Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
1
Nr 182.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om skyddskoppympning m. m.; given Stockholms
slott den 10 mars 1939.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) förordning om skyddskoppympning; samt
2) lag örn upphävande av 128 § strafflagen för krigsmakten
Under Hans Maj:ts
Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Albert Forslund.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 182.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Förslag
till
Förordning
om skyddskoppympning.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Till förekommande av smittkoppsjukdom och dess spridning bör barn ympas
med animalt ympämne (animal vaccin), helst innan det fyllt två år.
Det åligger hälsovårdsnämnder och tjänsteläkare att verka för genomförande
av skyddskoppympning i största möjliga utsträckning.
2 §.
Skyldiga att undergå skyddskoppympning äro:
a) de, som börja tjänstgöring på grund av fast anställning vid krigsmakten;
b)
värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under fredstid; samt
c) de, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet, i den
omfattning Konungen förordnar.
Från ympningsskyldighet, varom under a) och b) stadgas, äger Konungen
föreskriva undantag, där det prövas nödigt ur hälsovårdssynpunkt.
3 §•
Vid inträffad eller hotande smitlkoppepidemi må ympningsplikt påbjudas
i den omfattning, som prövas erforderlig. Beslut därom meddelas av länsstyrelsen
efter medicinalstyrelsens hörande. I beslutet skall angivas den ort
eller det område, där ympningsplikt skall gälla, jämte ympningspliktens omfattning
i övrigt.
Beträffande krigsmakten eller del därav meddelas sådant beslut av vederbörande
chef efter den högsta militära sjukvårdsmyndighetens hörande.
Det åligger tjänsteläkare att, när anledning därtill yppas, skyndsamt göra
framställning angående meddelande av beslut, varom i denna paragraf sägs.
4 §•
Stadgandena i 2 § så ock beslut, vilket meddelats med stöd av 3 §, äga icke
tillämpning beträffande den, som efter början av de närmast föregående fem
kalenderåren här i riket undergått verksam skyddskoppympning, samt ej
heller i fråga om den, som haft smittkoppor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
3
5 §•
Skyldig att undergå ympning vare, även om ympningsplikt enligt 3 § icke
föreligger, den, som kan antagas hava kommit i beröring med viss koppsmittad,
och den, som kommit eller av särskild anledning kan väntas komma i
beröring med någon, som enligt vad här stadgats är ympningspliktig. Beslut
örn ympning meddelas av hälsovårdsnämnden i den ort, där den ympningspliktige
vistas, efter hörande av tjänsteläkaren i orten.
Vad i första stycket stadgas gäller även utlänning, som från främmande land
inkommit i riket för att här söka eller tillträda arbetsanställning, därest det
finnes anledning befara, att smittkoppsjukdom genom honom kan införas
i riket.
Angående observation och isolering av person, som är smittkoppsjuk eller
misstänkes föra koppsmitta, stadgas i epidemilagen.
6 §•
Den, som icke efter början av de närmast föregående fem kalenderåren
här i riket undergått verksam ympning och som icke haft smittkoppor, må
ej vinna anställning eller för egen utbildning börja tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt,
vid den allmänna hälsovården i egenskap av tillsyningsman,
vid lots- eller tullstaten, vid luftfart, i civil tjänst vid krigsmakten eller i polistjänst
och må ej heller inskrivas å sjömanshus.
Har någon blivit anställd, inträtt i tjänstgöring eller blivit inskriven i strid
mot bestämmelserna i första stycket, äge länsstyrelsen, på framställning av
hälsovårdsnämnd eller tjänsteläkare, vid vite ålägga honom att inom viss
tid hava undergått ympning.
7 §•
På skolpliktigt barn, som ej undergått verksam ympning, skall sådan
verkställas av skolläkare eller annan, för ändamålet förordnad läkare, där ej
den, som har vårdnaden om barnet, meddelat förbud däremot. Förbud skall
för att vara gällande i skriftlig form tillställas skolrådet (folkskolestyrelsen),
skolans föreståndare, klassläraren eller ymparen.
Ympning, varom i första stycket sägs, skall, där hinder ej möter, anordnas
en gång varje läsår. Minst fjorton dagar innan ympningen är utsatt
att äga rum skall genom försorg av skolrådet (folkskolestyrelsen) eller föreståndaren
för annan skola än folkskola dels kungörelse därom uppläsas i
församlingens kyrka och intagas i ortstidning, dels ock skriftligt meddelande
lämnas den, som har vårdnaden om skolpliktigt barn, vilket ej undergått
verksam ympning.
8 §•
Ympning må ej verkställas, där det till följd av sjukdom, sjukdomsanlag
eller allmän svaghet hos den, vars ympande ifrågakommit, eller sjukdom
eller sjukdomsanlag i hans omgivning finnes anledning befara, att han eller
annan kommer att lida men därav.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
9 §.
Vid verkställande av ympning skall, till utrönande av dess verkan, ymparen,
med iakttagande av vad i 14 § andra stycket sägs, utsätta tid och plats
för besiktning av den ympade. Besiktning verkställes av ymparen eller annan,
som förordnats att verkställa sådan besiktning. Särskilt förordnad besiktningsförrättare
skall ofördröjligen till ymparen insända bevis om besiktningen
och vad därvid framgått.
Visar sig vid besiktning, att ympningen icke slagit an, och bliver vid förnyad
ympning inom ett år från den förra ympningen verkan enahanda, anses
verksam ympning ändock hava ägt rum.
Den, som ympats med stöd av bestämmelserna i 3 § första stycket eller
5 § första stycket, vare ej pliktig att undergå besiktning.
10 §.
Om ympning och dess verkan enligt företagen besiktning skall ymparen
göra anteckning i särskild ympningsjournal, upprättad enligt formulär, som
fastställes av medicinalstyrelsen.
Uppgift om ympning, som under ett kalenderår verkställts på förut icke
verksamt ympad person, skall före den 10 nästpåföljande januari av ymparen
genom utdrag av ympningsjournalen insändas till pastorsämbetet i den
församling, där den ympade är kyrkobokförd, och har pastorsämbetet att
ofördröjligen i församlingsboken göra anteckning om ympningen och sist
den 31 januari insända utdraget till tjänsteläkaren i orten.
11 §•
Före januari månads utgång skall pastorsämbete till hälsovårdsnämnd insända
förteckning över de barn, som under nästföregående kalenderår fyllt
två år men icke undergått verksam ympning. Hälsovårdsnämnden skall
därefter tillställa den, som har vårdnaden om sådant barn, uppmaning att
låta ympa barnet jämte uppgift om tid och plats för ympning, som enligt
vad i 14 § stadgas skall anordnas för allmänheten. Formulär till sådan
uppmaning fastställes av medicinalstyrelsen.
12 §.
När förteckning upprättas över de barn inom skoldistriktet, vilka under
året inträda i den för skolgång bestämda åldern, åligger det pastorsämbetet
att i förteckningen för varje barn göra anteckning, huruvida barnet undergått
verksam skyddskoppympning.
Sedan förteckningen översänts till skolrådet (folkskolestyrelsen), har detta
att tillställa skola, där i förteckningen angivet barn är intaget, erforderligt utdrag
av förteckningen.
13 §.
Då ympning verkställts enligt 2 § eller med stöd av bestämmelserna i 3 §
på någon tillhörande krigsmakten, skall anteckning om ympningen och dess
Kungl. Maj:ts proposition nr 182. 5
verkan göras i den ympades inskrivningsbok eller däremot svarande handling.
Då i annat fall än nu sagts ympning anordnats av offentlig myndighet
och besiktning verkställts, åligger det ymparen att för varje ympad person
på begäran kostnadsfritt utfärda intyg örn ympningen och dess verkan.
14 §.
I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare åligger
det hälsovårdsnämnden att på lämpligt sätt anordna ympning för allmänheten
och utse ympare.
För befolkningen å landsbygden böra anordnas ympnings- och besiktningsmöten.
Plan för dylika möten skall uppgöras av vederbörande tjänsteläkare
i samråd med hälsovårdsnämnderna och insändes för fastställelse till
förste provinsialläkaren, som förordnar ympare, där sådan ej förordnats
av medicinalstyrelsen, samt i fall av behov särskild besiktningsförrättare.
Hälsovårdsnämnden har att för mötet tillhandahålla lämplig lokal.
För verkställande av ympning å skolbarn enligt 7 § skall, där skolläkare
ej finnes, ympare förordnas beträffande skola i ort, varom i första stycket
här ovan sägs, av hälsovårdsnämnden samt beträffande annorstädes belägen
skola i den ordning, varom stadgas i andra stycket.
Hälsovårdsnämnds beslut enligt första eller tredje stycket skall, utom
såvitt angår Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, genast meddelas
förste provinsialläkaren.
15 §.
Ympning må icke verkställas av annan än den, som äger behörighet att
utöva läkarkonsten.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må, där det finnes nödigt för verkställande
av ympning enligt 3 §, till ympare förordnas medicine kandidat,
som undergått föreskriven kurs i skyddskoppympning. Sådant förordnande
meddelas av medicinalstyrelsen.
16 §.
Tjänsteläkare är skyldig att verkställa ympning inom sitt tjänstgöringsdistrikt
eller huvudsakliga verksamhetsområde, såframt icke medicinalstyrelsen
helt eller delvis befriat honom därifrån och förordnat annan ympare.
Sådan skyldighet åligger dock ej förste provinsialläkare.
För område, inom vilket ympning påbjudits enligt 3 § första stycket, må
på därom gjord framställning medicinalstyrelsen tillfälligt förordna ympare.
Örn förordnande av ympare samt om dennes tjänstgöringsområde och
tjänstgöringstid skall medicinalstyrelsen lämna länsstyrelsen, tjänsteläkaren
och hälsovårdsnämnden underrättelse.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
17 §.
Ympning, som verkställes å ympnings- eller besiktningsmöte eller eljest
på föranstaltande av offentlig myndighet, är avgiftsfri. Till ymparen eller
besiktningsförrättaren utgår för varje ympad eller besiktigad person ävensom
för person, som undersökts för ympning men ej ympats, ersättning av
allmänna medel med belopp, som Konungen bestämmer. Där ymparen eller
besiktningsförrättaren icke är bosatt å orten, äge han därjämte rätt till resekostnads-
och traktamentsersättning av allmänna medel enligt av Konungen
fastställda grunder.
18 §.
Har till följd av ympning uppkommit sjukdom eller skada, som medfört
döden eller varat längre än tre veckor efter dagen för ympningen, må
Konungen, där synnerliga skäl därtill föranleda, bestämma, att ersättning
av allmänna medel skall utgå till den sjuke eller skadade eller, om denne
på grund av sjukdomen eller skadan avlidit, till den som för sitt uppehälle
varit av hans arbete väsentligen beroende. Utan hinder av vad sålunda blivit
bestämt, må Konungen annorledes förordna, när väsentligt ändrade förhållanden
påkalla det.
Om ersättning för sjukdom eller skada till följd av ympning, som verkställts
under militär tjänstgöring, är särskilt stadgat.
19 §.
Beslut, varigenom ympning påbjudits enligt 3 eller 5 §, länder till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.
20 §.
Vägrar den, som enligt 2 § eller 3 § andra stycket är ympningspliktig,
att undergå ympning, äger vederbörande chef det oaktat föranstalta om
ympningens verkställande.
Vid tredska av den, som skall ympas på grund av bestämmelserna i 3 §
första stycket eller 5 §, äger vederbörande ympare hos polismyndigheten
påkalla erforderlig handräckning.
Ympare äger påkalla biträde av polismyndighet för efterspanande av person,
varom i 5 § sägs.
21 §.
Länsstyrelsen har att vaka däröver, att hälsovårdsnämnderna och skolråden
(folkskolestyrelserna) i länet fullgöra vad dem åligger med hänsyn
till skyddskoppympningen, för vilket ändamål länsstyrelsen, där det finnes
av nöden, äger förelägga lämpliga vitén.
22 §.
Rörande tillverkning och tillhandahållande av vaccin samt beträffande
vad ympare och besiktningsförrättare hava att iakttaga skall medicinalsty
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
reisen meddela de allmänna föreskrifter, som erfordras för en ur hälsovårdssynpunkt
betryggande anordning av skyddskoppympningen.
23 §.
Den, som anställer, till tjänstgöring mottager eller å sjömanshus inskriver
någon i strid mot bestämmelserna i 6 §, straffes med böter från och med
fem till och med trehundra kronor.
24 §.
Till dagsböter dömes
a) den, som verkställer skyddskoppympning utan att vara därtill behörig;
samt
b) ympare eller besiktningsförrättare, som vid ympning eller besiktning
eller eljest vid fullgörande av vad honom enligt denna förordning åligger visar
vårdslöshet, oförstånd eller oskicklighet.
25 §.
Förseelse mot denna förordning hör under allmänt åtal. Åtal skall, där ej
målet hör till krigsdomstols behandling, anhängiggöras vid polisdomstol, där
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes,
vid allmän domstol. Åtal för förseelse, som i 24 § b) avses, skall dock alltid
anhängiggöras vid allmän domstol.
26 §.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1940, då lagen den 2 juni
1916 om skyddskoppympning så ock vad eljest i lag eller särskild författning
är stridande mot den nya förordningens bestämmelser skall upphöra att
gälla.
Vitesföreläggande, som givits före den 1 januari 1940 i fall, då så icke må
ske enligt denna förordning, skall vara förfallet, därest vitet icke av underrätt
utdömts före nämnda dag.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Förslag
till
Lag
om upphävande av 128 § strafflagen för krigsmakten.
Härigenom förordnas, att 128 § strafflagen för krigsmakten1 skall upphöra
att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
1 Senaste lydelse se SFS 1916:182.
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
9
Utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 24 februari 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen fråga
om ny författning rörande skyddskoppympning m. m. samt anför:
Inledning.
Huvuddragen av gällande svensk skyddskoppympningslagstiftning.
Gällande lag om skyddskoppympning av den 2 juni 1916, vilken lag åren
1926, 1930 och 1934 undergått vissa ändringar, förpliktar (1 §) envar att till
förekommande av smittkoppsjukdom och sådan sjukdoms spridning undergå
ympning med skyddskoppor (vaccination eller revaccination). Barn skall
undergå sådan ympning senast under det kalenderår, då det fyller sex år
(2 §). Under vissa omständigheter kan dock med ympningspliktens fullgörande
få anstå till en senare tidpunkt. Är barnet boende å ort, för vilken
ympningsmöten skola hållas, och äger sådant möte ej rum under det år, då
barnet fyller sex år (i regel hållas ympningsmöten allenast vartannat år), må
sålunda med ympningen anstå till nästföljande år. Jämväl för det fall att
förordnande om tillfällig suspendering av ympningsplikt meddelas — varom
mera i det följande — inträder en viss förskjutning framåt av tiden för ympningspliktens
fullgörande.
Utöver och oberoende av denna allmänna ympningsplikt beträffande barn
föreligger enligt 3 § skyldighet att undergå ympning (revaccinering) jämväl
i vissa andra fall. Omedelbart på grund av lagens stadgande gäller detta beträffande
1) dem, som börja fullgöra tjänstgöring på grund av fast anställning
bland manskapet vid hären eller marinen [3 § a)]; 2) värnpliktiga, som
börja första tjänstgöring under fredstid för sin utbildning [3 § b)]; samt 3)
den, som intages å tvångsarbetsanstalt [3 § e)]. Härutöver äger emellertid
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
dels Konungen att i den omfattning, som prövas nödvändig, påbjuda ympningsplikt
för värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar [3 § c) ];
dels ock vederbörande hälsovårdsmyndighet att förordna örn ympning av utlänningar,
som inkomma i riket för att söka arbetsanställning, därest myndigheten
finner anledning befara, att smittkoppsjukdom genom dem kan införas
i riket [3 § d) ].
Enligt 6 § är vidare revaccinering föreskriven såsom villkor för vinnande
av anställning i vissa yrken, där behovet av skydd mot smittkoppor är särskilt
framträdande. Sålunda må icke någon, för såvitt han ej förut haft
smittkoppor, inskrivas å sjömanshus, vinna anställning vid tullverket eller
vid den allmänna sjukvården eller vid hälsopolis, efter avlagd medicine kandidatexamen
börja tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt eller antagas till elev vid
undervisningsanstalt för barnmorskor eller vid sjuksköterskekurs utan att
hava i riket undergått vederbörlig skyddskoppympning tre gånger eller någon
gång efter början av de närmast föregående fem kalenderåren.
Vid inträffad eller hotande smittkoppepidemi må slutligen ympningsplikt
påbjudas i den omfattning, som finnes erforderlig. Beslut i sådant avseende
meddelas av länsstyrelsen efter framställning av vederbörande tjänsteläkare
eller hälsovårdsmyndighet, dock att i fråga om truppförband eller del därav
eller flottans station eller flottavdelning beslut meddelas av vederbörande
chef (4 §).
Emellertid upptagas i lagen vissa undantag i fråga om den föreskrivna ympningsskyldigheten.
För den, som förut haft smittkoppor eller vilken undergått
vederbörlig skyddskoppympning här i riket tre gånger eller någon gång efter
början av de senast förflutna fem kalenderåren, föreligger sålunda icke i något
fall ympningsplikt (5 § 1 mom.).
Härutöver föreligga enligt lagen möjligheter dels till individuellt undantagande
från ympning antingen för viss bestämd tid eller över huvud, dels ock
till tillfällig men mera generellt gällande suspendering av ympningsplikten.
Vad beträffar det individuella undantagandet från ympning, så kan detta
i första hand grundas å medicinska skäl. I detta avseende föreskrives (5 § 2
mom.), att från skyddskoppympning skall undantagas den, som vederbörande
ympare finner till följd av sjukdom, sjukdomsanlag eller allmän svaghet kunna
komma att erhålla men av ympningen eller beträffande vilken i sådant
hänseende företes intyg av tjänsteläkare. Föreligger enligt ymparens mening
på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag hos någon i den ympningspliktiges
omgivning anledning antaga, att hälsofara för den ympningspliktige eller annan
skulle uppstå genom ympningen, må vidare undantagande från ympning
medgivas. Undantagande från ympning i nu berörda fall medgives i allmänhet
av vederbörande ympare; dock skall beträffande två kategorier ympningspliktiga
medgivandet utgå från annat håll, nämligen i fråga om militärpersoner
från vederbörande chef och i fråga om personer, intagna å tvångsarbetsanstalt,
från anstaltens direktör. Undantagandet skall avse viss bestämd tid,
högst tre år i sänder, önskas efter det första medgivandet förlängt undantagande,
skall ny undersökning företagas av vederbörande ympare eller nytt
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
11
tjänsteläkarintyg företes. Har ympningspliktigt barn under en tid av minst
tre år varit undantaget från ympning på den grund att det befaras erhålla
men av ympningen och föreligger fortfarande anledning antaga, att sådant
men skall följa, äger medicinalstyrelsen, efter framställning av barnets föräldrar,
förmyndare eller annan, som det åligger hava vård om barnet, för
framtiden undantaga detta från den obligatoriska barnympningen.
Undantagande från ympning kan ock ske av andra än medicinska skäl.
Gällande lag innehåller nämligen i 5 § 3 mom. en s. k. samvetsklausul. Enligt
denna kan barn undantagas från ympning enligt 2 §, därest den, som är ansvarig
för barnets befordran till ympning, säger sig hysa farhåga för att ympningen
skall för barnet medföra ohälsa, som ej är blott tillfällig, samt det tilllika
med hänsyn till av sökanden förebragta omständigheter måste antagas,
att sådan farhåga har sin grund i personlig erfarenhet om något fall av dylik
ohälsa, som han haft skälig anledning anse hava inträffat i samband med
ympning av barn. Önskas undantagande å nu angivna grund, skall därom
göras skriftlig ansökning hos medicinalstyrelsen. Innan ansökning göres,
åligger det sökanden att personligen inställa sig i Stockholm inför Överståthållarämbetet,
i annan stad inför magistraten och på landet hos landsfiskalen
i orten samt förebringa utredning angående skälen för sina betänkligheter
mot ympningen. över vad som förekommit vid sökandens inställelse skall
föras protokoll, och utdrag av detta protokoll skall fogas vid ansökningen.
Finner medicinalstyrelsen vid prövning av ansökning, som rätteligen skett,
sådana skäl icke vara förebragta, att undantagande från ympning må meddelas,
har styrelsen att underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning.
Möjlighet att tillfälligt men mera generellt suspendera eljest bestående ympningsplikt
infördes genom ett år 1930 beslutat tillägg till lagstiftningen (5 §
4 inom.). Tillägget var i första hand föranlett av de erfarenheter, som under
de närmast föregående åren gjorts rörande en viss komplikation till skyddskoppympningen,
den s. k. postvaccinala* encefaliten. För att i görligaste mån
förekomma denna komplikations uppträdande ansågs det bland annat vara
erforderligt, att möjlighet bereddes till inställande av den offentliga skyddskoppympningen
i den utsträckning, som i särskilda fall kunde prövas nödvändigt
ur hälsovårdssynpunkt. Enligt tilläggsstadgandet äger Konungen att
vid inträffad eller hotande epidemi av annan sjukdom än smittkoppor eller
då så eljest prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt förordna, att ympningsplikt
enligt 2 § —- som avser den allmänna barnympningen — skall under
viss bestämd tid icke vara gällande beträffande landet i dess helhet eller
viss del därav samt att revaccinationsplikt för militärpersoner och dem som
intagas å tvångsarbetsanstalt skall föreligga allenast i den omfattning Konungen
bestämmer. Det är att märka, att sådant förordnande allenast medför ett
framskjutande av tiden för ympningspliktens fullgörande. Sedan förordnandet
upphört att gälla, inträder åter skyldighet för dem, som i följd av
detsamma icke ympats, att undergå ympning.
Skyddskoppympning får verkställas endast av legitimerad läkare, dock att
ympning, som påbjudcs vid inträffad eller hotande epidemi, må, därest möj
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
lighet eljest saknas att på ett tillfredsställande sätt ordna densamma, verkställas
av medicine kandidat, som genomgått kurs i ympning (7 §). Envar
civil tjänsteläkare — med undantag av förste provinsialläkare — är pliktig
att vara ympare inom sitt tjänstgöringsdistrikt eller huvudsakliga verksamhetsområde.
Medicinalstyrelsen kan dock medgiva befrielse från denna skyldighet
och skall i så fall förordna annan ympare för distriktet eller området
eller del därav (8 §).
I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare åligger det
hälsovårdsnämnden att på lämpligaste sätt ordna offentlig ympning. Å den
egentliga landsbygden skall ympning, i den omfattning, som befinnes möjlig,
företagas å ympnings- och besiktningsmöten. Dylika möten skola i regel
hållas vartannat år och ympning, som företages vid dem, är kostnadsfri
(12 § och 13 § 1 morn.). Skyddskoppympning skall verkställas med animalt
ympämne; skulle i fråga örn ympning, som påbjudes vid epidemi, animal
vaccin i tillräcklig mängd icke stå till buds, äger dock medicinalstyrelsen
tillåta, att ympning med humaniserat ympämne (från arm till arm) må,
under iakttagande av erforderliga försiktighetsmått, äga rum (9 §). Efter
verkställd ympning skall den ympade besiktigas. Slår vmpningen ej an,
skall den upprepas senast inom ett år därefter. Uppnås ej heller då positivt
resultat, anses vederbörlig ympning ändock hava ägt rum (11 §). Anmälan
örn verkställd ympning å förut ej ympad person skall inom viss tid översändas
till vederbörande pastorsämbete (15 §).
Kontrollen med avseende å ympningspliktens fullgörande, såvitt angår
barn, är förlagd till inträdet i skolorna. I allmän eller enskild skola eller
läro- eller uppfostringsanstalt må icke till undervisning eller vård mottagas
lärjunge, som icke undergått skyddskoppympning elier är därifrån undantagen
(16 §). Brytes häremot, straffes ledamot av styrelse för skolan eller
anstalten eller, om styrelse ej finnes, vederbörande föreståndare med böter
å 5—50 kronor (22 §). Angivna förbud gäller givetvis icke i det fall, att
tillfällig suspendering av ympningsplikten påbjudits för orten och det har
icke heller avseende å folkskolor eller vissa andra skolor, beträffande vilka
intagningsplikt föreligger. Här utövas emellertid kontroll på annat sätt (16 §).
Det åligger vederbörande pastorsämbete att i den förteckning över skolpliktiga
barn, som ämbetet har att varje år uppgöra, införa anteckning, huruvida
barn ympats. Med ledning av denna förteckning skall skolrådet (folkskolestyrelsen)
sist inom en månad efter det barnen intagits i skolan anmana
föräldrar till eller vårdare av barn, vilka ej ympats, att ombesörja, att
ympning sker inom en månad från anmaningen. Därefter skall skolrådet
snarast möjligt till hälsovårdsnämnden överlämna en förteckning å dels
i skolan intagna barn, vilka trots anmaning icke undergått ympning, och
dels sådana skolpliktiga, icke ympade barn, vilka ej intagits i skolan. Hälsovårdsnämnden
har sedermera att övervaka, att ifrågavarande barn befordras
till ympning. — Beträffande inom kommunen bosatta barn äger hälsovårdsnämnden
att medelst föreläggande av vitén, vilka dock ej tillhopa må
överstiga 20 kronor, tillhålla föräldrar eller andra, som äro ansvariga för
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
13
barnets befordran till ympning, att fullgöra sin skyldighet. Leder ej detta
till någon påföljd, kan hälsovårdsnämnden anmäla förhållandet till länsstyrelsen,
som äger att utsätta höjda vitén (21 §). I fråga om barn, som vistas
utom kommunen, äger hälsovårdsnämnden göra anmälan om förhållandet
till motsvarande myndighet å vistelseorten. Av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse
ålagda vitén, varom nyss nämnts, må i händelse av bristande tillgång
till deras gäldande ej förvandlas (26 §). Slutligen innehåller lagen ytterligare
vissa straffbestämmelser — bland annat bötesansvar för ympningspliktig,
som i 3 § a), b) eller d) omförmäles, vilken underlåter att fullgöra
sin ympningsplikt — föreskrift att förseelse mot lagen hör under allmänt
åtal m. m.
Utredning rörande ändring av gällande lag om skyddskoppympning.
1932 års utredning.
1930 års riksdag hemställde (i skrivelse nr 317), att Kungl. Majit måtte
låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida och i
vilken mån utan äventyrande av folkhälsan undantag från ympning enligt
2 § och 3 § a) och b) i 1916 års lag skulle kunna medgivas i större utsträckning
än för det dåvarande vore fallet, samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I anledning härav tillkallades
inom socialdepartementet särskilda sakkunniga, vilka den 8 november 1932
avlämnade betänkande angående skyddskoppympningen (statens off. utredn.
1932: 37). De i betänkandet förordade ändringarna inneburo, bland annat,
att ympning av barn skulle äga rum senast under det kalenderår, då barnet
fyllde två år (2 § första stycket), varjämte vissa lättnader medgåves beträffande
barns undantagande från ympning av medicinska skäl (5 § 2 mom.);
att samvetsklausulen (5 § 3 mom.) skulle utbytas mot ett stadgande, enligt
vilket, om barn varit under tre år på medicinska indikationer undantaget
från ympning, medicinalstyrelsen ägde för framtiden undantaga barnet därifrån
samt medicinalstyrelsen även eljest ägde medgiva sådant undantagande,
därest särskilda omständigheter gå ve anledning därtill; samt att förbudet
i 16 § mot ovaccinerade barns inträde i vissa skolor och uppfostringsanstalter
skulle upphävas.
Yttranden över betänkandet avgåvos av åtskilliga myndigheter och korporationer.
Vad angick den obligatoriska skyddskoppympningen av barn tillstyrkte
det övervägande antalet länsstyrelser, förste provinsialläkare och
förste stadsläkare obetingat ett bibehållande därav. I flertalet övriga yttranden
från sådana myndigheter lämnades de sakkunnigas förslag därutinnan
utan erinran. Från några av dem gjordes emellertid gällande, att tvånget
till bamvaccination vöre eller i vart fall vid genomförande av de sakkunnigas
förslag skulle bliva så illusoriskt, att man kunde ifrågasätta, huruvida
ej en av det allmänna gynnad frivillig vaccination vore att föredraga. I
flera av yttrandena framställdes krav på förnyad, allsidig utredning angående
tvångsvaccinering av barn.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Vaccination sntreci n in gon.
Utredningens tillsättande.
Den 23 februari 1934 begärde dåvarande chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att
inom departementet biträda med behandling av frågan om den nuvarande
obligatoriska barnvaccinationens bibehållande. Departementschefen erinrade
därvid till statsrådsprotokollet om att den fråga, som i 1930 års riksdagsskrivelse
skjutits i förgrunden, avsåge utvidgning av samvetsklausulen.
Rörande denna bestämmelses vara eller icke vara liksom rörande vissa i
1932 års betänkande föreslagna modifikationer i densamma hade meningarna
visat sig alltjämt gå vitt isär. Härom anförde departementschefen vidare:
Karolinska institutets lärarkollegium framhåller, att det hade varit önskvärt,
att de sakkunniga i 1932 års betänkande fullständigare och mera avgörande
utrett frågan om vilka följder en starkt vidgad samvetsklausul, eventuellt
full valfrihet beträffande barnympningen, kunde förväntas medföra.
Enär ett dylikt vidgande av samvetsklausulen skulle vara i det närmaste liktydigt
med ympningstvångets upphävande och frågan därom icke ingått i de
sakkunnigas uppdrag, hade de sakkunniga ansett en dylik utvidgning av samvetsklausulen
jämväl ligga utom ramen för vad det ålegat dem att undersöka.
Helt hade de sakkunniga dock icke kunnat förbigå denna fråga, varvid
de dock, huvudsakligen på grund av vaccinationens obestridliga överlägsenhet
över andra åtgärder till individuellt skydd mot koppsmitta, ansett
sig böra förorda tvångsvaccineringens bibehållande. Lärarkollegiet funne
emellertid, att en under senare år i vårt och andra länder uppträdande följdsjukdom
till vaccineringen, nämligen den postvaccinala encefaliten, vore en
så allvarlig företeelse, att frågan örn samvetsklausulens lydelse knappast
kunde objektivt behandlas, förrän en ny allsidig utredning angående tvångsvaccineringens
betydelse kommit till stånd. Det vore icke uteslutet, att det
relativa skydd, som den nuvarande tvångsvaccineringen medförde, skulle
kunna ersättas med andra åtgärder, framför allt isolering och en på vederhäftig
upplysning örn vaccinationens fördelar och risker grundad frivillig
vaccinering. Erfarenheter från utlandet kunde säkerligen icke utan vidare
överflyttas på vårt land, som genom sitt geografiska läge, sin glesa bebyggelse,
sin fasta sjukvårdsorganisation och sin väldisciplinerade befolkning
intoge en särställning. Innan denna fråga blivit på ett allsidigare sätt belyst,
än som skett i sakkunnigbetänkandet, ansåge sig lärarkollegiet icke kunna
intaga en slutlig ställning till det framlagda förslaget.
Medicinalstyrelsen hänvisar till av de sakkunniga förebragt utredning örn
att ympningsfrekvensen i somliga trakter av landet vore skäligen låg och
avsevärt avveke från vissa andra delar av landet samt anför, att detta till
stor del finge hänföras till brister i kontrollen över skyddskoppympningen.
