Kungl. Maj:ts proposition nr 189

1

Nr 189.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 (nr 312)
angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,
m. m.; given Stockholms slott den 10 mars
1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik;

2) lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 11 §§ lagen den 10 maj 1929
(nr 77) örn trafikförsäkring å motorfordon; samt

3) förordning med visisa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller
nyttjas av staten.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 189.

1

2

Kungl. Moj.ts proposition nr 189.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik skall upphöra att gälla samt att 2 §
samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 §•

För skada, som i följd av trafik med automobil tillfogas annan person
än föraren eller sådan egendom, som icke med automobilen befordras, vare
automobilens ägare ansvarig, ändå att han ej är till skadan vållande; dock
vare ägaren från ansvarighet fri, där av omständigheterna framgår, att skadan
varken förorsakats av bristfällighet å automobilen eller vållats av föraren.

Har den---skall utgå.

Föraren vare---— till skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2, 3 och 11 §§ lagen den 10 maj 1929 (ur 77)
örn trafikförsäkring å motorfordon.

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 11 §§ lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring
å motorfordon skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 §•

Med motorfordon — —- — anses traktortåg.

Lagen äger ej tillämpning å motorfordon, som användes uteslutande inom
järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

3

3 §•

Trafikförsäkring å---sådan trafik.

Utan särskilt åtagande är dock försäkringsgivaren icke ansvarig i anledning
av skada å fordonet eller å egendom, som med fordonet befordras, ej
heller i anledning av skada å föraren av fordonet, med mindre försäkringstagaren
är för skadan ansvarig, eller å person, som färdas i fordonet, därest
detta brukas olovligen oell han äger kännedom därom.

11 §•

Försäkringsgivarens ansvarighet skall för varje händelse, som medför skada,
täcka skadestånd om tillhopa trehundratusen kronor i anledning av personskada
med begränsning till sextiotusen kronor för varje skadad eller dödad
person samt om tillhopa tiotusen kronor i anledning av skada å egendom.
Beträffande omnibus skall försäkringen täcka skadestånd i anledning av
personskada med ytterligare femtusen kronor för varje person, varmed det
högsta antalet personer, som må befordras med fordonet, överstiger nio, dock
med bibehållande av den stadgade begränsningen för varje skadad eller dödad
person.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939, då kungörelsen den 26 september
1929 (nr 300) angående försäkringsbeloppet för personskada vid trafikförsäkring
å personomnibus i yrkesmässig trafik skall upphöra att gälla.
Beträffande fordon, som vid lagens ikraftträdande är i bruk och enligt dessförinnan
gällande bestämmelser är att anse såsom lättviktsmotorcykel, skola
nuvarande bestämmelser i 2 § fortfarande äga giltighet intill den 1 januari
1940.

Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av
motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas

av staten.

Härigenom förordnas som följer:

För skada i följd av trafik med staten tillhörigt motorfordon, motorredskap
och traktortåg må staten av fordonets förare utkräva ersättning endast
örn denne förorsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller
genom att han varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller om han brukat fordonet
utan lov.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
motorfordon, motorredskap och traktortåg, som innehaves av staten med
nyttjanderätt, varmed följer befogenhet att anställa förare å fordonet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939, då kungörelsen den 26
september 1929 (nr 299) angående eftergivande i vissa fall av statens regressrätt
mot förare av staten tillhörigt motorfordon skall upphöra att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 3 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,
Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social-, kommunikations-,
finans-, jordbruks- och handelsdepartementen anmäler chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga om ändring i vissa delar av
lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av
automobiltrafik, med mera, samt anför:

»I skrivelse den 9 april 1935 (nr 158) anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte verkställa skyndsam utredning rörande ändringar i reglerna om ansvarighet
för skada i följd av trafik med motorfordon och om trafikförsäkring
i de hänseenden, vilka ifrågasatts i ett av första lagutskottet avgivet utlåtande
(nr 36), samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. I utskottets utlåtande förordades i huvudsak, att till övervägande
upptoges frågan om trafikförsäkringens omändring till en olyckfallsförsäkring
i nära överensstämmelse med försäkringen för olycksfall i arbete,
varvid försäkringsskyddet skulle avse passagerare i motorfordon i samma
omfattning som fotgängare. I stället för de nuvarande maxiineringarna
av försäkringsbeloppen skulle införas föreskrifter om att sjukpenning eller
livränta icke finge överstiga visst belopp per dag, respektive år. Den personliga
skadeståndsskyldigheten för förare, ägare eller brukare av motorfordon
skulle inskränkas till att gälla endast vid fall av eget styrkt vållande.

I skrivelse den 10 december 1935 till Kungl. Maj:t hemställde vidare försvarsverkens
civila personals förbund, statstjänarnas centralorganisation,
svenska järnvägsmannaförbundet samt telegraf- och telefonmannaförbundet,
att till skydd för förarna av staten tillhöriga motorfordon åtgärder måtte vidtagas,
så att vederbörande statsmyndigheter, som under sin förvaltning använde
motorfordon, bemyndigades att trafikförsäkra fordonen såväl mot
skada därå som ock mot skada å person eller annan egendom. Härigenom
skulle förare av sådana fordon erhålla en förbättrad rättsställning vid inträffade
skadefall.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Den 23 april 1937 erhöll jag bemyndigande att tillkalla tre sakkunniga för
utredning rörande reform av gällande rättsregler om trafikförsäkring och örn
ansvarighet för skada i följd av trafik med motorfordon. Jag uttalade därvid,
att utredningen i första hand syntes böra avse en allsidig undersökning av
möjligheterna att utvidga trafikförsäkringen till att omfatta även olyckshändelser.
Härvid borde till övervägande upptagas de olika frågor som berörts
i första lagutskottets utlåtande år 1935. Den ifrågasatta revisionen av trafikförsäkringen
borde ske på sådant sätt att ökning av försäkringspremierna i
möjligaste mån undvekes. Utredningen borde även omfatta andra spörsmål
som hade sammanhang med nu berörda ämnen. Därvid borde till övervägande
upptagas de framställningar därutinnan, som inkommit till Kungl.
Majit från myndigheter, organisationer och enskilda, bland annat det i nyssnämnda
skrivelse den 10 december 1935 berörda spörsmålet angående det
ekonomiska ansvar som skulle åvila hos staten anställda med avseende å skador,
vilka vållats i trafik med av dem förda, staten tillhöriga motorfordon.

För utredningens verkställande tillkallade jag därefter den 7 maj 1937
landshövdingen August Beskow, tillika ordförande, verkställande direktören
i Lifförsäkringsaktiebolaget Nordstjernan f. d. revisionssekreteraren William
Hemberg samt ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören Ivar
Österström.

De sakkunniga avgåvo den 1 oktober 1938 betänkande med förslag till trafikförsäkringslag
jämte därmed sammanhängande författningar (stat. off.
utr. 1938:27). Förslaget innebar en genomgripande omreglering av hithörande
lagstiftning, särskilt i syfte att utvidga trafikförsäkringen till att omfatta
även olyckshändelser. Vidare föreslogos utsträckt försäkringsskydd för
passagerare i motorfordon samt höjning av försäkringssummorna. Lättnader
i skadeståndsskyldigheten skulle beredas förarna av statens motorfordon.
I anslutning till ett av 1937 års trafiksäkerhetssakkunniga den 30 juli
1938 avgivet betänkande angående lättviktsmotorcyklar föreslogs, att det i
nuvarande lag stadgade undantaget från försäkringsplikt för sådana fordon
skulle utgå. I organisatoriskt hänseende föreslogos icke några mera genomgripande
ändringar i gällande ordning. Liksom hittills skulle försäkringen
under kontroll av försäkringsinspektionen omhänderhavas av de anstalter,
som erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att driva trafikförsäkringsrörelse.

Yttranden över betänkandet i dess helhet ha efter remiss avgivits av Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Örebro samt Västerbottens län, försäkringsinspektionen,
riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar,
trafikförsäkringsanstalternas nämnd, försäkringsjuridiska
föreningen, svenska försäkringsbolags riksförbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening, kungl, automobilklubben, motormännens riksförbund,
motorförarnas helnykterhetsförbund, Sveriges trafikbilägares riksorganisation,
svenska motorförbundet, nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande, svenska transportarbetareförbundet, svenska handelsarbetare -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

7

förbundet och cykelfrämjandet, cyklisternas riksförening. Dessutom ha över
vissa delar av betänkandet avgivits yttranden av medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen,
domänstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
fullmäktige i riksbanken, statstjänarkartellen, försvarsväsendets
underbefälsförbund, statstjänarnas centralorganisation, svenska landskommunernas
förbund, svenska stadsförbundet, de svenska vägstyrelsernas
förbund och svenska kommunalarbetareförbundet.

