Kungl. Majlis proposition nr 167.

Nr 167.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m.;
given Stockholms slott den 10 mars 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1930.

1 sami.

Nr 107.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 8 kap. 3 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 3 § rättegångsbalken1 skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Under Svea hovrätt höra: Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Gotlands, Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län; under Göta hovrätt: Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Skaraborgs län; under hovrätten
över Skåne och Blekinge: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län; under
hovrätten för Övre Norrland: Västerbottens och Norrbottens län; under
hovrätten för Västra Sverige: Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs
län.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1941 eller den senare dag Konungen
bestämmer.

Mål eller ärende, vari talan fullföljts i Göta hovrätt såsom allmän överrätt
från domstol eller annan myndighet inom Hallands, Göteborgs och Bohus
eller Älvsborgs län och uti vilket vid lagens ikraftträdande icke av hovrätten
fattats slutligt beslut, skall för vidare behandling överlämnas till hovrätten
för Västra Sverige. De närmare föreskrifter, som med avseende härå må
finnas erforderliga, meddelas av Konungen.

1 Ändrad lydelse, se SFS 1935:268.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Förslag:

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),
innofattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under

konkurs.,

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av
järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs,1 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Ärenden angående lagfart av järnväg upptagas och prövas av inskrivningsdomaren
i Stockholm, då järnvägen till större delen av sin sträckning ligger
inom domsagor under Svea hovrätt eller hovrätten för övre Norrland, av
inskrivningsdomaren i Jönköping, då järnvägen till större delen ligger inom
domsagor under Göta hovrätt eller hovrätten för Västra Sverige, samt av inskrivningsdomaren
i Kristianstad, då järnvägen till större delen ligger inom
domsagor under hovrätten över Skåne och Blekinge.

Är järnväg lagfaren hos någon av förenämnda inskrivningsdomare och
inträda förändrade förhållanden, lyder järnvägen ändock fortfarande under
samma inskrivningsdomare.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1941 eller den senare dag Konungen
bestämmer.

1 Ändrad lydelse, se SFS 1935:269.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet
å Stockholms slott den 3 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,
Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga örn
inrättande av en hovrätt för Västra Sverige samt anför därvid:

Inledning.

Frågan örn en uppdelning av Svea och Göta hovrätter har sedan länge
i skilda sammanhang varit föremål för överväganden. Särskilt med hänsyn
till den blivande rättegångsreformen har denna fråga erhållit ökad aktualitet.
Process k ommissionen (1926) utgick ifrån att den för våra förhållanden
lämpligaste hovrättsorganisationen skulle ernås, om hovrätternas
antal bestämdes till lägst sju, högst nio. Enligt båda dessa alternativ
skulle en hovrätt inrättas i Göteborg. Denna hovrätts domsområde skulle
omfatta, enligt alternativet med nio hovrätter Hallands, Göteborgs och Bohus
samt Älvsborgs län enligt alternativet med sju hovrätter nämnda län
jämte Värmlands län.

De av chefen för justitiedepartementet tillkallade sakkunniga för
utredning rörande kostnaderna för processreformens genomförande
(1928) utgingo vid sina beräkningar från processkommissionens
förslag med sju hovrätter, därav en förlagd till Göteborg.

I propositionen (nr 80) till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform anförde föredragande departementschefen:

Redan under nuvarande rättegångsordning ha vid upprepade tillfällen
väckts förslag örn uppdelning av de båda större hovrätterna. Huvudsyftet
med dessa förslag torde i allmänhet ha varit att sätta hovrätternas ledamöter
i stånd att inhämta närmare kännedom örn de förhållanden varunder rättsskipningen
i landets olika delar verkar och på detta sätt skapa ökad förståelse
för de särskilda synpunkter som härvid äro av betydelse, samtidigt
som genom hovrätternas större tillgänglighet allmänhetens intresse för deras

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

rättsskipning skulle stärkas. Om dessa skäl jämväl under nuvarande, rent
''skriftliga rättegångssätt måste tillmätas betydelse, framstår det vid ett system
med muntlig förhandling, där parterna i regel ha att själva eller genom ombud
komma tillstädes, som så mycket angelägnare, att anstalter vidtagas för
att denna skyldighet ej må bliva alltför betungande. Såsom jag tidigare utvecklat
kommer också upptagande av bevisning särskilt i grövre brottmål
att äga rum inför hovrätten. Med hänsyn till saväl den enskildes som det
allmännas kostnader är det därför av stor vikt, att hovrätterna i högre grad
än nu är fallet erhålla en lokal förläggning. Hur långt denna tanke lämpligen
bör fullföljas, är uppenbarligen beroende jämväl av vissa andra förhållanden.
Det ligger i sakens natur, att varje hovrätts domkrets måste omfatta
ett mera betydande antal underrättsdomkretsar. Hovrättens arbetsuppgifter
skulle eljest icke bliva av tillräckligt allsidig och intresseväckande beskaffenhet.
Ej heller bör hovrättens domarbestånd bliva alltför fåtaligt utan
lämna tillfälle till utbyte av åsikter och synpunkter i föreliggande frågor
mellan ett större antal ledamöter. Med en alltför snäv krets av domare, som
sättas att en längre tid samarbeta under tämligen ensartade förhållanden,
föreligger alltid faran av en viss ensidighet och begränsning. Från nu angivna
utgångspunkter torde antalet hovrätter icke böra överstiga sju eller
sättas lägre än till fem. Jag utgår härvid ifrån att ur Svea hovrätt bör utbrytas
åtminstone en norrländsk hovrätt samt att en västsvensk hovrätt inrättas
i Göteborg.

Beträffande tidigare väckt förslag om anordnande av särskilda hovrättsting
å orter utom hovrätternas stationeringsorter yttrade departementschefen,
bland annat, att det ej kunde förnekas att skäl talade för en sådan anordning,
ej minst med hänsyn till den större folkliga anknytning som rättsskipningen
i överrätterna därigenom skulle vinna.

I fråga örn övergången till den nya rättegångsordningen anförde departementschefen,
att ehuru det föreslagna nya förfarandet såvitt anginge tiden
för dess införande måste behandlas som en enhet, det vöre av vikt att, sedan
grunderna för detsamma blivit i huvudsak godkända, alla åtgärder vidtoges,
som kunde förmedla övergången till den nya ordningen. Under det att arbetet
med den allmänna rättegångsreformen påginge, borde alltså till övervägande
och avgörande upptagas sådana förslag till partiella reformer, som
vore ägnade att underlätta det nya rättegångsskickets införande och tillika
kunde utan olägenhet inpassas i den bestående ordningen. Frågan om de
ytterligare åtgärder, som påkallades i anledning av lagstiftningens genomförande,
borde uppenbarligen regleras i samband med dennas antagande.
Bland de frågor vilka borde upptagas till slutlig behandling före den nya
lagstiftningens antagande stöde i förgrunden bl. a. spörsmålet örn uppdelning
av hovrätterna. Härom yttrade departementschefen:

Såsom jag redan framhållit kräves för anordnande av muntlig förhandling
i hovrätterna, att dessa erhålla en mera lokal förläggning. Antalet hovrätter
har synts mig böra vara lägst fem och högst sju. En uppdelning synes sålunda
böra ske av Svea och Göta hovrätter. Uppenbarligen måste denna delning
vara genomförd och de nya hovrätterna kunna träda i verksamhet vid
den tid, då den nya förhandlingsordningen skall tillämpas. Med hänsyn härtill
torde det vara lämpligt, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för en delning
av nämnda hovrätter. Härigenom vinnes, att de nybildade hovrätterna

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

hunnit så att säga komma i gång och organisationen kunnat erhålla ökad
stadga, innan det nya rättegångsskicket träder i kraft. Genom vidtagande i
förväg av denna förändring torde övergången till den nya ordningen i hög
grad underlättas.

Ehuru sålunda en uppdelning av hovrätterna är påkallad företrädesvis
av hänsyn till den blivande rättegångsreformen, får det ej förbises, att skäl
tala för en dylik delning även under nu gällande rättegångsordning. Visserligen
har gjorts gällande, att med det för närvarande tillämpade skriftliga
förfarandet i överrätterna det vore för parterna jämförelsevis likgiltigt
var dessa äro belägna. En utflyttning av hovrätterna torde dock få anses
i andra hänseenden medföra vissa fördelar. Dessa fördelar lia närmare utvecklats
vid den tidigare behandlingen av frågan om upprättande av en
hovrätt för de fyra nordligaste länen, och det torde icke vara nödvändigt
att nu ingå härpå. Jag vill endast erinra örn vikten av att hovrättens ledamöter
erhålla tillfälle att leva och verka under de förhållanden, som i viss
utsträckning sätta sin prägel på de till hovrätten fullföljda målen, samt om
de svårigheter, som äro förenade med ledningen av ett verk av Svea hovrätts
storlek. Beaktas bör även, att statsmakterna i princip uttalat sig för
upprättande av en norrländsk hovrätt redan före genomförandet av en rättegångsreform.

Med hänsyn till det anförda finner jag lämpligt att, därest riktlinjerna
för rättegångsreformen vinna riksdagens bifall, utredning snarast igångsättes
rörande det antal hovrätter, som påkallas av ett reformerat förfarande,
och om hovrätternas förläggning. Det ligger i sakens natur, att jag icke i
frågans nuvarande läge kan intaga en bestämd ståndpunkt till därmed sammanhängade
spörsmål. Dock synes som jag redan berört uppenbart, att en
hovrätt bör hava sitt säte i Göteborg och att åtminstone en hovrätt bör
förläggas till Norrland.

Särskilda utskottet biträdde i allt väsentligt propositionens ståndpunkt
såväl i fråga om hovrätternas uppdelning och införande av hovrättsting
som beträffande övergången till den nya rättegångsordningen. Utskottet
framhöll, bland annat, att vid en uppdelning av hovrätterna borde stor
försiktighet iakttagas och deras antal icke sättas högre än som oundgängligen
påkallades. Uppenbarligen måste åtminstone en hovrätt inrättas i
Norrland, och starka skäl syntes även tala för att en hovrätt förlädes till
Göteborg. Det syntes lämpligt, att frågan om en uppdelning av Svea och
Göta hovrätter snarast toges under omprövning. Därvid torde särskilt
spörsmålet örn det lämpliga antalet hovrätter i Norrland och om deras förläggning
böra övervägas.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalanden i nu berörda delar.

Sedan process lagberedningen genom Kungl. Maj :ts remiss den
29 december 1933 anbefallts att verkställa utredning rörande uppdelning av
Svea och Göta hovrätter samt till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag
vartill utredningen kunde föranleda, överlämnade processlagberedningen —
under förmälan att utredningen angående uppdelning av Göta hovrätt ännu
icke slutförts — ett den 22 december 1934 dagtecknat yttrande
och förslag rörande uppdelning av Svea hovrätt.

I yttrandet angavs till en början huru processlagberedningen preliminärt
tänkt sig hovrättsförfarandets anordnande i samband med rättegångsrefor -

Kungl. Mai:ts proposition nr 167.

men. I anslutning härtill framhölls, att ett hovrättsförfarande, anordnat
på sätt beredningen förutsatt, med nödvändighet krävde, att hovrätterna
gjordes mera lättillgängliga för de rättssökande. Enligt beredningens förslag
skulle parter, målsägande i brottmål, sakkunniga och vittnen i stor
utsträckning hava att inställa sig i hovrätt vid muntlig förhandling. Det
framstode då som ofrånkomligt att sådana anordningar träffades, att
deras inställelseskyldighet icke bleve alltför betungande eller förorsakade
dem oskäliga kostnader. Även ur statsekonomisk synpunkt vore hovrätternas
lättillgänglighet av stor betydelse, enär eljest statsverkets utgifter
för fri rättegång ävensom för vittnesersättningar och andra kostnader,
då dessa skulle utgå av statsmedel, komme att stiga i alltför hög grad.
De antydda olägenheterna kunde ock befaras medföra betydande svårigheter
för tillämpning av ett muntligt hovrättsförfarande överhuvudtaget
och därigenom äventyra de fördelar man eftersträvade med ett dylikt förfarande.
I yttrandet erinrade processlagberedningen vidare, hurusom för
ernående av hovrätternas lättillgänglighet två utvägar stöde till buds: hovrätternas
uppdelning och införande av hovrättsting. Enligt vad beredningen
uttalade måste i viss utsträckning båda dessa utvägar anlitas vid sidan
av varandra. Genom anordnande av hovrättsting i hovrättsområdets från
förläggningsorten mera avlägsna delar vunnes otvivelaktigt beaktansvärda
fördelar. Särskilt i stora och omfattande mål med vidlyftig vittnesbevisning
måste det ofta medföra besparing och lättnad, om hovrätten sammanträdde
å en för parter och vittnen mera välbelägen ort än förläggningsorten.
Emellertid ansåg processlagberedningen denna utväg icke kunna anlitas
i alltför betydande utsträckning. På skäl, som i yttrandet närmare angåvos,
måste enligt beredningens åsikt som allmän princip fasthållas, att hovrätternas
antal gjordes så stort, att den övervägande delen av hovrättens
arbete kunde fullgöras å den ordinarie förläggningsorten.

Processlagberedningen förordade därefter inrättande av två hovrätter för
de fyra nordligaste länen.

Enligt beslut vid 1935 års riksdag inrättades från och med den 1 oktober
1936 en hovrätt i Umeå med ett domsområde, omfattande Västerbottens
och Norrbottens län.

I likalydande motioner (nr 289/1 och nr 422/11) vid 1936 års riksdag
hemställdes örn åtgärder för inrättande i Göteborg av en hovrätt för
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län. Sedan i
motionerna erinrats om att riksdagen redan för fem år sedan uttalat sig
för att frågan örn uppdelning av Göta hovrätt snarast toges under omprövning
samt alt något förslag i detta avseende ännu icke framkommit, anförde
motionärerna vidare:

Det torde vara uppenbart och har under alla föregående utredningar rörande
processuella organisationsfrågor utan meningsskiljaktighet antagits,
att en hovrätt bör förläggas till Göteborg, rikets främsta handels- och sjöfartsstad.
Att så icke redan för länge sedan skett har varit till men ej blott
för näringsliv och samhällsutveckling i Västra Sverige utan ock för rätts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

skipnmgen, som fått umbära den stimulerande och befruktande kontakten
med rikt pulserande ekonomiskt liv. Det finnes efter riksdagens nyss nämnda
ståndpunktstagande icke någon anledning att längre dröja med inrättandet
av en hovrätt i nämnda stad. Fragan örn beredande av lämplig lokal
för hovrätten har sedan en längre tid varit föremål för en från stadens sida
igångsatt utredning, vilken snart torde lämna definitivt resultat.

