Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

1

Nr 177.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag till
inrättande av pensionärshem; given Stockholms slott
den 3 mars 1939.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 3 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,
Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund:

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkt 25, föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild
proposition i ämnet för budgetåret 1939/40 beräkna till bidrag till anordnande
av hem för åldringar och änkor ett reservationsanslag av 1,000,000
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 177.

1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

kronor. Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga ifrågavarande
ärende.

Den 18 september 1937 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens byggnadslånebyrå
att efter samråd med byggnadsstyrelsen verkställa utredning och avgiva förslag
rörande statsunderstöd till kommuner och kommunala stiftelser för uppförande
av bostäder åt åldringar och änkor.

Efter föreskrivet samråd överlämnade byggnadslånebyrån den 20 november
1937 ett förslag i ämnet.

Den 6 maj 1938 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet
att tillkalla sakkunniga för verkställande av ytterligare utredning i ärendet.
Till statsrådsprotokollet samma dag anförde dåvarande chefen för departementet,
statsrådet Möller, följande.

Strävandena att skapa ekonomiska förutsättningar för en någorlunda
tryggad försörjning under ålderdomen hava de senaste åren lett till genomgripande
reformer på folkpensioneringens område. Emellertid torde dessa
reformer åtminstone inom vissa av landets kommuner icke fullt tillfredsställande
hava löst åldringarnas försörjningsfråga. Komplettering av folkpensionen
med kommunala tillskott — med eller utan fattigvårds karaktär
— har därför i åtskilliga fall visat sig oundgänglig. Den mest tyngande
utgiftsposten i de mindre bemedlade åldringarnas hushållsbudget utgör
otvivelaktigt kostnaden för bostad.

I några kommuner hava initiativ tagits, syftande till att bereda i första
hand folkpensionärer bättre och billigare bostäder än som stått till buds i
den öppna hyresmarknaden. Dessa kommunala strävanden hava med särskild
styrka gjort sig gällande under de senaste åren. I flera av landets
kommuner hava sålunda hem för gamla redan uppförts. Så är bland annat
fallet i Stockholm och Göteborg. Erfarenheterna av denna verksamhet
uppgivas vara i hög grad gynnsamma, men de hittills vidtagna åtgärderna
torde icke ens i sådana kommuner, där ett betydande antal lägenheter
ställts till förfogande för ifrågavarande ändamål, motsvara behovet. I så
gott som samtliga nu åsyftade kommuner överväges därför en utvidgning
av verksamheten i fråga. Än vidare pågå för närvarande inom åtskilliga
kommuner utrednings- och planeringsarbeten, som ännu icke lett till påtagliga
resultat. Uppenbart är emellertid, att endast ett ringa antal kommuner
i relativt god ekonomisk ställning har möjligheter att med egna
resurser skapa tillfredsställande hem för åldringar och änkor. Statens stöd
i en eller annan form torde i flertalet fall vara erforderligt. Sådant stöd
har också påkallats i framställningar från kommunalt håll.

För klarläggande av möjligheterna och de lämpligaste formerna för statliga
åtgärder på område^ uppdrog Kungl. Majit den 18 september 1937 åt
statens byggnadslanebyra att efter samråd med byggnadsstyrelsen verkställa
utredning och avgiva förslag rörande statsunderstöd till kommuner
och kommunala stiftelser för uppförande av bostäder åt åldringar och
änkor.

Till fullgörande av detta uppdrag överlämnade byggnadslånebyrån efter
samråd med byggnadsstyrelsen den 20 november 1937 ett förslag i ärendet
vilket underkastats sedvanlig remissbehandling. Förslaget tillstyrktes därvid
av pensionsstyrelsen, det stora flertalet hörda länsstyrelser samt av
praktiskt taget samtliga de kommuner, vilka berens tillfälle att yttra sig
i ärendet. Särskilt i kommunernas yttranden har det stora behovet av åtgarder
av nu åsyftad innebörd framhållits. Avstyrkande yttranden avgåvos
av bland andra socialstyrelsen, befolkningskommissionen och svenska fat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

3

tigvårds- och barnavårdsförbundet. I dessa betonades nödvändigheten av
en ny och grundligare utredning än den, som legat till grund för byggnadslånebyråns
förslag.

Det mottagande, som byggnadslånebyråns förslag vid remissbehandlingen
erhållit, torde lia klart ådagalagt behovet av åtgärder å nu ifrågavarande
område. Jämväl har vitsordats, att statens stöd för att åtgärder
av tillräcklig effektivitet skola komma till stånd är erforderligt. Däremot
har den hittills förebragta utredningen icke varit av beskaffenhet att erbjuda
tillräckliga hållpunkter för ett bedömande av de lämpligaste formerna
för statsmakternas stödåtgärder. En fortsatt utredning i detta avseende
är därför enligt min mening önskvärd.

Med hänsyn till vad jag nyss anfört lär det därvid knappast vara nödvändigt
att genom mera djupgående statistiska utredningar söka fastställa
befintligheten av ett behov, som så bestämt vitsordats av flertalet hörda
kommunala myndigheter. Visserligen finnes ett betydande antal kommuner,
där förhållandena å bostadsområdet icke göra särskilda hem för
gamla behövliga. Huruvida inom en kommun allmänna åtgärder för tryggande
av åldringars och änkors bostadsförsörjning böra vidtagas, synes
emellertid utan svårighet kunna klargöras genom en lokal undersökning
av kommunens särskilda förhållanden. I allmänhet torde det dock gälla,
att de gamlas bostadsbehov icke tillfredsställande tillgodosetts.

Den av mig nu förordade undersökningen bör syfta till utarbetandet av
ett praktiskt hållbart förslag, varigenom följande syften kunna förverkligas.
I kommuner, där påtagligt behov av åtgärder för åldringars och
änkors bostadsförsörjning föreligger, böra hem för gamla kunna uppföras
under samverkan mellan stat och kommun. Härvid bör iakttagas, att en
ur det allmännas synpunkt önskvärd utveckling av bostadsbeståndet icke
äventyras utan om möjligt befrämjas. Vissa minimianspråk i fråga om
bostädernas utrymme och beskaffenhet i övrigt böra vidare uppställas.
Slutligen bör hyran maximeras till sådant belopp, att den skäligen kan rymmas
inom en folkpensionärs budget.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades den 30 maj 1938 fem
sakkunniga, nämligen ledamoten av andra kammaren E. L. Åqvist, ordförande,
ledamoten av första kammaren T. Ström samt ledamöterna av andra
kammaren E. O. B. Magnusson, A. Råstock och O. S. Tornegård. De sakkunniga,
vilka antogo namnet 1938 års pensionärbostadssakkunniga, avgåvo
den 16 november samma år betänkande med utredning och förslag rörande
statsbidrag till anordnande av bostäder åt åldringar och änkor i s. k. pensionärshem
(statens off. utredn. 1938: 40).

Pensionsirbostadssakkunnigas förslag.

I det följande lämnas en sammanfattning av pensionärbostadssakkunnigas
betänkande.

De sakkunniga redogöra till en början för vissa åtgärder, som inom en
rad kommuner vidtagits för att lösa åldringars och änkors bostadsfrågor.
De sakkunniga erinra därvid örn att i Stockholm finnas 2,064 lägenheter i
de s. k. församlingshemmen. I dessa hem bär investerats ett kapital avid
miljoner kronor, varav cirka 3 miljoner kronor tillskjutits av Stockholms

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

stad. Vidare redogöra de sakkunniga för sina besök å pensionärshem i Lidköping,
Göteborg och Hällefors.

Åtskilliga andra kommuner än de nu nämnda ha uppfört hem för åldringar
och änkor. Bland dessa nämnas Borås, Eskilstuna, Gävle, Jönköping,
Karlskrona, Ljusnarsberg, Sundsvall, Uddevalla och Uppsala. Byggnadskostnadema
per lägenhet (örn ett rum och kök eller kokvrå) ha befunnits
vara synnerligen växlande, från något över 3,000 kronor upp till
c:a 7,000 kronor. Förutom den omständighet, att lägenheter i hus med ett
stort antal lägenheter i samma hus i regel bli billigare, har säkerligen till
dessa variationer i kostnaderna bidragit den starka växlingen i materialpriser
in. m. under de senare åren. I regel har kommunen gratis upplåtit tomt för
ändamålet. Årshyror lia fastställts till växlande belopp, 175—350 kronor,
per lägenhet. Aven inom ett flertal andra kommuner planeras anordnande
av pensionärshem.

Behovet av åtgärder på ifrågavarande område belyses därefter av redogörelser
för vissa undersökningar. Jag tillåter mig på denna punkt hänvisa
till de sakkunnigas betänkande sidorna 23—42.

De sakkunniga finna nu nämnda undersökningar rörande åldringars och
änkors antal samt inkomst- och bostadsförhållanden inom ett 70-tal över
hela landet spridda kommuner av olika storlek och karaktär, ävensom andra
i samband med de sakkunnigas arbete erhållna upplysningar giva vid handen,
att ett mycket stort antal personer, tillhörande ifrågavarande kategorier,
för bestridande av kostnaden för bostad få avstå en synnerligen stor
del av sin inkomst — större del än i inkomsthänseende bättre lottade personer
— och att till följd härav i många fall återstående del av inkomsten
icke räcker till ett nödtorftigt tillfredsställande av deras behov av föda och
kläder etc. Det måste därför anses såsom ett allmänt socialt intresse, att åtgärder
vidtagas för reducering av bostadskostnaderna för mindre bemedlade
åldringar och änkor, och denna angelägenhet synes de sakkunniga vara av
den vikt att staten bör lämna sitt bistånd till frågans lösning.

Vid utformningen av denna bostadshjälp hava de sakkunniga sökt anknyta
till de former, under vilka vissa kommuner sökt att utan statlig hjälp ordna
bostadsfrågan för mindre bemedlade åldringar och änkor. I en del fall, företrädesvis
å landsbygden, ha pensionärer mottagits såsom »inackorderingar»
å ålderdomshem mot en ringa avgift. Att så varit möjligt, sammanhänger
med den minskning av antalet av fattigvården helt underhållna, som åtföljt
den inkomststegring för pensionärerna, som de förbättrade folkpensionerna
medfört. Där möjlighet finnes att tillfredsställande ordna pensionärernas
bostadsfråga på dylikt sätt, torde vägande invändningar däremot icke kunna
framföras. Likaså har angivits, att kommuner och andra vidtagit åtgärder
för att ordna bostäder åt pensionärer i en- eller tvålägenhetshus. Särskilt å
den icke industriellt inriktade landsbygden torde tomtpriserna samt tillgången
å mindre fastigheter, vilka — eventuellt efter reparation — lämpa sig för
detta ändamål, medverka till att dylika åtgärder i många fall innebära den
lämpligaste och billigaste lösningen av frågan örn bostadsförsörjning för åld -

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

5

ringar och änkor. Ett fortsättande av denna verksamhet synes de sakkunniga
i hög grad önskvärt. Ett visst statligt stöd därför synes kunna erhållas genom
de statliga åtgärderna för bostadsförbättring.

I många kommuner, där de angivna utvägarna icke stått till buds eller icke
varit tillfyllest, har hjälpen givits den utformning, att bostäder åt behövande
åldringar och änkor upplåtits — hyresfritt eller mot i förhållande till den
allmänna hyresnivån i orten reducerade hyror — i för detta ändamål helt
disponerade flerlägenhetshus. Då resultaten av denna verksamhet genomgående
varit goda, synes de sakkunniga det ifrågasatta statliga stödet böra
inriktas på stimulerande av denna form av bostadshjälp för åldringar och
änkor. De föreslå sålunda, att statsbidrag skall kunna utgå till anordnande
av bostäder åt åldringar och änkor i särskilda, för dylikt ändamål av kommuner,
kommunalförbund och allmännyttiga bostadsföretag, som underkasta
sig viss kommunal tillsyn, disponerade fastigheter, i betänkandet benämnda
pensionärshem.

