Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

1

Nr 149.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående reglering
av den årliga lästiden vid folkskolan m. m.; given
Stockholms slott den 24 februari 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 24 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg,
Sköld, Quensel, Forslund, Eriksson.

Departementschefen, statsrådet Engberg anmäler härefter fråga örn
reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. samt anför i detta
avseende följande:

1. Gällande bestämmelser m. m.

Falkskolan omfattade enligt tidigare gällande bestämmelser en skolkurs
örn i regel tillhopa sex årsklasser. Möjlighet fanns dock för skoldistrikten
att införa sjuårig skolkurs. Denna möjlighet utnyttjades företrädesvis
blott av städer och andra större samhällen.

Genom beslut av 1936 års riksdag utsträcktes skoltiden till att obligatoriskt
omfatta sju läroår. Med hänsyn till reformens genomgripande be Bihang

till riksdagens protokoll 198!). 1 sami. Nr 149.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1J/.9.

lydelse för folkskoleväsendet samt barnens och hemmens levnadsförhållanden
föreskrevs emellertid, att den obligatoriska förlängningen av folkskolans
lärokurs skulle genomföras först under loppet av en tämligen lång
övergångstid. Enligt de i ämnet meddelade bestämmelserna (jfr kungörelsen
nr 305/1936) skall sålunda vid skolor, där antalet årsklasser den 1
juli 1936 var sex, övergång till sjuårig skolkurs äga rum, så snart sådan
prövas lämpligen kunna ske, dock senast med ingången av läsåret 1948—
49. Utan skoldistriktets medgivande kan icke före nämnda läsår sjuårig
skolkurs införas annorledes än efter Kungl. Maj:ts bestämmande och ej
tidigare än med ingången av läsåret 1942—43. Vid särskilda omständigheter
kan skoldistrikt av Kungl. Maj:t för viss tid i större eller mindre omfattning
medgivas anstånd utöver läsåret 1948—49 med införande av sjuårig
skolkurs. Hinder föreligger icke för skoldistrikt att anordna fler årsklasser
än sju; dock fordras härtill Kungl. Maj:ts medgivande.

Enligt § 15 folkskolestadgan beslutar vederbörande kommunala myndighet
angående de tider av året, de dagar i veckan och de timmar å dagen,
då undervisningen skall i skolorna meddelas. Härvid bör iakttagas följande:

Den årliga lärotiden vid skolor, för vilkas lärare skoldistrikt åtnjuter
lönetillskott av allmänna medel, skall omfatta minst åtta månader
eller 3 4 % veckor. Vid skolor med sjuårig lärokurs, där en
lärare har att samtidigt undervisa samtliga lärjungar å såväl folkskole- som
småskolestadiet, skall lärotiden under de läsår, då nybörjare intagas, omfatta
nio månader eller 39 veckor, därest vid läsårets början antalet lärjungar
i skolan utgör minst tolv. Där skola flyttar på mer än två stationer
och där folkskola eller mindre folkskola icke understödjes av småskola,
bör den årliga lärotiden förlängas utöver åtta månader. Den dagliga lärotiden
för varje lärjunge får ej utsträckas i småskola över fem och i folkskola
i allmänhet över sex timmar. Antalet lärotimmar i veckan får i intet fall
överskrida 36.

Folkskolans karaktär av en för hela landet gemensam skolorganisation
har medfört uppkomsten av ett stort antal olika skolformer av skiftande
konstruktion. Organisationen av de olika skolformerna framgår av vidstående
sammanställning.

Med uttrycket läraravdelning avses alla de barn, vilkas undervisning
tager en lärare i anspråk, därest denne har full tjänstgöring, och
med uttrycket undervisningsavdelning avses en avdelning
barn, som, oavsett örn de tillhöra en eller flera årsklasser, på samma timmar
erhålla sin huvudsakliga undervisning av samme lärare.

Kursen i fortsättningsskolan skall omfatta minst 360 under -visningstimmar, förlagda utom den egentliga folkskolans ordinarie undervisningstid,
och fördelas på i regel två årskurser. Fortsättningsundervisningen
kan emellertid till omfattningen minskas, då obligatorisk sjuårig folkskola
anordnats eller då en folkskolas högre avdelning inrättats. Antalet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

3

Halvtids-

Heltids-

läsande

Anm.

läsande

Fasta

Flyt-

tande

Folkskolor:

1 lärare undervisar 1 klass

1 lärare undervisar 2 å 3

A

—

—

klasser, å småskolesta-diet 1 eller 2......

1 B 1

—

—

1 Av de båda läraravdelningarna på
folkskolestadiet omfattar den ena kl.
3—4 och den andra kl. 5—6 (ev. 7).

1 lärare undervisar hela

småskolestadiet och 1
lärare hela folkskolesta-

B 2

a C 1

2 C 3

2 Folkskole-, resp. småskolestadiet för-delade på 2 undervisningsavdelningar.

Vid flyttande skolor undervisas under-visningsavdelningarna på skilda stationer.

1 lärare undervisar samt-

3 B 3

4 C 2

—

8 Nybörjare intagas vartannat år. Lärar-avdelningen omfattar därför ena året kl.

1, 3, 5 och (ev.) 7 samt andra året kl.

2, 4 och 6.

4 Småskolestadiet utgör en och folk-

Mindre jolkskolor:

1 småskollärare undervi-

skolestadiet en undervisningsavdelning.

sar samtliga klasser . .

3 D 1

4 D 2

* D 3

5 Två undervisningsavdelningar, vilka
undervisas å skilda stationer. Nybörjare
intagas vartannat år. Undervisningsavdel-ningen å vardera stationen omfattar där-för ena året kl. 1, 3, 5 och (ev.) 7 samt
andra året kl. 2, 4 och 6.

undervisningstimmar får dock ej understiga 180. Allt efter olika orters särskilda
förhållanden och behov kan årskursen antingen samlas på ett mindre
antal veckor årligen med ett större antal timmar i veckan, dock icke överstigande
30, eller utbredas över en längre tid av året, eller ock under en del
av året hållas mer samlad och under den övriga delen mer utbredd. Som allmän
förutsättning gäller emellertid, att fortsättningsskolans undervisningstid
icke får inkräkta på den för folkskolan stadgade undervisningstiden.
Normalt kan således fortsättningsskolan icke genomgås på kortare tid än
två sex-veckors kurser.

Beträffande folk- och fortsättningsskolväsendets allmänna anordning i
övrigt hänvisas till propositionen nr 99/1937.

Enligt den av 1937 års riksdag beslutade löneregleringen för lärare vid
folk- och småskolor hänföras ordinarie folkskollärare till lönegraden B 17,
därest den årliga lästiden utgör 39 veckor (273 dagar), till lönegraden B 16,
därest lästiden utgör 36% veckor (256 dagar) och till lönegraden B 15,
därest lästiden utgör 34% veckor (242 dagar).

Ordinarie småskollärare hänföres till lönegraden B 9. Intill den 1 juli
1942 är dock lönegradsplaceringen beroende av lästidens längd.

4

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 149.

Annan lärare än timlärare är skyldig att mot åtnjutande av de i avlöningsreglementet
för lärare vid folk- och småskolor (nr 868/1938) angivna
löneförmånerna under högst 39 veckor varje redovisningsår meddela undervisning,
folkskollärare, lärare vid mindre folkskola, biträdande lärare
vid folkskola och sådan småskollärare, till vilken även hänvisats någon
eller några av folkskolestadiets årsklasser, under minst 28 och högst 30
veckotimmar samt annan småskollärare under minst 24 och högst 28 veckotimmar.
Nedsättning i den sålunda föreskrivna minsta undervisningsskyldigheten
för vecka kan dock medgivas med högst fyra veckotimmar, i den
män undervisningen utan kostnad för staten under motsvarande antal timmar
i stället meddelas av annan lärare med erforderlig kompetens.

Den 30 juni 1937 bemyndigade Kungl. Majit mig att tillkalla högst fyra
sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning
och avgiva förslag angående utsträckning av den årliga lästiden vid folkoch
småskolor och vissa andra åtgärder till förbättrande av undervisningen
i nämnda skolor.

Vid anmälan av ärendet yttrade jag bland annat följande:

Den årliga lästiden vid våra folk- och småskolor — och följaktligen även
de där anställda lärarnas tjänstgöringsskyldighet — växlade ganska avsevärt.
I flertalet skoldistrikt utgjorde den visserligen 34veckor, som
vore den stadgade minimitiden för läsåret, men på många håll, särskilt i
städer och andra större samhällen, hade läsåret enligt beslut av den kommunala
skolmyndigheten utsträckts utöver nämnda minimitid. Allehanda
varianter förekomme i detta avseende, dock omfattade läsåret i regel icke
längre tid än 39 veckor.

Lästidens längd hade enligt hittills gällande bestämmelser varit avgörande
för storleken av lärarnas löner. En längre undervisningstid hade medfört
högre avlöning än en kortare. Enligt det år 1937 av riksdagen fattade löneregleringsbeslutet
skulle så vara fallet även i fortsättningen, så vitt anginge
folkskollärarkåren, varemot för småskollärarinnorna lönesättningen icke
ställts i relation till den faktiska lästiden utan fixerats till en för alla befattningshavare
gällande bestämd lönegrad, förbunden med författningsmässigt
ålagd skyldighet att tjänstgöra viss tidslängd, oavsett örn denna skyldighet
sedan uttoges eller ej.

Det vore uppenbart, att en dylik oenhetlighet i principerna för lönesättningen
i fråga om två, inom en och samma skolorganisation arbetande lärargrupper
icke vore tillfredsställande. Jag bortsåge emellertid nu härifrån
för att i stället uppehålla mig vid det problem, som jag ansåge vara huvudfrågan
i detta sammanhang och som vid löneregleringsärendets behandling
tilldragit sig stort intresse, nämligen spörsmålet om åstadkommande av
en förbättrad folkundervisning genom höjning av minimigränsen för läsårets
längd och även genom ändrade bestämmelser i fråga om lärarnas
t j änstgöringsskyldighet.

Då jag den 5 mars 1937 föreslagit Kungl. Majit att för riksdagen framlägga
förslag till lönereglering för lärare vid folk- och småskolor, hade jag
uttalat sympatier för en förlängning av undervisningstiden. Jag hade här -

5

Kungl. May.ts proposition Nr 149.

vid framhållit, att kvarstående kvalitetsskillnader i skolhänseende mellan
olika skoldistrikt, så vitt de berodde av undervisningstidens längd, borde
utjämnas, oberoende av distriktens ekonomiska ställning.

I ett flertal i anledning av löneregleringspropositionen väckta motioner
hade, erinrade jag, yrkats en utsträckning av lärarnas tjänstgöringstid eller
tjänstgöringsskyldighet upp till 39 veckor. Vissa av motionärerna hade velat
ernå detta Island annat genom att — i anslutning till ett av skolöverstyrelsen
i utlåtande den 11 december 1936 avgivet förslag — på olika sätt
differentiera undervisningen i flerklassiga läraravdelningar men även genom
att inbegripa slöjdundervisningen i den normala undervisningsskyldigheten.
Förslag hade också framställts örn utsträckning av den för barnen obligatoriska
lästiden.