I yttrandena ha från en del håll invändningar gjorts mot förslagets huvudprinciper.
Sålunda har från motororganisationernas sida förslaget om försäkringens
utsträckning till att omfatta olyckshändelser mött bestämt motstånd.
Jämväl med avseende å formerna för försäkringens ordnande ha meningarna
i yttrandena gått isär. I detta hänseende må endast nämnas, att av
försäkringsinspektionen upptagits frågan örn inrättande av en centralanstalt
för trafikförsäkring, vilken fråga ej berörts i betänkandet. Med hänsyn till
de invecklade och svårlösta spörsmål som här uppkomma torde frågan örn
en fullständig revision av lagstiftningen erfordra ytterligare utredning och
därför ej nu kunna föreläggas riksdagen.

På ett par viktiga punkter har emellertid de sakkunnigas förslag i princip
vunnit allmänt gillande i yttrandena, nämligen i fråga om passagerarskyddets
utsträckning, försäkringssummornas höjning samt lättnader i skadeståndsskyldigheten
för förare av staten tillhöriga motorfordon. Behovet av
nya bestämmelser på dessa punkter torde få anses så trängande, att det bör
övervägas att redan nu provisoriskt avhjälpa bristerna i gällande ordning
i dessa delar. Jag anhåller därför att få upptaga samtliga dessa spörsmål
till behandling.

I detta sammanhang bör även upptagas frågan örn införande av försäkringsplikt
för lättviktsmotorcyklar. Förslag rörande ändrade bestämmelser
i övrigt örn sådana fordon kommer senare i dag att anmälas av chefen för
kommunikationsdepartementet.

Gällande lagstiftning.

Ansvarigheten för skada i följd av trafik med motorfordon regleras av 6
kap. allmänna strafflagen samt lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen). Enligt 6 kap.
strafflagen skall skada, som någon genom brott tillfogar annan, av den brottslige
gäldas, evad brottet skett med uppsåt eller av vållande. För den händelse
den som skadan led genom eget vållande medverkat till skadan, skall
skadeståndet jämkas efter ty prövas skäligt.

Enligt bilansvarighetslagen utvidgas ansvarigheten under vissa villkor för
ägare, brukare och förare av motorfordon. Den utvidgade skadeståndsskyldigheten
omfattar skador, som tillfogas person eller egendom som ej befordras
med fordonet, och i visst fall skador å passagerare.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Bestämmelserna örn skada å person eller egendom, som ej befordras med
fordonet, finnas i 2 §. Däri stadgas, i första stycket, att för sådan skada är
automobilens ägare ansvarig, ändå han ej är till skadan vållande; dock är ägaren
från ansvarighet fri, där av omständigheterna framgår, att skadan varken
förorsakats av bristfällighet å automobilen eller vållats av föraren. Enligt
andra stycket i 2 § skall, om den, som skadan led, genom eget vållande
därtill medverkat, rätten bestämma efter ty för varje fall prövas skäligt, örn
och i sådant fall till vilket belopp skadestånd skall utgå. I tredje stycket föreskrives,
att föraren lika med ägaren skall vara pliktig ersätta sådan skada,
som i första och andra styckena sägs, där ej av omständigheterna framgår, att
föraren icke varit vållande till skadan. Bestämmelserna om ansvarigheten
gentemot passagerare finnas i 4 §. Däri stadgas, att om i följd av trafik med
automobil, som mot ersättning tillhandahålles allmänheten, under dess användande
för sådant ändamål skada varder tillfogad någon, som med automobilen
befordras, och föraren är därtill vållande, ägaren skall vara pliktig
ersätta skadan. Har den, som skadan led, genom eget vållande därtill medverkat,
skall skadeståndet jämkas efter ty som skäligt prövas. Har skadan
drabbat passagerare i privatfordon, ligger ansvarigheten endast å den som
bevisligen vållat skadan.

Brukar någon utan lov annans motorfordon, skall jämlikt 6 § brukaren i
stället för ägaren svara för den skada, som därunder inträffar.

Till säkerhet för skadeståndsansvarighet, som åvilar ägare, brukare eller
förare enligt 6 kap. strafflagen och bilansvarighetslagen, stadgas i lagen
den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring d motorfordon (trafikförsäkringslagen)
skyldighet att lia motorfordonet trafikförsäkrat. Lagen äger ej tilllämpning
å sådan velociped med hjälpmotor, för vilken registreringsplikt
icke förefinnes; under denna definition ingå lättviktsmotorcyklar. Huvudbestämmelserna
rörande trafikförsäkringens omfattning finnas i 3 §, som
har följande lydelse:

''Trafikförsäkring å motorfordon skall dels för den, som på grund av
skada i följd av trafik med fordonet här i riket enligt lag är berättigad
till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare, medföra rätt att
utbekomma skadeståndet av försäkringsgivaren, dels ock, i den mån försäkringsgivaren
ej gjort annat förbehåll, för försäkringstagaren gälla mot
den ansvarighet för skada, som kan för honom uppkomma i följd av sådan
trafik.

Utan särskilt åtagande är dock försäkringsgivaren icke ansvarig i anledning
av skada å fordonet eller å egendom, som med fordonet befordras, ej
heder i anledning av skada å person, som färdas i fordonet, med mindre
försäkringstagaren är för skadan ansvarig.’

Försäkringsgivarens ansvarighet skall enligt 11 § för varje händelse som
medför skada täcka skadestånd örn tillhopa högst 60,000 kronor i anledning
av personskada med begränsning till 20,000 kronor för varje skadad eller
dödad person samt örn tillhopa högst 10,000 kronor i anledning av skada å
egendom. I fråga örn motorfordon, som mot ersättning tillhandahålles allmänheten,
äger Kungl. Majit föreskriva högre försäkringsbelopp, dock med

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

9

bibehållande av begränsningen för varje skadad eller dödad person. Kungl.
Majit har nied stöd härav genom kungörelse den 26 september 1929 föreskrivit,
att vid trafikförsäkring å personomnibus, vilken mot ersättning tillhandahålles
allmänheten, försäkringsbeloppet för personskada skall, med bibehållande
av den i nämnda paragraf stadgade begränsningen för varje skadad
eller dödad person, utgöra ytterligare 5,000 kronor för varje person, varmed
det högsta antal passagerare, som må befordras med fordonet, överstiger
sju.

Mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren råder rörande regressrätten
i princip avtalsfrihet. Enligt de av försäkringsanstalterna allmänt tilllämpade
försäkringsvillkoren stadgas regressrätt från försäkringsgivarens
sida mot försäkringstagaren endast vid uppsåt eller grov vårdslöshet men
däremot icke vid enkelt vållande. Då enligt 20 § trafikförsäkringslagen föraren
i regresshänseende skall intaga samma ställning som försäkringstagaren,
gäller nämnda stadgande i försäkringsvillkoren även till förmån för
föraren.

Staten, kommunerna m. fl. äro enligt 4 § trafikförsäkringslagen fritagna
från försäkringsplikt. Om staten eller kommun såsom ägare av motorfordon
icke tagit trafikförsäkring och i följd av trafik med fordonet uppstår
skada, för vilken staten eller kommunen eljest icke enligt lag är ansvarig,
är staten eller kommunen enligt nämnda lagrum pliktig att till den som
lidit skadan utgiva vad denne skulle ägt utfå av försäkringsgivaren, om
trafikförsäkring funnits.

Beträffande förarnas ersättningsskyldighet för skador i följd av trafik
med statens motorfordon uttalade chefen för justitiedepartementet i propositionen
örn trafikförsäkringslag till 1929 års riksdag (nr 99, sid. 27),
att det syntes skäligt, att staten beredde sina anställda samma skydd, som i
regel tillkomme förare i enskild tjänst genom trafikförsäkringen. Kungl.
Majit ville därför, om riksdagen ej häremot uttalade någon erinran, vidtaga
de åtgärder, som erfordrades för att förare av statsverkets motorfordon
skulle kunna vid inträffande olyckshändelser 1''rikallas från skadeståndsplikt
i samma utsträckning, som om trafikförsäkring tagits. I det av riksdagen
godkända utlåtandet av första lagutskottet (nr 14) i anledning av propositionen
förklarade sig utskottet icke lia någon erinran häremot. Sedermera
förordnades i en kungörelse den 26 september 1929, att om trafikförsäkring
icke tagits å staten tillhörigt motorfordon, staten icke finge för vad
den fått utgiva i ersättning i följd av trafik med fordonet hålla sig till
föraren, i den mån denne vid trafikförsäkring utan förbehåll skulle varit
fri från försäkringsgivarens krav. Någon befrielse för förare av statens motorfordon
från skyldighet att ersätta skador å fordonen elior andra skador,
som ej täckas av trafikförsäkringen, finnes däremot ej stadgad.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Införande av försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar.