I hemmen skulle allenast mottagas personer, vilka kunna antagas icke vara
i stånd att med egna medel ordna sin bostadsfråga på ett ur sociala och hygieniska
synpunkter tillfredsställande sätt. Till ledning vid det urval, som
med nödvändighet måste ske, ha de sakkunniga föreslagit vissa inkomstgränser,
vilkas överskridande i regel skulle utesluta behörighet att erhålla
bostad i hemmen. I anslutning till direktiven för de sakkunnigas arbete föreslås
i detta avseende att till ledning vid fastställande av dessa inkomstgränser
skola tagas de inkomster, vilka högst må åtnjutas av personer, som uppbära
tilläggspension enligt lagen om folkpensionering, sålunda, att gränsen
sättes vid en inkomst (inklusive pensioner) av resp. 900, 1,100 och 1,350
kronor i ortsgrupperna 1—3 enligt den i lagen örn folkpensionering angivna
ortsindelningen.

Begreppet åldringar anse de sakkunniga i detta sammanhang kunna bestämmas
så, att däri innefattas personer, vilka fyllt 60 år. De anföra till
stöd härför att många personer tvingas — med eller utan erhållande av pension
— att lämna förut innehavda anställningar redan vid en ålder av cirka
60 år och därefter i regel ha mycket små utsikter att ånyo erhålla någon arbetsinkomst.
För dessa personer torde därför försörjningsmöjligheterna
vara minst under tiden intill dess de genom erhållande av tilläggspension
kunna beräknas erhålla en bättre ekonomisk ställning. Åldersgränsen föreslås
i fråga örn äkta makar, föräldrar och barn, med varandra sammanboende
syskon eller andra personer, som sammanbott under en längre följd
av år, skola avse den person, som huvudsakligen försörjer familjen.

För änkor föreslås icke någon åldersgräns, och beträffande inkomstgränsen
föreslås den avvikelse från den vanliga regeln att bidrag enligt lagen örn
barnbidrag icke skall medräknas vid inkomstberäkningen. Det framhålles,
att denna bostadshjälp för änkor med hemmavarande minderåriga barn torde
bli av sekundär betydelse i de fall, då inom kommunen bedrives statsunderstödd
verksamhet för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barn -

6

Kungl. Majlis proposition nr 177.

rika familjer. I annat samband omnämnes, att av de i representativundersökningen
ingående kommunerna flertalet funnit åtgärder för beredande av
billiga bostäder åt änkor, som ej åtnjuta tilläggspension, icke vara av behovet
påkallade.

De sakkunniga föreslå därjämte, att bostad i pensionärshem i ömmande
undantagsfall må kunna beredas även personer, vilka på grund av ålderseller
inkomstförhållanden eljest icke skulle kunna komma i åtnjutande av
denna förmån. De ha i detta sammanhang omnämnt personer, vilka åtnjuta
tilläggspension på grund av invaliditet, samt änklingar med hemmavarande
minderåriga barn m. fl.

För att pensionärshemmen icke skola få annan än avsedd karaktär genom
en alltför fri praxis i fråga om dessa undantagsfall, föreslås därjämte en
föreskrift av innebörd att, i den mån bostäder i pensionärshem bli lediga,
inom kommunen bosatta personer, vilka åtnjuta tilläggspension enligt lagen
om folkpensionering, böra äga företräde till erhållande av ledigblivna lägenheter.

De sakkunniga ha till särskild prövning upptagit frågorna om och i vad
män hänsyn vid urvalet av hyresgäster i pensionärshemmen bör tagas till
hjälp från fattigvården. De ha därvid enats om att tillfällig fattigvård —
exempelvis vid akut sjukdom — icke bör inverka hindrande på möjligheten
att vinna tillträde till pensionärshem eller bo kvar däri. De ha vidare funnit
sig böra förorda bestämmelser i syfte att förhindra, att bostad i pensionärshem
åtnjutes av personer, om vilka skäligen kan antagas att de, även
för den händelse, att de erhölle bostad hyresfritt, för sin försörjning i övrigt
bomme att erhålla stadigvarande eller regelbundet återkommande fattigvård.
För dessa synes fattigvården alltjämt böra sörja även i fråga om bostadshjälp.

I frågan, huruvida bostadshjälpen bör ordnas genom förvärv av redan befintliga
hus eller genom nyproduktion därav, uttala de sakkunniga, att båda
dessa vägar böra lämnas öppna. Där kommunen disponerar eller till rimlig
kostnad kan förvärva fastighet, som är lämplig för ändamålet, torde detta
ofta kunna medföra en minskning i kostnaderna för pensionärshems inrättande.
Förvärv av redan befintligt bostadshus bör emellertid stödjas av staten
endast därest vederbörande kommun visar, att behovet av hyreshus, lämpade
för mindre bemedlade inom kommunen vid tiden för ansökningen synes
vara eller genom nybyggnad bli fyllt, samt den byggnad, som skall
förvärvas, kan anses vara eller efter ombyggnad eller reparation bli ur bostadshygienisk
synpunkt fullt tillfredsställande samt i övrigt lämplig för
ändamålet.

De lägenhetstyper, som skulle ifrågakomma för pensionärshemmen, torde
kunna begränsas till ett rum och kokvrå för en person, ett större rum och
kök eller kokvrå för två eller tre personer samt två rum och kök eller kokvrå
för fyra eller fler personer. Lägenheter om två rum och kök eller kokvrå
böra enligt de sakkunnigas åsikt anordnas endast för personer med
hemmavarande minderåriga barn. I fråga om familjer med hemmavarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

7

minderåriga barn torde dock, där möjlighet därtill finnes, bostäder i stället
böra beredas i de med statsbidrag uppförda bostäderna för mindre bemedlade
barnrika familjer, varför lägenhet om två rum och kök endast i undantagsfall
ansetts erforderlig i pensionärshemmen.

I olika sammanhang har starkt ifrågasatts lämpligheten av en nyproduktion
av lägenheter om ett rum och kök eller kokvrå och framhållits, att det
ur flera synpunkter är önskvärt, att vår bostadsproduktion mera än hittills
inriktas på anskaffandet av större bostäder. De sakkunniga finna det
mycket svårt att bedöma, huruvida en nyproduktion av fastigheter med enrumslägenheter
för pensionärshem skulle kunna medföra några skadliga biverkningar
i detta avseende. Emellertid kan förutses, att den statliga verksamheten
för främjande av bostadsförsörjning för barnrika familjer kommer
att fortsättas och resultera i en ökad tillgång å tvårumslägenheter. Det
synes som örn utvecklingen, alldeles oavsett om den nu ifrågasatta hjälpen
till bostadsförsörjning för åldringar och änkor kommer att inriktas på nybyggnad
eller på ombyggnad av äldre hus, går i den riktningen, att bostadsbehovet
för barnrika familjer och familjer, där familjeförsörjaren ännu är
i den ålder, att han har en i förhållande till åldringarna jämförelsevis stor
inkomst, mer och mer tillgodoses medelst tvårumslägenheter, samtidigt som
enrumslägenheterna kunna disponeras av ett alltmer ökande antal åldringar
och av ensamma yngre personer med begränsade inkomster.

Beträffande bostädernas storlek föreslås som villkor för statsbidrag, att
lägenheterna skola ha en golvyta av minst 20 kvm för lägenhet, avsedd för
en person, 25 kvm för lägenhet avsedd för två eller tre personer samt 35
kvm för lägenhet, avsedd för fyra eller flera personer.

För lägenheterna i pensionärshemmen synes en god bostadsstandard
böra eftersträvas. Med hänsyn till hyresgästernas ålder torde därjämte
böra vidtagas särskilda anordningar. Exempelvis bör byggnad icke uppföras
till större höjd än två eller högst tre våningar, utan att personhiss
anordnas. Centraluppvärmning bör om möjligt anordnas liksom även vatten-
och avloppsledningar. Att giva pensionärshemmen en väsentligt högre
standard än övrig nyproduktion av bostadslägenheter inom orten bör dock
undvikas. Önskvärt är även att hemmen icke förläggas eller anordnas så
att de därigenom erhålla anstaltskaraktär.

För pensionärshemmet bör finnas någon av hemmets anordnare utsedd
person, till vilken hyresgästerna kunna vända sig i frågor angående bostäderna.
Att anställa personal, som skall ha sin bostad i hemmet, synes däremot
icke erforderligt i fråga om mindre hem, där pensionärerna själva torde
uppmärksamma om någon granne skulle bli sjuk eller eljest behöva
hjälp. I hem med mycket stort antal lägenheter torde däremot en dylik anordning
ofta visa sig lämplig.

Den på framställning av de sakkunniga tillkallade byggnadsexperten har
efter anvisningar av de sakkunniga upprättat huvudritningar, arbetsbeskrivningar
och kostnadsberäkningar för olika typer av pensionärshem. Syftet
härmed har varit tvåfaldigt, dels att härigenom skulle erhållas fastare håll -

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

punkter för de sakkunnigas bedömande av de kostnader, som uppförande
inom de närmaste åren av pensionärshem kan beräknas medföra, dels ock
att ge kommunerna en viss ledning vid planerande av pensionärshem, såväl
i fråga om kostnaderna för hemmens inrättande som beträffande hemmens
anordnande på lämpligaste sätt.

Ritningarna till de olika typerna finnas i reproduktion återgivna såsom
bilagor till betänkandet, varjämte intagits en för samtliga typer användbar
arbetsbeskrivning.

De olika förslagen avse

typ I: envåningshus med 8 lägenheter örn 1 rum och kök, vardera lägenheten
med en total golvyta av c:a 25 kvm. samt med eget WC, i källaren
verkstadsrum, kölrum, pannrum, tvättstuga, torkrum, mangelbod samt ett
för alla lägenheterna gemensamt badrum med avklädningsrum;

typ II: tvåvåningshus med 8 lägenheter, därav i vardera våningsplanet 2
lägenheter örn ett rum och kokvrå (vardera c:a 22 kvm.) samt 2 lägenheter örn
ett rum och kök (vardera c:a 27 kvm.); i källarplanet en matkällare för varje
lägenhet, kölrum, pannrum, tvättstuga, torkrum, mangelbod och ett för
samtliga lägenheter gemensamt badrum med avklädningsrum; två alternativ

A med ett för de fyra lägenheterna i varje våningsplan gemensamt WC,

B med särskilt WC i varje lägenhet;

typ lil: tvåvåningshus med 4 lägenheter, därav i varje våningsplan 2 lägenheter
örn vardera två rum och kök, varje lägenhet med en total golvyta
av c:a 43 kvm. och med WC i lägenheten, källaren = typ II.

De uppgifter örn beräknade kostnader för uppförande av pensionärshem
enligt nu omnämnda förslag, som återges i det följande, avse kostnaderna
för byggnadsarbeten, värme-, vatten- och sanitetstekniska installationer samt
elektriska ledningar. De avse däremot icke, vilket torde observeras, kostnader
för yttre ledningar och yttre arbeten å tomten och ej heller kostnaderna
för ytterligare erforderliga ritningar, kontroll och administration samt
oförutsedda utgifter, vilka kostnader givetvis bli starkt beroende av lokala
förhållanden.

I Stockholmstrakten beräknas kostnaderna, med avdrag för nyss undantagna
utgiftsposter, komma att uppgå till c:a 63,850 kronor för ett hus av
typ I och 46,550 kronor för ett hus av typ II A. Samma hus beräknas i andra
delar av landet draga en kostnad, som uttryckt i procent av ovan angivna
kostnader för byggnader i Stockholmstrakten uppgå till

för byggnad i Malmöhus och Skaraborgs län........ 88 %,

» » » Kopparbergs län.................... 95 % och

» » » Västernorrlands och Norrbottens län.. 98.5 %.

För typ II B beräknas kostnaden i förhållande till typ II A ökad med c:a
3,000 kronor per hus. För typ III beräknas kostnaden, likaledes i förhållande
till typ II A, minskad nied c:a 5,000 kronor.

Typerna I—III avse byggnader av trä. För en byggnad med samma plan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

9

typ som typ III men uppförd av sten och med bjälklag av betong samt i tre
våningar, således med sammanlagt 6 lägenheter örn två rum och kök, beräknas
motsvarande kostnader i Stockholmstrakten bli c:a 68,000 kronor.

Typ I överensstämmer i fråga om planlösningen i stolt sett med de pensionärshem,
vilka anordnats i Karlskoga, Hällefors och Ljusnarsberg, och
denna typ torde i vissa fall komma att föredragas av kommuner på landsbygden.
Byggnader enligt typ II ställa sig, som framgår av nyss återgivna
uppgifter, billigast i anskaffning. De fordra därjämte mindre tomt och bli
fördelaktiga även i det avseende, att de i allmänhet torde komma att förete
största likhet med den övriga bebyggelsen i de samhällen, vari pensionärshem
kunna väntas bli uppförda. Typ III kan antagas vinna efterföljd i sådana
kommuner, där ett större antal lägenheter beräknas bli disponerade för
änkor eller andra personer med flera hemmavarande minderåriga barn.