Statsutskottet hade i sitt utlåtande nr 140 fäst uppmärksamheten på de
möjligheter till befordrande av undervisningen i skoldistrikten, som det
av Kungl. Majit framlagda löneregleringsförslaget erbjöde, och förklarat
sig dela den av mig uttalade uppfattningen om önskvärdheten av en förlängd
undervisningstid. Utskottet hade också sagt sig vara i princip ense
med de motionärer, som förordat en utökning av den årliga lästiden och
en utsträckning med det snaraste till 39 veckor av den faktiska tjänstgö:
ringstiden för lärarna. En minimilästid av 36% veckor per år syntes icke
vara orimlig, och en tjänstgöring av 39 läsveckor borde statsmakterna enligt
utskottets mening kunna fordra av lärarna. Då utskottet anslutit sig till
Kungl. Maj:ts förslag örn en differentierad lön, avvägd med hänsyn till lärarnas
tjänstgöringstid, hade detta, anförde utskottet, skett under den förvissningen,
att denna differentiering allenast bleve en övergångsform i lönesystemet.
Med hänsyn till de skiftande förhållandena i de särskilda skoldistrikten
kunde det, fortsatte utskottet, vara tvivelaktigt, örn barnens
lästid kunde allestädes utan svårigheter utsträckas till 39 veckor eller ens
till 36%. Utskottet vore i varje fall icke berett att för det dåvarande, i enlighet
med yrkandena i flera motioner, förorda en till tiderna fixerad övergång
till längre läs- och tjänstgöringstider i folkskolan, utan ansåge sig
böra föreslå riksdagen att hos Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag
i syfte att förlänga tjänstgöringstiden för lärare vid folk- och småskolor
till 39 veckor. En sådan utredning borde enligt utskottets tanke
kunna utföras på jämförelsevis kort tid och möjligen föreligga redan vid
1938 års riksdag.

I reservationer till utskottsbetänkande! hade framlagts förslag om att
tjänstgöringsskyldigheten för lärarna skulle utsträckas till 39 läsveckor
per år och det nya lönesystemet konstrueras på grundvalen av en på så sätt
enhetliggjord tjänstgöringsskyldighet. I fråga örn sättet för uttagandet av
den vidgade tjänstgöringsskyldigheten hade av reservanterna anvisats olika
utvägar i anknytning till de motionsvis i sådant hänseende framställda förslagen.

Vid behandlingen av utskottets förslag och de vid förslaget fogade reservationerna
hade riksdagens båda kamrar stannat i delvis olika beslut, vilket
hade till följd, att riksdagen i sin skrivelse icke framst idit någon anhållan
örn utredning i de av utskottet och reservanterna angivna hänseendena.

För egen del funné jag det angeläget, att nu en utredning igångsattes
angående de utvägar, som kunde vara lämpliga för att genom en förlängning
av den årliga lästiden vid folk- och småskolorna och eventuellt även
genom uppdelning av undervisningsavdelningarna stärka den utbildning,

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

som meddelades i vår allmänna barndomsskola. Detta spörsmål vore i alldeles
särskild grad en landsbygdens skolfråga, ty det vore huvudsakligen
här som den kortare lästiden och de flerklassiga undervisningsavdelningarna
förekomme. 1936 års riksdagsbeslut örn den obligatoriska sjuåriga
folkskolan innebure förvisso ett stort steg framåt till förbättrande av landsbygdens
skolväsende. De åtgärder, jag nu åsyftade, läge helt i linje med
denna reform och innebure enligt min tanke en önskvärd komplettering
av denna.

Då det gällde en i de enskildas förhållanden så ingripande åtgärd som
en utsträckning av den årliga lästiden för folkskolebarnen, vore det emellertid
enligt min uppfattning nödvändigt att gå fram med varsamhet. Härvid
finge även tagas i betraktande den merbelastning på hemmen, sorn beslutet
örn den obligatoriska sjuåriga folkskolan innebure. Det vore av vikt,
att folkskolan ute i orterna omfattades med sympati och förtroende av
befolkningen, och detta intresse finge icke sättas i fara genom en alltför
stark påfrestning på en gång av de enskildas prestationsförmåga. Vid utredningen
måste detta spörsmål bliva föremål för ett synnerligen ingående
övervägande. Jag ville dock redan nu såsom min uppfattning uttala, att
en allmän utsträckning av den årliga lästiden till 36V2 veckor näppeligen
borde kunna anses överskrida gränsen för det tillrådliga. I främmande kulturländer
torde ett kortare läsår höra till sällsyntheterna. Huruvida det
skulle bliva möjligt att åtminstone i vad det gällde en mera närliggande
framtid gå utöver 36a/2 veckor såsom minimilängd för läsåret, funne jag
mera osäkert. Det finge bliva utredningens uppgift att undersöka, örn förutsättningar
härför vore för handen.

En annan utväg att stärka landsbygdens folkskola vore otvivelaktigt den
differentiering av undervisningen i flerklassiga avdelningar, varom jag
nämnt. Även denna möjlighet borde vid utredningen begrundas, varvid
borde beaktas, att berörda utväg icke uteslötes vid en utsträckning av
den årliga lästiden utan kunde tjäna som ett komplement till en sådan
åtgärd. Till ledning vid övervägande av differentieringsspörsmålet förelåge
skolöverstyrelsens omförmälda utlåtande samt förenämnda motioner vid
1937 års riksdag. Utredningen finge härvid anledning att till behandling
upptaga frågan örn lärarnas tjänstgöringsskyldighet och ingå i en prövning
av spörsmålet om de ändringar härutinnan, som kunde anses påkallade
och lämpliga.

Båda de åtgärder, jag här talat om, innebure merkostnader för statsverket
genom ökade löneutgifter. Utredningen borde söka så noggrant som
möjligt beräkna dessa merutgifter.

De av mig för ändamålet samma dag tillkallade sakkunniga, som antagit
benämningen 1937 års folkskolutredning — ledamoten av riksdagens
andra kammare, ombudsmannen E. G. H. Berg, överläraren E. Eljas, ledamoten
av riksdagens första kammare, lantbrukaren A. Löfvander samt
ledamoten av riksdagens andra kammare, folkskolläraren J. J. E. Weijne,
tillika ordförande — hava med skrivelse den 8 november 1938 överlämnat
betänkande och förslag angående utsträckning av den årliga lästiden vid
folkskolan m. m. (statens offentliga utredningar 1938:35).

I ärendet hava avgivits utlåtanden av domkapitlen utom domkapitlet i
Stockholm, av statskontoret den 25 januari 1939 samt av skolöverstyrelsen

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

elen 30 januari 1939. Överstyrelsen har därvid överlämnat dels infordrade
yttranden från samtliga statens folkskolinspektörer, dels ock inkomna
yttranden från Sveriges allmänna folkskollära^ örerling, Sveriges folkskollärarförbund,
Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges småskollärarinneförening
och föreningen Sveriges mindre folkskolor. Vidare har yttrande
avgivits av styrelsen för svenska landskommunernas förbund.

De sakkunniga hava i första rummet framlagt förslag om utsträckning
av den årliga lästiden vid folk- och småskolorna. Vidare har förordats en
förstärkning av undervisningen i skolor med två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar
genom differentiering av undervisningen. Till behandling
har också upptagits frågan örn möjligheterna att till fördel för det allmänna
utnyttja den genom 1937 års lönereglering ökade tjänstgöringsskyldigheten
för småskollärare, och förslag hava av de sakkunniga framlagts rörande
skyldighet för dessa lärare att fullgöra viss fyllnadstjänstgöring.
Härförutom hava till preliminärt övervägande upptagits jämväl vissa fortsättningsskolan
berörande spörsmål.

Beträffande förslaget om fyllnadstjänstgöring för småskollärare må erinras,
att det av Kungl. Maj:t för 1937 års riksdag framlagda förslaget
till lönereglering för lärare vid folk- och småskolor innebar, att lönesystemet
skulle för både folk- och småskollärare utformas efter enhetliga
principer. Riksdagens beslut i ämnet utföll emellertid på sådant sätt, att
löneställningen för småskollärare icke blev i likhet med löneställningen
för folkskollärare beroende av lärarnas lästid. Det är denna oenhetlighet
i principerna för lönesättningen för ifrågavarande båda personalgrupper,
som närmast föranlett de sakkunnigas nyssberörda förslag. Med hänsyn
till de i ämnet gällande övergångsbestämmelserna blir, vid bifall till vad
i det följande föreslås beträffande folkskolans lästid, frågan dock på allvar
aktuell först den 1 juli 1942.

Vid anmälan i årets statsverksproposition av vissa för flera huvudtitlar
gemensamma frågor har chefen för finansdepartementet anfört, att avlöningsbeloppen
för, bland andra, lärare vid folk- och småskolor torde böra
från och med budgetåret 1939/40 anpassas efter bestämmelserna i det av
1938 års riksdag godkända civila avlöningsreglementet, och förutsatt, att
förslag härom skulle föreläggas 1939 års riksdag. I vad män övriga föreskrifter
i civila avlöningsreglementet kunde och borde göras tillämpliga
å ifrågavarande lärarpersonal, syntes enligt finansministerns mening få
bero av närmare utredning.

Då den av de sakkunniga berörda frågan örn fyllnadstjänstgöring för
småskollärare har visst samband med den sålunda i utsikt ställda utredningen
och frågan heller icke är av brådskande natur, anser jag mig icke
böra i detta sammanhang närmare ingå på sakkunnigförslaget i denna del.

De sakkunnigas förutberörda förslag i övrigt upptagas däremot i det
följande till behandling, varvid jag först ingår på den grundläggande frågan
örn utsträckning av den årliga lästiden vid folkskolan.

8

Kungl. Majlis ''proposition Nr 149.

2. Utsträckning av den årliga lästiden vid folkskolan.

Nuvarande förhållanden m. m.

Enligt 1882 års folkskolestadga skulle den årliga lärotiden vid skolor,
för vilkas lärare skoldistrikt åtnjöte lönetillskott av allmänna medel, omfatta
minst åtta kalendermånader. Denna bestämmelse har sedermera förtydligats
på så sätt, att lärotiden skall omfatta minst åtta månader eller
34% veckor. I lärotiden äro inräknade helgdagar, påsk- och eventuellt förekommande
pingstlov samt andra lovdagar.

Före den av 1937 års riksdag beslutade löneregleringen för lärare vid
folk- och småskolor ägde skoldistrikten visserligen rätt att utsträcka nämnda
lärotid men fingo själva i regel bestrida de ökade kostnaderna för bland
annat lärarlöner. I någon större utsträckning ägde förlängning av lärotiden
icke rum. I regel — framhåller 1937 års folkskolutredning — synes
det hava varit städer eller stadsliknande samhällen med tämligen gott
skatteunderlag, som påtagit sig ökade bördor för skolväsendet i nämnda
hänseende.