Trafiksäkerhetssakkunniga föreslogo i sitt tidigare omförmälda betänkande,
att lättviktsmotorcyklar i princip skulle med avseende å försäkrings-,
körkorts-, besiktnings- och registreringstvång likställas med de egentliga
motorcyklarna. Såsom förut nämnts skall enligt förslaget till trafikförsäkringslag
trafikförsäkringen omfatta även lättviktsmotorcyklar.

Trafikförsäkringssakkunniga anförde rörande försäkring av lättviktsmotorcyklar
i sitt betänkande bland annat följande:

De sakkunniga ansluta sig till trafiksäkerhetssakkunnigas uppfattning, att
trafikförsäkringsplikt bör införas för lättviktsmotorcyklar. Såvitt för närvarande
kan bedömas torde visserligen tredjeman icke i mera avsevärd omfattning
förorsakas skada i följd av trafik med dylika fordon, i det att de
flesta skadorna drabba förarna själva. Risken för svåra skador å tredje
man genom trafik med sådana fordon torde dock vara så stor, att trafikförsäkring
kan anses motiverad. Härtill kommer det förhållandet att vid ett
genomförande av trafiksäkerhetssakkunnigas förslag skillnaden mellan
lättviktsmotorcyklar och andra motorcyklar komme att i stort sett utplånas.
De sakkunniga kunna dock ej underlåta att uttala, att med hänsyn till det
ringa antal skador, som genom lättviktsmotorcyklarna tillfogas tredje man,
det är möjligt, att det ekonomiska resultatet av försäkringen, särskilt beträffande
relationen mellan omkostnader och skadeersättningar, icke kommer att
bliva särdeles gynnsamt.

Med hänsyn till att ägarna av lättviktsmotorcyklar ofta befinna sig i ekonomiskt
små förhållanden är av vikt, att försäkringen ordnas på ett sätt som
icke blir alltför betungande för dem. Det torde emellertid kunna förväntas,
att försäkringspremierna ej komma att bliva högre än att de utan svårighet
kunna bårås av ägarna. Sannolikt kunna premierna, särskilt om kontroll
utövas över att fordonen föras av kompetenta personer och att fordonen
äro i kördugligt skick, sättas lägre än de belopp som nu uttagas vid
frivillig försäkring. Att i besparingssyfte begränsa försäkringens omfattning
i fråga örn lättviktsmotorcyklarna torde icke böra ifrågakomma, önskvärt
vore däremot, att särskilda premier fastställdes för motorcyklar av huvudsakligen
den art som nu betecknas som lättviktsmotorcyklar.

Med avseende å formen för försäkringen ha trafiksäkerhetssakkunniga
i samband med förslaget om att lättviktsmotorcyklarna skola registreras
föreslagit, att försäkringen liksom för andra motorfordon skall knytas till
registreringen. I frågans nuvarande läge anse sig de sakkunniga böra utgå
från detta förslag.

De sakkunniga ha övervägt, örn försäkringen bör ske genom årlig premiebetalning
i vanlig ordning eller genom uttagande av en engångspremie vid
försäljningen av fordonen. Till förmån för sistnämnda anordning talar
främst, att därigenom kontroll- och administrationskostnaderna torde kunna
väsentligt nedbringas. A andra sidan komme ett dylikt system att medföra
en ej obetydlig merutgift vid inköpet av motorcykeln varjämte svårigheter
föreligga att bestämma premiens belopp och att ordna försäkring av
de lättviktsmotorcyklar som redan äro i bruk. De sakkunniga anse därför,
att man först bör pröva systemet med årlig premiebetalning på samma sätt
som för andra motorfordon. Skulle detta system visa sig medföra alltför
ogynnsamt resultat, torde böra övervägas att övergå till ett system med engångspremier.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

I yttrandena har förslaget om försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar
allmänt tillstyrkts.

Det må anmärkas, att vid frivillig trafikförsäkring å lättviktsmotorcyklar
av försäkringsanstalterna för närvarande uttages en årlig premie av i Stockholm
35 kronor samt å billigaste ort (Gotlands län) 14 kronor, vilka premier
emellertid kunna minskas genom s. k. bonus, vilken efter fyra skadefria år
kan uppgå ända till halva premien.

Utsträckningen av skyddet för passagerare och försäkringssummornas

höjning.

Enligt de sakkunnigas förslag skall den obligatoriska försäkringen omfatta
all skada som förorsakas i följd av trafik med motorfordon, dock att
försäkringen icke skall omfatta skada å den som vid tillfället fört fordonet eller
skada å fordonet eller å egendom som befordras därmed. Passagerare i motorfordon
skola vara inbegripna under försäkringen och den nuvarande begränsningen
av passagerarskyddet således bortfalla. Dock skall försäkringen icke
omfatta ersättning för skada å den som mot försäkringstagarens vilja brukar
motorfordonet eller som nied kännedom örn det olovliga brukandet färdas i
fordonet. För den obligatoriska försäkringen skola, liksom nu, vissa maximibelopp
vara bestämda. De nu för personskada stadgade maximibeloppen,

60.000 och 20,000 kronor, skola emellertid tredubblas och utgöra respektive

180.000 och 60,000 kronor. Däremot skall det nuvarande maximibeloppet
för egendomsskador, 10,000 kronor, bibehållas.

De sakkunniga ha genom försäkringsinspektionen införskaffat en ingående
statistisk utredning till ledning för bedömande av den premieökning, som
en reform av trafikförsäkringen enligt de sakkunnigas lagförslag kan tänkas
medföra. Denna utredning har verkställts av trafikförsäkringsanstalternas
tariffkommitté. Enligt dessa beräkningar skulle de sakkunnigas förslag
örn passagerarskyddets utsträckning medföra en ökning av nuvarande premier
med i genomsnitt omkring 4 procent samt förslaget örn försäkringssummornas
höjning medföra en premieökning av omkring 8 procent. Därvid
komma dock olika fordonslag att drabbas olika. Sålunda kommer t. ex.
utvidgningen av passagerarskyddet att föranleda mindre premiehöjning för
personbilar i yrkesmässig trafik än för andra personbilar. Såsom en allmän
reservation har såväl från tariffkommitténs som försäkringsinspektionens
sida emellertid framhållits, att beräkningarna äro förenade med åtskilliga
osäkerhetsmoment.

Det må här anmärkas att årspremier för bilar (utom lastbil i yrkesmässig
''ljärrgodstrafik’) nu variera mellan i Stockholm 131—250 kronor samt
å billigaste ort (Gotlands län) 60—200 kronor. Premierna kunna emellertid
minskas genom bonus, vilken efter fyra skadefria ar kan uppgå anda till
halva premien.

Beträffande frågan örn passagerarskyddets utsträckning anförde de sakkunniga,
bland annat:

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Det finnes icke tillräcklig anledning att i fråga om ersättning för personskador
göra någon åtskillnad mellan dem, som ej färdas i fordonet, och passagerare
däri. Ur kostnadssynpunkt inger genomförandet av förslaget inga
betänkligheter, i all synnerhet som det torde vara ett önskemål även från
motorismens målsmän, att passagerare skyddas i samma omfattning som
personer, vilka icke befordras med fordonet.

Örn försäkringstagaren skadas, när han är passagerare i eget fordon, är
han för närvarande icke skyddad av trafikförsäkringen. Däremot gäller denna,
om han skadas i följd av trafik med fordonet, när han icke befinner sig
\..^e.!ta''. Sorn följd av att passagerare i allmänhet skola inbegripas under
försäkringen finna de sakkunniga den ändringen böra göras, att även försäkringstagaren
blir skyddad av försäkringen, när han färdas som passagerare
i fordonet.

Till stöd för förslaget om försäkringssummornas höjning lia de sakkunniga
åberopat, att enligt försäkringsinspektionens föreskrifter livräntor numera
kapitaliseras av trafikförsäkringsanstalterna efter 2 V2 procent. En livränta
å t. ex. 2,000 kronor till en 20-åring motsvarar efter denna tariff ett
kapitalvärde av över 56,000 kronor. Detta framgår av följande tabell avseende
årliga livräntor å 1,000 kronor, utgående under livräntetagarens återstående
livstid, efter 2 V2 procent kvartalsvis i förskott:

Ålder

Belopp

Ålder

Belopp

man

kvinna

kr.

man

kvinna

kr.