Förslagen kunna, givetvis med vissa modifikationer, tjäna till ledning vid
byggande av pensionärshem med större antal lägenheter.

En generell beräkning av kostnaderna för anordnande av äldre bostadseller
andra hus till pensionärshem låter sig givetvis icke göra. Det måste
emellertid förutsättas att, om en dylik anordning skall komma till stånd,
kostnaderna därför böra bli lägre än kostnaderna för byggande av ett nytt
hus av samma storleksordning.

Årskostnaderna för underhåll och reparationer torde enligt uppgift kunna
beräknas till minst 2 % av byggnadskostnaden. Vid en beräkning av de totala
årskostnadena för lägenheterna bör hänsyn jämväl tagas till skatter, räntor
och amortering å nedlagt kapital m. m.

De sakkunniga ha angående hyressättningen funnit sig för vinnande av
enkelhet i bestämmelserna och klarhet i fråga örn de i pensionärshem boendes
hyresutgifter böra föreslå fastställande av vissa maximihyror. Vid
bestämmandet av dessa hyresbelopp har hänsyn tagits uteslutande till den
beräknade betalningsförmågan och sålunda bortsetts från frågan örn och
i vad mån de inflytande hyrorna täcka årskostnaderna för pensionärshemmen.
Med hänsyn till de inkomster, vilka kunna anses vara maximiinkomster
för personer, åtnjutande tilläggspension, ha de sakkunniga funnit hyresbeloppen
böra fastställas till högst följande belopp per lägenhet:

a) för lägenhet vari bor en ensam person, 120 kr. i ortsgrupp 1, 180 kr.
i ortsgrupp 2 och 240 kr. i ortsgrupp 3.

b) för lägenhet, vari bo två eller tre personer, 180 kr. i ortsgrupp 1, 270 kr.
i ortsgrupp 2 och 360 kr. i ortsgrupp 3.

c) för lägenhet, vari bo fyra eller flera personer, 210 kr. i ortsgrupp 1,
315 kr. i ortsgrupp 2 och 420 kr. i ortsgrupp 3.

I årsliyran har därvid inräknats ersättning för de bekvämligheter, som tillhöra
lägenheten, samt uppvärmning av densamma.

De sakkunniga betona, att dessa belopp avsetts att utgöra maximihyror
för bostäder i pensionärshem, till vars inrättande statsbidrag utgår. Det
skall sålunda stå hemmets anordnare fritt att sätta hyresbeloppen lägre eller

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

i ömmande fall upplåta lägenheter hyresfritt, därest med hänsyn till årskostnaderna
för fastigheten eller av annat skäl så anses böra ske. För
lägenheter av samma storlek må sålunda kunna uttagas olika hyror fastställda
exempelvis med hänsyn till den sammanlagda årsinkomsten för
de i respektive lägenhet boende. De hyresbelopp, som nyss angivits, torde i
allmänhet icke täcka årskostnaden för lägenheten. De sakkunniga ha funnit
sig böra utgå ifrån att återstående årskostnad bestrides av kommunen eller
eljest av andra medel än statsmedel och likaledes, att överskott i de fall, då
årskostnaden är lägre än hyressumman, tillfaller kommunen (eller det bostadsföretag,
som anordnat pensionärshemmet).

I fråga om bestridande av kostnaderna för pensionärshemmens inrättande
förutsätta de sakkunniga, att vederbörande kommun resp. kommunalförbund
skall upplåta mark eller också ställa belopp, täckande kostnaden
för tomtanskaffningen, till förfogande utan att erhålla statsbidrag eller ersättning
av bostadsföretaget å denna kostnad.

I fråga örn övriga kostnader för pensionärshemmens inrättande synes det
de sakkunniga rimligt, att staten svarar för en mindre del, högst hälften av
kostnaderna. Det erinras örn att kommunerna hittills i regel haft att helt
svara för kostnaderna för anordnande av särskilda bostäder åt gamla eller
motsvarande fattigvårdskostnader, bortsett från de fall, då medel genom
anslag till beredskapsarbeten eller genom donationer o. dyl. ställts till förfogande.
Då kommuner med god ekonomisk ställning kunna tänkas vidta
dylika åtgärder även utan större statsbidrag, medan å andra sidan ett förhållandevis
stort statsbidrag kan väntas vara erforderligt för att kommuner
med högt skattetryck skola våga påtaga sig de med hemmens inrättande
förenade kostnaderna, synes det lämpligt att bidragsprocentens storlek
hålles inom de gränser, att statsbidraget må uppgå till minst 10 % och
högst 50 °/o av förenämnda kostnader. Att statsbidrag ansetts även för kommuner
med god ekonomisk ställning icke böra fastställas till mindre andel
än 10%, sammanhänger med de farhågor, de sakkunniga hysa att, om i
dylika fall ytterst obetydligt statsbidrag skulle beviljas, sådana kommuner,
även om de vidtoge åtgärder för beredande av bostäder åt åldringar och
änkor, kunde antagas avstå från statsbidrag och i stället utkräva högre
hyror av hyresgästerna i pensionärshemmen eller ge bostäderna en lägre
standard än den föreslagna.

För att få en statsbidragsskala, som kan väntas befrämja inrättande avpensionärshem
i kommuner med olika ekonomiska resurser, ha de sakkunniga
funnit det synnerligen angeläget, att den formel för statsbidragets beräknande,
som skall följas, konstrueras så, att bidragsprocentens storlek såvitt
möjligt kommer att stå i direkt förhållande till storleken av de bördor,
pensionärshemmets eller -hemmens inrättande kan beräknas medföra för
skattebetalarna inom kommunen, samt att den baseras på förhållanden, varom
kännedom kan erhållas utan större svårighet, samt givas en så enkel
konstruktion som möjligt. I sistnämnda avseenden framhålles, att det måste
anses som en avsevärd fördel, därest de kommunala myndigheterna redan

Kungl. Majlis proposition nr 177.

11

på ett tidigt stadium av en diskussion om inrättande av pensionärshem med
relativt stor säkerhet kunna beräkna storleken av det statsbidrag, som kommunen
kan komma att beviljas för ändamålet.

I anslutning till nu anförda synpunkter ha de sakkunniga enats örn att
föreslå, att statsbidraget ställes i relation till det kommunala skattetrycket,
uttryckt i summan av kommunal-, (municipal-,) landstings- och vägskatt med
avdrag i förekommande fall för understöd av skatteutjämningsmedel, allt
per skattekrona. För att tillfälliga skatteändringar icke skola få alltför
stor inverkan har till grund för statsbidragets fastställande ansetts böra
läggas medeltalet av ifrågavarande skatteposter under de senast förflutna fem
åren.

Med hänsyn till de gränser för statsbidragets storlek, vilka föreslagits i
det föregående, förorda de sakkunniga, att ett på nyss angivet sätt uttryckt
skattetryck intill 8: — kronor skall motsvaras av statsbidrag å 10 °/o, ett
skattetryck av 8: — kronor eller därutöver, dock högst 8 kronor 99 öre,
skall motsvaras av statsbidrag å 12 % samt än högre skattetryck av statsbidrag
med ytterligare 2 %> för varje hel krona utöver 8:— kronor, intill
dess ett sammanlagt statsbidrag av 50 % uppnåtts.

Till belysande av verkningarna av angivna regel för statsbidragsprocentens
fastställande återgives följande på denna regel grundade statsbidragsskala.

Skattebörda (netto) under
5 år; medeltal per år och
skattekrona

Statsbidrag till
kostnader för
inrättande av
pensionärshem

Skattebörda (netto) under
B år; medeltal per år och
skattekrona

Statsbidrag till
kostnader för
inrättande av
pensionärshem

Kronor

%

Kronor

%

— 7:99

8:--8: 99

9:--9: 99

10:--10: 99

11:--11:99

12:--12: 99

13:--13: 99

14:--14: 99

15:--15: 99

16:--16: 99

--17: 99

10

12

14

16

18

20

22

24

26

28

30

18

--18:99 .

19

--19:99 .

20

--20:99 .

21

--21: 99 .

22

--22: 99 .

23

--23:99 .

24

--24: 99 .

25

--25:99 .

26

--26: 99 .

27

........

32

34

36

38

40

42

44

46

48

50

Att fastställa statsbidragets storlek uteslutande med hänsyn till skattetrycket
kan emellertid tänkas i vissa fall komma att medföra mindre riktiga
resultat. De sakkunniga ha därför förutsatt — och även givit kungörelseutkastet
en sådan utformning — att det skall stå den statsbidragsbeviljande
myndigheten fritt att göra de avvikelser från ett strikt följande av formelns
utslag som må betingas av hänsyn till särskilda omständigheter, exempelvis

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

skatteunderlaget, kommunens skuldbörda och åldringarnas andel i kommunens
folkmängd.

Statsbidrag för pensionärshems inrättande kan tänkas utgå antingen i en
post, så snart hemmet färdigställts, eller med viss del per år under längre tid.

Vid en fördelning av statsbidraget på längre tid vunnes större möjlighet
till kontroll över verksamhetens bedrivande på lämpligaste sätt, exempelvis
genom föreskrift, att icke utbetalade statsbidragsandelar kunna indragas eller
reduceras, därest verksamheten bedrives på sådant sätt, att förutsättningarna
för statsbidrag icke längre äro för handen.

Emellertid ha de skäl, som anförts för engångsbidrag, nämligen den väntade
större effekten inom närmaste tid av dylikt statsbidrag samt den förenkling
i förfarandet vid utanordning av statsbidrag, som därigenom skulle
vinnas, ansetts väga mer än de fördelar en uppdelning av statsbidraget på
längre tid kunde väntas medföra. De sakkunniga föreslå fördenskull, att
statsbidrag med fastställd procentuell andel i de verkliga kostnaderna för
pensionärshems inrättande skall utbetalas till hemmets anordnare omedelbart
efter det företaget färdigställts och tagits i bruk samt kostnaderna godkänts
av byggnadslånebyrån. Utbetalningen anses böra verkställas av statskontoret
på rekvisition av byggnadslånebyrån.

Med hänsyn till nuvarande kapitaltillgång och ränteläge ha de sakkunniga
icke funnit erforderligt, att kommunerna nu beredas möjlighet erhålla statslån
för inrättande av pensionärshem. Skulle framdeles läget i berörda hänseenden
förändras, torde kommunerna då kunna beredas möjlighet att uppta
lån av statsmedel för pensionärshems finansiering mot förhållandevis låg
ränta.

Medan i fråga om statsbidrag (och statslån) till beredande av bostäder åt
barnrika familjer avgörandet, om och nied vilka belopp bidrag (resp. lån)
må utgå, lagts i byggnadslånebyråns händer, ha de sakkunniga för den nu
ifrågasatta verksamheten funnit detta avgörande böra tillkomma Kungl.
Majit. Skälen härtill ha främst varit, att statsbidrag ansetts böra utgå med
på förhand icke fixerad andel av kostnaderna, samt att varje avgörande av
ansökningar örn statsbidrag till pensionärshems inrättande ansetts böra göras
beroende av en prövning angående behovet och utformningen av bostadshjälpen.
Därtill kommer, att verksamheten måste tills vidare vara att
betrakta såsom ett försök, och att det är synnerligen svårt att nu beräkna
den omfattning, varå anspråk å statsmedel för ändamålet komma att framställas.

Den centrala tillsynen över denna verksamhet anses emellertid böra tillkomma
byggnadslånebyrån med hänsyn till den erfarenhet angående statlig
verksamhet för bostadsproduktion och den kännedom örn de av kommunerna
vidtagna åtgärderna för förbättring av bostadsförhållandena som denna
institution äger. Reglerna i förevarande hänseende föreslås givas en sådan
utformning, att ansökningar om statsbidrag till inrättande av pensionärshem
skola ingivas till byggnadslånebyrån, vilken har att till Konungen anmäla
dessa ansökningar och därvid avgiva yttrande angående behovet och lämp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

13

nyheten av föreslagna åtgärder samt förslag till beslut, huruvida statsbidrag
bör beviljas och, om så anses böra bli fallet, förslag rörande statsbidragets
storlek samt, om särskilda villkor anses böra uppställas i det enskilda fallet,
förslag till dylika villkor. Det synes de sakkunniga icke erforderligt att
samtliga till ansökningen hörande handlingar överlämnas av byggnadslånebyrån,
i andra fall än då så påyrkas av vederbörande departementschef,
enär den rent tekniska prövningen av förslagen samt tillsynen i fråga örn ansökningarnas
fullständighet etc. ansetts böra tillkomma byggnadslånebyrån.

