Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
1
Nr 175.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3
mom. förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående
tillverkning och beskattning av brännvin; given
Stockholms slott den 3 mars 1939.
Kungl Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 18 § 3 mom.
och 30 § 3 mom. förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning
och beskattning av brännvin.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 175.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 175.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom.
förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning
och beskattning av brännvin.
Härigenom förordnas, att 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen
den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin skola
erhålla följande ändrade lydelse:
18 §.
3. All för kontrollen behövlig handräckning ävensom för densamma erforderliga
målkärl och andra redskap har tillverkare att tillhandahålla.
30 §.
3. Den som olovligen tillverkat brännvin skall ock dömas skyldig att
gälda tillverkningsskatt för den myckenhet brännvin som, efter vad utrönas
kan, blivit tillverkad, dock för minst femtio liter av normalstyrka.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939.
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 3 mars 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,
Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, följande:
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 januari 1939 har kontrollstgrelsen
föreslagit vissa ändringar i förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående
tillverkning och beskattning av brännvin. Förslaget avser dels ändrade bestämmelser
rörande beräkningen av tillverkningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning,
dels viss skärpning av förordningens ansvarsbestämmelser, dels
ock en jämkning av 18 § 3 mom. för vinnande av överensstämmelse med
motsvarande stadgande i lagen örn mått och vikt.
Vad först angår uttagande av tillverkningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning
skall enligt 30 § 3 mom. ifrågavarande förordning sådan skatt gäldas
med 65 öre för varje liter olovligen tillverkat brännvin av normalstyrka.
Vid skattebeloppets beräknande skola emellertid särskilda, i 3 mom. under
a), b), c) och d) angivna regler iakttagas. Enligt dessa regler särskiljas tre
olika fall:
a) Har tillverkningen skett med enkel, omedelbarligen med eld driven
redskap, skall skatten beräknas efter redskapens avverkningsförmåga, vilken
skall antagas under dygn uppgå till 4 gånger pannans rymd. Kan redskapens
storlek icke utrönas, bestämmes skatten efter 500 liters tillverkning för
dygn.
b) Är tillverkningen utövad nied mera sammansatt eller medelst ånga driven
redskap, skall skatten beräknas för den myckenhet som efter vad utrönas
kan blivit tillverkad, dock för minst 800 liter för dygn.
c) Har tillverkningen skett på annat sätt än under a) och b) avses, skall
skatten beräknas för den myckenhet som efter vad utrönas kan blivit tillverkad,
dock för minst 50 liters tillverkning för dygn.
Enligt vad under d) stadgas gäller vidare, att skatten i alla tre fallen skall
utgå för minst 30 dygn; har tillverkningen blivit utövad över 30 men ej 60
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
dygn, utgöres skatt för 60 dygn; har den utövats över 60 men ej 90 dygn
för 90 dygn o. s. v.
Dessa bestämmelser innebära, att skattens belopp utgör
i fallet a) 78 kronor för varje liter av pannans rymd och, om redskapens
storlek ej kan utrönas, minst 9,750 kronor;
i fallet b) minst 15,600 kronor; samt
i fallet c) minst 975 kronor.
Beträffande dessa bestämmelser har kontrollstyrelsen anfört följande:
I princip härleda sig bestämmelserna från 1855 års brännvinstillverkningsförordning,
som innefattade analoga bestämmelser om gäldande av tillverk -ningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning med avseende å såväl fallen a) och
b) som den tid, för vilken skatten skulle beräknas utgå. Bötesstraffet anknöt
sig i nämnda förordning direkt till det utdömda skattebeloppet, i det att
böterna utgingo med belopp, som motsvarade en eller flera gånger den beräknade
skatten. De kännbara påföljder, som sålunda stadgades för olovlig
brännvinstillverkning, ansågos nödvändiga såsom ett verksamt medel mot
den sedan gammalt bedrivna husbehovsbränningen, mot vilken 1855 års
förordning genom en sträng reglering av tillverkningen och en skärpt beskattning
väsentligen var riktad. Den delvis schematiska utformning, som
bestämmelserna — särskilt föreskrifterna örn minimibeloppen — erhållit, äro
väl delvis föranledda också av strävan att ej göra beloppen beroende av utredningen
i ansvarsmålen angående redskapens storlek och tillverkningens
omfattning i övrigt, varigenom domstolarnas bestämmande av skattebeloppet
även underlättades. Bestämmelserna åsyftade från början allenast sådan
tillverkning, som bestod i alkoholens avskiljande från mäsken medelst destillation.