15

16

29,201

40

41

22,340

20

21

28,129

50

51

18,416

25

26

26,928

60

61

13,956

30

31

25,570

70

71

9,413

35

36

24,043

80

81 j

5,484

De sakkunniga uttala i anslutning härtill:

Det anses nödvändigt, att maximibeloppen för personskador avsevärt höjas.
Vad angår höjningens storlek ha de sakkunniga övervägt olika alternativ.
Sålunda har begärts utredning från försäkringsinspektionen angående
premiekostnaden, ifall försäkringsbeloppen höjas för varje skadad person
från 20,000 kronor till 40,000 eller 60,000 kronor samt för varje händelse
som medför skada från 60,000 kronor till 120,000 eller 180,000 kronor.
Premiehöjningen genom sådana utvidgningar av försäkringen beräknas fölen
höjning av beloppet 20,000 kronor till 40,000 kronor omkring 5.5 procent
och till 60,000 kronor omkring 6.5 procent samt för en samtidig höjning av
katastrofbeloppet 60,000 kronor till 120,000 kronor omkring 1 procent och
till 180,000 kronor omkring 1.5 procent, allt å nuvarande premier. De
sakkunniga föreslå, att maximibeloppen såväl för varje skadad person som
för varje händelse, som medför skada, skola tredubblas och sålunda fastställas
till respektive 60,000 och 180,000 kronor. Därjämte bör sistnämnda
belopp för omnibussar ökas efter i huvudsak samma princip som för närvarande,
dock att då till omnibus numera enligt motorfordonsförordningen
hänföres bil, som är byggd för befordran av ett större antal personer än nio,
ökningen bör äga rum med 5,000 kronor för varje person, varmed det högsta

Kungl. Maj.ts proposition nr 199.

13

antalet personer, som må befordras med fordonet, överstiger nio. Detta
bör gälla även örn omnibussen ej brukas i yrkesmässig trafik.

Såsom nämnts lia några invändningar i yttrandena icke gjorts mot förslagen
om passagerarskyddets utsträckning eller försäkringssummornas höjning.
Behovet av ändringar i gällande lagar på dessa punkter har framhållits
i åtskilliga yttranden.

Sålunda har föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar,
med vilken svenska försäkringsbolags riksförbund instämt, uttalat, att
förslagen i dessa delar stöde i god överensstämmelse med allmänna
önskemål. Kungl, automobilklubben, vilkens yttrande åberopats jämväl av
Sveriges trafikbilägares riksorganisation, har ansett, att ett tillfredsställande
resultat skulle uppnås, om reformen av trafikförsäkringen skedde främst
på dessa punkter. Motormännens riksförbund har uttalat, att revisionen av
gällande bestämmelser borde göras med beaktande av ändringsförslagen i
dessa hänseenden. Enligt av kungl, automobilklubben och motormännens
riksförbund därvid gjorda beräkningar skulle förslagets genomförande härutinnan
innebära en premiehöjning av omkring 11.7 procent å nuvarande
premier. Det må anmärkas, att sistnämnda båda organisationer i skrivelser
till Kungl. Maj :t i februari 1939, i anslutning till en i riksdagen väckt motion
i ämnet (nr 242 i andra kammaren), yrkat att förslag till ändringar
i gällande lagar i dessa delar måtte föreläggas årets riksdag.

I fråga om passagerarskyddets utsträckning innehålla yttrandena
i övrigt bland annat följande.

För säkring sinspektionen har anfört, att den allmänna uppfattningen torde
vara, att den starka begränsningen av skyddet för passagerare vöre otillfredsställande.
Den föreslagna reformen måste hälsas med tillfredsställelse. Kostnaden
för dess genomförande vore måttlig.

Försäkrings juridiska föreningen har anfört:

Den sämre ställning som bilens passagerare enligt gällande lag intoge
jämfört med trafikanter utanför bilen borde ej bibehållas. I våra dagar, då
det för ett stort antal människor blivit nära nog en nödvändighet att färdas
med bil, gällde ej längre det uttalande som gjorts i motiven till det kommittéförslag,
som läge till grund för 1916 års bilansvarighetslag, nämligen
att de personer, som läte sig befordras med bil, frivilligt underkastade sig
den därmed förbundna risk och därför ej kunde anses ha anspråk på att
bilägaren skulle underkastas det stränga ansvar, som i övrigt ålagts honom.
Det torde nämligen numera vara en utbredd uppfattning, att passagerarna
borde få samma skydd som andra trafikanter vid skada genom den bil, vari
de färdades. Möjligen kunde ifrågasättas att undantaga medlemmar av förarens
familj, men då även dessa personers skyddande vore ett motormännens
eget intresse, för vilket de hade att bära kostnaden, borde säkerligen
ingen inskränkning göras på denna punkt.

Motormännens riksförbund har antori:

En av de mest framträdande bristerna i den nuvarande lagstiftningen vore
passagerares undantagsställning i ersättningshänseende, särskilt när annan
än ägare fört fordon, som icke mot ersättning tillhandahölles allmänheten.
Då därtill komme, att det ofta vore en för passagerarna obekant tillfällighet

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

om den, som förde fordonet, även vore ägare till detsamma, torde en utvidgning
av försäkringsskyddet i detta avseende vara synnerligen påkallad.
Undantag från det utvidgade försäkringsskyddet borde givetvis göras för
ondtroende passagerare i fordon, som olovligen brukades.

Motorförarnas helnykterhetsförbund Ilar ansett, att en utvidgning av försäkringsskyddet
även till passagerare i privatbil måste vara synnerligen väl
påkallad.

Försäkringsrådet har ifrågasatt, om icke den i förslaget upptagna bestämmelsen,
att den som utan lov brukat fordon eller färdats däri med kännedom
om det olovliga brukandet icke skulle skyddas av försäkringen, under vissa
förhållanden kunde vara för sträng.

Beträffande försäkringssummornas höjning förekommer i
yttrandena vidare bland annat följande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett den föreslagna maximeringen
av ersättningsbeloppen utgöra en lycklig avvägning mellan motortrafikanternas
och den övriga allmänhetens intressen.

Motor förarnas helnykterhetsförbund har uttalat, att det nuvarande låga
maximibeloppet ofta visat sig föra till fullständigt orimliga resultat. Del
medförde vid de större skadorna, att den skadade ofta icke erhållit den
fulla ersättning, som han varit berättigad till.

Motormännens riksförbund har ifrågasatt ytterligare höjning av beloppen
och anfört:

De nuvarande ansvarighetssummorna 20,000, respektive 60,000 kronor
för personskada hade på grund av det vikande ränteläget visat sig otillräckliga.
Därest den personliga ansvarigheten för förare av motorfordon bibehölles,
torde därför en avsevärd höjning av dessa summor böra ske. Erfarenheten
hade visat, att fall förekomme, där även en ansvarighetssumma
av 60,000 kronor överskridits. Av den utredning angående kostnaderna, som
de sakkunniga åberopat, torde man kunna draga den slutsatsen, att viss
ytterligare höjning av ansvarighetssummorna vid personskada icke skulle
komma att medföra mer än obetydligt fördyrade premier. Det kunde därför
ifrågasättas, huruvida icke redan nu en höjning till 80,000 kronor, respektive
240,000 kronor vid personskada vore lämplig.

I flera yttranden har påyrkats helt borttagande av maximeringen av försäkringssummorna
för personskador.

Sålunda har försäkring sinspektionen anfört:

Med hänsyn särskilt till det under senare år inträffade starka räntefallet
hade beloppet 20,000 kronor för varje skadad eller dödad person blivit
otillräckligt. Räntefotens inverkan på livräntebeloppen vore icke obetydlig.
En fullständigt invalid man i 20-årsåldern med en inkomst av 2,400 kronor
erhölle på grund av maximeringen efter gällande räntefot av 21/* procent
endast en reducerad livränta å 2,133 kronor mot eljest 2,400 kronor,
fin man i 30-årsåldern med en inkomst av minst 3,000 kronor finge under
motsvarande förhållanden endast 2,300 kronor. En 40-årig man erhölle under
samma förhållanden icke heller full livränta. Först en 46-årig man syntes
under motsvarande omständigheter kunna komma i åtnjutande av full
livränta. Beskärningen träffade just de åldrar, där familjeförsörjningsskyldigheten
i de flesta fall vore som störst. I detta sammanhang förtjänade