Det är givetvis vanskligt att söka förutsäga, i vilken omfattning anspråk
på statsbidrag till inrättande av pensionärshem komma att framställas. Skulle
pensionärshem inrättas i sådan omfattning, att alla tilläggspensionärer,
som åtnjuta fattigvård eller kommunalt pensionstillskott, kunde beredas bostad
i hemmen, måste kostnaderna därför bli synnerligen stora. Emellertid
torde, främst å landsbygden men i viss mån även i städerna, bostadsfrågan
för en mycket stor del av åldringarna kunna ordnas på annat och billigare
sätt, särskilt i de fall, då vederbörande bo i egen eller till dem hyresfritt upplåten
fastighet. Där kommunen med relativt ringa bidrag kan möjliggöra
för de gamla att bo i egna hus eller hyreshus, som tillfredsställa rimliga anspråk
i fråga örn hygien och bekvämligheter, torde denna anordning vara
att föredraga. Bostadsförhållandena i många kommuner, särskilt städer och
tättbebyggda samhällen, anses emellertid motivera inrättande av pensionärshem
i förhållandevis stor utsträckning.

Statsbidrag synes de sakkunniga i regel endast böra utgå till inrättande av
pensionärshem, vilkas uppförande, eller, i fråga örn äldre hus, ombyggnad
icke påbörjats före ingivande av ansökan örn statsbidrag därtill. Det har
emellertid gjorts gällande, att en del kommuner, som under år 1938 eller
nästföregående år beslutat inrättande av pensionärshem, vid sina beslut därom
med visst fog förutsatt, att möjlighet till statsbidrag å kostnaderna för
hemmets inrättande och årskostnader skulle komma att beredas dem. För
kommuner med begränsade ekonomiska resurser torde det beräknade statsbidragets
uteblivande lia vållat svårigheter vid företagens slutliga finansiering.
De sakkunniga föreslå med hänsyn härtill, att, där särskilda skäl därtill
föranleda, statsbidrag må kunna beviljas jämväl för inrättandet av pensionärshem,
vilka tagits i bruk för sitt ändamål före ikraftträdandet av den
föreslagna statsbidragskungörelsen men tidigast den 1 juli 1938, försåvitt
hemmets anordnare förbinder sig att från och med nämnda dag följa de
i författningsutkastet föreslagna bestämmelserna. Någon lägre gräns för
statsbidragets procentuella storlek i förhållande till kostnaderna för hemmets
inrättande synes därvid icke böra föreskrivas. Däremot synes högre
statsbidrag än 50 % av nämnda kostnader icke heller för dessa redan inrättade
hem böra beviljas.

För att verksamheten under det första budgetåret, vilket måste betraktas
som ett försöksår, skall få den omfattning, att praktisk erfarenhet därigenom
skall kunna vinnas av lämpligheten i föreslagna anordningar och de kostnader,
som verksamhetens fortsättande under en längre följd av år skulle

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

medföra för staten, föreslå de sakkunniga, att för budgetåret 1939/40 till
bestridande av kostnader för bidrag till inrättande av bostäder åt åldringar
och änkor i s. k. pensionärshem anvisas ett reservationsanslag av 1,500,000
kronor.

Yttranden.

över pensionärbostadssakkunnigas betänkande ha utlåtanden infordrats
från socialstyrelsen, statskontoret, statens byggnadslånebyrå, byggnadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, bostadssociala utredningen, kommunalskatteberedningen,
socialvårdskommittén, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,
varjämte fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
och svenska bostadskreditkassan ävensom — genom överståthållarämbetets
och länsstyrelsernas förmedling — kommuner, vilkas hörande ansetts
vara av särskilt intresse, bereus tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet.

Av de sammanslutningar, som beretts tillfälle yttra sig i ärendet, ha samtliga
utom svenska bostadskreditkassan avgivit dylikt yttrande.

I det följande lämnas först en redogörelse för de utlåtanden och yttranden,
som avgivits av de i ärendet hörda statliga myndigheterna och förenämnda
sammanslutningar. Därefter följer en något mera summarisk redogörelse
för de — i en del fall mycket ingående — yttranden, som avgivits av kommunerna,
vilka i mycket stor utsträckning beaktat tillfället att framlägga sina
synpunkter å förevarande spörsmål.

Förslagets syfte och allmänna utformning ha vunnit anslutning från flertalet
av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.

Uttalanden i denna riktning ha avgivits av socialstyrelsen, statskontoret,
pensionsstyrelsen, socialvårdskommittén, statens byggnadslånebyrå, bostadssociala
utredningen, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund samt Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län.

I åtskilliga fall ha dessa förslaget tillstyrkande myndigheter och sammanslutningar
betonat, att förslaget avser allenast en försöksverksamhet, samt
att den definitiva lösningen av hithörande frågor synes böra ske i samband
med den genom socialvårdskommittén pågående översynen av lagstiftningen
rörande samhällets hjälpverksamhet.

Socialvårdskommittén och länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads,
Älvsborgs, Skaraborgs och Västerbottens län ha framhållit, att förslagets genomförande
knappast torde få större betydelse för landsbygdens del.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha uttalat, att de, då förslagets genomförande
med den utformning som förordats av de sakkunniga, ej skulle kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

15

ma att beröra riksgäldskontorets verksamhetsområde, ej funnit anledning att
framställa några erinringar mot förslaget.

Byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen och kommunalskatteberedningen
lia icke uttalat sig beträffande förslaget i dess helhet utan allenast rörande
vissa detaljfrågor.

En kritisk inställning till förslaget har intagits av svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet samt länsstyrelserna i Uppsala, Stockholms, Södermanlands
och Kalmar län.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anför, att förbundet giver
sin fulla anslutning till syftet i de sakkunnigas förslag, men icke kan finna,
att tidpunkten för framläggande av förslaget är den lämpligaste, ej heller
att detsamma naturligt och organiskt ansluter sig till det nuvarande hjälpsystemets
faktiska utgestaltning eller dess sannolika framtida utveckling. Deri
ifrågasatta fördelningen av dem, som ej utan det allmännas hjälp kunde skaffa
sig bostad, på två skilda arter av hem, pensionärshemmen och ålderdomshemmen,
synes mindre tilltalande. Det vöre ej påkallat att införa en helt
ny hjälpfaktor, vilken principiellt var föranledd av nuvarande former och
rättsverkningar hos fattigvården, soni stod inför en djupgående reform.
Förslaget synes enligt förbundets åsikt i föreliggande form icke böra föranleda
annan åtgärd än att det överlämnas till socialvårdskommittén för
vederbörligt beaktande.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser behovet av statsbidrag till pensionärshem
vara av sekundär beskaffenhet i jämförelse med vissa andra sociala behov.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, huruvida icke resultatet av
socialvårdskommitténs arbete bör avvaktas, innan den föreslagna verksamheten
igångsättes.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser förslaget icke böra föranleda annan
åtgärd än detsammas överlämnande till socialvårdskommittén, då enligt
länsstyrelsens mening hjälpverksamhet i enlighet med förslaget icke är lämplig
vid sidan av fattigvården i dess nu bestående former.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner förslaget i realiteten innebära en, delvis
på kommunernas eller den enskilda välgörenhetens bekostnad, på en bakväg
genomförd förbättring av folkpensionerna. Visserligen föreligger ett visst
hjälpbehov, men detta kan dock knappast anses särskilt trängande, och därjämte
föreligger risk för att åldringar från landsbygden skola söka sig in
till städer och andra samhällen med pensionärshem.

Medan sålunda enighet i stort sett föreligger örn önskvärdheten av en statsunderstödd
pensionärshemsverksamliet, anordnad i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag, lia olika meningar uttalats örn utformningen
av förslaget i avseende å vissa detaljfrågor.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter örn byggande av pensionärshem faller
inom det kompetensområde kommunallagen utstakat för municipalsamhällenas
del.

I fråga örn bestämmande av det klientel, för vilket pensionärshem -

16

Kungl. Majlis proposition nr 177.

men skulle avses, ha socialstyrelsen och pensionsstyrelsen särskilt uttalat sin
anslutning till åldersgränsens fastställande på sätt de sakkunniga föreslagit
eller sålunda till 60 år i fråga om de åldringar, som skulle kunna komma i
åtnjutande av bostadsförmånen. Å andra sidan ha statskontoret och länsstyrelsen
i Västmanlands län anfört, att det vore naturligare att anpassa
denna gräns till vad som gäller i fråga örn rätt till folkpension, eller till
67 år.

De föreslagna inkomstgränserna lia i allmänhet icke mött någon
erinran.

Pensionsstyrelsen anser dock, att inkomstgränserna med de sakkunnigas
beräkningssätt borde lia föreslagits till respektive 900, 1,100 och 1,300 kronor.
Ett fixerande av maximigränser kunde emellertid enligt styrelsens förmenande
aldrig göras fullt tillfredsställande, varför borde tagas under övervägande
inkomstmaximeringens ersättande med en regel av mera allmän avfattning
exempelvis av det innehåll, att bostadsförmånen må beredas person, som antingen
åtnjuter tilläggspension enligt lagen om folkpensionering eller invalidunderstöd
enligt förordningen örn invalidunderstöd eller är att anse som mindre
bemedlad, allt under förutsättning att personen i fråga kan antagas vara
ur stånd att med egna medel förskaffa sig nöjaktig bostad.

Socialstyrelsen uttalar, att det ej kunde vara skäligt att de medgivna inkomstgränserna
för sammanboende gift par höjas med 100 %>, samt finner
en höjning med 50 °/o tillräcklig i sådant fall.

Socialvårdskommittén finner lämpligare än förslagets ståndpunkt vara att
följa ungefärligen den avvägning av äkta makars ställning till andra personers,
som finnes i lagen örn hyresbidrag, och att fixera maximigränserna för
äkta makar förslagsvis vid 1,400, 1,700 och 2,000 kronor i respektive ortsgrupper.

Gränsdragningen gentemot fattigvården har varit föremål
för yttrande av ett flertal myndigheter.

Socialstyrelsen, socialvårdskommittén, stadsförbundet och landskommunernas
förbund ifrågasätta lämpligheten av den av de sakkunniga föreslagna
avgränsningen gentemot det egentliga fattigvårdsklientelet. Socialvårdskommittén
anför i detta sammanhang följande:

Kommittén anser i likhet med de sakkunniga det vara av vikt, att boskillnad
i görligaste mån sker mellan folkpension och fattigvård, men kan icke
finna, att den begränsning, som de sakkunniga föreslagit är lämplig. Den
billiga eller fria bostaden i ett pensionärshem är avsedd att vara en utökning
av folkpensionen. Att då för tillträde till dylik bostad uppställa en spärr,
som utesluter pensionärer, vilka exempelvis tillfölje sjukdom måste åtnjuta
mera permanenta bidrag från fattigvården, anser kommittén icke vara välbetänkt.

Vill man genomföra en rationalisering av den sociala hjälpverksamheten
torde bestämmelser i det syfte de sakkunniga föreslagit vara välmotiverade.
Det föreslagna förbehållet täger emellertid icke tillräcklig hänsyn till de olika
omständigheter, som kunna förekomma i de enskilda fallen. Den av de
sakkunniga företagna statistiska undersökningen har icke heller varit tillräckligt
omfattande för att belysa alla de omständigheter, som böra beaktas
vid en prövning av denna fråga. Definitiva åtgärder för de gamlas bostads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

17

försörjning komma givetvis att upptagas till ingående prövning i samband
med den allmänna revisionen av socialvården. Under sådana förhållanden
synes berörda förbehåll icke för närvarande böra upptagas i statsbidragskungörelsen.