Det enda spörsmål som härvidlag synes kunna vara föremål för någon
tvekan rör omfattningen av den blivande hovrättens jurisdiktionsområde.
Enligt vår mening är den naturliga och ändamålsenliga lösningen att dela
Göta hovrätts nuvarande område i två ungefär lika stora hälfter, omfattande
den ena Östergötland och Småland med Öland, den andra de fyra västra
landskapen. Dessa senare bilda en naturlig enhet kring Göteborg som
centrum. Däremot torde ej böra ifrågakomma att till detta hovrättsområde
föra Värmlands län, vilket närmare sammanhänger med det övriga
Svealand, särskilt dettas västra del, och till sin ekonomiska och sociala
struktur mera liknar detta. Svea hovrätts område — frånsett Västerbottens
och Norrbottens län —- synes lämpligen böra uppdelas på tre hovrätter,
varav en för nedre Norrland och en för västra Svealand. Genom en
sådan organisation skulle uppkomma sju hovrätter, det av processkommissionen
angivna minimiantalet vid muntlig processordning, av vilka de fem
sydligare bleve tämligen jämnstora, de två nordligare helt naturligt på
grund av den glesare bebyggelsen mindre. En såvitt möjligt jämn fördelning
av rättsskipningsorganen på rikets olika delar utan olämplig koncentration
till huvudstaden bleve därav följden. Härtill kommer att en tudelning
av Göta hovrätt organisatoriskt är mycket enklare att genomföra, därest
en samtidig sönderstyckning av Svea hovrätts område undvikes. Intet
mera torde härutinnan vara erforderligt än att överflytta två av Göta hovrätts
nuvarande fyra divisioner till Göteborg med tillfogande av viss för
den nya hovrättens självständiga verksamhet erforderlig personal.

b Örsta lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 20) -—- efter att hava redogjort
för vad tidigare förekommit i ärendet — bland annat:

Såsom av utskottets redogörelse framgår kräver den blivande rättegångsreformen
med nödvändighet att hovrätterna göras lätt tillgängliga för allmänheten.
Redan under gällande rättegångsordning skulle det vara av
stor betydelse att hovrätterna i högre grad än nu är fallet erhölle en lokal
förläggning. Riksdagen förklarade också år 1931, alt det syntes lämpligt
att frågan om en uppdelning av Svea och Göta hovrätter snarast toges under
omprövning. Det torde vara uppenbart att en av de nya hovrätterna
bör få sitt säte i Göteborg.

Under hänvisning till det utredningsuppdrag beträffande frågan örn uppdelning
av Göta hovrätt, vilket lämnats processlagberedningen, uttalade
utskottet, att någon anledning för riksdagen att redan nu ingå i prövning
av frågan icke torde föreligga.

Efter hemställan av utskottet avslog riksdagen motionerna.

Processlagberedningens förslag om inrättande av en västsvensk hovrätt.

Kungl. Maj:t anbefallde därefter den 29 maj 1936 processlagberedningen
att till förnyat övervägande upptaga frågan, i vilken ordning uppdelningen
av de större hovrätterna borde fullföljas, samt till justitiedepartementet

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

snarast inkomma med förslag rörande jurisdiktion sområde och förläggningsort
för den hovrätt som ansåges först höra upprättas.

I yttrande den 15 oktober 1938 uttalade processlagberedningen
-— under hänvisning till vad beredningen i yttrandet den 22 december
1934 anfort rörande dess preliminära inställning till det blivande hovrättsförfarandet
— att vad därvid anförts finge anses giltigt även med hänsyn
tagen till det förslag till ny rättegångsbalk, som beredningen inom kort
ämnade framlägga. Detta förslag avveke väl i fråga örn liovrättsförfarandet
på vissa punkter från de riktlinjer, som av beredningen preliminärt angivits
i det tidigare yttrandet. Avvikelserna innebure emellertid, att kravet
på muntlig förhandling i hovrätt ytterligare tillgodosetls — sådan förhandling
skulle som regel äga rum i såväl tvistemål som brottmål — och de
företagna ändringarna vore sålunda ägnade att än mera framhäva behovet
av att hovrätterna gjordes lättare tillgängliga.

Beträffande den uppdelning av de två större hovrätterna, som enligt vad
sålunda angivits finge anses påkallad, erinrade processlagberedningen örn
det av beredningen redan framlagda förslaget örn inrättande av en hovrätt
för Nedre Norrland. Tillräckliga skäl syntes enligt processlagberedningens
mening för närvarande icke föreligga för inrättande därutöver av
någon hovrätt inom Svea hovrätts nuvarande domsområde.

Processlagberedningen behandlade därefter spörsmålet örn en uppdelning
av Göta hovrätt samt framhöll, att under den tidigare behandlingen av
frågan om en rättegångsreform det allmänt ansetts, att en dylik uppdelning
skulle vara erforderlig. Efter en redogörelse för vad härutinnan tidigare
förekommit anförde processlagberedningen vidare:

Av den lämnade redogörelsen framgår, att enighet rått därom, att en
västsvensk hovrätt bör inrättas med förläggning till Göteborg. Med hänsyn
till önskemålet att hovrätterna i samband med rättegångsreformen skola
göras lättare tillgängliga föreligga ock starka skäl för inrättande av en
hovrätt i Göteborg. 1 och för sig äro väl avstånden från skilda orter inom
Göta hovrätts jurisdiktionsområde till den nuvarande hovrättsstaden Jönköping
icke i något fall ägnade att för dem, som skola lia att inställa sig i
hovrätten, medföra så stora olägenheter, som göra sig gällande beträffande
vissa delar av Svea hovrätts jurisdiktionsområde och som bl. a. föranlett
kravet på inrättande av särskilda hovrätter för Norrland. Om hänsyn foges
allenast till avstånden, vore fördenskull måhända en uppdelning av Göta
hovrätt icke så starkt påkallad. Denna fråga bör emellertid i främsta rummet
bedömas ur en annan synpunkt. Göteborg är rikets största sjöfartsstad
och medelpunkten för en livlig industri och handel. För den rättssökande
allmänheten finnes i Göteborg att tillgå ett stort antal dugliga
advokater. Det antal mål, som förekommer i Göteborg och de närmast belägna
landsdelarna, är ock synnerligen stort. Inrättandet av en särskild
hovrätt i Göteborg skulle därför komma att medföra lättnad för en relativt
sett mycket betydande del av befolkningen inom Göta hovrätts nuvarande
domsområde.

Till belysande av vad sålunda anförts åberopade processlagheredningen
vissa statistiska uppgifter samt anförde därvid i huvudsak:

Kungl. Majda proposition nr 167.

Göteborgs och Bohus län hade en areal av 5,04G kvadratkilometer. Av de
två närmast belägna länen innehölle i areal Hallands län 4,922 och Älvsborgs
län 12,739 kvadratkilometer. Antalet av underrätterna avgjorda mål
under tiden 193ä—1937 hade i medeltal för år utgjort: för Göteborgs och
Bohus län 14,201 — därav för Göteborgs stad 10,197 — eller efter frånräknande
av de mål, som avgjorts av polisdomstolen i Göteborg, 6,233, för
Hallands län 2,781 och för Älvsborgs län 5,805. En sammanställning med
arealuppgifterna utvisade, att måltätheten — med bortseende från de av
polisdomstolen i Göteborg avgjorda målen — utgjorde för Göteborgs och
Bohus län 123.52, för Hallands län 56.50 och för Älvsborgs län 45.57, allt
antal mål för 100 kvadratkilometer. Måltätheten för övriga län, tillhörande
Göta hovrätts jurisdiktionsområde, utgjorde: för Skaraborgs län 50.93, för
Jönköpings län 34.64, för Kronobergs län 20.53, för Kalmar län 39.78 och
för Östergötlands län 32, allt likaledes mål för 100 kvadratkilometer. Vad
anginge riket i övrigt vore måltätheten endast för Stockholms stad och Malmöhus
län större än för Göteborgs och Bohus län. Antalet av Göta hovrätt
genom slutligt utslag avgjorda mål för tiden 1935—1937 utgjorde i genomsnitt
1,927 per år. Av målen härrörde — räknat i medeltal för år — 465
från underrätter inom Göteborgs och Bohus län, 136 från underrätter i Hallands
län och 301 från underrätter i Älvsborgs län. Målen från Göteborgs
och Bohus län utgjorde sålunda inemot 25 procent och målen från
samtliga tre nyssnämnda län sammanlagt mellan 45 celi 50 procent av hela
antalet av hovrätten avgjorda mål.

Processlagberedningen anförde i anslutning härtill:

Ehuru dessa uppgifter icke kunna utgöra grundval för en beräkning av
det antal mål, som kommer att fulllöljas efter en ny rättegångsordning, torde
de dock vara vägledande för bedömande av målens lokala fördelning. Man
synes sålunda kunna antaga, att av samtliga till hovrätt fullföljda mål från
de delar av riket, som nu höra under Göta hovrätt, även framdeles ungefär
hälften kommer att utgöras av mål från underrätter inom det område, som
hildas av Göteborgs och Bohus, Hallands och Älvsborgs län. Att under dessa
förhållanden påtagliga fördelar skulle stå att ernå genom inrättande av en
hovrätt i Göteborg, måste anses uppenbart.

Beträffande domsområdet för hovrätten i Göteborg ansåg processlagberedningen,
att av vad redan anförts följde, att däri lämpligen borde ingå, förutom
Göteborgs och Bohus län, även Hallands och Älvsborgs län. Det kunde
emellertid ifragasättas, huruvida icke den nya hovrättens domkrets borde
härutöver vidgas till att omfatta jämväl andra områden. I sådant hänseende
erinrade processlagberedningen dels örn processkommissionens förslag att
hänföra Värmlands län till en hovrätt i Göteborg, förutsatt att antalet hovrätter
i riket icke komme att överstiga sju, och dels om att i motionerna vid
1936 års riksdag förordats att Skaraborgs län men icke Värmlands län skulle
ingå i domsområdet för en hovrätt i Göteborg. Processlagberedningen anförde
beträffande Skaraborgs län:

En indelning, enligt vilken Skaraborgs län skulle hänföras till hovrätten
i Göteborg, kunde måhända vara ägnad att för befolkningen inom vissa de -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

lar av nämnda län medföra lättnader. För den större delen av länet torde
emellertid Jönköping vara mera välbelägen Till stöd för att bibehålla Skaraborgs
län under hovrätten i Jönköping torde ock kunna framhållas, att därigenom
lättare kan erhållas en lämplig arbetsfördelning mellan hovrätterna.
Att förlägga länet i dess helhet till hovrätten i Göteborg torde sålunda icke
böra ifrågakomma. En tänkbar utväg vore emellertid, att någon mindre del
av länet överflyttades till hovrätten i Göteborg. En sådan anordning kunde
finnas önskvärd beträffande Varadomsagan (Åse, Viste, Barne och Laske
domsaga), vars befolkning väsentligen har sina förbindelser på Göteborg.
Av hela arealen för Skaraborgs län, 8,467 kvadratkilometer, belöper på denna
domsaga omkring 1,100 kvadratkilometer. Antalet av domsagans häradsrätt
under tiden 1935—1937 avgjorda mål utgjorde årligen i medeltal 472,
därav 26 civilmål. Dessa tal utgöra omkring 10 procent av motsvarande
antal mål för hela länet. Antalet av Göta hovrätt under åren 1935—1937
avgjorda mål från Varadomsagan utgjorde årligen i genomsnitt 29, därav
7 vademål samt 3 civila och 19 kriminella besvärsmål. Detta antal är sålunda
tämligen obetydligt, och de inställelser i hovrätten, som skulle föranledas
av mål från ifrågavarande domsaga, torde därför få antagas bliva
jämförelsevis få. Då härtill kommer att järnvägsförbindelserna mellan Vara
och Jönköping, å ena, samt Vara och Göteborg, å andra sidan, äro i
stort sett likvärdiga samt att det erbjuder vissa olägenheter att låta ett län
till olika delar lycia under skilda hovrätter, har beredningen ansett sig icke
heller böra föreslå, att Skaraborgs län på sätt nu ifrågasatts skulle uppdelas
mellan hovrätterna i Jönköping och Göteborg.

Beträffande frågan huruvida Värmlands län, som för närvarande lyder
under Svea hovrätt, borde överföras till domsområdet för den nya hovrätten
i Göteborg yttrade processlagberedningen:

För denna fråga är i viss mån avgörande, örn kravet på uppdelning av
Svea hovrätt anses böra leda till inrättande av ännu en hovrätt inom Sveland.
Uppenbart är, att örn t. ex. en hovrätt förlädes till Örebro, även Värmlands
län borde hänföras till denna hovrätt. En sådan anordning hade föreslagits
av processkommissionen under förutsättning, att hovrätternas^ antal
bestämdes till nio. Även motionärerna vid 1936 års riksdag utgingo från, att
Värmlands län skulle komma att höra under en hovrätt tor västra Svealand.
Enligt vad förut anmärkts har beredningen emellertid icke ansett sig böra
förorda inrättande av någon ny hovrätt inom Svealand. Till stöd för alt
Värmlands län överföres till den nya hovrätten i Göteborg må till en början
framhållas, att detta län geografiskt sett nära sammanhänger med de landsdelar,
som i övrigt skulle höra under hovrätten i Göteborg. Räknat från
skilda orter i Värmland är avståndet till Göteborg kortare än till Stockholm.
Sålunda är landsvägsstugan mellan Karlstad och Göteborg omkring 26
mil, under det att våglängden mellan Karlstad och Stockholm uppgår till
omkring 35 mil. Särskilt för befolkningen i sydvästra Värmland äger Göteborg
ur kommunikationssynpunkt avgjort företräde framför Stockholm som
hovrättsstad. Det torde också kunna antagas, att länets kommersiella förbindelser
i minst lika stor utsträckning gå över Göteborg som över Stockholm.
Av särskild betydelse i nu förevarande avseende är vidare, att ett avskiljande
av Värmlands län från Svea hovrätts jurisdiktionsområde skulle
för sistnämnda hovrätt innebära lättnad i fråga örn åliggandet alt under en
ny rättegångsordning hålla hovrättsting. Erinras må i sådant hänseende, att
Svea hovrätts jurisdiktionsområde, liven örn på sätt beredningen förutsätter
Västernorrlands och Jämtlands län avskiljas till en särskild hovrätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

och Värmlands län skulle hänföras till hovrätten i Göteborg, bomme
att innehålla en areal av 89,037 kvadratkilometer. En hovrätt i Göteborg
skulle, därest den omfattade Värmlands län, erhålla en domkrets med
en areal av 41,942 kvadratkilometer. En överföring av Värmlands län torde
ock möjliggöra en starkare organisation av den nya hovrätten. På nu anförda
skäl anser sig beredningen böra förorda, att även Värmlands län överföres
till domsområdet för hovrätten i Göteborg. I detta sammanhang kan
omnämnas, att Värmland intill år 1816 tillhörde Göta hovrätts domsområde.
Beslutet örn dess överflyttande till Svea hovrätts jurisdiktionsområde motiverades
med, att det vore erforderligt att bereda Göta hovrätt nödig lättnad
och att åstadkomma en jämnare fördelning mellan hovrätterna, vilka som
bekant vid denna tid voro endast två.

Frågan örn den organisation, som lämpligen borde givas åt den nya hovrätten
ansåg processlagberedningen kunna för närvarande bedömas allenast
med hänsyn till nu gällande rättegångsordning. Efter att hava lämnat vissa
statistiska uppgifter rörande hovrätternas arbetsförhållanden fann processlagberedningen
det uppenbart, att det sammanlagda antalet ledamöter för
hovrätterna i Jönköping och Göteborg borde sättas högre än det nuvarande
antalet ledamöter i Göta hovrätt. I vardera hovrätten borde finnas två divisioner,
vilka emellertid borde förstärkas, varje division i Göta hovrätt med
åtminstone en ledamot och varje division i hovrätten i Göteborg med två
ledamöter. Den minskning av Svea hovrätts arbetsbörda som ett avskiljande
av Värmlands län medförde, beräknade processlagberedningen ungefär
motsvara en divisions halva arbetskapacitet. Genom en anordning med förstärkta
divisioner skulle sannolikt bliva möjligt att indraga en av hovrättens
divisioner.