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

15

påpekas, att vid svårare skadefall i regel från trafikförsäkringsgivarens ansvarighet
avginge icke oväsentliga engångsbelopp — såsom ersättning för
sjukvård, läkare, proteser m. m. — vilket naturligtvis föranledde, att det
belopp som kunde återstå av maximibeloppet bleve ännu otillräckligare för
beredande av livränta. Skulle räntefoten ytterligare nedgå, komme reduceringen
av livräntebeloppen att bliva ännu kännbarare. Att fortfarande
låta vederbörandes rätt till skälig ersättning i vissa fall vara beroende av
något denna rätt så ovidkommande som den räntefot, som trafikförsäkringsgivaren
finge tillämpa vid beräkning av livräntereserverna, torde knappast
kunna försvaras. Inspektionen hade från trafikförsäkringsanstalternas
tariffkommitté erhållit beräkningar, ur vilka man kunde härleda, att den
kostnadsökning, som bleve följden av ett borttagande av maximum vid
personskada, skulle — örn man jämförde med kostnaderna vid den av de
sakkunniga gjorda begränsningen till 60,000 kronor, respektive 180,000 kronor
— utgöra ungefär 1.3 procent av nuvarande riskpremie. Det läge i sakens
natur, att en dylik uppskattning måste vara mycket osäker, men av
beräkningarna följde i varje fall, att kostnadsökningen vid ett borttagande
av maximeringen kunde väntas bliva relativt obetydlig. Det kunde anmärkas,
att här icke förbisetts den ökning av katastrofbeloppet, som — i likhet
med vad som nu gällde — föreslagits beträffande omnibussar. Men det
borde härvidlag påpekas, att enligt motorfordonsförordningen till omnibus
hänfördes bil, som vore avsedd för befordran av flera än nio personer. Då
förut gällande förordning med omnibus avsåge bil byggd för flera än sju
personer, hade här skett en viss förskjutning till det sämre för de skadelidandes
del. Med hänsyn till den omfattning omnibustrafiken tagit syntes
också det till katastrofbeloppet föreskrivna tillägget av 5,000 kronor för
varje person utöver nio (förut sju) vara alltför knappt tillmätt. På grund av
det förut anförda borde maximeringen vid personskador borttagas. Däremot
borde begränsningen av försäkringsgivarens ansvarighet vid egendomsskada
bibehållas. Borttagandet av maximeringen av personskadorna torde
möjligen föranleda, att ett återförsäkringsbehov komme att föreligga, vilket
icke kunde tillgodoses inom Sverige, örn maximalbestämmelsen i lagen om
försäkringsrörelse skulle gälla. Emellertid syntes Konungen med tillämpning
av 240 § i nämnda lag kunna giva återförsäkraren dispens från denna
bestämmelse, i den mån så prövades erforderligt.

Riksförsäkringsanstalten har i denna del anfört:

Redan i sitt år 1928 till Kungl. Majit avgivna utlåtande rörande ett av
särskilda sakkunniga utarbetat utkast till lag om försäkring för skada i
följd av trafik med motorfordon hade anstalten framhållit, att det föreslagna
maximibeloppet 20,000 kronor för varje skadad person vore alltför
lågt i jämförelse med de ersättningar, som utginge enligt olycksfallsförsäkringslagcn.
På grund av de under senare år inträffade förändringarna i
ränteläget hade försäkringsbeloppens otillräcklighet blivit än mer uppenbar.
Såsom de sakkunniga påvisat, kunde försäkringssumman 20.000 kronor
för närvarande i många fall icke på långt när förslå till att gälda det
skadestånd, som tillkomme den skadelidande. Vid konkurrens mellan riksförsäkringsanstalten
och den skadelidande örn trafikförsäkringssumman hade
enligt av Kungl. Majit meddelat utslag den skadade förklarats äga företrädesrätt
framför anstalten. På grund härav hade det förekommit fall,
då trafikförsäkringssumman i sin helhet måst tagas i anspråk för den skadelidandes
egen räkning, med påföljd ali anstalten nödgats vända sina ersättningskrav
mot bilägaren. 1 den mån denne visat sig insolvent, hade
anstalten följaktligen måst avskriva sin fordran. I dylika fall hade sålunda

16

Kungl. Majda proposition nr 189.

olycksfallsförsäkringen fått bära av bilföraren föranledda kostnader, ehuru
dessa^ rättvisligen bort täckas genom trafikförsäkringen. Vid övervägande
av frågan om lämpligaste lösningen av ifrågavarande spörsmål hade anstalten
ansett sig böra förorda, att maximeringen av försäkringsbeloppen borttoges.

Kungl, automobilklubben har yttrat:

Erfarenheten hade visat, att fall förekomme, där även en ansvarighetssumma
av 60,000 kronor överskridits. Av den utredning angående kostnaderna,
som de sakkunniga åberopat, torde man kunna draga den slutsatsen,
att obegränsade ansvarighetssummor vid personskada icke skulle komma
att medföra annat än obetydligt förhöjda premier. Det kunde därför ifrågasättas,
huruvida icke maximeringens slopande vid personskada vore motiverad.

Svenska motorförbundet har anfört:

Ansvarighetssummornas höjande vore en ytterst brådskande angelägenhet,
i det att genom räntefallet de nuvarande beloppen i många fall ej försloge
att täcka hela skadan. En tredubbling av beloppen vore det minsta
som kunde komma ifråga. Det lämpligaste syntes dock vara att borttaga
den övre gränsen för personskador, vilket borde kunna ske utan någon väsentlig
premieförhöjning utöver kostnaden för ansvarighetssummornas tredubbling.

Även föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar har ansett,
att den föreslagna förhöjningen av försäkringssumman för omnibussar,
5,000 kronor för varje person, varmed det högsta antal personer som finge
befordras med fordonet överstege nio, icke stöde i tillfredsställande proportion
till övriga föreslagna personskadebelopp, varför en höjning syntes befogad.
Vidare har föreningen påyrkat motsvarande höjning för vissa lastbilar
samt härom anfört:

Gällande motorfordonsförordning definierade omnibus såsom automobil,
vilken vore byggd för befordran av ett större antal personer än nio, vare sig
densamma därjämte vore avsedd för befordran av gods eller icke. Enligt
19 § 4 mom. vägtrafikstadgan finge lastbil, som försetts med härför påkallade,
av besiktningsman godkända anordningar, brukas för befordran av
personer intill det antal, som besiktningsmannen bestämt. En dylik lastbil
torde ej anses såsom byggd för personbefordran och torde därför ej vara
omnibus i motorfordonsförordningens mening. I fråga örn trafikförsäkringssumman
borde anledning dock ej föreligga att skilja mellan dessa bägge
fordonslag. För lastbil, varå befordrades ett större antal personer än nio,
borde stadgandet om förhöjning av försäkringsbeloppet därför göras tilllämpligt.

Slutligen må nämnas, att statstjänarnas centralorganisation påyrkat, att
försäkringsgivarens ansvarighet i avseende å egendomsskada skulle utsträckas
till 20,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

17

Lättnader i skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, som
tillhöra eller nyttjas av staten.

För närvarande gäller beträffande förare av staten tillhöriga motorfordon
att föraren, även om fordonet icke är försäkrat, åtnjuter samma frihet
från regressanspråk från statens sida som om trafikförsäkring finnes. Detta
innebär att föraren blir skyldig ersätta staten skador, som trafikförsäkringen
omfattar, endast örn han gjort sig skyldig till uppsåt eller vårdslöshet, som
kan anses grov. Emellertid omfattar trafikförsäkringen ej alltid skador å
passagerare och ej heller skador å själva fordonet; för sådana skador kan
därför staten göra gällande regressanspråk mot föraren även örn endast enkelt
vållande ligger honom till last.

Vid frivillig försäkring för skada å eget fordon tillämpas emellertid enligt
försäkringsvillkoren den regeln, att regressrätt är utesluten mot förare med
mindre denne vållat skadan genom grov vårdslöshet eller genom att vid
olyckstillfället ha varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas
icke ha ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller han handlat i brottslig
avsikt eller begagnat fordonet utan försäkringshavarens medgivande.

De sakkunnigas förslag innebär en utvidgning av trafikförsäkringens omfattning,
bland annat skall den innefatta skydd för passagerare. Däremot
skall försäkringen, liksom nu, ej innefatta skador å eget fordon. För skador,
som täckas av trafikförsäkringen, skall regressrätten mot förare inskränkas
till det fall att föraren framkallat skadan uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet eller genom att han vid olyckstillfället varit så påverkad av
starka drycker, att han kan antagas icke hava ägt nödigt herravälde över
sina handlingar, eller att han brukat fordonet mot försäkringstagarens vilja.
Då försäkringsplikt föreslås även för statens fordon kommer denna regel, att
omfatta även förare å sådana fordon. Därjämte föreslås särskilda bestämmelser
innefattande en motsvarande begränsning i statens regressrätt mot
förare för skador, som ej täckas av trafikförsäkringen d. v. s. huvudsakligen
skador å statens fordon och å staten tillhörig egendom som befordras med
fordonet.

