsten
av dylika företag, främst i så fall genom en minskad verksamhet i
allmänhet. Huruvida en sådan utveckling kunde anses lämplig och eftersträvansvärd
vore dock tveksamt. I vad torrläggningsföretagen vore avsedda
att förbättra dåligt utdikad jord torde genomförande av ett företag
merendels få anses önskvärt, vadan någon anledning att hämma en natur
lig utveckling av dessa slags företag icke förelåge. Gällde det åter att utvinna
ny odlingsjord syntes — i betraktande av att odlingsarealen numera
nått en sådan utveckling, att vissa svårigheter att vinna avsättning för avkastningen
förelåge — en viss försiktighet och återhållsamhet med avseende
å sådana företag ej vara ur vägen. Särskilt framträdde önskvärdheten härav,
då man beaktade, huru gällande bestämmelser örn förmånsrätt i fast
Kungl. Maj:ts proposition nr 204
87
egendom, som besvärades av statslån för torrläggningsföretag, verkade.
Dessa bestämmelser vore nämligen, enligt vad erfarenheten vid flera tillfällen
givit vid handen, sådana, att en dylik fastighets värde såsom kreditobjekt
rätt väsentligt nedsattes, i all synnerhet om man av företaget ej kunde påräkna
direkt båtnad. En noggrann förundersökning rörande bärigheten
utav ett tillärnat torrläggningsföretag syntes därför vara erforderlig och angelägenheten
härav måste starkt understrykas, varjämte länsstyrelsen i detta
sammanhang ansåge lämpligt framhålla önskvärdheten av något skärpta
bestämmelser i fråga om rätten för delägare i ett dylikt företag att få ett
sådant till stånd. Den erfarenhet länsstyrelsen vunnit av vissa förrättningar
utav hithörande art gåve länsstyrelsen anledning i detta sammanhang vidare
ifrågasätta, huruvida med den förtrogenhet örn förhållandena inom länet
såväl ekonomiskt som eljest en länsstyrelse besutte, det ej skulle vara lämpligt
att ur allmän synpunkt inhämta länsstyrelses yttrande över ett uppkommet
förslag till större torrläggningsföretag, i den mån statsbidrag eller statslån
söktes till detta.
Förvaltningsutskottet i Västerbottens län, i vars yttrande länsstyrelsen instämt,
anför, att utskottet funne anledning påtala den bristande hänsyn, som
vid sjösänkningar och eljest toges till naturskydds- m. fl. intressen. Även
den betydelse för t. ex. brandskydd, badmöjligheter och fiske, som en sjö
eller ett vattensystem hade för en bygd, lämnades utan avseende vid planläggning
av många företag. Inom länet syntes sänkningen av Burträsket
kunna åberopas som ett varnande exempel på vad en olämplig sjöreglering
kunde leda till genom bortseende från nog så viktiga intressen ur allmän
synpunkt. En prövning av dylika allmänna synpunkter måste för framtiden
påfordras. Denna borde verkställas av ortsmyndighet med tillräcklig kännedom
om förhållandena. Det borde närmast anses ankomma på länsstyrelserna
att pröva dessa spörsmål, varför förvaltningsutskottet ville föreslå
införande av en sådan bestämmelse. Många nu omdiskuterade olyckliga
sjösänkningsföretag hade kanske icke varit utförda, örn även andra berättigade
synpunkter kunnat göras till föremål för närmare prövning innan
planläggningen avslutats.
De sakkunnigas förslag örn utökande av lantbruksstyrelsen möjligheter
till kontroll av torrläggningsverksamheten genom inrättande av två överinspektörstjänster
har av länsstyrelserna och förvaltningsutskotten ävensom
personalorganisationerna hälsats med tillfredsställelse. I yttrandet av förvaltningsutskottet
i Västmanlands län yppas emellertid någon tvekan, huruvida
de föreslagna befattningshavarna skulle medhinna att verkställa en
grundligare granskning av de ifrågasatta vattenavledningsföretagen även om
denna inskränktes till de fall, då den ekonomiska bärigheten från början syntes
oviss. Föreningen Statens lantbruksingenjörer åter anför följande.
Till åstadkommande av en förbättring av den nuvarande föga ändamålsenliga
organisationen, kunna och höra dock enligt föreningens förmenande
en del åtgärder utöver vad av de sakkunnigas majoritet föreslagits redan nu
vidtagas i avvaktan på en eventuell blivande mera fullständig reglering av
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
förhållandena. Först och främst böra då instruktionerna för såväl statens
lantbruksingenjörer som ledarna för hushållningssällskapens täckdikningsverksamhet
innefatta skyldighet till inbördes dryftande i stora drag av
alla gemensamma tekniska, agronomiska och ekonomiska problem, så att
enhetliga grunder beträffande exempelvis beräknade vattenmängder, täckdikningsdjup,
sugdikesavstånd, formler och koefficienter för vattenhastighetsberäkningar
m. m. komma att i fortsättningen tillämpas åtminstone av
samtliga förrättningsmän inom samma distrikt. Vidare bör i speciella fall,
där en lantbruksingenjör känner sig tveksam i en agronomisk fråga, eller
en täckdikningskonsnlent i en teknisk fråga, vederbörande ges möjlighet och
även skyldighet att härutinnan inhämta konsulentens respektive lantbruksingenjörens
råd. Ifrågavarande förrättningsmän böra ej heller utan föregående
överenskommelse eller uttryckligt åläggande från överordnad myndighet
ingripa i varandras förrättningar eller kritisera dessa inför intressenter
eller allmänhet. Uppkommer tvistefråga eller olika åsikter i tjänsteangelägenhet
mellan lantbruksingenjör och täckdikningskonsulent, bör saken
hänskjutas till endera överinspektören för avgörande, och det borde
enligt föreningens förmenande bli en av dessa överinspektörers viktigaste
uppgifter att övervaka och befrämja samarbetet i fråga.
Föreningen framhåller vidare den nära samhörigheten mellan vattenavlednings-
och täckdikningsverksamheten och bådas karaktär av kombinerade
tekniska och agronomiska problem. I konsekvens härmed ansåge föreningen
emellertid den föreslagna uppdelningen av arbetsuppgifterna över
inspektöierna emellan mindre lycklig. Bägge borde sålunda enligt föreningens
förmenande befatta sig med såväl vattenavlednings- som täckdikningsverksamhet,
och framför allt borde båda befatta sig med såväl lantbruksingenjörernas
som täckdikningskonsulenternas verksamhet, varvid
dock den ingenjörsutbilade huvudsakligen skulle ägna sig åt de tekniska
frågorna och den andre huvudsakligen ål de agronomiska. Beträffande kompetensfordringarna
för den sistnämnde syntes huvudvikten böra läggas på
jordbrukslära och jordbruksekonomi samt deras praktiska tillämpning och
icke huvudsakligen på täckdikningsverksamheten. Med hänsyn till att den
agronomiska delen av torrläggningsproblemen fortfarande befunne sig i ett
synnerligen outrett läge och att försök påginge eller planerades, skulle det
vara mycket förmånligt, örn denne överinspektör jämväl vore väl insatt i
försöksteknik.