Att denna kontroll flerstädes inom landet lämnade mycket övrigt att önska,
hade av styrelsen redan tidigare framhållits. Dessa missförhållanden vore
enligt styrelsens mening synnerligen betänkliga. Det olagliga undantagandet
från ympning, som således på sina håll vore vanligt, innebure, att ympskyddet
inom vissa orter genom det år från år växande antalet ovaccinerade
barn i så hög grad minskades, att i händelse av utbrott av smittkoppor överhängande
fara förelåge för utbredd epidemi av sjukdomen, i första hand
bland de o vaccinerade barnen å den ifrågavarande orten men även bland
äldre personer, vilkas vaccination läge längre tillbaka i tiden. Styrelsen
funne det därför ofrånkomligt, att nu berörda missförhållanden gjordes till
Kungl. Maj-.ts proposition nr 182.
15
föremål för en grundlig undersökning i fråga om sin omfattning, orsaker
och verkningar. Vad angår frågan örn skyddskoppympningens bibehållande
säger sig styrelsen för egen del icke hysa någon som helst tvekan i fråga om
det nödvändiga i tvångsvaccineringens bibehållande. Särskilt med hänsyn
till vad karolinska institutets lärarkollegium anfört, har styrelsen emellertid
ansett, att styrelsen icke borde motsätta sig, att en utredning komme till stånd
av frågan, huruvida det skydd, som den nuvarande skyddskoppympningen
medförde, skulle kunna ersättas genom andra åtgärder. Utredningen borde
verkställas genom medicinskt sakkunniga, representerande olika uppfattningar
i fråga om skyddskoppympningens betydelse.
På grund av vad sålunda framhållits i auktoritativa uttalanden från teoretiskt
och praktiskt sakkunnighåll synes frågan, huruvida den obligatoriska
barnvaccinationen bör bibehållas eller eventuellt ersättas med andra åtgärder,
påkalla en mera ingående undersökning. Med hänsyn härtill torde någon
ändring av principiell innebörd i nuvarande lagregler icke böra företagas
och alltså icke heller det föreliggande sakkunnigförslaget i dess principiella
delar för närvarande föranleda någon åtgärd. Skulle den nu förordade undersökningen
leda till det resultatet, att barnvaccinationen icke längre anses
ha den betydelse att den bör bibehållas, saknas uppenbarligen anledning att
överväga ändring i samvetsklausulens avfattning. Därest den obligatoriska
barnvaccinationen finnes böra bestå, torde såväl frågan örn en vidgad samvetsklausul
som övriga med en obligatorisk barnvaccination sammanhängande
spörsmål böra undergå förnyad noggrann prövning. Därvid torde frågan
örn lagstiftningens efterlevnad och de kontrollåtgärder, som kunna anses behövliga
för att trygga en sådan efterlevnad, särskilt uppmärksammas.
Sedan det begärda bemyndigandet lämnats, tillkallades den 26 februari
1934 fem sakkunniga,* 1 vilka antogo benämningen »Vaccinationsutredningen>.
Vaccinationsutredningens lagförslag.
Utredningen har till fullföljande av sitt uppdrag den 28 augusti 1937 avgivit
betänkande med förslag till lag om skyddskoppympning m. m. (statens
off. utredn. 1937: 28).
Å sid. 150—163 i betänkandet har lämnats en historisk översikt över smittkoppepidemier
i Sverige samt svensk lagstiftning och i vårt land företagna
praktiska åtgärder mot smittkoppor. Därefter hava statistiska uppgifter återgivits
å sid. 164—194. Vidare har å sid. 195—245 redogörelse lämnats för
vaccinationsutredningens rundfrågor hos hälsovårdsnämnder, tjänsteläkare
och länsstyrelser. Till nämnda översikt, uppgifter och redogörelse anhåller
jag att få hänvisa.
En översikt över ympningslagstiftning och ympningsfrekvens i främmande
länder har intagits å sid. 246—278 i betänkandet, vartill jag jämväl anhåller
att få hänvisa. Därvid torde särskilt böra uppmärksammas de upplysningar,
som lämnats beträffande Finland, England och Nederländerna.
1 Till sakkunniga utsågos landshövdingen K. E. Tiselius, tillika ordförande, förste provinsialläkaren
G. A. L. Halldén, dåvarande professorn vid karolinska mediko-kirurgiska institutet
I. F :son Holmgren, föreståndaren för statens bakteriologiska laboratorium professorn C. A. Kling
samt ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören O. E. Olovson.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Inom vaccinationsutredningen hava meningarna i huvudfrågan ■— principiell
obligatorisk barnvaccinering eller icke — varit delade. Majoriteten (herrar
Tiselius, Holmgren och Olovson) har framlagt ett förslag till lag örn
skyddskoppympning — vilket torde få såsom bilaga (Bilaga C) fogas vid
statsrådsprotokollet i förevarande ärende — innehållande i huvudsak följande
avvikelser från 1916 års lag:
Barnvaccinationen göres frivillig. Den bör emellertid på allt sätt underlättas
och uppmuntras. Sålunda gives i 1 § anvisningen, att barn till förekommande
av smittkoppsjukdom och dess spridning bör ympas med smittkoppvaccin,
helst innan det fyllt två år, varjämte paragrafen innehåiler
åläggande för hälsovårdsnämnder och tjänsteläkare att verka för ympningens
genomförande i största möjliga utsträckning. Vidare skall enligt 7 §
vaccinering verkställas å ovaccinerade skolbarn, om icke den, som har vårdnaden
om barnet, meddelar förbud däremot.
Övrig i gällande lag föreskriven tvångsvaccination bibehålies i huvudsak
oförändrad. Dock tillägges i 5 § — oberoende av inträffad eller hotande
smittkoppepidemi — ympningsskyldighet för den, som kan antagas hava
kommit i beröring med viss koppsmittad, och för den, som kommit eller
av särskild anledning kan väntas komma i beröring med någon, som enligt
vad sålunda stadgats är ympningspliktig.
Enligt 20 § äger vid vaccinationsvägran av ympningspliktig militär vederbörande
truppförbandschef föranstalta örn ympning och vid tredska av
annan vederbörande tjänsteläkare hos polismyndigheten påkalla erforderlig
handräckning.
17 § föreskriver, att ersättning skall utgå till ymparen jämväl för undersökning
av person i och för dennes ympande, även om ympning av medicinska
skäl icke verkställts, och 18 § stadgar rätt till ersättning i vissa
fall för sjukdom eller skada, som uppkommit till följd av ympningen.
Den i 16 § 3 mom. gällande vaccinationslag föreskrivna kontrollen från
skolmyndighets sida över barnympningspliktens fullgörande ersättes med bestämmelse
i 11 § andra punkten, att hälsovårdsnämnden skall tillställa
den, som har vårdnaden av barn, vilket under nästföregående kalenderår
fyllt två år men icke undergått verksam ympning, uppmaning att låta ympa
barnet jämte uppgift om tid och plats för offentlig ympning.
I samband med förslaget till lag om skyddskoppympning har majoriteten
även upprättat förslag till lag om upphävande av 128 § strafflagen för
krigsmakten. Detta förslag torde jämväl få fogas såsom bilaga (Bilaga D)
till detta protokoll.
Två av utredningens ledamöter (herrar Kling och Halldén), som förklarat
sig icke kunna biträda majoritetens förslag, hava avgivit särskilt yttrande,
innefattande ett av dem utarbetat förslag till lag om skyddskoppympning
jämte motivering för detsamma. Sistnämnda förslag, vilket ävenledes torde
få såsom bilaga (Bilaga E) fogas till detta protokoll, innehåller icke så
stora avvikelser från gällande lag som majoritetsförslaget.
Den obligatoriska barnympningen bibehålies i princip, ehuru den tillbakaflyttas
till senast det kalenderår, då barnet fyller två år. Den s. k.
samvetsklausulen är utformad på så sätt, att, därest någon, som är ansvarig
för barns befordran till ympning, i ansökan till medicinalstyrelsen
örn barnets fritagande från sådan säger sig hysa farhågor för att ymp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
17
ningen skall för barnet medföra ohälsa, som ej blott är tillfällig, medicinalstyrelsen
skall införskaffa utredning i ärendet, samt, om skäl föreligga för
antagandet, att ympningen kan medföra ej blott tillfällig ohälsa, fritaga
barnet från ympning.
Kontrollen över barnympningen föreslås skärpt dels såtillvida, att skolmyndigheterna
avkopplas från denna för deras verksamhet i övrigt tämligen
främmande uppgift, vilken lämnas åt hälsovårdsnämnderna, dels ock
därigenom, att sagda kontroll förlägges till två tidpunkter i barnets liv, nämligen
dels till kalenderåret efter det, då barnet fyllt två år, och dels till barnets
inträde i skolåldern. Till stöd för hälsovårdsnämnderna i deras arbete
föreslås, att de skola äga rätt att göra sig hörsammade genom föreläggande
av vitén.
Som tvångsmedel för lagens efterlevnad upptager reservanternas förslag
böter och vitén, vilka emellertid i full utsträckning skola kunna förvandlas
vid bristande tillgång till deras gäldande.
Reservanterna föreslå samma bestämmelser som majoriteten angående ersättning
till ympare samt för sjukdom eller skada till följd av ympning.
Yttranden över de sakkunnigas betänkande.
Över vaccinationsutredningens betänkande hava utlåtanden avgivits av
kanslern för rikets universitet, som bifogat yttranden av medicinska fakulteterna
vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska medikokirurgiska
institutets lärarkollegium, skolöverstyrelsen, arméförvaltningen,
som bifogat yttranden av chefen för armén samt ett antal underlydande
myndigheter och tjänsteläkare, marin- och flygförvaltningarna, medicinalstyrelsen,
som vid sitt utlåtande fogat yttranden av Sveriges läkarförbund,
svenska läkaresällskapet, svenska stadsläkarföreningen och svenska provinsialläkarföreningen,
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i länen.
Yttrande av förste stadsläkaren i Stockholm har bilagts överståthållarämbetets
utlåtande. Vid respektive länsstyrelsers utlåtanden hava fogats yttranden
av förste provinsialläkarna ävensom förste stadsläkarna i Göteborg,
Malmö och Norrköping samt Jämtlands läns läkarförening. Yttrande över
betänkandet har vidare avgivits av förbundet folkhälsans vänner. Slutligen
hava, såvitt angår 18 § i majoritetsförslaget till lag om skyddskoppympning,
utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, pensionss
ty reisen och statskontoret.
I förevarande sammanhang må omnämnas, att framställningar om upphävande
av vaccinationstvånget inkommit från antivaccinationsföreningar
i Knäred, Markaryd, Falun, Bjursås och Leksand.
Med ledning av de inkomna yttrandena hava de sakkunnigas förslag blivit
föremål för överarbetning inom socialdepartementet. Förslag hava upprättats
till förordning om skyddskoppympning samt till lag om upphävande
av 128 § strafflagen för krigsmakten. Jag övergår nu till en redogörelse
för departementsförslagen och i samband därmed för innehållet i avgivna
yttranden.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 182.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Departementsförslaget till förordning om skyddskoppympning.
Allmän motivering.
Det dominerande principspörsmålet vid förevarande lagstiftningsarbete är,
huruvida den obligatoriska barnvaccinationen bör bibehållas eller icke. I
det närmast följande vill jag beröra vad i sakkunnigbetänkandet och yttranden
däröver ur medicinsk synpunkt anförts i frågan.
Vaccinationens skyddsverkan mot smittkoppor.
V accinationsutredningen.
Utredningens majoritet har till en början konstaterat, att det inom den
medicinska vetenskapen rådde en praktiskt taget enhällig mening om att
en med framgång utförd vaccination lämnade ett till en början starkt, småningom
avtagande skydd mot smittkopporna. Hur stark den genom vaccinationen
åstadkomna oemottagligheten, immuniteten, vore, kunde icke på
förhand beträffande en särskild vaccinerad person med säkerhet bedömas,
emedan växlingarna i detta avseende vore utomordentligt stora. Detta sammanhängde
dels med rent personliga, ärvda eller förvärvade egenskaper,
dels med beskaffenheten hos den använda vaccinen och ympningstekniken,
dels och framför allt med mängden av och smittokraften hos det koppsmittämne,
som vederbörande vid sin beröring med en koppsjuk fått in i sin
kropp.
Efter en redogörelse (sid. 10—15 i betänkandet) för de vanligaste metoderna
att bestämma immunitetens varaktighet har majoriteten sammanfattat
huvudpunkterna av vår kunskap örn vaccinationsskyddet sålunda:
Vaccinationen lämnar med ganska få undantag ett effektivt skydd mot
smittkoppor i 10—15 år. Även därefter äro ganska talrika individer kortare
eller längre tid mer eller mindre starkt skyddade. Om skyddet ej är tillräckligt
för att hindra, att den vaccinerade vid kontakt med en koppsjuk
angripes av sjukdomen, får han densamma i en form, som under i övrigt
lika omständigheter är i samma mån lindrigare som den kvarstående immunitetsresten
är större.
Utredningens minoritet däremot har ansett, att de resultat, som erhållits
vid undersökningar enligt olika metoder (sid. 97—102), berättigade till uttalandet,
att en befolkning, som genomgått framgångsrik vaccination i barndomen,
vore till omkring två tredjedelar skyddad mot insjuknande i klinisk
form av smittkoppor och att betydligt större del vore skyddad mot dödsfall
i denna sjukdom.
Yttranden.
Medicinalstyrelsen anför, att resultatet av den åren 1936—37 genomförda
massvaccinationen i Ryssland (från något tiotusental smittkoppfall under ettvart
av de närmast föregående åren sjönk antalet fall till mindre än 500 år
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
19
1936 och till intet enda fall under första kvartalet år 1937) vore ett exempel
till alla andra på vaccinationens goda effekt mot smittkoppor. Karolinska
institutets lärarkollegium1 anser, att under de sista åren företagna undersökningar
bestyrkte, att skyddet mot smittkoppor av en vaccination i barnaåldern
vöre väsentligt långvarigare än man förut räknat med. En minoritet1
inom kollegiet ställer sig emellertid tvivlande till utredningsminoritetens uppgift,
att en primovaceination i barndomen skulle giva livslång immunitet
mot smittkoppor för två tredjedelar av befolkningen. Länsstyrelsen i Västerbottens
län uttalar såsom sannolikt, att vaccinationen hade viss betydelse såsom
skydd mot smittkoppor men att detta skydd icke bestode någon längre
tid. Förbundet folkhälsans vänner slutligen förklarar, att skyddskoppympningen
visat sig vara ett långt ifrån säkert skyddsmedel mot smittkopporna.
Vaccinationens risker.
Vaccinationsutredningen.
Utredningens majoritet har, under åberopande av innehållet i den vid betänkandet
fogade bilagan E (sid. 372—381), påpekat, att vissa, ehuru utomordentligt
små risker åtföljde vaccinationen. Den enda komplikationen av
egentlig betydelse vore den s. k. postvaccinala encefaliten, en akut inflammation
i centrala nervsystemet.
Med hänvisning till den framställning om postvaccinala encefalitens uppträdande
i Sverige, som återfinnes i bilagan G (sid. 430—447), har majoriteten
konstaterat, att i Sverige under perioden 1924—1936 inträffat 54 fall av
encefalit efter vaccination och att under samma tid utförts över lV2 miljon
vaccinationer. Detta betyder ett encefalitfall på över 29,000 vaccinationer.
Encefalitrisken i samband med vaccination hade sålunda hittills i vårt land
visat sig försvinnande liten. Emellertid måste man också taga hänsyn till
att encefaliten för den som drabbades därav, vore en mycket allvarlig sjukdom.
Av de 54 insjuknade hade 10 dött. Under samma tid hade i
Sverige inträffat 11 fall av smittkoppor, av vilka ett med dödlig utgång. Härav
syntes, att under den period, då encefalitfallen uppträtt, flera personer fått
encefalit efter vaccination och dött därav, än smittkoppor respektive dött
därav. Naturligtvis vöre det en tillfällighet, att just denna period givit ett
för vaccinationsrisken så oförmånligt utslag, och naturligtvis kunde sägas, att
utan barnvaccinationen hade vi haft fler dödsfall i koppor, men överväganden
av nyss antydd art hade nog haft stor psykologisk betydelse under
senare år och ökat motviljan mot vaccinationen.
Angående storleken av faran för encefalitkomplikation i olika åldrar har
utredningsmajoriteten åberopat en undersökning (sid. 62), till vilken jag
anhåller att få hänvisa. Undersökningen synes giva till resultat, att encefalitfallen
i förhållande till vaccinationerna varit något talrikare bland barn
1 När här oell i det följande talas om karolinska institutets lärarkollegium avses en majoritet
inom kollegiet, nämligen professorerna Berven, Strandberg, Lichtenstein, Naeslund, Giertz, Hammarsten,
Wigert, Key, Häggqvist, Olow och Henschen. Minoriteten inom kollegiet utgöres av
professorerna Olivecrona, Antoni, Liljestrand, Bergstrand, Ahlström och G. Holmgren.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
under tre år än över denna ålder. Emellertid har majoriteten framhållit,
att det på grund av det ringa antal fall av denna komplikation, som inträffat
i Sverige, icke vore möjligt att draga ens något så när bestämda
slutsatser.
Utredningsminoriteten har ägnat den postvaccinala encefaliten ingående
behandling (sid. 113—121) och därvid funnit sannolikt, att vi såväl här i
Sverige som i andra länder, från vilka encefalitstatistik förelåge, befunne oss
i den lyckliga situationen, att vi kunde betrakta det postvaccinala encefalitfenomenet
som en passager företeelse. Ännu vore vi dock icke hos oss helt
fria från den postvaccinala encefaliten, och i betraktande av att man i vårt
närmaste grannland Norge hade att räkna med densamma såsom en allvarlig
komplikation till skyddskoppympningen, måste vi vid vårt hygieniska handlande
och vid utformandet av vårt vaccinationsförfarande alltjämt inrätta
oss därefter.
Minoriteten har kritiserat den av majoriteten åberopade undersökningen
örn risken för postvaccinal encefalit i olika åldrar och den slutsats, som dragits
därav, samt förklarat, att de svenska observationerna angående denna
komplikation — liksom de holländska, vilka grundade sig på ett betydligt
större material — vore av det slag, att de utgjorde ett skäl för tillrådandet av
en tidig vaccination (under de två första levnadsåren).
Yttranden.
Medicinalstyrelsen uttalar, att den medicinska sakkunskapen syntes enig
örn. att det stora flertalet barn snabbt återhämtade sig efter vaccinationsfebem
utan kvarstående men. Även om riskerna av en ympning genom
bestämmelserna i 5 § 2 och 4 mom. gällande lag icke kunnat helt och hållet
avlägsnas, hade de dock nedbringats till en synnerligen ringa storleksordning.
Den postvaccinala encefaliten vore dock alltjämt en faktor att räkna med i
vårt land. Styrelsen biträder utredningsminoritetens uppfattning, att risken
för denna komplikation vore minst under de två första levnadsåren. Även
karolinska institutets lärarkollegium anser, att utredningsminoriteten hade
goda grunder för sin åsikt, att en förskjutning till högre ålder av primovaccinationen
skulle öka encefalitrisken. Enahanda uttalande göres av svenska
läkaresällskapet. — Förste provinsialläkaren i Kronobergs lån finner det
sannolikt, att den postvaccinala encefaliten helt skulle kunna elimineras, om
vaccinationerna utfördes under barnens två första levnadsår. — Förste stadsläkaren
i Göteborg förklarar, att risken för ympskador vore i stort sett obefintlig
när ympningen skedde utan den brådska och bristande omsyn, som
vid en massvaccination icke kunde undvikas. — Länsstyrelsen och förste
provinsialläkaren i Jämtlands län samt förste provinsialläkaren i Västmanlands
lån uttala, att den ringa encefalitrisken måste anses vida mindre vägande
än faran av en smittkoppepidemi.
Förbundet folkhälsans vänner förklarar sig vilja erinra örn att även andra
direkta följdsjukdomar till vaccinationen än encefalit uppträtt, såsom svåra
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
21
varbildningar, tuberkulos, barnförlamning, stelkramp, ros, lungsjukdomar,
svår allmän klenhet och nervositet.
I detta sammanhang må omnämnas, att vid årsskiftet 1937—38 dåvarande
chefen för socialdepartementet gjorde en förfrågan hos professorerna i allmän
patologi och patologisk anatomi vid rikets tre medicinska fakulteter
samt hos professorn i allmän hälsovårdslära vid karolinska institutet, huruvida
en eventuellt till 20-årsåldern uppskjuten primovaccination kunde tänkas
medföra större risk för encefalit än en primovaccination i barnaåldem.
Det visade sig, att något bestämt svar på denna fråga icke kunde givas. Dock
syntes sannolikt, att primovaccination av vuxna i varje fall icke innebure
större encefalitrisk än sådan vaccination av barn.
Vaccinationens och övriga skyddsåtgärders roll vid bekämpandet av
smittkopporna.
Vaccinationsutredningen.
Utredningens majoritet har till en början fastslagit, att det för avvärjandet
av en i ett land utbruten smiltkoppepidemi otvivelaktigt vore till betydande
fördel, om landets befolkning vore allmänt vaccinerad.
Majoriteten har därefter (sid. 20 och 21) berört den nu föreliggande faran
för import av smittkoppor till vårt land. Gentemot den från vissa håll anförda
ökade risk i detta avseende, som de tätare och allt snabbare kommunikationerna
mellan Sverige och andra länder medförde, har majoriteten framhållit,
att kommunikationerna sedan många år varit så snabba, att resande
kunnat komma till Sverige från länder, där smittkoppsjukdomen ständigt eller
ofta funnes, på kortare tid än 10—14 dagar, som vöre koppornas inkubationstid.
Trots detta hade någon ökning av smittkoppimporten till vårt land icke
förmärkts. Detta finge sin förklaring främst därav, att samtidigt med kommunikationernas
utveckling energiska åtgärder vidtagits för vaccinationens
utbredning i de länder, där smittkopporna tidigare förekommit i större omfattning.
Ur vår synpunkt gällde detta särskilt Ryssland, varifrån sedan
gammalt den största faran för smittkoppor hotat oss. Majoriteten har i detta
sammanhang förklarat sig anse, att varken hittills vunnen erfarenhet eller på
fakta grundade farhågor för hädanefter ökad smittkoppfara kunde åberopas
som skäl för en från medicinskt håll föreslagen skärpning av vaccinationsplikten,
varigenom en eller flera revaccinationer utöver vaccinationen i barndomen
skulle föreskrivas.
Majoriteten har vidare (sid. 22 och 23) framhållit, att man —- oberoende av
eventuellt förefintliga lagbestämmelser örn revaccination — vid inträffat
smittkoppfall måste förfara på samma sätt som hittills, nämligen i första
hand vaccinera dem, som varit i beröring med den sjuke, de s. k. kontakterna.
Risken för att de koppsmittade redan innan sjukdomen utbrutit sprede
smitta till andra kunde vidare nödvändiggöra vaccination av kontakternas
kontakter. Då det många gånger vore oklart, vilka som varit utsatta för
smitta, kunde det slutligen för säkerhets skull bliva lämpligt att anordna
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
massvaccination. Vaccinationen måste under alla förhållanden kombineras
med isolering av smittkällorna. Som vid andra epidemiska sjukdomar vore
isoleringen även vid smittkoppepidemier utomordentligt betydelsefull. Om
isoleringen kunde utföras tillräckligt snabbt efter ett smittkoppfall, minskades
sålunda risken för en smittkoppepidemi till ett minimum.
Förutsättningen för att de tidigare omnämnda skyddsåtgärderna skulle få
avsedd effekt vore, att sjukdomsfallen upptäcktes tillräckligt hastigt. Då
diagnosen av smittkoppsjukdomen mången gång vore jämförelsevis svår samt
säkerhet och skicklighet däri, icke kunde ernås utan personlig erfarenhet
om ett tillräckligt stort antal fall, har majoriteten framhållit (sid. 24), att ett
lämpligt antal stipendier borde inrättas för att bereda medicine studerande
och läkare tillfälle att studera smittkopporna i de länder, där dessa förekomme.
Slutligen har majoriteten framhållit (sid. 25), att den högre personliga renlighetsstandard,
den bättre förståelsen för innebörden hos och nyttan av
samhällshygieniska åtgärder och den därav ökade beredvilligheten att rätta
sig efter föreskrifter i dylikt syfte, som varit en följd av arbetarklassens höjande
i ekonomiskt avseende under den sista mansåldern, haft det gynnsammaste
inflytande på samhällets hälsotillstånd och för mötandet av uppkommen
smittkoppepidemi spelade en roll, som knappast kunde överskattas.
Utredningens minoritet har angående risken för smittkoppornas införande
i vårt land anmält från majoritetens mening avvikande uppfattning (sid. 94—
97) samt erinrat örn att sjukdomen under efterkrigsåren fem gånger införts
till landet. Att allvarligare följder därav icke uppkommit, finge väsentligen
tillskrivas det lyckliga förhållandet, att befolkningen å orten för sjukdomens
första framträdande varit relativt väl vaccinerad. Minoriteten har uttalat,
att under de år, som förflutit sedan sjukdomen sista gången infördes till oss
(1932), risken för import av smittkoppor till följd av kommunikationernas
utveckling, handelns internationalisering och reselivets intensifiering ingalunda
minskat utan i stället i hög grad ökat. Vidare har minoriteten erinrat
om att införandet till landet av enbart ett enda smittkoppfall kunde betyda
uppblossandet av en hel epidemi samt förklarat, att detta i första hand berodde
på vissa karakteristiska egenskaper hos själva smittämnet, på sjukdomens
spridningssätt, på den mänskliga organismens mottaglighet för sjukdomen,
kort sagt på de förhållanden, som betingade sjukdomens epidemiologi.
Denna har utförligt skildrats i en vid betänkandet fogad utredning (bilaga C,
sid. 344—361) och minoriteten har sammanfattat där vunna resultat sålunda:
Beträffande smittämnet må erinras om dess höga virulens, som medför, att
minimala mängder därav äro tillräckliga för att framkalla svårt sjukdomstillstånd,
ja död, hos de oskyddade. Smittämnets stora motståndskraft mot
yttre åverkan — sol, luftens syre, torka — medför, att det är verksamt länge
efter spridningstillfället, t. ex. genom sänglinne, kläder och dylikt. Dess
ringa storlek tillsammans med det förhållandet, att smittan avsöndras från
och mottages av luftvägarna, är orsaken till att luftsmittan spelar så stor roll
vid smittspridningen, och att den närmaste omgivningen kring den sjuka,
Kungl. May.ts proposition nr 182.
23
särskilt i slutet rum, är bemängd med smittämnet. Att förneka luftsmittans
stora betydelse och att söka överföra koppsjukdomen till osnygghetssjukdomarnas
klass är att icke beakta de senaste årtiondenas forskning på området
och att hävda ett epidemiologiskt betraktelsesätt, som för länge sedan
är övergivet. Den oskyddade individens stora mottaglighet för sjukdomen
är känd sedan århundraden och torde icke förnekas av någon.
På grund av sin tidigare angivna uppfattning angående smittkoppimmunitetens
varaktighet har minoriteten likväl icke ansett behövligt att påbjuda en
eller flera allmännarevaccinationer (sid. 102 och 103).
Liksom utredningsmajoriteten har minoriteten (sid. 106) framhållit nödvändigheten
av att vid hotande smittkoppepidemi tillgripa särskilda åtgärder
för sjukdomens bekämpande, såsom isolering av de sjuka, isolering, ympning
och observation av kontakterna samt eventuellt massvaccination. Av
största betydelse för ernående av gott resultat av dessa åtgärder vore, att sjukdomen
upptäcktes på ett tidigt stadium. Diagnosen vore emellertid svår att
ställa. Största delen av våra läkare saknade därjämte tillfredsställande utbildning
i koppsjukdomens igenkännande och möjlighet att skaffa sig sådan
på grund av sjukdomens relativa sällsynthet hos oss. Slutligen förtjänade
påpekas, att ympningen av kontakterna icke innebure ett säkert skydd mot
insjuknande.
Yttranden.
Karolinska institutets lärarkollegium och svenska läkaresällskapet anse,
att obligatorisk revaccination icke vore nödvändig. Förste provinsialläkaren
i Gävleborgs lån uttalar, att risk för import av smittkoppor kvarstode och
att anledning knappast förelåge, att Sverige före andra länder skulle borttaga
vaccinationsskyddet. Förste provinsialläkaren i Norrbottens län medgiver,
att vaccination vid inträffat smittkoppfall icke kunde undvaras, men
gör gällande, att den å andra sidan icke kunde ersätta ett allmänt vaccinationsskydd.
— Förste stadsläkaren i Malmö framhåller, att den vaccination
av kontakterna, som utredningsmajoriteten tillmätt så stor betydelse, enligt
1930 års sakkunniga och flera utländska forskare icke alltid vore ett säkert
skydd mot insjuknande i smittkoppor. Det vore klart att, om man bevisligen
kunde skydda redan smittade genom vaccination, detta vore ett synnerligen
kraftigt skäl för borttagande av den obligatoriska barnvaccinationen. Majoriteten
hade tyvärr utan diskussion anslutit sig till den tidigare gängse uppfattningen
i denna fråga och förbisett de högst viktiga rön, som under senare
år gjorts angående värdet av kontaktympningen. Förste provinsialläkaren
i Kalmar län förklarar, att svårigheterna vid igenkännandet av smittkoppsjukdomen
alldeles särskilt vore ägnade att ingiva respekt för densamma.
Förste provinsialläkaren i Östergötlands län slutligen understryker vad utredningsmajoriteten
framhållit därom, att tillfälle borde beredas läkare att
genom studier å lämplig utrikes ort förskaffa sig praktisk erfarenhet angående
smittkoppsjukdomens igenkännande.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Olägenheter och risker om tvångsvaccinationen av barn upphäves.
Vaccinationsutredningen.
Utredningens majoritet har påvisat, att en betydande och fortskridande
minskning i barnvaccinationens frekvens på senare år inträtt i vårt land (sid.
16 och 17). Det vore alldeles uppenbart, att denna minskning icke uteslutande
kunde tillskrivas slapphet hos de myndigheter, som hade att övervaka
den obligatoriska barnvaccinationens genomförande. Deras försummelse
härutinnan berodde otvivelaktigt till huvudsaklig del därpå, att stadgandena
om sådan vaccination i ganska stor utsträckning förlorat sitt stöd i den allmänna
uppfattningen, samtidigt som de tvångsmedel vaccinationslagen i sin
nuvarande lydelse erbjöde vore synnerligen ofullkomliga. Motståndet mot
obligatorisk barnvaccination grundade sig dels på tvivel om vaccinationens
skyddsverkan och fruktan för skada av densamma, dels ock vid erkännande
av dess skyddsverkan på tvivel om nödvändigheten ur samhällsintressets synpunkt
av en med tvång genomförd allmän barnvaccination.