Det var först efter tillkomsten av 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning
med dess restriktiva försäljningsbestämmelser samt av den genom
omsättningsskatten å spritdrycker väsentligt höjda beskattningen, varigenom
åtkomsten av spritdrycker försvårades och den illojala rusdryckshanteringen
började gripa omkring sig, som — frånsett tillverkning av
maltdrycker och vin — även annan framställning av alkohol än i samband
med destination inbegreps i straffbestämmelserna för olovlig brännvinstillverkning.
I anledning av Kungl. Maj:ts av 1920 års riksdag godkända
proposition nr 411 vidtogos sålunda vissa ändringar i straffbestämmelserna
i brännvinstillverkningsförordningen, åsyftande dels skärpning av
straffen och dels kriminalisering av mäskberedning för olovlig brännvinstillverkning.
I samband därmed ansågs erforderligt att meddela föreskrift
örn beräkningen av tillverkningsskatten även för det fall, att alkohol utvunnes
på annat sätt än genom destillering, t. ex. genom tillsättande av kemikalier.
För detta ändamål tillkom nuvarande bestämmelsen örn skatteberäkning
för det fall, som avses under c) i 30 § 3 mom. I 1926 års brännvinstillverkningsförordning
utvidgades genom den i 1 § lämnade definitionen
å brännvinstillverkning detta begrepp att avse varje till tillverkning av
vin eller maltdryck icke hänförligt förfarande, varigenom etylalkohol i en
koncentration av mera än 2 1U volymprocent framställts eller utvunnits. Härigenom
blev varje olovlig framställning av mäsk straffbar, så snart alkoholhalten
överstigit 2 1U volymprocent. 1 konsekvens härmed inträdde vid
straff för sådant olovligt förfarande även skyldighet att gälda tillverkningsskatt
till belopp, som skall beräknas enligt nyssnämnda punkten c).
Genom den sålunda vidtagna kriminaliseringen av mäskberedningen har
en icke oväsentlig ökning inträtt i antalet åtal för olovlig brännvinstillverk
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 175.
5
ning. Största antalet nytillkomna förseelser av detta slag avse iordningställande
av s. k. sockerjäsning, som kommer till användning såsom berusningsmedel
utan avdestillering av alkoholen. Till olovlig brännvinstillverkning
hänföras vidare fortsatt jäsning av svagdricka, som försatts med socker
i större myckenhet (s. k. bultölstillverkning), samt beredning av alkohollialtig
dryck i sådana fall, då vintillverkning visserligen förmenats äga
runi men den framställda alkoholen väsentligen är att hänföra till förjäsning
av en i förhållande till den använda myckenheten fruktsaft alltför
riklig tillsats av socker. I alla dylika fall, där straff ådömts, hava vederbörande
även ålagts att erlägga tillverkningsskatt enligt 30 § 3 mom. Man
kan härvidlag ej undgå att uppmärksamma, att dessa nya typer av olaga
brännvinstillverkning äro väsentligt olikartade i jämförelse med dem,
som avsågos, då bestämmelserna om skyldighet att gälda skatt för olovligen
tillverkat brännvin ursprungligen tillkommo. Som ovan antytts,
tillkommo sistnämnda bestämmelser väsentligen i syfte att tjäna såsom ett
verksamt korrektiv mot en utbredd brännvinshantering, vilken innebar en
regelrätt utvinning av alkohol genom destination i, såsom fallet var med äldre
tiders husbehovsbränning, ofta nog avsevärd omfattning. En tillämpning
av mera rigorösa regler för tillverkningsskattens beräknande synes i
dylikt fall hava varit motiverad. Sådan olovlig brännvinstillverkning, som
består i mäskberedning, måste anses vara av en annan natur än den ursprungligen
avsedda egentliga brännvinstillverkningen. För mäskberedningen
krävas betydligt enklare anordningar, och den kan i allmänhet ej sägas
vara inriktad på en systematisk alkoholproduktion på samma sätt som vid
verklig brännvinstillverkning, som förutsätter tillgång till destillationsapparatur;
ofta nog synes den äga tillfällighetens karaktär. Alkoholhalten torde
sällan överstiga 15 volymprocent vid mäskberedning. Särskilt vid nu
berörda form av olovlig brännvinstillverkning leda nyssnämnda regler i
fråga örn skatteberäkningen till resultat, som måste anses allt för stränga.