Den av de sakkunniga verkställda utredningen ger vid handen, att den 31
december 1937 av motorfordon tillhöriga statliga myndigheter, som i sin förvaltning
i större utsträckning inneha motorfordon, omkring halva antalet
eller 1,326 voro trafikförsäkrade, däribland postverkets, statens vattenfallsverks,
statspolisens samt större delen av telegrafverkets fordon. Icke trafikförsäkrade
fordon voro 1,296, däribland försvarsväsendets, medicinalstyrelsens,
tullverkets samt större delen av statens järnvägars fordon.

De sakkunniga anförde rörande skadeståndsskyldigheten för förarna av
staten tillhöriga motorfordon bland annat:

Genom kungörelsen den 26 september 1929 angående eftergivande i vissa
fall av statens regressrätt mot förare av staten tillhörigt motorfordon har
gjerts sådan lättnad i förarens ansvar för skador som vållats i följd av trafik B

i hang till riksdagens protokoll 1939. 1 sand. Nr 189. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

med fordonet, att denne kommit i samma läge, som örn det av honom förda
fordonet varit trafikförsäkrat. Härigenom har emellertid endast en del
av förarens risker borteliminierats, då trafikförsäkringen hitintills avser skada
huvudsakligen å person eller gods som icke befordras med fordonet.

Beträffande den omfattning i vilken förare av statens fordon avkrävas ersättning
för skador å fordonet eller i följd av trafik med detta ha lämnats
en del uppgifter i de från myndigheterna inkomna yttrandena över en av
personalorganisationerna år 1935 gjord framställning till Kungl. Majit. Sålunda
uppgav järnvägsstyrelsen, att under åren 1932—1936 föraren endast i
ett fall ålagts utgiva ersättning för skada förorsakad tredje man samt ej till
någon del fått ersätta skador i följd av trafik med statens järnvägar tillhöriga
motorfordon. Generalpoststyrelsen anförde, att postverket icke för skador
å eget fordon avki-ävde förarna ersättning, örn de icke vållat skadorna
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Telegrafstyrelsen utövade likaledes
för skador å fordonen regress mot förarna endast om de enligt de för
vagnskadeersättning gällande allmänna försäkringsvillkoren skolat ersätta
skadorna. Ersättning hade emellertid under åren 1921—1936 blott utkrävts
i ett enda fall. Vattenfallsstyrelsen, som före 1924 haft vagnskadeförsäkring
å sina fordon, tillämpade samma praxis som telegrafstyrelsen. Någon
ersättning hade icke behövt utkrävas.

Vad angår motsvarande förhållanden på det militära förvaltningsområdet,
plägar förare av kronan tillhörigt motorfordon, vilken enligt domstols beslut
ålagts att till kronan utgiva ersättning för av honom vållad skada å dylikt
fordon, hos Kungl. Majit anhålla att bliva befriad från den honom ålagda
ersättningsskyldigheten, varefter Kungl. Majit, därest föraren ej uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet föranlett skadan, hos riksdagen gör härav
föranledd framställning i ämnet.

I allmänhet torde alltså förarna befrias från att gälda ersättning för ifrågavarande
skador, även när de vållat skadorna. Emellertid medför det nuvarande
systemet uppenbarligen avsevärd rättsosäkerhet för förarna.

Vad beträffar skador som omfattas av trafikförsäkringen komma, genom
trafikförsäkringens utsträckning till att omfatta passagerare, förarna i regel
att befrias från ersättningsskyldighet för passagerarskador.

Vad angår skador som tillfogas annan och ej täckas av trafikförsäkringen,
d. v. s. framför allt skador å eget fordon eller gods som befordras därmed, ar
föraren nu ersättningsskyldig till staten eller annan, så snart vållande från
förarens sida fastslagits, varvid varje vållande, hur lindrigt det än i övrigt
bedömes, medför ersättningsskyldighet för föraren.

Särskilt för förare av motorfordon i vissa slags statstjänst torde det ansvar
som sålunda nu åvilar förarna för skador å fordonen eller å gods, som
befordras därmed, vara alltför betungande. Härmed åsyftas framför allt
förare av motorfordon i militärtjänst eller i tull- och polistjänst, enär dessa
fordon ofta måste användas under förhållanden, som utsätta såväl fordon
som besättning för särskilt stora risker. Förarna av krigsmaktens fordon
utgöras ju till stor del av till tjänstgöringen kommenderade värnpliktiga.
Vissa särbestämmelser gälla också för den militära vägtrafiken, i det att förarna
under övningar i viktiga hänseenden icke äro bundna av vägtrafikstadgans
bestämmelser örn körhastighet och andra trafikregler. Ej heller
gälla hastighetsbestämmelserna t. ex. för polis- eller tullman i brådskande
tjänsteutövning. Men även andra förare av statens^ motorfordon torde med
fog kunna göra anspråk på en lindring i skadeståndsskyldigheten i detta
hänseende.

De sakkunniga anse, att i överensstämmelse med den. praxis som redan
för närvarande tillämpas, förare av statens fordon böra i förevarande hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

19

seende intaga samina ställning som om fordonet varit vagnsskadeförsäkrat.
Detta bör gälla beträffande skador å statens fordon samt även beträffande
skador som tillfogas annan staten tillhörig egendom, vare sig denna befordras
med fordonet eller icke. Däremot torde ej finnas skäl att stadga befrielse
från ersättningsskyldighet, om skada tillfogas sådan tredje mans egendom,
som ej är skyddad genom trafikförsäkringen. Endast i den mån staten
bär ansvar för sådan egendom, t. ex. på grund av transportavtal, bör
samma regel gälla, som örn egendomen tillhör staten.

I yttrandena har förslaget i denna del allmänt tillstyrkts.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett, att förslaget vöre ägnat att
hälsas med tillfredsställelse. Generalpoststyrelsen har anfört, att förslaget
i själva verket icke innebure annat än ett stadfästande av den praxis, som
sedan länge tillämpades av styrelsen. Utfärdande av klara och tydliga bestämmelser
på detta område måste vara enbart till gagn såväl för vederbörande
myndigheter som för personalen. Vattenfallsstyrelsen har ansett
förslaget för styrelsens och dess befattningshavares vidkommande vara i
stort sett tillfredsställande. Det vore ett framsteg, att regressrättens omfattning
bleve i lag bestämd. Även örn förarna redan nu i allmänhet befriades
från att gälda ersättning för skador å egna fordon, medförde det gällande
systemet uppenbarligen rättsosäkerhet för förarna. Statskontoret har
ansett det skäligt, att ansvarsskyldighet för trafikskador för förare av statens
fordon begränsades på sätt de sakkunniga förordat.

I flera yttranden har påyrkats, att skyddet ytterligare måtte utsträckas
i olika hänseenden.

Arméförvaltningen har uttalat, att ersättning för skada i följd av staten
tillhöriga, för särskilt militärt ändamål tillverkade motorfordon, såsom pansarbilar,
stridsvagnar, traktorer och traktortåg borde regleras efter samma
grunder som angåves i trafikförsäkringslagen. Marinförvaltningen har ansett,
att någon skillnad ej borde finnas mellan vanliga motorfordon och för
militärt bruk särskilt tillverkade motorfordon. Flygförvaltningen förutsatte,
att stadgandet i enlighet med förslagets ordalydelse skulle ha tillämpning
även vid skada i följd av trafik med staten tillhöriga, för särskilt militärt
ändamål tillverkade motorfordon.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har uttalat, att även om en föreskrift,
sådan som den föreslagna i praxis tillämpats under senare år, enär
Kungl. Majit på därom gjord framställning av nåd befriat förarna från ersättningsskyldighet,
för så vitt icke grov vårdslöshet vid fordonets framförande
förelegat, innebure dock stadgandet, att en för den enskilde besvärande
omgång i fråga om ersättningsanspråkets efterskänkande för framtiden
komme att undvikas. Ur psykologisk synpunkt torde detta vara av mycket
stor betydelse.

Statstjänarkartellen — som i sig innesluter svenska järnvägsmannaförbundet,
svenska postmannaförbundet, telegraf- och telefonmannaförbundet,
försvarsverkens civila personals förbund och sinnessjukvårdspersonalens
förbund — bär anfört, att den föreslagna bestämmelsen örn befrielse för
staten att utkräva ersättning av förare icke ägde tillämpning beträffande

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Departe ments chefen.

egendom, som befordrades med fordonet. Detta innebure för förare av statens
motorfordon, vilka i sin yrkesutövning i mycket stor utsträckning
vid vissa verk transporterade arbetare och dessa arbetare tillhörande
egendom, alt de vid inträffande skador kunde få stora ersättningskrav emot
sig. Antingen borde sålunda trafikförsäkringen utvidgas att omfatta skada
å egendom, som med fordonet befordrades, eller ock bestämmelse utfärdas,
enligt vilken staten skulle vara ersättningsskyldig jämväl för skada å egendom,
som med fordonet befordx-ades.