Majoriteten har inlett sin utredning angående riskerna av den obligatoriska
barnvaccinationens borttagande (sid. 25—38) med det allmänna uttalandet,
att, örn en smittkoppepidemi uppträdde i ett ovaccinerat Sverige i våra
dagar, vi icke skulle återuppleva de fruktansvärda förhållanden, som vi
kände genom historien. Vidare har anförts:
Att innan vaccinationen upptäcktes och kommit i bruk smittkoppepidemier
skulle kunna få förödande verkningar vore självklart, men även långt senare
och ända till våra dagar hade man icke haft tillnärmelsevis våra nuvarande
möjligheter att effektivt ingripa för att hindra uppkomsten av en epidemi,
när ett koppfall inkommit i landet. Befolkningens smak för renlighet,
de jämförelsevis goda hygieniska förhållandena, den utmärkta organisationen
av vårt hälso- och sjukvårdsväsende, som möjliggjorde isolering av smittokällorna,
uppspårande och isolering av kontakterna och omedelbar vaccination
i vilken utsträckning som helst, alltsammans inom kortaste tid sedan
det första sjukdomsfallet konstaterats, vore lika många grundväsentliga olikheter
mellan nutid och gången tid i förutsättningarna för utbredningen av
en uppkommen smittkoppepidemi.
Upphävandet av bestämmelserna om vaccinationstvång för barn skulle väl
i första hand leda till minskning av det antal barn, som vaccinerades under
de första levnadsåren. Motviljan hos föräldrar mot att låta vaccinera sina
barn, när de vore helt små, hade för närvarande alltför allmän utbredning
för att annat skulle vara att vänta. Då en större eller mindre del av dessa
barn väl icke heller senare komme att vaccineras, skulle också en minskning
av totalantalet vaccinerade biand befolkningen inträda. Storleken av
denna minskning skulle säkerligen mycket bero på vilka anordningar, som
träffades för att underlätta och uppmuntra till frivillig vaccination.
Det är emellertid tydligt, att den minskade vaccinationsprocenten skulle i
stort sett gälla allenast den kvinnliga delen av befolkningen samt den manliga
före 20 års ålder. Män över 20 år, således största delen av de i arbetsför ålder
befintliga och alla äldre, skulle ha ympskydd som nu. Detta är en viktig omständighet,
då det just är männen i de arbetsföra åldrarna, som i första hand
äro utsatta för koppsmitta i epidemiernas början, innan vaccination i nödig
utsträckning hunnit ske. Det bör också ihågkommas, att redan nu kvinnor
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
25
na vöre betydligt sämre ympskyddade än männen, då deras vaccination i regel
ligger 15—-20 år längre tillbaka i tiden än jämnåriga mäns.
Härefter har majoriteten påpekat, att det allmänt ansåges vara en fördel,
att vaccinationen skedde i första levnadsåret eller åtminstone före slutet av
det andra. Och detta av huvudsakligen två skäl. Dels vunnes härigenom för
samhällets skydd mot kopporna att inga åldersklasser vore ovaccinerade, dels
vunnes för individerna att vaccinationsreaktionen bleve så lindrig som möjligt.
Upphävande av den obligatoriska barnvaccinationen skulle emellertid
enligt majoritetens mening icke medföra någon särskild risk, som kunde härledas
ur en eventuell minskning av vaccinationsfrekvensen under de första
levnadsåren. Örn överhuvud taget någon minskning av den förut låga vaccinationsfrekvensen
i fråga om barn i de första levnadsåren skulle komma att
äga rum och huru stor den i så fall komme att bliva, vore frågor, på vilka naturligtvis
intet bestämt svar kunde lämnas. Närmare till hands läge att vänta,
att antalet vaccinationer på barn i skolåldern skulle minskas, vadan riskerna
och olägenheterna härav borde övervägas. Då det långt övervägande antalet
barnvaccinationer ägde rum i skolåldern, skulle en minskning i vaccination
av dessa åldersgrupper utan tvivel betyda en minskning av vaccinationsprocenten,
vilken under förutsättning att vaccinationen av de värnpliktiga, såsom
vaccinationsutredningen föresioge, behölles, skulle gälla hela den kvinnliga
befolkningen och den manliga befolkningen nedanför värnpliktsåldem.
Härigenom skulle samhällets immunitetsskydd mot kopporna försämras.
Majoriteten har vidare erinrat örn att man i förevarande sammanhang
plägade framhålla de häftiga reaktionerna efter en primovaccination vid
vuxen ålder, vare sig denna företoges i samband med värnpliktens fullgörande
eller på grund av inträffad koppepidemi. Detta moment hade tillmätts
så stor betydelse, att man ansett det i och för sig motivera bibehållande av
tvångsvis genomförd barnvaccination. Erfarenheten visade emellertid, att
dessa reaktioner ofta vore starka men ingalunda i den grad, att betänkligheter
mot primovaccination på vuxna föranleddes därav. För frågans bedömande
vore det av vikt att erinra sig, att olika teknik vid utförande av vaccinationen
hade ett betydligt inflytande på reaktionens större eller mindre
styrka. I den vid betänkandet fogade bilagan H (sid. 448—476) funnes ett
exempel härpå från primoympningar på värnpliktiga, vilket vackert belyste,
huru genom lämplig teknik med icke för långa eller för många snitt olägenheterna
av primovaccination i vuxen ålder reducerades till helt måttliga proportioner.
Det vore anledning påminna om, huru jämväl vid revaccination
vissa personer finge starka reaktioner, fullt jämförliga med primoreaktioner,
både i fråga om de lokala hudförändringarnas intensitet och feberns höjd.
I delta sammanhang har majoriteten även berört frågan, huru ett upphävande
av den obligatoriska barnvaccinationen skulle inverka på arméns
krigsberedskap. Då samtliga årsklasser, som varit inkallade till värnpliktstjänstgöring,
alltjämt skulle vara vaccinerade, syntes det majoriteten uppenbart,
att borttagande av tvångsvaccination av barn icke skulle innebära någon
förändring i förevarande avseende.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
I anledning av vad som brukade framhållas därom, att bristande vaccinimmunitet
hos en befolkning vid utbrott av en smittkoppepidemi nödvändiggjorde
massvaccination, har majoriteten förklarat det vara oriktigt att säga,
att upphävandet av tvånget till barnvaccination skulle medföra behov av
massvaccination vid inträffad smittkoppfara. Sådant behov funnes även
med vår nuvarande vaccinationslagstiftning och vore helt beroende av kontrollen
över kontakterna. Hade man förlorat denna kontroll, vilket lätt inträffade,
örn ett smittkoppfall länge förbleve odiagnosticerat i ett tätt befolkat
samhälle, måste massvaccination företagas, hur det än vore med befolkningens
vaccinationstillstånd. Hade man däremot haft full kontroll över
kontakterna och isolerat dessa, så behövdes ingen massvaccination, även om
procenten vaccinerade bland befolkningen vore låg.
Slutligen har majoriteten behandlat frågan, om svårare karaktär hos kopporna
kunde vara att vänta, därest den obligatoriska barnvaccinationen upphörde.
Angående den olika mottagligheten för koppsmitta har majoriteten
funnit uppenbart, att ovaccinerade smittades lättare än vaccinerade, men velat
påpeka, att ju längre tid som förflutit efter vaccinationen desto mindre
bleve skillnaden i detta avseende. Störst bleve skillnaden naturligtvis mellan
de ovaccinerade och dem, som vaccinerats under epidemin. Beträffande
sjukdomens mer eller mindre svårartade karaktär har majoriteten framhållit,
att den bästa mätaren härpå torde vara antalet dödsfall i förhållande till
antalet insjuknade. Av majoriteten förebragt statistisk utredning gåve ej stöd
för uppfattningen, att de förut ovaccinerade, vilkas vaccination skett som ett
led i bekämpandet av en utbruten smittkoppepidemi, löpte större risk för
dödlig utgång av koppsjukdomen än de förut vaccinerade, respektive revaccinerade.
Utredningens minoritet har förklarat (sid. 103), att en smittkoppepidemis
karaktär bestämdes av många olika faktorer. Av stor betydelse vore, huru
lång tid som fått förflyta, innan sjukdomen upptäcktes och innan åtgärder
mot densamma hunne vidtagas. Härvid spelade de diagnostiska svårigheterna
en stor roll. Med den förändring, som kommunikationerna genomgått
under de sista decennierna genom utvecklingen av den motoriserade trafiken,
hade förutsättningarna för kontakternas spridning över stora områden
väsentligen ökats. En smittkoppepidemi, som nu uppkomme under samma
förutsättningar som den i betänkandets bilaga A (sid. 279—324) beskrivna
s. k. Gävleborgsepidemien år 1917 (sid. 299 f.), skulle ej kunna begränsas till
några få landskap, utan redan på grund av reselivets intensifiering få en betydligt
större omfattning. I den mån man kunde döma av de svenska erfarenheterna,
vore redan en förskjutning av diagnosen till sjätte sjukdomsdagen
av allvarlig betydelse. Likväl hade det icke sällan inträffat, att diagnosen
klarlagts först i tredje generationen smittade. Trots detta hade koppepidemierna
i vårt land efter sekelskiftet fått relativt ringa omfattning, och
detta berodde i väsentlig grad på att befolkningen på det hela taget varit
ganska väl vaccinerad. Det läge också i sakens natur, att om av tre expo
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
27
nerade endast den ene sjuknade och denne kanske blott helt lindrigt, epidemien
skulle få betydligt mindre omfattning och ett betydligt långsammare
förlopp än om två av de tre sjuknade eller alla tre. Därtill komme, att i ett
väl vaccinerat land kontakten med den sjuke måste vara relativt intim för
att infektion skulle komma till stånd, medan i ett land, där befolkningen i
större utsträckning saknade immunitet mot sjukdomen, smittan kunde överföras
vid helt flyktig kontakt. I det förra fallet visste man därför i allmänhet
betydligt bättre, var man bade att söka kontakterna, och kunde redan därigenom
mycket lättare hålla epidemien inom rimliga gränser. I det senare
fallet döke fall upp än här än där, utan att man trots det sorgfälligaste arbete
kunde leta ut varifrån smittan komme.
Minoriteten har i detta sammanhang framhållit (sid. 105), att den risk för
sjukdomens införande och utbredning i vårt land, som förelåge under normala
fredliga förhållanden, vore jämförelsevis liten mot vad fallet skulle bliva i
händelse av krigisk konflikt. Detta gällde icke i någon större utsträckning
de stridande härarna själva, vilka numera i största möjliga utsträckning vore
skyddskoppympade, utan fastmer den genom hunger och försakelser försvagade
civilbefolkningen.
Våra kunskaper angående den ålder, i vilken primo vaccinationen lämpligen
bör utföras, har minoriteten (sid. 108 och 109) sammanfattat sålunda:
De allmänna och lokala vaccinala reaktionerna äro svagt uttalade hos
barn under sex månader. Under den följande spädbarnsperioden eller under
första och andra levnadsåret äro de något kraftigare men dock ej i den
grad, att de förorsaka några nämnvärda besvär. Denna period anses därför
vara särskilt tjänlig för primovaccinationens verkställande. Ju äldre individen
är. desto kraftigare uttalad är vaccinationsprocessen. Man ställer sig
därför avvisande till ympning av barn i skolåldern. Individer över 15 år
och vuxna reagera ofta emot vaccinen på ett intensivt sätt. För personer i
högre åldrar, som icke äro anergiska, kan primovmpningen bliva en ganska
allvarlig sak.
Örn den första ympningen blivit företagen med animal vaccin av tillräckligt
hög virulens, hava de revaccinala reaktionerna i ansenlig procent visat
sig mycket lindriga, även om lång tid förflutit från den första ympningen
(minst 20 år).
Minoriteten har vidare uttalat (sid. lil), att av de olika faktorer, som
betingade allmänhetens mången gång fientliga inställning till skyddskoppympningen,
ympbesvären givetvis intoge en ganska framträdande plats. Enligt
minoritetens mening hade 1916 års ympningslag genom den möjlighet
den beredde vårdnadshavaren av barnet att uppskjuta ympningen av detsamma
in på sjunde levnadsåret och i vissa fall ännu längre eller till den
period, då ympbesvären äro mera uttalade, i icke ringa mån bidragit till att
stegra motståndet i vårt land mot skyddskoppympningen. I sammanhang
härmed måste också ses den under de sista 15—20 åren genom det förbättrade
beredningssättet inträdda och eftersträvade stegringen av vaccinlymfans
virulens (jfr bilaga F, sid. 382—429), vilken nödvändiggjorde väljandet
av en lämplig tidpunkt för själva ympningens utförande.
28
Kungl. Majlis proposition nr 182
Yttranden.
Vad till en början angår ympningsfrekvensens sannolika
höjd vid den obligatoriska barnvaccinationens borttagande,
uttala medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund, svenska
provinsialläkarföreningen, länsstyrelserna i Stockholms och Hallands lån,
förste stadsläkaren i Stockholm samt förste provinsialläkarna i Stockholms,
Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Skaraborgs, Västmanlands,
Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, att, om tvånget till
barnvaccination borttoges, ympskyddet med bestämdhet skulle försämras.
Överståthållarämbetet förklarar sig däremot förvänta, att genom lämpliga
åtgärder för befrämjande av frivillig barnvaccination likväl en icke obetydlig
del av befolkningen skulle bliva ympad. Liknande uttalande göres av
förste provinsialläkaren i Kopparbergs län.
Den av de sakkunniga berörda frågan, om det vore tillrådligt
att utsätta sig för risken av en eventuell försämring av
ympskyddet genom den obligatoriska barnvaccinationens
ersättande med frivillig med hänsyn till nu föreliggande
risk för smittkoppepidemier i vårt land, behandlas i ett antal yttranden.
Sålunda uttalar medicinska fakulteten i Uppsala, att den helt anslöte sig
till den av utredningsminoriteten omfattade och motiverade åsikten, att
smittkoppfara alltjämt vore en realitet för vårt land. Man måste alltjämt
räkna med att vårt land kunde hotas av epidemier med stor dödlighet och
komplikationstendens. Sjukdomens stora smittsamhet för ©vaccinerade vore
tillräckligt dokumenterad både tidigare och nu. Fakulteten delade även den
meningen, att det ympskydd, som sedan länge funnits hos vårt folk och
som trots ofullkomligheten i tillämpningen av nu gällande lag dock alltjämt
kvarstode i tämligen vid omfattning, varit en mycket viktig orsak,
troligen den viktigaste, till att de epidemier, som under efterkrigsåren uppträtt
inom vårt land, kunnat begränsas till att omfatta ett relativt fåtal fall
med en låg dödlighetsprocent. Karolinska institutets lärarkollegium och
svenska läkaresällskapet anse uppenbar fara vara förhanden med att undandraga
barnen skydd mot smittkoppsjukdomen, vilken, då den uppträdde,
i hög grad hade karaktär av barnsjukdom. Medicinalstyrelsen, Sveriges
läkarförbund och förste stadsläkaren i Stockholm förklara, att de allt livligare
förbindelserna såväl inom landet som med främmande länder ökade
risken för införande och spridning av koppsmitta — medicinalstyrelsen dock
med tillägg, att smittkoppornas i det närmaste fullständiga utrotande i
Ryssland utgjorde en betydelsefull motvikt mot sagda ökade risk. Medicinalstyrelsen
framhåller vidare, att såväl risken för snabb spridning av koppsmitta
till olika delar av landet som olägenheten av massympning vore betydligt
större i en ovaccinerad än i en väl vaccinerad befolkning. Förste
stadsläkaren i Stockholm tillägger, att risken för smittkoppor i det långa
loppet vore större ju mindre ympskyddet vore och att man icke kunde
räkna med att en ovaccinerad befolkning under flera tiotal år skulle gå
fri från smittkoppor. Förste provinsialläkarna i Värmlands, örebro och
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
29
Norrbottens län uttala, att en hög hygienisk standard på grund av koppornas
stora smittsamhet icke utgjorde samma skydd mot denna som mot
andra sjukdomar. Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län anser däremot,
att de förbättrade hygieniska förhållandena gjort tvångsvaccinationen av
barn mindre nödvändig än förr. Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar, att
förbättringarna i fråga örn hygien och renlighet ännu icke nått alla folklager,
exempelvis ej de lösa arbetare och sjömän, som vid senaste epidemier
varit smittospridare. Förste provinsialläkaren i Kronobergs län inlägger en
bestämd gensaga mot den av utredningsmajoriteten uttalade uppfattningen,
att vår höga hygieniska standard och goda beredskap mot epidemiska sjukdomar
vore ett utmärkt skydd mot smittkopporna. Beredskapen på den
svenska landsbygden vore ingalunda vuxen denna fruktansvärda sjukdom,
i synnerhet icke örn folkets stora massa vore ovaccinerad. Förste provinsialläkaren
i Kalmar län förklarar, att han i motsats till utredningsmajoriteten
hyste de allra största farhågor för att en smittkoppepidemi, som eventuellt
drabbade ett ovaccinerat Sverige, skulle få ett katastrofalt och fruktansvärt
förlopp. Utan ympskyddet skulle nämligen våra möjligheter att bekämpa
en sådan epidemi visa sig otillräckliga. Jämtlands läns läkarförening och
förste provinsialläkaren i sagda län finna uppenbart, att upphävande av den
obligatoriska barnvaccinationen skulle innebära risk för att en eventuell
smittkoppepidemi skulle få större utbredning och häftighet än vad nu kunde
tänkas bliva fallet. Förste provinsialläkaren i Västmanlands län framhåller,
att den viktigaste förutsättningen för effektivt bekämpande av ett
koppfall vore, att smittan från detta mötte immuniteten hos vaccinerade och
sålunda icke hade samma möjligheter till spridning som inom en icke vaccinerad
befolkning. Länsstyrelsen i Västerbottens län förklarar, att den medicinska
sakkunskap, som ville behålla obligatorisk barnvaccination, bortx
såge från betydelsen av de överallt och på olika områden förbättrade förbindelserna,
varigenom alla erforderliga skyddsåtgärder snabbt kunde vidtagas,
samt underskattade våra dagars hälso- och sjukvårdsväsen. Förbundet
folkhälsans vänner säger sig hava grundad anledning förmoda, att
förbättrade hygieniska förhållanden, isolering vid epidemier och skärpta
karantänsåtgärder varit de verksammaste vapnen i kampen mot smittkopporna.
Därtill kunde förbundet icke inse, varför allmän vaccination skulle
anses nödvändig och påtvingas folket i tider, då ingen omedelbar fara för
smittkoppor förelåge.
Angående de olägenheter och risker, som borttagande av
den obligatoriska barnvaccinationen innebure vid krigiska
förvecklingar, anför medicinalstyrelsen, att en då utbruten
smittkoppepidemi med dess anspråk på medicinsk personal och sjukhusutrymmen
skulle kunna tänkas omöjliggöra för sjukvårdsväsendet att
fylla de krav, som ställdes på detsamma för värd av sårade bland annat
genom luftanfall långt bakom fronten, och sålunda bidraga till en katastrof.
Upphävande av tvångsvaccination på barn kunde sålunda förväntas på ett
avgörande sätt minska vår försvarsberedskap. Av samma uppfattning är
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
arméförvaltningen, som till stöd härför ytterligare framhåller, att vid krigsutbrott
stor genomfart och invasion av främlingar — icke minst från länder,
där smittkoppor ofta förekomme — vore ofrånkomlig. En effektiv kontroll,
eventuellt karantän, av dessa skulle möta betydande svårigheter. Landets
egen mobilisering eller redan inträdande i försvarsberedskap skulle
ianspråktaga en stor del av sjukvårdspersonalen och medföra de största svårigheter
för övervakande av olika infektionskällor liksom för verkställande
av erforderlig massympning. Dessa svårigheter och risker berörde landets
hela befolkning men framför allt sammandragna truppförband och personalen
i krigsindustrin. Svenska läkaresällskapet förklarar all erfarenhet
från krigstillfällen utvisa, att civilbefolkningen särskilt under tiden närmast
efter krigsutbrott vore i synnerlig grad hotad av epidemier, varför den ur
försvarsberedskapssynpunkt nödvändiga ympningen i fred icke borde inskränkas
till endast militären. Enahanda synpunkter anföras av förste provinsialläkaren
i Norrbottens län. Militärbefälhavaren på Gotland framhåller,
att en allmänt genomförd vaccinering i barnaåren sannolikt vore av betydelse
som ett led i landets försvarsberedskap.
Till utredning av spörsmålet, i vilken levnadsålder primovaccinationen
orsakar minsta besvär, omnämner svenska läkaresällskapet,
att senaste undersökningar utvisade, att gynnsammaste tidpunkten
finge anses vara omkring halvårsåldern, bland annat med hänsyn
till att flertalet barn vid denna tid ännu åtnjöte naturlig uppfödning och att
den psykiska inverkan på barnet då vöre mindre än senare. — Ett flertal
militärläkare förklarar sig hava iakttagit mycket kraftigare reaktioner vid
primovaccination av värnpliktiga än vid revaccination. Medicinska fakulteten
i Lund framhåller, att man i samma mån som vaccinationen i barnaåldem
försummades måste räkna med väsentligt större besvär av vaccinationen
inom de befolkningsgrupper, för vilka obligatorisk vaccination vid vuxen
ålder föreskreves. Sveriges läkarförbund finner det icke försvarligt att å ena
sidan plädera för slopande av obligatorisk barnvaccination och å andra sidan,
med kännedom örn de väsentligt större riskerna för komplikationer vid
primovaccination å vuxna, förorda bibehållande av obligatorisk vaccination
av värnpliktiga. Svenska läkaresällskapet samt förste provinsialläkarna i
Gotlands och Västmanlands lån påpeka, att de ympningspliktiga genom primovaccinationens
förläggande till skolåldern eller senare skulle utsättas för
onödiga lidanden och risker. Förste provinsialläkaren i Stockholms län anser,
att utredningsmajoriteten alltför mycket bagatelliserat olägenheterna av
primovaccination av vuxna. — Den tidigare omnämnda minoriteten inom
karolinska institutets lärarkollegium erinrar däremot om att de senaste årens
förbättrade ympteknik väsentligt reducerat de besvär, vaccinationen medförde.
Gentemot vad utredningsmajoriteten anfört angående tillgripande av
m a s s v a c c i n a t i o n såsom skyddsmedel mot smittkopporna
framhålla medicinska fakulteten i Uppsala och förste stadsläkaren i Stockholm,
att massvaccination i förening med isoleringsåtgärder vid verklig smitt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
31
koppfara kunde bliva otillräcklig, om befolkningen vid epidemins utbrott
i stor utsträckning saknade ympskydd. Förste stadsläkaren i Malmö finner
behovet av massvaccination i händelse av smittkoppfara icke vara så stort
under nuvarande förhållanden som vid slopande av den obligatoriska barnvaccinationen.
Statistiska uppgifter.
I förevarande sammanhang torde följande siffersammanställning angående
skyddskoppympningen i riket åren 1927—1937 (med undantag av revaccinationer
inom armén och flottan) vara av intresse.
Å r |
Levande födda |
A. Vacci-nation1 |
B. Re vacci-nation2 |
Ympade |
1927.................... |
102,368 |
64,168 |
2,766 |
62.6 |
1928.................... |
97,847 |
79,088 |
1,979 |
80.8 |
1929.................... |
98,451 |
65,517 |
2,337 |
66.5 |
1930.................... |
92,615 |
55,145 |
1,388 |
59.5 |
1931.................... |
94,200 |
55,122 |
1,195 |
58.5 |
1932 4 .................. |
91,004 |
87,666 |
178,480 |
96.3 |
1933.................... |
89,733 |
55,091 |
1,093 |
61.4 |
1934.................... |
84,881 |
55,468 |
1,750 |
65.8 |
1935.................... |
85,036 |
55,339 |
1,677 |
65.1 |
1936.................... |
85,902 |
67,131 |
13,491 |
78.1 |
1937.................... |
89,942 |
54,208 |
1,957 |
63.1 |
Bör tvångsvaccination av barn bibehållas eller ej?
Sedan i det föregående en kortfattad redogörelse lämnats för den inställning
till förevarande spörsmål ur medicinsk synpunkt, som kommit till uttryck
i sakkunnigbetänkandet och yttranden, övergår jag nu till behandling av
principfrågan, huruvida den obligatoriska barnvaccinationen bör bibehållas
eller icke.
Vaccinationsutredningen.
Utredningens majoritet har — under hänvisning till sina uttalanden under
närmast föregående rubrik — förklarat (sid. 36), att man med fullt erkännande
av de ökade svårigheter för bekämpandel av en smittkoppepidemi,
som en mindre genomförd allmän vaccination utgjorde, dock måste bestämt
avvisa den förenkling av problemen, som toge sitt uttryck i meningen, att
möjligheterna att bekämpa en smittkoppepidemi vore proportionella mot
procenten vaccinerade personer bland befolkningen. Det hade visat sig, att
1 Antal personer, som fullgjort ympningsplikt.
2 Utförda ympningar på förut med framgång ympade.
8 Ympade (grupp A) i % av föregående år levande födda.
4 De höga siffrorna i grupperna A och B äro föranledda av den massvaccination inom Malmöhus,
Kristianstads och Blekinge län, som vidtogs i anledning av i början av året inträffade fall
av smittkoppor.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
även den bäst genomförda vaccination icke räckte till, om åtgärderna för
isolering och vaccination av kontakter m. m. i epidemins början icke genomfördes
med tillräcklig omsorg och kraft, samt att däremot, om detta skedde,
man även i en dåligt vaccinerad befolkning kunde hastigt nog behärska epidemin.
Majoriteten har för sin del kommit till den uppfattningen, att det
icke mot den obligatoriska barnvaccinationens avskaffande, även om detta
skulle medföra ett avtagande av vaccinationsindex bland befolkningen, kunde
åberopas avgörande medicinska skäl.
Majoriteten har emellertid påpekat (sid. 18), att det vid bedömandet av
denna vanskliga fråga ej finge förbises, att densamma icke uteslutande vore
av medicinsk natur. Även de som vore övertygade om den rent medicinska
nyttan av en allmän vaccination måste överväga, om det särdeles ömtåliga
ingripande i den personliga friheten, som tvångsvaccination av barn innebure,
alltjämt vore påkallat av tillräckligt vägande skäl samt om ifrågavarande
tvång överhuvud taget för närvarande kunde genomföras i vårt land.
Härom har ytterligare anförts:
Även en på okunnighet beroende vaccinationsskräck bör icke utan trängande
skäl ytterligare upphetsas genom att föräldrar, som hysa sådan skräck,
tvingas att låta vaccinera sina barn. Men även inom den mera upplysta föräldraopinionen,
vilken fullt inser vaccinationens betydelse som skydd mot
smittkoppor, finnes en ganska utbredd obenägenhet att underkasta sig en
tvångsvis genomförd barnvaccination. Anledningen till denna motvilja är
uppenbarligen dels att ett ingrepp av denna art på ett barn lätt kan förefalla
föräldrar motbjudande, särskilt då en viss, om än mycket ringa, risk för
skadeverkningar uppenbarligen finnes, dels ock att man har svårt att inse,
att under nuvarande förhållanden beträffande våra försvarsmöjligheter mot
smittsamma sjukdomar och i betraktande av de i landet inkommande smittkoppfallens
stora sällsynthet, det verkligen kan anses nödvändigt att tvångsvis
genomföra en allmän barnvaccination. Tydligen har denna motvilja
mycket förstärkts genom uppträdande av den postvaccinala encefaliten.
Denna har i vissa andra länder uppträtt i så pass stor utsträckning, att t. ex.
Holland därav funnit sig föranlåtet att i realiteten upphäva den obligatoriska
barnvaccinationen.
I detta sammanhang har majoriteten erinrat om att smittkoppor icke
vore den enda sjukdom, mot vilken vi kunde skydda oss genom i förväg
utförd vaccination. En sådan preventiv immunisering, som längre eller
kortare tid gåve betydande skydd, kunde utföras även mot t. ex. tyfoid, difteri,
scharlakansfeber och mässling, vilka sjukdomars skadegörelse i vårt
land numera vore ojämförligt större än smittkoppornas. Dock torde ingen
vilja befordra allmän användning av dessa immuniseringsmetoder på andra
vägar än genom intensiv upplysning om de fördelar, som en skyddsvaccination
medförde.
Efter övervägande av alla de synpunkter, som kunde läggas på frågan, har
majoriteten funnit skäl föreslå upphävande av tvånget
att vaccinera barn. Majoriteten hänvisar härvid (sid. 36) till att åtskilliga
av Europas främsta kulturländer, nämligen England, Holland och
de tyska delarna av Schweiz, icke hava tvångsvis genomförd barnvaccination,
Kanal. Majlis proposition nr 182.
33
.samt att detta förhållande ej lett till oroande följder. I England hade väl
vissa år antalet koppfall varit betydligt, men deras karaktär hade varit så
lindrig och dödligheten så ringa, att man icke funnit sig därav föranledd
till ändring i kopplagstiftningen.
Majoriteten har emellertid förklarat, att med hänsyn till den obestridliga
nytta vaccinationen medförde genom underlättande av bekämpandet av importerad
koppsmitta, allt borde göras för att uppmuntra till frivillig barnvaccination.
Härvidlag torde mödra- och barnavårdscentraler kunna uträtta
mycket i fråga örn ympningen av småbarn. Därjämte torde det vara nödvändigt
att också genom lämpliga anordningar uppmuntra till allmän ympning
i skolorna av de barn, som icke förut vaccinerats. Ehuru lämpligaste tidpunkten
för ympning vore, innan barnet fyllt två år, funnes enligt majoritetens
mening ingenting att invända mot ympning i skolåldern.
Majoriteten har vidare (sid. 38) berört frågan, huruvida och i vad mån
vaccinationsfrekvensen i landet skulle komma att sjunka efter borttagandet
av tvånget till barnvaccination, samt ansett det klart, att utvecklingen i detta
avseende komme att väsentligen bestämmas av åtgärderna för uppmuntran
till barnvaccination. Utformades föreskrifterna härom klokt och praktiskt
och handhades de med intresse för uppgiften, torde det vara mycket möjligt,
alt barnvaccinationen i längden icke komme att avtaga utan tvärtom ökas.
.Sannolikt komme också uppträdandet av smittkoppfall att verka reglerande,
så att den frivilliga vaccinationen ökades under perioder, då smittkoppfallen
ökades, och minskades, då dylika icke på länge förekommit.
Majoriteten har härjämte under rubriken »juridiska synpunkter» anfört
(sid. 38—51), bland annat:
Om än olika meningar kunna råda angående lämpligheten ur rent medicinsk
synpunkt av den obligatoriska barnvaccinationens avskaffande, kan
dock näppeligen någon förneka, att den gällande vaccinationslagstiftningen
är synnerligen ofullkomlig i rättsligt avseende och allt annat än ägnad att bidraga
till stärkande av aktningen för samhällsordningen och lydnaden för
lagarna.
Det måste i sådant hänseende verka skadligt, att en i lag fastställd skyldighet
i stor utsträckning, på några orter nästan helt, försummas. Och då på
grund härav det åsyftade målet, folkets någorlunda fullständigt genomförda
immunisering mot smittkoppsjukdomen, ändock icke nås, måste man än mera
behjärta deras ställning, som personligen äro övertygade örn eller åtminstone
befara, att vaccinationen kan skada deras barn, men ändock av laglydnad eller
genom lagens tvångsmedel bringas att vaccinera dem. Alt för närvarande
detta tvång på grund av mindre effektiva lagbestämmelser och slapp kontroll
icke i större utsträckning genomföres är, såsom nyss framhållits, från rättsordningens
synpunkt uppenbarligen alt beklaga, även om anledningen väsentligen
är att finna däri, att de gällande lagbestämmelserna icke äga tillräckligt
stöd i den allmänna uppfattningen.