Det förhållandet, att kommunen kan ställa anslag till fattigvårdsstyrelsens
förfogande för att jämlikt lagen om kommunala pensionstillskott m. m. giva
pensionär bistånd, som ej har fattigvårds karaktär, utgör enligt kommitténs
uppfattning icke anledning att i nyssberörda avseende intaga en annan ståndpunkt.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet finner skillnaden mellan de
åldringar och invalider, som vid de av sakkunniga föreslagna inkomstmaxima
kunna erhålla bostad på pensionärshemmen, och dem som intagas på ålderdomshemmen
tämligen ringa och i varje fall principiellt svagt grundad,
och uttalar i detta sammanhang följande:

Särskilt i andra kommuner än de folkrikare, i all synnerhet på landsbygden,
kommer den ifrågasatta fördelningen av dem som ej utan det allmännas
hjälp kunna skaffa sig bostad, på två skilda arter av hem att verka egendomlig,
ja mindre tilltalande. Ty det bleve ej lätt att förklara, varför den
ena gruppen av pensionärer skulle åtnjuta en socialt förmånligare art av samhällets
hjälp utan skyldighet till ersättning för åtnjutna förmåner, under det
att de, vilka lingö inflytta på ålderdomshemmen, komme i skuld till kommunen,
en skuld som även kunde uttagas av deras försörjningspliktiga anhöriga.

Förslaget om beredande av bostad i pensionärshem för
änkor, särskilt ifråga om änkor med hemmavarande minderåriga barn,
har underkastats kritik av åtskilliga myndigheter.

Socialstyrelsen anför i detta avseende, att åldersgränsen 60 år borde gälla
även för änkornas vidkommande, samt att det kunde ifrågasättas, örn, med
hänsyn till åldringarnas behov av största möjliga lugn och stillhet, änkor med
minderåriga barn överhuvud taget böra beredas bostad i pensionärshem.

Medicinalstyrelsen finner det mindre lämpligt att inrymma minderåriga
barn i hem, avsedda för åldringar. Styrelsen ifrågasätter, örn ej nybyggnad
huvudsakligen borde ifrågakomma för änkor med minderåriga barn, medan
åldringarna beredes lägenhet i redan befintliga, för ändamålet omändrade
byggnader.

Socialvårclskommittén uttalar i förevarande avseende, att änka utan barn
icke synes böra beredas en mera gynnad ställning än frånskild hustru eller
ogift kvinna i samma ekonomiska omständigheter samt att änkor och änklingar
med minderåriga barn böra få mottagas i pensionärshem endasl då
större svårigheter möta att kunna ordna deras bostadsfråga på annat sätt.

Liknande synpunkter framföras av stadsförbundet samt länsstyrelserna i
Södermanlands, Kalmar, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län.
Flera myndigheter anse, att invalider och änklingar, frånskilda och ogifta
kvinnor med hemmavarande minderåriga barn böra uttryckligen jämställas
med änkor ifråga örn bostadsförmåner.

Socialstyrelsen framhåller, att förslagets bestämmelser om möjlighet för
sammanboende att erhålla bostad i pensionärshem synas giva utrymme för

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 177. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

en ur inkomstsynpunkt alltför liberal tillämpning. Det torde icke böra medgivas,
att en pensionär jämte hemmavarande barn, vilka ha arbetsinkomst
och i väsentlig mån kunna draga försorg om sig själva, beredas bostad i
pensionärshem. Liknande synpunkter ha framlagts av socialvårdskommittén.

Medicinalstyrelsen framhåller, att tillsyn av de i pensionärshem boende
borde ordnas, beträffande åldringar förslagsvis så, att någon av de kryare
åldringarna finge i uppdrag att någon stund varje dag ägna uppmärksamhet
åt övriga pensionärer. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttalar
i detta avseende, att särskild personal vid hemmen städse torde visa sig
nödvändig.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner det vara av vikt, att inneboende
av främmande personer — annat än som tillfälliga gäster — i lägenhet i
pensionärshem icke får ske utan särskilt tillstånd av hemmets handhavare.

Frågan, örn pensionärshem böra anordnas genom utnyttjande
av redan befintliga lägenheter eller genom nyproduktion,
har uppmärksammats av socialstyrelsen, statens byggnadslånebyrå
och bostadssociala utredningen.

Socialstyrelsen anför därvid, att den icke kan dela de betänkligheter, som
uttalats mot en av samhället för detta speciella ändamål understödd nyproduktion
av enrumslägenheter.

Byggnadslånebyrån anser, att det trängande behovet av en snar lösning av
föreliggande bostadsfråga framtvingar ett avsteg för närvarande från de principer
inom den statliga bostadspolitiken, som åsyfta en allmän höjning av
utrymmesstandarden för familjebostäder genom inriktande av nyproduktionen
på lägenheter, omfattande minst två rum och kök.

Bostadssociala utredningen ansluter sig till sistnämnda yttrande, dock under
framhållande av de farhågor, som måste uppstå inför en mera omfatlande
nyproduktion av de minsta lägenhetstyperna. Den naturliga följden av en
process, varunder syftet att motverka trångboddheten för familjehushållen
och samtidigt syftet att bättre sörja för de många åldringshushållens bostadsbehov
samtidigt kunde tillgodoses, vore enligt utredningens förmenande
nyproduktion av familjelägenheter, förenad med åtgärder, som ekonomiskt
möjliggöra för nu trångbodda familjehushåll att flytta över från smålägenheter
till större lägenheter i en sådan omfattning, att en reserv av smålägenheter
på bostadsmarknaden uppkomme, vilken reserv ifråga örn bostäder av
fullgod beskaffenhet kunde användas för beredande av bättre bostäder för
åldringar. Utredningen beräknar emellertid, att en dylik process skulle ta
avsevärd tid i anspråk.

Bestämmelserna örn bostädernas storlek och bekvämligheter
böra enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län givas en mindre
detaljerad utformning. Socialstyrelsen, socialvårdskommittén och stadsförbundet
ifrågasätta ett slopande av bestämmelserna om minimimått för lägenheterna.
Minimimåttet på lägenheter, avsedda för en person, anses av medicinalstyrelsen
samt länsstyrelsen i Älvsborgs län vara väl stort.

Byggnadsstyrelsen anför, att den i stort sett icke har något att erinra mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

19

de vid de sakkunnigas betänkande fogade ritningsförslagen men anser minimigolvytan
för den största lägenhetstypen vara för liten. Styrelsen förordar,
att som villkor för statsbidi-ag uppställes fordran å tillfredsställande
byggnadsteknisk kontroll vid byggnadernas uppförande. Byggnadsstyrelsen
anför vidare, att de beräknade kostnaderna för byggande av pensionärshem,
därest i desamma inräknas kostnader för ritningar, kontroll, administration
och oförutsedda utgifter, böra höjas, beträffande byggnad i Stockholmstrakten
till 70,000 kronor för byggnad av typ I, 52,000 resp. 55,000 kronor för
typ II och 50,000 kronor för typ III.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner lämpligt, att i författningen intages
en erinran om att vid pensionärshems inrättande bör iakttagas, att hemmet
står i överensstämmelse med hälsovårdsstadgans fordringar.

I fråga om de sakkunnigas förslag, att årshyrorna för bostäder i pensionärshem
icke skulle få överstiga vissa i statsbidragskungörelsen
fixerade maximibelopp framhåller pensionsstyrelsen,
att man torde kunna utgå från att en ensam person, som uteslutande
är hänvisad till inkomst av folkpension, till bestridande av sina bostadskostnader
högst kan avstå 60 kronor i ortsgrupp 1, 120 kronor i ortsgrupp 2 och
180 kronor i ortsgrupp 3 jämte 15 resp. 10 kronor för värme och lyse. Länsstyrelserna
i Uppsala och Östergötlands län anse, att kommunerna böra få
frihet i fråga om bestämmande av hyressättningen.

Mot den möjlighet, som enligt pensionärbostadssakkunnigas betänkande
skulle stå öppen till fastställande av olika hyresbelopp för lägenheter av
samma storlek och typ, ha starka betänkligheter uttalats av socialstyrelsen
m. fl. Där särskild lättnad i bostadskostnaden vore motiverad, borde den
enligt socialstyrelsens förmenande ske i form av kommunalt pensionstillskott
eller, i de fall då denna understödsform icke kunde ifrågakomma, genom
beviljande av fattigvårdsbidrag.

Statsbidragets utformning såsom ett engångsbidrag till andra
kostnader för pensionärshems inrättande än tomtkostnader
har i allmänhet ansetts vara lämplig. Vissa yttranden innefatta
dock yrkanden örn löpande årliga bidrag till kostnader för bostadshjälp
åt åldringar. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar sålunda, att hjälpen
i en eller annan form — eventuellt genom tilldelande av försiktigt utmätta
löpande hyresbidrag för enstaka lägenheter å öppna hyresmarknaden
— bör utbyggas så att även befolkningen på den rena landsbygden erhåller
motsvarande förmån, och länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter en
utvidgning av stödverksamheten till att omfatta även kommuner, som ha det
så ordnat, att de kunna mottaga pensionärer i inackordering å ålderdomshem.

I frågan om grunderna för statsbidragens bestämmand
e förordar länsstyrelsen i Uppsala län ett fixt bidrag med maximering till
visst belopp per lägenhet. Kommunalskatteberedningen anför, att den finner
angeläget, att nya uppgifter, som öka skattebelastningen för redan förut hårt
betungade kommuner, i görligaste mån undvikas, men saknar anledning till

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

erinran i berörda hänseende, enär förslaget avser att taga hänsyn till kommunernas
olika skattetryck.

Svenska stadsförbundet anför, att det vore naturligare att ställa statsbidraget
i relation till dyrortsgrupperingen. Bibehålies skattetrycket som mätare,
synes det förbundet påkallat, att i författningen tydligare än i utkastet
angivits medgiva Kungl. Majit rätt att fastställa från tabellens procentsatser
avvikande statsbidrag.

Medicinalstyrelsen yttrar, att vad i förslaget anföres om särskilda omständigheter,
som böra föranleda fastställande av statsbidrag till annan andel än
enligt skalan, bör inskränkas till de fall, som angivits i motiveringen, nämligen
skatteunderlaget, kommunens skuldbörda och åldringarnas andel i
kommunens folkmängd.

Beträffande statsbidragets storlek har ett stort antal myndigheter
samt de i ärendet hörda sammanslutningar uttalat farhågor för
att statsbidrag enligt förslaget skola visa sig för låga för att i tillräcklig grad
stimulera kommunerna till anordnande av pensionärshem. Sådana synpunkter
anföras av pensionsstyrelsen, statens byggnadslånebyrå samt länsstyrelserna
i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands,
Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Jämtlands län.

Å andra sidan lia socialstyrelsen och socialvårdskommittén samt länsstyrelsen
i Malmöhus län framhållit, att statsbidragen till en försöksverksamhet
som den ifrågasatta icke böra utmätas alltför rikligt.

I fråga örn den av de sakkunniga förordade möjligheten att bevilja
statsbidrag till kostnader för inrättandet av vissa
redan befintliga pensionärshem uttala stadsförbundet och
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att villkoret »där särskilda skäl därtill
äro» borde utgå, respektive att övergångsbestämmelserna borde givas en
friare utformning i detta avseende.

Statskontoret samt länsstyrelserna i Jönköpings och Malmöhus län ha funnit
sig böra föreslå vissa bestämmelser angående återbetalande av statsbidrag
eller motsvarande ersättning vid upphörande av pensionärshem eller
bedrivande av verksamheten med åsidosättande av vid statsbidrags beviljande
föreskrivna villkor.

Beträffande organisationen av den föreslagna statliga
stödverksamheten har icke gjorts någon annan erinran mot de sakkunnigas
förslag än att socialstyrelsen under åberopande av erfarenheterna
från annan liknande verksamhet anfört att den funnit naturligt, om även
det slutliga avgörandet i hithörande ärenden tillagts statens byggnadslånebyrå.

Statskontoret framhåller, att ämbetsverket i utlåtande angående den statliga
egnahemsverksamheten föreslagit inordnande av byggnadslånebyråns
verksamhet under statens egnahemsstyrelse, samt att, om detta förslag genomföres,
jämväl ifrågavarande bestyr synas böra anförtros åt egnahemsstyrelsen.

De speciella förhållandena å hithörande områden

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

21

i fråga om Stockholms stad återspeglas i överståthållcirämbetets
och stadsfullmäktiges i Stockholm yttranden.