Kontrollstyrelsen har sig också bekant, att de dömande myndigheterna i
många fall reagerat mot den hårda påföljden i avseende å tillverkningsskatten.
Det må även erinras örn att lagrådet i sitt utlåtande över förslaget till
1926 års brännvinstillverkningsförordning (prop. 217/1926 sid. lil) gav uttryck
åt tvekan rörande de gällande skattebestämmelsernas tillämpning å
olovlig mäskberedning. Tydligt vore, anförde lagrådet, att å brännvinstillverkning
genom allenast mäskberedning bestämmelsen i 30 § 3 mom. under
c) skulle bliva tillämplig, ehuruväl densamma naturligtvis icke vore avfattad
med tanke på en dylik tillämpning. Det kunde väl för övrigt knappast
förnekas, att de stränga reglerna rörande tillverkningsskattens beräkning,
vilka redan under dåvarande förhållanden, då fråga vore örn brännvinstillverkning
i egentlig mening, understundom syntes drabba med oskälig hårdhet,
i än mindre mån kunna anses lämpligen avpassade för tillämpning å
sådan mäskberedning, som hädanefter skulle betraktas såsom olovlig tillverkning
av brännvin. — Vad lagrådet sålunda anförde, föranledde dock ej
Kungl. Majit att vidtaga ändring av den föreslagna bestämmelsen.
Vad ovan framhållits angående skattepåföljdens oproportionerliga stränghet
i förhållande till straffet vid olovlig mäskberedning kan sägas numera
tilla nog även gälla sådan brännvinstillverkning, vid vilken destillering ägt
ruin. Såsom ovan antvtts, få de i morn. 3 under a) och b) givna bestämmelserna,
med tillämpning tillika av stadgandet under d), anses lia främst
åsyftat egentlig brännvinstillverkning i sådan skala, som — med den övervakande
verksamhet, som numera utövas av myndigheterna, och den inställning
allmänheten har till den olaga sprithanteringen — icke längre torde
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
vara möjlig att bedriva utan betydande risk för upptäckt. Förhållandena
hava enligt kontrollstyrelsens mening ändrats därhän, att skälen för den
hårda skattepåföljden icke längre kunna åberopas med samma styrka som
vid bestämmelsens tillkomst. Vidare må framhållas, att straffet för olaga
brännvinstillverkning, som ursprungligen allenast utgjorde böter, väsentligen
skärpts, så att numera vid tillverkning i större omfattning eller i syfte
att försälja framställt brännvin eller vid upprepad förseelse av hithörande
slag även fängelse i högst ett år samt, då synnerligen försvårande omständigheter
föreligga, straffarbete i högst ett år kan ådömas.
Vid nu anförda förhållanden synas skäl tala för att en revision av bestämmelserna
om skyldighet att gälda tillverkningsskatt vid olaga brännvinstillverkning
bör enhetligt omfatta alla slag av dylik tillverkning. Erfarenheten
har givit vid handen, att dessa bestämmelser i realiteten även visa sig i
hög grad verkningslösa, enär de för olovlig brännvinstillverkning dömda personerna
merendels befinna sig i så dåliga ekonomiska omständigheter, att de
sakna förmåga att gälda de betydande belopp, varom här är fråga. Detta
förhållande belyses närmare av följande från riksräkenskapsverket inhämtade
uppgifter rörande debiterade och influtna belopp, avseende ådömd
brännvinstillverkningsskatt budgetåren 1935/36—1937/38:
Debiterade Influtna
1935/36 .................. kronor 808,561: 86 kronor 12,404: 57
1936/37 .................. » 639,229:29 » 3,557:64
1937/38 .................. » 594,162:63 » 12,630:90.
Sammanlagt under nämnda tre budgetår uppgå de utdömda skattebeloppen
till icke mindre än 2,041,953 kronor, varav dock allenast 28,593 kronor,
motsvarande omkring 1.5 procent, kunnat indrivas.