Sedan majoriteten omnämnt, att de, som påyrkat eller ifrågasatt en lindring
i det nu stadgade vaccinationstvånget, ofta tänkt sig denna kunna ske
genom en utvidgning eller »uppmjukning» av den s. k. samvetsklausulen i
5 § 3 moni., har anförts:
Hiliana till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 132. 3
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
Enligt majoritetens uppfattning är det icke möjligt att genom någon ytterligare
uppmjukning av den gällande så irrationella samvetsklausulen tillförsäkra
vårdnadshavare!! hänsyn för hans betänkligheter mot barnets vaccinering.
Det finnes logiskt blott två raka vägar att välja emellan: antingen — om
så anses nödigt för befolkningens skyddande mot smittkoppfaran — medgiva
undantag från ympningstvånget endast på medicinska indikationer och således
helt borttaga samvetsklausulen eller efter Englands föredöme medgiva
frihet från ympningstvånget, så snart vårdnadshavaren hyser eller, rättare
sagt, i föreskriven ordning förklarar sig hysa allvarliga betänkligheter mot
barnets ympande. Den förstnämnda vägen är, även örn den skulle anses
socialmedicinskt riktigast, praktiskt oframkomlig på grund av den ståndpunkt
i frågan, som riksdagen upprepade gånger intagit och säkerligen fortfarande
kommer att intaga. Den senare innebär i själva verket ett avskaffande
av ympningstvånget för barn och leder konsekvent till att principstadgandet
om sådant tvång utmönstras ur lagen.
Majoriteten har vidare anfört, att den nuvarande vaccinationslagstiftningen
icke blott med hänsyn till samvetsklausulen vore otillfredsställande i rättsligt
hänseende. Såsom en allvarlig oegentlighet måste ock anmärkas det förhållandet,
att lagen i princip stadgade skyldighet alt vaccinera barn men icke tillhandahölle
erforderliga tvångsmedel för genomförande av detta bud. Nuvarande
tvångsmedel vore böter i vissa fall, varom stadgades i 16 § 1 mom. och
22 §, samt vite för vårdnadshavare för barn, som underläte att vaccinera barnet.
I händelse av bristande tillgång till gäldande av sådant vite kunde detsamma
emellertid icke förvandlas.
Enligt majoritetens åsikt hade genom detta förbud mot vitesförvandling det
lagliga tvångsmedlet både principiellt och praktiskt försvagats på ett sätt, som
icke vore förenligt med bibehållande av den obligatoriska vaccinationen av
barn. Skulle man bibehålla obligatorisk barnvaccination, vore det enligt
majoritetens uppfattning nödvändigt att åter göra ifrågavarande vitén förvandlingsbara,
åtminstone i den omfattning, som den nya lagen om verkställighet
av bötesstraff stadgade. Men det vore icke sannolikt, att statsmakterna
skulle finnas villiga att så snart ändra mening i detta avseende. Häri såge
majoriteten ytterligare ett skäl mot den obligatoriska barnvaccinationens bibehållande.
Utredningens minoritet har i betänkandet (sid. 122 och 123) behandlat frågan,
örn man för att skapa den enligt minoritetens mening nödvändiga förutsättning
för att kunna kväva en smittkoppepidemi i dess linda, som förhandenvaron
av ett allmänt gott ympskydd hos befolkningen vore, måste bibehålla
den obligatoriska barnvaccinationen eller om man hade utsikt att på
frivillighetens väg få barnympning genomförd i tillräcklig omfattning. Därvid
har minoriteten kommit till den uppfattningen, att ett borttagande av
ympningstvånget ovillkorligen skulle resultera i en kraftig tillbakagång av
vaccinationsfrek vensen.
Minoriteten har ägnat majoritetens förslag att borttaga den obligatoriska
barnvaccinationen ingående granskning (sid. 124—131) och därvid i huvudsak
framhållit följande.
Även örn smittkoppfaran för ögonblicket icke hotade vårt land, kunde dock
Kunni. Maj.ts proposition nr 182.
35
hotet komma, när vi minst anade det. Bekämpandet av denna farsot måste
därför inrikta sig på framtiden. Då ett accepterande av majoritetsförslaget
i förevarande del tämligen snart skulle resultera i en ytterligare sänkning av
ymptillståndet och därmed i ett försvagande av det allmänna skyddet mot
smittkoppor, bleve det nödvändigt att efter engelskt mönster anordna särskilda
koppsjukhus och att vid hotande smittkoppfara företaga ympningar i avsevärt
större omfattning än eljest. Dessa anstalter komme givetvis att medföra
ökade utgifter och minoriteten har därför ifrågasatt, örn det ej ur statsfinansiell
synpunkt skulle .ställa sig betydligt fördelaktigare att gå in för ett
bibehållande av den obligatoriska barnympningen men med införande av
vissa modifikationer i lagen, vilka grundade sig på vetenskapens nuvarande
ståndpunkt och som skulle möjliggöra de för smittkoppbekämpandet nödiga,
lämpligaste, säkraste och lättast genomförbara administrativa åtgärderna. Ej
heller kunde man helt bortse ifrån den rubbning i samhällsmaskineriet, som
ofelbart bleve en följd i och nied igångsättandet av massympningar i mer eller
mindre stora delar av landet och som betingades därav att under sådana
omständigheter en viss procent av de arbetsföra individerna, som nu för första
gången komme att stå under inverkan av vaccinvirus, en eller annan dag bleve
urståndsatt att sköta sina vanliga sysslor. Bleve därtill Sverige i sin helhet
eller blott till vissa delar enligt 1926 års sanitetskonvention smittoförklarat
med ty åtföljande rubbningar i den inhemska samfärdseln eller i våra kommunikationer
med utlandet till lands, till sjöss och i luften, kunde följderna
för landets ekonomi lätt antaga katastrofal omfattning. Förevarande spörsmål
borde emellertid betraktas även ur internationell synpunkt och minoriteten
har då såsom exempel valt förhållandena i England, där sedan över 30 år
praktiskt taget frivillig vaccination och därmed låg ympningsfrekvens rådde.
Visserligen hade i England varje år intill senaste tid rapporterats ett större
eller mindre antal koppfall av den svårare typen samt under åren 1922—35
en särskild smittkopptyp av mycket lindrig karaktär förekommit endemisk
men man hade dock lyckats jämförelsevis gott värja sig mot de svåra smittkopporna.
Detta finge tillskrivas — förutom ett snabbt vidtagande av de vanliga
skyddsåtgärderna mot smittkoppar — att England genom sitt insulära
läge lättare kunde förhindra att importerade smittor — generellt taget — vunne
fotfäste i landet samt att de kontinentalstater, som läge mellan Ryssland
i öster och England i väster, med sin höga ympningsstandard hittills bildat
en god immunitetsbarriär, av vilken sistnämnda land säkerligen profiterat. —-Även för den enskilde individen vore det av betydelse, vilket smittkoppympningsförfarande
som komme att lagfästas. Antagligt vore, att ympningsfrekvensen
vid frivillig vaccination bleve lägst inom de samhällsklasser, som till
följd av trångboddhet och andra dåliga hygieniska förhållanden vore särskilt
utsatta för smittkopprisk. Under massvaccinationens panikstämning vid inträffat
smittkoppfall bleve ympskadorna långt talrikare än de bcbövt bliva,
örn ympningen företagits under normala förhållanden, och att döma av hittills
vunnen erfarenhet hade man vid massvaccination att emotse ett ökat uppträdande
av den postvaccinala encefaliten.
36
Kunni. Maj:ts proposition nr 182.
För egen del föreslår minoriteten, att tvångsvaccinationen
av barn skulle bibehållas men att den i lagen föreskrivna
senaste ympningsåldern skulle tillbakaflyttas från det kalenderår, då
barnet fyller sex, till det, då barnet fyller två år.
Yttranden.
Till en början förtjänar påpekas, att förevarande fråga, örn den obligatoriska
barnvaccinationen bör bibehållas eller icke, är av den betydelse för
hela lagstiftningsspörsmålet, att biträdande av den ena eller den andra inom
utredningen hävdade meningen i frågan mestadels är liktydigt med ett principiellt
tillstyrkande av majoritetens respektive minoritetens hela lagförslag.
Majoritetens förslag att tvångsvaccinationen av
barn skall upphävas tillstyr k e s eller lämnas utan
erinran i åtskilliga yttranden. Sålunda uttalar sig länsstyrelsen i Västerbottens
län för att majoritetsförslaget upphöjdes till lag, då det syntes överensstämma
med allmänna rättsmedvetandet och ur medicinska synpunkter
vara utan våda. Förbundet folkhälsans vänner icke endast tillstyrker
borttagandet av den obligatoriska barnvaccinationen utan vill även lätta på
bestämmelserna angående ympningstvånget för värnpliktiga. Den tidigare
nämnda minoriteten inom karolinska institutets lärarkollegium anser, att majoritetsförslaget
vore väl motiverat och ägnat att under fredstid giva landet
tillräckligt skydd mot hotande smittkoppepidemier samt att det icke äventyrade
försvarskrafternas effektivitet i händelse av mobilisering. Överståthållarämbetet
förklarar sig icke hava anledning avstyrka förslaget örn upphävande
av den obligatoriska barnvaccinationen och länsstyrelsen i Västmanlands
län finner sagda tvångsvaccination icke längre vara av behovet påkallad.
Även länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län ansluta sig principiellt
till majoritetsförslaget men framhålla, att man på allt sätt borde verka
för frivillig barnvaccination. Chefen för övre Norrlands trupper forida
rar, att ur militär synpunkt andra principiella erinringar icke kunde riktas
mot majoritetsförslaget än att vid frivillig barnvaccination primo vaccina tionerna
av värnpliktiga och därmed sjukdagarna under värnpliktstjänstgöringen
skulle öka i antal, vilket skulle vålla allmän nedgång i utbildningsresultatet.
Vaccinationen av värnpliktiga borde därför förläggas till inskrivningsf
örr ät hången. Länsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus samt Kopparbergs län ävensom förste provinsialläkarna i
Östergötlands, Hallands samt Göteborgs och Bohus län förorda borttagande
av den obligatoriska barnvaccinationen främst med hänsyn till svårigheterna
att åstadkomma allmän efterlevnad av gällande bestämmelser härom. Enahanda
inställning till frågan intager länsstyrelsen i Blekinge län — under uttrycklig
förutsättning1 dock, att vissa ändringar i majoritetsförslaget genomfördes.
Sålunda föreslår länsstyrelsen bestämmelser, att av den vårdnads
1
Länsstyrelsen uttalar, att minoritetsförslaget vore att föredraga framför majoritetsförslaget i
oförändrat skick.
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
37
havare, som underläte att befordra barn till vaccination, innan detta uppnådde
två års ålder, skulle uttagas en till sitt belopp skäligen avvägd engångsavgift
(»vaccinationsskatt», förslagsvis fem kronor). -— Majoritetsförslagel
tillstyrkes vidare av länsstyrelsen i Skaraborgs län och förste provinsialläkaren
i Kopparbergs län med tvekan samt av länsstyrelsen i Kronobergs län
med största tvekan. Förste stadsläkaren i Göteborg ställer sig icke helt avvisande
lill borttagande av barnympningstvånget men erinrar örn de åtgärder,
som måste vidtagas vid en smittkoppepidemi, då ympskyddet vöre dåligt,
såsom massvaccination, upprättande av koppsjukhus och inställande av
sjöfarten. Bleve situationen oss ändock övermäktig, finge vi återgå till vaccinationstvång.
Skolöverstyrelsen samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands
och Örebro län förklara, att de icke kunde intaga någon bestämd
ståndpunkt i principfrågan, då de icke hade tillräcklig
medicinsk sakkunskap. Sistnämnda länsstyrelse anser emellertid, att intetdera
förslaget borde läggas till grund för lagstiftning, utan förordar, att
frågan måtte göras till föremål för ny utredning.
I flertalet yttranden tillstyrkes utrednings minoritetens
förslag att gällande barnympningstvång skall bibehållas
men tillbakaflyttas til! det kalenderår, under vilket barnet fyller
två år. Yttranden av detta innehåll föreligga från karolinska institutets lärarkollegium
(dess majoritet), armé-, marin- och flygförvaltningarna, cheferna
för rikets arméfördelningar, militärbefälhavaren på Gotland, Sveriges läkarförbund,
svenska läkaresällskapet, svenska stadsläkarföreningen, länsstyrelserna
i Stockholms, Jönköpings, Hallands, Älvsborgs, Gävleborgs och Västernorrlands
län, förste stadsläkaren i Stockholm, förste provinsialläkarna i
Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads,
Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt fördelningsläkaren
vid IV arméfördelningen. Karolinska institutets lärarkollegium och
svenska läkaresällskapet framhålla, att med borttagande av den obligatoriska
barnvaccinationen den kvinnliga befolkningen samt den manliga ungdomen
före värnpliktsåldern bleve oskyddad, i den mån frivillig vaccination icke utfördes.
Härav skulle följden bland annat bliva, att den medfödda immunitet
via modern, med vilken man hade grundad anledning räkna, skulle i stor utsträckning
ödeläggas. Arméförvaltningen motiverar utförligt sitt ståndpunkttagande
samt framhåller, att en siffersammanställning från ympningarria
vid armén Vio 1934—co/o 1937 utvisade, att primoympning av värnpliktiga
som regel medförde långt större subjektiva och objektiva besvär och på
grund härav drabbade utbildningsarbetet med större tidsförlust än revaccination.
Arméförvaltningen beräknade, att en efter utredningsmajoritetens
riktlinjer ändrad skyddskoppympning skulle medföra en sex gånger så stor
förlust av utbildningsdagar som för närvarande, d. v. s. höja antalet sjukdagar
i anledning av vaccination från ungefär 5,000 lill ungefär 30,000. För
-
38
Kungl. Majlis proposition nr 182.
läggande av den obligatoriska ympningen till inskrivningsförrättningen förkastades
på grund av organisatoriska svårigheter och ekonomiska konsekvenser,
föranledda av den längre tid förrättningen därigenom skulle taga. Härtill
kornme, att övervakandet av ympningsresultaten skulle omöjliggöras eller
åtminstone mycket försvåras. Av bland annat sistnämnda anledning vore ej
heller lämpligt att verkställa ympningen vid de värnpliktigas utryckning från
truppförbanden. Även marin- och flygförvaltningarna, chefen för armén,
cheferna för rikets arméfördelningar, militärbefälhavaren på Gotland, fördelningsläkaren
vid IV arméfördelningen och förste provinsialläkaren i Norrbottens
län uttala, alt primovaccination av värnpliktiga skulle menligt påverka
utbildningsresultatet. -—• Förste provinsialläkaren i Kronobergs län
föreslår bestämmelser, enligt vilka målsman skulle äga rätt få sitt barn undantaget
från vaccination, örn han ingåve ansökan därom till medicinalstyrelsen,
innan barnet fyllt två år. Detta sätt för undantagande borde emellertid
vara förenat med en kännbar ekonomisk uppoffring, 10—100 kronor,
alltefter sökanden villkor.
Universitetskanslern avstyrker utredningsmajoritetens förslag men gör intet
direkt uttalande angående minoritetsförslaget. Dock finner kanslern, att nuvarande
tidsförhållanden med flyktingströmmar i olika riktningar länderna
emellan knappast ägnade sig för en omläggning av lagstiftningen, som kunde
visa sig innebära en avsevärd försvagning av våra skyddsmedel mot smittkoppfaran.
Medicinska fakulteten i Uppsala anser sig med hänsyn till det
nuvarande politiska läget i Europa icke kunna tillstyrka majoritetsförslaget.
Annan ändring av gällande vaccinationslag borde dock icke företagas än att
den föreskrivna barnvaccinationen förlädes till senast det kalenderår, då barnet
fyllde två år. Medicinska fakulteten i Lund uttalar, att majoriteten i sitt
förslag ej fullt syntes draga konsekvensen av sin teoretiska ståndpunkt, att
barnvaccinationen vore en önskvärd skyddsåtgärd. Mot minoritetsförslaget
riktar fakulteten ingen annan erinran än att dispens från barnympningstvånget
skulle kunna erhållas mot fastställd ur olika hänseende lämpligt avvägd
registreringsavgift. — Chefen för armén avstyrker majoritetsförslaget
men gör i övrigt ej något principiellt uttalande.
Medicinalstyrelsen uttalar sig för den obligatoriska barnvaccinationens bibehållande
men anser, att, innan ännu barnavårdscentraler och barnavårdsstationer
allmänt, trätt i verksamhet och sålunda ympningen av spädbarnen på
landsbygden lättare kunde ske, minoritetens förslag, att ympningstvånget
skulle tillbakaflyttas till det kalenderår, under vilket barnet fyllde två år,
icke kunde tillstyrkas. Ympningsåldern föresloges bestämd på samma sätt
som i gällande vaccinationslag. Liknande uttalande göx-es av svenska provinsiallåkarföreningen.
Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Kalmar
län biträda minoritetsförslaget med den reservationen, att tvångsympningen
av barn, där vårdnadshavare!! så önskade, måtte kunna framflyttas
till början av skolåldern. — Förste stadsläkaren i Malmö påtalar, att utredningsmajoriteten
icke till diskussion upptagit alternativet att införa en sam
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
39
vetsklausul efter engelskt mönster. Dock hade vaccinationsfrekvensen i England
även 1929—33 varit så pass betydande som 37—40 °/o, medan Holland,
där förhållandena, om också endast temporärt, närmast motsvarade dem,
som enligt majoritetsförslaget skulle uppkomma i Sverige, åren 1931—35 haft
en vaccinationsfrekvens av endast cirka 15 %>. Stadsläkaren anser, att gällande
lag borde i stort sett bestå men kompletteras med en samvetsklausul
av innehåll, att målsman, som på grund av samvetsbetänkligheter önskade
erhålla befrielse från ympningstvång för ett barn, skulle senast under det
kalenderår, då barnet fyllde åtta år, till medicinalstyrelsen ingiva på heder
och samvete avgiven förklaring härom. Efter erhållande av sådan förklaring
skulle medicinalstyrelsen mot lämplig lösen, exempelvis 10 kronor, utfärda
intyg härom till målsmannen och samtidigt översända kopia av intyget
till vederbörande hälsovårdsnämnd. Det funnes anledning tro, att ympningseffekten
därefter skulle bliva nästan densamma som nu. Tidpunkten
för den obligatoriska barnvaccinationen borde, med bibehållande av nuvarande
kontrollapparat, framflyttas till senast det kalenderår, varunder barnet
fyllde åtta år. — Förste stadsläkaren i Norrköping och förste provinsialläkaren
i Skaraborgs län finna gällande lag efter vissa mindre ändringar,
däribland effektivisering av kontrollen, tillfredsställande. Därest emellertid
förslag till ny lag komme att framställas, förordades minoritetsförslaget.
Länsstyrelsen i Uppsala län synes närmast gilla minoritetsförslaget och
uttalar, att majoritetsförslaget finge uppfattas som en med hänsyn till det politiska
läget föreslagen eftergift, innebärande mindre effektivt skydd än vad
sorn ur socialmedicinsk synpunkt varit önskvärt. Förste provinsialläkaren
i Blekinge län förklarar, att han ur rent epidemiologisk synpunkt biträdde
minoritetsförslaget men att han icke utan den största tvekan kunde yrka bifall
till detsamma, då det icke ägde tillräckligt stöd i allmänna rättsmedvetandet.
Länsstyrelsen i Jämtlands län finner, att minoritetsförslaget skulle
giva den mest tillfredsställande lösningen. Ansåges det emellertid av folkpsykologiska
skäl motiverat att frångå kravet på obligatorisk barnvaccination,
borde i varje fall bestämmelserna härom givas allenast provisorisk karaktär.
Enahanda uttalanden göras av Jämtlands läns läkarförening och
förste provinsialläkaren i sagda län.
Angående utredningsmajoritetens jämförelse ur vaccinationssynpunkt mellan
smittkoppor, å ena sidan, samt tyfoid, difteri, scharlakansfeber och mässling,
å den andra, anför förste stadsläkaren i Malmö, att anledningen till att
man icke framställt krav på tvångsmässigt genomförande av de fullt effektiva
ympningsmetoder, som numera funnes mot sistnämnda sjukdomar, vore,
att dessa vore ofantligt mycket mindre smittsamma än koppor. Då samtliga
ympningsmetoder medförde vissa olägenheter, måste statsmakterna givetvis
inskränka tvångsympningen till del minsta möjliga. Det kunde icke råda
någon tvekan om att skyddskoppympningen då måste först komma i åtanke.
1 huvudsak enahanda nitalande göres av förste provinsialläkaren i Norrbottens
län.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Departe
ments
chefen.
Huvudspörsmålet i nu förevarande lagstiftning är givetvis frågan, om obligatorisk
barnvaccination skall bibehållas eller icke.
Praktiskt taget fullständig enighet synes råda därom, att en med framgång
utförd vaccination med få undantag lämnar ett effektivt skydd mot smittkoppor
för avsevärd tid framåt samt att ett gott ympskydd hos befolkningen
är av stor betydelse för bekämpandet av en utbruten smittkoppepidemi. Redan
vid besvarandet av frågan, om den obligatoriska barnvaccinationens ersättande
med frivillig skulle försvaga det allmänna ympskyddet, gå emellertid
åsikterna isär. Utredningsminoriteten och flertalet av de myndigheter,
som yttrat sig i frågan, äro av den uppfattningen, att borttagande av barnympningstvånget
skulle medföra en kraftig nedgång i vaccinationsfrekvensen.
Majoriteten och några remissmyndigheter synas visserligen vara beredda
på att antalet barnvaccinationer till en början kommer att sjunka, men
anse det mycket möjligt, att det därefter som följd av föreslagna åtgärder
till främjande av frivillig barnvaccination, främst upplysningsverksamhet,
åter skall stiga. För egen del är jag fullt på det klara med, att ett borttagande
av tvånget att vaccinera barn bomme — i varje fall till en början —
att medföra nedgång i antalet vaccinationer. Emellertid är jag av den
övertygelsen, att — på grund av andra bestämmelser i den ifrågasatta nya
författningen och till följd av väl organiserad upplysningsverksamhet —
harn vaccinering dock alltjämt kommer att företagas i stor utsträckning.
Jag vill i förevarande sammanhang icke underlåta att erinra därom, alt
risk för encefalit -— med invaliditet eller i svåraste fall död som följd -—
vid vaccination dock icke är helt utesluten. Att nämnda risk ur statistisk
synpunkt är ytterst obetydlig betyder givetvis intet för dem, som i de särskilda
undantagsfallen drabbas därav.
Då, i enlighet med vad nyss anförts, ett borttagande av vaccinationstvång
beträffande barn skulle — åtminstone till en början — medföra försämring
av ympskyddet hos landets befolkning, uppställer sig till besvarande frågan,
vilka risker för smittkoppepidemier som i närvarande tid kunna anses
hota vårt land. I likhet med utredningsmajoriteten anser jag, att smittkopp
faran för oss är tämligen ringa, detta särskilt med hänsyn till våra jämförelsevis
goda hygieniska förhållanden och vårt hälso- och sjukvårdsväsendes
i så många avseenden tillfredsställande organisation. Skvdle i något fall
smittkoppor bliva införda till riket, synes — på sätt jämväl utredningsmajoriteten
anfört — isolering och vaccination av smittkällor och kontakter
samt eventuellt massvaccination av befolkningen på särskilt utsatta orter
utgöra tillräckliga skyddsmedel mot en hotande smittkoppepidemi.
I sammanhang härmed blir emellertid det spörsmålet aktuellt, huruvida
primovaccination av personer ovanför barnaåldern föranleder alltför svårartade
ympningsreaktioner. Visserligen är det otvivelaktigt så, att vaccination
med största fördel utföres å helt små barn — i åldern upp till två år —
och att reaktionerna hos äldre äro starkare än hos småbarn. Om emellertid
lämplig moderation vid anläggandet av hudsnitten iakttages, torde obehagen
av primovaccination hos vuxna icke bliva av den storleksordning, att på
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
41
grund därav bibehållandet av tvång till barnvaccination kan anses motiverat.
Huru risken för postvaccinal encefalit förhåller sig till den ålder, i vilken
vaccination företages, är vidare ett viktigt spörsmål, som varit föremål för
olika meningar inom vaccinationsutredningen. Det för undersökning härav
tillgängliga materialet synes emellertid vara av alltför ringa omfattning för
att giva möjlighet till säkra slutsatser. Sannolikheten synes emellertid tala
för, att primovaccination av vuxna icke innebär större risk för encefalit än
sådan vaccination av barn. Vad nu anförts är av särskild betydelse av det
skälet, att — om tvångsvaccination av barn borttages men vaccinering av
till krigsmakten hörande personer 1''öreskrives — ett avsevärt antal manliga
medborgare kommer att primovaccineras i 20-årsåldern.
Av redogörelsen för vad som i förevarande ärende förekommit framgår,
att den medicinska sakkunskapen är långt ifrån enig i sitt ståndpunkttagande
till frågan, huruvida tvångsvaccination av barn skall anses erforderlig
eller ej. Det vill ock förefalla, som örn man inom denna sakkunskap i
alltjämt växande utsträckning vore benägen att besvara denna fråga nekande.
Då härtill kommer, att vissa skäl av helt annan art, vilka beaktats av
bland andra åtskilliga länsstyrelser, starkt synas tala för ett upphävande
av tvångsvaccinationen av barn, har jag funnit mig böra giva min principiella
anslutning till det av utredningsmajoriteten framlagda förfatlningsförslaget.
De skäl jag nyss åsyftade äro av juridisk art. Utredningsmajoriteten
har påvisat, att bestämmelserna i gällande lag om obligatorisk barnvaccination
i avsevärd utsträckning icke efterlevas, att överträdelser av desamma
mången gången gång icke föranleda åtgärd från myndigheternas sida samt
att, då ingripande sker mot vårdnadshavare, som tredskas att befordra barn
till ympning, lagen icke erbjuder tillräckligt verksamma tvångsmedel mot
honom. Det nuvarande tillståndet minskar i hög grad respekten för gällande
lag. En opinion av betydande styrka har uppstått inom vårt folk mot
den obligatoriska barnvaccinationen. Det synes mig icke tillrådligt att tillskapa
tvångsmedel av den art, att med stöd därav en effektiv barnvaccination
i sirid mot denna opinion skulle kunna genomföras. Vid sådant förhållande
torde allenast återstå atl upphäva tvånget och att söka genom andra
medel verka för en frivillig vaccination av så vidsträckt omfattning som
möjligt. Med denna åsikt rörande tvångsbestämmelser i ämnet saknar jag
anledning att diskutera frågan om samvetsklausul i den nya vaccinationsförfattningen.
Från olika håll hava uttalats farhågor för att följden av den obligatoriska
barnvaccinationens borttagande skulle bliva minskning av vår försvarsberedskap.
Vid det förhållandet att jag ämnar föreslå vaccinationsplikt för värnpliktiga
synas dessa farhågor i huvudsak ogrundade. Däremot torde vad de
militära myndigheterna anfört därom, att ett upphävande av barnympningstvånget
komme att få till följd ett större antal primoympningar av värnpliktiga
än för närvarande samt föranleda elt större antal sjukdagar i anledning
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
av vaccination äga sin riktighet. Att enbart av denna anledning bibehålla
sagda tvång låter sig dock icke försvara.
Även om jag sålunda finner, att barnvaccinationen icke längre bör genomföras
med tvång, är jag — såsom förut anförts — dock fullt medveten örn
dess stora betydelse i kampen mot smittkopporna och kommer i det följande
att, i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigmajoriteten, föreslå
olika medel för befordrande av frivillig barnympning.
Upplysningsverksamhet.
Vaccinationsutredningen.
Utredningsmcijoriteten har i sin allmänna motivering under förestående
rubrik uttalat, att strävandena att åstadkomma ett skydd mot smittkoppsjukdomen
dels genom fortgående frivillig primovaccination och dels genom vaccination,
oberoende av ålder, samt andra effektiva åtgärder vid hotande fara i
väsentlig mån kunde underlättas, om dessa strävanden ägde stöd i en upplyst
folkopinion. Majoriteten ville därför förorda det allmännas medverkan i och
stöd åt en upplysningsverksamhet, som syftade till att bland allmänheten sprida
ökad kännedom om smittkopporna och om vaccinationen såsom medel
i kampen mot denna sjukdom. Lämpligaste formen för meddelande av sådan
upplysning vore enligt majoritetens uppfattning populärvetenskapliga
föreläsningar, anordnade av anstalter och föreningar, vilka för sin verksamhet
åtnjöte understöd av statsmedel. Då dessa organisationer emellertid icke
torde vara villiga att påtaga sig här ifrågavarande uppgift utan att erforderliga
medel ställdes till deras förfogande, har majoriteten förordat, att medel
därtill måtte anslås av statsverket. Majoriteten har vidare såsom lämpliga
medel i detta upplysningsarbetes tjänst föreslagit radioföreläsningar, en
kortfattad, populärt hållen men ändock på vetenskapliga bevis grundad skrift
i ämnet, avsedd främst för föräldrar och lärare, samt masspridning av en
broschyr, vari skyddskoppympningen gjordes till föremål för åskådlig och
saklig framställning. Majoriteten har slutligen, såsom redan tidigare antytts,
fäst stora förhoppningar vid den upplysning, som i hithörande frågor komme
att lämnas mödrar vid mödra- och barnavårdscentraler samt barnavårdsstationer.
Gentemot vad majoriteten sålunda anfört angående förevarande upplysningsverksamhet
och dess betydelse för befordran av vaccinationsfrekvensen
har minoriteten (sid. 124) uttalat sig sålunda:
Det skulle vara att göra sig överdrivna förhoppningar att föreställa sig, att
en upplysningsverksamhet om skyddskoppympningens betydelse skulle kunna
förmå människor att i någon nämnvärt ökad utsträckning låta vaccinera
sina barn. Man må hur vältaligt som helst och med hur starka argument
som helst hävda betydelsen av en allmän barnvaccination, effekten kommer
endast att bliva, att vaccinationsmotståndarna ytterligare skärpa sin agitation.
Men hur ovederhäftig denna än är, kommer allmänheten att lystra
till den, därför att den endast kommer att utmåla de förmenta farorna av
vaccinationen, men omsorgsfullt kommer att underlåta att erkänna vaccinationens
nytta.
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
43
Yttranden.
Medicinska fakulteten i Lund, Sveriges läkarförbund, länsstyrelserna i
Stockholms, Malmöhus, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län samt
förste provinsialläkarna i Östergötlands, Kronobergs, Gotlands och Norrbottens
län tillstyrka av sakkunnigmajoriteten föreslagna åtgärder till ernående
av ökad kännedom örn smittkoppsjukdomen och dess bekämpande. Sagda
fakidtet och förste provinsialläkaren i Kronobergs län tillägga, att vaccinationsförfarandet
troligen skulle erhålla ett ytterligare och gott stöd i folkmedvetandet,
örn verkställandet av barnvaccineringen överfördes från ympningsmöten
till barnavårdscentraler. Förste provinsialläkaren i Norrbottens län
finner det lämpligt, att upplysningar lämnades vid skolundervisningen i biologi
eller allmän hälsovård. — Medicinalstyrelsen förordar, att upplysningsverksamhet
till främjande av barnympning under de tidiga levnadsåren skulle
igångsättas. Styrelsen förklarar sig dela utredningsmajoritetens förväntan,
att genom anordnande av s. k. förebyggande mödra- och barnavård vid barnavårdscentraler
och -stationer mödrarna skulle i största utsträckning kunna
påverkas i sådan riktning. I huvudsak enahanda synpunkter anföras av
karolinska institutets lärarkollegium och svenska läkaresällskapet, vilka tilllägga,
att den tidiga barnvaccinationen med fördel torde kunna utföras genom
sagda centralers och stationers försorg. Skolöverstyrelsen förklarar sig
icke hava något att erinra mot majoritetsförslaget i denna del.
Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att ej ens med den av majoriteten förordade,
omfattande upplysningsverksamheten frivillig vaccination vore att
påräkna i större omfattning, och arméförvaltningen framhåller, att verkan
av sådan upplysningsverksamhet undandroge sig bedömande. Länsstyrelsen
i Uppsala lån uttalar, att upplysningsverksamheten säkerligen skulle mötas
av en agitation, som bland annat komme att åberopa, att lagstiftaren själv
frånträtt den tidigare ståndpunkten angående vaccinationens betydelse. Enahanda
uttalande göres av länsstyrelsen i Älvsborgs län, vilken tillägger, att
vid bibehållande av den obligatoriska barnvaccinationen vederhäftig upplysning
skulle kunnat göra mycket för dennas popularisering. Länsstyrelsen i
Västerbottens län anser däremot, att ytterligare upplysningsarbete icke skulle
nämnvärt förmå öka sympatierna för och tron pa tvangsvaccinationens nödvändighet.
— Förste provinsialläkaren i Stockholms län slutligen befarar, att
örn barnympningstvånget borttoges, agitation å barnavårdscentralerna föi
vaccination skulle leda till impopularisering av dessa.
På sätt i det föregående antytts, är jag av den uppfattningen, att den
frivilliga vaccineringen på allt sätt bör uppmuntras och befordras. Den av
sakkunnigmajoriteten föreslagna upplysningsverksamheten i vaccinationsfrågan
finner jag därvid vara av största betydelse. Den utbredda folkopinion
mot obligatorisk barnvaccination, vars förhandenvaro tidigare påpekats, synes
nämligen i stor utsträckning vara grundad på felaktig uppfattning örn
vaccinationens betydelse som medel i kampen mot smittkoppsjukdomen och
örn de med vaccinationen förbundna riskerna. Det gäller att genom veder
-
Depurte
menta
chefen.
44
Kungl. Muj.ts proposition nr 182.
beparte
ments
chefen.
häftig upplysning revidera denna uppfattning till bättre överensstämmelse
med de verkliga förhållandena och sålunda öka allmänhetens benägenhet
för att underkasta sig och sina barn frivillig vaccination. De former utredningsmajoriteten
föreslår för denna upplysningsverksamhet anser jag vara
tjänliga. Särskilt vill jag framhålla lämpligheten av att densamma kommer
att ingå som ett led i det statligt understödda fria folkbildningsarbetet
samt att upplysning i förevarande frågor meddelas mödrar vid besök
å barnavårdscentraler och -stationer. Att kostnadsfri barnvaccination där
skall kunna erhållas är självfallet. Innan barnavårdsorganisationen blivit
fullt utbyggd, torde det dock icke vara lämpligt att — såsom från vissa håll
föreslagits — överföra verkställandet av barnympningen från ympningsmötena
till nyssnämnda centraler och stationer.
Jag övergår nu tillbehandling i detalj av departementsförslaget till förordning
om skyddskoppympning och vill förutskicka, att jag — med hänsyn
till min uppfattning, att tvångsvaccineringen av barn hör borttagas -—- till
grund för detta ämnar lägga majoritetens inom vaccinationsutredningen lagförslag.
Speciell motivering.
Rubrik.
Vaccinationsutredningen1 har benämnt sitt förslag »lag örn skyddskoppympning».
Enligt numera vedertagen terminologi har den av utredningen föreslagna
rubriken ändrats till »förordning om skyddskoppympning».
Jag har övervägt, om icke förordningen i likhet med gällande lag örn
skyddskoppympning till vinnande av större överskådlighet borde förses med
underrubriker. Då emellertid dessas antal skulle bliva jämförelsevis stort
i förhållande till antalet paragrafer och svårigheter erbjudit sig att i underrubrikerna
giva ett adekvat uttryck för dem tillhörande paragrafers innehåll,
har jag avstått därifrån.
1 §■
Denna paragraf överensstämmer i sak med motsvarande paragraf i vaccinationsutredningens
förslag.
Vaccinationsutredningen.
Utredningen har uttalat, att den av skäl, som angåves i dess allmänna motivering,
föreslagit upphävande av tvånget att vaccinera barn, men i stället
sökt kraftigt befordra frivillig barnvaccination samt i förevarande paragraf
intagit en principiell förklaring om önskvärdheten av sådan vaccination. Utredningen
har erinrat örn att tiden för barnvaccinationens verkställande med
1 När här och i det följande talas om vaccinationsutredningen, avses dess majoritet.
Kunell. Maj:ts proposition nr 182.
45
lillkomsten av gällande vaccinationslag framflyttats från barnets andra år
enligt 1853 års reglemente angående skyddskoppympning^! till det kalenderår,
då barnet fyllde sex år. Utredningen har (sid. 59—61) lämnat en översikt
över omfattningen av ympning vid tidig ålder under åren 1917—34 samt
kommit till det resultatet, att under bela denna tidrymd en fortgående förskjutning
mot högre ympningsålder ägt rum. Under årens lopp hade sålunda
allt flera barn i tidig ålder kommit att sakna immunitet mot smittkoppor
och sannolikheten för deras infektion, örn de skulle bliva utsatta för
koppsmitta, hade följaktligen blivit större. I anledning härav och då ympningen
enligt allmän erfarenhet medförde mindre olägenheter under första
levnadsåren än senare, hade vaccinationsutredningen rekommenderat företagande
av barnvaccination under de två första levnadsåren.
Utredningen bar vidare framhållit, att vad i förevarande paragraf föreskreves
därom, att ympning skulle ske med smittkoppvaccin, hade samma innebörd
som stadgandet i 9 § 1 mom. av 1916 års lag, att ympning skulle ske
med animalt ympämne. Någon undantagsbestämmelse liknande den i 2 mom.
av nämnda paragraf, avseende att vid smittkoppepidemi ympning finge äga
rum med humanisera! ympämne, hade ej ansetts behövlig med hänsyn till
nutida tillgång på animal vaccin och möjlighet att snabbt distribuera ympämnet
till varje ort inom riket. Utredningen har härutinnan hänvisat till
bilagan F (sid. 382—429).
Angående paragrafens andra stycke, enligt vilket det skulle åligga hälsovårdsnämnder
och tjänsteläkare att verka för ympningens genomförande i
största möjliga utsträckning, har utredningen anfört följande:
Detta stadgande innehåller ett ytterligare påpekande av ympningens värde
och har ansetts påkallat bland annat för att såvitt möjligt motverka, att ympningsfrekvensen
sjunker, örn nuvarande tvångsbestämmelse örn barnympning
borttages. Ett uttryckligt lagfästande av plikt för hälsovårdsnämnderna, respektive
kommunalnämnderna i kommuner utan särskild hälsovårdsnämnd,
att befrämja ympningen är av vikt, enär dessa kommunala organ mångenstädes
visat sig vara okunniga om sina nu föreliggande skyldigheter beträffande
ympningen eller medvetet åsidosatt desamma. — Det föreslagna stadgandet i
vad angår tjänsteläkare torde för de allra flesta läkare icke medföra någon
ökning av deras arbetsbörda. Med tjänsteläkare avses i främsta rummet förste
provinsial-, provinsial-, extra provinsial-, stads-, köpings- oell municipalläkare.
Rörande dessa läkares åligganden med avseende å ympningen finnas redan
nu åtskilliga föreskrifter. Sålunda innehåller 1916 års lag örn skyddskoppympning,
förutom vissa andra stadganden, i 20 § en hänvisning till gällande
läkarinstruktion. Enligt denna (allmän läkarinstruktion den 19 december
1930, SFS 442/1930) § 12 skall förste provinsialläkare med uppmärksamhet
Hilja skyddskoppympningen inom länet och medverka till dess behöriga handhavande.
Och provinsialläkare skall jämlikt § 31 utöva noggrann tillsyn över
ympningen inom sitt distrikt, samt, där han finner ympningen i någon kommun
vara försummad eller därom givna föreskrifter eljest åsidosätta, söka
åstadkomma rättelse däri eller, där så erfordras, anmäla förhållandet hos
länsstyrelsen. De sålunda för provinsialläkare meddelade föreskrii terna torde
på grund av §§ 42, 48 och 53 gälla även extra provinsial-, stads-, köpingsoch
municipalläkare.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
Departe
ments
chefen.
Yttranden.
Länsstyrelsen i Blekinge lån anser, att bestämmelserna i första stycket borde
— efter mönster av den i utredningsförslagets 7 § meddelade föreskriften
om skolbarnympningen — utbytas mot ett stadgande, att varje barn skulle
före uppnåendet av tvåårsåldern undergå ympning, om icke den, som bade
vårdnaden örn barnet, meddelat förbud däremot. En dylik klausul vöre i
jämförelse med fullständig frihet i nu ifrågavarande hänseende ostridigt ägnad
att öka vaccineringens omfattning. — Förste stadsläkaren i Norrköping
begär bestämt besked om vad i detta och andra sammanhang avses med
tjänsteläkare.
I överensstämmelse med min tidigare uttalade uppfattning, att tvångsympning
av barn bör borttagas men frivillig vaccination befordras, ansluter jag
mig i princip helt till vad vaccinationsutredningen föreslagit i förevarande
paragraf. Länsstyrelsens i Blekinge län förslag till ändring av paragrafens
första stycke anser jag icke lämpligt. Den i princip frivilliga barnvaccinationen
bör nämligen icke förses med alltför många restriktioner, varjämte parallellen
med skolbarnympningen är ofullständig såtillvida, att den sistnämnda
är mycket lättare att praktiskt ordna i samband med skolundervisningen än
vaccinering av spädbarn. I motiven sägs, att avsikten är, att ympning skall
— på sätt i princip föreskrivits i gällande lag, vars huvudbestämmelser bibehållits
i minoritetens förslag — ske med animalt ympämne. Då skäl för ändring
av uttryckssättet i författningen icke angivits samt uttrycket smittkoppvaccin
formellt torde omfatta såväl animal som humaniserad vaccin, har jag
ansett lämpligt bibehålla nuvarande lags terminologi.
Med tjänsteläkare i andra stycket synes böra avses endast sådana läkare,
vilkas tjänsteåligganden närmare regleras i allmänna läkarinstruktionen, nämligen
förste provinsial-, provinsial-, extra provinsial-, stads-, stadsdistrikts-,
köpings- och municipalläkare. Då anmaningen att befrämja ympning icke
bör anses inskränkt till enbart vaccination av barn utan avse skyddskoppympning
överhuvud taget har formell jämkning av andra stycket i förslaget vidtagits.
2
2 §.
Paragrafen motsvarar 2 § i vaccinationsutredningens förslag samt har avseende
å i huvudsak samma personer, som enligt 3 § a)—c) i gällande vaccinationslag
äro underkastade vaccinationsplikt.
Vaccinationsutredningen.
Utredningen har framhållit, att kravet på försvarsberedskap nödvändiggjorde
ympningstvång för militärer i fredstid, och att behovet av sådant tvång
bleve än mer trängande, om barnympningsfrekvensen i fortsättningen komme
att sjunka ytterligare. Av de undersökningar, för vilka redogörelse lämnats
i de vid betänkandet fogade bilagorna E (sid. 372—381) och H (sid. 448—
476), funne utredningen framgå, att fara för alltför starka ympreaktioner hos
dem, som ej förut ympats, icke behövde verka avskräckande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
47
Rörande omfattningen av de i förevarande paragraf upptagna kategorierna
har utredningen anfört bland annat följande:
Huruvida vid försvarsmakten tjänstgörande person är att hänföra till 2 § a)
eller b) torde framgå av inskrivningsförordningen den 18 december 1936
(S. F. S. 643/1936) § 1. Den i a) stadgade ympningsplikten omfattar alla dem,
som börja tjänstgöring på grund av fast anställning vid försvarsmakten —
d. v. s. vid hären, marinen eller flygvapnet — även befäl eller underbefäl (eller
för utbildning till befäl eller underbefäl vid marinen). Av nämnda förordning
torde vidare framgå, att till värnpliktiga äro att hänföra bland andra
officers- och reservofficersaspiranter vid hären och flygvapnet, vilka alltså
bliva ympningspliktiga jämlikt 2 § b) i förslaget. Genom att i detta stadgande
icke medtaga orden »för sin utbildning» [jfr 3 § b) i gällande lag] vill vaccinationsutredningen
giva tillkänna, att ympningsplikt skall åvila jämväl sådana
s. k. samvetsömma värnpliktiga, vilka fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten.
Vad slutligen angår 2 § c) i förslaget så är dess från 3 § c) i gällande
lag avvikande avfattning betingad av vad ovan anförts angående ändamålet
med 2 § b) i förslaget samt innehållet i § 28 vämpliktslagen den 30
juni 1936.
Utredningen har vidare påpekat, att i 4 § av förslaget undantag från ympning
stadgades för den, som tidigare ympats eller haft smittkoppor, samt att
förbudet i 8 § mot ympning på grund av hälsoskäl givetvis gällde även militärpersoner.
Motsvarande bestämmelser funnes i 5 § 1 och 2 mom. av 1916 års
lag, vilken jämväl i 5 § 4 mom. innefattade stadgande av liknande innehåll
som förslagets 2 § andra stycket. Sistnämnda stadgande i förslaget innebure i
sak ingen ändring av bestämmelsen i 5 § 4 mom. vaccinationslagen vad anginge
militärer.
Utredningen har slutligen även erinrat örn bestämmelserna i förslagets
18 §, enligt vilka ersättning kunde utgå, där sjukdom eller skada skulle
drabba någon till följd av ympning under militär tjänstgöring.
Yttranden.
Arméförvaltningen finner den av vaccinationsutredningen föreslagna omformuleringen
av ympningsbestäinmelserna för militärer i stort sett tillfredsställande.
Brist förelåge dock alltjämt såtillvida, att de enligt § 4 mom. 2
värnpliktslagen under fredstid frikallade samt den del av till ersättningsreserven
eller liandräckningstjänst uttagna, som icke inkallades till tjänstgöring
under fredstid, med föreslagna bestämmelser icke komme att skyddskoppympas
i fredstid. Denna svaghet skulle beträffande den förra kategorien
kunna avhjälpas med stadgande — i värnpliktslagen — att förutsättning
för medgivande av frikallelse vore, att vederbörande inför inskrivningsmyndighet
företedde intyg örn under de senaste fem kalenderåren genomgången
(re) vaccination eller ock, att han haft smittkoppor, d. v. s. att
förhållande förelåge, varom nämndes i lagförslagets 4 §. Beträffande ersättningsreservister
och till liandräckningstjänst uttagna borde dessa av vederbörande
rullföringsbefälhavare kunna avkrävas motsvarande intyg såsom
villkor för befrielse från tjänstgöring i fredstid. Enahanda synpunkter
anföras av chefen för lil arméfördelningen. Även militärbefälhavaren på
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Departe
ments
chefen.
Gotland uttalar, att avvikelserna från gällande bestämmelser vore väl motiverade,
men att det kunde ifrågasättas, örn icke under a) upptagna kategorier
bort föras in under 6 §, vilken stadgar skyddskoppympning såsom
förutsättning för vinnande av viss anställning eller undervisning.
Förbundet folkhälsans vänner anser, att värnpliktiga borde hava rätt att
bliva undantagna från ympning, därest de förklarade sig icke vilja underkasta
sig sådan.
Främsta syftet med den under a) och b) föreskrivna tvångsympningen
är, att i händelse av krigstillstånd de, som först skola gå i fält, redan på
förhand äro försedda med ett tillräckligt starkt immunitetsskydd mot smittkoppor.
Ur försvarsberedskapssynpunkt anser jag det däremot icke vara
oundgängligen erfordexligt, att de kategorier värnpliktiga, vilka, såsom arméförvaltningen
anfört, icke fullgöra tjänstgöring i fredstid, skyddskoppympas
under sådan tid. Då de icke utan föregående utbildning kunna skickas
i fält, synes tillfälle erbjudas till vaccinering, vilken kommer att verkställas
enligt punkten c) i förevarande paragraf. Den av militärbefälhavaren på
Gotland mot utredningsförslaget riktade formella anmärkningen, att bestämmelserna
under a) närmast hörde hemma i 6 §, finner jag i viss mån
berättigad. Med hänsyn till motsvarande stadgandes placering i gällande
lag bland övriga föreskrifter angående tvångsympning av militärer vill jag
dock icke föreslå någon ändring härutinnan. Slutligen har i punkten a) det
av vaccinationsutredningen föreslagna oidet försvarsmakten utbytts mot
krigsmakten, den i värnpliktslagen begagnade sammanfattande beteckningen
på samtliga försvarsgrenar. 3
3 §.
Paragrafen motsvarar 4 § i gällande vaccinationslag och 3 § i vaccinationsutiedningens
förslag.
Vaccinationsutredningen.
Utredningen har framhållit, att även örn man under normala förhållanden
kunde undvara stadganden om allmän ympningsplikt, i den situation,
som uppstode vid inträffad eller hotande smittkoppepidemi, möjlighet dock
måste finnas att kunna påbjuda ympning i behövlig omfattning på hotade
områden. Sedan bestämmelser härom med 1916 års lag införts i vår vaccinationslagstiftning,
syntes riksdagen icke hava haft under övervägande
fråga om ändring av dessa.
Beträffande paragrafens bestämmelser har utiedningen i huvudsak anfört
följande:
Vad angår beslutanderätten i fråga örn ympningens omfattning och anordnande
tillägger förslaget i likhet med gällande ympningslag länsstyrelsen
och beträffande försvarsmakten eller del därav vederbörande chef befogenheten
härutinnan. Det må erinras om att motsvarande befogenhet tillkommer
länsstyrelse enligt epidemilagen för där avsedda fall. Vaccinationsutredningen
finner anledning icke föreligga för bibehållande av 1916 års lags
stadganden örn att initiativ bör utgå från vederbörande tjänsteläkare eller
Kungl Maj.ts proposition nr 182.
49
hälsovårdsnämnd. En föreskrift om tjänsteplikt för vederbörande tjänsteläkare
att, när anledning därtill uppkommer, göra framställning om meddelande
av beslut, varom i denna paragraf sägs, har däremot upptagits i
tredje stycket av paragrafen. Detta stadgande torde, vad angår förste provinsialläkare,
icke i sak innebära någon nyhet, liksom ej heller föreskriften
att länsstyrelsens beslut skall meddelas först efter medicinalstyrelsens hörande.
Enligt vad utredningen inhämtat har nämligen utvecklats den praxis, att efter
erhållen kännedom om inträffat fall av smittkoppor förste provinsialläkaren
sätter sig i förbindelse med vederbörande medicinalråd och efter samråd med
denne påkallar beslut av länsstyrelsen. Med hänsyn till de speciella förhållandena
vid försvarsmakten torde emellertid frågan om meddelande av beslut av
ifrågavarande slag böra underställas den för vederbörande vapenslag högsta
militära sjukvårdsmyndigheten, och har stadgande härom införts i andra
stycket av paragrafen.
Enligt det lagförslag, som framlagts av utredningens minoritet, äga — liksom
i gällande lag — länsstyrelse och vederbörande militäre chef fatta beslut
utan att först höra medicinalstyrelsen, respektive högsta militära sjukvårdsmyndigheten.
Yttranden.
Den i förevarande paragraf stadgade ympningsplikten upptages icke i yttrandena
till principiell diskussion. Endast beträffande formerna för beslutets
meddelande anföras olika meningar.
Sålunda uttalar förste provinsialläkaren i Uppsala län, att föreskrifterna
om medicinalstyrelsens respektive den högsta militära sjukvårdsmyndighetens
hörande, innan beslut kunde fattas, uppenbarligen måste fördröja
igångsättandet av skyddsåtgärderna vid utbruten eller hotande epidemi.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att under särskilt trängande förhållanden
anmälan till medicinalstyrelsen — i skyndsamhetens intresse —
torde vara tillräcklig. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att ifrågavarande
ympningsplikt borde bliva föremål för mera centralt bedömande och
beslutet sålunda meddelas antingen av Kungl. Majit eller av medicinalstyrelsen.
Vad angår bestämmelserna i paragrafens andra stycke, finner arméförvaltningen,
att vederbörande chef borde meddela sitt beslut efter inhämtande
av högsta militära sjukvårdsmyndighetens medgivande. Enahanda uttalanden
göras av militärbefälhavaren på Gotland och fördelningslåkaren vid
IV arméfördelningen. Chefen för III arméfördelningen anser däremot, att
särskilda bestämmelser angående högsta sjukvårdsmyndighetens medverkan
vid beslutets fattande icke borde införas i lagen.
Departementschefen.
Vaccinationsutredningens förslag till bestämmelser örn ympningsplikt vid
inträffad eiler hotande smittkoppepidemi har blivit föremål för diskussion
främst beträffande skyldigheten för länsstyrelse och vederbörande militäre
chef att före besluts fattande höra medicinalstyrelsen respektive högsta militära
sjukvårdsmyndighet. För egen del anser jag av utredningen föreslagna
bestämmelser lämpliga. Det finnes nämligen lika liten anledning förBihang
till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 1S2. 4
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
Departe
ments
chefen.
moda, att de högsta sjukvårdsmyndigheternas hörande, vilket givetvis kan
ske med hjälp av telefon eller telegraf, skall orsaka dröjsmål med erforderliga
skyddsåtgärders vidtagande, som att de beslutande mvndigheferna icke
skulle följa den medicinska sakkunskapens anvisningar så långt de lokala
förhållandena medgiva.
4 §.
Vaccinatiomutredningen har angående motsvarande paragraf i sitt förslag
anfört följande:
I 4 § av förslaget stadgas undantag från ympningsplikt beträffande dels
militärer och dels dem, som jämlikt påbud örn ympning vid epidemi äro underkastade
sådan plikt. Förutsättning för undantagandet är, att vederbörande
efter början av de närmast föregående fem kalenderåren här i riket
undergått verksam skyddskoppympning eller ock att han haft smittkoppor.
Tidsbestämningen är hämtad från gällande vaccinationslag, vilken i 5 § 1
mom. innehåller motsvarande stadganden örn undantag från all i denna lag
stadgad ympningsplikt, samt innebär givetvis ej något bestämt uttalande om
varaktigheten av den genom skyddskoppympningen förvärvade immuniteten.
Det har icke ansetts behövligt att i förslaget upptaga den i sagda moment
angivna möjligheten att på grund av tre gånger undergången ympning
vinna befrielse från ympningsplikt. Vad som förstås med uttrycket verksam
ympning torde framgå av 9 § andra stycket i förslaget.
I yttrandena upptagas icke bestämmelserna i förevarande paragraf till
behandling.
Utredningens förslag i denna del har med allenast formell jämkning upptagits
i departementsförslaget. 5
5 §■
Förevarande paragraf, som överensstämmer med 5 § i utredningsförslaget,
motsvaras delvis av bestämmelserna i 3 § d) gällande vaccinationslag.
Vaccinationsut redningen.
Till en början har utredningen yttrat, att i förevarande paragraf sammanförts
bestämmelser om ympningsplikt för »kontakter» — personer, som
kunde antagas hava kommit i beröring med viss koppsmittad —- samt vissa
andra personer, bland dem utländska arbetare. Det gemensamma för där
omförmälda fall, till skillnad från de i 3 § avsedda, vöre att beslutet örn ympning
skulle avse viss person eller vissa individuellt bestämda personer. Det
vore av största vikt, att kontakterna och stundom även personer, som kommit
i beröring med kontakt, skyndsamt bleve underkastade ympning med
eller utan åtföljande isolering enligt epidemilagen. Något uttryckligt stadgande
angående ympning av kontakter funnes icke i gällande vaccinationslag.
De beslut därutinnan, vilka vid inträffad epidemi kunde hava meddelats
av länsstyrelsen, torde hava grundats på 4 § i nämnda lag och epidemilagen.
Sedan redogörelse lämnats (sid. 69—72) för de bestämmelser i 1919 års
epidemilag och 1934 års karantänskungörelse, som äro givna för att hindra
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
51
införande till landet och spridning därstädes av smittkoppsjukdomen, bär utredningen
beträffande första stycket av förslaget till förevarande paragraf
anfört följande:
Trots gällande bestämmelser till förhindrande därav är det icke uteslutet,
att en koppsmittad person kan inkomma i riket och. innan åtgärder hinna
vidtagas mot honom till förebyggande av smittans spridning, komma i förbindelse
med andra personer. Vistas dessa personer på ort eller inom område,
där den smittade insjuknar, hemfalla de under påbud om ympning,
som må meddelas jämlikt 3 § i förslaget. Av synnerlig vikt är givetvis att
även kontakt, som lämnat orten eller området viel tiden för den smittades insjuknande,
och jämväl personer, med vilka den smittade kommit i beröring
annorstädes under sitt uppehåll inom riket, underkastas ympning. Första
stycket i förevarande paragraf avser främst sådana personer. Förutsättning
för ympning är naturligtvis, alt beröringen med den smittade ägt rum å
sådan tid, att kontakten kan vara eller bliva smittoförande.
Till förekommande av smittans vidare spridning genom kontakten har därjämte
ansetts erforderligt att meddela stadgande örn ympningsplikt för den,
som kommit i beröring med kontakten eller medelbart genom andra personer
kan väntas föra smitta fran honom, liksom även för den, som av särskild anledning
(t. ex. på grund av medlemskap i samma hushåll) kan väntas komma
i beröring med någon, som enligt det sagda är ympningsskyldig, men mot
vilken misstanken för smittoförande är så pass ringa, att isolering ej anses
behövlig.
Enär beslut örn ympning, som här avses, är särskilt brådskande, har beslutanderätten
tillagts hälsovårdsnämnden i den ort, där den ympningspliktige
vistas. Nämnden skall dock före meddelande av beslutet samråda med
tjänsteläkaren i orten. Beslutet går, enligt 19 §, i verkställighet utan hinder
av förd klagan, och tredskas den ympningspliktige äger jämlikt 20 § vederbörande
tjänsteläkare hos polismyndigheten påkalla erforderlig handräckning.
För efterspanande av den, som är eller kan antagas vara ympningspliktig
enligt detta stycke, äger tjänsteläkare påkalla biträde av polismyndighet.
Det må påpekas, att det icke ansetts lämpligt att medgiva undantag från
ympningsplikt, varom här är fråga, av sådan anledning, som i 4 § sägs.
Vid behandlingen av paragrafens andra stycke [som i viss mån motsvara!''
3 § d) i gällande lag] — enligt vilket vad i första stycket stadgas skall
gälla även utlänning, som från främmande land inkommit i riket för att här
söka eller tillträda arbetsanställning, därest det finnes anledning befara, att
smittkoppsjukdom genom honom kan införas i riket — har utredningen uttalat,
alt det numera visserligen icke förekomme i så stor utsträckning som
tidigare, att utländska arbetare inkomme i landet för att vinna arbetsanställning
här. Den alltjämt föreliggande faran för att smittkoppor kunde på denna
väg införas i landet torde dock påkalla ett stadgande, vid sidan av karantänskungörelsens
bestämmelser, örn ympningsplikt för sådana personer. Den
skärpning, som förevarande .stycke av 5 § i förslaget innebure i jämförelse
med första stycket av paragrafen, vore motiverad av svårigheten att erhålla
utiedning angående fran utlandet inkommande persons beröring med koppsmittad
där. Att utsträcka den sålunda föreslagna ympningsplikten lill att
gälla samtliga till riket ankommande utlänningar torde å andra sidan icke
vara lämpligt eller erforderligt.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Departe
ments
chefen.
Slutligen har utredningen erinrat om att i 3 § e) gällande vaccinationslag
ympningsplikt föreskreves jämväl för den, som intoges å tvångsarbetsanstalt,
samt framhållit, att till förebyggande av koppsmittas spridning synnerlig
uppmärksamhet måste ägnas den lösa befolkningen. Förevarande paragraf
i utredningsförslaget torde emellertid medgiva inskridande i erforderlig utsträckning
mot smittospridare tillhörande nämnda kategori, varför särskilt
stadgande ej syntes påkallat. Anknytande av ympningsplikt till intagande å
tvångsarbetsanstalt vore enligt utredningens uppfattning i sak svagt grundat
och mindre tilltalande såsom ledande till uppfattningen, att vaccinationen
vore någon slags straffpåföljd.
En hänvisning till epidemilagen har upptagits såsom ett tredje stycke i
paragrafen.
Yttranden.
Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Norrbottens län anse följdriktigheten
kräva, att andra stycket av förevarande paragraf gåves väsentligt
vidare omfattning än som föreslagits. Även en i riket inkommande utlänning,
som icke sökte eller tillträdde arbetsanställning, kunde givetvis vara
i hög grad smittofarlig, likaså en från utlandet återvändande ovaccinerad
svensk.
I förevarande sammanhang må omnämnas, att kungörelse den 31 augusti
1938 utfärdats örn sanitär kontroll över luftfarten (SFS nr 563).
De av vaccinationsutredningen i paragrafens första stycke föreslagna bestämmelserna
synas fylla ett behov, som tidigare tillgodosetts genom beslut,
grundade på stadgandena i 4 § gällande vaccinationslag om ympningsplikt
vid inträffad eller hotande smittkoppepidemi. Med förevarande lagförslags
i viss mån nya system för koppsjukdomens bekämpande, vilket i ympningen
av kontakterna ser ett av de effektivaste skyddsmedlen mot sagda sjukdom,
äro direkta bestämmelser påkallade örn skyldighet för kontakter att
underkasta sig beslut om sådan ympning. De i jämförelse med stadgandena
i första stycket skärpta bestämmelserna i andra stycket, vilka nära överensstämma
med 3 § d) i gällande vaccinationslag, hava ursprungligen tillkommit
för att skydda landet mot den import av smittkoppsjukdomen, som
stundom ägt rum genom säsongarbetare, vilka inkommit från länder, där
smittkoppor varit ofta förekommande. Gentemot den risk för import av
koppor, som den från utlandet kommande resandeströmmen i övrigt innebär,
synas karantänskungörelsens bestämmelser vara tillräckliga. Att märka
är att andra stycket skall bliva tillämpligt så snart någon — örn än ringa
— anledning är att befara införande av smittkoppsjukdom i riket.
6 §.
Denna paragraf, vilken såsom villkor för att vinna anställning eller börja
tjänstgöring inom vissa yrken uppställer, att sökanden ympats efter början
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
53
av de närmast föregående fem kalenderåren eller haft smittkoppor, äger motsvarighet
i samma paragrafer i såväl gällande vaccinationslag som vaccinationsutredningens
förslag.
Vaccinationsutredningen.