Genom 1937 års lärarlönereglering kom frågan örn läsårets längd i ett
nytt läge, genom att staten påtog sig kostnaderna för förlängning av lärotiden.
Beträffande detaljerna härutinnan hänvisas till det föregående och
till föreliggande sakkunnigbetänkande. I detta sammanhang bör allenast
erinras, att lästiden i samband med löneregleringen av praktiska skäl bestämts
skola uppgå antingen till 34% veckor (242 dagar), 36% veckor
(256 dagar) eller 39 veckor (273 dagar). Detta har dock hittills icke kommit
till annat författningsmässigt uttryck, än att, såsom av det föregående
framgår, de lönegrader, till vilka folkskollärare skola hänföras, satts i relation
till berörda årliga lästider. I skrivelse den 30 maj 1938, vilken fortfarande
i denna del är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, har skolöverstyrelsen
framlagt förslag om att § 15 folkskolestadgan skulle ändras på så sätt,
att den årliga lärotiden fixeras på angivet sätt. Här bör också påpekas, att
de i anledning av löneregleringen utfärdade löne- och statsbidragsbestämmelserna
— i överensstämmelse med riksdagens beslut — använda uttrycket
lästid i stället för folkskolestadgans uttryck lärotid och uttrycket undervisningstid
i skolöverstyrelsens »Planer och förebilder till reglementen och
andra bestämmelser för skoldistrikten». Dessa uttryck torde dock, framhålla
de sakkunniga, få anses vara till innebörden överensstämmande och
avse den tid, varunder arbetet i vederbörande skola pågår. I det följande
användes i allmänhet benämningen lästid.

Sedan riksdagen fattat sitt beslut i löneregleringsfrågan, har lästiden
genom av skoldistrikten beslutade och av högre myndighet godkända ändringar
av gällande reglementen utsträckts i betydande omfattning.

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

En av de sakkunniga verkställd undersökning har beträffande skoldistriktens
och lärarkrafternas fördelning på lästider givit följande resultat:

Den beräknade omfattningen av lästiden redovisningsåret 1938—39.

Lästid

Skoldistrikt

Lärare

Antal

%

med småskollärar-kompetens

med folkskollärar-kompetens

Antal

%

Antal

%

34 */i veckor.........

36 */i » .........

39 » .........

687

895

880

2,462

r inom ett
1 den lästu

27,9

36,4

35,7

100,0

skoldistrik
i, som tillä

2,064

3,110

6,811

11,985

t olika läst
mpas i fler

17,2

26,0

56,8

100,0

ider föreko
talet lärar£

2,189

3,737

9,787

15,713

mma, har
ivdelningar

13,9

23,8

62,3

100,0

listriktet

Summa

Anmärkning: I de fall, dä
uppförts mei

Beträffande de olika skolformernas fördelning på lästider åberopa de
sakkunniga följande tabell:

Läraravdelningarnas beräknade fördelning på skolformer och lästider redovisningsåret
1938—39.

A. Folkskola.

Skolform

Läraravdelningar med nedanstående lästider

34- 4/i veckor

36 veckor

39 veckor

Summa

Antal

%

Antal

%

Antal

%

A...............

235

3,4

556

8,0

6,121

88,6

6,912

Bl..............

884

20,0

1,407

31,9

2,122

48,1

4,413

B 2..............

750

23,3

1,263

39,2

1,206

37,5

3,219

B 3..............

225

22,4

414

41,2

366

36,4

1,005

Cl..............

115

40,4

136

47,7

34

11,9

285

C 2..............

38

29,5

63

48,8

28

21,7

129

C 3..............

—

—

3

100,0

—

—

3

B. Mindre folkskola.

Skolform

Läraravdelningar

med nedanstående lästider

34 */’ veckor

36 4/7 veckor

39 veckor

Summa

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Dl..............

260

20,1

282

21,7

755

58,2

1,297

1)2..............

42

38,5

44

40,4

23

21,1

109

03..............

25

55,5

3

6,7

17

37,8

45

10

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 149.

C. Småskola.

Skolform

Läraravdelningar med nedanstående lästider

34 ,/t veckor

36 4/7 veckor

39 veckor

Summa

Antal

%

Antal

%

Antal

%

a...............

207

5,1

499

12,2

3,390

82,7

4,096

b..............

1,331

23,2

2,026

35,3

2,384

41,5

5,741

c...............

144

40,4

159

44,7

53

14,9

356

Beträffande de i olika delaf av landet tillämpade lästiderna hänvisas
till specifikationer, vilka fogats vid de sakkunnigas betänkande.

De sakkunniga hava lämnat en överblick över lästidens längd
vid vissa andra skolformer.

Vid allmänna läroverk skall läsåret, utöver tiden för inträdes- och flyttningsprövningar,
omfatta 38 veckor. I läsåret inräknas den ledighet, som
vid slutet av varje termin oundgängligen erfordras för skolarbetets avslutande,
ävensom påsk- och pingst- eller motsvarande ledighet. För hela läroverket
gemensam ledighet från undervisningen skall rektor dessutom lämna
under sammanlagt minst fyra, högst sex dagar under läsåret.

För kommunala flickskolor och kommunala mellanskolor gälla i stort
sett enahanda bestämmelser som vid de allmänna läroverken. Dock må
anmärkas, att vid de kommunala flickskolorna i de 38 veckor, som läsåret
skall omfatta, jämväl inräknas tid för inträdes- och flyttningsprövningar.

Vid högre folkskolor skall läsåret, påsk- och pingstferier samt tillfälliga
lovdagar inräknade, omfatta minst 36 veckor, därest ej Kungl. Majit
i särskilt fall annorlunda bestämmer. För hela skolan gemensam ledighet
från undervisningen skall lämnas under ett antal dagar, som angives i det
för skolan gällande reglementet, dock högst sex dagar under läsåret.

De sakkunnigas utredning och förslag.

De sakkunniga hava framhållit, att deras uppdrag väsentligen varit av
skolorganisatorisk art. Till lärarnas löneställning har sålunda hänsyn tagits
endast i den mån denna påverkats av åtgärder för vinnande av skolorganisatoriska
förbättringar. De sakkunniga föreslå i sådant hänseende utsträckning
av den obligatoriska lästiden vid folkskolan från och med den 1 juli
1940 till 36 4/7 veckor. Vidare föreslås enhetliga bestämmelser rörande antalet
verkliga läsdagar. Antalet sådana dagar inklusive dagar, varunder lärjungarna
deltaga i skolutflykt eller idrottsövning under lärares ledning,
bör enligt de sakkunniga vid en lästid av 39 veckor utgöra minst 214 och
vid en lästid av 36 4/7 veckor minst 202. Möjlighet skulle dock finnas för
skoldistrikt att minska antalet verkliga läsdagar med högst tre, därest lärare
prövas böra erhålla ledighet för deltagande i kurser eller möten, som äro av
betydelse för hans fortbildning.

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr JJ/J.

Beträffande B 2-, B 3- och D 1-skolor samt småskolor av b-form föreslås,
att skild undervisning växelvis skall kunna beredas de särskilda klasserna
genom uppdelning av undervisningsavdelning. Vid skolor, där en
sådan anordning vidtages, kommer den föreslagna utsträckningen av lästiden
icke att innebära någon utökning av lästiden för barnen utan endast
för lärarna. De sakkunnigas förslag i sistnämnda avseende kommer att
närmare behandlas under nästföljande avdelning.

De sakkunniga framhålla, att ur pedagogiska synpunkter i stort
sett samma skäl kunde åberopas för ett utsträckande av den samlade årliga
tid, under vilken folkskolan arbetade, som på sin tid anfördes för införande
av ett sjunde obligatoriskt skolår. De båda åtgärderna kompletterade
varandra så till vida, att båda var och en på sitt sätt bidroge till
att förbättra skolans undervisningsresultat.

De sakkunniga erinra härefter om 1934 års folkskolsakkunnigas betänkande
angående obligatorisk sjuårig folkskola (statens offentliga utredningar
1935:58). Beträffande de pedagogiska skäl, som tala för en utsträckning
av skolplikten, hava folkskolsakkunniga anfört bland annat följande: Örn

det skulle bliva möjligt att utan alltför forcerad arbetstakt meddela
de kunskaper och färdigheter, 1919 års undervisningsplan angåve, och framför
allt att meddela dem på ett sådant sätt, att vad lärjungarna i skolan
inhämtat i sina väsentligaste delar ägde bestånd efter deras utträde i det
praktiska livet och där kunde av dem i olika levnadsställningar på bästa
sätt tillgodogöras, då måste skolan rå om lärjungarna under längre tid, än
vad den sexåriga kursen lämnade möjlighet till. Detta gällde folkskolan i
gemen, oavsett skoltypen, men givetvis i särskilt hög grad de landsbygdsstöd
där läraren hade att undervisa flera klasser samtidigt eller där halvtidsläsning
ännu på åtskilliga håll vore rådande.

Läsning, räkning och skrivning torde få betraktas såsom de för lärjungarna
ur praktisk synpunkt allra viktigaste av folkskolans ämnen. God färdighet
i dessa ämnen ernåddes dock icke utan mycken och långvarig övning.
Just själva träningsmomentet i undervisningen spelade här en särskilt viktig
roll. Den tid, som vore anslagen åt övriga ämnen inom folkskolans lärokurs,
vore så knappt tillmätt, att några mera väsentliga rubbningar därav
icke torde kunna företagas, utan att folkskolans allmänna bildningsuppgift
därigenom äventyrades. Den förstärkning av undervisningen i folkskolans
viktigaste färdighetsämnen, som enligt de sakkunnigas mening vore
behövlig, torde icke kunna vinnas annorlunda än genom en utsträckning
av lärotidens längd.

De senaste årtiondena kännetecknades otvivelaktigt av en starkare utveckling
på skilda områden än någon tidigare period. Tekniska rön och
uppfinningar hade i mycket omgestaltat formerna för vårt liv. Den alltmer
fullkomnade maskintekniken hade tagits i anspråk inom alla grenar
av vårt näringsliv. Omvälvningen på samfärdsmedlens område, som reducerat
avstånden, hade brutit såväl bygdisoleringen inom landet som Sveriges
tidigare avskildhet i förhållande till främmande länder, och vårt land
hade gjorts mer delaktigt i det internationella utbytet på den andliga och
materiella kulturens olika områden. Skulle folkskolan kunna fylla sin upp -

12

Kungl. Marits proposition Nr 149.

gift att utgöra en förberedelse för medborgarens verksamhet i livet, måste
den lära det uppväxande släktet att i någon mån förstå den värld, i vilken
den levde, den måste förklara och giva de olika företeelserna sammanhang.
Därmed följde med nödvändighet nytt innehåll åt undervisningen,
nya uppgifter för skolan, men därmed också ett oavvisligt behov av ökad
tid för undervisningen.