Under senare år har i ett stort antal fall inträffat, att personer, som dömts
för olaga brännvinstillverkning, gjort framställning örn nåd beträffande antingen
enbart brännvinstillverkningsskatten eller ock skatten jämte ådömt
straff. Enligt en inom justitiedepartementet verkställd undersökning hade
sålunda under åren 1936 och 1937 samt januari—september 1938 behandlats
57 dylika nådeansökningar, avseende 63 dömda personer. I regel hade
ansökningarna helt eller delvis bifallits såvitt gällt tillverkningsskatten.
Fullständig befrielse hade beviljats 15 personer, medan 38 fått skatten avsevärt
nedsatt, i allmänhet till belopp mellan 100 kronor och 25 kronor. Endast
9 ansökningar hade avslagits. En person hade erhållit nåd i den formen,
att han utan hinder av den intill den 1 januari 1939 gällande bestämmelsen
i 46 § 3 mom. i förordningen berättigats att betala böterna, oaktat
att han ej förmått erlägga skatten. I samtliga fall utom ett hade Kungl.
Maj:ts beslut överensstämt med Högsta domstolens yttrande. Till jämförelse
må nämnas att hela antalet för olovlig brännvinstillverkning i första
instans dömda personer utgjorde 735 år 1935 och 753 år 1936.
De talrika fall, i vilka Kungl. Maj:t sålunda bifallit nådeansökningar örn
befrielse från erläggande av ådömd tillverkningsskatt, torde giva uttryck
för att även Kungl. Maj :t funnit, att bestämmelserna om tillverkningsskattens
beräknande i hithörande fall verka med oskälig hårdhet samt att ett eftergivande
å skattekravet ansetts kunna ske i jämförelsevis stor omfattning,
utan att det allmännas intressen därigenom äventyrades. Det torde i detta
sammanhang böra erinras om att statsmakterna nyligen även vidtagit en åtgärd,
varigenom den med de stränga bestämmelserna örn skatteberäkningen
avsedda verkan i realiteten kommer att ytterligare försvagas. Före upphävandet
av ovanberörda 46 § 3 mom. i förordningen gällde nämligen enligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
7
stadgandet i detta författningsrum, att böter för olovlig brännvinstillverkning
icke finge gäldas, där tillgång saknades till samtidigt ådömd skatt eller
någon del därav. Den sakfällde skulle i sådant fall i stället undergå förvandlingsstraff
för böterna. Sedan bestämmelsen i samband med den år 1937
genomförda lagstiftningen örn verkställighet av bötesstraff (S. F. S. 1937: 279)
med utgången av år 1938 bortfallit, kan betalning av skatten hädanefter alltså
ej framtvingas annorledes än genom utmätning eller konkursförfarande,
vilka åtgärder enligt vad ovan anförts dock ytterst sällan torde leda till resultat.
Av det ovan anförda har framgått, att den höga skatteplikten vid olaga
brännvinstillverkning icke med de former, i vilka den olovliga hanteringen
numera förekommer, visat sig fylla syftemålet att utgöra ett starkt avhållande
moment mot brottslighet av detta slag men att däremot de nuvarande
bestämmelserna i ämnet oftast leda till resultat, som måste anses alltför
stränga såväl i förhållande till brottets beskaffenhet som med hänsyn till
den brottsliges betalningsförmåga. Enligt kontrollstyrelsens mening bör det
egentliga korrektivet mot förseelser, varom här är fråga, vara knutet vid
själva straffet. Påföljden med avseende å skyldighet för den sakfällde att
gälda tillverkningsskatt torde allenast böra uppfylla det syftemålet att på ett
i möjligaste mån betryggande sätt tillgodose statens fiskaliska intresse. Denna
uppfattning synes även lia kommit till uttryck i vissa på senare tid utfärdade
författningar angående statliga tillverknings- och andra avgifter —
jfr exempelvis 8 § 2 mom. förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) örn särskild
skatt å bensin och motorsprit, 13 och 14 §§ förordningen den 7 juni
1935 (nr 259) om accis å margarin och vissa andra fettvaror, 16 och 17 §§
förordningen den 14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa slag
av fodermjöl och 12 § förordningen den 3 maj 1935 (nr 142) angående
skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor — i vilka motsvarande
bestämmelse givits den innebörden, att den sakfällde skall förpliktas
utgiva den skatt, som undandragits statsverket. Styrelsen får vidare