Av de hörda myndigheterna anför statskontoret, att ämbetsverket på av
de sakkunniga anförda skäl ansett sig icke böra motsätta sig att för skärpning
av kontrollen över lantbruksingenjöremas verksamhet lantbruksstyrelsens
arbetskrafter på angivet sätt förstärktes. Ämbetsverket ville emellertid
-— särskilt med hänsyn därtill att hushållningssällskapen i förhållande
till staten ansvarade för av dem förmedlade täckdikningslån och statsbidrag
till täckdikning samt sålunda själva hade intresse av att kontrollera
täckdikningsverksamheten — ifrågasätta, huruvida det kunde vara erforderligt
att, innan ännu någon erfarenhet vunnits örn den föreslagna kontrollverksamheten,
anställa mer än en inspektör. Denne borde i så fall
placeras i lönegraden B 28.
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
89
Riksräkenskapsverket anför, att det ville synas att en placering i lönegraden
B 26 av den överinspektör, som skulle övervaka täckdikningsverksamheten,
väl motsvarade denne befattningshavare åliggande arbetsuppgifter.
Jämväl allmänna civilförvaltningens lönenämnd — sorn icke haft något att
erinra mot att överinspektören för vattenavledningsverksamheten placerades
i lönegraden B 29 — finner att den befattningshavare, som närmast skulle
övervaka täckdikningsverksamheten, erhållit en alltför hög löneställning enligt
sakkunnigförslaget. Med hänsyn till såväl de för befattningen erforderliga
kvalifikationerna som arten av befattningshavarens arbetsuppgifter ville
lönenämnden föreslå, att nu ifrågavarande tjänst placerades i lönegraden
B 26, varvid densamma lämpligen borde benämnas förste byråinspektör.
Lantbruksstyrelsen ■— som särskilt understrukit betydelsen för ett bättre
tillgodoseende av de ekonomiska synpunkterna genom inrättandet av de
föreslagna överinspektörerna — anser dock försiktigheten bjuda, att den ena
överinspektören, nämligen den som skulle hava agronomisk utbildning och
närmast hava att övervaka hushållningssällskapens täckdikningsverksamhet,
tillsvidare gåves tjänsteställning som befattningshavare å extra stat. Det kunde
nämligen sättas i fråga, att vid en kommande allmän utredning om hushållningssällskapens
verksamhet och uppgifter någon ändring kunde komma
att inträda i fråga om administreringen av täckdikningsverksamheten.
Lantbruksliögskolans lärarråd finner förslaget örn inrättande av ifrågavarande
överinspektörsbefattningar synnerligen välbetänkt och har icke något
att erinra mot de uppställda kompetenskraven för dessa tjänstemän. Lärarrådet
ville dock starkt understryka vikten av, att befattningshavarna i fråga
besutte icke blott god teknisk utbildning, utan även framstående kompetens
och stor erfarenhet angående agronomiskt-ekonomiska spörsmål, för så vitt
syftet att vinna en verkligt effektiv kontroll över torrläggningsföretagens
rationella utförande och ekonomiska berättigande skulle uppnås.
Vidkommnde de sakkunnigas uttalande, att det efter omorganisationens
genomförande icke syntes vara erforderligt att längre uppehålla kravet att
den som komme i fråga att erhålla befattningen såsom byråchef å lantbruksstyrelsens
kulturtekniska byrå skulle äga lantbruksingenjörs utbildning anför
lantbrukshögskolans lärarråd att, med hänsyn till verksamhetens stora omfattning
och betydelsen av att ett samarbete komme till stånd mellan olika på
området arbetande krafter, det syntes lärarrådet av vikt, att till chef för kulturtekniska
byrån valdes en person, som genom sin tidigare verksamhet framför
allt visat sig vara i besittning av administrativ förmåga och övriga för
tjänsten erforderliga rent personliga egenskaper, varför lärarrådet ville livligt
förorda detta förslag. Liknande synpunkter anföras av länsstyrelserna i
Uppsala och Örebro län.
Lantbruksstyrelsen avstyrker förslaget i denna del och framhåller därvid,
att föredraganden av de kulturtekniska ärendena i styrelsen måste även tekniskt
fullt behärska de ärenden han företrädde. Föreningen Statens lantbruksingenjörer
påpekar, att det ju kunde tänkas att olika åsikter i en teknisk
angelägenhet uppkomme antingen mellan de bägge överinspektörerna el
-
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
ler mellan en överinspektör och en lantbruksingenjör, och i en sådan situation
torde det vara synnerligen fatalt, om byråchefen skulle sakna möjlighet att
sakligt bedöma frågan. Föreningen hade också svårt att tro, att en person
utan ingående kunskap i dikning och vattenavledning skulle kunna på tillfredsställande
sätt sköta föredragningen i torrläggningsärenden.
Vad angår den av de sakkunniga föreslagna förhöjningen av det till byråchefen
å kulturtekniska byrån utgående personliga lönetillägget avstyrkes förslaget
av såväl statskontoret, riksräkenskapsverket och lönenämnden som
lantbruksstyrelsen.
De sakkunnigas förslag att statsbidrag till förrättningskostnad skulle kunna
erhållas, även i det fall att företaget komme till stånd har i de avgivna utlåtandena
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Förvaltningsutskottet i Gotlands
län ifrågasätter dock huruvida icke bidragssumman skulle kunna höjas
ända upp till 75 procent. Att med statsbidrag helt täcka nämnda kostnad ansåge
förvaltningsutskottet däremot mindre välbetänkt, enär dessa helt fria förrättningar
troligen komme att locka till ett missbrukande därav.
Lantbruksstyrelsen anför i denna del vidare, att ett särskilt kraftigt verkande
medel för hindrande av tillkomsten av ur ekonomisk synpunkt mindervärdiga
torrläggningsföretag onekligen vore att sänka den nu fastställda
kvoten för utgående av bidrag utan återbetalningsskyldighet, enär det utan
tvivel kunde förutsättas, att den nuvarande relativt rikliga bidragstilldelningen
verkade lockande till utförande av dylika företag. Ehuru det därjämte
torde kunna förväntas, att även med någon sänkning av denna bidragskvot
torrläggningsverksamheten inom landet ändock skulle få en tillfredsställande
omfattning, ville dock styrelsen på av de sakkunniga angivna skäl ■—- nämligen
att frågan härom nyligen varit föremål för statsmakternas prövning —
icke nu framställa något förslag om en dylik sänkning. Häremot talar jämväl
den omständigheten, att täta justeringar av denna bidragskvot måste medföra
ojämnheter i bidragstilldelningen och orättvisa de olika torrläggningsföretagen
emellan. Lantbruksstyrelsen yttrar vidare.
På tal om grunderna för statens understödjande av torrläggningsverksamheten
i landet må här erinras, att Kungl. Maj :t genom beslut den 10 maj 1935
anbefallt lantbruksstyrelsen att verkställa utredning i syfte att åstadkomma
största möjliga planmässighet och överskådlighet beträffande statens understödsverksamhet
till förbättringsarbeten inom jordbruket. Möjligen kan vid
verkställande av ifrågavarande utredning det befinnas påkallat för styrelsen
att för åstadkommande av större enhetlighet i denna understödsverksamhets
olika grenar ifrågasatta ändringar i grunderna och formerna för understödjande
jämväl av torrläggningsverksamheten. Då emellertid den egentliga vattenavledningsverksamheten
väl får förutsättas i detta avseende intaga en särställning
och gå sina egna vägar, tänker styrelsen härvid närmast på täckdikningsverksamheten.
Styrelsen har ansett sig böra göra denna reservation
i fråga om de nu gällande grunderna för torrläggningsverksamhetens understödjande
med statsmedel.