Processlagberedningen anförde vidare, att någon ytterligare uppdelning av
Göta hovrätt utöver den nu förordade icke torde böra ifrågakomma.

Vad slutligen anginge den ordning, i vilken den av processlagberedningen
föreslagna uppdelningen av Svea och Göta hovrätter lämpligen borde fullföljas,
erinrade beredningen hurusom Kungl. Maj:t och riksdagen tidigare
förutsatt, att den uppdelning av hovrätterna, som bleve erforderlig, borde genomföras
föi-e ikraftträdandet av den nya rättegångsordningen. Med hänsyn
härtill torde hovrätternas uppdelning böra utan dröjsmål slutföras. Processlagberedningen
fann det ur vissa synpunkter önskvärt, om denna uppdelning
kunde genomföras i ett sammanhang. Därest hinder härför ansåges möta,
torde den större av de föreslagna nya hovrätterna, eller sålunda den hovrätt,
som avsåges skola förläggas till Göteborg, böra först komma till stånd.

Över processlagberedningens senast återgivna yttrande avgåvos, efter remiss,
utlåtanden av Svea hovrätt och Göta hovrätt, länsstyrelserna i Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs samt Värmlands län ävensom
styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare,
Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler samt
styrelsen för Sveriges advokatsamfund. Vid Svea hovrätts yttrande hade fogats
utlåtanden från häradshövdingarna och rådhusrätterna inom Värmlands

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

län samt vid Göta hovrätts yttrande utlåtanden från, bland andra, häradshövdingarna
och rådhusrätterna inom hovrättens domsområde utom rådhusrätten
i Mariestad.

Processlagberedningens förslag tillstyrktes eller lämnades utan erinran av
länsstyrelserna i Hallands, Göteborgs och Bohus samt
Älvsborgslän, sam tligahäradshövdingar och rådhusrätter
i förstnämnda två län, samtliga häradshövdingar i Älvsborgs
län samt rådhusrätterna i Vänersborg, Alingsås,
Borås och Åmål, häradshövdingarna i Skövde, Vartofta
och Frökinds samt Kinnefjärdings, Kinne och Kållands
domsagor samt rådhusrätterna i Skara, H jo och Falköping,
häradshövdingen i F ryks dals domsaga och rådhusrätten
i Karlstad ävensom styrelserna för föreningarna Sveriges
häradshövdingar och Sveriges stads fiskaler. I övriga yttranden
uttalades i olika hänseenden från processlagberedningen avvikande
meningar.

Beträffande frågan örn Göta hovrätts uppdelning över huvud taget framhöll
Göta hovrätt, att i den mån rättegångsförfarandet i hovrätt komme
att förändras, så att målen i allmänhet företoges till offentlig, muntlig
förhandling, vid vilken parterna hade att själva eller genom ombud inställa
sig, samt vittnen och sakkunniga skulle höras inför domstolen, vore det
uppenbarligen angeläget tillse, att hovrätterna gjordes mera lättillgängliga för
olika delar av domsområdet än för närvarande vore fallet. Visserligen vore
Göta hovrätt förlagd ungefär mitt i domsområdet och därför med nutidens
snabba kommunikationsmedel relativt sett ganska lättillgänglig för olika delar
av detta, men en avsevärd förbättring i detta hänseende skulle enligt hovrättens
uppfattning givetvis inträda för den västliga delen av hovrättens
domsområde, om en ny hovrätt upprättades i Göteborg. Även den omständigheten
att Göteborg vöre rikets till folkmängden andra stad, dess största sjöfartsstad
och en medelpunkt för handel och industri inom de västra landskapen
samt att till följd härav en mycket stor del av de till Göta hovrätt
fullföljda målen komme från domstolarna i Göteborg med omnejd funne
hovrätten utgöra ett starkt skäl för inrättande av en hovrätt i Göteborg. Hovrätten
ville därför tillstyrka förslaget örn delning av Göta hovrätt och upprättande
av en ny hovrätt i Göteborg.

Hovrätten anförde vidare, att av det sagda visserligen framginge, att upprättandet
av den nya hovrätten främst betingades av det förändrade rättegångsförfarandet
i hovrätt, som vore avsett att genomföras i samband med
rättegångsreformen, men då den nya hovrättsorganisationen borde vara färdig
före rättegångsreformens trädande i tillämpning för att vara väl förberedd
att övertaga de nya uppgifterna samt kravet på hovrätternas större
lättillgänglighet vore befogat — låt vara i mindre grad — även under nuvarande
rättegångsordning med dess alltmera ökade antal muntliga förhör i
hovrätterna, ansågs hovrätten det riktigt, att åtgärder för den nya hovrättens
upprättande företoges redan före processreformens genomförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Även styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare
framhöll, att i god tid före genomförandet av den planerade processreformen
en uppdelning av Göta hovrätt måste komma till stånd, enär den nya
hovrätten givetvis måste vara i verksamhet i samband med att den nya processordningen
trädde i tillämpning.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund underströk vikten
av att en hovrätt för västra Sverige med säte i Göteborg omedelbart inrättades.
Behovet av en överrätt i rikets största sjöfartsstad hade nämligen redan
under nuvarande, skriftliga rättegångsförfarande gjort sig alltmer märkbart.
Den för några år sedan ökade möjligheten för hovrätterna att anordna
muntliga förhör hade ytterligare framhävt nödvändigheten av att snarast
tillmötesgå befolkningens i sydvästra Sverige krav på att erhålla snabbare
och billigare tillgång till en överrätt än vad nu vore fallet. Särskilt ville styrelsen
framhålla, dels att det största antalet av de till nuvarande Göta hovrätt
fullföljda målen i första instans avdömdes av underdomstolarna i Göteborg
och landsdelarna närmast däromkring, dels även att dessa mål i förhållandevis
större utsträckning än andra till hovrätt fullföljda mål vore av
beskaffenhet att påkalla en muntlig förhandling i överrätten enligt nu gällande
lag.

Ä andra sidan höll rådhusrätten i Ulricehamn före, att det skäl,
som främst anförts till förmån för en uppdelning av Göta hovrätt, nämligen
behovet av större lättillgänglighet, numera förlorat betydligt i övertygande
kraft på grund av den starka utveckling, som skett på kommunikationsväsendets
område.

Vad angår frågan örn ordningen för de nga hovrätternas inrättande framhöll
Göta hovrätt, att om de två nya hovrätter, som enligt processlagberedningens
förslag vore avsedda att upprättas — en i Göteborg och en för
Nedre Norrland — icke ansåges böra komma till stånd samtidigt, förelåge
starkare skäl för att, såsom ursprungligen torde hava avsetts, först skrida
till upprättande av en hovrätt för Nedre Norrland. De län, som vore avsedda
såsom domsområde för sistnämnda hovrätt, vöre nämligen belägna på
avsevärt längre avstånd från dess nuvarande hovrätts förläggningsort än nu
ifrågavarande delar av Göta hovrätts domsområde från denna hovrätts förläggningsort.

Fyra ledamöter i Göta hovrätt voro av annan mening och
ansågo, att den hovrätt, som avsages skola förläggas till Göteborg, först borde
komma till stånd.

I fråga om processlagberedningens förslag till domsområden för hovrätterna
efter en uppdelning av Göta hovrätt yppades olika meningar såvitt
anginge Skaraborgs och Värmlands län.

Beträffande Skaraborgs län anförde Göta hovrätt, ali en del av detta
län visserligen hade närmare förbindelse med Göteborg, liksom en del av
Alvsborgs län vore mera närbelägen Jönköping, men då detta endast gällde
relativt sett mindre delar av länen i fråga, av Skaraborgs län närmast Åse,
Viste, Barne och Laske domsaga samt av Älvsborgs län Kinds och Redvägs

Kungl. Maj-.ts proposition nr 167.

domsaga jämte Ulricehamns stad, ansåge hovrätten, att tillräckliga skäl ej
förelåge att beträffande dessa delar frångå länsindelningen, vilket skulle
vara förenat nied vissa olägenheter. Hovrätten tillstyrkte därför, att Skaraborgs
län hänfördes till hovrätten i Jönköping.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län åberopade ett yttrande av
landsfogden i länet däri framhölls, att för större delen av länets innebyggare
Jönköping otvivelaktigt vore mera välbeläget men att låta olika delar av länet
lyda under skilda hovrätter förefölle vara mindre lämpligt. Då järnvägsförbindelserna
mellan västra delen av länet till respektive Jönköping och
Göteborg vore i stort sett likvärdiga, syntes ej heller ur kommunikationssynpunkt
något skäl föreligga för länets hänförande till hovrätten i Göteborg.

Processlagberedningens förslag i denna del biträddes jämväl av styrelserna
för föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges
landsfiskaler.

Häradshövdingen i Vadsbo domsaga ifrågasatte däremot
om icke Skaraborgs län borde hänföras till den i Göteborg förlagda hovrätten
samt anförde härom bland annat:

Otvivelaktigt torde länets kommersiella förbindelser i stor utsträckning
vara knutna till Göteborg, under det att nämnda förbindelser med Jönköping
— med undantag av länets sydöstra del — synas vara rätt obetydliga.
Vidare ger en granskning av tidtabellen för de statliga järnvägarna
vid handen, att restiden därå från länet med undantag av stationerna mellan
Falköping och Jönköping, trots det något längre avståndet till Göteborg, blir
ungefär densamma och i visst fall något kortare än till Jönköping. Härtill
kommer, att befolkningen i stor del av länet vid resa till Göteborg kan använda
sig av Västergötland—Göteborgs järnväg, vilken efter ifrågasatt statsinlösen
antagligen kommer att omläggas till bredspårig, varigenom restiden
å denna bana kommer att avsevärt nedbringas. Ej heller torde kostnaderna
för resa från stora delar av länet till Göteborg komma att ställa sig
avsevärt dyrare än en resa till Jönköping.

Vid samtal med de i Vadsbo domsaga tjänstgörande åklagarna samt representanter
för ortsbefolkning hava dessa givit uttryck åt skiftande uppfattningar
rörande den ur domsagans synpunkt lämpligaste förläggningsortcn
för hovrätten. Några hava sålunda uttalat som önskemål, att Jönköping
fortfarande måtte utgöra säte för denna, varemot andra förordat Göteborg.
Åtskilliga hava icke velat giva bestämt företräde åt någon av dessa
städer.

Häradshövdingen i Skånings, Valle och Vilske domsaga
framhöll — efter en redogörelse för vad som förekommit vid en överläggning
i ämnet med åklagare och ortsrepresentanter i domsagan — att han
liksom representanterna för åklagaremyndigheten och ortsbefolkningen i
Skånings och Valle tingslag funnit frågan örn till vilken överrätt domsagan
borde höra äga samband med de organisatoriska frågorna i övrigt. Enligt
häradshövdingens åsikt borde dessa kunna i förevarande fall lösas på sådant
sätt, att ortsintressena bleve behörigen tillgodosedda. I yttrandet anfördes
vidare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 1G7.

Rörande ortsintressena må framhållas, att praktiskt taget hela Skaraborgs
län utgör naturlig uppbygd till Göteborgs stad och alltså bör, örn överrätt i
Göteborg kommer till stånd, höra under dennas domvärjo. Detta skulle måhända
icke på grund av de obetydliga avstånden mellan Jönköping och stora
delar av länet i allmänhet få större betydelse i avseende å rättegångskostnaderna.
Omöjligt synes det vara att nu, sannolikt inför en vittgående processreform,
komma till någon mera bestämd åsikt i frågan härom. Oavsett, hur
det kan komma att ställa sig i det hänseendet, måste det för länet innebära
en betydande förmån att höra under en till en stor stad som Göteborg förlagd
överrätt med dennas större möjligheter till kontakt med det praktiska
rättslivet samt handeln och industrien ävensom sjöfarten och större tillgång
till sakkunniga. Ett ökat anlitande av dylika lärer vara att förutse.

Rådhusrätten i Lidköping uttalade sig i samma riktning samt
anförde bland annat:

Det i och för sig berättigade kravet på en lämplig arbetsfördelning mellan
hovrätterna synes icke utgöra tillräckligt motiv för Skaraborgs läns bibehållande
under hovrätten i Jönköping. Enligt rådhusrättens förmenande
tala i stället starka historiska, geografiska, kommersiella och andra skäl
för att hela Västergötland ingår i domsområdet för hovrätten i Göteborg.

Slutligen upptogs i några yttranden frågan om en uppdelning av länet
mellan Jönköpings- och Göteborgshovrätterna. Sålunda anförde häradsbo
v d i n g e n i Åse, Viste, Barne och Laske domsaga:

Det torde vara ovedersägligt, att Varadomsagans befolkning väsentligen
har sina förbindelser på Göteborg och framför allt torde köpmännen inom
domsagan till huvudsaklig del hava sina affärsförbindelser där. Processlagberedningen
har ansett, att järnvägsförbindelserna mellan Vara och Göteborg,
å ena, samt Vara och Jönköping, å andra sidan, äro i stort sett likvärdiga.
Jag vill emellertid framhålla, att från domsagan kan man å tre järnvägslinjer
färdas till Göteborg, nämligen från nordvästra delen å Rergslagsbanan
över Öxnered, från mellersta delen å linjen Skara—Vara—Göteborg och från
södra delen å västra stambanan över Herrljunga, under det att till Jönköping
endast leder en järnvägsförbindelse över Herrljunga—Falköping. Förbindelserna
till Göteborg måste enligt mitt förmenande anses betydligt bättre
än till Jönköping och dessutom är biljettpriset till Göteborg lägre än till
Jönköping. Även landsvägsförbindelserna till Göteborg måste anses betydligt
bättre än till Jönköping. Mellan Vara och Göteborg leder nämligen huvudvägen
Stockholm—Göteborg, men mellan Vara och Jönköping leda endast
mindre landsvägar. Avståndet mellan Vara och Göteborg är omkring
10 mil under det att avståndet mellan Vara och Jönköping är omkring 11.5
mil. Med den utveckling, som bil- och busstrafiken nu erhållit, måste denna
omständighet tillmätas stor betydelse. För bedömande av frågan till
vilken hovrätt domsagan bör förläggas torde emellertid trafikförbindelserna
icke enbart vara avgörande. Enligt min mening bör betydligt större avseende
fästas därvid, att en förläggning av domsagan till hovrätten i Göteborg
skulle för de rättssökande inom domsagan ävensom för statsverket innebära
väsentliga ekonomiska fördelar. Inom domsagan finnes endast en
praktiserande jurist nämligen i Vara och det kan icke antagas, att där eller
å annan ort inom domsagan inom överskådlig tid kommer att finnas någon
ytterligare jurist, som de rättssökande kunna anlita. Detta förhållande
gör att de rättssökande i stor utsträckning anlita advokater från andra
orter i synnerhet från Göteborg. Under de senaste årtiondena har endast

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

vid något enstaka tillfälle advokat från Jönköping uppträtt i Vara. Det
är uppenbart, att inställelsekostnaderna vid förhör i hovrätten skulle, i
synnerhet i sådana fall, då advokater från Göteborg anlitas, och detta torde
vara förhållandet i mera betydande mål, bliva väsentligt lägre om domsagan
förlägges till hovrätten i Göteborg, än örn den förblir under hovrätten i Jönköping.
Även ersättningarna till vittnen torde till följd av billigare resor och
bättre förbindelser bliva lägre vid inställelser i Göteborg än i Jönköping. Enligt
mitt förmenande böra dessa omständigheter tillmätas avgörande betydelse.
Vad beträffar inom domsagan häktade personer, vilka nu förvaras å kronohäktet
i Mariestad, torde det ställa sig minst lika lätt att inställa dem inför
hovrätten i Göteborg som inför hovrätten i Jönköping, enär Mariestad har
direkt järnvägsförbindelse med Göteborg. Processlagberedningen har ansett,
att det skulle erbjuda vissa olägenheter att låta ett län till olika delar lyda
under skilda hovrätter. Då numera alla handräcknings- och lagsökningsmål
handläggas vid underrätterna, lärer väl påståendet om dessa olägenheter närmast
avse ärenden rörande exekutiva auktioner. Det torde emellertid för en
länsstyrelse icke behöva möta några större svårigheter att ärenden rörande
exekutiva auktioner å fastigheter inom en viss domsaga skola fullföljas till
annan hovrätt än dylika ärenden från länet i övrigt. Att det i något annat
hänseende skulle kunna erbjuda vissa olägenheter att låta ett län till olika
delar lyda under skilda hovrätter kan jag icke inse. Slutligen vill jag framhålla,
att det råder en enhällig uppfattning såväl bland åklagarna inom domsagan
som bland dem av ortsbefolkningen, som jag varit i tillfälle att höra,
att domsagan lämpligast bör förläggas till hovrätten i Göteborg.