Sedan utredningen erinrat om att i gällande lag nu ifrågavarande krav
uppställdes beträffande dem, som inskreves å sjömanshus, som vunne an
ställning vid tullverket eller vid den allmänna sjukvården eller vid hälsopolis,
som efter avlagd medicine kandidatexamen började tjänstgöring vid
sjukvårdsanstalt eller som antoges till elever vid undervisningsanstalt för
barnmorskor eller vid sjuksköterskekurs, har utredningen anfört följande:
Anledningen härtill var uppenbarligen, att dessa kategorier ansågos särskilt
utsatta för smitta. Även andra yrken kunna anses tämligen likställda
med de sålunda angivna, och det är ganska vanskligt att i detta hänseende
göra den rätta begränsningen. Vaccinationsutredningen har härvidlag
stannat för att kräva vaccination beträffande dem, som vilja vinna anställning
eller för egen utbildning börja tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt, vid
den allmänna hälsovården i egenskap av tillsyningsman, vid lots- eller tullstaten,
vid luftfart, i civil tjänst vid militär förläggning eller i polistjänst
eller inskrivas å sjömanshus. Någon inskränkning av de i 6 § vaccinationslagen
upptagna kategorierna har icke föreslagits. Angående de i jämförelse
med nämnda paragraf nya kategorierna i förslaget anser vaccinationsutredningen
intet skäl föreligga att icke i förevarande hänseende jämställa lotspersonalen
med tullpersonalen. De på senare tid utvecklade flygförbindelserna
med utlandet och därvid föranledd risk för import av smittkoppor luftledes
motivera uppställande av krav på att alla personer anställda vid luftfart
skola vara vaccinerade. Beträffande polispersonalen är det av synnerlig
vikt att denna är i största möjliga utsträckning skyddad mot smitta och
ej tilläventyrs blir tjänstoduglig i kritiska ögonblick till följd av ympningsfeber.
Vad angår personer anställda i civil tjänst vid militär förläggning är
bestämmelsen förestavad av försvarsberedskapens krav särskilt beträffande
sådan personal, som vid mobilisering må komma att åtfölja det militära
förbandet.
Till klargörande av innebörden av stadgandet i andra stycket av förevarande
paragraf må anmärkas, att paragrafen är tillämplig endast beträffande
personer, vilka efter lagens ikraftträdande vinna anställning eller börja
tjänstgöra inom ifrågavarande yrken, och således ej gäller den, som dessförinnan
tillträtt sådan anställning eller börjat sådan tjänstgöring.
Utredningen har tillagt, att undantag från förevarande krav å ympning
— i överensstämmelse med gällande lag — icke gjordes med avseende å den,
som enligt 8 § ej finge ympas. I de flesta fall torde den, som på grund av
egen sjukdom, sjukdomsanlag eller allmän svaghet icke tålde ympning, ej
heller vara lämpad för sådan anställning eller tjänstgöring. Och stadgandets
huvudsyfte måste i varje fall anses vara att i allmänhetens intresse förhindra,
att någon i sådan anställning eller under sådan tjänstgöring, som där
avsåges, komme att verka såsom smittospridare eller bleve urståndsatt att
fullgöra från offentlig synpunkt viktiga funktioner.
De skäl, som anförts för stadgandena i andra stycket, återgivas under
23 §.
54
Kungl. Majlis proposition nr 182.
Departe
ments
chefen.
Minoriteten inom vaccincitionsutredningen har som en stor svaghet hos
utredningsmajoritetens förslag betecknat, att — med borttagandet av den
obligatoriska barnympningen — ympningsvillkor icke föreskrivits för trafikpersonal
vid järnväg, spårvagns- och motoriserad linjetrafik, hotell- och
restaurangpersonal samt personal i banker, post, telegraf och de större affärshusen.
Yttranden.
I samtliga yttranden, som beröra bestämmelserna i förevarande paragraf,
förordas, att ympningsplikten måtte utvidgas till även andra kategorier yrkesutövare
än de av utredningsmajoriteten föreslagna. Längst i detta avseende
går länsstyrelsen i Blekinge län, som helt ansluter sig till utredningsminoritetens
uttalande. Liknande synpunkter — ehuru icke av fullt samma
räckvidd — anföras av den tidigare nämnda minoriteten inom karolinska institutets
lärarkollegium, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands och Norrbottens
län samt förste provinsialläkaren i Norrbottens län. Sistnämnda länsstyrelse
och förste provinsialläkare tillägga, att all personal vid allmänna hälso-
och sjukvården — exempelvis även desinfektörer — borde inbegripas under
paragrafens bestämmelser. Arméförvaltningen och militärbefälhavaren
på Gotland förklara, att sagda bestämmelser borde gälla all vid krigsmakten
anställd eller i tjänst varande civil personal. Förste provinsialläkaren i Kopparbergs
län slutligen anser, att epidemisjukhusens personal alltid måste vara
immun genom en vaccination, som icke finge vara mer än fem år gammal.
Såsom utredningsmajoriteten framhållit är syftet med bestämmelserna i
denna paragraf, att de, som i sitt yrke äro särskilt utsatta för risk att bliva
koppsmittade, skola göras immuna mot koppsjukdomen. Härigenom skulle
garanti vinnas för att de icke komme att verka såsom smittospridare eller
vid smittkoppepidemier bleve urståndsätta att fullgöra från offentlig synpunkt
viktiga funktioner. Den av majoriteten gjorda avgränsningen av dessa
yrken synes mig i huvudsak tillfredsställande. Ur försvarsberedskapens
synpunkt har jag dock — i enlighet med framställningar av vissa militära
myndigheter — föreslagit, att kravet å ympning såsom villkor för att vinna
anställning skall gälla all civil personal vid krigsmakten.
I enlighet med utredningsmajoritetens förslag har genom bestämmelser i ett
andra stycke i paragrafen införts möjlighet att genom vite söka förmå personer,
som — sedan den föreslagna förordningen trätt i kraft — blivit anställda,
tjänstgörande eller inskrivna i strid mot bestämmelserna i första stycket,
att låta skyddskoppympa sig.
7 §.
Paragrafen, som innehåller särskilda bestämmelser rörande ympning av
skolbarn, överensstämmer i huvudsak med 7 § i vaccinationsutredningens
förslag men saknar motsvarighet i gällande vaccinationslag.
Kungl. Mcij.ts proposition nr 182.
55
Vaccinationsutredningen.
Till en början har utredningen anmärkt, att den under 1 § omnämnda
översikten över omfattningen av ympning vid tidig ålder utvisade, att på
senare tid den årsklass, som varit avgjort starkast representerad vid ympningarna,
varit barn i första skolåldern. Även å äldre skolbarn hade ympning
företagits i avsevärd utsträckning. Bortsett från den förtjänst kontrollen
från de lokala myndigheternas sida kunde hava haft däri, torde detta
förhållande giva vid handen, att befolkningen i allmänhet ej hyst allvarligare
betänkligheter mot ympning av harn i skolåldern. Icke heller ur medicinsk
synpunkt — med hänsyn till ympningsreaktionernas styrka och risken för
postvaccinal encefalit — torde någon befogad invändning kunna framställas
mot ympning i denna ålder.
Utredningen har framhållit, att den föreslagna anordningen — årlig förrättning
för ympande av skolbarn, som ej undergått verksam ympning — beträffande
tidpunkten för ympningen anknöte till vad nu i regel brukades.
Örn ympningen komme att helt naturligt så att säga ingå i skolschemat, syntes
goda skäl föreligga till antagande, att barnen skulle bliva ympade i mycket
stor utsträckning. Då förslaget i princip övergivit den obligatoriska barnvaccinationen,
måste det emellertid inrymma möjlighet för vårdnadshavare att
undandraga barnet från den i förevarande paragraf stadgade ympningen. Det
hade därför stadgats, att barnet skulle ympas under förutsättning att vårdnadshavaren
icke meddelat förbud däremot. För ordningens skull fordrades,
att detta förbud, skriftligen avfattat, tillställdes skolans föreståndare,
klassläraren eller ymparen. Förbudet avsåge självfallet närmast förestående
ympningsförrättning vid skolan. För att icke vårdnadshavaren av okunnighet
örn denna förrättning skulle hindras att meddela förbud, föresloge vaccinationsutredningen
ett kungörelseförfarande. Sålunda skulle minst fjorton
dagar innan ympningen ägde rum kungörelse därom genom försorg av folkskolestyrelsen
eller föreståndaren för annan skola än folkskola uppläsas i
församlingens kyrka och intagas i ortstidning. Hade sådant kungörande försummats,
kunde ett barn uppenbarligen icke vaccineras utan positivt medgivande
av vårdnadshavaren.
Till vinnande av syftet med det ifrågavarande stadgandet örn ympning
av skolbarn vore det givetvis önskvärt, att sådan ympning anordnades en
gång örn året. I glest befolkade trakter (stora läkardistrikt) torde dock anordnandet
av sådan ympning varje år kunna bliva förenat med oskäliga kostnader.
Främst på grund härav föresloge vaccinationsutredningen, att ympning,
varom nu sagts, skulle, där ej hinder mötte, verkställas en gång varje
läsår.
Rörande utgifterna för den i förevarande paragraf föreslagna vaccineringen
har utredningen uttalat, att, enligt genomsnittsberäkning, årlig skolbarnsympning
med hänsyn till det antal skolläkare, som funnes vid tiden för betänkandets
avgivande, skulle medföra en ökning av (le statliga utgifterna för
ympning med omkring 50 procent. Huruvida denna summa kunde reduce
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Departe
ments
chefen.
ras torde närmast vara beroende på i vad mån tjänsteläkarna kunde kombinera
resorna för skolbarns vaccinering med andra tjänsteresor.
Yttranden.
Skolöverstyrelsen förklarar sig icke hava något att erinra mot vaccinationsutredningens
förslag i denna del. Ett uttalande av enahanda innebörd har
gjorts av förbundet folkhälsans vänner. Länsstyrelsen samt förste provinsialläkaren
i Göteborgs och Bohus län framhålla, att skolvaccinationen förutsatte
fastare former för skolläkarinstitutionen eller ål minstone omreglering
av de större provinsialläkardistrikten. Förste provinsialläkaren i Norrbottens
län anser, att vårdnadshavare^ förbud mot ympning av skolbarn till undvikande
av misstag borde få tillställas endast en person, lämpligast ymparen.
Förste stadsläkaren i Norrköping föreslår åläggande för skolmyndigheterna
att till hälsovårdsnämnderna årligen avgiva berättelse om de åtgärder, som
vidtagits och de ympningar som verkställts enligt förevarande paragraf.
Även om de bestämmelser noga följas, vilka i 1 § föreslagits till befordrande
av tidig barnympning, kommer sannolikt ett stort antal barn att ännu
vid inträdet i skolåldern sakna ympskydd. Anordnas emellertid -— i allmänhet
årligen — ympningar i skolorna, synes på sätt vaccinationsutredningen
anfört anledning föreligga till antagande, att ett stort antal barn därvid komma
att ympas. Enligt förslaget skall nämligen vaccinering av skolbarn äga
rum, därest ej vårdnadshavaren meddelat förbud däremot. Mot den sålunda
föreslagna ordningen beträffande skolbarnsvaccineringen synes mig i princip
intet vara att erinra. Jag vill emellertid framhålla, att — såsom framgår
av ordalagen i första stycket av författningstexten — en vårdnadshavare icke
varje år skall vara skyldig avgiva förbud mot ympning. Har i fråga om visst
skolpliktigt barn sådant förbud meddelats, torde det böra få gälla för framtiden,
såvida detsamma icke upphäves av vårdnadshavaren.
De föreskrifter, som vaccinationsutredningen föreslagit rörande ympningens
anordnande och ympningsförbudets meddelande, finner jag i huvudsak
ändamålsenliga. Tillägg har emellertid gjorts av innehåll, att förbud skall
kunna tillställas även skolrådet (folkskolestyrelsen). Att utöver meddelandet
av de uppgifter, som finnas föreskrivna i vaccinationsutredningens förslag,
ålägga skolmyndigheterna rapportskyldighet till hälsovårdsnämnderna
synes icke erforderligt. I några yttranden framskymta farhågor för att bristen
på ympare avsevärt skulle försvåra det praktiska anordnandet av skolbarnsympningen.
Härutinnan må erinras, att i de kommuner, där skolläkare
finnas anställda, den föreslagna anordningen torde vara lätt att genomföra.
I andra kommuner kunna måhända svårigheter i vissa fall föreligga. Jag
vill emellertid omnämna, att jag i annat sammanhang ämnar föreslå viss
utökning av antalet provinsialläkardistrikt i riket. Tillkännagivande av att
ympning skall äga rum synes böra göras — förutom genom uppläsning i kyrka
och annons i ortstidning, såsom utredningen föreslagit — även genom
skriftliga meddelanden till dem, som hava vårdnaden av oympade barn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
57
8 §■
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om undantagande från ympning
på grund av medicinska indikationer, motsvarar 5 § 2 mom. första och
andra styckena i gällande vaccinationslag och överensstämmer med 8 § i
vaccinationsutredningens förslag.
Vaccinationsutredningen.
Utredningen har beträffande förevarande paragraf anfört följande:
De omförmälda bestämmelserna i ympningslagen torde hava kommit till
användning huvudsakligen när det gällt undantagande av barn från ympningsplikt.
Ehuru förslaget icke stadgar obligatorisk ympning beträffande
barn, har det dock med hänsyn till de fall, då ympning ifrågakommer enligt
1, 2, 3, 5 eller 7 § av förslaget, ansetts erforderligt att meddela föreskrift
att under de i förevarande paragraf angivna omständigheter ympning icke
må företagas. Beslutanderätten härvidlag bör städse, således jämväl i fråga
om värnpliktiga, tillkomma ymparen. Uttryckligt stadgande därom torde
emellertid icke vara påkallat. Till ledning för ympare vid bedömande av
ifrågavarande förhållanden lärer medicinalstyrelsen komma att, liksom tidigare,
utfärda erforderliga föreskrifter.
Yttranden.
Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, huruvida icke vid meddelande
av befrielse från ympningsplikt jämlikt förevarande paragraf åtskillnad
borde göras mellan tvångsvaccinering under normala förhållanden och
sådan vaccinering vid inträffad eller hotande smittkoppepidemi. Då det
gällde personer, som vore misstänkta att vara smittobärare och följaktligen
kunde i särskild grad medverka till spridningen av en epidemi, syntes det
vara förenat med risk att medgiva befrielse i så stor utsträckning, som i 8 §
angåves. Länsstyrelsen i Uppsala lån finner en förtydligande bestämmelse,
att undantag från ympningen skulle meddelas av ymparen, önskvärd. Liknande
uttalande göres av förste provinsialläkaren i Norrbottens län.
Det synes uppenbart, att ympning icke skall få verkställas i det fall, att
anledning finnes befara att den, vilkens ympande ifrågasatts, eller annan
kommer att lida men därav. Att härutinnan göra skillnad mellan frivillig
ympning och tvångsympning eller mellan tvångsympning under normala
förhållanden och sådan ympning vid inträffad eller hotande koppepidemi
finner jag icke riktigt. Därest person, som på grund av stadgandena i förevarande
paragraf skall undantagas från ympning, med skäl misstänkes vara
smittobärare, lärer han skola isoleras enligt bestämmelserna härom i epidemilagen.
Med hänsyn till såväl paragrafens innehåll som dess formulering synes
uppenbart, att beslutanderätten i fråga örn undantag från ympning tillkommer
ymparen. Uttryckligt stadgande därom synes därför icke behöva inskrivas
i författningen.
Departe
ments
chefen.
Departe
ments
chefen.
58 Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
9 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser örn besiktning och om förutsättningarna
för att verksam ympning skall anses hava ägt rum samt motsvarar i
huvudsak 11 § 1 och 2 mom. i gällande vaccinationslag och 9 § i vaccinationsutredningens
förslag.
V accinationsutredningen.
Utredningen har erinrat om stadgandet i 3 § av instruktionen för ympare
och besiktningsförättare, att ymparen borde efter verkställd ympning lämna
tillsägelse, att sjukdomsfall, som inträffade i anslutning till ympningen och
som icke kunde anses som en naturlig reaktion efter densamma, ofördröjligen
borde anmälas till ymparen. Huruvida undersökning, som i anledning
av sådan anmälan verkställdes å den ympade, vore att anse såsom besiktning,
därom syntes bestämmelser böra meddelas i administrativ väg.
Vidare har utredningen framhållit, att stadgandet i första stycket andra
punkten om skyldighet för särskilt förordnad besiktningsförrättare att ofördröjligen
till ymparen insända bevis örn besiktningen och vad därvid framgått,
vore betingat därav, att det jämlikt 13 § ålåge ymparen att för varje
ympad person på begäran kostnadsfritt utfärda intyg örn ympningen och
dess verkan. Att i tredje stycket av förevarande paragraf de, som ympats
jämlikt 5 § första stycket, i besiktningshänseende jämställts med dem, som
ympats på grund av påbud örn allmän ympning vid smittkoppepidemi, hade
sin grund däri, att fordran på efterbesiktning kunde vålla i stort sett enahanda
svårigheter för båda fallen.
Yttranden.
Karolinska institutets lärarkollegium och svenska läkaresällskapet anse,
att besiktningen borde göras så litet betungande som möjligt — lärarkollegiet
med tillägg, att den skulle kunna anförtros åt sjuksköterskorna vid barnavårdscentraler
och -stationer. Förste provinsialläkaren i Kristianstads län
uttalar, att besiktning vore minst lika viktig efter ympning, som verkställts
med stöd av bestämmelserna i 3 § första stycket eller 5 § första stycket, som
efter annan, under normala förhållanden företagen ympning.
Vaccinationsutredningens förslag i denna del har upptagits i departementsförslaget
utan saklig ändring. Det har emellertid synts mig tveksamt, huruvida
befrielse från skyldighet att undergå besiktning borde stadgas för person,
som ympats med stöd av bestämmelserna i 5 § första stycket. Då beslut
örn ympning enligt nämnda stadganden avser viss eller vissa individuellt
bestämda personer, vilka på grund av kontakt med koppsmittad eller av annan
orsak kunna giva smittan spridning, kan det otvivelaktigt vara av betydelse
att utröna ympningens verkan för att vid behov kunna verkställa omvaccination.
Då emellertid avsevärda svårigheter att i sådana fall företaga
besiktning torde komma att uppstå, har jag stannat för att godtaga utredningens
förslag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
59
10—12 §§.
Förevarande paragrafer, som överensstämma med 10—12 §§ i vaccinationsutredningens
förslag, äga motsvarighet i vissa av de under rubriken
»örn kontrollen över skyddskoppympningen» (15—17 §§) i gällande vaccinationslag
upptagna bestämmelserna.
Vaccinationsutredningen.
Utredningen har påpekat, att i förslaget icke upptagits föreskrift, motsvarande
stadgandet i 15 § 2 mom. andra stycket vaccinationslagen, om uppgiftsskyldighet
för ympare angående utförda revaccinationer. Detta stadgande
tjänade endast statistiska syften och enligt utredningens uppfattning
borde möjligen önskvärda bestämmelser härom utfärdas i annan ordning.
Vidare hade icke ansetts erforderligt att i förslaget upptaga undantagsbestämmelser
beträffande de i 17 § vaccinationslagen avsedda fallen.
Beträffande stadgandena i 11 och 12 §§ har utredningen anfört bland annat
följande:
Utöver den jämlikt 1 § i förslaget stadgade allmänna skyldigheten att
verka för ympningens genomförande i största möjliga utsträckning åligger
det enligt 11 § hälsovårdsnämnderna att tillställa vårdnadshavare för ovaccinerat
barn, som fyllt två år, skriftlig uppmaning att låta ympa barnet jämte
uppgift om tid och plats för kostnadsfri ympning, som skall anordnas för
allmänheten. Uppgift örn sådana barn erhåller nämnden av pastorsämbetet,
vilket jämlikt sistnämnda paragraf skall före januari månads utgång till
nämnden insända förteckning över de barn, som under nästföregående kalenderår
fyllt två år, men icke undergått verksam ympning. Till ledning vid
upprättande av sådan förteckning tjäna de anteckningar i församlingsboken,
som verkställts efter de i 10 § angivna utdragen av ympningsjoumaler.
Ifrågavarande åtgärd från hälsovårdsnämnds sida motsvarar alltså den,
som det enligt 16 § 3 mom. första stycket vaccinationslagen åligger skolmyndighet
att vidtaga. Att skolmyndighet engagerades i kontrollen över ympningen
sammanhängde med att ympningsåldern genom vaccinationslagen bestämdes
så att den kom att nära sammanfalla med den första skolåldern.
Bortsett från att skolmyndigheternas iakttagande av nämnda föreskrift lämnat
åtskilligt övrigt att önska, har det på grund av att vaccinationsutredningen
förordar ympning under de två första levnadsåren ansetts lämpligt
att stadga skyldighet för hälsovårdsnämnderna att vidtaga nämnda åtgärd.
Ehuru vaccinationsutredningens förslag ålägger nämnderna att utfärda
uppmaning endast beträffande oympade barn, som under nästföregående
kalenderår uppnått två års ålder, föreligger givetvis intet binder mot utan
är fastmera synnerligen önskvärt, att nämnderna vidtaga sådan åtgärd även
i fråga örn äldre barn, som icke undergått verksam ympning.
I åtskilliga fall torde utfärdande av anmaning hava underlåtits på grund
av frånvaron av blankett för ändamålet. Till främjande av hälsovårdsnämndernas
ifrågavarande verksamhet har därför upptagits föreskrift örn formulär
för uppmaning.
Med anledning av stadgandet i 7 § örn ympning av skolbarn bär ansetts
nödvändigt bibehålla det i 16 § 2 mom. vaccinationslagen upptagna stadgandet
om åliggande för pastorsämbete att i förteckningen över barn, som
inträda i skolåldern, angiva, huruvida barnet undergått verksam skyddskoppympning,
kompletterat med en bestämmelse örn skolstyrelses skyldighet
i förevarande avseende.
60
Kungl. Majlis proposition nr 182.
Departe
ments
chefen.
Departe
ments
chefen.
Yttranden.
Av förevarande paragrafer beröres endast 10 § i yttrandena, Därutinnan
framhåller arméförvaltningen, att den i sistnämnda paragraf föreslagna anmälningsskyldigheten
beträffande verkställd ympning av militärer skulle
medföra en så stor expeditionell verksamhet för militärläkarna, att förstärkning
av den biträdande personalen å avdelningarna för hälso- och sjukvård
vid truppförbanden kunde bliva påkallad. Liknande uttalande göres av
flygförvaltningen. Förste provinsialläkaren i Kristianstads län föreslår, att
anteckning i församlingsboken skulle innehålla uppgift om tiden för ympningen,
samt uttalar, att bestämmelserna i paragrafens andra stycke borde
gälla även ^vaccination.
De av vaccinationsutredningen i förevarande paragrafer föreslagna bestämmelserna
synas lämpliga och hava med allenast obetydliga formella jämkningar
upptagits i departementsförslaget. I sådant meddelande, varigenom hälsovårdsnämnd
enligt 11 § uppmanar vårdnadshavare att ympa barn, synes böra
angivas, att plikt att verkställa ympning dock icke föreligger.
13 §.
Paragrafen, som innehåller bestämmelser angående bevis örn undergången
offentlig ympning, motsvarar samma paragraf i vaccinationsutredningens
förslag och 11 § 3 mom. i gällande vaccinationslag. I första stycket av
sistnämnda paragraf stadgad skyldighet för ympare att kostnadsfritt utfärda
intyg om ympningen och dess resultat begränsas genom bestämmelsen i
andra stycket, att vid ympning enligt 2 § (den obligatoriska barnvaccinationen)
ymparen icke utan särskild begäran är pliktig utfärda sådant intyg.
Vaccinationsutredningen.
Utredningen har framhållit, att ehuru bevis örn undergången offentlig
ympning vore av värde huvudsakligen för den ympade själv, sådant borde
utfärdas kostnadsfritt för honom och ersättning därför således ingå i gottgörelsen
för själva ympningen. Enligt utredningens mening förelåge intet
avgörande skäl mot att utfärdande av intyg om ympning och dess verkan
gjordes beroende av begäran därom.
Yttranden.
I yttrandena upptagas icke bestämmelserna i förevarande paragraf till
behandling.
Med endast mindre formell ändring har utredningsförslaget i denna del
upptagits i departementsförslaget.
U §.
Denna paragraf, som reglerar anordnandet av allmänna ympnings- och besiktningsmöten
samt utseendet av offentliga ympare och besiktningsförrättare,
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
61
överensstämmer med samma paragraf i vaccinationsutredningens förslag samt
motsvarar i viss mån 11 § 1 mom. och 12 § 1 och 2 mom. i gällande vaccinationslag.
Särskilt förtjänar erinras örn föreskrifterna i 12 § 2 mom. första
stycket gällande lag därom, att å landet ympnings- och besiktningsmöten
skola hållas vartannat år, där ej med hänsyn till särskilda omständigheter sådana
möten anses böra för viss ort hållas varje år.
Vaccinationsutredningen.
Utredningen har lämnat en redogörelse (sid. 82—84) för tillkomsten av
sistnämnda bestämmelse i gällande lag. Denna hade trätt i stället för ett
stadgande, enligt vilket ympnings- och besiktningsmöten i regel hållits årligen.
Utredningen har påvisat, att den kostnadsbesparing för statsverket, som med
sagda lagändring eftersträvats, verkligen även uppnåtts.
Utredningen har vidare anfört följande:
Utredningens förslag upptager icke bestämmelse örn vartannatårsympning.
Detta utesluter dock icke, att systemet med ympning och besiktning vartannat
år jämväl vid genomförande av förslaget kan komma till tillämpning. Med
hänsyn bland annat till att utredningen förordar ympning av barn innan de
fyllt två år, måste emellertid utredningen betona önskvärdheten av att möten
av ifrågavarande slag anordnas årligen. De särskilda kostnaderna härför bliva
väsentligen reducerade, därest, på sätt utredningen i 7 § föreslår, årliga skolbarnsympningar
komma till stånd. De offentliga ympningsmötena lära nämligen
kunna anordnas i anslutning till skolbarnsympningama och alltså ej
komma att förorsaka särskilda utgifter för resor och traktamenten.
Då planen för ympnings- och besiktningsmöten bör i första hand uppgöras
av vederbörande tjänsteläkare, även örn han ej skulle bliva ympare, har i lagtexten
initiativet härvidlag uttryckligen tillagts tjänsteläkaren. Föreskriften
om förste provinsialläkarens bestämmanderätt även vid personvalet är tillkommen
i syfte bland annat att såvitt möjligt begränsa statsverkets kostnader för
ymparnas resor och traktamenten.
För vinnande av sistnämnda ändamål har jämväl bibehållits förste provinsialläkarens
rätt att förordna särskild besiktningsförrättare i fall av behov.
Bestämmelser om kvalifikationer för besiktningsförrättare hava ej upptagits
i förslaget. Det torde ligga i sakens natur, att besiktningarna i allmänhet böra
utföras av ymparen. Bland annat med hänsyn till de i 18 § av förslaget upptagna
föreskrifterna om ersättning av allmänna medel för ympskador är det
av vikt, att besiktningarna i största möjliga utsträckning anförtros endast åt
legitimerade läkare. Allenast i sådana fall, där besiktning av läkare skulle
komma att medföra orimligt stora kostnader för statsverket, bör annan an
läkare förordnas att verkställa besiktning. Särskild besiktningsförrättare mäste
givetvis hava undergått kurs i besiktning av skyddskoppympade.
Beträffande verkställande av ympning å skolbarn enligt 7 § hava upptagits
bestämmelser i tredje stycket av förevarande paragraf.
Däremot har det ej ansetts nödigt att intaga föreskrift motsvarande 12 § 3
mom. vaccinationslagen angående anordnande av ympning av militärer.
Yttranden.
Förste provinsialläkaren i Gotlands län anser, att planen för ympningsmöten
i städer, köpingar och municipalsamhällen med egen tjänsteläkare — utom
beträffande landets fyra största städer — borde meddelas förste provinsialläkaren.
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
Departe
ments*
chefen.
Departe
ments
chefen.
Vaccinationsutredningens förslag till bestämmelser om den offentliga vaccinationens
anordnande synas ändamålsenliga och hava, med allenast mindre
formell jämkning i andra stycket, oförändrade upptagits i departementsförslaget.
I detta har dock tillagts ett fjärde stycke, enligt vilket hälsovårdsnämnds
beslut om anordnande av offentlig ympning och utseende av ympare
skall meddelas förste provinsialläkaren. Avsikten med stadgandet — som
dock icke synes böra gälla beträffande Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping
— är, att förste provinsialläkaren vid fastställande av planer för ympnings-
och besiktningsmöten skall hava kännedom örn vilka tjänsteläkare
utom provinsial- och extra provinsialläkare, som kunna förordnas till ympare.
15 och 16 §§.
Paragraferna, som innehålla stadganden örn behörighet och skyldighet att
verkställa skyddskoppympning, motsvara 7 och 8 §§ i gällande vaccinationslag
samt överensstämma nära med 15 och 16 §§ i vaccinationsutredningens
förslag. Uttrycket tjänsteläkare i 16 § har samma betydelse som i 1 §.
17 §.
Denna paragraf, enligt vilken offentlig ympning är avgiftsfri och ersättning
till ymparen skall utgå av statsmedel, motsvarar 13 § 1 och 2 mom. i gällande
vaccinationslag samt 17 § i vaccinationsutredningens förslag.
Vaccinationsutredningen.
Utredningen har i fråga örn denna paragraf anfört följande:
Ehuru vid genomförande av utredningens förslag staten frånträder kravet
på allmän obligatorisk ympning, lärer likväl den nytta för det allmänna, som
verksam ympning medför, motivera, att ympningen och besiktningen bliva
avgiftsfria för alla dem, som ympas på ympnings- eller besiktningsmöte eller
eljest på föranstaltande av offentlig myndighet. Stadgande motsvarande 13 §
3 mom. vaccinationslagen örn ersättningsskyldighet för arbetsgivaren gentemot
statsverket synes icke vara påkallat.
De i paragrafen upptagna bestämmelserna angående ersättning av statsmedel
åt ympare och besiktningsförrättare gå något längre än det motsvarande
andra momentet i 13 § vaccinationslagen, i det förslaget medgiver ersättning
till ymparen eller besiktningsförrättaren jämväl beträffande person, som undersökts
för ympning men ej ympats. Detta har synts skäligt så mycket hellre
som undersökningen i regel är det mest tidsödande och besvärliga arbetet vid
en ympningsförrättning. Någon anledning till förändring av de i kungörelsen
den 24 november 1916 angående ersättning av statsmedel för skyddskoppympning
fastställda ersättningarna åt ympare och besiktigare synes icke föreligga.
Yttranden.
Förste stadsläkaren i Norrköping finner den enligt sagda kungörelse utgående
ersättningen — med hänsyn till den mångfald göromål, som i förslaget
ålades ymparen — vara väl låg.
Den av vaccinationsutredningen föreslagna, i förhållande till gällande vaccinationslag
utvidgade rätten till ersättning anser jag vara väl motiverad.
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
63
Däremot synes det icke påkallat att för närvarande ändra de till ympare och
besiktningsförrättare utgående ersättningarnas storlek.
18 §.
Paragrafen, som innehåller bestämmelser örn ersättning för sjukdom eller
skada till följd av ympning, överensstämmer i viss mån med samma paragraf
i vaccinationsutredningens förslag men saknar motsvarighet i gällande vaccinationslag.