Föreningen Statens lantbruksingenjörer anför att föreningen icke kunde
dela de sakkunnigas uppfattning örn lämpligheten av gällande bestämmelser
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
91
orri den högsta relativa kostnad, som borde tillåtas för att statsunderstöd
skulle få beviljas till ett torrläggningsföretag. Enligt dessa finge relativa
kostnaden, förrättningskostnader inräknade, uppgå till högst kronor 1:10
per förbättringskrona. Föreningen funne denna bestämmelse mindre rationell
så till vida, som förrättningskostnaderna vid tidpunkten för prövning av
frågan örn statsunderstöds beviljande redan vore utgivna och icke kunde genom
ett vägrande av statsunderstöd inbesparas. Föreningen ansåge, att frågeställningen
vid denna tidpunkt rätteligen borde vara: Hur förhålla sig de
ytterligare kostnaderna för företaget till det förbättringsvärde, som genom
dessa ytterligare kostnaders nedläggande kan påräknas? Den sålunda uträknade
relativa kostnaden borde enligt föreningens förmenande få uppgå till
högst 1: 00 krona per förbättringskrona, för att företaget skulle kunna komma
i åtnjutande av statsunderstöd. Härigenom skulle också bestämmelsen i fråga
komma i god överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i vattenlagen
angående dels vissa vattenavlednings- och invallningsföretags tillåtlighet, dels
skyldigheten för »icke sökande» att, oavsett andelen i förrättningskostnader,
svara för sin andel i övriga kostnader intill förbättringsvärdet.
Över det av torrläggningskommittén i den förut refererade
skrivelsen den 24 februari 1939 framlagda förslaget har infordrat yttrande
avgivits av lantbruksstyrelsen som —- efter att ha berört torrläggningsföretagens
betydelse såsom beredskapsarbeten —- anför, att såsom
även torrläggningskommittén framhållit arbeten av detta slag icke
kunde igångsättas, med mindre i enlighet med vattenlagens bestämmelser
upprättade arbetsplaner för desamma förelåge. Åtgärder i sådant syfte
funne därför lantbruksstyrelsen i likhet med torrläggningskommittén vara
påkallade. Enär vidare kostnaderna för verkställandet av för ändamålet erforderliga
undersökningar och utredningar kunde bliva väl betungande för de
av företagen berörda jordägarna, syntes statens medverkan till bestridande
av sagda kostnader ofrånkomlig. Likaså finge förutsättas, att, därest arbetsföretag
av detta slag skulle kunna bringas till verkställighet i önskvärd omfattning,
staten bidroge till kostnaderna härför med större procentuell andel
än vad eljest vore fallet.
Med den inställning lantbruksstyrelsen sålunda hade till ifrågavarande
spörsmål ville styrelsen uttala sin anslutning i princip till vad torrläggningskommittén
härutinnan anfört. Styrelsen funne det emellertid tveksamt, huruvida
anledning funnes att, såsom kommittén föreslagit, utsträcka statens medverkan
i dessa delar att omfatta även arbeten, som med hänsyn till deras
ringa omfattning väl knappast kunde tillmätas något egentligt värde ur beredskapssynpunkt.
Likaså syntes det styrelsen kunna ifrågasättas, huruvida
icke en för vinnande av det avsedda syftemålet fullt effektiv medverkan från
statens sida borde kunna ernås med en i allmänhet procentuellt något lägre
bidragsgivning än vad torrläggningskommittén föreslagit.
Vad beträffade storleken av de belopp, vilka torrläggningskommittén ansett
böra anvisas för åstadkommande av dels erforderliga arbetsplaner och
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
dels utförandet av önskvärda beredskapsarbeten, vore det icke möjligt för
styrelsen att därom i ärendets nu föreliggande skick göra något uttalande.
Under åberopande av det anförda ville lantbruksstyrelsen i stort sett tillstyrka
bifall till vad torrläggningskommittén föreslagit, därvid styrelsen dock
förutsatte, att, innan närmare bestämmelser och villkor för åtnjutande av
ifrågavarande statsbidrag meddelades, frågan därom underkastades en mera
ingående prövning, än vad i detta sammanhang kunnat ske.
Vad slutligen angår de av de sakkunniga behandlade frågorna, för vilka
redogörelse lämnats under rubriken Vissa spörsmål rörande förhållandet
mellan täckdikningsverksam heten och den
övriga avdikningsverksamheten, har spörsmålet om behörighet
för jordbrukskonsulent att i samband med upprättande av täckdikningsplan
handlägga förrättning rörande mindre avlopp upptagits till skärskådande i
ett flertal yttranden.
Sålunda framhåller förvaltningsutskottet i Uppsala län i sitt av länsstyrelsen
åberopade yttrande, att det syntes utskottet som örn det vore en ytterligare
konsekvens av de sakkunnigas ståndpunkt, att beträffande vissa mindre
företag syneförrättning vore onödig, att låta dessa planläggas av hushållningssällskapens
konsulenter. Hit hörde i främsta rummet avloppsdiken,
föranledda av täckdikningsföretag och där några intressemotsättningar icke
kunde antagas uppstå. Om dessa bleve utförda genom hushållningssällskapens
förmedling, skulle detta för jordbrukarna innebära en förenkling
och ett förbilligande.
Jämväl förvaltningsutskottet i Östergötlands län, vars uttalanden länsstyrelsen
funnit beaktansvärda, uttalar sig för att avlopp av nu ifrågavarande
beskaffenhet skola få utföras av jordbrukskonsulent samt anför, att en dylik
anordning vöre ägnad att medföra påtaglig förbättring och kostnadsbesparing.
Huruvida till dylika av jordbrukskonsulent planlagda avlopp borde
utgå allenast understöd ur avdikningsanslaget eller i förekommande fall
även lån ur avdikningslånefonden, vore förvaltningsutskottet icke berett att
för sin del nu taga slutgilgtig ställning till; utskottet vore dock närmast av
den uppfattningen att båda formerna för understöd vore tänkbara. Vidkommande
jordbrukskonsulenternas kompetens att utföra nu åsyftade förrättningar
ansåge utskottet densamma vara ställd utom allt tvivel. Utskottet
kunde vidare icke inse, varför ett så omständligt förfarande som det av de
sakkunniga uppskisserade skulle bliva nödvändigt, för den händelse lantbruksstyrelsen
skulle finna anledning till erinran mot ett uppgjort förslag.
Utskottet föreställde sig nämligen, att saken i allmänhet och utan svårighet
skulle kunna ordnas så, att i jordbrukskonsulentens instruktion inrymdes
en bestämmelse att han skulle vara skyldig att ställa sig till efterrättelse de
anvisningar, som lantbruksstyrelsen kunde finna erforderligt meddela angående
handläggningen av de avdikningsförrättningar, varom här vore fråga.
Därav syntes i sin tur följa, att styrelsen i förekommande fall kunde vända
sig direkt till konsulenten för vinnande av rättelse i förhållanden, som givit
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
93
anledning till erinran från styrelsens sida. Utskottet ville som jämförelse
erinra om att motsvarande anordning förekomme t. ex. beträffande hushållningssällskapets
tuberkulosveterinärer, och det hade hittills icke förekommit
att medicinalstyrelsen ansett sig behöva göra hänvändelse direkt till hushållningssällskapet
för vinnande av rättelse, där sådan befunnits påkallad.
Vad slutligen anginge upprättandet av ytterligare ett exemplar av förrättningsakterna
rörande företagen, syntes detta ej innebära större olägenhet,
enligt utskottets mening i varje fall ej så stor, att den rimligen borde tillmätas
avgörande betydelse.