Statstjänarnas centralorganisation har anfört, att även efter genomförande
av förslaget för förare av statens motorfordon skulle kvarstå avsevärd
ekonomisk risk, nämligen den personliga risk, han löpte för skada å honom
själv tillhörig egendom, såsom exempelvis en medförd päls eller annan beklädnadspersedel,
eller för skada å egendom, som medfördes av eller tillhörde
passagerare å fordonet. Det torde exempelvis förekomma, att förare
av statens motorfordon i tjänsten beordrades att transportera annan befattningshavare
jämte dennes tillhörigheter i viss omfattning vid förflyttning
till tjänstgöring å annan ort. Önskligt vore därför, örn det ekonomiska ansvaret
även i sådana fall kunde bäras av staten.

Angående ansvarigheten för förare av kommunerna tillhöriga motorfordon
anförde de sakkunniga:

Vad beträffar frågan om de kommunalanställda motorförarnas ersättningsskyldighet
för skador i följd av trafik med fordonen synas dessa förare
närmast vara att likställa med förare i enskild tjänst. De sakkunniga anse
därför sig icke böra föreslå någon lagstadgad rätt för kommunernas motorförare
till befrielse från skyldighet att ersätta skador å eget fordon eller å
egendom som befordras därmed. I den mån de kommunalanställda förarna
böra beredas förmåner i detta hänseende torde kommunerna härför kunna
skydda sig genom försäkring. Det må erinras, att genom trafikförsäkringens
utsträckning till att omfatta passagerare och försäkringspliktens införande
för kommunala fordon förarna i regel befrias från ersättningsskyldighet för
passagerarskador.

Svenska kommunalarbetareförbundet har i sitt yttrande yrkat, att kommunernas
förare av motorfordon måtte beredas enahanda ställning, som
föreslagits beträffande förare av statens motorfordon. Till stöd härför anfördes,
att exempelvis de hos städernas brandkårer anställda motorförarna
icke kunde jämföras med i privat tjänst anställda personer samt att i många
fall de kommunalt anställda utförde statliga funktioner eller verksamhet av
samma art som statens affärsdrivande företag. Även om det förhölle sig
så att kommunerna i många fall icke krävde ersättning av förare för skada
å eget fordon så vore detta dock ingalunda någon allmän regel. Visserligen
kunde kommunerna ordna samma fråga genom försäkring, men detta innebure
ett osäkerhetsmoment, enär det komme att ligga i varje kommuns eget
skön att bestämma härom.

Såsom inledningsvis framhållits befinner sig frågan om en fullständig revision
av lagstiftningen örn ansvarighet för skada i följd av trafik med mo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

21

torfordon samt om trafikförsäkring icke i sådant läge, att förslag härom
nu kan underställas riksdagen. Sålunda tarva bland annat spörsmålen örn
trafikförsäkringens utsträckning till att omfatta även skador genom olyckshändelser
och om försäkringens organisation ytterligare undersökningar och
överväganden.

Den utredning som förekommit har emellertid visat att det föreligger ett
trängande behov av att omedelbart inom ramen av bestående ordning lösa
vissa frågor. Härvid avses frågorna om försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar,
om utsträckt skydd för passagerare i motorfordon, om höjning av
försäkringssummorna samt om vissa lättnader i skadeståndsskyldigheten
för förare av motorfordon, som tillhöra eller nyttjas av staten. En reform i
dessa hänseenden synes ej heller behöva föregripa ett ställningstagande till
de övriga frågor som i de sakkunnigas betänkande och yttrandena behandlats.
Framhållas må, att i en motion vid årets riksdag (nr 242 i andra kammaren)
yrkanden framställts om lagstiftning i sistnämnda tre hänseenden på
grundval av de sakkunnigas förslag.

Anledningen till att lättviktsmotorcyklar i trafikförsäkringslagen
undantagits från försäkringsplikt torde framför allt ha varit svårigheten
att utöva kontroll över försäkringspliktens behöriga fullgörande. Enligt det
förslag till ändringar i motorfordonsförordningen som senare i dag kommer
att anmälas av chefen för kommunikationsdepartementet skall emellertid registreringsplikt
införas för lättviktsmotorcyklar. I samband därmed har chefen
för nämnda departement uttalat att försäkringsplikt bör införas även
för lättviktsmotorcyklar. Till detta uttalande kan jag ansluta mig. Det i
2 § trafikförsäkringslagen stadgade undantaget från försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar
synes sålunda böra utgå. Jag anser mig, efter samråd med
chefen för kommunikationsdepartementet, jämväl kunna ansluta mig till
de sakkunnigas förslag, att försäkringen av lättviktsmotorcyklar bör ske mot
årlig premiebetalning i samma ordning som gäller för motorfordon i allmänhet.
Jag vill understryka angelägenheten av att försäkringen av försäkringsanstalterna
planlägges så, att omkostnaderna i möjligaste mån nedbringas.

De nuvarande begränsningarna av skyddet för passagerare i
motorfordon i förhållande till icke-passagerare avse i huvudsak dels att den
omkastade bevisbörderegeln enligt bilansvarighetslagen ej gäller till förmån
för passagerare, dels ock att den i samma lag för ägaren stadgade ansvarigheten
för förarens vållande endast avser passagerare i fordon som brukas
i yrkesmässig trafik.

Dessa begränsningar torde med den omfattning biltrafiken tagit numera
i stort sett sakna berättigande.

Den utsträckning av passagerarskyddet som sålunda är påkallad bör, såsom
de sakkunniga föreslagit, i princip omfatta alla som färdas i fordonet
utom föraren. Att göra undantag för bilägare, när han är passagerare i eget
fordon, eller för hans familjemedlemmar torde ej vara befogat. Däremot synes
försäkringen, såsom de sakkunniga föreslagit, icke höra omfatta skada å

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 189-

den som färdas i ett olovligen brukat fordon och därvid äger kännedom om
att fordonet brukas olovligen.

Enligt de statistiska beräkningar, som på de sakkunnigas föranstaltande
verkställts, skulle ett likställande i ersättningshänseende av passagerare med
icke-passagerare enligt de sakkunnigas förslag medföra en höjning av försäkringspremierna
med något mer än 4 procent. Även örn dessa beräkningar
av naturliga skäl icke kunnat bliva annat än approximativa, torde
dock förslaget ur kostnadssynpunkt ej ge anledning till betänkligheter, i all
synnerhet som det i viss utsträckning skulle komma försäkringstagarna själva
till godo.

Med hänsyn till det anförda torde bilansvarighetslagen böra ändras så, att
4 §, vilken innehåller särbestämmelsen om skydd för passagerare i vissa fall,
upphäves samt att ägarens och förarens ansvarighet enligt 2 § utsträckes
till att avse skada som i följd av trafik med motorfordon tillfogas annan person
än föraren. Någon ansvarighet för ägaren för det fall att fordonet olovligen
brukas uppkommer ej härigenom. Enligt 6 § bilansvarighetslagen
skall nämligen i sådant fall den olovlige brukaren svara i ägarens ställe.

Huvudregeln i 3 § första stycket trafikförsäkringslagen är visserligen, att
försäkringsgivaren är ansvarig för skadestånd, som på grund av trafik med
fordonet åvilar dess ägare, brukare eller förare. Enligt andra stycket i
samma paragraf gäller dock i fråga om skada å person, som färdas i fordonet,
det undantag från denna regel, att försäkringsgivaren icke svarar för
skadan, om försäkringstagaren icke är ansvarig därför. I överensstämmelse
med den i 2 § bilansvarighetslagen vidtagna ändringen torde 3 § andra
stycket trafikförsäkringslagen böra ändras så, att undantaget från försäkringsgivarens
ansvarighet i fråga om personer, som färdas i fordonet, avser
sådan skada å föraren av fordonet, för vilken försäkringstagaren ej är ansvarig.

Försäkringsgivarens ansvarighet enligt 3 § trafikförsäkringslagen är vidsträcktare
än försäkringstagarens personliga skadeståndsskyldighet därutinnan
att ersättning på grund av försäkringen utgår till den, som skadas i
följd av trafik med ett olovligen brukat motorfordon, såvida han ej färdas
i fordonet. Såsom nämnts är ägaren icke ansvarig för skador som förorsakas
genom fordonets olovliga brukande. Då såsom förut framhållits ersättning
på grund av försäkringen icke bör utgå, örn fordonet brukas olovligen,
till den som färdas i fordonet och äger kännedom om det olovliga
brukandet, erfordras ett tillägg till 3 § andra stycket sistnämnda lag av det
innehåll att försäkringsgivaren i sådant fall icke är ansvarig för skadan.

Jag övergår härefter till frågan örn försäkringssummornas höjning.