Länsavdelningen i Skaraborgs län av föreningen Sveriges
landsfiskaler yttrade att, därest det läte sig göra att överflytta
någon del av länet till hovrätten i Göteborg, syntes detta mest stå i överensstämmelse
med befolkningens intressen och önskningar. Därvid syntes man
dock böra sträcka sig något längre än processlagberedningen ifrågasatt. Förutom
Varadomsagan borde i så fall böra överflyttas till Göteborg åtminstone
Kinnefjärdings, Kinne och Kållands domsaga. Anledningen härtill vöre närmast
den, att i sistnämnda domsaga ortsbefolkningens handelsförbindelser
i ganska stor utsträckning ginge över Göteborg, men knappast alls till Jönköping.
För länets landsfiskaler vore det emellertid tämligen likgiltigt till
vilken hovrätt länet bomme att förläggas. För landsfiskalerna i Åse, Viste,
Barne och Laske samt i Kinnefjärdings, Kinne och Kållands domsagor torde
dock järnvägsförbindelserna till Göteborg vara såväl något bekvämare som
billigare än till Jönköping.

I fråga om Värmlands län anslöt sig Göta hovrätt till processlagberedningens
förslag eller att detta län borde hänföras till hovrätten i Göteborg.
Hovrätten anförde i denna del:

Vid bedömande av denna fråga utgår hovrätten från samma förutsättning
som processlagberedningen, nämligen att det icke skall — såsom tidigare
alternativt föreslagits -— upprättas någon hovrätt för västra delen av Svealand
(begreppet taget i dess nuvarande bemärkelse). Av hovrätten verkställd
utredning beträffande järnvägsförbindelserna mellan olika delar av Värmland
samt Göteborg och Slockholm giver vid handen, att förbindelserna med
Göteborg äro bättre än förbindelserna till Stockholm för så gott som hela Värmlands
län. Avstånden och restiderna äro kortare samt biljettpriserna i följd

Bihang till riksdagens protokoll 193!). 1 sami. Nr 107. i)

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

härav lägre. Från Kristinehamn, som ju ligger i länets östligaste hörn, är
avståndet, beräknat över Laxå, detsamma till Göteborg som till Stockholm.

Rörande Värmlands läns kommersiella förbindelser har processlagberedningen
uttalat, att dessa i minst lika stor utsträckning gå över Göteborg som
över Stockholm. Riktigheten av detta uttalande bestyrkes av vad hovrätten
från sakkunnigt håll inhämtat. Såväl import- som exporthandeln för den
värmländska industrien och handeln går till huvudsaklig del över Göteborg.
Transporten sker antingen sjöledes genom Trollhätte-kanal eller med Bergslagernas
järnväg. Vintertiden är den sistnämnda den huvudsakliga förbindelsen
för import- och exporthandeln. Köpeavtalen träffas i stor utsträckning
— där de ej slutas direkt med utländska firmor — med grosshandelsfirmor
i Göteborg eller genom agentur därstädes. De större värmländska
bruksbolagen hava egna speditionskontor i Göteborg och sina bankförbindelser
med därvarande banker. Av det nu sagda framgår, att om tvist skulle
uppkomma angående ett leverans- eller befraktningsavtal av nu nämnt slag
och denna tvist skulle dragas inför hovrätts prövning, tvistens handläggning
skulle betydligt underlättas, om denna finge äga rum inför en till Göteborg
förlagd hovrätt. Inför denna kunna parter, vittnen och sakkunniga höras
med mindre kostnad och tidsutdräkt än inför hovrätt i Stockholm.

Såsom skäl för bibehållande av Värmlands län under Svea hovrätts jurisdiktion
har åberopats, att näringsidkarna samt även befolkningen i övrigt
hava livliga förbindelser med Stockholm. Detta är givetvis riktigt men beror
till stor del på Stockholms egenskap av landets huvudstad, där de centrala
förvaltningsmyndigheterna hava sitt säte och där även intressesammanslutningar
av olika slag på industriens och handelns områden hava sina organ
förlagda och hålla sina sammanträden. Nämnda förhållande, som med lika
stor rätt skulle kunna åberopas beträffande andra landsdelar, kan därför icke
tillmätas någon betydelse för frågan till vilken hovrätts domsområde Värmlands
län bör hänföras.

Utöver vad hovrätten nu anfört tala domstolsorganisatoriska skäl starkt
för Värmlands läns hänförande till hovrätten i Göteborg. Härigenom vinnes
en riktigare proportion mellan hovrätternas domsområden och därmed även
en minskning av den — organisatoriskt sett — fortfarande alltför stora Svea
hovrätt. Vidare möjliggöres genom Värmlands hänförande till hovrätten i
Göteborg, att denna kan erhålla en starkare organisation än som eljest vore
möjligt.

Rådhusrätten i Filipstad fann vid övervägande av för- och nackdelar
av Filipstads överförande till domsområdet för den föreslagna hovrätten
i Göteborg dessa vara ungefär lika. Då därtill komme att det enligt processlagberedningens
mening ur organisatorisk synpunkt vore fördelaktigt att
Värmlands län överfördes till domsområdet för hovrätten i Göteborg, samt
starkare historiska skäl icke torde kunna åberopas för länets bibehållande
under Svea hovrätt, hade rådhusrätten för sin del icke något att erinra emot
det upprättade förslaget, som rådhusrätten funne ändamålsenligt.

Västra avdelningen av Sveriges advokatsamfund ansåg,
att Värmlands län borde på de skäl, som anförts av processlagberedningen,
hänföras till den nya hovrätten. Såsom ytterligare skäl härför anförde avdelningen,
att Värmland i flera fall sammanförts med de västsvenska land
skapen t. ex. i avseende å vattendomstolarnas arbetsområden samt statens
järnvägars och postverkets distriktsindelning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

I några yttranden togs icke någon bestämd ståndpunkt till förslaget i
denna del. Sålunda vitsordade häradshövdingen i Södersys sI
e t s domsaga, såvitt anginge domsagan, visserligen riktigheten av de av
beredningen såsom skäl för överflyttningen åberopade omständigheterna och
framhöll, att med hänsyn till belägenhet, avstånd till hovrättsstaden, kommunikationsförhållanden
och kommersiella förbindelser skulle en överflyttning
medföra vissa fördelar. Några olägenheter av domsagans bibehållande
under Svea hovrätt kunde dock emellertid icke anses föreligga.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund ansåg sig icke böra
taga bestämd ställning till de olika spörsmål rörande den nya hovrättens
domsområden som uppstått utan ansåg dessa spörsmål böra få prövas särskilt
med hänsyn till en lämplig arbetsfördelning mellan hovrätterna.

Mot förslaget att från Svea hovrätts nuvarande domsområde avskilja Värmlands
län anförde Svea hovrätt till en början:

Enligt beredningens mening vore det av särskild betydelse i förevarande
avseende, att överflyttningen av Värmlands län skulle för Svea hovrätt medföra
lättnad i fråga om åliggandet att under en ny rättegångsordning hålla
hovrättsting. Något behov av sådan lättnad kan emellertid icke förväntas
uppkomma. Med all rätt har processkommisionen i sitt betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning (I sid. 155) framhållit, att möjligheten
att utan avbrott i arbetets gång företaga resor blir större ju större hovrätten
är. För Svea hovrätt bliva anpassningsmöjligheterna härutinnan särskilt
stora, då nämligen en synnerligen betydande del av de till denna hovrätt
fullföljda målen komma från domstolar med samma förläggningsort som
hovrätten och för dessa mål knappast någonsin kräves handläggning vid
hovrättsting. Om en ny hovrätt inrättas för Västernorrlands och Jämtlands
län men Svea hovrätts jurisdiktionsområde i övrigt bibehålies oförändrat,
komma målen i fråga enligt verkställda beräkningar att utgöra omkring hälften
av hela antalet. Det kan under sådana förhållanden tagas för visst, att till
den del handläggning av andra mål lämpligen bör äga rum vid hovrättsting,
denna uppgift skall kunna utan svårighet fyllas. Det kan förtjäna tilläggas,
att med nuvarande järnvägsförbindelser anordnandet av hovrättsting i Karlstad
kräver ungefär samma tid, vare sig utgångspunkten för resan är Stockholm
eller Göteborg, överhuvud lärer man äga räkna med att Svea hovrätt
alltid kommer att befinna sig i ett gynnsamt läge i kommunikationshänseende
och följaktligen kan med jämförelsevis liten tidsuppoffring hålla hovrättsting
även på mera avsides belägna orter. Det lärer för den föreliggande
frågan bliva av avgörande betydelse, huruvida det med fog kan sägas, att
Värmlands län geografiskt, ekonomiskt eller eljest så nära sammanhänger
med de delar av Götaland som skulle höra under hovrätten i Göteborg, att
med hänsyn därtill överflyttningen kunde förväntas medföra avsevärda fördelar
ur rättsvårdens synpunkt.

Gentemot det av processlagberedningen åberopade skälet för överflyttning
av Värmlands län till Göteborgshovrättens domsområde att därigenom skulle
möjliggöras en starkare organisation av den nya hovrätten genmälde Svea
hovrätt:

Såväl Göta hovrätt som hovrätten i Göteborg skulle bestå av två förstärkta
divisioner, men medan förstärkningen beträffande förstnämnda hovrätt sannolikt
kunde begränsas till en ledamot för vardera divisionen, borde förstärk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

ningen för Göteborgshovrättens vidkommande beräknas till det dubbla. Vardera
av denna hovrätts divisioner skulle sålunda bestå av sju ledamöter. Den
minskning av Svea hovrätts arbetsbörda, som ett avskiljande av Värmlands
län medförde, skulle enligt beredningens mening sannolikt möjliggöra indragning
av en utav Svea hovrätts divisioner. Då minskningen motsvarade ungefär
en divisions halva arbetskapacitet, kunde dock sådan indragning ske allenast
örn anordning med förstärkta divisioner träffades. I vilken utsträckning
sådan förstärkning skulle äga runi angives icke, men beredningens mening
torde få antagas vara att två eller tre av hovrättens divisioner skulle
förstärkas, envar med en ledamot.

Om denna tanke förverkligades, innebure detta, att vad hittills gällt såsom
regel beträffande en hovrättsdivisions sammansättning, nämligen att divisionen
skall bestå av fem ledamöter, finge karaktären av undantag. Innan ett
organisationsförslag godtages, som medför denna konsekvens, synes böra
övervägas, huru en anordning med förstärkta divisioner är att bedöma ur
organisatorisk synpunkt. Enligt hovrättens mening är det önskvärt, att divisionsordföranden
äger möjlighet att överblicka och leda divisionens arbete i
hela dess vidd. Med rättegångsskickets fortgående modernisering vinner detta
önskemål i betydelse. Denna uppfattning beträffande divisionsordförandens
uppgifter torde även hava legat till grund för de beslut angående ordförandeposterna,
som fattades vid 1937 års riksdag. Vid systemet med förstärkta divisioner
måste emellertid, på grund av den därmed förknippade ökningen av
divisionens arbetsbörda, regeln att ordföranden skall såvitt möjligt leda alla
divisionens förhandlingar och deltaga i avgörandet av alla förekommande
mål och ärenden uppgivas och detta i allt större utsträckning, ju längre förstärkningen
drives. Naturligtvis kunna förhållanden i särskilda fall gestalta
sig så, att förstärkning av en eller annan division framstår såsom en lämplig
utväg för arbetsbördans utjämnande; erfarenheten erbjuder härpå åtskilliga
exempel. Det bör också framhållas att erinringarna emot detta system förlora
sin vikt, då förstärkningen ej går längre än att nödig arbetslättnad kan
beredas ordföranden i den formen att presidenten inträder i hans ställe. Vad
angår Svea hovrätt kan man emellertid med hänsyn till omfattningen av
presidentens övriga arbetsuppgifter ej räkna med denna utväg, och uppenbarligen
kunde ej heller beträffande Göteborgshovrätten olägenheterna på
detta sätt undvikas, om vardera divisionen förstärktes med två ledamöter
och arbetsbördan i motsvarande utsträckning ökades utöver det normala. Ett
genomförande av processlagberedningens förslag skulle sålunda för båda
dessa hovrätter medföra vissa svagheter i organisatoriskt hänseende. Enligt
Svea hovrätts mening kunde dessa icke anses uppvägda av den förstärkning,
som skulle tillföras Göteborgshovrätten genom den av Värmlands-målens
överflyttning betingade ökningen av ledamöternas antal.

Förestående erinringar beträffande divisionernas sammansättning hänföra
sig till gällande lagstiftning. Huruvida de organisatoriska spörsmålen i och
med rättegångsreformens genomförande må komma i ett annat läge undandrager
sig hovrättens bedömande. Av det anförda lärer emellertid framgå
att, såvitt man nu kan se, en överflyttning av Värmlands län icke är att
förorda ur organisatorisk synpunkt.