Överståthållarämbetet anför sålunda, att, samtidigt som ett genomförande
av förslaget innebär goda förutsättningar för att pensionärshem må bli å
skilda håll i riket inrättade till båtnad för många människor i ömmande läge,
det kan befaras, att bestämmelserna icke skulle få en sådan stimulerande inverkan
vad Stockholm angår, då, om pensionärshem där anordnas med
statsbidrag och övriga anordningar i enlighet med de sakkunnigas förslag,
detta skulle medföra en ökad ekonomisk börda för Stockholms stad. Ämbetet
yttrar vidare:

Som bekant ha hem för gamla redan blivit med bistånd av staden anordnade
av särskilda stiftelser inom 16 av stadens territoriella församlingar, varjämte
i två av församlingarna sådana hem äro att påräkna inom en nära
framtid. Antalet lägenheter inom redan befintliga hem för gamla uppgår till
1,639. I hemmen har bostad bereus även åt personer i åtnjutande av komnunalt
understöd i någon form, eller 34 % av de å hemmen intagna. Av
dessa understödstagare uppbära 324 personer egentlig fattigvård och 259
personer kommunalt pensionstillskott, som ju icke må räknas som fattigvård.
Stadens bidrag för hemmens inrättande har normalt uppgått till 15 %>
av anläggningskostnaderna. Hyrorna, som täcka räntorna å 70 % av utgiften
för hemmens inrättande jämte kostnader för driften, växla från 360
till 456 kronor för lägenheter för en person och från 410 till 550 kronor för
lägenheter för makar. Den förra typen lägenheter har en storlek från 14.5
till 22.5 kvadratmeter, medan lägenheterna för makar växla i storlek från
20.5 till 30.5 kvadratmeter.

Stadsfullmäktige i Stockholm åberopa ett uttalande av stadskollegiet, vari
anföres, att förslaget borde omarbetas så, att pensionärshemmen bättre kunde
samordnas med den verksamhet för bostadshjälp åt gamla, som redan
bedrives i staden och med dess stöd. I sådant syfte borde vidtagas ändringar
i de föreslagna bestämmelserna om inverkan å behörighet till bostadshjälp
av stadigvarande fattigvård, om hyressättningen samt om statsbidragets
storlek.

Till stöd för stadskollegiets yttrande åberopas tjänsteutlåtanden från vissa
av stadens myndigheter.

Fastighetskontoret framlägger en approximativ kalkyl angående byggnadskostnaderna
vid uppförande av 810 lägenheter, vilka ifrågasatts bli uppförda
under en försöksperiod, utvisande, att totalkostnaden (exkl. tomtkostnaderna)
skulle bli c:a 5,750,000 kronor, samt att staden skulle behöva antingen
årligen tillskjuta medel till byggnadsföretagen med mellan 180,000
och 190,000 kronor eller också anslå ett betydande ränte- och amorteringsfritt
bidrag.

Styrelsen för pensionsnämndernas upplysnings- och registerbyrå ansluter
sig i allt väsentligt till de sakkunnigas förslag men påyrkar uttryckliga bestämmelser
dels att företräde till lägenhet i pensionärshem alltid bör givas
dem som åtnjuta tilläggspension, dels ock att erhållande av kommunalt pensionstillskott
upp till hyresbeloppet ej må utgöra hinder för bostadsförmånens
åtnjutande.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Fatiigvårdsdirektören föreslår att som villkor för inträde å pensionärshem
föreskrives, att vederbörande skall äga hemortsrätt inom samhället och vara
därstädes mantalsskriven. Han gör vidare gällande att med hänsyn till den
standard, fattigvården i Stockholm lämnat sina pensionstagare, flertalet av
dessa sannolikt ej skulle vilja vidkännas den sänkning i nu utgående förmåner,
som inträde å pensionärshem kunde väntas medföra, varför pensionärshemmen
kunde beräknas huvudsakligen komma att upptaga personer med
privilegierad inkomst eller bidrag från anhöriga. Visserligen vore det önskvärt
att sådana hem komme till stånd, men de komme icke att i den omfattning
man tänkt sig avlasta fattigvården från nu av densamma understödda
pensionärer.

Fattigvårdsnämnden tillstyrker förslaget med reservation för statsbidragets
storlek och inkomstmaximeringen, i vilka båda avseenden en höjning påyrkas.

Kammarkontoret och drätselnämnden framhålla, att förslagets realiserande
skulle medföra, att i staden komme att finnas två former för bostadshjälp
åt gamla, dels hem för gamla, där jämväl personer med fattigvård kunde
få bo, dels ock pensionärshem, vilka icke stöde öppna för dem, som för sin
försörjning mera stadigvarande måste anlita fattigvården, vilken uppdelning
ur social synpunkt vore att beklaga.

Följande kommuner ha tillstyrkt förslaget utan att framställa några
erinringar:

städerna Mjölby, Vadstena, Gränna, Tranås, Huskvarna, Växjö, Nybro,
Borgholm, Oskarshamn, Karlshamn, Ronneby, Hälsingborg, Ulricehamn,
Falköping, Hjo, Lidköping, Skara, Arvika, Filipstad, Falun, Östersund och
Luleå,

köpingarna Bodafors, Tingsryd, Emmaboda, Hultsfred, Mönsterås, Åhus,
Svedala, Töreboda, Vara, Sandviken och Vännäs,

landskommunerna Bladåker, Nacka, Väddö, Bälinge, Gamla Uppsala, Rasbo,
Kvistberg, Kullerstad, Vreta Kloster, Ödeshög, Anderstorp, Båraryd, Hakarp,
Almundsryd, Aringsås, Hovmantorp, Stenbrohult, Traryd, Växjö socken,
Asarum, Gammalstorp, Listerby, Lösen, Ronneby socken, ö. Sönnarslöv,
Bjuv, Harplinge, Tölö, Brastad, Partille, Stenkyrka, Bollebygd, Fuxerna,
Färgelanda, Kilanda, Tranemo, Kyrkefalla, Norra Ving, Våmb, Eda, Grava,
Kroppa, Karlskoga, Ljusnarsberg, Bro och Malma, Fläckebo, Ramnäs, By,
Husby, Rättvik, Hofors, Järvsö, Ovansjö, Ovanåker, Nordmaling, Umeå socken
och Jörns municipalsamhälle.

Följande kommuner ha tillstyrkt förslaget med erinringar
allenast beträffande statsbidragets storlek, vilken de funnit alltför ringa:

städerna Södertälje, Vaxholm, Eskilstuna, Ljungby, Vimmerby, Visby,
Karlskrona, Kristianstad, Höganäs, Landskrona, Trelleborg, Ystad, Kungsbacka,
Varberg, Kungälv, Mölndal, Strömstad, Skövde, Kristinehamn, Arboga,
Köping och Hudiksvall,

köpingarna Stocksund, Tierp, Valdemarsvik, Slite, Säffle och Sveg.

landskommunerna Huddinge, Film, Stockholms Näs, Tolfta, öster Lövsta,
Flen, Nikolai, Stora Malmö, Åker, Ringarum, Risinge, Målilla, Virserum, Lär -

Kungl. May.ts proposition nr 177.

23

bro, Vellinge, Enslöv, Getinge, Backa, By, Ransäter, Silbodal, Linde, Hubbo,
Norberg, Västervåla, Domnarvet, Transtrand, Frösö och Bureå municipalsamhälle.

Invändningar beträffande statsbidragets storlek ha även framställts
av följande kommuner, vilka — med tillstyrkande av förslaget i huvudsak —
framfört erinringar jämväl mot vissa andra delar av förslaget:

städerna Uppsala, Enköping, Linköping, Norrköping, Nässjö, Värnamo,
Falkenberg, Halmstad, Laholm, Göteborg, Alingsås, Trollhättan, Vänersborg,
Mariestad, Örebro, Falun, Ludvika, Gävle och Skellefteå,
köpingarna Nynäshamn, Markaryd, Älmhult och Anderslöv,
landskommunerna Alunda, Björklinge, Tensta, Älvkarleby, Motala socken,
Trönninge, Råda, Kville, Hammarö, Norra Råda, Hällefors och Njutånger.

Ett förhållandevis stort antal landskommuner ha förklarat, att behov av
föreslagna åtgärder icke föreligger för kommunens del, nämligen

Ljusterö, Hållnäs, Tegelsmora, Tierp, Björnlunda, Skedevi, Åseda, Långsjö,
Linneryda, Östra Torsås, Skatelöv, Moheda, Västra Torsås, Härlunda, Hinneryd,
Ålem, Ljungby, Mörbylånga, Rute, Stånga, Hemse, Kristianopel, Jämjö,
Tving, Eringsboda, Kyrkhult, Mjällby, Kågeröd, Breared, Fjärås, Tossene,
Tanum, Foss, Baltak, Sunne, Färnebo, Dingtuna, Irsta, Enåker, Möklinta,
Badelunda, Mora, Mörsil, Burträsk och Vindelns municipalsamhälle.
Liknande yttrande har avgivits av städerna Motala och Söderköping.

Många landskommuner anföra, att förslagets genomförande huvudsakligen
torde bli av betydelse för städer och andra tättbebyggda samhällen samt att
frågan för landsbygdens del borde lösas antingen på de i betänkandet antydda
vägarna, avseende inackordering å ålderdomshem eller ordnande av bostäder
i av kommunen disponerade en- eller tvålägenhetshus, eller ock genom bidrag,
som möjligöra pensionärernas kvarboende i förut av dem bebodda lägenheter.

Invändningar av samma art som tidigare refererade ha även framförts i
fråga om hyresmaximeringen, änkors tillträde till pensionärshemmen före 60
års ålder, fattigvårdsstreck, föreskrifter om bostadens storlek m. m.

Helt avstyrkande yttranden ha avgivits av ett mindre antal kommuner.

Departementschefen.

De uppgifter om mindre bemedlade åldringars inkomst- och bostadsförhållanden,
vilka lämnats i pensionärbostadssakkunnigas betänkande, bekräfta
den allmänna erfarenheten, att för åldringar i små ekonomiska omständigheter
bostadshyran ofta utgör en speciellt tyngande utgiftspost i hushållsbudgeten.
Utgifterna för kläder, föda m. m. kunna av åldringarna lättare
pressas samman än av personer i yngre arbetsför ålder, men så är icke
i motsvarande grad fallet med bostadsutgiften. För åldringar, som enbart
eller i huvudsak lia en knapp pension att leva av, åtgår särskilt i orter med
hög hyresnivå en oproportionerligt stor del av inkomsten till utgifter för
bostaden och detta trots att ifrågavarande grupper av samhällsmedborgare

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

ofta tvingas att bosätta sig i bostäder av synnerligen låg kvalitet. Dessa förhållanden
återspeglas även i erfarenheterna från den offentliga bostadsövervakningens
område. Hälsovårdsmyndigheternas möjligheter att ingripa mot
bostäder av hygieniskt mindervärdig beskaffenhet lia visat sig begränsade
särskilt därigenom, att dessa bostäder ofta bebos av åldringar, som sakna
möjligheter att med sina små resurser bekosta annat än en dålig bostad.

Angelägenheten av samhälleliga åtgärder för förbättring av åldringarnas
bostadsförhållanden synes mig sålunda på humanitära och sociala grunder
uppenbar. Att behovet av sådana åtgärder är trängande framgår med styrka
av det faktum, att en stor majoritet bland de kommuner, som inkommit
med yttranden över det föreliggande förslaget, uttryckligen vitsordat behovet
och tillstyrkt förslaget, ehuru dess genomförande skulle kräva betydande
ekonomiska insatser från kommunernas sida. Det är med hänsyn till de
växlande bostadsmarknadsförhållandena på olika orter naturligt, att behovet
framträder starkast i städer och andra tättbebyggda samhällen; det gör sig
emellertid — ehuru i förhållandevis mindre grad — gällande även i kommuner,
tillhörande den egentliga landsbygden. Intrycket av att här föreligger ett
behov, vars tillgodoseende påkallar samhällets synnerliga uppmärksamhet,
förstärkes ytterligare, då man erfar, att ett antal kommuner själva tagit betydelsefulla
initiativ för att skapa hyresbilliga eller vederlagsfritt upplåtna bostäder
för åldringar. De erfarenheter, man hittills haft av sådan verksamhet,
synas vara överlag goda.