Vaccinationsutredningen.
Utredningen har funnit uppenbart, att även örn ersättning av allmänna
medel för sjukdom i samband med vaccination under militär tjänstgöring
ansetts kunna utgå jämlikt förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, enligt i vårt
land allmänt gällande rättsgrundsatser statsverket icke vore i princip pliktigt
att utgiva ersättning för ympskada. Å andra sidan torde det icke kunna
förnekas, att skäligheten talade för att sådan ersättning utginge i mera ömmande
fall och detta icke blott, då den verkställda ympningen varit obligatorisk,
utan även då den skett frivilligt, ty jämväl i sistnämnda fall finge den
anses hava tjänat ett allmänt intresse. Då förslaget avsåge att befordra frivillig
ympning, hade det även ur sådan synpunkt ansetts lämpligt att bereda
möjlighet till erhållande av sagda ersättning. Men då denna, som sagt, endast
borde utgå i mera ömmande fall, hade avgörandet ansetts böra ske i
administrativ väg samt överlämnats åt Konungen. Rörande ersättningens
bestämmande syntes föreskrifterna i lagen den 17 juni 1916 örn försäkring
för olycksfall i arbete i tillämpliga delar böra lända till efterrättelse.
Vidare har utredningen framhållit, att ersättning icke kunde ifrågakomma
för sådana påföljder av ympningen, som finge anses utgöra normal ympreaktion.
För att förebygga tillströmningen av obefogade ansökningar och
i ändamål att göra stadgandet mera lätt praktikabel^ hade ansetts lämpligt
uppställa såsom villkor, att sjukdomen eller skadan skulle hava varat längre
än tre veckor efter ympningen.
Slutligen har utredningen förklarat, att den icke funnit nödigt att föreslå
äskande av något särskilt anslag till gäldande av statsverkets utgifter enligt
förevarande paragraf utan ansett dessa åtminstone tills vidare kunna bestridas
från anslaget till extra utgifter.
Yttranden.
Medicinalstyrelsen uttalar, att styrelsen ställde sig frågande till förslagel
rörande bestämmande av ersättningens storlek. Länsstyrelsen i Uppsala län,
anser, att olycksfallsförsäkringslagen icke gåve tillräcklig ledning för sagda
bestämmande, såvitt gällde personer, som icke uppnått arbetsför ålder.
Även i dylika fall av partiell invaliditet torde det dock kunna vara befogat,
att ersättning utginge.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Riksförsäkringscinstalten anför följande:
Enligt 6 och 7 §§ i olycksfallsförsäkringslagen skola ersättningarna i anledning
av olycksfall i arbete bestämmas i förhållande till den skadades arbetsförtjänst,
beräknad på sätt i 9 § sägs. När det gäller barn, som aldrig
utfört något arbete och vilkas framtida arbetsförtjänst är helt oberäknelig,
kunna bestämmelserna i 9 § svårligen tillämpas. Med hänsyn härtill synes
Kungl. Majit i dessa ersättningsfrågor böra erhålla en friare prövningsrätt.
Lämpligen skulle, i anslutning till formuleringen i 1 § andra stycket i förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada
ådragen under militärtjänstgöring, kunna stadgas att Kungl. Majit
äger besluta om ersättning i huvudsaklig överensstämmelse med de i olycksfallsförsäkringslagen
angivna grunder.
Då uttrycket »rörande ersättningens bestämmande» närmast leder tanken
på det mera formella fastställandet av ersättning, vilket dock skulle tillkomma
Kungl. Majit, synes en omformulering av paragrafen i detta hänseende
lämpligen böra äga rum. Måhända bör även i förtydligande syfte inskjutas,
att sjukdomen eller skadan skall hava varat längre än tre veckor
efter dagen för ympningen.
Försäkringsrådet finner i likhet med de sakkunniga och på av dem anförda
skäl, att ersättning borde i mera ömmande fall utgå av allmänna medel
på grund av sjukdom eller skada till följd av ympning såväl obligatorisk
som frivillig dylik. Angående ersättningens bestämmande uttalar rådet,
att framställningar om ersättning ofta torde komma att avse personer
i en levnadsålder, då arbetsförmågan ännu icke kunnat eller på
lång tid framåt icke beräknades kunna utnyttjas ekonomiskt genom förvärvsarbete.
Därest Kungl. Majit i ett dylikt fall medgåve ersättning, syntes
det ej vara lämpligt, att samtliga de slag av ersättningar i anledning av ett
olycksfall, vilka funnes angivna i 6 § olycksfallsförsäkringslagen, komme
barnet till del. Kompensation för förlorad eller minskad arbetsinkomst borde
sålunda utgivas först från det barnet uppnått en ålder, då i allmänhet inkomst
genom förvärvsarbete brukade förekomma. Ersättning för erforderlig
läkarvård m. m. enligt 6 § 1) a) olycksfallsförsäkringslagen och för behandling
enligt 6 § 2) b) samma lag torde däremot böra medgivas redan
före denna tid. Likaså borde redan före uppnådd sådan ålder ersättning
med skäligt belopp kunna tillerkännas för vissa andra av sjukdomen eller
skadan föranledda särskilda kostnader, t. ex. fördyrad skötsel, resor för
fullgörande av skolgång m. m. Det syntes vara lämpligt, att jämväl i andra
fall än det förut åsyftade vid ersättningens bestämmande hänsyn kunde
tagas till förhållanden, som icke skulle kunna få inverka vid bestämmande
av ersättning med tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen. Sålunda borde
Kungl. Majit i anledning av förändrad ekonomisk ställning för ersätt -ningstagaren hava möjlighet att höja eller sänka ersättning, vilket icke skulle
låta sig göra vid tillämpning av 13 § fjärde stycket olycksfallsförsäkringslagen.
Stadgandet örn olycksfallsförsäkringslagens tillämpning torde därför
enligt rådets mening böra givas den utformningen, att ersättning, därest sådan
medgåves av Kungl. Maj :t, ej finge utgå med högre belopp än vad som skulle
hava utgivits, därest olycksfallsförsäkringslagen varit tillämplig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
65
Pensionsstyrelsen påvisar vissa kollisionsfall mellan ersättning enligt den
föreslagna bestämmelsen samt de förmåner, som utginge jämlikt lagen om
folkpensionering, förordningen örn invalidunderstöd och därmed sammanhängande
bestämmelser. Då dessa fall emellertid syntes på ett tillfredsställande
sätt vinna sin lösning inom ramen av gällande lagstiftning, hade styrelsen
ur folkpensioneringens synpunkt ej något att erinra mot den föreslagna
bestämmelsen.
Statskontoret finner av principiella skäl viss tvekan kunna råda beträffande
lämpligheten av att förevarande ersättning skulle kunna komma
ifråga vid ympskada även i andra fall än då ympningen varit obligatorisk.
Med hänsyn till önskvärdheten av att befordra frivillig ympning ville
statskontoret dock icke motsätta sig, att bestämmelserna i berörda avseende
gåves den avfattning, som utredningen föreslagit. Utan att närmare
ingå på frågan om ändamålsenligheten av att beträffande förevarande ersättningar
tillämpa de beräkningsgrunder, som angåves i olycksfallsförsäkringslagen,
ville statskontoret ifrågasätta lämpligheten av att, på sätt utredningen
föreslagit, binda Kungl. Maj:ts beslutanderätt. Sista stycket i paragrafen
borde förtydligas så, att direkt hänvisning gjordes till förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring. Slutligen anser statskontoret — i likhet med
utredningen — att statsverkets utgifter i anledning av de föreslagna bestämmelsernas
tillämpning kunde, åtminstone tillsvidare, bestridas från femte
huvudtitelns anslag till extra utgifter. 1
1 likhet med vaccinationsutredningen och de myndigheter, som yttrat sig
över denna del av utredningens förslag, anser jag, att Kungl. Majit i ömmande
fall skall kunna bestämma örn ersättning av allmänna medel för
sjukdom eller skada till följd av ympning. Ersättning har därför föreslagits
skola kunna ifrågakomma, där synnerliga skäl därtill föranleda. Då möjlighet
till dödsfall i anledning av skyddskoppympning förefinnes — ehuru risken
därför torde vara ytterst obetydlig —- har hänsyn därtill dock ansetts
höra tagas vid formuleringen av förevarande stadgande. Vid dödsfall synes
ersättningen böra utgå endast till personer, vilka för sitt uppehälle varit
väsentligen beroende av den avlidnes arbete.
På av utredningen anförda skäl bör möjlighet att erhålla ersättning finnas
icke blott vid obligatorisk utan även vid frivillig ympning. Att ersättning
icke kan ifrågakomma för de normala ympbesvären är självklart. I
både utrednings- och departementsförslaget har därför såsom en nödvändig
förutsättning för stadgandets tillämpning uppställts, att sjukdomen eller
skadan skall hava varat längre än tre veckor efter ympningens verkställande.
Skulle ympningen medföra döden, skall givetvis eventuell ersättning
utgivas, även örn dödsfallet inträffat inom nyss angivna lid av tre veckor.
Vad angår bestämmandet av ersättningens storlek har utredningen föreslagit,
att föreskrifterna i lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall
i arbete i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse. Såsom i vissa
remissyttranden påpekats, giva nämnda föreskrifter stundom icke tillräcklig
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 182. 5
Departe
ments
chefen.
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
ledning vid bedömandet och särskilt gäller detta vid fastställande av ersättning
till person, som ännu icke uppnått arbetsför ålder. Med hänsyn
härtill synes Kungl. Maj:ts bestämmanderätt i fråga om ersättningens storlek
icke lämpligen kunna i författningstexten begränsas. Vidare torde Kungl.
Majit böra äga möjlighet att vid väsentligt förändrad ekonomisk ställning
för ersättningstagaren höja eller sänka ersättningen.
Andra stycket i utredningsförslaget, vilket stadgande avser ersättning för
sjukdom eller skada till följd av ympning, som verkställts under militär
tjänstgöring, har utan ändring upptagits i departementsförslaget.
Ersättning enligt denna paragraf synes tillsvidare kunna bestridas från
femte huvudtitelns anslag till extra utgifter.
19 §.
Förevarande paragraf, enligt vilken beslut, varigenom ympning påbjudits
enligt 3 eller 5 §, länder till efterrättelse utan hinder av förd talan, överensstämmer
med stadgande i 27 § gällande vaccinationslag samt med 19 §
i vaccinationsutredningens förslag.
20 §.
Paragrafen giver bestämmelser örn handräckning såsom tvångsmedel vid
vaccinationsvägran. I 22 § av gällande vaccinationslag stadgas bötesstraff
å 5—50 kronor för, bland andra, den som underlåter att fullgöra ympningsplikt,
vilken påbjudits med anledning av inträffad eller hotande smittkoppepidemi,
för militär, som underlåter att fullgöra för sådan särskilt föreskriven
ympningsplikt, då han ej tillhör mobiliserad avdelning eller eljest
inkallats till tjänstgöring för rikets försvar, samt för utländsk jordbruksarbetare
eller annan utlänning, som inkommer i riket för att söka arbetsanställning,
där han underlåter att fullgöra meddelat förordnande örn ympning.
Beträffande militär, som är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning
av krigsmakten eller eljest inkallad till tjänstgöring för rikets försvar, stadgas
i 128 § strafflagen för krigsmakten att han vid underlåtenhet alt fullgöra
ympningsplikt skall straffas för brott mot krigslydnaden efter ty i
79 § av samma lag är stadgat.
De sålunda gällande straffbestämmelserna för militärer tillkommo på
initiativ av vederbörande riksdagsutskott (särskilda utskottet nr 1), som vid
behandling av propositionen (nr 78) till 1915 års riksdag med förslag till
lag om skyddskoppympning förklarade, att utskottet ansett det så mycket
mindre lämpligt, att de i strafflagen för krigsmakten upptagna straff, såvitt
fråga vore örn fredsförhållanden, skulle tillämpas i förevarande fall, som
den ympningsplikt, vilken här avsåges, väsentligen tjänade även ett rent
civilt och allmänt medborgerligt intresse. Endast beträffande krigsman, som
tjänstgör vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats till
tjänstgöring för rikets försvar, syntes det utskottet påkallat, att den militära
lagstiftningen skulle gälla. Vad angår tillämpningen av bötesbestämmelserna
i 22 § vaccinationslagen må endast anmärkas, att dessa böter äro ytterst
ofullkomliga såsom tvångsmedel, emedan de endast torde kunna ådömas en
gång i fråga om samma vaccinationspliktiga person (N. J. A. 1931 sid.
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
67
654). Har han erlagt eller avsuttit de ådömda böterna, står samhället maktlöst
mot hans fortsatta underlåtenhet att låta vaccinera sig.
I 1932 års sakkunnigbetänkande (sid. 102), där detta missförhållande påpekades,
föreslogs sådan komplettering av de gällande bestämmelserna, att
vederbörande domstol bleve berättigad att, i samband med ådömandet av
böter, på yrkande av åklagaren förelägga svaranden vid vite att inom viss
tid fullgöra ympningsplikt.
Vaccinationsut redningen.
Utredningen har föreslagit, att vid vaccinationsvägran av ympningspliktig
militär vederbörande chef skulle äga föranstalta om ympning och vid
tredska av den, som skulle ympas på grund av bestämmelserna i 3 § första
stycket eller 5 §, vederbörande tjänsteläkare skulle äga bos polismyndigheten
påkalla erforderlig handräckning. Dessa bestämmelser hava av utredningen
motiverats sålunda:
Vad först beträffar den vaccinationsplikt för militärer, som inträder i fredstid,
så är även denna av största betydelse i försvarsavseende och icke huvudsakligen
betingad av en allmän önskan att så stor del av befolkningen
som möjligt skall bliva revaccinerad. Genom denna i fredstid verkställda
vaccination minskas nämligen behovet av att vid mobilisering för krigsfara
omedelbart företaga mera allmän vaccination, varigenom förebygges, att
under de första dagarna efter mobilisering en betydande del av krigsmakten
kommer att lida av en vaccinationsreaktion, som kan bliva ganska besvärande
särskilt för de tidigare icke alls eller icke sedan barndomen vaccinerade.
Vad angår den psykologiska sidan av problemet, har hos de värnpliktiga
icke försports rädsla för vaccinering av tillnärmelsevis sådan styrka eller
omfattning som hos vårdnadshavare för barn. Vaccinationsvägrarna bland
värnpliktiga hava nästan uteslutande kommit från centra för antivaccinationsagitationen,
och deras betänkligheter torde huvudsakligen hava varit
av teoretisk natur. Bland de vid krigsmakten fast anställda har, såvitt bekant,
icke någon motvilja mot vaccination försports.
Om nu försvarets intresse finnes kräva vaccinering, bör enligt utredningens
uppfattning sådan genomföras utan att tillfälle lämnas till tredska från den
vaccinationspliktiges sida. Att i fall av mobilisering en tvångsprocedur med
eventuellt upprepade böter eller vitén är alltför omständlig och ineffektiv torde
knappast behöva påpekas. Men även den i fredstid inträdande vaccinationsplikten
för militärer bör enligt utredningens mening kunna effektueras
handräckningsvis på befallning av vederbörande chef. Är detta lagligen fastslaget,
torde i praktiken våld knappast någonsin behöva tillgripas. En sådan
ordning överensstämmer mest med krigstjänstens natur, och det är förvisso
även för vaecinationsmotståndaren bäst, att han icke i tjänsten upprepade
gånger tvingas till ställningstagande och får nya anledningar att demonstrera
för sin uppfattning. Någon verklig samvetssak synes vaccinationsvägran
under sådana förhållanden knappast kunna bliva.
Men en snabb och effektiv tvångsprocedur är av nöden icke blott i fråga
örn den i 2 § stadgade speciella ympningsplikten för militärer utan ock med
avseende å den ympningsplikt, sorn enligt 3 eller 5 § i förslaget kan föreskrivas
till avvärjande av en botande eller till begränsning av en redan utbruten
smittkoppepidemi. Att en procedur med tilläventyrs upprepade böter eller
vitén icke i sådana fall är nog snabb och effektiv, torde vara obestridligt.
Detta gäller icke minst, då man med stöd av 5 § första stycket har att genom
ympning (eventuellt jämte isolering) såvitt möjligt oskadliggöra alla
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
uppspårade kontakter. Erfarenheten utvisar enligt tjänsteläkares vittnesbörd
att, då en smittkoppepidemi är hotande, även övertygade vaccinationsmotståndare
i allmänhet önska vaccinera sig och de sina, och den oerhört stora
vaccinationsfrekvens, som enligt statistiken i samband med 1932 års Malmöepidemi
inträdde inom landet i dess helhet, talar ett liknande språk. Men
det är dock nödvändigt att i nu avsedda fall, då allt hänger på en snabb
aktion mot epidemifaran, vederbörande myndigheter hava ett hastigt verkande
tvångsmedel till sitt förfogande, varvid någon åtskillnad mellan barn
och vuxna icke är motiverad. Detsamma gäller, om också icke i lika hög
grad, med avseende å det fall, som avses i 5 § andra stycket.
Utredningen har i samband härmed lämnat en redogörelse (sid. 91) för
ett antal författningsbestämmelser, enligt vilka tvångsåtgärder, liknande de
av utredningen föreslagna, äro medgivna.
Då enligt utredningsförslaget obligatorisk ympning skulle kunna vid
tredska genomföras handräckningsvis, har utredningen förklarat, att särskilda
straffbestämmelser icke behövdes såsom tvångsmedel. Till vad utredningen
i detta sammanhang anfört angående 128 § strafflagen för krigsmakten
återkommer jag i det följande.
Minoriteten inom vaccinationsutredningen har föreslagit, att de i gällande
vaccinationslag stadgade tvångsmedlen mot vaccinationsvägrare skulle i huvudsak
bibehållas —• böter och vitén skulle dock alltid få förvandlas —
samt ifrågasatt, om icke det av minoriteten förordade systemet innebure ett
mindre intrång i den personliga friheten än utredningsmajoritetens förslag,
att en vuxen människa med tvång, eventuellt med handräckning, skulle
kunna göras till föremål för ett medicinskt ingripande, vilket på den grund
att det utfördes i en otjänlig period av den ympningspliktiges liv icke kunde
försäkras vara alldeles utan risk.
Yttranden.
Då hänsynen mot de enskilda i förevarande fall måste vika för det stora
allmänna intresset samt böter och vitén vore verkningslösa medel att utan
uppskov komma till önskat resultat, förklarar sig länsstyrelsen i Östergötlands
län gilla majoritetsförslaget i denna del. Även länsstyrelsen i Kalmar
län finner lämpligt, att ett dylikt stadgande intoges i lagen. Dock borde
framställning om handräckning prövas och avgöras av länsstyrelse. Chefen
för lil arméfördelningen anser, att majoritetsförslaget gåve den militära
myndigheten befogenhet att på ett ändamålsenligt sätt verkställa ympningen.
Medicinalstyrelsen förklarar sig däremot icke kunna dela de av majoriteten
anförda synpunkterna för liandräckningsförfarande vid vägran eller
tredska av ympningspliktig att undergå ympning. Vad särskilt anginge användande
av tvångsprocedur vid inträffad eller hotande smittkoppepidemi
hade erfarenheten visat, att vaccinationsvägran icke vore att räkna med och
i fråga om ympning av s. k. kontakter ägde hälsovårdsnämnden i 3 § 3
mom. epidemilagen befogenhet att i fall av behov ålägga isolering. Chefen
för armén, armé- och flygförvaltningarna, cheferna för II och IV arméfördelningarna
samt fördelning slåkaren vid IV arméfördelningen avstyrka bestämmelserna
i 20 § första stycket av utredningsmajoritetens förslag, då de
helt avveke från de metoder, som tillämpades i den nutida militära tjänsten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
69
Flygförvaltningen, sagda arméfördelningschefer och fördelningsläkare samt
militärbefäl hav nr en på Gotland befara, att det av utredningsmajoriteten föreslagna
systemet för ympning av militärer kunde skapa motvilja mot försvarsväsendet.
— Förbundet folkhälsans vänner slutligen anser, att det av
majoriteten föreslagna handräckningsförfarandet alltför mycket strede mot
nutida rättsuppfattning.
<
När vid förevarande revision av vaccinationslagstiftningen ur olika synpunkter
befunnits nödvändigt att alltjämt stadga vaccinationsplikt i de i 2,
3 och 5 §§ avsedda fallen, synes ofrånkomligt att utrusta samhället med
erforderliga tvångsmedel mot dem, som icke efterkomma denna plikt. I gällande
vaccinationslag givna bötesbestämmelser hava visat sig ofullkomliga
som tvångsmedel, och även örn de kombinerades med möjlighet till föreläggande
och utdömande av vitén vid fortsatt tredska torde de ändock icke vara tillräckliga.
Vid sådant förhållande synas mig de av utredningsmajoriteten föreslagna
bestämmelserna härutinnan nödvändiga. Såsom sagda majoritet påpekat,
finnes anledning antaga, att redan deras blotta existens skall medföra,
att de sällan behöva komma till användning. De föreslagna stadgandena örn
handräckning för genomförande vid tredska av obligatorisk ympning göra uppenbarligen
särskilda straffbestämmelser såsom tvångsmedel obehövliga. Motsvarighet
till 22 § första stycket i gällande vaccinationslag finnes därför icke
i departementsförslaget.
Med hänsyn till bestämmelserna i 14—16 §§ av departementsförslaget synes
det böra vara vederbörande ympare, som enligt andra eller tredje stycket
i 20 § skall äga påkalla handräckning eller biträde.
21 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelser, att länsstyrelserna skola vaka
över — eventuellt med användande av vitesförelägganden — att hälsovårdsnämnderna
och skolråden (folkskolestyrelserna) fullgöra sina åligganden med
hänsyn till skyddskoppympningen, samt överensstämmer i sak med samma
paragraf i vaccinationsutredningens förslag. Utsträckningen av länsstyrelsernas
i 19 § gällande vaccinationslag angivna skyldighet att utöva tillsyn över
skyddskoppympningen till att gälla även skolrådens (folkskolestyrelsernas)
åligganden är betingad av föreskrifterna i 7 § andra stycket av departementsförslaget.
22 §.
Paragrafen, enligt vilken medicinalstyrelsen skall meddela allmänna föreskrifter
örn tillverkning och tillhandahållande av vaccin samt örn vad
ympare och besiktningsförrättare hava att iakttaga, överensstämmer med
samma paragraf i vaccinationsutredningens förslag samt motsvarar 9 g 3
inom. och 14 § i gällande vaccinationslag. Enligt dessa båda lagrum ankomma
dock de angivna åtgärderna på Konungen.
Vuccinutionsut red ningen.
Angående den föreslagna förändringen i sistnämnda avseende har utredningen
uttalat, att densamma torde stå i god överensstämmelse med den me
-
Departe
ments
chefen.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Departe
ments
chefen.
Departe
ments
chefen.
dieinalstyrelsen genom dess instruktion tillagda befogenheten att utöva tillsyn
över skyddskoppympningen i i''iket.
Yttranden.
Armé-, marin- och flygförvaltningarna förklara sammanstämmande, att
det icke vore möjligt att undandraga de högsta militära sjukvårdsmyndigheterna
tillsynen över skyddskoppympningen vid krigsmakten.
Varken i departementsförslaget eller i utredningsförslaget liava bestämmelser
upptagits liknande de i 18 § gällande vaccinationslag givna, enligt vilka
högsta tillsynen över skyddskoppympningen i riket tillkommer medicinalstyrelsen
samt tillsynen över ympningen av värnpliktiga eller vid krigsmakten
fast anställda tillkommer, i samråd med medicinalstyrelsen, arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse, vad beträffar hären, och marinöverläkaren,
vad angår marinen. Armé-, marin- och flygförvaltningarna synas befara,
att avsikten med uteslutandet ur förslaget av dessa bestämmelser vore
att undandraga skyddskoppympningen vid krigsmakten de högsta militära
sjukvårdsmyndigheternas tillsyn. Detta är givetvis icke meningen. Högsta militära
sjukvårdsmyndigheten inom varje försvarsgren skall även efter den
föreslagna förordningens ikraftträdande hava såväl rättighet som skyldighet
att utöva tillsynen över där bedriven skyddskoppympning. Högsta tillsynen
över all skyddskoppympning i riket tillkommer emellertid medicinalstyrelsen
i enlighet med den för styrelsen gällande instruktionen.
23—26 §§.
Dessa paragrafer, som innehålla straff- och forumbestämmelser, motsvara
i viss mån 22 § andra stycket andra punkten, 23 § 1 och 3 inom., 24 och
25 §§ samt 26 § första punkten i gällande vaccinationslag samt överensstämma
i huvudsak med 23—26 §§ i vaccinationsutredningens förslag.
Utredningen har beträffande 23 § anfört (sid. 92):
Beträffande de i förslagets 6 § angivna yrken, inom vilka vaccination ansetts
särskilt behövlig, har förslaget samma konstruktion som den nu gällande
lagen, i det förbud stadgas mot att anställa eller till tjänstgöring mottaga
eller å sjömanshus inskriva den, som icke efter början av de närmast
föregående fem kalenderåren här i riket undergått verksam ympning. I
enlighet härmed har (i 23 §) stadgats böter, 5—300 kronor, för den arbetsgivare,
chef eller sjömanshusombudsman, som anställer, till tjänstgöring
mottager eller inskriver någon i strid mot nämnda förbud. Detta straff kan
uppenbarligen endast utdömas en gång i fråga om varje särskild anställd. Då
det kan tänkas, att arbetsgivaren (chefen) icke är befogad att avskeda den
anställde därför att denne icke låter ympa sig eller att ett avskedande på
sådan grund i det särskilda fallet skulle vara orimligt, men lagen å andra
sidan icke bör vara maktlös efter det arbetsgivaren en gång fällts till måhända
obetydliga böter, har i 6 § andra stycket av utredningens förslag länsstyrelse
bemyndigats att på framställning av hälsovårdsnämnd eller tjänsteläkare
vid vite ålägga den anställde att inom viss tid hava undergått ympning.
Att ett dylikt vitesföreläggande kan upprepas med förhöjning av beloppet,
torde vara självklart.
Utredningens förslag har med vissa ändringar upptagits i departementsförslaget.
Sålunda hava på grund av stadganden i lagen den 3 juni 1938 örn
Kungl. Maj.ts proposition nr 1S2. 71
ändring i vissa delar av strafflagen, vilken trädde i kraft den 1 januari 1939,
saint nied hänsyn till innehållet i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av
bötesstraff, som — med visst undantag — jämväl trädde i kraft den 1 januari
1939, andra stycket i 24 § samt andra punkten i 26 § i utredningsförslaget
ansetts böra utgå. Då krigsdomstol alltjämt torde kunna bliva forum
för åtal för förseelse mot förordningen, har stadgande härom upptagits i
25 §. I övrigt hava endast ändringar av formell natur vidtagits.
lkrafttrådelse- och övergångsbestämmelser.
Den nya förordningen synes böra träda i kraft den 1 januari 1940.
i likhet med vaccinationsutredningen finner jag lämpligt, att vitesföreläggande,
som enligt den äldre lagen meddelats på grund av försummelse att
låta vaccinera barn, efter den obligatoriska barnvaccinationens upphävande
skall vara förfallet. Förutsättning härför synes dock böra vara, att vitet
icke av underrätt utdömts före den nya förordningens ikraftträdande. Ett
stadgande härom har införts bland övergångsbestämmelserna.
Departementsförslaget till lag om upphävande av 128 §
strafflagen för krigsmakten.
Såsom förut omnämnts erhöll denna paragraf sitt nuvarande innehåll i
samband med tillkomsten av gällande vaccinationslag. I paragrafens första
stycke stadgas, att om någon, som är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning
av krigsmakten eller eljest inkaliats till tjänstgöring för rikets försvar,
underlåter att fullgöra ympningsplikt, som enligt därom gällande särskilda
bestämmelser ålagts honom, han skall straffas för brott mot kiigslydnaden
enligt 79 § strafflagen för krigsmakten. Straff enligt sistnämnda paragraf
är disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Vid underlåtenhet att
fullgöra militär ympningsplikt i andra fall än nyss sagts skall enligt 128 §
andra stycket den skyldige straffas enligt allmän lag. Härmed åsyftas bestämmelser
i 22 § första stycket gällande vaccinationslag, varest straffet är
böter från och med fem till och med 50 kronor. Införandet av den nuvarande
128 § strafflagen för krigsmakten skedde — på sätt framgår av vad som
anförts i fråga om 20 § i förslaget till vaccinationsförordning — uppenbarligen
i syfte att begränsa tillämpningen av nämnda strafflags bestämmelser
örn brott mot krigslydnaden.
Vaccinationsutredningen.
Utredningen har uttalat, ali tvekan kunde råda, örn icke stadgandet i 128
§ strafflagen för krigsmakten borde få allt fortfarande äga gällande kraft.
Av samma skäl, som föranlett utredningen att beträffande alla fall av ympningsplikt
för krigsmän föreslå handräckning såsom tvångsmedel, syntes
emellertid krigsmans vägran att låta vaccinera sig i princip böra bestraffas
såsom annan olydnad i tjänsten. Men det torde kunna förväntas, att sadan
bestraffning knappast någonsin skulle komma i fråga, enär vaccinatiousvag
-
Departe
ments
chefen.
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
Departe
ments
chefen.
rån vore meningslös, då vaccinationen ändock kunde omedelbart verkställas
handräckningsvis. Och om beivran någon gång komme till stånd, torde resultatet
endast bliva ett lindrigt disciplinstraff, såvida icke vaccinationsvägrarens
uppträdande varit i högre grad disciplinvidrigt. Vaccinationsutredningen
föresloge därför upphävande av förevarande paragraf.
Yttranden.
Chefen för lil arméfördelningen och militärbefälhavaren på Gotland anse,
att, om 20 § förordningen om skyddskoppympning fastställdes i enlighet med
utredningsmajoritens förslag, förevarande paragraf i strafflagen för krigsmakten
utan olägenhet kunde upphävas.
Såsom vid behandlingen av 20 § i förslaget till förordningen örn skyddskoppympning
påpekats, hava i sagda förordning icke införts några straffbestämmelser
motsvarande de i 22 § första stycket gällande vaccinationslag
givna, å vilka stadgandet i 128 § andra stycket strafflagen för krigsmakten
syftar. Ändring av sistnämnda lagrum är med hänsyn härtill erforderlig.
Huru brott mot krigslydnaden, såvitt angår underlåtenhet att fullgöra ymp
ningsplikt, skall bestraffas, kan givetvis vara föremål för olika meningar.
Efter övervägande av olika möjligheter härutinnan har jag för min del godtagit
den uppfattning, åt vilken utredningen givit uttryck. Man torde kunna
förutsätta, att det inom försvarsväsendet tillses, att eventuella fall av vaccinationsvägran
behandlas med tillbörlig varsamhet och att sådana föreskrifter
meddelas rörande handräckningsförfarandet, att vägran kommer att föranleda
bestraffning blott i undantagsfall eller då, såsom utredningen anfört, vaccinationsvägrarens
uppträdande varit i högre grad disciplinvidrigt. På av utredningen
anförda skäl har jag sålunda ansett mig böra föreslå, att 128 § strafflagen
för krigsmakten helt måtte upphävas.
Föredrågande departementschefens hemställan.
