Kungl. Majlis proposition nr 198.
1
Nr 198.
Kungl. Majus proposition till riksdagen angående trafikering
av Falkenbergs järnväg; given Stockholms slott
den 10 mars 1939.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gerh. Strindlund.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i
statsrådet å Stockholms slott den 10 mars 1939.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Strindlund:
Falkenbergs järnvägsaktiebolag har hos Kungl. Majit i olika skrivelser
gjort framställning örn införlivande av bolagets järnväg, utgörande linjen
Falkenberg—Limmared, med statens järnvägar.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 198.
BOB 89
2
Kungl. Majit» proposition nr 198.
Innan jag ingår på nämnda framställning, torde jag med avseende å ifrågavarande
järnväg få erinra om följande:
Kungl. Majit beviljade den 8 juli 1892, den 17 maj 1895, den 16 juli 1897,
den 13 januari 1899 och den 27 april 1900 koncession å järnväg örn 0.891
meters spårvidd respektive från Falkenberg till Fridhem, från Fridhem tili
Älvsered, från Älvsered till Mjöbäck, från Mjöbäck till Holsljunga samt från
Holsljunga till Limmared å Borås—Alvesta järnväg. Jämlikt särskilda medgivanden
av Kungl. Majit blev Falkenbergs järnvägsaktiebolag innehavare av
samtliga dessa koncessioner. Medan större delen av järnvägen från Falkenberg
till Limmared eller sträckan Falkenberg—Holsljunga om 71.6 kilometerbyggdes
helt med enskilda medel, erhölls statslån för anläggning av den
30.4 kilometer långa bandelen Holsljunga—Limmared. Den 8 september 1900
beviljade nämligen Kungl. Majit för utförande av sistnämnda järnvägsanläggning
ett lån ur allmänna järn vägslånefonden å 505,000 kronor.
Med bifall till Kungl. Majits proposition, nr 179 punkt 2, medgav 1928 års
riksdag (skrivelse nr 140) reglering av bolagets skuldförhållande till staten
av i huvudsak den innebörden, att samtliga till och med år 1927 upplupna
men ej guldna räntor ävensom anståndsränta å statslånet, tillhopa cirka
193.000 kronor, skulle avskrivas samt att under tiden 1928—1941 ränta å
statslånet skulle erläggas med endast 10,000 kronor årligen.
Då denna betydande eftergift från statens sida ej medförde någon effektiv
sanering av företaget, ansågo sig statsmakterna för att undvika ett nedläggande
av järnvägen böra medgiva en ytterligare nedskrivning av järnvägsbolagets
skuld till staten. Med bifall till Kungl. Majits proposition, nr 91,
medgav sålunda 1937 års riksdag (skrivelse nr 126), att statens fordran, uppgående
vid årsskiftet 1936/37 till cirka 912,500 kronor, finge nedskrivas till
110.000 kronor, vilket belopp skulle så länge järnvägsdriften upprätthölles
innestå ränte- och amorteringsfritt, mot botteninteckning i bandelen Holsljunga—Limmared.
I och med sagda riksdagsbeslut voro jämväl villkoren uppfyllda för ikraftträdande
av ett av stadsfullmäktige i Falkenberg år 1936 fattat beslut, innebärande
att stadens fordran hos bolaget, uppgående till 125,000 kronor, skulle
innestå ränte- och amorteringsfri mot inteckning i järnvägen Falkenberg—
Holsljunga. De av Falkenbergs stad förskjutna medlen hade använts för utlösning
— enligt särskild uppgörelse — av bolagets samtliga enskilda fordringsägare,
och bolaget hade alltså genom 1937 års överenskommelse vunnit
befrielse från samtliga ränteförpliktelser å järn vägskapitalet.
Järnvägsbolaget har emellertid i och för anskaffande av motorvagnar beviljats
två lån från motorvagnslånefonden, ett år 1936 å 55,700 kronor och ett
år 1938 å 86,900 kronor. Annuitet å förstnämnda lån förföll första gången
den 15 januari 1938 med 6,994 kronor 95 öre, vilket belopp behörigen inbetalats.