Jag kan icke finna det nödvändigt att avvakta resultaten av socialvårdskommitténs
arbete, innan man på allvar tager upp till behandling och avgörande,
hur man lämpligen skall lösa problemet att skapa tillfredsställande
bostadsförhållanden för åldringar. Även utan statens stöd kommer en del
kommuner att vidtaga åtgärder i sagda syfte. Det ingår ej heller i socialvårdskommitténs
uppgift att pröva den sociala bostadspolitiken, dess allmänna
läggning, verksamhetsområde eller detaljer. Jag förbiser härvid icke, att
den samhälleliga hjälpverksamhetens allmänna utformning, vilken socialvårdskommittén
har i uppdrag att utreda, på olika sätt kan ha betydelse
jämväl ur bostadsförsörjningens synpunkt. Jag vill emellertid framhålla
olikheten i hjälpbehovet mellan sådana grupper av åldringar, som äro ur
stånd att taga vara på sig själva, det egentliga fattigvårdsklientelet, och de grupper
av åldringar, som hava egen, ehuru knapp inkomst, och till följd härav
kunna antagas icke behöva någon särskild omvårdnad från samhällets sida,
sedan möjlighet beretts dem att erhålla en försvarlig bostad till ringa kostnad.
De nu ifrågavarande hjälpåtgärderna böra enligt min mening huvudsakligen
avses för åldringar, tillhörande den senare kategorien.

Utifrån nu angivna uppfattning om behovet av särskilda åtgärder till förbättring
av åldringarnas bostadsförhållanden och med stöd av de goda erfarenheterna
av den verksamhet i detta syfte, som vissa kommuner bedrivit,
anser jag mig kunna förorda statsbidrag till en försöksverksamhet i enlighet
med de sakkunnigas förslag med vissa modifikationer, till vilka jag i fortsättningen
återkommer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

25

Det torde vara lämpligt att först angiva vissa riktpunkter för det allmännas
verksamhet på nu ifrågavarande område så att rimliga syften både
med hänsyn till samhällets och den enskildes intressen kunna nås. Som
sådana riktpunkter synas kunna angivas:

1) att verksamheten bedrives på sådant sätt att en ur allmän bostadssocial
synpunkt önskvärd utveckling av bostadsbeståndet icke äventyras
utan om möjligt befrämjas:

2) att vissa minimianspråk ifråga om bostädernas utrymme och kvalitet
tillgodoses; samt

3) att hyran maximeras till sådant belopp, att den rymmes inom en folkpensionärs
budget utan fattigvårdsbidrag.

Vad nu nämnda riktpunkter beträffar har i avseende å den första uttalats
den farhågan, att en mera omfattande nybyggnadsverksamhet, avseende
hem för åldringar, skulle kunna leda till en överproduktion av enrumslägenheter,
så mycket olämpligare som dylika smålägenheter redan i
alltför stor utsträckning dominera bostadsbeståndet. Enligt den uppfattning,
som ligger till grund för denna farhåga, bör det samhälleliga stödet
åt bostadsanskaffning genom nyproduktion främst inriktas på tillskapande
av lägenheter, lämpliga som familjebostäder, varigenom så småningom bostadsbeståndet
kunde omformas till att passa en högre allmän utrymmesstandard.

Jag anser det vara självfallet, att frågan om åldringarnas bostadsförsörjning
bör sättas in i sitt sammanhang med det allmänna bostadspolitiska problemet
på lång sikt och att därför de nyss öerörda synpunkterna kräva
beaktande. Ser man emellertid till de aktuella möjligheterna i nu föreliggande
situation, torde det förhålla sig så, att förutsättningarna för bostadsanskaffning
åt åldringar efter den ena eller andra linjen äro mycket
växlande på olika orter. I den ena kommunen kan det vara bestämt olämpligt
att nybygga för ändamålet; i den andra däremot enda utvägen att lösa
problemet. Vilkendera vägen man bör beträda, eller huruvida en kombination
av båda är att föredraga, kan avgöras endast med utgångspunkt från
de konkreta förhållandena i vederbörande kommun. Man måste bestämma
från fall till fall. Om i framtiden en mera allmän höjning av utrymmesstandarden
kommer att förverkligas, torde det också komma att framstå
såsom alltmera naturligt och självklart, att anskaffningen av bostäder för
åldringarnas småhushåll sker genom att man genom inköp av fastigheter
disponerar över redan befintliga smålägenheter och icke genom nyproduktion.
I nuvarande läge vore enligt min uppfattning en generell bestämmelse
i endera riktningen olämplig, och jag ansluter mig därför till förslaget, att
båda vägarna böra lämnas öppna, varvid jag utgår ifrån att den myndighet,
som får sig anförtrott att besluta om statsbidrag, städse har för ögonen att
samhällets allmänna bostadspolitiska intentioner icke motverkas.

Angående förslagets utformning hänvisar jag till det utkast till kungörelse,
vilket såsom bilaga (Bilaga A.) torde få fogas till detta protokoll.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna örn storleken av lägen -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

heter i pensionärshem synas i det hela väl avvägda. Med hänsyn till den
kontroll å byggnadsplanerna, som skall ske före statsbidrags beviljande,
har jag emellertid funnit dessa detaljföreskrifter kunna utgå ur förslaget.
I detta har däremot intagits en föreskrift om iakttagande av hälsovårdsstadgans
bestämmelser samt stadganden i syfte att möjliggöra åtgärder för
tillsyn och vård av de i hemmet boende med hänsyn till inträffande sjukdoms-
och olycksfall.

De av de sakkunniga förordade maximihyrorna synas mig utgöra ett
lämpligt mått på vad som högst må utkrävas i hyra för lägenheter, för vilka
statsbidrag erhållits. Självfallet bör ingenting hindra en kommun
att i sina pensionärshem upplåta lägenheterna till lägre hyror än de i förslaget
angivna. I syfte att åt pensionärshemmen i största möjliga utsträckning
giva karaktären av vanliga hyreshus böra dock samma hyror betingas
för alla lägenheter av lika storlek och beskaffenhet i ett och samma hem
och hyreskontrakt — med ömsesidig uppsägningsrätt — upprättas på i öppna
hyresmarknaden brukligt sätt. Hyresnedsättningar och hyresbefrielse
i förekommande fall böra sålunda ske på så sätt, att kommunen lämnar
fattigvård eller pensionstillskott till motsvarande belopp.

Vad därefter angår urvalet av hyresgäster, som kunna få tillträde till pensionärshemmen,
anser jag beträffande åldersgränsen i likhet med de sakkunniga,
att denna lämpligen sättes till 60 år. Dock bör invalid, vilken åtnjuter
invalidunderstöd, kunna beredas bostad i pensionärshem även om
hans ålder understiger 60 år. I de sakkunnigas uppdrag ingick jämväl att
avgiva förslag rörande statligt bistånd till åtgärder för bostadsförsörjning
för mindre bemedlade änkor. De sakkunniga ha i detta avseende föreslagit,
att även änkor under 60 år skulle kunna erhålla bostad i pensionärshem för
sig och sina minderåriga barn. De ha emellertid betonat, att bostadshjälpen
torde bli av mindre betydelse för denna kategori. Behov av dylika åtgärder
för änkorna anses av flertalet kommuner ingående i de sakkunnigas representativundersökning
icke föreligga. Därjämte har från åtskilliga håll gjorts
gällande, att jämväl andra personer under 60 år än änkor kunde vara i minst
lika stort behov av bostadshjälp. Slutligen har från medicinalstyrelsen och
även i andra utlåtanden i ärendet framhållits, att avsevärda olägenheter för
båda parterna torde bli följden av ett sammanförande i pensionärshem av
åldringar och minderåriga barn.

Vad sålunda anförts har föranlett mig att icke upptaga änkor under 60 år
bland de personer, för vilka pensionärshem böra avses. Frågan om bostadseller
annan hjälp till änkor och änklingar med hemmavarande minderåriga
barn och andra personer under 60 år i särskilt ömmande omständigheter,
torde kunna beaktas vid socialvårdskommitténs arbete. Skulle de pensionärshem,
vilka kunna komma att anordnas enligt det förslag jag nu framlägger,
icke bli fullt utnyttjade av åldringar, tillhörande de kategorier, för vilka denna
hjälp närmast avses, bör dock hinder icke möta mot beredande av bostad
i hemmen för änkor och andra personer under 60 år, där så befinnes lämpligt
och särskilda skäl för bostadshjälp åt dem visas föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

27

De av de sakkunniga föreslagna inkomstgränserna för ensam person synas
mig i stort sett väl avvägda; möjligen kunde någon höjning diskuteras.
Däremot förefaller det icke motiverat att för äldre par fastställa dubbla inkomstbeloppen
såsom gränser, eftersom bostadskostnaden för två personer
vid lika standard icke är dubbelt så hög som för en person. Det kan emellertid
starkt ifrågasättas, om inkomstgränser för urvalet av hyresgäster
överhuvud böra införas i författningen såsom villkor för statsbidrag. Den
ekonomiska bördan av pensionärshemmen kommer till väsentlig del att vila
på kommunen och häri torde ligga en garanti för att icke statsbidragen
komma att användas till ändamål, som icke på allmänt socialpolitiska grunder
kunna försvaras. Vidare äro inkomstnivåer, hyresnivåer o. s. v. växlande
från ort till ort på sätt som endast mycket ofullständigt återspeglas av
den grova dyrortsgraderingen för folkpensioneringen, vilket kan motivera
olika inkomstgränser i praxis även inom samma dyrortsgrupp. Jag förordar
därför, att frågan om inkomstgränser vid urvalet av hyresgäster i pensionärshemmen
överlämnas åt vederbörande kommuners avgörande, varvid
jag dock förutsätter, att verksamheten så handhaves att endast mindre
bemedlade personer, vilka icke med egna medel kunna tillfredsställande lösa
sin bostadsfråga, komma i åtnjutande av fördelen av bostad i pensionärshem.

Det synes mig icke erforderligt att i kungörelsen angiva vilket kommunalt
organ, som skall omhänderhava pensionärshemsverksamheten.

I fråga örn statsbidragens storlek ha från många håll invändningar anförts
gentemot den bidragsskala, de sakkunniga föreslagit; man har ansett
de föreslagna bidragen för små och ej tillräckligt stimulerande för anordnande
av pensionärshem i större omfattning. Härtill kan svaras, dels att
ifrågavarande verksamhet väsentligen måste anses utgöra en kommunal angelägenhet,
dels att försiktigheten bjuder, att i en försöksverksamhet av
denna art bidragen icke tillmätas för rikligt. Jag finner dock de framställda
anmärkningarna i viss mån berättigade. Å ena sidan synes ett bidrag på
10 procent av byggnadskostnaderna — vilket, när kostnaden för värme,
underhåll o. s. v. inräknats, motsvarar ett bidrag på väsentligt mindre än
10 procent av de årliga kostnaderna — vara för litet för att verkligen stimulera,
detta i synnerhet när som villkor för bidraget uppställas vissa särskilt
för större orter med hög hyresnivå skäligen snäva krav på hyresmaximering.
Jag föreslår därför, att lägsta bidragsprocent fastställes till 15. Å andra sidan
synes man i den föreslagna skalan icke tillräckligt ha beaktat de mycket
skattetyngda kommunernas behov. Enligt de sakkunnigas förslag nås
en bidragsprocent på 50 först vid en nettoskattebörda av 27 kronor. Så
hög skatt har för närvarande ingen kommun i landet och de i skalan medtagna
bidragsprocentbeloppen utöver 32 procent torde kunna betraktas som
enbart teoretiska. Jag anser, att skalan med hänsyn till de hårdast skattetyngda
kommunerna bör vara progressiv och nå en bidragsprocent av 50
procent vid en nettoskattebörda av 17 kronor. Utifrån dessa, delvis från
de sakkunnigas avvikande grunder, har jag i författningsutkastet låtit omarbeta
bidragsskalan.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Den i författningen intagna bidragsskalan bör vara i huvudsak normerande
för bidragsverksamheten i praktiken, men icke absolut bindande. I
enskilda fall kunna starka skäl föreligga för tillämpning av andra bidragssatser.
Då så är fallet, bör Kungl. Majit på framställning av bidragssökande
kommun eller statens byggnadslånebyrå äga möjlighet att låta bidraget undergå
skälig jämkning.