Av vad i det föregående anförts framgår, att särskilt med hänsyn till det
förändrade ränteläget försäkringssummorna för personskada numera äro
otillräckliga. De sakkunniga ha föreslagit en tredubbling av beloppen, vilket
beräknats medföra en premiehöjning av omkring 8 procent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

23

I några yttranden har yrkats, att maximeringen av försäkringsbeloppen
för personskada helt skulle utgå. Enligt av försäkringsinspektionen införskaffad
utredning skulle detta medföra en ytterligare premiehöjning av omkring
1.3 procent å nuvarande premier. I ett yttrande har vidare föreslagits,
att försäkringssummorna skulle fyrdubblas till 80,000, respektive 240,000
kronor.

Att i detta sammanhang i fråga örn personskador helt frångå principen
om maximerade försäkringsbelopp anser jag icke böra ske. Det av de sakkunniga
beträffande varje skadad eller dödad person föreslagna maximibeloppet
60,000 kronor torde få anses väl avvägt. Däremot synes maximibeloppet
för varje händelse som medför skada böra höjas utöver vad de sakkunniga
föreslagit och fastställas till 300,000 kronor. Ökningen i premierna
genom en dylik ytterligare höjning torde endast utgöra en obetydlighet.

Vad angår omnibussar lia de sakkunniga föreslagit ett par smärre avvikelser
från gällande bestämmelser. Sålunda skall förhöjningen av försäkringssummorna,
5,000 kronor per person, gälla för alla omnibussar och ej endast
dem som användas i yrkesmässig trafik samt vidare för varje person,
varmed det högsta antal personer, som må befordras med fordonet, överstiger
nio, i stället för enligt nuvarande bestämmelser sju passagerare. Förstnämnda
ändring är uppenbarligen motiverad av försäkringsskyddets utsträckande
till passagerare även i privatfordon. Den andra ändringen har
föreslagits för att få överensstämmelse med den i 1936 års motorfordonsförordning
införda definitionen på omnibus. Därmed avses nämligen enligt
1 § 1 mom. nämnda förordning automobil, som är byggd för befordran av
ett större antal personer än nio, vare sig densamma är avsedd för befordran
av gods eller icke.

I ett par yttranden har framhållits, att beloppet 5,000 kronor vore för
lågt och borde höjas. Vidare har i ett yttrande påpekats, att bestämmelsen
även borde tillämpas å lastbilar, som få användas för befordran av större antal
personer än nio.

I dessa hänseenden torde emellertid, särskilt med hänsyn till den föreslagna
höjningen av försäkringsbeloppet för varje händelse som medför skada,
icke föreligga tillräckliga skäl att avvika från de sakkunnigas förslag.

Bestämmelserna om den särskilda höjningen av försäkringssummorna för
omnibussar torde böra intagas i 11 § trafikförsäkringslagen. Den i detta
lagrum nu stadgade bestämmelsen örn rätt för Konungen att i fråga om
motorfordon, som mot ersättning tillhandahålles allmänheten, föreskriva
högre ersättningsbelopp än i övrigt stadgas bör sålunda utgå.

Tillräckliga skäl alt höja försäkringssumman för egendomsskador 10,000
kronor lärer, såsom de sakkunniga också funnit, icke föreligga.

Den ökning av nuvarande försäkringspremier, som uppkommer genom
den nu föreslagna utvidgningen av passagerarskyddet och höjningen av försäkringsbeloppen,
torde med all sannolikhet icke komma att nämnvärt överstiga
12 procent. Från motorfolkets sida lia icke framställts några invändningar
mot denna ökade belastning.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Frågan om i vad mån särskilda lättnader i skadeståndsskyld
i g h e t e n böra beredas förare av motorfordon, vilka tillhöra
eller nyttjas av staten, sammanhänger uppenbarligen nära
med utsträckningen av trafikförsäkringen i allmänhet. Såsom förut nämnts
har genom kungörelsen den 26 september 1929 angående eftergivande i vissa
fall av statens regressrätt mot förare av staten tillhörigt motorfordon föraren
kommit i samma läge, som om fordonet varit trafikförsäkrat. Detta innebär,
att statens regressrätt mot föraren är inskränkt till sådana fall, då denne
förorsakat skada uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Genom passagerarskyddets
utsträckning och försäkringssummornas höjning kommer förarnas
ställning att avsevärt förbättras. Emellertid återstår oreglerad frågan
om förarens ansvarighet för skador å fordonet samt å egendom som därmed
befordras, i vilka fall staten har regressrätt mot föraren även vid enkelt
vållande.

De sakkunnigas förslag innebär, att förare av staten tillhörigt motorfordon
skulle befrias från skyldighet att gälda skada som tillfogas staten i följd
av trafik med fordonet, såvida han icke förorsakat skadan uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet eller genom att han varit så påverkad av starka
drycker, att han kan antagas icke ha ägt nödigt herravälde över sina handlingar,
eller han brukat fordonet utan lov. Någon meningsskiljaktighet om
det befogade i en dylik bestämmelse torde ej föreligga.

Från militärmyndighetemas sida har påpekats, att lättnaderna borde tillkomma
även förare av stridsvagnar och andra militära specialfordon. Uppenbarligen
tala starka skäl för en sådan utvidgning. Bestämmelserna torde
därför böra avse icke blott motorfordon utan även motorredskap och traktortåg.
Dessa uttryck användas här i samma bemärkelse som i motorfordonsförordningen.

Även i ett annat hänseende anser jag särskilt hänsynen till militära förhållanden
böra kräva en utvidgning av bestämmelsernas tillämplighetsområde.
Staten äger nämligen för krigsmaktens behov taga motorfordon och
andra transportmedel i anspråk med nyttjanderätt. I anledning därav torde
böra stadgas, att lättnaderna även skola tillkomma förare av motorfordon,
motorredskap och traktortåg, som innehaves av staten med nyttjanderätt,
varmed följer befogenhet att anställa förare å fordonet.

Nu berörda bestämmelser angående förare av fordon, som äges eller nyttjas
av staten, torde höra intagas i en förordning, som antages av Konung och
riksdag.

De i ett pär yttranden framställda yrkandena, att förarna av statens motorfordon
även skulle beredas lättnader i skyldigheten att ersätta skador å
med fordonen befordrad egendom, som ej tillhör staten eller för vilken
staten ej är ansvarig, torde däremot ej i förevarande mera begränsade sammanhang
böra upptagas till behandling. Ej heller torde nu kunna upptagas
frågan örn beredande för kommunalanställda förare av samma lättnader som
föreslagits för förare av statens motorfordon.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Tiden för författningarnas ikraftträdande torde böra bestämmas till den
1 juli 1939, dock med visst undantag beträffande 2 § trafikförsäkringslagen.
Det inom kommunikationsdepartementet utarbetade förslaget örn införande
av registreringsplikt för lättviktsmotorcyklar innebär nämligen, att sådan
skyldighet skall inträda från och med den 1 juli 1939, men att beträffande
fordon, som före nämnda dag är i bruk och enligt dessförinnan gällande bestämmelser
är att anse såsom lättviktsmotorcykel, nuvarande bestämmelser
fortfarande skola äga giltighet intill den 1 januari 1940. Da försäkringsplikten
är ansluten till registreringen, torde motsvarande övergångsbestämmelse
erfordras beträffande trafikförsäkringen.

I enlighet med vad i det föregående angivits ha inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30
juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,
lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 11 §§ lagen den 10 maj 1929 (nr
77) örn trafikförsäkring å motorfordon samt förordning med vissa bestämmelser
rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap
och traktortåg, som tillhöra elter nyttjas av staten, av den lydelse bilaga1
till detta protokoll utvisar.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till lag
om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik samt lag angående ändrad lydelse
av 2, 3 och 11 §§ lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å
motorfordon måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade förslagen, har här
uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami.

Nr 189.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 189

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 9 mars
1939.

Närvarande:

justitierådet Eklund,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Lawski,

von Steyern.

Enligt lagrådet den 8 mars 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 3 mars 1939, hade Kungl. Majit förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 11 §§ lagen den 10 maj 1929
(nr 77) örn trafikförsäkring å motorfordon.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
revisionsssekreteraren Olof Thulin.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 189-

27

Utdrag av protokollet över jnstitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 10 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social-, kommunikations-.
finans-, jordbruks- och handelsdepartementen anmäler chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 9 mars 1939 avgivna
utlåtande över de den 3 mars 1939 till lagrådet remitterade förslagen
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och lag angående ändrad
lydelse av 2, 3 och 11 §§ lagen den 10 maj 1929 (nr 77) örn trafikförsäkring
åi motorfordon.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslagen utan anmärkning hemställer
föredraganden, att förenämnda förslag ävensom förslag till förordning med
vissa bestämmelser rörande slcadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon,
motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.