Kapitalskulden nedbragtes därigenom till 51,060 kronor 69 öre. Den
annuitet å lånet, som förföll den 15 januari innevarande år, har bolaget däremot
ej kunnat gälda. Å det senare lånet förfaller annuitet första gången den
3 februari 1940.
Kungl. Maj:ta proposition nr 198. 3
I skrivelse den 24 oktober 1938 har Falkenbergs järnvägsaktiebolag anfört:
Genom den sedan 1920-t.alet alltmera tilltagande bilkonkurrensen samt på
grund av den år 1930 genomförda omläggningen av samtrafiksvägarna lia järnvägens
trafikinkomster minskats, så att dessa under de senare åren ej täckt
driftkostnaderna. Ehuru järnvägsförvaltningen på olika sätt, genom vidtagna
rationaliseringsåtgärder, besparingar och anskaffning av motorvagnar, försökt
minska järnvägens utgifter, för att sålunda motverka den inkomstminskning
järnvägen under de senare åren fått vidkännas, har jämvikt i trafikinkomster
och driftsutgifter icke uppnåtts.
Ett fortsatt förstatligande av enskilda järnvägar, gränsande till Falkenbergs
järnväg, har redan minskat och kommer att än mera minska denna järnvägs
inkomster och försvåra dess fortbestånd som självständig enhet. För
innevarande år synas trafikinkomsterna icke komma att täcka driftutgifterna.
Järnvägsanläggningens bibehållande och fortsatta trafikerande torde få
anses vara ett livsintresse för de av järnvägen berörda orterna. Till anskaffning
av nödigt driftkapital ser sig nu bolagsstyrelsen ingen möjlighet öppen,
då under hand gjorda undersökningar örn erhållande av bidrag eller garantier
från av järnvägen berörda orter lämnat negativt resultat, beroende på att kommunerna
själva hava ekonomiska svårigheter och de flesta av dem fortfarande
dragas med oamorterad skuld å de bidrag de tecknat för järnvägens tillkomst.
Såsom enda utväg att kunna bibehålla järnvägen som ett för orten nödvändigt
trafikmedel har bolagsstyrelsen tänkt sig möjligheten att statsverket
övertager och trafikerar järnvägen i dess helhet. I Falkenberg äger järnvägsbolaget
såväl ett jordområde örn 3,716 kvadratmeter, omedelbart gränsande
intill statens järnvägars bangård, som ock hamnbanan, vars övertagande och
ägande av statsbanan torde få anses vara av värde för denna, som därigenom
skulle kunna ordna trafiken till ett för statsbanan billigare och för dess
trafikanter förmånligare sätt än vad som nu är fallet, då Falkenbergs järnväg
jämväl ombesörjer statsbanans hamnbanerörelse.
Bolagsstyrelsens tanke på statsverkets övertagande och trafikerande avjärnvägen
är grundad på den uppfattningen, att ortsbefolkningen under inga
förhållanden torde vilja mista de fördelar järnvägen erbjuder. Då trafiken
å banan dessutom ej heller torde kunna försvara ett nedläggande men dess
upprätthållande kräver tillskott av kapital, är statens hjälp ett livsvillkor för
järnvägen.
Med åberopande av vad sålunda anförts hemställer bolaget, att Kungl.
Majit måtte föranstalta om att underhandlingar omedelbart upptagas rörande
statsverkets övertagande av Falkenbergs järnväg med dess samtliga tillgångar
och skulder, samt att, därest sådant övertagande kommer till stånd, trafiken
för framtiden i nödig omfattning uppehälles, därvid järnvägens personal bibehålies
i dess nuvarande eller motsvarande befattningar.