erinra om att särskilda bestämmelser om gäldande av brännvinstillverkningsskatt
även finnas meddelade i 1918 års förordningar angående
handel med skattefri sprit (nr 508) och angående vissa alkoholhaltiga preparat
m. m. (nr 564). I 25 § 2 mom. förstnämnda förordning stadgas sålunda,
att den som fälles till ansvar för att i vissa angivna hänseenden —
det vanligaste fallet avser denatureringsmedlets avskiljande eller denatureringens
försvagande —- hava förfarit olovligt med skattefri sprit, skall utöver
straffet dömas skyldig att för spriten utgiva tillverkningsskatt enligt gällande
bestämmelser om beskattning av brännvin. En motsvarande bestämmelse
bar i förordningen angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. intagits i
12 § 2 mom. Enligt kontrollstyrelsens mening borde skäl i lika hög grad
hava förelegat att giva sistberörda skattebestämmelser samma stränga innebörd,
som följer av 30 § 3 mom. brännvinstillverkningsförordningen, eftersom
berörda otillåtna förehavanden med skattefri sprit eller alkoholhaltigt
preparat, vilka även de merendels åsyfta att bereda tillgång till berusningsmedel,
icke synas böra bedömas mildare än vad fallet i detta hänseende är
med mäskberedning. På grund av ordalydelsen i förenämnda 25 § 2 mom.
och 12 § 2 mom. har emellertid skattepåföljden i där avsedda fall kommit
att avse allenast den myckenhet sprit, varmed i verkligheten manipulationer
skett, alltså utan tillämpning av de hårda regler örn viss minimikvantitet,
som gälla i fråga örn olovlig brännvinstillverkning. Denna tolkning bär
Högsta domstolen i ett den 30 maj 1934 meddelat utslag godkänt (jfr N. J. A.
1934 sid. 213).
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
I överensstämmelse med vad sålunda i vissa andra förordningar gäller i
fråga om erläggande av tillverkningsavgifter o. dyl. vid överträdelse av skattebestämmelserna,
anser kontrollstyrelsen, att det även för brännvinstillverkningsförordningens
vidkommande skulle vara tillfyllest, om skyldigheten att
vid olovlig brännvinstillverkning betala tillverkningsskatt reglerades genom
en bestämmelse av allenast det innehållet, att den, som begått dylik förseelse,
även skall gälda den tillverkningsskatt, som undandragits statsverket.
I betraktande av svårigheterna för domstolarna att särskilt vid olovlig mäskberedning
genom åvägabragt utredning bestämma den myckenhet brännvin,
för vilken skatt av den sakfällde skall gäldas, får dock kontrollstyrelsen förorda
att en dylik bestämmelse bör kompletteras med föreskrift om att skatt
skall utgå för minst 100 liter av normalstyrka, d. v. s. med minst 65 kronor.
Yttrande i ärendet har, efter remiss, avgivits av Svea hovrätt, som förklarat
sig finna de av kontrollstyrelsen åberopade skälen för mildring av nu gällande
stränga bestämmelser rörande utdömande av tillverkningsskatt synnerligen
beaktansvärda. Hovrätten uttalar vidare:
Erfarenheten giver vid handen, att utdömande av tillverkningsskatt i enlighet
med nu gällande regler i de allra flesta fall, allt efter den dömdes
sämre eller bättre ekonomi, antingen blir utan betydelse eller ock drabbar
oskäligt hårt i förhållande till den begångna förseelsen. Då det sålunda gäller
att utforma en ny bestämmelse om tillverkningsskattens beräknande i
dessa fall, är det uppenbarligen av stor betydelse, att sådana regler uppställas,
som icke medföra vare sig för mycken omgång vid tillämpningen eller
ökade krav på utredningens fullständighet. I sådant hänseende synes det
lämpligt att, såsom föreslagits, upptaga bestämmelse, att skatten beräknas
efter den kvantitet, som efter vad utrönas kan, blivit tillverkad, dock ej under
viss minimikvantitet. Det kan emellertid ifrågasättas, örn icke den till
100 liter föreslagna minimikvantiteten, motsvarande en tillverkningsskatt av
65 kronor, ej sällan skulle leda till väl stränga resultat. Särskilt kan detta
bliva händelsen dels i de av kontrollstyrelsen i motiveringen till ändringsförslaget
framhållna fall, som stå den tillåtna vinberedningen nära, dels ock
eljest, då det är uppenbart att tillverkningen avsett allenast en ringa myckenhet.