Sedan föredragande departementschefen erinrat, att inom socialdepartementet
upprättats förslag till
1) förordning örn skyddskoppympning (Bilaga A)1; samt
2) lag örn upphävande av 128 § strafflagen för krigsmakten (Bilaga B)1,
hemställer departementschefen, att lagrådets yttrande över förslaget till
nämnda lag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Nils-Sture Lindqvist.
1 Dessa bilagor, vilka äro lika lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,
hava här uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 182■ (Bilagor).
73
rtredningsinajoritetens förslag.
Bilaga C.
Förslag
till
Lag
om skyddskoppympning.
1 §•
Till förekommande av smittkoppsjukdom och dess spridning bör barn
ympas med smittkopp vaccin, helst innan det fyllt två år.
Det åligger hälsovårdsnämnder och tjänsteläkare att verka för ympningens
genomförande i största möjliga utsträckning.
Skyldiga att undergå skyddskoppympning äro:
a) de, som börja tjänstgöring på grund av fast anställning vid försvarsmakten;
b)
värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under fredstid; samt
c) de, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet, i den
omfattning Konungen förordnar.
Från ympningsskyldighet, varom under a) och b) stadgas, åge Konungen
föreskriva undantag, där det prövas nödigt ur hälsovårdssynpunkt.
3 8-
Vid inträffad eller hotande smittkoppepidemi må ympning påbjudas i
den omfattning det prövas erforderligt. Beslut därom meddelas av länsstyrelsen
efter medicinalstyrelsens hörande. I beslutet skall angivas den ort
eller det område, där ympningsplikt skall inträda, jämte ympningspliktens
omfattning i övrigt.
Beträffande försvarsmakten eller del därav meddelas sådant beslut av
vederbörande chef efter den högsta militära sjukvårdsmyndighetens hörande.
Det åligger tjänsteläkare att, när anledning därtill uppkommer, skyndsamt
göra framställning angående meddelande av beslut, varom i denna paragraf
sägs.
4 §■
Vad i 2 § stadgats eller beslut, som meddelats med stöd av 3 §, åge ej
tillämpning beträffande den, som efter början av de närmast föregående fem
kalenderåren här i riket undergått verksam skyddskoppympning, eller beträffande
den, som haft smittkoppor.
5 §.
Skyldig att undergå ympning vare, även örn ympningsplikt enligt 3 § icke
föreligger, den, som kan antagas hava kommit i beröring med viss koppsmittad,
och deli, som kommit eller av särskild anledning kan väntas komma
i beröring med någon, som enligt vad nu stadgats är ympningspliktig.
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 182. (Bilagor).
Beslut om ympning meddelas av hälsovårdsnämnden i den ort, där den
ympningspliktige vistas, efter tjänsteläkares hörande.
Vad i denna paragraf stadgats galle även utlänning, som från främmande
land inkommit i riket för att här söka eller tillträda arbetsanställning, därest
det finnes någon anledning befara, att smittkoppsjukdom genom honom kan
införas i riket.
Angående observation och isolering av person, som är smittkoppsjuk eller
misstankes föra koppsmitta, stadgas i epidemilagen.
6 §.
Den, som icke efter början av de närmast föregående fem kalenderåren här
i riket undergått verksam ympning och som icke haft smittkoppor, må ej
vinna anställning eller för egen utbildning börja tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt,
vid den allmänna hälsovården i egenskap av tillsyningsman, vid
lots- eller tullstaten, vid luftfart, i civil tjänst vid militär förläggning eller i
polistjänst eller inskrivas å sjömanshus.
Är någon anställd, tjänstgörande eller inskriven i strid mot bestämmelserna
i denna paragraf, äge länsstyrelsen, på framställning av hälsovårdsnämnd
eller tjänsteläkare, vid vite ålägga honom att inom viss tid hava
undergått ympning.
7 §•
På skolbarn, som ej undergått verksam ympning, skall sådan verkställas
av skoiläkare eller annan, för ändamålet förordnad läkare, där ej den, som
har vårdnaden om barnet, meddelat förbud däremot.
Ympning, varom nu sagts, skall, där ej hinder möter, verkställas en gång
varje läsår. Minst fjorton dagar innan ympningen äger ram skall kungörelse
därom genom försorg av folkskolestyrelsen eller föreståndaren för annan
skola än folkskola uppläsas i församlingens kyrka och intagas i ortstidning.
Förbud skall för att vara gällande skriftligen tillställas skolans föreståndare,
klassläraren eller ymparen.
8 §.
Ympning må ej verkställas, där det till följd av sjukdom, sjukdomsanlag
eller allmän svaghet hos den, vars ympande ifrågakommit, eller sjukdom
eller sjukdomsanlag i hans omgivning finnes anledning befara, att han eller
annan kommer att lida men därav.
9 §.
Efter verkställd ympning skall, för utrönande av dess verkan, den ympade
besiktigas av ymparen eller annan, som förordnats att verkställa sådan
besiktning. Särskilt förordnad besiktningsförrättare skall ofördröjligen tili
ymparen insända bevis om besiktningen och vad därvid framgått.
Visar sig vid besiktning, att ympningen icke slagit an, och bliver vid förnyad
ympning inom ett år därefter verkan enahanda, anses verksam ympning
ändock hava ägt ram.
Den, som ympats med stöd av bestämmelserna i 3 § första stycket eller
5 § första stycket, vare ej pliktig att undergå besiktning.
10 §.
Örn ympning och dess verkan enligt verkställd besiktning skall ymparen
göra anteckning i en särskild ympningsjournal enligt av medicinalstyrelsen
fastställt formulär.
Kungl. Mcij.ts proposition nr 182. (Bilagor).
75
Före den 10 januari skall uppgift om ympning, som under nästföregående
kalenderår verkställts på förut icke verksamt ympad person, av ymparen
genom utdrag av ympningsjournalen insändas till prästen i den församling,
där den ympade är kyrkobokförd, och har prästen att ofördröjligen i församlingsboken
göra anteckning örn yinpningen och sist den 31 januari insända
utdraget till tjänsteläkaren i orten.
U §•
Före januari månads utgång skall pastorsämbete till hälsovårdsnämnd insända
förteckning över de barn, som under nästföregående kalenderår fyllt
två år men icke undergått verksam ympning. Hälsovårdsnämnden skall därefter
tillställa den, som har vårdnaden om sådant barn, uppmaning att låta
ympa barnet jämte uppgift örn tid och plats för ympning, som enligt vad
nedan stadgas skall anordnas för allmänheten. Formulär till sådan uppmaning
fastställes av medicinalstyrelsen.
12 §.
När förteckning upprättas över de barn inom skoldistriktet, vilka under
året inträda i den för skolgång bestämda åldern, åligger det pastorsämbetet
att i förteckningen för varje barn göra anteckning därom, huruvida barnet
undergått verksam skyddskoppympning.
Sedan förteckningen översänts till skolstyrelse, har denna att tillställa
skola, där i förteckningen angivet barn är intaget, erforderligt utdrag av förteckningen.
13 §.
Då ympning verkställts med stöd av bestämmelserna i 2 § eller med stöd
av bestämmelserna i 3 § på någon tillhörande försvarsmakten, skall anteckning
om ympningen och dess verkan göras i den ympades inskrivningsbok
eller däremot svarande handling.
Då i annat fall än nu sagts ympning anordnats av offentlig myndighet och
besiktning verkställts, åligge det ymparen att för varje ympad person på begäran
kostnadsfritt utfärda intyg om ympningen och dess verkan.
14 §.
I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare åligger det
hälsovårdsnämnden att på lämpligt sätt anordna ympning för allmänheten
och utse ympare.
För befolkningen å andra orter samt på landsbygden böra anordnas ympnings-
och besiktningsmöten. Plan för dylika möten uppgöres av vederbörande
tjänsteläkare i samråd med hälsovårdsnämnderna och underställes
för fastställelse förste provinsialläkaren, som förordnar ympare, där sådan
ej förordnats av medicinalstyrelsen, samt i fall av behov särskild besiktnings -förrättare. Hälsovårdsnämnden har att för mötet tillhandahålla lämplig
lokal.
För verkställande av ympning å skolbarn enligt 7 § skall, där skolläkare
ej finnes, ympare förordnas beträffande skola i ort, varom i första stycket
här ovan sägs, av hälsovårdsnämnden samt beträffande annorstädes belägen
skola i den ordning, varom stadgas i andra stycket.
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 182. (Baagor).
15 §.
Ympning må icke verkställas av annan än den, som äger behörighet att
utöva läkarkonsten.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må, där det finnes nödigt för verkställande
av ympning enligt 3 §, till ympare förordnas medicine kandidat,
som undergått föreskriven kurs i skyddskoppympning. Sådant förordnande
meddelas av medicinalstyrelsen.
16 §.
Civil tjänsteläkare är skyldig att verkställa ympning inom sitt tjänstgöringsdistrikt
eller huvudsakliga verksamhetsområde, såframt icke medicinalstyrelsen
helt eller delvis befriat honom därifrån och förordnat annan
ympare. Sådan skyldighet åligge dock ej förste provinsialläkare.
För område, inom vilket ympning påbjudits enligt 3 § första stycket, må
på därom gjord framställning medicinalstyrelsen tillfälligt förordna ympare.
Om förordnande av ympare samt om hans tjänstgöringsområde och
tjänstgöringstid, meddelar medicinalstyrelsen underrättelse till länsstyrelsen,
tjänsteläkaren och hälsovårdsnämnden.
17 §.
Ympning, som verkställes å ympnings- eller besiktningsmöte eller eljest på
föranstaltande av offentlig myndighet, är avgiftsfri. Till ymparen eller hesiktmngsförrättaren
utgår för varje ympad eller besiktigad person och för person,
som undersökts för ympning men ej ympats, ersättning av statsmedel
med belopp, som Konungen bestämmer. Där ymparen eller besiktningsförrättaren
icke är bosatt å orten, äge han därjämte rätt till resekostnads- och tråk •
tamentsersättning av statsmedel enligt av Konungen fastställda grunder.
18 §.
Har till följd av ympning uppkommit sjukdom eller skada och varar denna
längre än tre veckor efter ympningen, må, där Konungen finner förhållandena
därtill föranleda, ersättning utgå av allmänna medel. Rörande ersättningens
bestämmande skola föreskrifterna i lagen den 17 juni 1916 örn försäkring
för olycksfall i arbete i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Om ersättning för sjukdom eller skada till följd av ympning, som verkställts
under militär tjänstgöring, är särskilt stadgat.
19 §.
Beslut, varigenom ympning påbjudits enligt 3 eller 5 §, gånge i verkställighet
utan hinder av förd klagan.
20 §.
Vägrar den, som enligt 2 § eller 3 § andra stycket är ympningspliktig, att
undergå ympning, äge vederbörande chef det oaktat föranstalta om ympningens
verkställande.
Vid tredska av den, som skall ympas på grund av bestämmelserna i 3 §
första stycket eller 5 §, äge vederbörande tjänsteläkare hos polismyndigheten
påkalla erforderlig handräckning.
Tjänsteläkare äger ock påkalla biträde av polismyndighet för efterspanande
av person, varom i 5 § sägs.
77
Kungl. Majda proposition nr 182. (Bilagor).
21 §.
Länsstyrelsen har att vaka däröver, att hälsovårdsnämnderna och skolstyrelserna
i länet fullgöra vad dem åligger med hänsyn till skyddskoppympningen,
för vilket ändamål länsstyrelsen, där det finnes av nöden, äger förelägga
lämpliga vitén.
22 §.
På medicinalstyrelsen ankommer att rörande tillverkning och tillhandahållande
av vaccin samt om vad ympare och besiktningsförrättare hava att
iakttaga meddela de allmänna föreskrifter, som erfordras för en ur hälsovårdssvnpunkt
betryggande anordning av skyddskoppympingen.
23 §.
Den, som anställer, till tjänstgöring mottager eller å sjömanshus inskriver
någon i strid mot bestämmelserna i 6 §, straffes med böter från och med fem
till och med trehundra kronor.
24 §.
Till dagsböter dömes, där förseelsen ej är belagd med strängare straff enligt
allmänna strafflagen,
a) den, som verkställer skyddskoppympning utan att vara därtill behörig;
samt
b) ympare eller besiktningsförrättare, som vid ympning eller besiktning
eller eljest vid fullgörande av vad honom enligt denna lag åligger visar
vårdslöshet, oförstånd eller oskicklighet.
Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom under
a) sägs, fortsätter samma förseelse, skall för var gång åtal därför anhängiggöres
fällas till särskilt ansvar.
25 §.
Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare vid polisdomstol, där
särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke
finnes, vid allmän domstol. Åtal för fel, som i 24 § b) avses, skall dock
alltid anhängiggöras vid allmän domstol.
26 §.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.
Denna lag träder i kraft dpn 1 januari 1939.
Genom densamma upphäves lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning
så ock vad eljest i lag eller särskild författning är stridande mot den nya
lagens bestämmelser.
Vitesföreläggande, som givits före den nya lagens ikraftträdande i fall, då
så icke må ske enligt denna lag, vare förfallet, därest vitet icke utdömts
genom beslut, som före nämnda ikraftträdande vunnit laga kraft.
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 182. (Baagor).
Utred niny-sniaj ontel elis förslag.
Bilaga D.
Förslag
till
Lag
om upphävande av 128 § strafflagen för krigsmakten.
Härigenom förordna» att 128 § strafflagen för krigsmakten skall upphöra
att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.
Utredningsminoritetens förslag.
Bilaga E.
Förslag
till
Lag
örn skyddskoppympning.
Om ympningsplikt.
1 §•
Till förekommande av smittkoppsjukdom och sällan sjukdoms spridning
är envar pliktig att, i enlighet med vad i denna lag stadgas, undergå ympning
med skyddskoppor.
2 §•
Barn skall undergå skyddskoppympning senast under det kalenderår, då
det fyller två år.
Är på grund av förordnande, som i 6 § sista stycket sägs, ympningsplikt,
som här ovan stadgas, icke gällande å barnets boningsort under någon del
av det år, då ympning enligt vad ovan sagts senast skall äga rum, må med
ympningen anstå till det år då ympningsplikt ånyo blir för boningsorten
gällande.
3 §•
Oberoende av skyddskoppympning, som äger rum enligt 2 §, åligger ympningsplikt
a)
dem, som börja tjänstgöring på grund av fast anställning vid försvarsmakten;
b)
värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under fredstid;
c) dem, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet, i
den omfattning Konungen så förordnar;
d) den, som intages på tvångsarbetsanstalt;
e) från utrikes ort inkommande person, därest det finnes anledning att
befara, att smittkoppsjukdom genom denne kan införas i riket; samt
Kungl. Maj.ts proposition nr 182. (Bilagor).
79
i) den, som kan antagas hava kommit i beröring med koppsmittad eiler
av särskild anledning kan väntas komma i beröring med sådan.
4 §•
Vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi må ympning påbjudas i
den omfattning, som prövas erforderligt. Beslut härom meddelas av länsstyrelsen.
I beslutet skall angivas den ort eller det område, där ympningsplikt
skall inträda, jämte ympningspliktens omfattning i övrigt.
Beträffande försvarsmakten eller enhet därav meddelas sådant beslut av
vederbörande chef.
Det åligger tjänsteläkare att, när anledning därtill uppkommer, skyndsamt
göra framställning angående meddelande av beslut, varom i denna
paragraf sägs.
5 §•
Ympningsplikt enligt denna lag föreligger icke beträffande den, som haft
smittkoppor eller som under de närmast föregående fem kalenderåren här i
riket bevisligen undergått verksam skyddskoppympning.
6 §•
Från skyddskoppympning skall den undantagas, som till följd av sjukdom
eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet kan komma att erhålla men av
ympningen.
Föreligger på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag hos någon i den
ympningspliktiges omgivning anledning antaga, att hälsofara för den ympningspliktige
eller annan skulle uppstå genom ympningen, må ock undantagande
från ympning medgivas.
Sådant undantagande meddelas av den, som enligt 9 § utsetts eller förordnats
att vara offentlig ympare, och skall avse viss tid, högst tre år för
varje gång.
Har barn under minst tre år i följd varit jämlikt första stycket undantaget
från ympning och kan det av anledning, som där sägs, fortfarande antagas
erhålla men av ympningen, må medicinalstyrelsen efter framställning av den,
som är ansvarig för barnets befordran till ympning, för framtiden undantaga
barnet från ympning som avses i 2 §.
Säger sig någon, som är ansvarig för barns befordran till ympning enligt
2 § hysa farhågor för att ympningen skall för barnet medföra ohälsa, som
ej blott är tillfällig, och har undantagande icke kunnat ske i enlighet med
vad ovan i första eller andra stycket sägs, har han att till medicinalstyrelsen
ingiva ansökan örn barnets fritagande från ympning. Skulle det av den av
medicinalstyrelsen i ärendet förebragta utredningen framgå, att skäl föreligga
för antagandet, att ympningen kan medföra ej blott tillfällig ohälsa, skall medicinalstyrelsen
fritaga barnet från ympning. Finner styrelsen, att framställningen
icke kan bifallas, har den att underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.
Om undantagande från ympning, som ovan i denna paragraf avses och örn
anledningen därtill, skall vederbörande hälsovårdsnämnd underrättas.
Vid inträffad eller hotande epidemi av annan sjukdom än smittkoppor eller
då så eljest prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt, äge Konungen förordna,
att ympningsplikt enligt 2 § första stycket skall under viss bestämd
lid icke vara gällande beträffande landet i dess helhet eller viss del därav,
samt att ympningsplikt enligt 3 § a), b) och d) skall under sådan tid föreligga
allenast i den omfattning Konungen bestämmer.
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 182. (Bilagor).
7 §•
Den, som icke efter början av de närmast föregående feni kalenderåren
här i riket undergått skyddskoppympning och som icke haft smittkoppor,
må icke vinna anställning eller för egen utbildning börja tjänstgöring vid
sjukvårdsanstalt, vid den allmänna hälsovården i egenskap av tillsyningsman,
vid lots- eller tullstaten, vid luftfart, i civil tjänst vid militär förläggning,
i polistjänst eller inskrivas å sjömanshus.
Om behörighet att utöva ympning och örn offentlig ympare.
8 §.
Skyddskoppympning må icke verkställas av annan än den, som äger behörighet
att utöva läkarkonsten.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må för verkställande av ympning
enligt 4 § förordnas medicine kandidat, som undergått föreskriven kurs i
skyddskoppympning. Sådant förordnande meddelas av medicinalstyrelsen.
9 §.
Med offentlig ympare förstås i denna lag den, som jämlikt 14 § utsetts
att verkställa ympning eller som av medicinalstyrelsen därtill förordnats.
Civil tjänsteläkare är skyldig att verkställa ympning inom sitt tjänstgöringsdistrikt,
såframt icke medicinalstyrelsen helt eller delvis befriat honom
därifrån och utsett annan offentlig ympare. Sådan skyldighet åligge dock
ej förste provinsialläkare.
För område, inom vilket skyddskoppympning enligt 4 § påbjudits, må på
därom gjord framställning medicinalstyrelsen tillfälligt förordna offentlig
ympare.
örn förordnande av sådan ympare samt om hans tjänstgöringsområde och
tjänstgöringstid meddelar medicinalstyrelsen underrättelse till länsstyrelsen,
tjänsteläkaren och hälsovårdsnämnden.
Örn ympare inom försvarsmakten föreskriver vederbörande sjukvårdsmyndighet.
Om ympämne.
10 §.
Skyddskoppympning skall ske med animalt ympämne (animal vaccin).
På Konungen ankommer att rörande framställning, handhavande, tillhandahållande
och försäljning av ympämne meddela de allmänna föreskrifter,
som kunna befinnas erforderliga.
Örn skyddskoppympning^^ verkställande och anordnande.
11 §•
Det åligger hälsovårdsnämnden inom kommunen samt inom försvarsmakten
vederbörande chef att vaka över, att skyddskoppympningen utföres
i enlighet med gällande lag.
Föräldrar, förmyndare eller annan, som det åligger att hava vård örn person
för vilken plikt att undergå ympning föreligger, svare för att denne befordras
till föreskriven ympning.
81
Kungl. Maj.ts proposition nr 182. (Baagor).
12 §.
Efter verkställd ympning skall, för utrönandet av dess utfall, den ympade
besiktigas av ymparen eller annan läkare, som därtill förordnats. Särskilt
förordnad besiktningsförrättare skall ofördröjligen till ymparen insända bevis
om besiktningen och vad därvid framgått.
Visar sig vid besiktning, att ympningen icke slagit an, och bliver vid förnyad
ympning inom ett år därefter resultatet enahanda, anses verksam ympning
ändock hava ägt rum.
Den, som ympats med stöd av bestämmelser i 4 § första stycket, vare ej
pliktig undergå besiktning. För försvarsmakten gäller vad den högsta sjukvårdsmyndigheten
därom bestämmer.
13 §.
Då ympning verkställts med stöd av bestämmelserna i 3 § a), b) eller c)
eller på grund av beslut enligt 4 § andra stycket, skall anteckning örn ympningen
och dess utfall göras i den ympades inskrivningsbok eller däremot
svarande handling.
Då i annat fall än nu sagts ympning anordnats av offentlig myndighet
och besiktning verkställts, åligge det ymparen att för varje ympad person på
begäran kostnadsfritt utfärda intyg om ympningen och dess utfall.
Jämväl beträffande uppskov med ympning, som meddelats enligt 6 § första
eller andra stycket skall offentlig ympare kostnadsfritt utfärda intyg enligt
föreskrivet formulär, i vilket skall angivas anledningen till uppskovet.
14 §.
I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare åligger det
hälsovårdsnämnden attt på lämpligt sätt anordna ympning för allmänheten
och utse ympare.
För befolkningen å andra orter samt på landsbygden böra anordnas ympnings-
och besiktningsmöten. Plan för dylika möten uppgöres av kommunens
hälsovårdsnämnd i samråd med vederbörande tjänsteläkare och underställes
för fastställelse förste provinsialläkaren, som förordnar ympare, där sådan ej
förordnats av medicinalstyrelsen, samt i fall av behov särskild besiktningsförrättare.
Hälsovårdsnämnden har att för mötet upplåta lämplig lokal, där så erfordras
belyst och uppvärmd.
Skyddskoppympning enligt 3 § a), b) och c) ävensom ympning, som påbjudits
enligt 4 § andra stycket, anordnas av vederbörande chef. Örn ympning
enligt 3 § d) föranstaltar direktören för anstalten och örn ympning enligt
3 § e) och f) vederbörande hälsovårdsnämnd.
15 §.
Ympning, som verkställes å ympnings- eller besiktningsmöte eller eljest
på föranstaltande av offentlig myndighet, är avgiftsfri. Till ymparen eller
besiktningsförrättaren utgår för varje ympad eller besiktigad person eller för
person, som undersökts för ympning men ej ympats, ersättning av statsmedel
med belopp, som Konungen bestämmer. Där ymparen eller besiktningsförrättaren
icke är bosatt å orten, äger han därjämte rätt till resekostnads- och
traktamentsersättning av statsmedel enligt av Konungen fastställda grunder.
Bihang till riksdagens protokoll 193!). 1 sami. Nr 132. 6
82 Kungl. Maj.ts proposition nr 182. (Bilagor).
Om kontroll över skyddskoppympning!!.
16 §.
Om ympning och dess utfall enligt verkställd besiktning skall ymparen
göra anteckning i en särskild ympningsjournal enligt av medicinalstyrelsen
fastställt formulär.
Har hälsovårdsnämnd jämlikt 17 § andra stycket tillställt offentlig ympare
förteckning över personer, som ej inom i 2 § nämnd tid undergått skyddskoppympning,
skall ymparen dessutom i densamma göra anteckning om varje
av honom å dessa personer verkställd ympning genom angivande av dagen
för ympningen och därefter återsända förteckningen till hälsovårdsnämnden.
Före den 10 januari skall uppgift om ympning, som under nästföregående
kalenderår verkställts på förut icke verksamt ympad person, av ymparen
genom utdrag av ympningsjournalen insändas till vederbörande pastorsämbete,
som har att ofördröjligen i församlingsboken göra anteckning om
ympningen och sist den 31 januari insända utdraget till vederbörande tjänsteläkare.
Före den 31 januari skall dessutom till vederbörande tjänsteläkare insändas
uppgift örn antalet ympningar, som under det föregående kalenderåret
utförts på förut ympade personer (revaccination).
17 §.
Före januari månads utgång skall pastorsämbete till hälsovårdsnämnden
i kommunen översända förteckning över de barn, som under nästföregående
kalenderår fyllt två år, men ej undergått föreskriven skyddskoppympning.
Efter mottagandet av sådan förteckning, som i föregående stycke sägs,
skall hälsovårdsnämnden tillställa målsmannen till barn, som vistas inom
kommunen, en skriftlig anmaning enligt fastställt formulär att inom angiven
tid låta ympa barnet eller att styrka att ympning redan skett eller att barnet
undantagits från ympning samt meddela tid och plats för ympningsmöte.
Beträffande barn, som vistas på annan ort, skall hälsovårdsnämnden göra anmälan
hos hälsovårdsmyndigheten därstädes, som därefter har att tillse, att
skyddskoppympning behörigen äger rum. Förteckningen skall därefter översändas
till den offentliga ymparen, som jämlikt 16 § andra stycket har att
däri göra anteckning om av honom ympade barn.
I allmän eller enskild skola eller läro- eller uppfostringsanstalt må icke
till undervisning eller vård mottagas lärjunge, som icke undergått skyddskoppympning.
Vad nu stadgats, äger dock icke tillämpning, där lärjunge
jämlikt bestämmelse i 6 § är från ympning undantagen. Ej heller må lärjunge
förmenas inträde i folkskola, dövstumskola eller anstalt för blinda eller för
sinnesslöa på grund av att han icke undergått skyddskoppympning eller intagande
i uppfostringsanstalt av sådan grund förvägras.
När årligen förteckning upprättas över de harn inom skoldistriktet, vilka
under året inträda i den för skolgång bestämda åldern, åligger det pastorsämbete
att örn dem, som ej undergått föreskriven skyddskoppympning underrätta
vederbörande hälsovårdsnämnd, som i avseende å de ej skyddskoppympade
har att vidtaga på nämnden ankommande åtgärder.
Hälsovårdsnämnden har att i årsberättelsen över sin verksamhet lämna
redogörelse för vad den under året åtgjort jämlikt bestämmelserna i denna
paragraf.
18 §.
Föreligger för stad anledning till avvikelse från i 16 eller 17 § givna
kontrollbestämmelser, må medicinalstyrelsen, på framställning av hälso
-
83
Kungl. Maj:ts proposition nr 182. (Bilagor).
vårdsnämnden, medgiva de ändringar eller undantag, som finnas påkallade
och icke försvåra kontrollen över skyddskoppympningen i övrigt.
Om tillsyn över skyddskoppympningen.
19 §.
Högsta tillsynen över skyddskoppympningen i riket tillkommer medicinalstyrelsen
i enlighet med den för styrelsen gällande instruktionen.
Tillsynen över skyddskoppympningen av värnpliktiga eller vid krigsmakten
fast anställda tillkommer i samråd med medicinalstyrelsen försvarsväsendets
högsta sjukvårdsmyndigheter.
20 §.
Länsstyrelsen har att vaka däröver, att hälsovårdsnämnderna fullgöra
vad dem åligger med hänsyn till skyddskoppympningen, för vilket ändamål
länsstyrelsen, då sådant finnes av nöden, äger förelägga lämpliga vitén.
21 §.
Beträffande förste provinsialläkares, provinsial- eller extra provinsial-,
stads-, köpings- och municipalläkares åligganden med avseende å skyddskoppympningen
stadgas i gällande läkarinstruktion.
Örn ersättning för skada till följd av ympning.
22 §.
Har till följd av ympning uppkommit sjukdom eller skada och varar denna
längre än tre veckor efter ympningen, må, där Konungen finner förhållandena
därtill föranleda, ersättning utgå av allmänna medel. Rörande ersättningens
bestämmande skola föreskrifterna i lagen den 17 juni 1916 örn
försäkring för olycksfall i arbete i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Örn ersättning’ för sjukdom eller skada till följd av ympning, som verkställts
under militär tjänstgöring, är särskilt stadgat.
Föreskrifter i avseende & lagens efterlevnad.
23 §.
Underlåter någon, som jämlikt 11 § andra stycket är ansvarig för fullgörande
av den i 2 § omförmälda ympningsplikt, att uppfylla vad honom sålunda
åligger, äger hälsovårdsnämnden att medelst föreläggande av vite, som
ej må överstiga tjugo kronor, tillhålla den försumlige att fullgöra sin
skyldighet. Tredskas han ändock, må hälsovårdsnämnden anmäla förhållandet
hos länsstyrelsen, som äger att vid förhöjda vitén giva enahanda föreläggande.
24 §.
Underlåter ympningspliktig som i 3 § a) eller b) eller i 4 § omförmäles
att fullgöra sin ympningsplikt, straffas med böter från och med 5 till och med
50 kronor.
Lag samma vare, örn ledamot av styrelse för skola eller läro- eller uppfostringsanstalt
eller, där sådan styrelse ej finnes, vederbörande föreståndare
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 182. (Bilagor).
i strid mot vad i 17 § tredje stycket stadgas i skolan eller anstalten intager
lärjunge, vilken icke må där intagas, eller om någon i strid mot vad i 7 §
stadgas anställer eller mottager eller å sjömanshus inskriver person, som där
omförmäles.
Ej må straff enligt denna paragraf tillämpas, där förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med strängare straff. Den, som är i tjänstgörmg
vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats till
tjänstgöring för rikets försvar, är för underlåtenhet att fullgöra honom
åliggande ympningsplikt underkastad straff efter strafflagen för krigsmakten,
varom är i nämnda lag stadgat.
25 §.
Till dagsböter dömes, där förseelsen ej är belagd med strängare straff
enligt allmänna strafflagen,
a) den som verkställer skyddskoppympning utan att vara därtill behörigsamt
b)
ympare eller besiktningsförrättare, som vid ympning eller besiktning
eller eljest vid fullgörande av vad honom enligt denna lag åligger visar vårdslöshet,
oförstånd eller oskicklighet.
Den som under tid, då han är ställd under atal för förseelse, varom under
a! sags’„ fortsätter samma förseelse, skall för var gång åtal därför anhängiggores
fällas till särskilt ansvar.
26 §.
~ moJ ^en?a teg åtalas av allmän åklagare vid polisdomstol, där
särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan icke
finnes vid allmän domstol. Åtal för fel, som i 25 § b) avses, skall dock alltid
anhangiggöras vid allmän domstol.
27 §.
.Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
85
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 mars
1939.
Närvarande:
justitierådet Eklund,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Lawski,
von Steyern.
Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 24 februari 1939, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om upphävande av 128 § strafflagen för krigsmakten.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet Sven Björkholm.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Bihang till riksdagens protokoll 1939.
1 sami. Nr 182.
86
Kungl. Maj-.ts proposition nr 182.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 mars 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, lagrådets
den 9 mars 1939 avgivna utlåtande över det den 24 februari 1939 till
lagrådet remitterade förslaget till lag örn upphävande av 128 § strafflagen
för krigsmakten och hemställer, att detta förslag, som av lagrådet lämnats
utan erinran, samt förslaget till förordning örn skyddskoppympning måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
390885