I skrivelse den 26 januari 1939 har bolaget ytterligare anfört:
Sedan hösten 1938 har järnvägen kunnat drivas huvudsakligast tack vare
en försträckning av 20,000 kronor, som järnvägen nyligen erhållit av Falkenbergs
stad. Då dessa medel, vilka använts till kolinköp och löpande utgifter,
i det närmaste förbrukats och järnvägen icke kan påräkna ytterligare penninghjälp
från staden, ser styrelsen sig icke hava någon möjlighet att uppehålla
järnvägsdriften längre än till den 1 april innevarande år. Kol- och oljelager
torde nämligen taga slut i början av maj månad; och till betalning av sådana
löpande utgifter som avlöningar, skatter och försäkringspremier m. m. lära,
enligt, vad styrelsens undersökningar givit vid handen, inkomsterna under de
4
Kungl. Maj-.ts proposition nr 198.
närmaste månaderna knappast komma att förslå. Att vid sådant förhållande
redovisa debiterade samtrafiksmedel å fastställda dagar synes ock bliva
ogörligt.
Utöver förenämnda lån av 20,000 kronor har Falkenbergs stad tidigare i
samband med inlösen av järnvägens obligationslån och nedskrivning av statsskulden
lämnat järnvägen ett räntefritt lån av 125,000 kronor utan återbetalningsskyldighet
i annat fall än att järnvägsdriften nedlägges. Beträffande
detta lån förmodar styrelsen, att staden icke vill ifrågasätta annat än att det
även framdeles får kvarstå på oförändrade villkor. Yad åter angår det såsom
driftslån försträckta beloppet, 20,000 kronor, åvilar järnvägen betalningsskyldighet
till såväl kapital som ränta, och styrelsen anser sig för sin del icke
kunna göra någon framställning till staden om beloppets efterskänkande.
Ytterligare lånemöjligheter äro uteslutna, varför enda utvägen synes vara
ett snabbt ingripande från statens sida i ändamål att bevara järnvägen åt
därav berörda orter.
I avvaktan på vad riksdagen eventuellt kommer att besluta med anledning
av bebådad proposition angående enhetliggörandet av det svenska järnvägsnätet
vågar därför styrelsen hemställa, att Kungl. Majit måtte uppdraga åt
statens järnvägar och riksgäldskontoret att från och med den 1 instundande
april övertaga och tillsvidare uppehålla järnvägens drift.
Järnvägsstyrelsen har avgivit utlåtande i ärendet den 22 februari 1939.
Till en början har styrelsen uttalat, att den avveckling av järnvägsbolagets
ekonomiska kris, som åsyftats genom 1937 års reglering av bolagets skuldförhållanden,
endast kunde betecknas såsom formell. Härmed syftades på det
förhållandet, att bolaget väl erhållit befrielse från de förfallna fordringar,
vilkas förhandenvaro utåt markerat kristillståndet, men trots detta och att
uppgörelsen med fordringsägarna varit den från bolagets synpunkt gynnsammaste
tänkbara, icke kunnat ernå nödig balans mellan inkomster och utgifter.
För år 1937 — som för järnvägarna i allmänhet varit ett särdeles gott
år -—- redovisades nämligen ett driftunderskott av järnvägsrörelsen örn cirka
24,000 kronor, och 1938 års resultat vore, av hittills tillgängliga siffror att
döma, ännu något sämre. Styrelsen anför härefter:
De likvida medel, över vilka bolaget förfogade vid tidpunkten för 1937 års
uppgörelse, voro skäligen obetydliga, och det är följaktligen ej ägnat förvåna,
att bolaget efter två så ogynnsamma årsresultat står utan rörelsekapital. I
bolagets senaste skrivelse har framhållits, att sedan hösten 1938 järnvägens
drift kunnat uppehållas huvudsakligen tack vare ny försträckning från Falkenbergs
stad örn 20,000 kronor samt att även dessa medel nu äro i det närmaste
förbrukade, en uppgift som synes väl stämma med berörda bokföringsresultat.
Det torde vara uppenbart, att bolaget härmed kommit till yttersta gränsen för
sina möjligheter att hålla rörelsen igång, och att ytterligare hjälp utifrån alltså
är nödvändig, för såvitt trafikens inställande i en mycket nära framtid — i
skrivelsen angives den 1 april 1939 — skall kunna undvikas.