Förvaltningsutskottet och länsstyrelsen i Gotlands län erinra om den befogenhet,
som utan olägenhet tillagts skogsvårdsstyrelsens tjänstemän för
liknande företag i skogsmark, samt anföra beträffande lämplig gräns för
dylika mindre dikningsföretag, att denna kunde sättas till sådana, där kostnaden
beräknats till högst 1,000 kronor samt där statsbidrag men icke lån
utginge.
Vidkommande storleksgränsen för de ifrågavarande enklare dikningsföretagen
anser förvaltningsutskottet i Gävleborgs län — som jämväl erinrar
om den skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän uti ifrågavarande avseende tillkommande
befogenheten — att som lämplig gräns uppåt syntes kunna sättas
en kostnadssumma av 1,000 kronor. Förvaltningsutskottet och länsstyrelsen
i Västerbottens län föreslå, att förrättningar inom storleksklasser intill 5,000
kronors kostnad och avseende högst fem delägare i dikningsföretaget måtte
få handläggas av hushållningssällskapens jordbrukskonsulenter i samband
med täckdikningsplanläggning samt att bidrag med förslagsvis 50 procent av
kostnaden måtte få av sällskapen beviljas från särskilt för ändamålet anvisat
anslag.
Förvaltningsutskottet i Gävleborgs län yttrar vidare, att i fråga om tillvägagångssättet
för utrönande av vilka företag, som kunde eller icke kunde utföras
av hushållningssällskapen, det möjligen kunde invändas, att dubbla
undersökningar måste göras. Utskottet utginge dock ifrån att lämplig ordning
fordrade, att vid varje dikningsföretag en förberedande undersökning
i stora drag verkställdes rörande företagets lämplighet, innan mera omfattande
planläggningsåtgärder igångsattes. Beträffande små företag vore en
sådan undersökning lätt utförd. Denna gång för handläggande av ett avloppsdikesföretag
hade sedan länge tillämpats av hushållningssällskapen,
åtminstone skedde så inom Gävleborgs län. Det inträffade nämligen ofta,
att sällskapets jordbrukskonsulent kallades för utförande av planläggning
av ett avlopp. Funne då konsulenten vid en första undersökning, att företaget
vore av den omfattning att det kunde löna sig att söka statsbidrag för
detsamma, föranstaltade konsulenten örn att sakägarna begärde förordnande
för statens lantbruksingenjör att handlägga förrättning angående företaget.
På den vägen hade inom Gävleborgs län ett mycket stort antal dikningsföretag
kommit under lantbruksingenjörs handläggning.
Yrkanden örn behörighet för jordbrukskonsulent i nu ifrågavarande avseende
framställas vidare av förvaltningsutskottet i Kristianstads län, läns
-
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
styrelsen och norra hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs
län, förvaltningsutskotten och länsstyrelserna i Skaraborgs och Kopparbergs
län samt förvaltningsutskottet i örebro län. Förvaltningsutskottet i Kristianstads
län påpekar därvid, att genom en sådan anordning komme i själva
verket lantbruksingenjörerna att befrias från bestyret med handläggning av
de mindre företagen och kunde inrikta sig på de i tekniskt avseende mera
krävande tjänsteuppdragen.
De sakkunnigas förslag i fråga örn sammansättningen av täckdikningsnämnderna
har föranlett förvaltningsutskottet i Södermanlands lån att i
sitt utlåtande, som åberopas av länsstyrelsen, framhålla, att de sakkunniga
väl föreslagit, att lantbruksingenjören skulle närvara vid täckdikningsnämndens
sammanträden, men att det beträffande hushållningssällskapens förrättningsmän
däremot endast utsädes, att de i förekommande fall borde beredas
tillfälle att taga kännedom om lantbruksingenjörernas förrättningar Enligt
utskottets mening skulle samarbetet säkerligen bliva mera givande och framför
allt jordbrukets intressen, vilket borde vara det väsentliga, bättre tillvaratagas,
om det därjämte stipulerades, att sällskapets jordbrukskonsulent
för dikesfrågor skulle beredas tillfälle att taga del av lantbruksingenjörens
förrättningar, innan de slutgiltigt fastställdes för utförande. Förvaltningsutskottet
i örebro län, vars yttrande i allt väsentligt biträddes av länsstyrelsen,
anför, att för att åstadkomma eller utveckla ett samarbete mellan statens
och hushållningssällskapens tjänstemän borde vederbörande lantbruksingenjörer
äga rätt att deltaga i dräneringsnämndens sammanträden samt ledaren
av hushållningssällskapets dräneringsverksamhet ha rätt att å vederbörande
lantbruksingenjörs kontor taga kännedom om planläggningar av avlopp.
Nämnda ledare för täckdikningsverksamheten borde givetvis vara ledamot
och föredragande i nämnden. Förvaltningsutskottet i Östergötlands län finner
de sakkunnigas förslag i denna del välbetänkt och ägnat att främja ett
samarbete, som måste anses bliva till uteslutande gagn för den verksamhet
det här gäller. Jämväl lantbruksstyrelsen tillstyrker de sakkunnigas förslag
härutinnan.
Departementschefen.
Inledningsvis har jag erinrat om den framskjutna plats verksamheten för
jordens torrläggning intager bland de åtgärder till höjande av jordbrukets
avkastningsförmåga, vilka företagas med stöd från det allmännas sida. Betydelsen
för jordbruket av torrläggningsverksamheten, vare sig denna består
i åtgärder för upptagande eller förbättrande av avlopp eller i det nödvändiga
komplementet till dessa åtgärder, detaljdräneringen eller täckdikningen, torde
numera vara så allmänt erkänd att den i detta sammanhang icke behöver
ytterligare understrykas. I synnerhet gäller detta den del av verksamheten,
som tager sikte på vidmakthållande eller förbättrande av torrläggningsförhållandena
på redan avdikad jord. Även verksamheten i syfte att utvinna
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
95
ny odlingsmark har på sina håll betydelse, framför allt i Norrland ävensom
på sådana orter, där behov finnes att förbättra försörjningsmöjligheterna
på ofullständiga jordbruk. Förbises må ej heller att torrläggningsverksamheten
någon gång kan ha andra syften än de rent jordbruksbetonade, i det att
det t. ex. kan vara fråga örn att förbättra de sanitära förhållandena å en
trakt.
Av vad min företrädare anförde till statsrådsprotokollet den 15 juni 1934
samt av vad de avdikningssakkunniga utrönt framgår emellertid, att den nuvarande
organisationen av torrläggningsverksamheten, särskilt i vad angår
vattenavledning och avdikning, är behäftad med åtskilliga brister, vilka bland
annat medverkat till uppkomsten av torrläggningsföretag, som varit såtillvida
misslyckade, att de orsakat delägarna svåra ekonomiska missräkningar
antingen därigenom, att båtnaden visat sig väsentligt understiga vad som därutinnan
uppskattats eller helt uteblivit eller därigenom att de beräknade
kostnaderna i verkligheten kommit att, ibland högst avsevärt, överskridas.
Jämsides med den enskildes förlust har då förlust uppstått för statsverket
vanligen på så sätt, att statsmakterna måst träda emellan och genom särskilda,
ofta betydande bidrag rädda företaget.