Att döma av den kännedom hovrätten äger av dylika mål torde statens
fiskaliska intresse bliva tillräckligt tillgodosett även örn minimikvantiteten
sänkes till 50 liter, motsvarande en skatt av 32 kronor 50 öre. Om en sådan
bestämmelse emellertid skulle anses alltför lindrig i de grövre fallen, vore det
måhända tänkbart att för dessa stadga en högre minimikvantitet, t. ex. 100
liter. Härvid kunde man lämpligen anknyta till förordningens straffbestämmelser
på det sätt, att den högre minimikvantiteten bleve tillämplig, då någon
av de i 30 § 1 mom. andra stycket omnämnda kvalifikationsgrunderna
vore för handen.
Såsom förut nämnts, innefattar kontrollstyrelsens framställning vidare förslag
till viss skärpning av brännvinstillverkningsförordningens ansvarsbestämmelser.
Enligt 30 § 1 mom. utgör normalstraffet för olovlig brännvinstillverkning
böter från och med 300 till och med 3,000 kronor. Har tillverkningen bedrivits
i större omfattning eller i syfte att försälja det tillverkade eller föreligger
iteration av dylik förbrytelse — med vilken i sådant sammanhang jämställas
förbrytelser mot vissa andra i författningsrummet angivna bestäm
-
Kungl. Majlis proposition nr 175.
9
melser —- utgör straffet fängelse i högst ett år eller böter från och med 500
till och med 5,000 kronor. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,
kan straffarbete i högst ett år ådömas. Har tillverkningen icke bedrivits
i större omfattning eller i syfte att försälja det tillverkade, kan, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, straffet nedsättas till 100 eller vid
upprepad förbrytelse 300 kronors böter.
I kontrollstyrelsens skrivelse framhålles, att om påföljden i fråga om
skyldighet att erlägga tillverkningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning i
enlighet med styrelsens förslag bleve mildrad, ett från dylik brottslighet i
viss grad avhållande moment bortfölle. Fråga uppstode då, huruvida en
sådan åtgärd nu borde föranleda viss motsvarande skärpning av straffbestämmelserna.
Rörande detta spörsmål har styrelsen vidare anfört:
En särskild anledning till övervägande av en straffskärpning för förbrytelse
av här ifrågavarande slag har kontrollstyrelsen även ansett ligga i
tillkomsten av dagsbotsystemet, vilket enligt den särskilda böteslagen skall
tillämpas i fall, varom här är fråga. En följd av denna tillämpning har
blivit, att väsentligt lägre bötesbelopp numera i regel utdömas än vad som
eljest skulle följa av de i 30 § 1 mom. angivna beloppen för böterna. På
grund av böteslagens bestämmelser utgör minsta antalet dagsböter vid normalstraffet
för olovlig brännvinstillverkning 30 och, då synnerligen mildrande
omständigheter föreligga, 10. I betraktande av den svaga ekonomiska
ställning, vari de för dylik förbrytelse sakfällda merendels befinna sig, pläga
domstolarna bestämma dagsböter belopp i hithörande fall till mycket låga
belopp, ofta nog till allenast 1 krona. I förenämnda, av Kungl. Majit prövade
nådeärenden, avseende 63 personer, hade dagsbotens belopp beträffande
52 personer fastställts till högst 2 kronor. Bötessumman hade för
43 personer understigit 100 kronor samt för 25 personer utgjort högst 50
kronor. Straffet har sålunda i många fall kommit att te sig anmärkningsvärt
lågt i förhållande till vad i brännvinstillverkningsförordningen ursprungligen
varit avsett. Enligt kontrollstyrelsens mening synas därför straffbestämmelserna
i brännvinstillverkningsförordningen böra göras till föremål
för en översyn, i vilken även torde inbegripas motsvarande bestämmelser
i alkohollagstiftningen i övrigt. I sådant hänseende får kontrollstyrelsen
erinra örn det uttalande rörande behovet av en överarbetning av straffbestämmelserna
i samtliga rusdrycksförfattningar, som gjorts i en inom
finansdepartementet upprättad, den 10 december 1937 dagtecknad promemoria
(sid. 25), över vilken kontrollstyrelsen den 8 januari 1938 avgivit yttrande
till statsrådet och chefen för departementet.