I bolagets framställning av den 24 oktober 1938 hemställes örn statsförvärv
av ali bolagets egendom. Då statsmakterna så sent som vid 1937 års riksdag
tagit ställning till frågan örn banans framtida förvaltning — även den då föreliggande
underdåniga hemställan avsåg i första hand statsförvärv — synes
sagda framställning emellertid näppeligen kunna upptagas till prövning, innan
avgörande träffats i den fråga örn ett mer allmänt förstatligande av de enskilda
järnvägarna, beträffande vilken förslag nu föreligger. Även frånsett denna
5
Kungl. Majus proposition nr 198.
omständighet är den tid, som nu står till förfogande för kort för möjliggörande
av den noggranna beredning, som nödvändigt måste föreligga, vid ett
beslut av sådan räckvidd. Man torde vid sådant förhållande vara nödsakad
begränsa sig till en interimistisk anordning, varigenom omedelbar trafikinställelse
undvikes och rådrum beredes för nödiga utredningar och beslut.
Järnvägsstyrelsen uttalar härefter, att styrelsen — för beredande av tid
till en mera allsidig och grundlig prövning av frågan om järnvägens framtida
förhållanden — icke vill motsätta sig, att ett uppdrag, avseende anstalter fölen
provisorisk trafikering under en tid av förslagsvis 15 månader, d. v. s.
till och med juni 1940, lämnas styrelsen. Styrelsen förutsätter därvid, att
driften skall omfatta icke blott järnvägen utan också bolagets hela biltrafik,
inklusive den vars överflyttning på Falkenbergs stad avtalats. Härmed anser
styrelsen erforderligt rådrum vara vunnet och möjlighet beredd till eventuellt
beslut i ärendet vid 1940 års riksdag. För anordningens i fråga åvägabringande
kräves, anför styrelsen, i första hand, att vederbörligt avtal träffas mellan
staten å ena samt Falkenbergs järnvägsaktiebolag å andra sidan. Något
vägande skäl att därvid kräva riksgäldskontorets medverkan kan styrelsen icke
finna, då statens fordran å bolaget aktualiseras endast i händelse av järnvägsdriftens
nedläggande.
I detta sammanhang framhåller styrelsen, att omförmälda trafikeringsuppdrag
näppeligen kan fullgöras utan att förlust uppstår, samt anför:
Då det gäller en enskild järnväg, som icke kan anses ha någon avsevärd
betydelse utöver den rent lokala, synes det icke utan vidare givet, att denna
förlust skulle drabba statens järnvägar. Förlusten i fråga borde fastmer, i den
mån bidrag från Falkenbergs stad och övriga av järnvägen berörda kommuner
icke anses kunna och böra ifrågasättas, rätteligen täckas med medel från
anslag å riksstaten. Med hänsyn till ifrågakommande belopps relativa litenhet,
och då det, i vad förlusterna anses böra bäras av statsverket, de facto
endast gäller en bokföringsfråga, vill styrelsen emellertid icke framställa
något yrkande örn avsteg i detta stycke från de allmänna bestämmelserna i
Kungl. Maj:ts brev den 28 november 1924 angående av staten övertagna
enskilda järnvägars förvaltning, vilka bestämmelser med vissa självfallna
modifikationer synas tillämpliga även i förevarande fall.
Med hänsyn till av styrelsen sålunda berörda omständigheter vill styrelsen
icke motsätta sig ett bifall till förevarande framställning i så måtto, att styrelsen
bemyndigas att för tiden intill den 1 juli 1940 träffa avtal med Falkenbergs
järnvägsaktiebolag örn sådant trafikeringsavtal som förut sagts.
Fullmäktige i riksgäldskontoret, som avgivit yttrande i ärendet den 2 mars
1939, instämma med järnvägsstyrelsen däri, att frågan örn Falkenbergs järnvägs
eventuella övertagande av staten ej för närvarande bör upptagas till prövning,
utan att en interimistisk anordning nu bör vidtagas, varigenom undvikes
omedelbar trafikinställelse och beredes rådrum för nödiga utredningar och
beslut. Fullmäktige anföra härefter:
Järnvägsstyrelsen har i sådant avseende förklarat, att styrelsen ej vill motsätta
sig ett uppdrag att provisoriskt trafikera Falkenbergs järnväg under en
tid av förslagsvis 15 månader, d. s. v. till och med juni 1940; styrelsen förut
-
ö Kungl. Majus proposition nr 198.
sätter därvid, att driften skall omfatta ej blott järnvägen utan även bolagets
nela automobiltrafik.