Genomförandet av föreliggande förslag angående statsbidrag till anordnande
av pensionärshem synes lämpligen kunna ske vid ingången av budgetåret
1939/40. Anslagsbehovet för nämnda budgetår, som av de sakkunniga
föreslagits böra upptagas till 1.5 miljon kronor, har jag med hänsyn till
verksamhetens försökskaraktär funnit kunna begränsas till 1 miljon kronor.
Anslaget lär böra anvisas såsom reservationsanslag. Jag anser mig
böra här angiva min uppfattning, att statsbidrag till kostnader för redan
inrättade pensionärshem visserligen kunna vara väl motiverade, men att jag,
bland annat med hänsyn till svårigheten att överblicka de ekonomiska
konsekvenserna av de sakkunnigas förslag till retroaktiva bidrag, icke vågar
förorda detsamma. Ekonomiskt svaga kommuner, som igångsatt byggande
av pensionärshem efter den 1 juli 1938, må dock efter prövning i varje
särskilt fall äga möjlighet att erhålla bidrag.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att

dels godkänna de grunder för bidrag av statsmedel för beredande
av bostäder åt åldringar och invalider i pensionärshem,
som av mig i det föregående förordats,

dels ock för budgetåret 1939/40 under femte huvudtiteln
till Bidrag till inrättande av pensionärshem anvisa ett reservationsanslag
av 1,000,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Erik Skoglund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

29

Bilaga A.

Utkast

till

Kungörelse

angående statsbidrag till inrättande av bostäder åt åldringar och invalider
i pensionärshem.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För beredande av bostäder åt åldringar och invalider i särskilda, för dylikt
ändamål anordnade fastigheter, här nedan benämnda pensionärshem, må under
de villkor, som nedan stadgas, bidrag av statsmedel beviljas kommuner,
kommunalförbund och sådana allmännyttiga bostadsföretag, som omförmälas
i 13 §.

2 §•

Organ för kommuns verksamhet för anordnande och drivande av pensionärshem
eller för förmedlings- och kontrollverksamhet i fråga örn pensionärshem,
anordnade av allmännyttiga bostadsföretag är, där kommunen ej
annorlunda beslutar, i stad drätselkammaren och på landet kommunalnämnden.

Där två eller flera kommuner åt kommunalförbund överlämnat handhavandet
av berörda förvaltningsuppgift, skall kommunalförbundets direktion
fullgöra motsvarande åliggande.

3 §.

Bostad i pensionärshem må beredas ensamstående person, äkta makai
eller personer, vilka sammanbott under en längre följd av år, allt för såvitt
den ensamstående eller den, som huvudsakligen bidrager till den gemensamma
hushållningen, uppnått en ålder av 60 år eller åtnjuter tilläggspension
enligt lagen örn folkpensionering eller invalidunderstöd enligt förordningen
om invalidunderstöd samt tillika kan antagas vara ur stånd att med
egna medel förskaffa sig nöjaktig bostad.

Om särskilda skäl därtill föranleda, må åt person, som icke jämlikt första
stycket är behörig att erhålla bostad i pensionärshem, upplåtas dylik bostad.

4 §■

Kommun eller kommunalförbund, som anordnar pensionärshem eller åtager
sig att förmedla statsbidrag till allmännyttigt bostadsföretag för sådan
verksamhet, skall förbinda sig antingen att tillhandahålla tomt- och gatumark
samt att, i den mån vatten-, gas-, avlopps- och kraftledningar anordnats av

30

Kungl. Majlis proposition nr 177.

kommunen i det samhälle, där hemmet skall anordnas, framdraga erforderliga
dylika ledningar i gatan till tomtgränsen för hemmet, eller att ställa för
bestridande av kostnaderna för dylika ändamål erforderliga medel till förfogande.
Värdet härav må icke medräknas i de kostnader, varå statsbidrag enligt
7 § må utgå.

Där pensionärshem anordnas av bostadsföretag, erhåller kommunen för sin
medverkan enligt första stycket en däremot svarande fordran, vars storlek på
begäran av kommunen bestämmes av statens byggnadslånebyrå. För denna
fordran skall företaget, därest kommunen så önskar, ställa godtagbar säkerhet,
i första hand inteckning i vederbörande fastighet. Under tid, för vilken
fastigheten användes till pensionärshem i enlighet med föreskrifterna i denna
kungörelse, skall gäldande av kommunens ifrågavarande fordran icke kunna
påfordras. Ej heller må ränta därå krävas för nämnda tid.

5 §.

Byggnad, som må komma till användning såsom pensionärshem, skall vara
av för ändamålet lämplig typ och storlek samt så belägen, att den icke inom
beräknad användningstid kan antagas bliva föremål för stadsplanemässiga
saneringsarbeten.

Lägenheterna i pensionärshem skola vara anordnade och användas i enlighet
med vad därutinnan föreskrives i hälsovårdsstadgan. Vidare skall iakttagas,
att hemmet, där så kan ordnas inom rimlig kostnad, bör vara försett med
vatten- och avloppsledningar, central uppvärmningsanordning och badrum
samt även i övrigt anordnat och utrustat så, att trevnaden och hygienen befordras,
det husliga arbetet underlättas och de i hemmet boende kunna erhålla
tillsyn och vård vid inträffande sjukdoms- eller olycksfall.

Byggnadsritningar till pensionärshem jämte till sådana ritningar hörande
byggnadsbeskrivning skola vara godkända av statens byggnadslånebyrå.

6 §•

För gäster i pensionärshem, vilka enligt 3 § första stycket äro behöriga att
erhålla bostad i hemmet, må årshyran för lägenhet fastställas till högst följande
belopp:

a) för lägenhet, avsedd för ensam person, 120 kronor i ortsgrupp 1, 180
kronor i ortsgrupp 2 och 240 kronor i ortsgrupp 3 enligt den i 6 § 2 mom. lagen
om folkpensionering angivna indelningen i ortsgrupper,

b) för lägenhet, avsedd för två eller tre personer, 180 kronor i ortsgrupp 1,
270 kronor i ortsgrupp 2 och 360 kronor i ortsgrupp 3, samt

c) för lägenhet, avsedd för fyra eller flera personer, 210 kronor i ortsgrupp
1, 315 kronor i ortsgrupp 2 och 420 kronor i ortsgrupp 3,

därvid i årshyran skall ingå ersättning för tillhandahållande av vatten samt
uppvärmning av lägenheten.

7 §•

Statsbidrag till andra kostnader för inrättande av pensionärshem än de i
4 § omnämnda beviljas av statens byggnadslånebyrå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

31

8 §•

Ansökan om statsbidrag göres hos byggnadslånebyrån innan arbeten avseende
hemmets inrättande påbörjats. Är bostadsföretag sökande, skall ansökningen
ingivas till förmedlingsorganet inom kommunen, vilket har att till
byggnadslånebyrån insända såväl kommunens som bostadsföretagets ansökningshandlingar
jämte yttrande i de hänseenden, som angivas i 10 §.

9 §•

Ansökan, som i 8 § sägs, skall innehålla eller åtföljas av

a) beskrivning å det planerade hemmet;

b) finansieringsplan;

c) byggnadsritningar och byggnadsbeskrivning;

d) kostnadsberäkningar (eventuellt entreprenadkontrakt) samt

e) förbindelse av hemmets anordnare att underkasta hemmet statlig inspektion.

Då hemmet anordnas av bostadsföretag, skall därjämte vid ansökningen fogas a)

kommuns förbindelse, som i 4 § sägs; samt uppgifter angående av kommunen
enligt samma § påfordrad säkerhet; ävensom

b) därest bostadsföretaget icke redan av statens bvggnadslånebyrå erkänts
som allmännyttigt bostadsföretag enligt bestämmelserna i 13 §, för dylikt erkännande
erforderliga uppgifter och handlingar.

Formulär för ansökningar fastställas av byggnadslånebyrån.

10 §.

Vid ansökan, som i 9 § sägs, skall av vederbörande jämlikt 2 § utsedda
kommunala organ fogas yttranden:

a) om läget på bostadsmarknaden samt behovet av pensionärshem i orten;

b) om lämpligheten av byggnadsföretaget samt behovet av statsunderstöd
till detsamma;

c) huruvida byggnadsritningar, byggnadsbeskrivning samt kostnadsberäkningar
anses vara av beskaffenhet att kunna godkännas; samt

d) huruvida uppgjord plan för byggnadsföretagets finansiering antages
kunna genomföras.

11 §•

Sedan ansökan inkommit till byggnadslånebyrån, har byrån att efter
granskning av handlingarna och inhämtande av de ytterligare upplysningar,
som kunna vara erforderliga, meddela preliminärt beslut, huruvida statsbidrag
skall beviljas och i så fall till vilken procentuell andel av de i 7 §
avsedda kostnaderna, till vilket högsta belopp samt på vilka övriga villkor
och under vilka förutsättningar bidraget må komma att utgå.

Vid bestämmandet av den procentuella andel av de i 7 § avsedda kostnaderna,
till vilken statsbidraget må komma att utgå, skall byggnadslånebyrån
taga hänsyn till uttaxeringen under de fem senast förflutna kalender -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

åren av kommunal-, landstings- och vägskatt med avdrag i förekommande
fall för skatteutjämningsmedel, allt räknat i medeltal per år och skattekrona,
i den kommun, vari hemmet skall anordnas, eller, där hemmet skall anordnas
av kommunalförbund, i de i förbundet ingående kommunerna. Därvid
skall mot den sålunda beräknade skattebördan svara den bidragsprocent,
som framgår av följande tabell:

Skattebörda (netto) under Statsbidrag till kost 5

år; medeltal per år nader för inrättande

och skattekrona av pensionärshem

kronor %

— 9.99................................................ 15

10— 10.99................................................ 16

11— 11.99................................................ 18

12— 12.99................................................ 21

13— 13.99................................................ 25

14— 14.99................................................ 30

15— 15.99................................................ 36

16— 16.99................................................ 43

17— ................................................ 50

Byggnadslånebyrån skall vidare vid bestämmandet av det högsta belopp,
till vilket statsbidraget må komma att utgå, taga hänsyn till för vilka kostnader,
de i 4 § omnämnda ej inberäknade, pensionärshemmet enligt byråns
förmenande bör kunna inrättas i enlighet med de av byrån jämlikt 5 § godkända
ritningarna jämte byggnadsbeskrivning.

Finner byggnadslånebyrån särskilda omständigheter böra föranleda till,
att den procentuella andel av de i 7 § avsedda kostnaderna, till vilken statsbidraget
må komma att utgå, bestämmes efter andra än ovan angivna grunder,
skall byrån underställa frågan härom Kungl. Maj:ts prövning.

12 §.

Då statsbidrag beviljats till inrättande av pensionärshem, har hemmets
anordnare, sedan hemmet fullbordats och tagits i användning för sitt ändamål,
att till byggnadslånebyrån insända av minst två av de för granskning
av vederbörande kommuns respektive kommunalförbunds räkenskaper utsedda
revisorerna bestyrkt redovisning för de verkliga kostnader, varå statsbidrag
må utgå. Sedan byggnadslånebyrån granskat redovisningen samt
genom särskild besiktning övertygat sig om, att hemmet överensstämmer
med de av byrån godkända ritningarna till detsamma, fastställer byrån i
enlighet med tidigare meddelat beslut det belopp, med vilket statsbidrag
skall utgå. Det ankommer därefter på statskontoret att på anmodan av
byggnadslånebyrån utbetala statsbidraget till hemmets anordnare.

13 §.

Som allmännyttiga bostadsföretag för här avsett syfte må av statens byggnadslånebyrå
erkännas redan bestående eller för ändamålet bildade bolag,
föreningar och stiftelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

33

Villkor för erkännande som allmännyttigt bostadsföretag äro:
att företagets utdelning på eget kapital stadgeenligt icke får överstiga vad
som av byggnadslånebyrån prövas skäligt;

att ekonomiska fördelar för ledare och anställda utöver rimlig ersättning
för utfört arbete stadgeenligt äro uteslutna;

att vid upplösning av företaget delägare stadgeenligt må erhålla endast
det ursprungligen tillskjutna nominella kapitalet, med avdrag av tidigare
kapitalåterbetalning, jämte uppskjuten utdelning; samt

att företaget för förvaltning av fastighet, för vilkens anordnande till pensionärshem
statsbidrag erhållits, underkastar sig kommunal kontroll och av
kommunen godkänd revision.

I fråga örn stiftelse må dock rörande nu angivna villkor jämkningar beviljas
efter byggnadslånebyråns prövning.

14 §.

Klagan över beslut, som enligt denna kungörelse meddelas av statens
byggnadslånebyrå, må föras hos Kungl. Maj:t i vederbörande statsdepartement
i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut är bestämd.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1939.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 177.

3