Kontrollstyrelsen, som icke ansett att vad sålunda uttalats angående behovet
av överarbetning av straffbestämmelserna bör föranleda ett undanskjutande
av det nu framlagda förslaget om ändring av bestämmelserna om
påföljden i fråga om tillverkningsskatten, har emellertid velat ifrågasätta,
huruvida icke såsom en provisorisk åtgärd bestämmelsen örn lägre straff
vid synnerligen mildrande omständigheter nu kunde uteslutas ur 30 §
1 morn., detta med hänsyn till de möjligheter till bestämmande av lindrigare
straff, som domstolarna numera äga genom tillämpningen av den
särskilda böteslagen. Kontrollstyrelsen har härvid icke förbisett, att den
nu föreslagna ändringen i nämnda straffbestämmelser kan vara ägnad att
ytterligare öka den bristande överensstämmelsen mellan straffbestämmelserna
i de olika alkoholförfattningarna. Styrelsen får sålunda erinra örn att
även straffbestämmelserna mot olovlig rusdrycksförsäljning och spritsmugg
Bihang
lill riksdagens protokoll 10.19. 1 sami. Nr 175. 2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
ling upptaga lindrigare straff vid synnerligen mildrande omständigheter. Detsamma
är även förhållandet med avseende å den i 31 § 1 och 2 mom.
brännvinstillverkningsförordningen meddelade straffbestämmelsen. (Jfr bilaga
2 till nyssnämnda promemoria.) Då olovlig tillverkning måste anses
utgöra en förseelse av annan och merendels allvarligare karaktär än övriga
här åsyftade förseelser, synas emellertid några avgörande betänkligheter
icke böra ur nu förevarande synpunkt möta mot uteslutande av nyssberörda
bestämmelse.
Med avseende å nu berörda ändringsförslag har Svea hovrätt förklarat, att
det syntes kunna starkt ifrågasättas, om sådan ändring nu borde genomföras.
Till stöd för denna uppfattning har hovrätten uttalat följande:
Framhållas må särskilt att, på sätt kontrollstyrelsen i sin skrivelse även
erinrat, dels särskilda straffskalor vid förekomsten av synnerligen mildrande
omständigheter finnas upptagna i vissa andra rusdrycksförfattningar, dels
ock en allmän översyn av straffbestämmelserna i dessa författningar i annat
sammanhang är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Det torde även böra
beaktas att, på grund av hänvisning i 10 § 1 mom. lagen den 20 juni 1924
med vissa bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin, brännvinstillverkningsförordn ingens nu ifrågavarande straffbestämmelser
äro tillämpliga även vid upprepad förbrytelse mot nämnda paragraf,
det vill säga vid upprepad befattning med olovligen tillverkat brännvin. Det
i 30 § 1 mom. andra stycket brännvinstillverkningsförordningen för sådant
fall stadgade minimistraffet, 50 dagsböter, synes, ehuru det gäller återfall,
innefatta en onödig hårdhet vid lindrigare art av olovlig befattning, särskilt
om hänsyn tages till att strafflagens bestämmelser om återfallspreskription
icke torde härvid vara tillämpliga. Även ur denna synpunkt lärer det sålunda
vara mindre lämpligt att i detta sammanhang vidtaga en fristående
ändring i brännvinstillverkningsförordningens straffbestämmelser.
Under hänvisning till vad sålunda anförts har hovrätten avstyrkt ett genomförande
av förslaget till ändring av straffbestämmelserna för olovlig
brännvinstillverkning utan samband med en mera omfattande revision av
straffskalorna på rusdrycksförfattningarnas område.