Svea hovrätt anförde sammanfattningsvis, att vad sålunda förekommit gåve
ej stöd för antagandet, att länets överflyttning till en hovrätt med säte i
Göteborg skulle vara till fördel för rättsvården. I anledning därav ansåge
hovrätten sig ej böra tillstyrka sådan överflyttning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

Även fyra ledamöter i Göta hovrätt uttalade sig mot förslaget
att hänföra Värmlands län till hovrätten i Göteborg samt anförde därvid,
bland annat, att processreformen, som i synnerligen stor utsträckning medförde
muntlig förhandling inför hovrätt, utan tvivel bomme att föranleda
krav på inrättande för västra Svealand av en ny hovrätt i Örebro, vilka krav
med hänsyn till av avstånden till Stockholm betingade höga processkostnader
såväl för parter som — vid fri rättegång, vid inställelser av åklagare,
åklagarevittnen, häktade jämte fångbetjäning och biträden åt häktade -— för
statsverket sannolikt icke kunde avvisas. Romme en ny hovrätt till stånd i
Örebro, måste givetvis, på sätt processlagberedningen anfört, Värmlands län
hänföras till sist nämnda hovrätt. Skäl saknades i så fall att nu föra länet till
hovrätten i Göteborg. Någon anledning till farhågor att Göteborgshovrätten
skulle bliva för liten, därest Värmlands län icke inneslötes i samma hovrätts
domsområde, förelåge enligt dessa ledamöters mening icke. Skånska hovrättens
exempel visade, att även en hovrätt med allenast två divisioner vore
i alla avseenden lika väl som en större hovrätt skickad att fullgöra sina uppgifter
som överdomstol.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalade — i likhet med landsfogden,
landsfiskalerna och stadsfiskalerna i länet, vilkas yttranden länsstyrelsen
infordrat — att övervägande skäl syntes tala för att länet fortfarande
borde tillhöra Svea hovrätts domsområde. Länsstyrelsen funne nämligen
av de infordrade yttrandena framgå, att vad processlagberedningen anfört
om Värmlands geografiska sammanhang med övriga landsdelar, som
skulle höra under hovrätten i Göteborg, samt örn vägavstånd och kommunikationer,
icke vara i allo fullt riktigt. Det kunde sålunda erinras, att Värmlands
län, som till övervägande del vöre skogs- och storindustribygd, genom
landets största insjö skildes från Västergötland, som i huvudsak måste betraktas
som jordbruksbygd. Länsstyrelsen erinrade vidare örn att Karlstad och
Stockholm läge på samma breddgrad, att Långflon i Norra Finnskoga socken,
som vore en av länets nordligaste byar, läge ungefär å samma breddgrad
som Mora i Kopparbergs län och Axmar i Hamrånge socken i Gävleborgs län,
ävensom att Säffle vore beläget på samma breddgrad som Södertälje. Länsstyrelsen
yttrade vidare:

Enligt av vägingenjören i länet lämnade uppgifter utgöra avstånden:

Karlstad—Stockholm.......................... landsväg 330 km

» —Göteborg .......................... » 272 »

» —Långflon............................ » 237 »

» ■—Säffle—länsgränsen mot Amål........ > 71 >

j> —Laxå—Stockholm.................... järnväg 321) »

» —Laxå—Göteborg .................... » 329 »

» —Kil—Göteborg ...................... » 251 »

Kortaste restider med järnväg äro:

Karlstad—Laxå—Stockholm ....... 4 timmar 44 min.

» —Laxå—Göteborg.................... 4 » 36 »

> —Kil—Göteborg...................... 4 » 21 »

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Av vad sålunda blivit anfört synes framgå, att i dessa avseenden knappast
några avgörande skäl föreligga för att hänföra Värmlands län till hovrätten
i Göteborg. Det torde snarare förhålla sig så att åtminstone de norra, östra,
västra och mellersta delarna av länet lia livligare kommunikationer med
Stockholm. Den större delen av befolkningen torde därjämte anse det som
en förmån att i judiciellt avseende tillhöra en hovrätt, som är förlagd till
Stockholm, vilken stad med anledning av dess karaktär som huvudstad av
olika anledningar är föremål för besök och förbindelser i långt större utsträckning
än Göteborg.

Häradshövdingarna i Östersysslets, Mellansy sslets,
Nordmarks, Jösse samt Älvdals och Nyeds domsagor
anförde i ett gemensamt yttrande, att det vore uppenbart, att Värmlands
läns hänförande under en ny hovrätt i Göteborg stöde i direkt strid med flertalet
innevånares starkt motiverade intressen. I yttrandet uttalades vidare
bland annat:

Processlagberedningen har i sitt förslag uppgivit, att avståndet från skilda
orter i Värmland är kortare till Göteborg än till Stockholm, i vilket sammanhang
upplyses, att landsvägssträckan mellan Karlstad och Göteborg är omkring
26 mil under det väglängden mellan Karlstad och Stockholm uppgår till omkring
35 mil. Man torde kunna ifrågasätta örn bilismen i våra dagar ännu
vunnit den utbredning, att man i första hand bör tänka sig landsvägarna såsom
de väsentliga kommunikationslederna. Ännu så länge och förmodligtvis
under en avsevärd tid framåt komma väl järnvägarna att utgöra de vanligaste
kommunikationsmedlen. Härvidlag är främst att beakta, att järnvägslinjen
Oslo—Stockholm, som passerar orterna Arvika, Karlstad och
Kristinehamn, i kommunikationshänseende måste betraktas som Värmlands
pulsåder samt erbjuder både snabba och direkta förbindelser med Stockholm.
Stora delar av Värmland sakna däremot direkta förbindelser med
Göteborg. Tidsdifferensen mellan till exempel en resa Karlstad—Stockholm
och en resa Karlstad—Göteborg är så minimal att den torde kunna lämnas
utan avseende. Detsamma gäller skillnaden mellan biljettpriserna för samma
resor. Beträffande den av processlagberedningen framhållna synpunkten,
att Värmlands län geografiskt sett nära sammanhänger med de landsdelar,
som i övrigt skulle höra under Göteborgs-hovrätten, kan anmärkas, att
detta sammanhang snarare torde föreligga mellan Skaraborgs län och Göteborgs-hovrättens
jurisdiktionsområde (i vilket vi innefatta Göteborgs och
Bohus län, Hallands län och Älvsborgs län) än mellan sistnämnda område
och Värmlands län. Det kan i detta sammanhang förtjäna beaktas — ehuru
det icke är av avgörande betydelse — att Vänern skiljer två landskap åt,
som såväl till sin natur som i avseende å befolkningens lynnesart erbjuda
stora olikheter.

Vad därefter angår länets kommersiella förbindelser torde påståendet att
dessa numera i minst lika stor utsträckning gå över Göteborg som över
Stockholm icke vara med de verkliga förhållandena överensstämmande. Vi
hava hos såväl industriidkare som affärsmän efterhört deras uppfattning i
denna fråga. Det har för oss framhållits, att med hänsyn såväl därtill att
ett flertal större värmländska företag hava sin ledning förlagd till Stockholm
som det förhållandet, att den alltmer intensifierade statskontrollen
över handel och näringar nödga länets industriidkare och affärsmän att
synnerligen ofta företaga resor till Stockholm, det just för dessa kategorier
är av stort intresse att länet i judiciellt hänseende kommer att fortfarande

Kungl. Majlis proposition nr 167.

lyda linder Svea hovrätt. Vi hava tillika underhand inhämtat yttrande från
enskilda advokater i mellersta, östra och delvis även västra Värmland. Bland
dessa råder enligt vad våra sagesmän uppgivit en bestämd önskan, att länet
alltjämt måtte hänföras under Svea hovrätt. Det kan anmärkas, att stockholmsadvokater
ej sällan uppträda inför rådhusrätter och häradsrätter i åtminstone
mellersta och östra Värmland under det att Göteborgsadvokater
mycket sällan uppvakta i mål vid domstolar inom dessa delar av länet.
Ville man i detta sammanhang beakta befolkningens intresse våga vi, med
den kännedom om befolkningens inställning som vi förvärvat, bestämt påstå,
att det skulle vara att beröva den en förmån, som den i nu mer än
100 år varit i åtnjutande av, nämligen kontakten även i judiciellt hänseende
med landets huvudstad. Domaren i Nordmarks härad har särskilt velat understryka,
att till honom framförts starka betänkligheter mot den nya anordningen,
detta ehuru Nordmarks härad ligger i sydvästra delen av länet.

Rådhusrätten i Kristinehamn anförde:

Beredningens uttalande, att Värmlands län geografiskt sett nära sammanhänger
med de landsdelar, som i övrigt skulle höra under hovrätten i Göteborg,
har ingen som helst befogenhet beträffande östra delen av Värmland,
som endast genom en kort sträcka omkring Gullspång sammanhänger med
Skaraborgs län. Avståndet landsvägen mellan Göteborg och residensstaden
Karlstad torde vara av mindre betydelse, då den billigaste, snabbaste och
den bekvämaste förbindelsen ej sker genom bilresa, utan genom resa å
järnväg. Kristinehamns stad är så belägen, att avståndet är lika långt till
Stockholm som Göteborg. De kommersiella förbindelserna med Göteborg
avse huvudsakligen sådana varor, som importeras från utlandet, och beredningens
uppgift att dylika förbindelser gå i minst lika stor utsträckning över
Göteborg som över Stockholm, torde ej vara överensstämmande med verkligheten.
Den rättssökande allmänheten kommer, även örn Värmland lägges
till den nya hovrätten i Göteborg, i stor utsträckning att frånvända sig till
Stockholm såsom säte för de centrala ämbetsverken, och såsom rikets huvudstad
har Stockholm att erbjuda allmänheten åtskilliga fördelar i andra
avseenden. Det är också anmärkningsvärt, att statens järnvägar borttagit
en direkt vagn med snälltåget från Värmland till Göteborg, emedan antalet
resande var för obetydligt.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar ansåg det
visserligen kunna med visst fog göras gällande, att Värmlands län geografiskt
nära sammanhängde med de övriga områden, som skulle hänföras lill
göteborgshovrätten, men denna synpunkt syntes å andra sidan, då den
geografiska belägenheten i förevarande sammanhang icke gärna kunde äga
annan betydelse än såvitt anginge kommunikationsmöjligheterna, icke förtjänt
av att åberopas såsom ett självständigt skäl. Vad anginge kommunikationssynpunkten
ansåge styrelsen att, örn man bortsåge från sydvästra delen
av Värmlands län, närmare bestämt Näs, Grums och Nordmarks härader,
kunde några påtagliga fördelar icke åberopas till förmån för Göteborg framför
Stockholm. Beträffande de kommersiella förbindelserna anförde styrelsen: Det

torde nog äga sin riktighet, att såsom beredningen anfört dessa i minst
lika stor utsträckning gå över Göteborg som över Stockholm. Det vill emellertid
förefalla, som örn nämnda synpunkt med avseende å förevarande fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

borde anses vara av underordnad betydelse. I den mån kommersiella angelägenheter
föranlett anlitande av mera kvalificerat juridiskt eller eljest sakkunnigt
biträde torde till övervägande delen härav föranledda förbindelser
hava sökts med Stockholm. Det må i sammanhang härmed tillfogas, att vad
angår de kulturella och fristående ekonomiska förbindelserna dessa otvivelaktigt
varit i dominerande utsträckning förknippade med Stockholm.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler uttalade,
att enligt vad styrelsen inhämtat från föreningens länsavdelning inom
Värmlands län torde den övervägande delen av länets befolkning vara emot
en förändring av den nu bestående ordningen. Även om befolkningen i västra
och sydvästra delarna av länet kunde sägas vara mera orienterad åt Göteborg
än Stockholm, syntes förhållandet inom länets övriga delar vara det
motsatta. De geografiska synpunkterna borde följaktligen icke få spela någon
dominerande roll vid frågans bedömande, helst som kommunikationerna
till Stockholm uppgåves vara fullt lika goda och snabba som till Göteborg.

Slutligen förklarade sig mellersta avdelningen av Sveriges
advokatsamfund hysa den bestämda uppfattningen, att Värmlands
län icke lämpligen borde hänföras till Göteborgshovrättens område. Avdelningen
anförde bland annat:

Som lagberedningen framhåller, är Göteborg som hovrättsstad mera närbelägen
för befolkningen i sydvästra Värmland. Denna del av länet, som
omfattar endast en domsaga, är emellertid i förhållande till både folkmängd
och areal relativt obetydlig, i anledning varav ifrågavarande omständighet
är av ringa betydelse.

Vi hava även den bestämda uppfattningen, att i varje fall den rättssökande
allmänheten har sina kommersiella förbindelser i alldeles övervägande grad
mot Stockholm. Vissa storindustrier hava möjligen även över Göteborg kommersiella
förbindelser av betydenhet, vilket emellertid i detta sammanhang
torde sakna större^ betydelse, enär storindustriens tvister oftast avgöras av
skiljemän, vilka, såvitt vi hava oss bekant, i de flesta fall utses av Sveriges
tekniskt industriella skiljedomsinstitut med säte i Stockholm.

Den nya processordningen kommer att fördyra kostnaderna för parterna.
Det förefaller oss antagligt att, därest Värmland alltjämt kommer att tillhöra
Svea hovrätt, denna olägenhet i någon mån kan neutraliseras av att
parternas ombud med inställelse i Svea hovrätt kan förena en hel del andra
uppdrag och att inställelsekostnaderna på så sätt kunna reduceras. Vi framhålla
i detta sammanhang, att samtliga centrala ämbetsverk, vattenöverdomstolen,
arbetsdomstolen m. fl. myndigheter äro belägna i Stockholm. Vidare
hava de flesta trafikförsäkringsbolag sina huvudkontor i Stockholm. Med dessa
sistnämnda bolag hava vi såsom ombud för skadeståndskrävande parter
livlig förbindelse. Dessutom torde beaktas, att advokaterna i Värmland hava
flera mål vid underrätterna i Stockholm än vid motsvarande domstolar i
Göteborg. Ur den rättssökande allmänhetens synpunkt anse vi sålunda, att
det absolut är att föredraga, att Värmland hänföres till Svea hovrätts domsområde.
Enligt Värmlands advokaters enhälliga åsikt — med undantag för
en ledamot, bosatt i Säffle — bör Värmland alltjämt tillhöra Svea hovrätts
domsområde. Enligt vad vi tro oss veta delas vår uppfattning även av ombudsmannen
hos Billeruds Aktiebolag i Säffle.

Kunell. Maj.ts proposition nr 167.

Frågan om ytterligare uppdelning av Svea hovrätts domsoiuråde.

Med anledning av processlagberedningens förenämnda yttrande den 15
oktober 1938 upptog drätselkammaren i örebro i skrivelse till
Kungl. Majit den 2 december 1938 frågan om inrättande av en hovrätt i örebro.
Drätselkammaren uttalade därvid, att processlagberedningen i sitt yttrande
på förhand tagit ställning emot tanken att till örebro förlägga en hovrätt
för Västra Svealand eller Bergslagen, omfattande Värmlands, örebro,
Västmanlands och Kopparbergs län. örn Värmland nu förlädes under hovrätten
i Göteborg, måste detta anses innebära, att nyssnämnda projekt förfallit.
Ett dylikt föregripande av den i hela dess vidd ännu icke närmare
prövade frågan om ytterligare uppdelning av den största av rikets hovrätter
funne drätselkammaren mycket betänkligt, så mycket mera som, enligt vad
som bland annat framginge av de invändningar, som rests från myndigheter
och andra i Värmlands län, även ur andra synpunkter övervägande skäl syntes
tala emot detta läns förläggande under Göteborgshovrätten.