Genomgripande vöre de förändringar, som vårt näringsliv undergått. Allt
fortfarande torde väl jordbruket få betraktas som modernäringen i vårt
land, men med industriens snabba och kraftiga utveckling hade dock jordbruket
kommit att sysselsätta en jämförelsevis mindre del av befolkningen
än tidigare, och dess relativa betydelse inom folkhushållet vore ej längre
densamma. Även inom jordbruksnäringen själv hade stora förändringar inträtt.
Ännu för några årtionden sedan hade jordbruket befunnit sig på
familjehushållningens stadium. Jordbrukaren och hans familj kunde vid
denna tid betecknas som en produktions- och konsumtionsenhet. I jordbrukarens
hem producerades ej blott livsmedlen. Även det mesta av vad
familjen behövde av kläder, redskap och övriga förnödenheter framställdes
av familjens medlemmar av råvaror, som vunnits på den egna jorden. Helt
annorlunda ställde sig förhållandena nu. Trots minskningen i den jordbrukande
befolkningens antal utvisade jordens avkastning i våra dagar
en betydande ökning. Lantbruket bedreves numera efter metoder, som
byggde ej blott på nedärvd erfarenhet utan även på den vetenskapliga
forskningens rön. Driften hade rationaliserats. En förbättrad arbetsteknik,
möjliggjord genom den utvecklade industrien, hade givit jordbruket en
mängd maskinella hjälpmedel, tack vare vilka det varit möjligt att trots
minskad tillgång till arbetskraft av jordbruket vinna ökad valuta. Denna
utveckling hade ej endast kommit de större jordbruken till godo. Ett utvecklat
föreningsväsen hade möjliggjort, att även de mindre jordbruken
beretts tillfälle att anskaffa de förbättrade maskiner och redskap av olika
slag, som ställts till jordbrukets tjänst. Jordbrukets produkter inginge i det
allmänna varuutbytet, och avsättningen vore beroende av förhållandena
på den allmänna marknaden. Med jordbruksnäringens stigande utveckling
hade kraven på jordbrukaren ökats. Han måste följa framstegen inom sin
egen näring, och han måste äga förmåga att kalkylera och göra beräkningar,
han borde vidare kunna bedöma det allmänna marknadsläget och
han borde äga de förutsättningar, som vore nödiga för att driva handel
och köpenskap. En förutsättning för att jordbruksnäringens utövare skulle
kunna nöjaktigt fylla dessa fordringar vore dock, att ökade krav ställdes
på undervisningen i folkskolan, som väl för de flesta jordbrukare komrne
att utgöra det väsentliga bildningsunderlaget. Ej minst gällde detta beträffande
skolans möjligheter att meddela säker färdighet i läsning, räkning
och skrivning.

Medan den i jordbruksnäringen sysselsatta andelen av befolkningen
minskades, funne en allt större del av densamma sin utkomst inom industri,
handel och samfärdsel. Ett kännetecknande drag för vår tid vore
en allt längre gående specialisering inom produktionen på olika områden.
Till följd av utvecklingen inom andra länder hade inom olika produktionsområden
konkurrensen skärpts till det yttersta. Arbetsintensiteten och arbetstempot
hade i hög grad uppdrivits. Strävandena att i den hårda konkurrensen
vidmakthålla och öka avsättningen av producerade varor krävde
i vår tid en allt större anspänning av den enskildes krafter. Ett lands
och i all synnerhet ett litet lands, ekonomiska ställning vore nu och för -

13

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 149.

visso även i framtiden i sista hand beroende av de enskilda medborgarnas
vakenhet, kunnighet och duglighet. Framför allt ägde detta tillämpning i
fråga örn ett land, vilket såsom vårt måste inrikta sig på kvalitetsproduktion
för att kunna hävda sig på världsmarknaden. En viktig betingelse ,
för vårt folks ekonomiska välfärd vore, att den ungdom, för vilken genomgången
kurs i de obligatoriska folkundervisningsanstalterna utgjorde det
huvudsakliga bildningsunderlaget, bereddes en så god undervisning som
möjligt, innan den ginge att taga sin andel i arbets- och samhällslivet.

Ej mindre genomgripande vore de förändringar, som genomförts inom
statslivet under tiden från folkskolans tillkomst till våra dagar. Det svenska
samhället hade sedan gammalt vilat på rättens grundval, och det
skänkte sina medborgare en frihet, som förpliktade: frihet under ansvar.
Ett sådant samhällsskick krävde med nödvändighet för sitt lyckosamma
upprätthållande en god allmän folkbildning. Detta hade varit en ledande
tanke, redan när den lagstadgade folkskolan tillkom. Sedan den tiden hade
utvecklingen gått hän mot en allt starkare demokratisering av såväl det
kommunala som det statliga styrelsesättet. Genom den allmänna rösträtten
hade varje till viss ålder kommen man och kvinna, oberoende av levnadsställning,
möjlighet att öva inflytande på samhällets angelägenheter.
Det måste därför i våra dagar ställas väsentligt ökade krav på den medborgerliga
bildning, folkskolan skulle meddela, krav på ökade insikter, förmåga
av självständigt bedömande, känsla av ansvar för det allmänna och
av samhörighet. Demokratiens problem bleve på detta sätt i yttersta hand
en fråga örn folkupplysning och folkuppfostran.

De sakkunniga, som i allt väsentligt åberopa de av 1934 års folkskolsakkunniga
anförda skälen för ett sjunde skolår jämväl för en utsträckning
av folkskolans årliga lästid, framhålla vidare, att också sociala
skäl tala för en sådan åtgärd.

I städer och industrisamhällen hade föräldrarna många gånger icke möjlighet
att bereda sina barn sysselsättning eller omvårdnad under den tid
av året, då skolan icke påginge. Stundom vore såväl man som hustru
bundna av förvärvsarbete utom hemmet, något som för övrigt torde bli
allt vanligare inom de yngre äktenskapen. Onekligen erfore föräldrarna en
viss trygghetskänsla, om de visste, att skolan hade hand om barnen, när de
själva vöre hindrade att ägna dem erforderlig tillsyn. Man misstoge sig
nog icke, örn man gjorde gällande, att sociala skäl i hög grad bidragit till
att just städer och industrisamhällen på egen bekostnad förlängt skolåret.

Skolan borde såsom ett samhällets organ anpassas efter samhällets utveckling
och skiftande förhållanden. Det läge i öppen dag, att större fostringskrav
måste stid las på skolan å sådana platser, där föräldrarna endast i
ringa utsträckning själva hade möjlighet att fostra barnen. Givetvis kunde
sociala anordningar av andra slag bringa föräldrarna hjälp i deras fostringsarbete.
Men utmärkande för dessa anordningar vore ofta, att de väsentligen
toge sikte på tiden före skolåldern. Anordningar av denna art vore
därför ur de synpunkter, som hiir komma i fråga, icke tillfyllest. Samhällslivets
egen utveckling talade starkt för en utsträckning av barnens årliga
lästid i industrialiserade och andra likartade samhällen.

Emellertid ställde sig förhållandena rätt olika såväl i skilda delar av
landet som i städerna ä ena sidan och på den egentliga landsbygden å den
andra.

14

Kungl. Majus proposition Nr l/,9.

På landsbygden, där familjemedlemmarna i högre grad än i städerna
levde sitt liv gemensamt i arbete och vila, saknade föräldrarna mera sällan
möjlighet att taga hand om barnen under dessas fritid. I varje fall
vore barnen där icke i så hög grad utsatta för de risker för påverkan i
olämplig riktning under från skolarbetet fria tider, som en mera sammanträngd
bebyggelse ofta förde med sig. Den jordbrukande befolkningen hade
för övrigt icke blott möjlighet att sysselsätta barnen under deras från undervisningen
lediga tid; den hade också vissa tider ett påtagligt behov av de
mera vuxna barnens hjälp med olika göromål, exempelvis vid sådd och
skördearbete, rensning av rotfrukter samt potatis- och betupptagning.
Detta manade utan tvivel till varsamhet vid genomförandet av åtgärder,
som innebure en utsträckning av skolans lästid.

Också ett annat skäl kunde anföras mot ett alltför långt läsår på landsbygden,
nämligen svårigheten att ordna f ortsättning sskolans undervisning,
som här nästan utan undantag, frånsett ämnet hushållsgöromål, bestredes
av folkskolans lärare. De sakkunniga måste nämligen konstatera, att —
om man ville bibehålla den nu vanliga anordningen med sex veckors fortsättningsskola
utanför folkskolans lästid — det mötte betydande svårigheter
att få utrymme för de båda skolformerna. Förlädes fortsättningsskolans
undervisning omkring eller omedelbart efter årsskiftet, bleve folkskolans
sommarferier vid 39 veckors lästid för korta, i regel endast 4 å 5 veckor.
Under de sakkunnigas besök i olika skoldistrikt på landsbygden hade tämligen
allmänt nämnda olägenhet framhållits.

De sakkunniga hava vidare understrukit faran av en alltför stark arbetsbelastning
för den enskilde läraren. Visserligen kunde säkerligen en
lärare i sina bästa år och vid god hälsa utan större svårigheter årligen bestrida
undervisning i folkskola 39 veckor och i fortsättningsskola 6 veckor.
Erfarenheten gåve dock vid handen, att en sådan arbetsbörda i varje fall
på landsbygden, där folkskolan icke sällan arbetade under svåra förhållanden,
i längden kunde verka nedbrytande på även en stark hälsa. Den av
1938 års riksdag beslutade höjningen av pensionsåldern för ifrågavarande
lärare gåve ökad tyngd åt denna synpunkt. Sjukledighet för lärare med
därtill hörande ombyte av lärare medförde icke blott direkta utgifter för
det allmänna utan kunde även försvåra skolarbetet och försämra undervisningens
effektivitet. Särskilt bleve detta fallet vid kortare, tätt återkommande
ledigheter.

Vid vägandet av de skäl, som talade för och emot en utsträckning av Jästiden,
hade de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att en måttlig
höjning av nu gällande minimum för folkskolans läsår vore fullt motiverad
och även genomförbar. Praktiskt taget under hela den tid, den obligatoriska
folkskolan ägt bestånd, alltså under närmare ett sekel, hade den nu
föreskrivna minimilästiden kvarstått oförändrad. Samhällsutvecklingen under
denna långa tid har skärpt fordringarna på folkskolan men även lett
dithän, att en utsträckning av lästiden icke längre kunde sägas vara en på
den enskildes förhållanden så ingripande åtgärd som tidigare varit fallet.
Den omständigheten, att skoldistrikten själva i stor utsträckning och under
skiftande betingelser framför allt på senare tid förlängt lästiden, bure vittnesbörd
om att tidpunkten nu vore inne för generella åtgärder av denna
art. Med hänsyn till de åberopade omständigheter, som manade till försiktighet
vid reformer på förevarande område, ansåge de sakkunniga sig
icke kunna förorda, att minimilästiden nu utsträcktes till 39 veckor — en

15

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 149.

lästid, som i stort sett torde vara lämplig för städer och industrisamhällen
men icke alltid för den egentliga landsbygden — utan begränsade sig till att
föreslå, att lästiden genom ändring i folkskolestadgan bestämdes till lägst
36 4/7 veckor.