Att ett, uppdrag av nämnda art lämnas järnvägsstyrelsen synes fullmäktige
vara den enda praktiskt möjliga utvägen att undvika den hotande driftned*a8Selsen,
och den ifrågasatta tidsbegränsningen för uppdraget har ej givit
fullmäktige anledning till erinran. Fullmäktige förutsätta, att järnvägsstyrelsen
med stöd av den erfarenhet, som vinnes under trafikeringstiden, i
god tid före dennas utgång till Kungl. Majit inkommer med förslag om hur
med järnvägen därefter bör förfaras.
Fullmäktige dela järnvägsstyrelsens uttalade uppfattning, att något vägande
ska ej finnes att, såsom järnvägsbolaget ifrågasatt, kräva riksgäldskontor
medverkan vid anordnandet av den föreslagna provisoriska trafikeringen
båsom järnvägsstyrelsen framhållit, torde den förlust för statens järnvägar,
sorn väntas komma att uppkomma under den begränsade trafikeringstiden,
bhva så relativt obetydlig, att det ej synes erforderligt att bereda statens
järnvägar ersättning därför genom anslag på riksstaten.
På giund av vad fullmäktige salunda anfört tillstyrka fullmäktige bifall
till järnvägsbolagets framställning på sätt järnvägsstyrelsen ifrågasatt, d. v. s.
att styrelsen, efter riksdagens hörande, örn så anses erforderligt, bemyndigas
att för tiden intill den 1 juli 1940 träffa avtal med Falkenbergs järnvägsaktiebolag
om trafikering av bolagets järnvägar genom järnvägsstyrelsens försorg.
Väg- och vattenby g gnadsst. grelsen har i utlåtande den 4 mars 1939 — under
erinran örn att de från järnvägsdriften inflytande medlen från början av 1920-taiet ej räckt i sin helhet för lånelikviderna — meddelat, att dessa medel
sedermera så småningom ytterligare minskats, så att de ej räckt till underhållsarbeten
i full utsträckning och ej heller kunnat täcka de inknappade driftkostnaderna.
Styrelsen anför i anslutning härtill:
Till större, förbättringar å bana och rullande materiel hava sålunda några
medel ej stått till förfogande. Sedan järnvägens byggnad har endast ett
lokomotiv nyanskaffats och tre av övriga fyra lokomotiv hava samma pannor
som vid lokomotivets tillverkning för 35—40 år sedan. Då banans lutningsförhållanden
äro av den beskaffenhet, att enbemanning av lokomotiven på
godstågen icke är möjlig, har järn vägsförvaltningens avsikt varit att snarast
övergå till motoriserad drift. Redan 1925 anskaffades en motorvagn för
persontrafiken och åren 1936 och 1938 ytterligare tvenne sådana genom låneunderstöd
från lånefonden för motorvagnar till enskilda järnvägar. Efter
anskaffande av ytterligare en sådan vagn och ett motorlokomotiv för godstiafiken
samt sedan fyra lokomotivförare år 1941 avgått med pension beraknades
hela driften bliva motoriserad, varigenom betydande minskning i driftkostnader
skulle kunna vinnas. Samtidigt torde bolaget avsett att, sedan
ändringar i kurvornas skenförhöjning genomförts, öka persontågshastigheten
med motorvagnar till 75 km/tim. Dessa arbeten på banan hava dock ej kunnat
i beräknad utsträckning fullföljas.
Förutom genom förenämnda strävan till rationalisering har järnvägsförvaltningen
sökt vinna balans mellan inkomster och utgifter genom uppgörelser
såväl angående statslånet som angående övriga lån, vilka befriat bolaget från
ränteutgifter m. m.