Efter att hava lämnat vissa statistiska uppgifter i ämnet framhöll drätselkammaren,
att de landsändar, som i första rummet komme i betraktande,
vore västra och mellersta delarna av Svealand eller de fyra län, Värmlands,
Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län, som med en gemensam beteckning
kunde kallas bergslagslänen. För befolkningen i dessa län skulle rättegångsordningens
bestämmelser om inställelseskyldighet i hovrätt för parter,
ombud och i viss utsträckning även vittnen innebära extra kostnader och
besvär i förhållande till övriga, till Svea hovrätts jurisdiktion hörande, i
Svealand belägna län. I synnerhet skulle befolkningen i Värmlands och
Örebro län i nämnda avseenden bliva oskäligt betungad utan att några bärande
skäl härför kunde förebringas. Drätselkammaren anförde vidare bland
annat:

De anmärkta olägenheterna av beredningens förslag skulle på enklaste
sätt avhjälpas därigenom att en särskild hovrätt inrättades för Örebro,
Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län med säte i örebro. Örebro
intager i förhållande till de tre sistnämnda länen ett ur kommunikationssypunkt
synnerligen förmånligt läge, och järnvägsförbindelserna från olika
delar av länen till Örebro äro genomgående likvärdiga med, i de flesta fall
överlägsna förbindelserna med Stockholm. Endast den östra delen av Västmanland
(Salatrakten) torde genomsnittligt sett hava något snabbare järnvägsförbindelser
till Stockholm än till örebro, under det att mellersta och
västra delarna avgjort lia bättre kommunikationer med örebro. I fråga om
Kopparbergs län täger t. ex. en järnvägsresa från så viktiga järnvägsknutpunkter
som Vansbro, Ludvika och Smedjebacken till Örebro ungefär en
timmes kortare tid i anspråk än motsvarande resa lill Stockholm. Detta
innebär, alt icke blott befolkningen i södra och västra Dalarna utan även i
de nordligaste delarna av Kopparbergs län har snabbare förbindelser med
Örebro än med huvudstaden. Sålunda är t. ex. kortaste restiden på järnväg
Särna—Stockholm 11 tim. 32 min. medan restiden Särna—örebro är endast
10 tim. 45 min.

Vad Värmlands län beträffar, bär beredningen till stöd för förslaget att
förlägga länet under en hovrätt i Göteborg åberopat bl. a., att sistnämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

stad särskilt för befolkningen i sydvästra Värmland ur kommunikationssynpunkt
ägde avgjort företräde framför Stockholm som hovrättsstad och
att avstandet fran skilda orter inom länet till Göteboi-g vöre kortare än motsvarande
avstand till Stockholm. Vad i detta avseende från beredningens
sida anförts har av länsstyrelsen i Värmlands län bestritts under erinran
bl. a., att de av beredningen rörande vägavstånd och kommunikationer lämnade
uppgifterna icke i allo voro fullt riktiga. Oavsett huru härmed må förhålla
sig, är det emellertid uppenbart, att även kommunikationerna mellan
norra, östra, västra och mellersta delarna av länet samt Örebro äro för befolkningen
vida gynnsammare än mellan nämnda länsdelar och Göteborg.
Allenast sydvästra delarna av länet torde kunna uppvisa bättre och snabbare
kommunikationer med Göteborg än med Örebro. Nämnda förhållande
torde emellertid vara av tämligen underordnad betydelse, alldenstund denna
länsdel, som endast omfattar en domsaga, både ifråga om folkmängd och
areal intager en undanskjuten ställning. I detta sammanhang må även
framhållas, att landsvägsavstånden från de flesta orter inom bergslagslänen
till Örebro avsevärt understiga motsvarande vägsträckor till Stockholm.

En till Örebro förlagd hovrätt av den omfattning, som angivits, skulle bliva
med hänsyn till folkmängd och arbetsbörda ganska likvärdig med hovrätterna
i Jönköping, Malmö och Göteborg, därest en klyvning av nuvarande
Göta hovrätt genomfördes på det naturliga sätt att de fyra västra länen, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län lades under hovrätten
i Göteborg under det att de fyra östra länen eller Östergötlands, Kalmar,
Jönköpings och Kronoborgs kvarblevo under hovrätten i Jönköping.
I samband med inrättande av hovrätt i Örebro kunde det av skäl, som här
icke är anledning närmare utveckla, ifrågasättas, om icke även Gävleborgs
län borde utbrytas från nuvarande Svea hovrätt och förläggas under hovrätten
för Nedre Norrland.

Drätselkammaren framhöll jämväl, att förläggandet av en hovrätt till Örebro
skulle i hög grad främja rättslivets utveckling i västra Svealand och motverka
en överdriven och ur olika synpunkter mindre önskvärd koncentration
av det kulturella livet till huvudstaden. I

I infordrat yttrande den 15 december 1938 över drätselkammarens i Örebro
skrivelse erinrade processlagberedningen om att — som beredningen
framhållit i sitt den 15 oktober 1938 avgivna yttrande rörande
uppdelning av Göta hovrätt — frågan om Värmlands läns förläggande till hovrätten
i Göteborg mycket nära sammanhängde med frågan örn inrättande aven
hovrätt i Örebro. Tydligt vore nämligen att, om en hovrätt inrättades i
Örebro, dess domkrets borde omfatta även Värmlands län, och det kunde
icke bestridas, att inrättandet av en hovrätt i Örebro, omfattande bland
annat Örebro och Värmlands län, skulle för befolkningen i dessa båda län
medföra stora fördelar. Vad anginge Västmanlands län vore visserligen förbindelserna
mellan västra delen därav (Västmanlands västra domsaga och staden
Köping) och Örebro bättre än förbindelserna med Stockholm. Å andra sidan
vore kommunikationsförhållandena mellan länets övriga delar (Västmanlands
mellersta och östra domsagor samt städerna Västerås och Sala) och
Stockholm bättre än mellan nämnda delar av länet och örebro. Dessa länsdelars
kommersiella förbindelser ansåge processlagberedningen också i avsevärt
större utsträckning gå över Stockholm än över Örebro. Ett överförande

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

av hela Västmanlands län till örebrohovrättens domsområde skulle sålunda
innebära försämring för stora delar av nämnda län. Beträffande Kopparbergs
län torde kommunikationsförhållandena mellan detta län samt örebro
och Stockholm vara i stort sett likvärdiga. De kommersiella förbindelserna
mellan Kopparbergs län och Stockholm torde däremot vara livligare än mellan
detta län och örebro. Ett hänförande av Kopparbergs län till örebrohovrättens
domsområde kunde därför ur synpunkten av hovrättens lättillgänglighet
icke anses medföra någon fördel. Processlagberedningen fann av
det anförda framgå, att inrättandet av en hovrätt i örebro skulle innebära
lättnader allenast för befolkningen inom Örebro och Värmlands län samt en
mindre del av Västmanlands län. En hovrätt med ett så begränsat domsområde
måste emellertid anses alltför liten. Av en på grundval av uppgifter
från statistiska centralbyrån gjord uppställning rörande antalet av Svea hovrätt
under åren 1935—1937 genom slutligt utslag avgjorda mål framginge,
att antalet dylika mål från Värmlands och Örebro län utgjort
i medeltal allenast 357. Även örn härtill Indes det mindre antal mål,
som fullföljdes från åsyftade del av Västmanlands län, komme antalet mål
icke att under nuvarande förhållanden uppgå till den normala arbetsbördan
för en division. Visserligen kunde de i uppställningen angivna siffrorna icke
utgöra grundval för en beräkning av det antal mal, som komme att lullföljas
efter genomförandet av den nya rättegångsordningen, men de syntes dock
processlagberedningen vägledande för bedömande av hovrättens arbetsbörda.
Ur organisatorisk synpunkt syntes inrättandet av en hovrätt av så ringa storlek
vara ägnat att väcka starka betänkligheter, och processlagberedningen
kunde icke tillstyrka en sådan anordning. Processlagberedningen anförde
vidare:

Därest utöver det av beredningen föreslagna antalet hovrätter ytterligare
en hovrätt anses böra inrättas, torde i första hand böra ifrågakomma, att,
på sätt processkommissionen framhållit, till Gävle förlägga en hovrätt, omfattande
Kopparbergs och Gävleborgs län. För stora delar av Kopparbergs
län skulle en dylik hovrätt vara mera lättillgänglig än Svea hovrätt och även
erbjuda större fördelar än en hovrätt i Örebro. Å andra sidan framgår av
de statistiska uppgifterna, att antalet av Svea hovrätt under åren 1935
1937 genom slutligt utslag avgjorda mål från nämnda båda län utgjort
i medeltal allenast 372. Med hänsyn härtill synes en hovrätt för dessa
län bliva alltför svag ur organisatorisk synpunkt. Det kan därför icke anses
tillrådligt att innan någon erfarenhet vunnits rörande det nya rättegångsförfarandets
verkningar inrätta en sådan hovrätt.

I den remitterade framställningen från Örebro stad har ifragasalts, liuiuvida
icke i samband med inrättandet av en hovrätt i örebro även Gävlebogs län
borde utbrytas från Svea hovrätts domsområde och förläggas under hovrätten
för nedre Norrland. Beredningen har behandlat denna fråga i sitt yttrande
den 22 december 1934 angående uppdelning av^ Svea hovrätt och därvid
uttalat, att Gävleborgs län i dess helhet borde åtminstone tillsvidare lyda
under Svea hovrätt.

I anledning av vad drätselkammaren i Örebro och processlagberedningen
sålunda anfört avgåvo, efter remiss, Svea hovrätt samt länsstyrelserna i
Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

och Jämtlands län utlåtanden angående frågan om uppdelning av Svea
hovrätts nuvarande domkrets i nya hovrättsdomkretsar. Vid Svea hovrätts
yttrande hade fogats utlåtanden från häradshövdingarna och rådhusrätterna
i nämnda län. Jämväl styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar,
Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och
Sveriges stadsfiskaler samt styrelsen för Sveriges advokatsamfund avgåvo
yttranden i ärendet. Av ifrågavarande myndigheter och sammanslutningar
uttalade sig flera allenast angående vissa i ärendet uppkomna frågor.

Beträffande den principiella sidan av uppdelningsspörsmälet fann Svea
hovrätt, såvitt anginge den närmaste framtiden, sig icke böra tillstyrka
annan uppdelning av hovrättens nuvarande domkrets än som kunde föranledas
av inrättandet av en hovrätt för Västernorrlands och Jämtlands län. Huruvida
längre fram ytterligare någon del av domkretsen skulle avskiljas för att bilda
särskilt jurisdiktionsområde eller läggas till annan hovrätt borde få bero
på de erfarenheter, som vunnes av det nya rättegångsförf aran dets tillämpning.
Hovrätten ansåg det uppenbart, att en förhastad åtgärd på denna
Punkt kunde binda utvecklingen på ett sätt som icke vore lyckligt. Att sedan
en ny hovrätt väl kommit till stånd indraga densamma mötte betänkligheter
av allehanda slag, och hade ett område en gång införlivats med en
mindre hovrätt, kunde ett frånskiljande vara förenat med allvarligare svårigheter
än vad händelsen vöre med en fortgående styckning av en större
enhet. Det läte sig utan större olägenhet göra att, örn det i en framtid funnes
påkallat, inrätta en ny hovrätt i Örebro eller Gävle eller på båda dessa ställen
eller att överföra Värmlands län till en hovrätt i Göteborg eller lägga större
eller mindre del av Gävleborgs län tillden hovrätt för nedre Norrland. Genomfördes
däremot någon av dessa åtgärder redan nu, äventyrades i större eller
mindre utsträckning möjligheten att framdeles anpassa landets indelning i
judiciellt hänseende efter det nya rättegångsförfarandet sådant detta gestaltade
sig i praktiken. Hovrätten ansåg det vara att på ett otillbörligt sätt gå
händelserna i förväg, om man fastlåste utvecklingen i detta viktiga hänseende,
innan de nya reglerna fått sin slutliga utformning och innan de föreslagna
bestämmelserna om hovrättsting och andra legislativa nydaningar konfronterats
med det verkliga livet.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare uttalade,
att någon uppdelning av Svea hovrätts nuvarande domkrets i nya hovrättsdomkretsar
för närvarande icke syntes vara av behovet påkallad samt att
frågan örn inrättandet av ytterligare hovrätter, utöver den av processlagberedningen
föreslagna hovrätten i Göteborg, borde anstå, till dess erfarenhet
vunnits rörande verkningarna av den tillämnade nya rättegångsordningen.
Till stöd för sin ståndpunkt anförde styrelsen bland annat:

Vid bedömandet av frågan om det lämpliga antalet hovrätter och deras
förläggning torde jämväl böra beaktas, att en alltför långt driven uppdelning
av hovrätterna ingalunda kan anses vara av godo med hänsyn till rättskipningens
intresse, då nämligen härigenom den ur skilda synpunkter önskvärda
enhetligheten i rättskipningen kan motverkas. Därtill kommer, att inrättandet
av hovrätter med mindre än två divisioner måste betecknas såsom

Kunni. Maj.ts proposition nr 167.

otillfredsställande, bl. a. ur organisatorisk synpunkt. Det må i detta sammanhang
framhållas, att den likställighet mellan hovrätterna i fråga örn
storlek, som en vittgående uppdelning skulle medföra, icke vare sig ur statsfinansiell
eller andra synpunkter innebär något i och för sig eftersträvansvärt.
Det bör, bl. a., icke förbises, att den till Stockholm förlagda hovrätten
allt framgent torde komma att bliva av betydelse för domarutbildningen,
och redan den omständigheten synes motivera, att denna hovrätt får förbli
större än de övriga. Slutligen förefaller det styrelsen vara ^mindre välbetänkt
att, innan praktisk erfarenhet vunnits av den nya rättegångsordningen,
på en gång företaga en alltför kraftig ökning av antalet hovrätter.

I fråga örn förslaget örn inrättande av en hovrätt med säte i Örebro vände
sig rådhusrätten i örebro mot processlagberedningens uttalande, att
en dylik hovrätt skulle innebära lättnader allenast för befolkningen inom
örebro, Värmlands och en mindre del av Västmanlands län samt att en hovrätt
med så begränsat domsområde måste anses alltför liten. Rådhusrätten
anförde härom:

Även stora och betydelsefulla delar av Kopparbergs län skulle vinna fördelar
av den föreslagna hovrätten och för övriga delar av nämnda län torde
kommunikationsförhållandena till Örebro och Stockholm i stort sett vara
likvärdiga. I valet mellan att lägga Värmlands län under hovrätt i Göteborg
eller att hänföra Kopparbergs län till en hovrätt i Örebro synes det sistnämnda
uppenbarligen vara att föredraga ur synpunkten att hovrätterna
skola göras lättillgängligare. Vad Västmanlands län angar kan ifragasättas,
huruvida icke allenast länets västra domsaga bör hänföras under den föreslagna
hovrätten i Örebro. Några betänkligheter mot att ett län på så sätt
uppdelas mellan två hovrättsdomkretsar synas icke behöva hysas. Redan
processkommissionen har varit inne på den tankegången. En hovrätt med
nu antydda domkrets torde icke bliva för liten. Det möter stora svårigheter
att redan nu kunna på ett noggrant sätt förutse det arbete, som den
föreslagna rättegångsreformen kommer att giva hovrätterna. Otvivelaktigt kommer
antalet fullföljda mål på grund av de högre rättegångskostnaderna att
minskas, men detta torde mer än uppvägas av det ökade arbete, som de fullföljda
målen genom det nya förfaringssättet förorsaka.

Även rådhusrätten i Karlstad uttalade sig i samma riktning samt
förordade, att under hovrättens domvärjo lades, förutom örebro och Värmlands
samt västra delen av Västmanlands län, jämväl Kopparbergs län. Rådhusrätten
anförde vidare:

Erkännas bör visserligen, att, även om Örebrohovrättens domkrets ^ får
Ren sålunda antydda omfattningen, det nuvarande antalet fran den ifrågasatta
hovrättsdomkretsen fullföljda mål är i minsta laget för att kunna bereda
full sysselsättning åt en på två divisioner arbetande hovrätt. Man torde
emellertid härvidlag böra räkna med dels att fullföljdsfrekvensen fran de
närmast berörda domstolsområdena kan beräknas något stiga i samband
med en ny hovrätts tillkomst och dels att det efter den nya rättegångsordningens
genomförande troligen ej kan bliva möjligt för en hovrättsdivision
att årligen slutligt avgöra ett lika stort antal mål som tilltörne. Med det
anförda har rådhusrätten i betraktande av fördelarna för Värmlands län av
alt en på två divisioner organiserad hovrätt varder inrättad i örebro velat,
örn ock med viss tvekan, förorda den av örebro stads drätselkammare gjorda
framställningen.