Som ett ytterligare motiv för höjning av den årliga minimilästiden framhålles,
att den nuvarande lästiden vid folkskolan i regel rätt väsentligt
understiger motsvarande lästid vid andra skolformer,
såsom allmänna läroverk, kommunala mellanskolor och flickskolor
samt — ehuru i mindre grad — högre folkskolor.

Även örn vissa omständigheter — exempelvis de nu nämnda skolformernas
karaktär av läroanstalter, som frivilligt genomginges, och i viss mån
även olikheterna i fråga om elevernas åldersstadium — vanskliggjorde direkta
jämförelser i det hänseende, varom vore fråga, torde å andra sidan
folkskolans karaktär av grundläggande skola i ett slutet skolsystem, i vilket
jämväl nämnda andra läroanstalter inginge som beståndsdelar, motivera
behörigt hänsynstagande till lästidens längd vid sistberörda anstalter. Vidare
borde beaktas, att den dagliga arbetstiden och arbetsbördan vid de
allmänna läroverken m. fl. skolor i allmänhet vore av större omfattning
än i folkskolan.

De sakkunniga förklara sig vara medvetna örn att redan en förlängning
av läsåret med två veckor — från 344/7 till 364/7 veckor — stundom kunde
möta motstånd och medföra svårigheter på landsbygden, exempelvis för
det fall, att en jordbrukarfamilj vore i stort behov av barnens hjälp eller
skolvägarna vore långa och besvärliga, men betona samtidigt, att möjligheter
icke saknades att i viss utsträckning råda bot för sådana svårigheter.
I detta avseende framhålles, att de sakkunniga ämnade föreslå dels vissa
jämkningar i undervisningen i två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar,
dels ock ökad möjlighet att i de enskilda fallen underlätta skolgången
genom individuella lovdagar.

De sakkunniga hava även övervägt lämpligheten av att differentiera lästidens
längd efter skolformens art men funnit de skäl, som talade emot
sådan anordning, (jfr sid. 37 i betänkandet) vara avgörande. Minimilästiden
borde således, oberoende av skolformens art, förlängas från 34 4/7
veckor till 36 4/7 veckor. För att bereda skoldistrikten erforderligt rådrum
för genomförandet av den utsträckta lästiden förorda de sakkunniga, att
bestämmelserna i ämnet träda i kraft den 1 juli 1940.

I nära samband med frågan örn utsträckning av den årliga lästiden vid
folkskolan står spörsmålet om antalet i läsåret ingående verkliga läsdagar.
Avsikten med en utsträckning av den årliga lästiden kan, yttra de sakkunniga,
helt eller delvis förfelas, örn skoldistrikten, samtidigt med att läsåret
utsträckes, mer väsentligt utöka antalet lovdagar. Någon bestämmelse,
som reglerar antalet verkliga läsdagar, har icke meddelats i någon för hela
landet gällande författning utan allenast i skoldistriktens reglementen.

16

Kungl. Marits ''proposition Nr 149.

De sakkunniga betrakta allmänna bestämmelser angående det lägsta
antal läsdagar, som bör förekomma under läsåret, som en konsekvens av
1937 års lönereglering för folkskolans lärarkår och anse det lämpligt, att
förhållandena på området regleras i samband med den av de sakkunniga
förordade utsträckningen av den årliga lästiden.

I skolöverstyrelsens »Planer och förebilder till reglementen och andra
bestämmelser för skoldistrikten», vilka i allmänhet torde hava tjänat
som mönster vid avfattningen av skoldistriktens reglementen, förutsattes,
att antalet verkliga undervisningsdagar skulle vid en årlig lästid av
34 4/7 veckor (242 dagar) uppgå till minst 192, såvida icke undervisningen
blivit inställd på grund av smittsam sjukdom, i vilket fall det ankomrne
på skolrådet att, om så vore behövligt, besluta om nödig minskning
av antalet läsdagar. Då som villkor för statsbidrag gällt, att i nämnda reglementen
lämnade föreskrifter iakttagits vid undervisningen, hade alltså
reellt 192 verkliga läsdagar varit påbjudna.

Skillnaden mellan den tid, över vilken undervisningen vid en lästid av
34 4/7 veckor sträckte sig (242 dagar), samt antalet verkliga läsdagar (192)
vore 50 dagar. I sistnämnda siffra inginge dels sön- och helgdagar, dels ock
lovdagar. Hur de förra, inberäknat de på påskledigheten belöpande vardagarna,
kunde fördela sig framginge av följande exemplifierande sammanställning: -

Söndagar...................................... 35

Marie bebådelsedag............................. 1

Påsklov (sex dagar utom påskdagen, som ju ingår

i söndagarna) ................................ 6

1 maj......................................... 1

Kristi himmelsfärdsdag ......... 1

Summa dagar 44.

Örn, såsom i nämnda exempel, antalet sön- och helgdagar samt jämförbara
dagar uppginge till 44 under läsåret, återstode (50 — 44 =) 6 egent -

liga lovdagar. Dessa kunde uttagas med exempelvis tre under höstterminen
och tre under vårterminen. När potatis- eller betlov förekomme, kunde
dessa icke rymmas inom lästiden (242 dagar), alldenstund i vissa fall samtliga
eller i det närmaste samtliga sex lovdagar skulle disponeras härför. Vid
lov av denna art brukade därför läsåret utsträckas.

Vid lästidens förlängning med två veckor till 36 4/7 veckor (256
dagar) tillkomme högst tolv vardagar. Åtminstone i vissa fall bleve det därför
möjligt att öka antalet verkliga läsdagar från 192 till 204. Emellertid
borde någon ny lovdag belöpa på den utsträckta lästiden. Observeras borde
även, att läsåret vid en utsträckning tämligen säkert komme att omfatta
pingsthelgen. Då barnen borde få lov icke blott annandag pingst, som vore
helgdag, utan även pingstafton, följde härav, att antalet verkliga läsdagar
icke lämpligen borde vid en lästid av 36 4/7 veckor sättas högre än 202.

Vid lästidens utsträckning till 39 veckor (273 dagar) tillkomme, räknat
från en lästid av 34 4/7 veckor, högst 27 vardagar. Teoretiskt skulle
man allstå här kunna tänka sig en utsträckning från 192 till 219 verkliga
läsdagar. Emellertid måste hänsyn tågås dels till pingstledigheten, dels till
att minst ytterligare en lovdag borde tillkomma, varför antalet verkliga läs -

17

Kungl. Majlis ''proposition Nr l/t9.

dagar vid en lästid av 39 veckor icke rimligen borde sättas högre än 216.
En ytterligare reduktion av antalet verkliga läsdagar syntes dock de sakkunniga
motiverad vid förevarande förhållandevis långa lästid. De sakkunniga
ansåge sig böra stanna vid att förorda, att antalet verkliga läsdagar
vid nämnda lästid bestämdes till 214. Till förmån för denna uppfattning
talade ett av Kungl. Majit den 6 maj 1938 meddelat utslag på besvär
av Stocksunds skoldistrikt (detta besvärsmål har närmare återgivits i de
sakkunnigas betänkande, sid. 39 ff.).

De sakkunniga hava i detta sammanhang upptagit frågan örn inställande
av undervisningen viss tid i syfte att bereda lärarpersonalen tillfälle att deltaga
i utbildning skurser.

Under en lång följd av år hade Kungl. Majit genom beslut i de särskilda
fallen medgivit, att den tid, under vilken undervisningen vid folk- och småskolor
inom vissa län kunde komma att inställas för vederbörande lärares
och lärarinnors deltagande i av centralförbundet för nykterhetsundervisning
anordnade allmänna upplysningskurser, finge, i den utsträckning kurserna
ägde rum under pågående lästermin, inräknas i den årliga lärotiden.
Lärarpersonalen hade sålunda fått ledigt från skolarbetet för berörda ändamål
utan skyldighet att återläsa den förlorade undervisningstiden.

Genom Kungl. Majits beslut den 27 januari 1933 hade emellertid denna
praxis brutits. Redan många år tidigare hade Kungl. Majit avslagit liknande
framställningar örn befrielse från återläsningsskyldighet för lärare,
som deltagit i vissa andra utbildningskurser, exempelvis i hembygdsundervisning.

Avlöningsreglementet den 30 september 1937 för lärare vid folk- och
småskolor innefattade vissa bestämmelser, som i detta sammanhang vore av
intresse. Enligt 16 § 1 mom. ägde lärare uppbära oavkortad lön för den tid,
under vilken han, efter i varje särskilt fall av Kungl. Majit lämnat medgivande,
använt för att utom sin tjänstgöringsort göra iakttagelser eller idka
studier, som på ett påtagligt sätt kunde tjäna undervisningsväsendets intressen.
Såsom redan av avfattningen av denna bestämmelse franninge,
ägde bestämmelsen i fråga icke tillämplighet i fråga örn lärares deltagande
i kortare utbildningskurser om tre å fyra dagar, vilka stundom vore förlagda
till lärarnas tjänstgöringsort.

De sakkunniga hade funnit sig böra ägna uppmärksamhet åt den föreliggande
frågan icke minst därför, att den i så hög grad är en landsbygdens
angelägenhet. På landsbygden arbetade lärarna merendels under mycket
svårare förhållanden än lärarna i städerna. Den isolering, som landsbygdens
lärare ofta vore utsatta för, kunde inverka ofördelaktigt på skolarbetet,
och behovet av andlig omväxling framträdde för landsbygdsläraren i
särskilt hög grad. Det lage i öppen dag, att det på grund härav skulle lända
skolundervisningen på landsbygden till fördel, om lärarna finge tillfälle att
under ordnade former deltaga i lämplig kursverksamhet, vid vilken de
kunde träda i kontakt nied andra lärare och erhålla intryck och impulser
av värde för skolarbetet.

Att det inom folkundervisningsväsendet förelåge ett stort behov av dylik
kursverksamhet vore uppenbart. På grund av utbildningens art kunde
lärarna ofta endast under direkt ledning av på området kvalificerade personer
komplettera sina kunskaper och färdigheter. De sakkunniga erinrade

Bihang till riksdagens protokoll 11)30. / sami. Nr l/f0.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1J,9.

om de gymnastikkurser, som tid efter annan anordnades i skilda delar av landet
och till vilka samlades lärare i hundratal. Givetvis vore det icke möjligt
att på en gång erhålla vikarier för ett så stort antal inom ett begränsat
område tjänstgörande lärare, och det läte sig ofta icke med fördel göra
att förlägga kurser av ifrågavarande art under lärarnas ferietid.