Uppkomsten av dylika misslyckade företag har, såsom de avdikningssakkunniga
påpekat, haft sin grund i skilda orsaker, vilka var för sig måhända
icke varit av utslagsgivande betydelse men som tillsammantagna haft de
nyssberörda otillfredsställande resultaten. Av den verkställda utredningen
framgår, att jämväl andra brister åvila den nuvarande vattenavlednings- och
avdikningsverksamheten. De sakkunniga ha, såsom den föregående redogörelsen
utvisar, framlagt åtskilliga förslag till berörda bristers avhjälpande.
Med den avgränsning, för vilken jag inledningsvis redogjort, och med de
jämkningar, som föranletts av en inom jordbruksdepartementet verkställd
överarbetning av sakkunnigförslaget, synes mig detta kunna i stort sett läggas
till grund för ett statsmakternas beslut i ämnet.
Organisationen. Ehuruväl det nuvarande systemet för lantbruksingenjörernas
avlönande samt de för deras tjänstebiträden gällande anställningsoch
avlöningsförhållandena givetvis icke kunna tilläggas ens den huvudsakliga
skulden till uppkomsten av sådana misslyckade torrläggningsföretag,
varom jag nyss talat, torde det dock vara ställt utom tvivel, att nämnda
system och förhållanden äro i behov av en genomgripande förändring i riktning
mot att göra lantbruksingenjörerna oberoende av taxeinkomster samt
att bereda tjänstebiträdena statsanställning. Vad särskilt sistnämnda fråga
angår kan det nämligen enligt min uppfattning icke anses lämpligt, att
en tjänstemannakår, som har att förrätta ett rent statligt arbete, icke endast
är undandragen tjänstemannaansvar utan även är berövad de förmåner, som
en anställning i statens tjänst medför.
Det av de sakkunniga framlagda förslaget beträffande lantbruksingenjörerna
och deras tjänstebiträden synes mig vara av beskaffenhet att kunna
i huvudsak godtagas. Dess genomförande kommer emellertid, särskilt under
övergångsåren, att medföra en betydande kostnadsökning utöver nu för
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
ändamålet utgående anslag. Sålunda skulle avlönings- och omkostnadsstaterna,
efter vidtagandet av vissa av mig såsom nödiga ansedda jämkningar,
komma att visa följande siffror i kronor räknat:
Avlöningar Omkostnader Summa
Första övergångsåret.................. 905,800 541,400 1,447,200
Andra » 897,400 377,400 1,274,800
Tionde » 829,600 377,400 1,207,000
Enligt gällande organisation men med tillämpning av det nya civila avlöningsreglementet
utgör summan av avlöningar och omkostnader (353,400
+ 290,000 =) 643,400 kronor.
Tages så hänsyn till.statsverkets inkomster av lantbruksingenjörsförrättningar,
vilka inkomster av de sakkunniga beräknats till 415,000 kronor,
skulle den verkliga merkostnaden för den nya organisationen komma att
utgöra i kronor räknat:
Första övergångsåret.......................... 388,800
Andra » 216,400
Tionde » 148,600.
Med hänsyn till den betydande kostnadsökning, som sålunda skulle uppkomma
under de första övergångsåren, synes det av statsfinansiella skäl
lämpligt att låta omorganisationen äga rum i två etapper.
Vad då först beträffar förrättningsmännen, d. v. s. lantbruksingenjörer,
extra lantbruksingenjörer och behörigförklarade lantbruksstipendiater, torde
frågan örn deras framtida avlöningsförmåner lämpligen böra göras till
föremål för ytterligare övervägande, vadan med fattandet av definitivt beslut
angående dessa befattningshavares ställning i lönehänseende torde få
anstå till ett kommande år.
Vid den blivande löneregleringen torde den av de sakkunniga berörda frågan
angående gottgörelse för minskning i de befattningshavarna nu tillförsäkrade
avlöningsförmånerna få upptagas till närmare övervägande. I avvaktan
på nämnda lönereglering synas ledigblivande lantbruksingenjörsbefattningar
böra uppehållas allenast på förordnande.
Vad härefter angår de hos lantbruksingenjörerna anställda tjänstebiträdena
torde det visserligen icke vara lämpligt, att staten, innan lantbruksingenjörerna
övergått till det nya avlöningssystemet, övertager ansvaret för all
den å distrikten erforderliga biträdespersonalen. I fråga örn den del av personalen,
varav ett mera stadigvarande behov föreligger, torde emellertid på
förut anförda skäl så utan dröjsmål böra ske. Jag ansluter mig alltså till
de sakkunnigas förslag att 24 förste assistenter, 20 assistenter samt tillhopa
34 rit- och skrivbiträden erhålla statsanställning. I likhet med de sakkunniga
anser jag denna anställning böra göras i den formen, att nämnda biträden
bliva extra ordinarie tjänstemän.
Vidkommande de kompetensvillkor, som böra uppställas för erhållande av
Kungl. Maj.ts proposition nr 20d.
97
befattning såsom assistent, synas mig de för närvarande för förste assistent
stadgade kompetensfordringarna lämpliga, dock med den ändringen att minimitiden
för den praktiska tjänstgöringen hos lantbruksingenjör eller behörigförklarad
lantbruksstipendiat bestämmes till två år. För att bliva antagen
till förste assistent bör därutöver fordras ytterligare minst tre års dylik praktisk
tjänstgöring.
I fråga om placeringen i lönegrad av ifrågavarande befattningshavare
förordar jag att förste assistenter till ett antal av 24 placeras i 16 lönegraden
och assistenter till ett antal av 20 i 14 lönegraden. Vad beträffar de föreslagna
34 rit- och skrivbiträdena torde 24 dylika biträden med benämningen
ritbiträden få placeras i 7 lönegraden och 10 biträden, vilka böra benämnas
kontorsbiträden, i 4 lönegraden.
Antalet förste assistenter och ritbiträden är av de sakkunniga beräknat
med hänsyn till att en förste assistent och ett ritbiträde böra tjänstgöra å ett
vart av de 24 lanbruksingenjörskontoren. Jag finner lämpligt att så sker,
dock bör lantbruksstyrelsen äga rätt att härutinnan tillsvidare göra sådana
jämkningar, som kunna vara betingade av de för närvarande rådande faktiska
tjänstgöringsförhållandena. Fördelningen av de 20 assistent- och 10
kontorsbiträdesbefattningarna på de olika lantbruksingenjörs- och extra lantbruksingenjörskontoren
torde få verkställas av lantbruksstyrelsen.
Antalet i tjänst varande förste assistenter är för närvarande 26, medan
enligt det av mig förordade förslaget 24 sådana skola anställas. Såsom de
sakkunniga framhållit lära de två förste assistenter, vilka icke kunna erhålla
anställning såsom förste assistenter enligt den nya ordningen, böra
beredas anställning såsom assistenter. Härigenom komma de emellertid att
få vidkännas någon löneminskning. Billighetsskäl synas mig tala för, att
dessa befattningshavare genom ett lönetillägg bibehållas vid nu innehavda
löneförmåner. Detta tillägg torde få beräknas till högst 600 kronor för en var
av dem eller tillhopa till högst 1,200 kronor.