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 167.

Häradshövdingen i Östernärkes domsaga uttalade, att visserligen
kunde mot den föreslagna domkretsen anmärkas, att befolkningen
i vissa områden inom Västmanlands län skulle få det sämre ställt än under
nuvarande ordning; mot olägenheten måste dock vägas de fördelar en Örebrohovrätt
obestridligen skulle medföra för en vida större befolkning. Vad
drätselkammaren anfört därom att Örebro jämväl ur andra synpunkter än
med avseende å kommunikationerna erbjöde alla förutsättningar att bliva
en lämplig hovrättsstad torde jämväl äga sin riktighet.

Rådhusrätten i Kristinehamn tillstyrkte förevarande förslag,
därest detta av organisatoriska skäl läte sig genomföra. Jämväl rådhusrätterna
i Askersund och Lindesberg — den sistnämnda under
framhävande av rent lokala synpunkter — tillstyrkte förslaget.

Länsstyrelsen i örebro län framhöll, att en hovrätt i örebro
skulle för Örebro stad och län bliva till mycket stor fördel vore uppenbart. Ur
den egna ortssynpunkten funnes sålunda all anledning att tillstyrka förslaget.
Länsstyrelsen ansag emellertid, att hänsyn även måste tagas till invånarna i
de övriga län, som skulle med Örebro län förenas under en hovrätt. I vilken
utsträckning dessa föredroge Stockholm respektive Göteborg framför
Örebro som hovrättsstad torde icke allenast bero på mer eller mindre goda
tågförbindelser utan även på bestående affärsförbindelser eller andra anledningar,
som kunde göra det förmånligare att resa till den ena eller andra
orten, och härom saknade länsstyrelsen grund för bedömande.

I övriga yttranden, däri frågan om en Örebrohovrätt berörts, avstyrktes
förslaget härom. Svea hovrätt anförde inledningsvis, att det vore obestridligt,
att befolkningen i Örebro och Värmlands län samt i västra delen
av Västmanlands län och i vissa delar av Kopparbergs län både med järnväg
och eljest hade närmare till Örebro än till Stockholm. I följd härav
skulle en inställelse inför hovrätt i Örebro draga lägre resekostnader än en
inställelse vid Svea hovrätt i Stockholm. Såvitt anginge dessa landsdelar
skulle i allmänhet också större eller mindre tidsvinst göras. Hovrätten anförde
emellertid vidare, att emot de fördelar, större eller mindre, som sålunda
skulle vinnas för vissa landsdelar, måste vägas de motsvarande olägenheter,
som skulle uppstå på andra håll, och de ökade kostnader för det
allmänna, som inrättandet av en ny hovrätt skulle medföra. För befolkningen
i stora delar av Västmanlands och Kopparbergs län skulle, enligt vad
en verkställd utredning visade, förslaget medföra ökad tidsspillan och resekostnad.
Hovrätten yttrade härom:

Salunda kan framhallas, att häradshövdingen i Västmanlands mellersta
domsaga betecknar såsom fullkomligt verklighetsfrämmande ett förläggande
av Salaorten och Västeråsorten under en hovrätt i Örebro samt tillägger, att
det icke ens för den nordvästra delen av länet med huvudorterna Västanfors,
Fagersta och Norberg torde vara någon obestridlig fördel att vinna genom
att få örebro till hovrättsort i stället för Stockholm. Rådhusrätten i Västerås
anför, att för Västmanlands län i dess helhet torde utan tvekan gälla,
att Stockholm på ett helt annat sätt än Örebro intager ställningen av en
centralort. Häradshövdingen i Hedemora domsaga, som på det bestäm -

Kunni. Maj:ts proposition nr 167.

daste motsätter sig förslaget och till stöd härför bland annat åberopar sig på
enhälliga uttalanden av sina häradsnämnder, anför, att Ovansiljans, Nedansiljans,
Falu och Hedemora domsagor, vilka kunde begagna sig av järnvägsförbindelserna
Södra Dalarna—Krylbo—Stockholm, hava sämre förbindelser
med örebro än med Stockholm. Av vikt är vidare, att, såsom i
flera yttranden framhålles, Kopparbergs län och betydande delar av Västmanlands
län torde hava långt livligare ekonomiska förbindelser med Stockholm
än med Örebro. De inkomna yttrandena synas också vittna därom,
att inom dessa båda län förslaget icke anses innebära någon fördel för rättsvården
utan fastmer mötes av allmänt motstånd.

Hovrätten uttalade i anslutning härtill, att det sålunda icke borde ifrågakomma
att till en hovrätt med säte i Örebro lägga jämväl Västmanlands och
Kopparbergs län. Hovrätten anförde vidare:

Hovrättens jurisdiktionsområde bleve sålunda begränsat till Örebro och
Värmlands län. Vissa skäl kunde väl åberopas för att dit hänföra även en
mindre del av Västmanlands län, men dessa skäl äga knappast den styrka,
att de borde föranleda detta läns styckning mellan två skilda hovrättsområden.
Även om nämnda del av länet införlivades med en till Örebro förlagd
hovrätt, finge emellertid denna, såsom processlagberedningen framhåller,
under nuvarande förhållanden ej ens en arbetsbörda, motsvarande
den för en hovrättsdivision normala. Inrättandet av en hovrätt med så begränsade
arbetsuppgifter måste bestämt avstyrkas. Såsom processlagberedningen
framhåller, bliva väl hovrätternas arbetsbetingelser avsevärt förändrade
i och med det nya rättegångsförfarandets införande, men det mäste
anses synnerligen ovisst, huruvida de från nämnda område fullföljda malen
kunna förväntas under den nya ordningen erbjuda tillräckliga arbetsuppgifter
för två divisioner, och hovrätter med svagare organisation skola enligt
processlagberedningens förslag icke förekomma. Säkra hållpunkter
för frågans avgörande vinnas först sedan rättegångsreformen trätt i tillämpning,
och om, såsom Svea hovrätt på andra grunder föreslagit, Värmlands
län bibehålies under denna hovrätt, står möjligheten öppen att framdeles
upptaga frågan om inrättande av en hovrätt i Örebro till förnyad prövning.
örn sålunda denna fråga ställes på framtiden, bör tydligen efter rättegångsreformens
genomförande sörjas för rättsvården inom Örebro oell Värmlands
län genom anordnande av hovrättsting i Örebro och Karlstad i den utsträckning
detta kan befinnas erforderligt.

.Samtliga häradshövdingar i Värmlands län liksom även
rådhusrätten i Filipstad uttalade sig emot inrättandet av en hovrätt
i Örebro.

Häradshövdingen i Västernärkes domsaga biträdde processlagberedningens
ståndpunkt i denna fråga under förutsättning att regelbundet
återkommande hovrättsting bomme att hållas i örebro och Karlstad.
Även samtliga häradshövdingar och rådhusrätter i Västmanlands
län avstyrkte förslaget örn en örebrohovrätt. Rådhusrätten
i Västerås invände, Iliand annat, mot uttalandet, att genomförandet
av sistnämnda förslag skulle medföra en jämnare och ur kostnadssynpunkt
gynnsammare fördelning av de olika hovrätternas arbetsbelastning,
samt framhöll, alt ett genomförande av likställighet mellan hovrätterna
i storlekshänseende ingalunda vore ett önskemål som självfallet bor -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

de tillgodoses. Tvärtom kunde det ur flera synpunkter vara önskvärt, att
för landets centrala delar funnes en hovrätt av något större storleksordning
än de övriga, särskilt som den till Stockholm förlagda hovrätten måste antagas
under alla omständigheter bliva av särskild betydelse för domareutbildningen.
Ur statsfinansiell synpunkt torde ej heller en långt gående uppdelning
av Svea hovrätt vara ägnad att medföra några fördelar utan tvärtom
medföra ökade utgifter för det allmänna.

I avstyrkande riktning uttalade sig även samtliga häradshövdingar
i Kopparbergs län samt rådhusrätten i Falun.

Även länsstyrelserna i Värmlands, Västmanlands
och Kopparbergs län uttalade sig mot förslaget om en hovrätt i
örebro. Länsstyrelsen i Värmlands län yttrade:

Den verkliga anledningen till drätselkammarens framställning torde vara,
att man i Örebro av förklarliga, lokala skäl önskar förläggandet till staden
av en hovrätt, för vilken erforderlig domkrets sålunda måste skapas. Till
stöd för Värmlands läns hänförande till denna domkrets åberopas, att inrättandet
av en hovrätt i Örebro skulle medföra vissa fördelar särskilt beträffande
kommunikationerna för Värmlands län. Såvitt länsstyrelsen kan finna,
äro emellertid icke dessa fördelar av den beskaffenhet, att de — i den
män de föreligga — åtminstone för närvarande böra mot processlagberedningens
mening föranleda den ifrågasatta uppdelningen av Svea hovrätt.
Vad Värmlands län angår, synas de uppgivna fördelarna enligt länsstyrelsens
mening icke uppväga förmånen för länet att tillhöra en större hovrätt,
som är förlagd till huvudstaden, med vilken länet obestridligen har livligare
förbindelser än med Örebro.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anförde att vad ur
kommunikationssynpunkt anförts till förmån för Örebroförslaget innebure
väsentliga överdrifter. Endast beträffande de västligaste delarna av länet —
Arbogaorten — vore förbindelserna något bättre med Örebro än med Stockholm.
Länsstyrelsen anförde vidare:

Någon ställning som centralort för Västmanlands län i dess helhet har
aldrig örebro intagit och kommer nog icke heller att så göra, då den naturliga
utfartsorten för Västmanlands handel och betydande industri är Stockholm,
dit så gott som alla affärsförbindelser äro knutna. En förläggning av
Västmanlands län till en hovrätt i Örebro skulle ur alla synpunkter bliva
till avgjord nackdel för länet i dess helhet och ingalunda komma, såsom i
framställningen påståtts, att i hög grad främja rättslivets utveckling i länet.
Att överflytta någon del av länet till den föreslagna örebrohovrättens domsområde
torde enligt länsstyrelsens förmenande icke heller böra utan tvingande
skäl äga rum. Då sådana skäl icke anförts, synes det icke finnas tillräcklig
anledning att genomföra någon förändring i rådande ordning för
Västmanlands läns vidkommande.

Samtliga i ärendet hörda enskilda sammanslutningar
ansågo sig — åtminstone^ för närvarande — böra avstyrka inrättandet
av en hovrätt i örebro. Styrelsen för föreningen Sveriges
landsfogdar yttrade, att vad processlagberedningen anfört
syntes innefatta synnerligen tungt vägande skäl för att icke, innan den nya
rättegångsproceduren trätt i tillämpning, vidtaga andra anstalter för hov -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

rätternas uppdelning än vad förhållandena syntes oundgängligen kräva och
varom enighet i största möjliga utsträckning visade sig föreligga. Styrelsen
ville uttala sig för att ifrågavarande organisalionsspörsmål tills vidare uppskötes
i avbidan på införandet av den tillämnade nya rättegångsordningen.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler
— som infordrat yttranden från länsavdelningarna i Värmlands, örebro,
Västmanlands och Kopparbergs län — anförde:

Avdelningarna inom Kopparbergs och Västmanlands län hava förklarat,
att dessa läns anslutning till en hovrätt i örebro varken vore önskvärd eller
lämplig, då nämnda län ägde bättre kommunikationer till Stockholm än till
Örebro och dess kommersiella förbindelser vöre knutna till Stockholm.
Länsavdelningen i Värmlands län har däremot funnit detta läns förläggande
under en hovrätt i örebro icke innebära några nämnvärda olägenheter för
länets befolkning; dock har det synts avdelningen önskvärt att länet fortfarande
finge tillhöra Svea hovrätts domkrets.

Vad därefter angår det i ärendet berörda förslaget om inrättande av en
hovrätt i Gävle ansåg Svea hovrätt att på de skäl, som processlagberedningen
anfört i denna del, borde tanken att till Gävle förlägga en hovrätt
för Kopparbergs och Gävleborgs län icke för närvarande realiseras.

Bland häradshövdingarna i nämnda län voro meningarna något delade.
Häradshövdingen i Västra Hälsinglands domsaga
framhöll, att det för Gävleborgs län skulle vara lämpligt, örn detta län och
Kopparbergs län utgjorde domkretsen för en hovrätt med säte i Gävle, samt
att det vore berättigat påstå, att arbetsbördan för en hovrätt för dessa två
län — med hänsyn till att fastighetsmålen i regel vöre synnerligen invecklade
— skulle bliva större än vad processlagberedningen antagit. Vidare yttrade
häradshövdingen, att om en ny hovrätt skulle inrättas inom det område,
som processlagberedningen ansåge tills vidare böra lyda under Svea hovrätt,
denna nya hovrätt borde främst omfatta Gävleborgs och Kopparbergs
län. Häradshövdingen i Gästriklands västra domsaga
framhöll, alt det jämförelsevis korta avståndet mellan Gävle och Stockholm
endast i obetydlig grad skulle göra en hovrätt mera lättillgänglig än vad med
nuvarande organisation vore fallet. Vad anginge Kopparbergs län yttrade
häradshövdingen i Falu domsaga, att inrättandet av en särskild
hovrätt i Gävle ej torde kunna komma i fråga. Slutligen framhöll h äradshövdingen
i Hedemora domsaga, att befolkningen i
trakten av Falun och i vissa delar av Hedemora domsaga hade goda kommunikationer
med Gävle, att däremot kommunikationsförhållandena för övriga
delar av länet vore sämre med Gävle än med Stockholm, att de ekonomiska
förbindelserna för länet i gemen säkerligen vore livligare med Stockholm
än med Gävle samt att sistnämnda stad ej torde hava någon betydelse
för Kopparbergs län i kulturellt hänseende. Häradshövdingen hyste därför
ej någon tvekan örn att det vore fördelaktigare med en hovrättsförläggning
i Stockholm än i Gävle. I andra yttranden förekom allenast en
hänvisning till vad processlagbcredningen uttalat om inrättande av en hovrätt
med säte i Gävle.

liihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 167.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anförde under hänvisning
lill ett av drätselkammaren i Gävle framlagt förslag, att området för den
ifrågasatta Gävlehovrätten skulle utökas med den nordligaste delen av Uppsala
län:

Ehuru ett hänförande av detta område till en i Gävle föidagd hovrätt givetvis
skulle för befolkningen därstädes, som i stor omfattning tillhör Gävle
handelsområde, vara fördelaktigt, torde dock en dylik uppdelning av Uppsala
län på två hovrätter ur andra synpunkter visa sig mindre fördelaktig. För
åstadkommande av önskvärd styrka i organisatoriskt hänseende för en i
Gävle förlagd hovrätt anser länsstyrelsen för sin del i stället böra övervägas,
huruvida icke till denna hovrätt borde hänföras, förutom Gävleborgs och
Kopparbergs län, såväl Västernorrlands som Jämtlands län. Mot inrättande
av en hovrätt med sålunda ifrågasatt omfattning kan visserligen anmärkas,
att Gävle stad såsom belägen i sydligaste delen av domkretsen ej väl lämpar
sig såsom säte för en sådan hovrätt. För befolkningen som helhet inom området
skulle dock denna anordning medföra ej oväsentliga fördelar, och ur
såväl organisations- som rekryteiångssynpunkt synes en dylik hovrätt komma
att motsvara de krav, som ställas på en överdomstol. Sedan tillräcklig
erfai-enhet vunnits angående aidxetsbördans storlek för en dylik hovrätt, kunde
frågan om en utbrytning av sistnämnda två län upptagas till prövning.