Härtill komme, att fortbildningskurser vore oavvisligen nödvändiga för
att folkskolans lärare skulle bli skickade att fullgöra de nya uppgifter, som
samhällsutvecklingen undan för undan pålade nämnda lärare. Lärarutbildning
erfordrades exempelvis på grund av Kungl. Maj:ts cirkulär den 27
november 1936 (nr 583) angående trafikundervisning vid läroanstalter,
som stöde under skolöverstyrelsens omedelbara inseende. Vidare erinrades
örn de under de senare åren framförda kraven på att folkskolan skulle bereda
utrymme även för undervisning i gasskydd. De nya undervisningsuppgifterna,
som stundom vore av trängande natur, kunde givetvis icke på ett
tillfredsställande sätt omhänderhavas av andra lärare än sådana, som erhållit
eller förskaffat sig lämplig utbildning, och utbildningen vore som nämnts
ej sällan av den art, att den icke lämpligen kunde bedrivas i form av självstudier.
Det vore angeläget, att i sådana fall lämpliga utbildningskurser
komme till stånd och att lärarna bereddes möjlighet att utan avsevärdare
uppoffringar besöka kurserna. I annat fall bleve bestämmelser, varigenom
folkskolans elever skulle bibringas kännedom om nya ämnesområden, verkningslösa.

När de sakkunniga funne sig böra ifrågasätta en mindre inskränkning
av den effektiva lästiden till förmån för lärarnas fortbildning, berodde detta
bland annat därpå, att de skäl, som kunde anföras emot en återgång till de
på området tidigare rådande förhållandena och emot en närmare reglering
av dessa förhållanden, försvagades i samma mån som lästiden utsträcktes.
Som ett avgörande skäl emot åtgärder av denna art hade tidigare åberopats
den korta lästiden vid folkskolan, som endast nödtorftigt beredde utrymme
för de föreskrivna lärokurserna. Vid ett realiserande av de sakkunnigas
förslag om obligatorisk utsträckning av lästiden till minst 36 4/7 veckor,
ökades möjligheterna att på antydd väg främja lärarnas fortbildning.
Det vore många gånger icke lätt att skaffa kompetent vikarie för lärare,
som behövde någon eller några dagars ledighet för deltagande i kurser.
Vidare ökade dessa kurser i värde, örn alla eller flertalet av lärarna inom ett
visst område samtidigt kunde besöka kurserna. Med återläsning vore förenade
vissa svårigheter. Särskilt vore detta fallet vid skolor, som inrymde
mer än en läraravdelning. Här komme nämligen barnen, om icke alla lärarna
deltoge i vederbörande kurser, att sluta terminen vid olika tidpunkter,
såvida det icke rörde sig om ett kort lov, som kunde ersättas genom att
indraga någon i reglementet föreskriven fridag.

Det läge i sakens natur, att en viss försiktighet borde iakttagas vid utformningen
av de bestämmelser, som de sakkunniga alltså förutsatte skola
meddelas rörande rätt för lärare att utan återläsningsskyldigh
e t deltaga i utbildningsarbete under läsåret. Ledighet för här nämnt
ändamål syntes böra begränsas till högst tre dagar under varje
läsår. Givetvis borde sådan ledighet beviljas endast för kurser eller möten,
som hade verklig betydelse för lärargärningen och som icke lämpligen
borde förläggas till den tid, varunder lärarna åtnjöte ferier. För att erhålla
garanti mot eventuellt missbruk torde böra fordras, att statens vederbörande
folkskolinspektör i varje särskilt fall lämnade sitt medgivande till

19

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 149.

läsningens inställande. Då fråga vore om mera regelbundet återkommande
kurser, syntes Kungl. Majit eller skolöverstyrelsen kunna härutinnan fatta
generellt beslut.

De sakkunniga hava övervägt, huruvida icke föreskrift borde meddelas
rörande antalet lovdagar, men stannat vid, att sådan föreskrift icke borde
meddelas. Såsom skäl härför har åberopats, att de ifrågasatta bestämmelserna
rörande antalet verkliga läsdagar i tillbörlig grad syntes tillvarataga
de intressen, som från mer allmän synpunkt kunde göras gällande i detta
avseende, att det även vore lämpligt om antalet lovdagar i viss mån finge
anpassas efter förhållandena på de olika orterna samt att en generell föreskrift
om ett visst maximiantal lovdagar lätt kunde leda till att det medgivna
maximiantalet uttoges, även om behov därav icke förelåge.

Frågan örn fler individuella lovdagar för barnen vid förlängning av läsåret
har av de sakkunniga berörts. I § 43 mom. 4 folkskolestadgan föreskrives
härutinnan, att, om lärjunge i följd av annan giltig orsak än sjukdom
och dylikt behöver ledighet från undervisningen under längre eller
kortare tid, må sådan ledighet efter prövning av förekommande omständigheter
kunna beviljas i den ordning, det för skoldistriktet gällande reglementet
föreskriver. De sakkunniga hava icke funnit anledning att närmare
ingå på förevarande spörsmål men hava framhållit, att man, utan eftersättande
av undervisningens effektivitet, framför allt under övergången till
längre lästid borde kunna tillmötesgå målsmännens berättigade önskningar
i fråga örn ledighet åt barnen för deltagande exempelvis i visst lantbruksarbete.

Där emellertid en mer allmän önskan örn dylik hjälp förefunnes inom
vederbörande ort, syntes en klok anordning vara att lokalt utsträcka terminerna
på sådant sätt, att barnen exempelvis gruppvis eller på en gång
kunde erhålla lov vid potatis- eller betupptagning etc. En sådan möjlighet
gåves vid den uppdelning av eleverna vid två- eller flerklassiga skolformer,
som de sakkunniga föresloge. Förhållandena på området vore emellertid
skiftande icke blott i olika delar av landet utan även i skolor, som äro belägna
på rätt kort avstånd från varandra. De sakkunniga inskränkte sig
därför till dessa mer allmänna uttalanden.

De sakkunniga hava till behandling upptagit jämväl frågan om fortsättningsskolans
ställning vid utsträckning av den årliga löfliden vid folkskolan,
m. m. och i samband därmed berört jämväl spörsmålet om rätt för
lärare att för placering i högre lönegrad tillgodoräkna tjänstgöring i fortsättningsskola.
I dessa hänseenden yttras följande:

Den omständigheten, att folkskolans lärare — frånsett ämnet hushållsgöromål
— praktiskt taget ombesörjde all den undervisning, som meddelades
vid fortsättningsskolan, betingades av att arbetet i fortsättningsskolan
på landsbygden som regel icke beredde full sysselsättning för en lärare
men också därav, att fortsättningsskolan alltsedan sin tillblivelse som obli -

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

gatorisk skolform befunnit sig i ständig utveckling och ännu icke fått en
fast organisation.

Om man alltså kunde säga, att fortsättningsskolan till sin yttre organisation
ännu icke tagit fast form och att så näppeligen kunde bli fallet, förrän
den sjuåriga folkskolan allmänt blivit genomförd, d. v. s. örn ungefär tio
år, gällde även beträffande innehållet av den vid fortsättningsskolan meddelade
undervisningen detsamma. Frågan örn införande av obligatorisk
undervisning i hushållsgöromål för flickor i fortsättningsskolan hade under
senare år vunnit aktualitet. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 12 juni
1936 anbefallt skolöverstyrelsen att, under beaktande av vad i riksdagens
skrivelse nr 297/1936 anförts, verkställa utredning rörande införande av
obligatorisk undervisning för flickor i husligt arbete, hade överstyrelsen i
skrivelse den 26 juli 1938 framlagt förslag i ämnet. Detta förslag innebure
bland annat, att undervisning i hushållsgöromål skulle från och med läsåret
1943—44 eller den tidigare tidpunkt, Kungl. Majit kunde finna gott föreskriva,
meddelas samtliga flickor i fortsättningsskolan, att den obligatoriska
fortsättningsskolkursen för flickor skulle från samma tidpunkt omfatta
minst 220 undervisningstimmar samt att två eller flera skoldistrikt skulle för
gemensamt handhavande av undervisning i hushållsgöromål i folk- och fortsättningsskola
utgöra en s. k. skolkökskrets. Innan statsmakterna tagit
ställning till nämnda förslag och det sjunde folkskolåret allmänt genomförts,
förelåge icke förutsättningarna för att fortsättningsskolan skulle erhålla
önskvärd fasthet i organisatoriskt hänseende.

Införandet av ett sjunde skolår förde med sig en avsevärd nedgång i antalet
i fortsättningsskolan årligen undervisade barn. Härigenom bleve elevantalet
i fortsättningsskolavdelningarna på landsbygden ofta för ringa.
När fortsättningsskolan exempelvis byggde på en B 2-skola, vari undervisades
20—30 elever, ett tämligen normalt elevantal, bomme den ettåriga
fortsättningsskolan att omfatta endast 4—6 elever, vilket antal ur både
ekonomiska och pedagogiska synpunkter vore för lågt. Situationen bleve
än vanskligare, om flickorna på landsbygden i fortsättningsskolan allmänt
erhölle undervisning i hushållsgöromål.

1934 års folkskolsakkunniga hade i sitt förutnämnda betänkande angående
obligatorisk sjuårig folkskola berört jämväl frågan örn fortsättningsskolans
ställning vid genomförandet av ett obligatoriskt sjunde skolår och
därvid framhållit nödvändigheten av en starkare centralisering av undervisningen
i fortsättningsskolan inom åtskilliga skoldistrikt.

Vidare hade 1938 års riksdag påpekat betydelsen av sådan centralisering
icke blott ur statsekonomisk synpunkt utan jämväl med hänsyn till
de förbättringar av denna skolform, som därigenom kunde ernås.

De sakkunniga, inom vilkas uppdrag icke folie frågan om eventuella förändringar
i fortsättningsskolans organisation och som därför icke ansett
sig böra framlägga några direkta förslag i ämnet, hade vid sina överväganden
kommit till den uppfattningen, att en omprövning av frågan örn effektivare
åtgärder för centralisering av landsbygdens fortsättningsskola än
som nu stöde till buds borde komma till stånd. Därvid borde bland annat
undersökas möjligheterna att låta centraliseringsåtgärderna omfatta större
kommunala enheter än skoldistrikten, i samband varmed borde beaktas
önskvärdheten av allmänna bestämmelser eller anvisningar rörande det
minimiantal barn, som skulle eller borde finnas i varje läraravdelning. Vidare
borde tagas under övervägande lämpligheten av vissa uppmjukningar i de

21

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 149.

nu gällande bestämmelserna örn statsbidrag för ändamålet. De sakkunniga
ansåge det sålunda icke uteslutet, att en uppmjukning av bestämmelsen
örn att statsbidrag icke linge utgå för färd med fordon, som framfördes av
barnen själva, skulle underlätta en effektivare centralisering av fortsättningsskolväsen
det.

Säkerligen komme en utredning av den art, som av de sakkunniga ifrågasatts,
att giva till resultat, att statens utgifter för fortsättningsskolan kunde
ej oväsentligt nedbringas och samtidigt vinster i pedagogiskt hänseende
ernås i form av jämnare elevantal i lärår avdelningarna, ett allmännare genomförande
av den yrkesbestämda fortsättningsskolan också för gossar etc.
Genom en effektivare centralisering av fortsättningsskolan, som bland
annat linge till resultat, att folkskolans lärare i mindre utsträckning bleve
bundna av fortsättningsskolarbetet, torde vidare yppas större möjligheter
att utsträcka folkskolans årliga lästid på landsbygden, utan att därigenom
fortsättningsskolans intressen träddes för nära.