Av de nu tjänstgörande förste assistenterna och assistenterna torde allenast
ett fåtal inneha den i det föregående såsom villkor för dessa tjänster
angivna erforderliga formella kompetensen. Förefintliga brister i detta avseende
synas emellertid åtminstone vad beträffar förste assistenterna uppvägas
av deras mångåriga praktiska tjänstgöring. Sålunda utvisa införskaffade
uppgifter beträffande förste assistenterna att deras tjänstetid hos lantbruksingenjör
växlar mellan lägst 12 och högst 35 år, medeltalet för samtliga
26 förste assistenter utgör 18 % år. För assistenterna utgjorde, enligt
vad som anföres av de sakkunniga, medeltalet av tjänsteåren b3/* år. Av
de av de sakkunniga lämnade uppgifterna framgår jämväl, att flertalet assistenter
besitta teoretisk underbyggnad av tillfredsställande beskaffenhet. I
betraktande härav synas lämpligen de blivande förste assistent- och assistenlbefattningarna
böra besättas med de nuvarande innehavarna av dessa
tjänster och jag ämnar vid bifall till förslaget i övrigt framdeles föreslå Kungl.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 201. 7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
Majit att så sker. Motsvarande åtgärder ämnar jag jämväl föreslå vid besättande
av de nya befattningarna såsom rit- och kontorsbiträde!!.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att, i de fall så prövas skäligt, under
hänsynstagande till befattningshavarnas föregående anställning och därunder
åtnjutna avlöningsförmåner besluta, att befattningshavarna skola placeras
i högre löneklass än begvnnelselöneklassen. I fråga örn deras tjänsteårsberäkning
för erhållande av pension torde få ankomma på lantbruksstyrelsen
att därutinnan till Kungl. Majit ingiva förslag örn tillämpande av
de i 3 § 2 mom. civila pensionsreglementet angivna reglerna.
Däremot kan jag icke biträda det av Föreningen Lantbruksingenjörsassistenter
framställda förslaget, att behörighet skall tillerkännas förste assistenterna
att självständigt handlägga enklare förrättningar, d. v. s. sådana förrättningar,
där syneförrättning ej är erforderlig och enighet råder bland delägarna
i företaget. Mot en sådan åtgärd synes mig tala de förut berörda
växlande teoretiska kvalifikationerna hos medlemmarna av assistentkåren.
Något direkt behov av en sådan utvidgning av förrättningsmännens krets synes
mig ej heller förefinnas, därest, såsom jag längre fram kommer att föreslå,
behörighet tillerkännes jordbrukskonsulent att i samband med uppgörande
av täckdikningsplan handlägga förrättning rörande mindre avlopp.
Såsom framgår av redogörelsen för tjänstebiträdenas nuvarande anställnings-
och avlöningsförhållanden ankommer det på lantbruksingenjör att
dels bidraga till avlöningar av förste assistenter och assistenter med angivna
belopp, dels helt ansvara för avlönandet av övriga tjänstebiträden. Därest nu
staten övertager ansvaret för avlönandet av förste assistenter, assistenter samt
flertalet rit- och kontorsbiträden, lära lantbruksingenjörerna böra åläggas att
av sina inkomster till statsverket avstå belopp, ungefärligen motsvarande
dem, som de för närvarande ha att utgiva för nämnda tjänstebiträdens avlönande.
Nämnda belopp synas mig lämpligen kunna bestämmas till för
förste assistent 175 kronor, för assistent 150 kronor, för ritbiträde 17o kronor
och för kontorsbiträde 125 kronor, allt för månad. För år räknat uppgå
dessa bidrag till ungefär 150,000 kronor, vilket belopp torde böra i riksstaten
uppföras såsom en särskild inkomsttitel, förslagsvis benämnd Inkomster
av lantbruksingenjörsförrättningar. övriga för verksamheten erforderliga
tjänstebiträdens avlöning torde lantbruksingenjörerna lia att liksom
hittills själva bestrida.
Med den ståndpunkt jag nu intagit till frågan om lantbruksingenjörernas
övergång till det nya avlöningssystemet tarvar de sakkunnigas förslag i vad
rör omkostnadsstaten intet yttrande från min sida annat än beträffande reseersättningarna.
Väl finner jag därvid vad de sakkunniga och lantbruksstyrelsen
anfört angående otillräckligheten av de enligt nu tillämpat besparingsreglemente
utgående traktamentsersättningarna värt beaktande. I avbidan
på ett fullständigt genomförande av omorganisationen finner jag dock icke
skäl föreligga att vidtaga annan ändring i detta reglemente än att jag i anslutning
till statskontorets förslag förordar höjning av traktamentsersätt
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
99
ningen till lantbruksstipendiat och förste assistent från 10 till 11 kronor för
dygn, därav för dag 7 kronor och för natt 4 kronor.
De instruktioner och övriga bestämmelser, som föranledas av den partiella
omorganisationen, såsom i fråga örn tjänstgöringstid m. m., torde det få ankomma
på Kungl. Maj:t eller enligt Kungl. Majlis förordnande lantbruksstyrelsen
att utfärda.
Verksamheten. Vad de sakkunniga anfört i fråga örn möjligheterna till
snabbare handläggning å lantbruksingenjörsdistrikten, beträffande den nuvarande
indelningen av riket i lantbruksingenjörsdistrikt ävensom rörande
frågan örn anställande av ytterligare extra lantbruksingenjör^- biträdes av
inig.
Vidkommande härefter frågan örn snabbare handläggning hos myndigheterna
av berörda ärenden och då först den föreslagna ändringen av nuvarande
ordning för understödens beviljande synas mig övervägande skäl tala
för ett genomförande av de sakkunnigas förslag att beslutanderätten i fråga
om beviljande av såväl statsbidrag från avdikningsanslaget som lån från avdikningslånefonden
som regel skall tillkomma lantbruksstyrelsen. Från
denna huvudregel torde emellertid undantag få göras, i det att då fråga uppkommer
om att vid beviljandet av understöd göra avsteg från vedertagna
principer eller då företaget berör allmänna intressen av större betydelse eller
lantbruksstyrelsen eljest finner det tvivelaktigt, huruvida lån eller bidrag
må utgå, frågan skall av lantbruksstyrelsen underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Till allmänna intressen torde böra räknas sådana, som göra sig gällande,
när fråga uppstår om urtappning eller reglering av mera betydande
sjö eller vattendrag, eller när genom företaget åstadkommes mera påtaglig
förändring av landskapsbilden eller detsamma eljest inverkar på naturskydd
och dylikt. Jämväl de fall, när på grund av mera betydande kostnadsökningar
eller förändringar i företagets utförande fråga uppkommer örn beviljande
av ökat statsunderstöd, torde böra förbehållas Kungl. Maj:ts avgörande.
Därigenom synes mig nämligen beredas möjlighet för Kungl. Majit atl
mera direkt bilda sig en uppfattning om huru den statsunderstödda torrläggningsverksamheten
handhaves av de i första hand ansvariga förrättningsmännen.
På sätt lantbruksstyrelsen föreslagit bör jämväl rätten att besluta
örn inställande av understödens utbetalning ankomma på lantbruksstyrelsen,
med rätt dock för styrelsen att, där styrelsen så finner önskvärt, underställa
dylik fråga Kungl. Majits prövning.
Vad angår frågan örn utbetalningen av beviljade statslån torde, ehuruväl
tidsvinsten i de flesta fäll icke synes bliva så stor, i enkelhetens intresse samtliga
bestyr härmed böra överflyttas från statskontoret lill lantbruksstyrelsen.
Jämväl bestyren med återbetalningen och redovisningen av utbetalda lån loi -de böra överflyttas på lantbruksstyrelsen. Då emellertid statskontoret fortfarande
skall lia alt förvalta avdikningslånefonden, synes prövningen, god
-
leo
Kungl. Maj.ts proposition nr 204
kännandet och övervakningen av de till säkerhet för lånens återbetalande lämnade
förbindelserna fortfarande böra ankomma på statskontoret.