Trots alla ansträngningar har förvaltningen dock icke lyckats i sina strävanden,
utan rörelsen har de senare åren visat underskott. De likvida medlen,
över vilka järnvägsbolaget efter uppgörelserna med fordringsägarna förfogade,
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
hava därigenom förbrukats och bolaget ser sig ur stånd att längre än till den
1 april 1939 hålla driften i gång, därest ej driftkapital kan utifrån erhållas.
Styrelsen anför härefter, att den korta tid, som nu stöde till förfogande för
beredning av huvudfrågan örn statsförvärv, sannolikt icke torde medgiva denna
frågas definitiva ordnande i år. Det kunde vidare ifrågasättas, om denna fråga
vore av sådan betydelse, att densamma nu borde upptagas separat, då statsmakterna
stöde i begrepp att träffa avgörande i den stora frågan örn ett mera
allmänt förstatligande av de enskilda järnvägarna. Å andra sidan torde det
vara nödvändigt, fortsätter styrelsen, att nu vidtaga åtgärder, som gjorde det
möjligt för järnvägen att fortsätta driften, så att frågan örn järnvägens sta.tsförvärv
kunde efter vederbörlig utredning föreläggas 1940 års riksdag. För
detta ändamål syntes trafiken på järnvägen provisoriskt behöva uppehållas,
så att rådrum för sådan prövning vunnes. Då de av järnvägen berörda kommunerna
icke ansåges kunna komma ifråga för erhållande av rörelsekapital
till denna provisoriska drift, torde statsverket böra träda emellan. Den summa,
som för järnvägens trafikering under förslagsvis ett och ett halvt år kunde
tänkas erforderlig utöver inkomsterna, torde belöpa sig högst till 60,000 kronor.
Trafikeringen av järnvägen, som styrelsen förutsätter komma att ske med
järnvägens nuvarande personal och rullande materiel, torde, anser styrelsen,
kunna ske därigenom, att järnvägsstyrelsen bemyndigades träffa trafikeringsavtal
med Falkenbergs järnvägsaktiebolag för ifrågavarande tid.
Därest sådan anordning av någon anledning skulle befinnas olämplig, bör,
anför styrelsen, kunna tagas i övervägande att erbjuda trafikeringen åt Västergötland—Göteborgs
järnvägsaktiebolag, varom riksgäldskontoret i så fall
torde böra träffa avtal. Vissa förmåner betingade av den gemensamma spårvidden
skulle antagligen vid trafikeringen härigenom kunna ernås.
Länsstyrelsen i Hallands län, som berett ortsinnevånare och trafikanter
tillfälle att i ärendet avgiva yttrande, har i utlåtande den 4 mars 1939 till en
början lämnat följande upplysningar rörande Falkenbergs järnvägs trafikområde:
Falkenbergs
järnväg genomlöper inom Hallands län under långa sträckor
en rik och väl utvecklad bygd. Viktigare samhällen mellan Falkenberg och
länsgränsen äro Vessigebro (520 invånare) nied Katrinebergs folkhögskola
samt lantmanna- och lanthushållsskola, Köinge, knutpunkt för betydelsefulla
vägar (140 invånare), Ullared (375 invånare), där järnvägen korsar VarbergÄtrans
numera med statsbanenätet införlivade järnväg, och Lia med Hallands
läns landsting tillhöriga lungsotssanatorium (116 platser). Inom nedre delen
av järnvägens område är åkerbruket den förhärskande näringsgrenen. Ovanför
Ullared vidtager skogsområdet med ett lovande skogsbruk. Under sådana
förhållanden synes det egendomligt att trafiken icke är större än vad den är.
De inkomna yttrandena visa emellertid att järnvägen användes för transport
av skogsprodukter samt av för jordbruket behövliga förnödenheter. Mindre
industrier utefter järnvägen begagna sig liven av denna såsom transportled.
Troligt är att en stegring i godsmängden skulle kunna ernås genom lämpliga
åtgärder i taxeavseende. Vad persontrafiken beträffar, äro såväl Katrinebergsskolorna
som sanatoriet i Lia, som har mycket dåliga vägförbindelser,
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
i hög grad beroende av järnvägen. En förbättrad tidtabell, med användande
av ett ökat antal rälsbussar, skulle utan tvivel här visa sig verkningsfull
samtidigt som trafiken förbilligas.