Örebro stad har framfört förslag örn inrättande av en hovrätt med säte i
Örebro, omfattande bland annat Kopparbergs län. En dylik hovrätt komme
emellertid vad beträffar Kopparbergs län att bliva mera lättillgänglig endast
för befolkningen i dess sydligaste del, under det länet i stort sett måste anses
mera betjänt av en hovrätt med säte i Gävle.

Länsstyrelsen anföi-de slutligen, att därest en hovrätt med säte i Gävle för
närvarande icke skulle anses böra inrättas, borde Gävleborgs län i dess helhet
alltjämt tillhöra Svea hovrätt.

Beträffande frågan örn inrättande av en hovrätt för Västernorrlands och
Jämtlands län anförde Svea hovrätt, att hovrätten vidhölle sin i utlåtande
över processlagberedningens yttrande den 22 december 1934 uttalade
mening att — med ett hovrättsförfarande anordnat efter de av beredningen
i yttrandet angivna riktlinjerna — mål från de fyra nordligaste länen icke
lämpligen kunde upptagas av Svea hovrätt. Under åberopande av de erfarenheter
i organisatoriskt hänseende som gjorts inom hovrätten för Övre
Norrland, vilken vore organiserad på allenast en division, avstyrkte Svea
hovrätt bestämt inrättandet av en hovrätt för Nedre Norrland med motsvarande
organisation. Hovrätten anförde vidare:

Processlagberedningens tanke att, vid sidan av den i-edan befintliga norrländska
hovrätten, inrätta ytterligare en hovrätt med ett jurisdiktionsområde,
omfattande Västernorrlands och Jämtlands län, vilar tydligen på den
förutsättningen, att under det nya rättegångsskicket envar av dessa hovrätter
erhåller en arbetsbörda som ger full sysselsättning åt två divisioner. Därest
denna uppfattning angående den blivande arbetsbördan är riktig — en
fråga varom Svea hovrätt ej kunnat bilda sig någon bestämd mening — kan
hovrätten ansluta sig till processlagberedningens förslag angående två norrländska
hovrätter, såvitt angår tiden efter rättegångsreformens genomförande.
Under nuvarande rättegångsskick föreligga däremot inom nämnda båda
län uppenbarligen icke arbetsuppgifter för två hovrättsdivisioner och en hov -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

rätt för Nedre Norrland bör följaktligen ej inrättas förrän i samband nied Ä
rättegångsref ormens genomförande.

Beträffande lämpligaste förläggningsorten för en hovrätt för Nedre Norrland
hänvisade Svea hovrätt till vad hovrätten härutinnan anfört i ett utlåtande
den 25 september 1936, däri hovrätten ansett valet böra stå mellan
Sundsvall och Härnösand med ett visst företräde för den förstnämnda staden.
örn möjlighet skulle hållas öppen att framdeles utvidga hovrättens domkrets
söderut.

Häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga
uttalade sig i huvudsak i samma riktning som Svea hovrätt, under det att i
övriga yttranden, däri denna fråga behandlades, processlagberedningens
ståndpunkt biträddes.

Drätselkammaren i Örebro har sedermera i skrivelse till
Kungl. Majit den 20 februari 1939 förklarat sig inse, att med hänsyn till
de invändningar, som i en del av förut återgivna yttranden rests mot tanken
på inrättandet redan nu av en hovrätt i örebro, förslag härutinnan näppeligen
kunde vara att förvänta för närvarande. Drätselkammaren hemställde
emellertid att, då det syntes ytterst angeläget att hålla möjligheten öppen att
i framtiden anpassa hovrättsindelningen efter erfarenheterna från den praktiska
gestaltningen av det nya rättegångsförfarandet och därmed även möjligheten
att framdeles upptaga frågan om inrättande av en hovrätt i örebro
till förnyad prövning, Värmlands län för närvarande icke måtte läggas under
hovrätten i Göteborg.

Med inrättande av hovrätten för Övre Norrland den 1 oktober 1936 på- Departebörjades
den uppdelning av de större hovrätterna, vilken, såsom i olika sammanhang
framhållits, torde få anses utgöra en väsentlig förutsättning för
genomförandet av den blivande rättegångsreformen. Processlagberedningen
har jämväl i sitt den 29 november 1938 avgivna förslag till rättegångsbalk
upptagit sex hovrätter mot för närvarande fyra.

Den indelning av riket i nya hovrättsdomkretsar, som må finnas erforderlig,
bör örn möjligt vara genomförd redan före ikraftträdandet av den nya
rättegångsordningen. Jag är icke nu beredd att i ett sammanhang upptaga
spörsmålet om den uppdelning av Svea och Göta hovrätter varom kan
bliva fråga. Sålunda torde ett slutligt ståndpunktstagande till frågan örn
Svea hovrätts uppdelning — vilken fråga, på sätt av de förut återgivna yttrandena
framgår, är föremål för mycket delade meningar — kräva ytterligare
utredningar och överväganden. Däremot finner jag såsom processlagberedningen
förordat frågan om en uppdelning av Göta hovrätt nu kunna
bliva föremål för prövning.

I denna fråga hava alla förslag sammanstämt därutinnan, att ur Göta hovrätt
borde utbrytas en västsvensk hovrätt med säte i Göteborg. Det har därvid
erinrats örn, bland annat, att Göteborg vore den näst största staden i
riket och tillika centrum för handel och sjöfart på landets västra kust ävensom
att vissa av de kringliggande länen bildade en naturlig enhet omkring

Kungl. Majlis proposition nr 167.

Göteborg. Någon tvekan om lämpligheten av att till denna stad förlägga den
nya hovrätten torde icke föreligga.

Domsområdet för en till Göteborg förlagd hovrätt bör under alla förhållanden
omfatta Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Fråga har
emellertid uppstått huruvida jämväl Skaraborgs eller Värmlands län bör ingå
i domsområdet.

Beträffande Skaraborgs län har processlagberedningen föreslagit, att detta
län fortfarande skulle hänföras till det domsområde, som skulle lyda under
en till Jönköping förlagd hovrätt. I en del yttranden har emellertid, huvudsakligen
under åberopande av rådande kommunikationsförhållanden, förordats,
att Skaraborgs län eller vissa delar därav skulle hänföras till Göteborgsl!
ovrätten. Vad härutinnan anförts synes emellertid icke innefatta tillräckliga
skäl för att frångå processlagberedningens förslag i denna del. Anmärkas
bör därjämte att en uppdelning av ett län på två hovrättsdomkretsar
är förenad med vissa processuella olägenheter. Processlagberedningens förslag
i denna del synes sålunda böra följas.

Vad därefter angår Värmlands län har processlagberedningen föreslagit dess
överförande från Svea hovrätts nuvarande domsområde till en västsvensk
hovrätt. Därvid har, bland annat, anförts, att Värmlands län geografiskt sett
nära sammanhängde med de landsdelar, vilka i övrigt borde höra under en
sådan hovrätt, samt att det kunde antagas att länets kommersiella förbindelser
i minst lika stor utsträckning ginge över Göteborg som över Stockholm.
Processlagberedningens förslag i denna del har biträtts i enstaka yttranden,
under det att det övervägande antalet i ärendet börda myndigheter och enskilda
sammanslutningar förordat att Värmlands län — i varje fall tills vidare
— kvarbleve under Svea hovrätt. 1 flera av de yttranden, vilka gått i
sistnämnda riktning, har riktigheten av de av processlagberedningen åberopade
skälen ifrågasatts. Det har tillika framhållits, att de nuvarande kommunikationsförhållandena
ingalunda syntes motivera en åtgärd, som innebure
att den rättssökande allmänheten i Värmlands län finge utbyta Stockholm
mot Göteborg såsom hovrättsstad. Under utredningsarbetet har jämväl
berörts den tidigare väckta frågan om inrättande av en hovrätt i örebro
med ett domsområde omfattande, bland annat, Värmlands län. Därvid har
anförts, att därest detta län nu lades under hovrätten i Göteborg, frågan om
inrättande av en hovrätt i örebro med ett domsområde omfattande de fyra
s. k. bergslagslänen, till vilka jämväl Värmland vore att hänföra, finge anses
hava kommit i ett sådant läge, att förslaget om en dylik hovrätt definitivt
fallit.

Otvivelaktigt kunna skäl anföras både för och emot förslaget att låta Göteborgshovrättens
domsområde omfatta jämväl Värmlands län. Såsom redogörelsen
för yttrandena i denna del visar, gå de lokala önskemålen övervägande
i den riktningen att den nuvarande ordningen bör bibehållas. På
grund härav och då därtill kommer att, såsom nyss nämnts, frågan om
delning av Svea hovrätt icke för närvarande synes mogen att slutligt avgöras,
torde med ett slutligt ståndpunktstagande av frågan örn Värmlands läns inpas -

Kungl Maj:ts proposition nr 167.

sande i det ena eller det andra hovrättsområdet tills vidare böra anstå och
länet för närvarande böra kvarbliva under Svea hovrätt.

Om Göteborgshovrättens domsområde sålunda, åtminstone tills vidare,
kommer att omfatta allenast Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs
län, torde detta icke. medföra några olägenheter med hänsyn till inrättandet
av en västsvensk hovrätt. Av en i ärendet verkställd statistisk utredning,
till vilken torde få hänvisas (Bilaga B), kommer nämligen antalet till hovrätten
från nyssnämnda tre län fullföljda mål att åtminstone motsvara en
normal arbetsbörda under nuvarande rättegångsordning för en hovrätt på
två divisioner.

Upprättandet av en hovrätt i Göteborg, vilken synes böra givas namnet
hovrätten för Västra Sverige, påkallar vissa lagändringar. I 8 kap. 3 § rättegångsbalken
bör sålunda vidtagas ändring, innebärande att Hallands, Göteborgs
och Bohus samt Älvsborgs län skola höra under nämnda hovrätt. I
den lag, varigenom ändringen företages, böra dessutom givas stadganden av
innehåll att mål eller ärende, vari talan fullföljts i Göta hovrätt såsom allmän
överrätt från domstol eller annan myndighet inom ifrågavarande tre
län och uti vilket vid lagens ikraftträdande icke av hovrätten fattats slutligt
beslut, skall för vidare behandling överlämnas till hovrätten för Västra Sverige.
De närmare föreskrifter, som med avseende hära kunna finnas erforderliga,
böra meddelas av Konungen. I 3 § förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs
bör angivas, att ärenden angående lagfart av järnväg skola upptagas
och prövas av inskrivningsdomaren i Jönköping, även då järnvägen till större
delen av sin sträckning ligger inom domsagor under hovrätten för Västra
Sverige. En uppdelning av ifrågavarande inskrivningsväsende mellan inskrivningsdomarna
i Jönköping och Göteborg synes nämligen av praktiska
skäl icke böra ske.

Tiden för de sålunda erforderliga lagarnas ikraftträdande torde böra bestämmas
till den 1 oktober 1941 eller den senare dag Konungen bestämmer.

Till spörsmålen om de genom uppdelningen tillkomna hovrätternas organisation
samt de kostnader, som betingas av hovrätternas inrättande, vill
jag återkomma i ett annat sammanhang.

I enlighet med vad sålunda anförts hava inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken; och

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga1 (Bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för

1 Det under 1) förut anmärkta förslaget, vilket är lika lydande med motsvarande vid propositionen
fogade lagförslag, har här uteslutits ur bilagan.

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7.

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:
Gösta Tidelius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under

konkurs.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av
järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs,1 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Ärenden angående lagfart av järnväg upptagas och prövas av inskrivningsdomaren
i Stockholm, då järnvägen till större delen av sin sträckning ligger
inom domsagor under Svea hovrätt eller hovrätten för Övre Norrland,
av inskrivningsdomaren i Jönköping, då järnvägen till större delen ligger
inom domsagor under Göta hovrätt eller hovrätten för Västra Sverige, samt
av inskrivningsdomaren i Kristianstad, då järnvägen till större delen ligger
inom domsagor under hovrätten över Skåne och Blekinge.

Hava, sedan järnväg blivit hos någon av förenämnda inskrivningsdomare
lagfaren, förändrade förhållanden inträtt, lyder järnvägen ändock fortfarande
under den inskrivningsdomare, hos vilken den lagfors.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1941 eller den senare dag Konungen
bestämmer.

1 Ändrad lydelse, se SFS 1935: 269.

Bilaga B

Av hovrätterna1 genom slutligt utslag avgjorda mål åren 1929—1938.

	Från	1929	1930	1931	1932	1933	1934	1935	1936	1937	19382	Medeltal 1929—19382
												Antal	% 1
1	Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län ......................	769	792	749	882	889	927	902	905	900	853	857	12.9
2	Värmlands län........................	232	231	174	171	199	200	230	234	216	234	212	3.2
	Summa	1,001	1,023	923	1,053	1,088	1,127.	1,132	1,139	1,116	1,087	1,069	16.1
3	Västernorrlands län...................	314	333	279	327	344	386	356	347	320	305	331	5.0
4	Jämtlands län ........................	160	139	124	110	115	126	124	96	104	112	121	1.8
	Summa	474	472	403	437	459	512	480	443	424	417	452	6.8
5	Svea hovrätts domsområde i övrigt ....	2,719	2,660	2,747	2,823	2,920	3,092	2,697	2,461	2,369	2,314	2,680	40.4
6	Göta hovrätts domsområde i övrigt____	1,043	958	925	980	1,050	978	1,126	1,003	946	978	999	15.1
7	Hovrätten över Skåne och Blekinge ....	1,111	1,035	1,050	1,052	1,057	1,050	921	933	950	932	1,009	15.2
8	Hovrätter! för övre Norrland 8 ........	452	430	404	533	441	398	382	392	423	392	425	6.4

	Summa för hela riket	6,800	6,578	6,452	6,878	7,015	7,157	6,788	6,371	6,228	6,120	6,634	100 i

1 Hovrätterna såsom andra instans. — 2 Preliminära siffror. — 8 Före 1 okt. 1936 motsvarande del av Svea hovrätts domsområde.

Nuvarande antalet ordinarie och extra ledamöter i hovrätterna.

Svea hovrätt ............................................ 41

Göta hovrätt............................................ 20

Hovrätten över Skåne och Blekinge ..... 12

Hovrätten för övre Norrland ............................ 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 167•

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 mars
1939.

Närvarande:

justitierådet Eklund,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Lawski,

von Steyern.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över justi
tiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 3 mars 1939, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken; och

2) lag örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr
36), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnvåg under konkurs.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet E. Leche.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 167.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 10 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets
den 8 mars 1939 avgivna utlåtande över de den 3 mars 1939 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag örn ändrad Igdelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken; samt

2) lag örn ändrad Igdelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Med förmälan att lagförslagen av lagrådet lämnats utan erinran samt att
i det under 2) anmärkta lagförslaget vidtagits en mindre jämkning av redaktionell
natur hemställer föredraganden, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi- ■
trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

390747