Jag torde härefter få övergå till vad de sakkunniga anfört och föreslagit
med avseende å tillgodoseendet av ekonomiska synpunkter vid torrläggningsföretagens
understödjande med statsmedel.
Beträffande först frågan om lantbruksingenjörernas kompetens synes det
mig, i betraktande av att torrläggningsverksamheten dock främst är ett jordbruksekonomiskt
problem, att de sakkunniga och jämväl vissa av de hörda
myndigheterna alltför litet värdesatt den agronomiska kompetensen hos de
befattningshavare, som handhava denna verksamhet. Vad särskilt lantbruksingenjörernas
utbildning angår synes del mig rent av kunna ifrågasättas
om icke huvuddelen av denna till större båtnad för det allmänna skulle, såsom
ock i ett yttrande antytts, kunna förläggas till lantbrukshögskolan. Då jag
emellertid icke anser mig böra framlägga förslag i sådan riktning, beror
detta bland annat på att jag längre fram ämnar föreslå sådan ändring beträffande
täckdikningsnänmdernas sammansättning, att därav skall kunna
följa ett bättre tillgodoseende inom lantbruksingenjörernas verksamhetsområde
av agronomiska synpunkter.
I likhet med de sakkunniga och de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
finner jag möjligheten till utvidgad kontroll från lantbruksstyrelsens
sida över den ifrågavarande verksamheten vara av stor betydelse för
dennas riktiga planläggning ur ekonomisk synpunkt. För att en sådan kontroll
skall kunna utföras behöver lantbruksstyrelsen otvivelaktigt tillföras
ytterligare och för ändamålet speciellt lämpade arbetskrafter. Mot de sakkunnigas
förslag i denna del synes emellertid framför allt den invändningen
kunna göras, att det knappast kan anses lämpligt att så från varandra avgränsa
de föreslagna kontrolltjänstemännens verksamhetsområden. Så t. ex.
synes mig avsaknaden av mera djupgående agronomiska kunskaper hos
lantbruksingenjörerna närmast böra föranleda till, att den å agronomiska
frågor specialiserade överinspektören borde kunna anlitas för konsultation
och kontroll av avdikningsföretag. Då alltså frågan örn dessa befattningshavares
arbetsuppgifter torde vara i behov av ytterligare övervägande, anser
jag mig icke för närvarande böra framlägga förslag örn inrättande av nya
tjänster i lantbruksstyrelsen.
På de av lantbruksstyrelsen anföxda skälen ansluter jag mig till uppfattningen,
att tillräckliga skäl icke föreligga att sänka den nu till 50 procent
fastställda kvoten för utgående av bidrag utan återbetalningsskvldighet.
Vad åter angår frågan om förrättningskostnaderna och då först förslaget att
statsunderstöd till sådan kostnad skall kunna lämnas, utan att företaget kommer
till stånd, finner jag ett genomförande av detta förslag ägnat att motverka
tillkomsten av ekonomiskt icke lönande företag. Rätten att besluta örn
dylikt understöd, vilket torde böra utgå i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet,
synes böra förbehållas Kungl. Maj :t. I likhet med de sakkunniga
Kungl. Muj:ts proposition nr 204.
101
anser jag att möjlighet att komma i åtnjutande av denna förmån bör förefinnas
allenast för intressenter i företag, varom syneförrättning handlagts enligt
vattenlagen, samt vidare, att understöd ej må utgå för sådant utredningsarbete,
som mot förrättningsmannens avstyrkande verkställts på begäran av vederbörande
sakägare. Beträffande storleken av bidraget kan jag icke ansluta mig
till meningen, att bidrag borde kunna utgå till hela förrättningskostnaden,
utan finner mig böra förorda en begränsning av bidraget till högst 75 procent
av samma kostnad.
Vidkommande härefter de av torrläggningskommittén framlagda förslagen
synes det mig uppenbart att, därest torrläggningsföretag skola kunna utföras
som beredskapsarbeten, planer för utförande av företagen böra vara uppgjorda
i förväg. Då det därvid icke lärer kunna komma i fråga att belasta
de eventuella intressenterna i dylika företag med kostnaderna för planernas
uppgörande, torde det få ankomma på staten att gälda dessa kostnader. Medel
härtill torde lämpligen kunna erhållas på så sätt, att under nionde huvudtiteln
uppföres ett särskilt för ändamålet avsett anslag. Storleken av
detta anslag synes mig emellertid för nästkommande budgetår kunna begränsas
till 150,000 kronor. Därest ett med ianspråktagande av dessa medel
planlagt företag sedermera skulle komma till utförande annorledes än
som beredskapsarbete, torde från avdikningsanslaget böra till det föreslagna
nya anslaget överföras sålunda gäldad förrättningskostnad till den del densamma
enligt de regler, som gälla för förrättningskostnader för i vanlig ordning
handlagda torrläggningsföretag skall utgå från avdikningsanslaget.
Arnd torrläggningskommittén i övrigt anfört angående förrättningskostnadernas
utbrytande från övriga kostnader för genomförandet av ett torrläggningsföretag
synes mig innefatta ett beaktansvärt uppslag till ernående av
mera rationella metoder vid bidrags- och lånetilldelningen till torrläggningsverksamheten.
Då ett genomförande av kommitténs förslag i denna del emellertid
torde kräva en ingående omprövning av frågan örn den högsta medgivna
relativa kostnaden samt, bland andra frågor, storleken i procentuellt
avseende av den föreslagna bidragsgivningen torde böra ytterligare övervägas,
är jag icke beredd alt för årets riksdag framlägga något förslag i denna
del.
Vad slutligen angår spörsmålen rörande förhållandet mellan täckdikningsverksamheten
och den övriga avdikningsverksamheten ansluter jag mig till
den i ett flertal yttranden hävdade uppfattningen örn det ändamålsenliga i att
tillerkänna jordbrukskonsulent behörighet att vid upprättande av täckdikningsplan
handlägga förrättning rörande i samband med täckdikningen stående
mindre avlopp. Utom de fördelar för den enskilda jordbrukaren, som
en dylik anordning torde medföra, synes mig densamma jämväl bliva av betydelse
därigenom, att på så sätt en viss avlastning sker av lantbruksingenjörernas
arbetsbörda. Vad de sakkunniga anfört örn olägenheten av att ytterligare
ett exemplar av förrättningsakten till dylikt företag måste upprättas,
102
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
synes icke behöva tillmätas avgörande betydelse, då ju akterna till företag av
denna beskaffenhet merendels torde bliva av förhållandevis liten omfattning.
1 fråga om de bestämmelser och anordningar i övrigt, som kunna bliva erforderliga
för att lantbruksstyrelsen må kunna utan alltför omständligt förfarande
framställa erinringar mot ett av jordbrukskonsulent uppgjort förslag,
ansluter jag mig till vad förvaltningsutskottet i Östergötlands län därutinnan
anfört.
Som en lämplig avgränsning uppåt av de företag, i fråga om vilkas handläggning
jordbrukskonsulent sålunda skall vara behörig, torde lämpligen kunna
bestämmas, dels att företaget är av den beskaffenhet, att förrättning rörande
detsamma må handläggas utan samband med syneförrättning enligt
vattenlagen, dels att kostnaden för företaget icke överstiger 1,000 kronor samt
dels att understöd av statsmedel till företaget icke utgår i annan form än såsom
bidrag utan återbetalningsskyldighet.