Länsstyrelsen anför härefter, att järnvägen för Falkenbergs stad vore den
naturliga förbindelsen med dess uppland. Att staden själv ansåge järnvägen
betydelsefull, visade bäst de ekonomiska uppoffringar staden påtagit sig för
att hålla järnvägen vid liv. Ett nedläggande av järnvägen skulle utan tvivel
betyda att särskilt godstrafiken skulle komma att söka sig andra vägar och
staden härigenom lida avsevärt avbräck.
En enhällig opinion inom de orter, som berördes av järnvägen, krävde,
fortsätter länsstyrelsen, dess bibehållande. De olika olägenheter, som skulle
komma att uppstå genom banans nedläggande, belystes bäst genom de ingångna
yttrandena. För egen del ville länsstyrelsen i detta avseende uttala,
att de synpunkter, som kommit till synes i dessa yttranden, vore värda allt
beaktande vid frågans avgörande. I varje fall syntes förhållandena bestämt
tala för någon tids försöksdrift genom statens järnvägar för att se örn icke
genom en rationalisering av driften och andra lämpliga åtgärder en ekonomiskt
lönande trafik skulle kunna upprätthållas.
Under framhållande att vid ett nedläggande av järnvägen såväl person- som
godstrafiken måste överflyttas på landsvägarna, vilka sålunda skulle få att
uppbära en väsentligt utökad trafik, särskilt av tyngre art har länsstyrelsen härefter
under hänvisning till en skrivelsen bilagd karta anfört, bland annat,
att det kunde förutses att, för uppbärande av den trafikökning, som bleve
följden av järnvägens nedläggande, även Il-klass vägarna behövde undergå
en genomgående förbättring och i varje fall huvudvägarna förses med åtminstone
halvpermanent beläggning. Med hänsyn härtill måste man räkna
med högst avsevärda vägutgifter såsom en följd av järnvägens nedläggande.
Endast de mest oundgängliga vägarbetena mellan Falkenberg och länsgränsen
skulle komma att draga en kostnad av åtminstone 700,000 å 800,000 kronor.
Även med forcering torde redan dessa arbeten kräva en tidrymd av åtminstone
ett par år. Dessförinnan kunde sålunda i varje fall icke förutsättningar anses
föreligga för järnvägstransporternas överflyttande till landsvägarna inom området
för banans hallandsdel.
Under förmälan att järnvägsstyrelsen delgivit länsstyrelsen sitt i här ifrågavarande
ärende avgivna utlåtande har länsstyrelsen slutligen uttalat, att en
tillfyllestgörande omläggning och förbättring av vägnätet inom det område
järnvägen genomlöpte svårligen kunde vara färdig till den 1 juli 1940, varför
en förlängning av den av järnvägsstyrelsen föreslagna trafikeringsperioden
sannolikt måste förutses för den händelse den ifrågasatta försöksdriften gåve
så dåligt resultat, att järnvägens definitiva nedläggande prövades oundgängligt.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som jämväl i ärendet hört ortsinnevånare
och trafikanter, har i utlåtande den 6 mars 1939 uttalat, att länsstyrelsen för
egen del hyste den uppfattning, varåt alla kommuner och trafikanter, vilka
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 198.
vöre för järnvägstransporter hänvisade till Falkenbergs järnväg, givit uttryck,
nämligen att i första hand järnvägens drift borde övertagas av statens järnvägar.
Vad vidare järnvägens bestånd beträffade, vore, anför länsstyrelsen,
att märka, att järnvägen hade en längd av 102 kilometer, och så vitt länsstyrelsen
vore bekant, hade tidigare ej varit tal om nedläggande av en järnväg av
denna längd. Att järnvägen betytt mycket för utvecklingen av de trakter, som
järnvägen betjänade vore ofrånkomligt, För att denna järnvägens roll nu skulle
vara utspelad talade icke senare års händelser. Textilindustriens fortsatta
starka expansion i dessa bygder hade lokaliserats till orter vid järnvägen, men
ej till orter med bättre landsvägsförbindelser. Örn nu, som vore i hög grad
önskvärt, järnvägsdriften av järnvägsstyrelsen övertoges och tills vidare upprätthölles,
erhölles rådrum för ett noggrant övervägande av de olika synpunkter,
som borde anläggas vid avgörande av ett för en stor bygd så viktigt
beslut, som nedläggande av dess hittills viktigaste kommunikationsled.