I 18 § 3 mom. brännvinstillverlcningsförordningen stadgas för närvarande,
att tillverkare skall tillhandahålla, bland annat, för kontrollen erforderliga
målkärl och andra redskap samt att mätnings- och vägningsredskap
skola vara vederbörligen justerade. Härtill har kontrollstyrelsen anmärkt
följande:
Enligt 8 § andra stycket lagen den 11 maj 1934 (nr 162) örn mått och vikt,
vilken trädde i kraft den 1 juli 1935, gäller icke justeringstvång med avseende
å mätning, som sker uti förvarings- eller transportredskap, i vilket
den uppmätta varan förvaras eller levereras och som med avseende å rymden
är märkt på visst i lagen angivet sätt. Då dylika av justeringsman
vederbörligen märkta förvarings- och transportkärl sedan gammalt komma
till användning inom brännvinshanteringen och då det givetvis icke
varit avsett, att strängare krav i nämnda hänseende skola gälla i fråga örn
dylika kärl än vad som följer av lagen örn mått och vikt, hade ovanberörda
stadgande i 18 § 3 mom. brännvinstillverkningsförordningen måhända bort
jämkas i samband med utfärdandet av sagda lag. Så har emellertid ej skett,
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
11
och då den bristande överensstämmelsen mellan de båda författningarna givit
anledning till den missuppfattningen, att hinder skulle möta att använda
erforderliga redskap av beskaffenhet att skola märkas i stället för .justeras,
synes en dylik jämkning nu lämpligen böra komma till stånd. Enär
bestämmelserna i lagen örn mått och vikt utan vidare äro tillämpliga på den i
samband med den statliga kontrollen över brännvinstillverkningen erforderliga
mätningen eller vägningen — med undantag dock beträffande i kungörelsen
den 10 maj 1935 (nr 158) omförmäld kontrollapparat — synes den
erforderliga jämkningen böra på så sätt vidtagas, att orden »skolande mätnings-
och vägningsredskap vara vederbörligen justerade» uteslutas ur 3
mom. Styrelsen får framhålla, att det torde vara uppenbart, att en dylik
ändring icke får anses innebära någon befrielse för tillverkaren att alltjämt
liksom hittills svara för att redskapen, i den mån så skall ske, bliva vederbörligen
justerade eller märkta.
Mynt- och justeringsverket, som avgivit infordrat yttrande över kontrollstyrelsens
nu berörda förslag, har däri tillstyrkt detsamma.
Lämpligheten av att beräkningsgrunderna för tillverkningsskatten vid Departementsolovlig
brännvinstillverkning nu bliva ändrade synes mig klari framgå cJiefenav
kontrollstyrelsens utredning om de nuvarande reglernas tillkomst och
ursprungliga syfte och det i flera betydelsefulla hänseenden ändrade läge,
som numera inträtt. Skatten bör sålunda även enligt min mening beräknas
allenast till belopp motsvarande den tillverkningsskatt, som undandragits
statsverket, medan korrektivet mot den brottslighet, varom här är fråga, bör
läggas i själva straffet. Till undvikande av alltför betungande krav på utredningens
fullständighet, synes mig emellertid nödvändigt att, såsom kontrollstyrelsen
jämväl förutsatt, principen för skattebeloppets fastställande
kompletteras med en regel om visst minimibelopp, som alltid skall uttagas.
I likhet med Svea hovrätt finner jag därvid statens fiskaliska intresse bliva
tillräckligt tillgodosett, örn den minimikvantitet, varå skatten skall beräknas,
bestämmes till 50 liter av normalstyrka.
Därest nu berörda förslag genomföres, torde en skärpning av straffbestämmelserna
väl kunna ifrågasättas. Såsom Svea hovrätt erinrat, är emellertid
en allmän översyn av rusdrvcksförfattningarnas straffbestämmelser
under övervägande. I likhet med hovrätten anser jag, att kontrollstyrelsens
förslag i nu ifrågavarande del bör upptagas i nämnda större sammanhang.
Såsom kontrollstyrelsen uttalat, torde dock icke behovet av en överarbetning
av straffbestämmelserna böra föranleda uppskov med frågan örn tillverkningsskattcns
beräknande.
Vad slutligen angår den ifrågasatta ändringen av 18 § 3 mom. brännvinstillverkningsförordningen
till ernående av överensstämmelse med lagen om
mått oell vikt, har. jag intet att erinra mot vad kontrollstyrelsen därutinnan
föreslagit.
Föredraganden hemställer härefter, alt upprättat förslag till förordning
om ändrad Igdelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen den 11
juni 1920 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin måtte
genom proposition föreläggas riksdagen lill antagande.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
G. MacDowall-Pihlström.
397445. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.