De sakkunniga hade vidare upptagit till behandling spörsmålet örn rätt
för lärare i folkskola att få räkna jämväl undervisning i fortsättningsskola
till godo för placering i lönegrad. Denna fråga vore framför allt av betydelse
för landsbygden. Man torde kunna utgå från att lästiden vid landsbygdens
skolor i viss utsträckning komme att även efter ett genomförande
av de sakkunnigas olika förslag understiga 39 veckor. Även örn ett genomförande
av de sakkunnigas förslag i övrigt komme att leda till vissa förbättringar
i landsbygdslärarnas löneförmåner, vore det emellertid att vänta,
att lönen för landsbygdslärarna stundom komme att understiga lönen
för lärarna i städer och större samhällen. Då detta kunde oförmånligt inverka
på rekryteringen till lärarbefattningar vid landsbygdens skolväsende,
läge det nära till hands att söka ett korrektiv häremot genom att låta lärare
å landsbygden, som stadigvarande undervisade i fortsättningsskola, få tillgodoräkna
ett visst antal undervisningstimmar i fortsättningsskolan för
placering i lönegraden B 17. För överskjutande antal undervisningstimmar
i fortsättningsskolan skulle i så fall utgå vanligt arvode för undervisning i
sådan skola.

För en dylik anordning talade även vissa billighetssynpunkter. Läraren
i exempelvis en B 2-skola jämte därpå byggd fortsättningsskola hade under
tjänstgöring 36 4/7 veckor i folkskolan jämte 2 3/7 veckors fortsättningsskoltjänstgöring
icke mindre arbetsbörda än en lärare i A-skola med 39
veckors lästid men uppbure för nämnda tjänstgöring en sammanlagd ersättning,
som understege den vid skolor med 39 veckors lästid utgående
lönen. Det förhållandet, att en del av undervisningen fullgjordes i fortsättningsskola,
syntes icke böra få hindra, att han erhölle samma ekonomiska
vederlag som sistnämnde lärare. Mot ett tillgodoförande av fortsättningsskoltjänstgöringen
på ifrågasatt sätt kunde anföras, att fortsätt -ningsskolundervisningen, till den del den finge tillgodoräknas läraren för
lönegradsplacering, skulle komma alt honoreras enligt förmånligare grunder,
än om nämnda undervisning på vanligt sätt ersattes med vissa arvodesbelopp
per undervisningstimme. Denna invändning måste emellertid bedömas
mot bakgrunden av vad nyss anförts rörande den totala arbetsprestationen
för en lärare, som undervisade i både folkskola och fortsättningsskola.
Med hänsyn till att, nämnda arbetsprestation måste örn icke överstiga
så dock motsvara arbetsprestationen för en lärare, som undervisade

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr l.j9.

enbart i folkskola med motsvarande undervisningstid, borde nämnda invändning
icke tillmätas avgörande betydelse.

Den ifrågasatta rätten att för lönegradsplacering tillgodoräkna tjänstgöring
i fortsättningsskolan kunde emellertid näppeligen medgivas, förrän
fortsättningsskolan å vederbörande ort blivit tillräckligt fast organiserad.
Uppenbarligen kunde man icke låta en lärare på här nämnt sätt räkna
undervisning i fortsättningsskola till godo för lönegradsplacering, om antalet
lärjungar vid fortsättningsskolan vore så ringa, att en centralisering
vore påkallad ur ekonomiska och pedagogiska synpunkter, eller förhållandena
i övrigt vore sådana, att man icke med visshet kunde förutsäga, örn
vederbörande lärare behövde stadigvarande tagas i anspråk för undervisning
i fortsättningsskola.

Emellertid talade så starka skäl för att lärare erhölle rätt till uppflyttning
i lönegrad genom inräknande i tjänstgöringen jämväl av undervisning
i fortsättningsskola, att en förnyad omprövning av denna fråga borde
komma till stånd, så snart förutsättningarna härför förelåge, d. v. s. ståndpunkt
tagits till de förutberörda svävande frågorna rörande fortsättningsskolans
organisation.

Under åberopande av vad sålunda anförts ville de sakkunniga i princip
uttala sig för en centralisering av fortsättningsskolan, byggd bland annat
på samverkan mellan olika skoldistrikt, samt för rätt för lärare att för placering
i lönegrad få räkna sig till godo jämväl tjänstgöring i fortsättningsskola.
Skolöverstyrelsens förutnämnda förslag örn införande i fortsättningsskolan
av obligatorisk undervisning i hushållsgöromål utginge som nämnts
från den förutsättningen, att denna undervisning skulle centraliseras genom
organiserad samverkan mellan de olika skoldistrikten. Det syntes de sakkunniga
lämpligt, att frågan örn en allmännare centralisering av fortsättningsskolan
såges i sitt samband med överstyrelsens berörda förslag och att
sålunda ett genomförande av sistnämnda förslag örn partiella centraliseringsåtgärder
icke finge föregripa bedömandet av frågan örn centralisering
av fortsättningsskolväsendet i övrigt.

Särskilt yttrande.

En av de sakkunniga, överläraren E. Eljas, har avgivit särskilt yttrande,
vilket fogats vid de sakkunnigas betänkande. För detta yttrande torde för
sammanhangets skull här redogörelse böra lämnas även såvitt angår uttalanden,
som hava avseende å spörsmål, vilka komma att behandlas först
i det följande.

Sakkunnigberedningens majoritet hade, yttrar reservanten, utom i fråga
örn minimilästidens utsträckning till 36 4/7 veckor, föreslagit, att det skulle
ankomma på de särskilda skoldistrikten att besluta, huruvida de av de
sakkunniga föreslagna skolförbättringarna skulle i vederbörande distrikt
komma till utförande eller ej. Reservanten vore ej övertygad örn att man
på denna väg, åtminstone ej inom rimlig tid, för genomförandet av ifrågasatta
förstärkningsanordningar vunne tillräcklig effektivitet och för de särskilda
skoldistrikten erforderlig likvärdighet.

23

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 1//9.

Större säkerliet härför vunne man genom att följa den linje, statsutskottet
anvisade vid behandlingen av lönefrågan för folk- och småskollärare
vid 1937 års riksdag. Utskottet avsåg då, att ifrågasatta skolförbättringar
borde genomföras i samband med en allmän utökning av lärarnas
tjänstgöringsskyldighet till 39 veckor. Starka skäl förefunnes för ett
fullföljande av den av utskottet här anvisade vägen och att således spörsmålen
örn ifrågavarande skölförbättringar och örn enhetlig tjänstgöringsskyldighet
för lärarna borde nu som då ses i samband och en samtidig lösning
sökas.

Av frågans förhistoria och utgångsläge samt av för de sakkunniga lämnade
direktiv framginge, att de sakkunniga haft till uppgift att till verklig
prövning upptaga spörsmålet örn lärarnas tjänstgöringsskyldighet och därmed
sammanhängande frågor. Den av statsutskottet föreslagna utredningen
torde av allt att döma just varit avsedd att bana väg mot en enhetlig
t j änstgöringssky Idighet.

De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna komme visserligen att i flera
avseenden främja ett dylikt syftemål. Genom minimilästidens utsträckning
till 364/7 veckor från och med den 1 juli 1940 skulle folkskollärarkåren
från nämnda dato komma att i fråga örn tjänstgöringsskyldighet
och lönesättning bli uppdelad i endast två kategorier mot hittills tre. Man
kunde räkna med att läsåret 1938—39 omkring 62 procent av manliga och
kvinnliga folkskollärare hade en lästid av 39 veckor. Örn av de sakkunniga
föreslagen uppdelning av flerklassiga läraravdelningar komme till stånd och
örn denna uppdelning anordnades så, att lärarens årliga tjänstgöringstid
därigenom komme att utökas, kunde härigenom ytterligare en del av lärarpersonalen
få samma lästid. I likhet med skolöverstyrelsen ansåge reservanten
härvid, att en uppdelning borde få ifrågakomma även i skolor av
B 1-form. Inräknandet för lönegradsplacering av tjänstgöringstid i fortsättningsskolan
understödde givetvis i sin mån nyssnämnda utveckling.

Även örn de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna obligatoriskt skulle
genomföras på sådant sätt, att det för lärarna medförde utökad årlig tjänstgöringstid
eller för lönegradsplacering ökad tillgodoräkningstid, så komme
dock alltfort att av kåren kvarstå en rest, som bleve hänvisad till en
lägre löne- och pensionsställning än sina kolleger. Härtill komme, att i de
sakkunnigas förslag endast cn åtgärd vore föreslagen till obligatoriskt genomförande,
nämligen utsträckning av lästiden från och med den 1 juli
1940 till 364/7 veckor. I övrigt skulle det överlåtas åt skoldistrikten att
besluta både huruvida någon av de vidare föreslagna åtgärderna skulle
genomföras och sättet för genomförandet. Genomförandet av ökad lästid
hade skett mycket ojämnt i skilda trakter av landet. Dylika ojämnheter
komme med säkerhet att föreligga även vid genomförandet av nu ifrågasatta
skolförbättringar, örn de gjordes helt beroende av skoldistriktens egna
initiativ. Man måste härvid räkna med att ett flertal skoldistrikt, utöver
den ovannämnda obligatoriskt föreskrivna anordningen, ej företoge vidare
åtgärder. I vissa skoldistrikt anordnades uppdelning av flerklassiga liiraravdelningar
så, att tjänstgöringstiden utsträcktes och läraren erhölle lön
efter 17 lönegraden, i andra, kanske bredvidliggande, anordnades uppdelningen
endast med vissa veckotimmar, och läraren kvarstode i 16 lönegraden.
I ett skoldistrikt finge vederbörande lärare inräkna tjänstgöring i
fortsättningsskolan för lönegradsplacering, i nästa distrikt icke. Man kunde
också fråga sig, varför på småskolestadiet enhetlig löneplacering kunde

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 14f).

erhållas genom att lägre veckotal finge kompenseras med högre antal timmai
per vecka, under det att pa folkskolstadiet motsvarande anordning
ej vöre tillåten. Lärarkåren i ett skoldistrikt kunde anse en uppdelning
av flerklassiga läraravdelningar i distriktet tjänliga för undervisningen,
men da anordningen i fråga kunde föranleda ändring i vederbörande lärares
löneförhållanden, kunde initiativ från lärarhåll lätt få prägeln att
vara tillkomna i själviskt syfte. Genom att helt överlåta åt de särskilda
skoldistrikten att genomföra eller underlåta att genomföra de föreslagna
åtgärderna skapades talrika anledningar till konflikter, oreda och vantrevnad.
De föreslagna förstärkningsanordningarna bleve ej genomförda så allmänt
och så effektivt som ur undervisningssynpunkt vore ömkligt, och
kvalitetsskillnader i undervisningshänseende, som kunde och borde utjämnas,
komme alltjämt att kvarstå, särskilt mellan stad och landsbygd.