Ehuru Falkenbergs järnvägsaktiebolag genom de skuldregleringar, som Departementsägde
rum åren 1928 och 1937, blivit befriat från sina samtliga ränteförpliktelser
å järn vägskapitalet, har bolaget icke lyckats uppnå balans mellan
inkomster och utgifter. För år 1937, som för järnvägarna i allmänhet var ett
gynnsamt år, redovisade nämligen bolaget ett driftsunderskott av järnvägsrörelsen
örn cirka 24,000 kronor, och 1938 års resultat är, av tillgängliga
siffror att döma, ännu sämre. På grund härav äro bolagets möjligheter att
fortsätta driften numera uttömda. Sedan hösten 1938 har rörelsen kunnat
uppehållas endast tack vare en försträckning från Falkenbergs stad å 20,000
kronor. Då bolaget icke lyckats erhålla någon ytterligare försträckning, måste
driften nedläggas omkring den 1 april innevarande år, därest staten icke i
någon form ingriper.
Frågan om järnvägens övertagande av staten synes uppenbarligen icke
böra definitivt avgöras i nu förevarande sammanhang. Innan ställning härtill
tages, torde, såsom järnvägsstyrelsen framhållit, avgörande först böra
träffas i frågan om enhetliggörande av de enskilda järnvägarna, i vilken fråga
Kungl. Maj:t tidigare avlåtit proposition till årets riksdag. Vidare torde tillfälle
böra beredas järnvägsstyrelsen att verkställa en mera allsidig och grundlig
prövning av de olika förhållanden, som äga samband med frågan om ett
förstatligande av nu ifrågavarande järnväg, något som järnvägsstyrelsen hittills
icke medhunnit. Då ett omedelbart inställande av driften onekligen
skulle medföra vissa olägenheter, i synnerhet därest järnvägen efter utredning
skulle befinnas böra övertagas av staten och rörelsen sålunda återupptagas,
synes emellertid, på sätt av järnvägsstyrelsen föreslagits och av riksgäldsfullmäktige
biträtts, åt styrelsen böra uppdragas att vidtaga erforderliga
åtgärder för en provisorisk trafikering av järnvägen från och med den 1 april
1939 till och med den 30 juni 1940. Såsom styrelsen förutsatt torde driften
därvid böra omfatta icke blott järnvägen utan även bolagets hela biltrafik.
Under nu angivna tid torde järnvägsstyrelsen medhinna verkställa sådan utredning
och förskaffa sig erforderlig erfarenhet rörande järnvägens driftför
Bihang
till riksdagens protokoll 1989. 1 sami. Nr 198.
606 39 2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
hållanden m. m., att förslag i ärendet kan framläggas och beslut om järnvägens
framtida ställning fattas före den 1 juli 1940.
Då det torde vara uppenbart, att omhänderhavandet av driften kommer att
åsamka staten förlust, synes frågan örn järnvägens provisoriska trafikerande
av statens järnvägar böra underställas riksdagens prövning. Med hänsyn till
att förlusten torde bliva relativt ringa, synes det ej erforderligt att bereda
statens järnvägar ersättning därför genom anslag å riksstaten.
På grund av ärendets brådskande beskaffenhet är det önskvärt, att detsamma
blir föremål för en skyndsam behandling.
Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Majit medgiva järnvägsstyrelsen att med
Falkenbergs järnvägsaktiebolag träffa överenskommelse örn
trafikering intill den 1 juli 1940 genom statens järnvägars försorg
av den bolaget tillhöriga järnvägen mellan Falkenberg och
Limmared.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
Stockholm 1939. K. L. Beckmans Boktryckeri.