I fråga örn sammansättningen av hushållningssällskapens täckdikningsnämnder
synes mig erforderligt samarbete mellan de lokala ledningarna av
torrläggningsverksamhetens olika grenar bäst bliva tillgodosett på så sätt, att
föreskrift meddelas om att såväl lantbruksingenjören som ledaren för hushållningssällskapets
täckdikningsverksamhet skall vara ledamot av nämnden.
I syfte att bereda utrymme för agronomiska synpunkter vid prövningen av
de av de statliga förrättningsmännen handlagda torrläggningsföretagen bör
vidare föreskrift lämnas därom, att lantbruksingenjören, respektive inom hushållningssällskapets
område verksam extra lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat
skall inför nämnden föredraga planerade torrläggningsföretag. I
konsekvens härmed böra de statliga förrättningsmän, vilka icke äro ledamöter
av nämnden, beredas tillfälle att närvara vid föredragningen eller eljest
taga del av föreslagna täckdikningsföretag.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de författningar och
övriga föreskrifter, som bliva erforderliga vid bifall till vad jag nu i olika avseenden
förordat.
Anslagsbehovet. För innevarande budgetår är såsom jag tidigare erinrat
i riksstaten till lantbruksingenjörer och deras biträden: Avlöningar uppfört
ett förslagsanslag av 308,500 kronor samt till Lantbruksingenjörer och
deras biträden: Reseersättningar ett förslagsanslag av 250,000 kronor.
I årets statsverksproposition har jag, under punkterna 5 och 6, hemställi,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att i avbidan på den proposition
i ämnet, som kunde bliva riksdagen förelagd, till nyssnämnda båda ändamål
beräkna förslagsanslag av respektive 617,200 och 290,000 kronor.
Vid bifall till vad jag i det föregående förordat rörande organisationen
skulle avlöningsstaten för lantbruksingenjörerna och deras biträden komma
att erhålla följande utseende.
Anslagsposten avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat torde med hän -
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
103
syri till löneregleringen för statstjänstemännen i allmänhet höra uppräknas
från 157,800 kronor till 182,700 kronor.
Från posten arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit,
bestridas för närvarande icke blott arvoden till 7 extra lantbruksingenjör^-med 4,800 kronor till en var av dem och lantbruksstipendiater med en sammanlagd
tjänstgöringstid av högst 96 månader med 250 kronor för månad,
utan även statens bidrag till förste assistenternas och assistenternas avlöning.
Sedan, vid bifall till vad jag förordat i fråga örn assistentkårens statsanställning,
avlöningarna till förste assistenter och assistenter komma att utgå
från särskild anslagspost, torde nu ifrågavarande post böra beräknas till
64,680 kronor. Från posten skola bestridas arvodena till extra lantbruksingenjörer
och lantbruksstipendiater, vilka arvoden torde, efter inräkning
av 13 procent dyrtidstillägg, böra utgå med respektive 5,400 kronor för år
och 280 kronor för månad. Ä de sålunda uppräknade arvodena torde icke
böra utgå rörligt tillägg.
Såsom jag nyss påpekade torde härefter böra upptagas en ny anslagspost
med benämningen Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal. Denna post
torde i anslutning till vad jag tidigare anfört i fråga örn antal och lönegradsplacering
av de av mig till statsanställning förordade tjänstebiträdena
böra fördelas på två delposter, nämligen Grundavlöningar m. m. med ett
belopp av 290,120 kronor samt Avlöningsförhöjningar m. m. med ett belopp
av 37,000 kronor. I sistnämnda belopp ingår det av mig förordade
lönetillägget till två av de nuvarande förste assistenterna med 1,200 kronor.
Slutligen torde för rörligt tillägg åt ordinarie och icke-ordinarie personal
böra beräknas ett belopp av 30,500 kronor.
Vidkommande anslaget till reseersättningar torde detsamma i betraktande
av dels den faktiska medelsåtgången under senare år, dels ock den av mig
förordade höjningen av traktamentsersättningen åt förste assistenter och
lantbruksstipendiater böra upptagas till 290,000 kronor.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att
A) med godlagande av de grunder för en partiell omorga
nisation av den å lantbruksingenjörsdistrikten tjänstgörande
personalen, som angivits i det föregående,
1) för lanthruksingenjörer fastställa följande
Personalförteckning.
Tjänstemän å ordinarie stat.
Befattning Lönegrad
24 lantbruksingenjörer .......................... A 21;
2) för lantbruksingenjörer och deras biträden godkänna
följande avlöningsstat, att tillämpas lills vidare från och
med budgetåret 1939/40:
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie
stat, förslagsvis .................. kronor 182,700
2. Arvoden och särskilda ersättningar, be
stämda
av Kungl. Majit, ............ » 64,680
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie per
sonal
:
a) Grundavlöningar
m. lii........... kronor 290,120
b) Avlöningsförhöj
ningar
m. m., förslagsvis
......... » 37,000 » 327,120
4. Rörligt tillägg, förslagsvis ............ » 30,500
Summa kronor 605,000;
3) till Lantbruksingenjörer och deras biträden: Avlöningar
för budgetåret 1939/40 under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av ...................... kronor 605,000;
4) till Lantbruksingenjörer och deras biträden: Reseer
sättningar
för budgetåret 1939 40 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av .............. kronor 290,000.
B) till Förrättningskostnader till vissa torrläggningsföre
tag
för budgetåret 1939/40 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av ................ kronor 150,000.
C) besluta, att lantbruksingenjör, extra lantbruksingenjör
eller lantbruksstipendiat, hos vilken till tjänstgöring placeras
statsanställt tjänstebiträde, skall vara skyldig att i den ordning
Kungl. Majit bestämmer av sina inkomster av tjänsten
såsom bidrag till biträdets avlöning avstå i det föregående
angivet belopp.
D) med godkännande av de riktlinjer för vissa partiella
reformer i avseende å den statsunderstödda vattenavlednings-
och avdikningsverksamheten, som angivits i det föregående,
medgiva att
1) beslutanderätten i fråga örn beviljande till torrläggningsföretag
av bidrag från statens avdikningsanslag och
lån ur statens avdikningslånefond skall nied angivna inskränkningar
tillkomma lantbruksstyrelsen i stället för såsom
för närvarande Kungl. Majit,
2) bestyren med ut- och återbetalning samt redovisning
av beviljade lån ur berörda lånefond må överflyttas till
lantbruksstyrelsen från statskontoret, vilken sistnämnda
Kungl. Maj:ts proposition nr 204■
105
myndighet emellertid skall hava att fortfarande förvalta
denna lånefond,
3) statsbidrag utan återbetalningsskyldighet må under de
i det föregående angivna förutsättningarna av Kungl. Majit
kunna beviljas till förrättningskostnaden för torrläggningsföretag
utan hinder därav att företaget icke kommer till
utförande, varvid dock bidraget skall begränsas till att utgöra
högst sjuttiofem procent av sagda kostnad,
4) bestämmelser utfärdas innefattande behörighet för
jordbrukskonsulent att vid upprättande av täckdikningsplan
handlägga förrättning rörande i samband med täckdikning
stående mindre avlopp,
5) åtgärder vidtagas i syfte att åvägabringa erforderligt
samarbete enligt de riktlinjer, som angivits i det föregående,
mellan de lokala ledningarna av torrläggningsverksamhetens
olika grenar.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall och förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Richard Jobson.
Bihang till riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 204.
8