Det torde särskilt bli i skolor med så lågt barnantal, att det ej motiverade
uppdelning, som lärare komme att kvarstå med 364/7 veckors tjänstgöring.
Sådana skolor vore ofta avskilt belägna, och det isolerade läget samt de
nackdelar, som härav orsakades, talade för att lärarna i dessa skolor ej ytterligare
borde missgynnas med en lägre löne- och pensionsställning. Till''följd
av dessa sämre villkor komme vederbörande skoldistrikt att få svårigheter,
då det gällde att förvärva förstklassiga lärarkrafter. — Som ett bidragande
skäl för en enhetlig lönesättning kunde även anföras, att lönedifferentieringen
medförde avsevärda olägenheter vid redovisning av löner, pensioner
samt statsbidrag.

I samband härmed erinrades örn att reservanter vid avgivande av statsutskottets
utlåtande i lönefrågan hemställde, dels att lönesystemet för folkskolans
lärare borde så konstrueras, att det icke uppoffrade den fasthet
och enhetlighet, som en lönereglering borde tillgodose och som tillgodosetts
vid löneregleringar inom andra verksamhetsområden. Däremot borde lönesystemet
icke utformas på sådant sätt, att det underlättade uppkomsten av
intressemotsättningar mellan skoldistrikten och de i deras tjänst anställda
lärarna. Sa skulle lätt bli fallet, örn lärarnas lönegradsplacering gjordes till
övervägande del beroende av skoldistriktens initiativ. Endast genom att
samtliga lärare erhölle samma tjänstgöringsskyldighet och så vitt möjligt
samma tjänstgöringstid, torde man kunna undgå en för landsbygdens skolväsen
olämplig klassificering av lärartjänsterna.

Med tillämpning av dessa uttalanden på frågan i dess nuvarande läge
torde man kunna påstå, att örn man ville genomföra de av de sakkunniga
föreslagna åtgärderna utan alltför lång tidsutdräkt, med tillbörlig effektivitet
och på sådant sätt, att kvalitetsskillnader de särskilda skoldistrikten
emellan verksamt utjämnades, skedde detta säkrast genom att på kort
sikt stadga enhetlig tjänstgöringsskyldighet för manlig och kvinnlig folkskollärare
med beaktande av att denna på för undervisningen verksammaste
sätt uttoges.

För Danmarks landsbygdsskolor vore stadgat, att lästiden under sju år
skulle utgöra sammanlagt minst 0,480 timmar. De lokala skolstyrelserna
hade dock rätt att med timligen stor frihet fördela dessa timmar på ett
mindre antal veckor per år med högre veckotimtal eller tvärtom. Det torde
ej behöva medföra någon olägenhet, örn för den svenska folkskolan medgåves.
något av samma rörelsefrihet, åtminstone så till vida, att i vissa
fall vid 364/7 veckors lästid 23/7 veckor finge kompenseras med tvenne

Kungl. Maj:ts proposition Nr 14-9. 25

veckotimmar utöver de i vederbörande avlöningsreglemente påkallade
(minst 28, högst 30).

Anordning med dylik kompensationstjänstgöring vore föreslagen även
för högre folkskolor. I skolöverstyrelsens nyligen avgivna förslag till stadga
för högre folkskolor hade som § 59: 4 intagits följande bestämmelse:

»I de fall, då den årliga lästiden vid högre folkskola icke uppgår till 38
läs veckor, skall för lärare vid sådan skola tjänstgöringsskyldigheten kunna
utökas med en veckotimme för varje läsvecka, varmed antalet läsveckor understiger
38».

De sakkunniga hade föreslagit ett steg till utjämning av den nuvarande
oenhetligheten beträffande folkskollärares, respektive småskollärares tjänstgöringsskyldighet,
i det att den 1 juli 1940 för manlig och kvinnlig folkskollärare
skulle inträda samma tjänstgöringsskyldighet som förut av riksdagen
stadgats för småskollärare, nämligen 364/7 veckor. Under hänvisning till
de av statsutskottet vid 1937 års riksdag gjorda uttalandena ansåge reservanten
det följdriktigt, att man i samband med av de sakkunniga föreslagna
skolförbättringar även toge nästa steg till enhetlighet: ett generellt utsträckande
av tjänstgöringsskyldigheten för manlig och kvinnlig folkskollärare
till 39 veckor. Tidpunkten för denna senare åtgärd kunde lämpligen fixeras
till den 1 juli 1942, då för småskollärarinna inträdde motsvarande tjänstgöringsskyldighet.
I de skoldistrikt eller skolor, där lästiden ej vore 39 veckor,
borde av folkskollärare uttagas motsvarande tjänstgöring genom uppdelning
av flerklassiga läraravdelningar eller genom tjänstgöring 2 3/7 veckor
i fortsättningsskola. Där utfyllnad av tjänstgöringstiden ej kunde anses
påkallad genom dylika anordningar, finge kompensation ske genom
tjänstgöring tvenne veckotimmar i folk- eller fortsättningsskola utöver den,
som vore påkallad genom nuvarande bestämmelser i 2 § 2 mom. avlöningsreglementet
för folk- och småskollärare.

Arbetsuppgifter för dessa tvenne veckotimmar saknades icke. Som allmän
regel borde man kunna fastställa, att de tvenne nämnda veckotimmarna
borde användas till undervisning i av folkskolans undervisningsplan
anvisade obligatoriska ämnen, vare sig denna undervisning meddelades
läraravdelning i sin helhet eller delar därav. Särskilt borde framhållas,
att vad de sakkunniga anfört örn behovet av särskild undervisning åt svagt
begåvade barn eller åt lärjungar, som genom sjuklighet blivit efter i undervisningen
(jfr sid. 76 f. i betänkandet), helt naturligt i samma grad avsåge
folkskolans som småskolans lärjungar och att arbetsuppgifter här funnes
för båda lärarkategorierna. Det vore ej heller nödvändigt att begränsa
denna individuella handledning att endast gälla efterblivna lärjungar.

Myndigheterna m. fl.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande hävdat, att den årliga
lästiden borde vara enhetlig för samtliga lärare vid folkskolan. Vidare förordas,
att läsåret från och med den 1 juli 1942 fastställes till 39 veckor.
Långa skolvägar, målsmäns behov av arbetshjälp och svårighet att anordna
fortsättningskolan skulle dock kunna medföra befrielse för skolbarn
att varje söckendag deltaga i undervisningen.

Överstyrelsen är ense med de sakkunniga i fråga örn såväl behovet av
allmänna bestämmelser rörande antalet i läsåret ingående verkliga läsdagar

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr l/,9.

sorn. antalet sådana dagar vid en lästid av 39 veckor. Vidare tillstyrkes
förslaget om reducering av antalet verkliga läsdagar, därest lärare prövas
böra erhålla ledighet för fortbildning.

Inledningsvis framhåller överstyrelsen, att den i folkskolestadgan föreskrivna
minimi]ästiden i realiteten icke fått gälla som minimum på annat
sätt, än att den angivit blott ramen för skolans arbete eller den tid, under
vilken läraren varit upptagen för skoltjänstgöring.

Sålunda hade genom tillämpning av varannandagsläsning de åtta månadernas
effektiva undervisningstid för lärjungarna inskränkts till hälften.
Även om denna s. k. halvtidsläsning under de senaste årtiondena i betydande
utsträckning avskaffats, undervisades dock ännu icke få barn i halvtidsläsande
skolor. I somliga fall hade halvtidsläsningen ordnats så, att
barnen ej ens formellt haft sin undervisning förlagd inom åtta månader
utan blott inom fyra, nämligen i dels periodläsande skolor, i vilka barnen
delats i två avdelningar, som undervisats var sin termin under året, dels
s. k. flyttande skolor, då läraren undervisat halva läsåret på var och en av
två stationer. Men även på andra sätt hade avkortning i den effektiva lästiden
kunnat ske, exempelvis genom att läraren vid läsårets början under
en månad undervisat endast småskolans barn, varefter folkskolans barn
fått särskild undervisning under läsårets sista månad. Härigenom hade
lärjungarnas effektiva undervisningstid inskränkts till sju månader. Genom
S-. k-, växellov (jfr kungörelsen nr 372/1921) hade vidare i realiteten undervisningen
kunnat förkortas med 34 å 35 dagar per läsår, motsvarande nära
sex effektiva läsveckor.

Efter 1937 års riksdags beslut angående lönereglering för folk- och småskollärare
hade den oenhetlighet i fråga örn lästiden, som sålunda i synnerlig
grad vore kännetecknande för folkskolan, blivit än mera markerad. Samtidigt
som rikets folkskolor blivit med avseende på läsårets längd officiellt
indelade i tre grupper ■— skolor med 34 J/2, 36 1/2 och 39 veckors årlig lästid
— vöre för samtliga dessa grupper alla förutvarande möjligheter till
avkortning av lärjungarnas verkliga undervisningstid bibehållna.

Det vore mot bakgrunden av dessa förhållanden, som de sakkunnigas förslag
angående lästiden i folkskolan främst syntes böra betraktas. Även örn
man med hänsyn till de olikartade omständigheter, under vilka folkskolorna
måste arbeta, aldrig kunde hoppas komma dithän, att ett fixt antal undervisningsdagar
per år bleve bestämt för varje folkskolans lärjunge, syntes
dock enhetlighet i detta avseende böra eftersträvas, så långt det utan åsidosättande
av befogade praktiska krav läte sig göra. Frågan bleve alltså
främst, .i vad mån de sakkunniga lyckats finna praktiska vägar för utjämnande
av de ännu kvarstående, högst betydande kvalitetsskillnaderna i
fråga om undervisningstidens längd mellan de olika skoldistrikten.

Det förefölle, som örn de sakkunniga i sitt resonemang rörande lästidens
längd fallit för en frestelse, som då det bleve fråga om att söka uppdraga
gränslinjer mellan existerande förhållanden på olika områden ofta läge nära
till hands, nämligen att allt för mycket generalisera. Förhållandena på
landsbygden, icke ens örn man därmed åsyftade den egentliga landsbygden,
torde icke vara så homogena, att man med hänsyn till dem kunde göra en
bestämd skillnad mellan den skoltid, som där borde anses erforderlig, och
den, som bättre passade i städer och industrisamhällen. Om vid bestämmandet
av läsårets längd avseende skulle fästas vid den jordbrukande be -

27

Kungl. Marits ''proposition Nr 1/+9.

folkningens behov av de större barnens arbetskraft, borde även beaktas,
att denna arbetskraft — närmast då flickornas — med lika goda skäl
kunde betecknas som särskilt värdefull även för hemmen i städer och industrisamhällen,
där, såsom de sakkunniga framhållit, både man och hustru
ofta kunde vara bundna av arbete utom hemmen.

Emellertid hade det redan visat sig, att frågan om barnens arbetshjälp
i hemmen i realiteten betytt föga för skoldistrikten vid reglerandet av den
årliga lästiden i skolorna. Beslut om förlängning av läsåret hade under det
gångna året fattats i landets olika delar, utan att man kunde spåra några
speciella tendenser för landsbygd å ena eller städer och industrisamhällen å
andra sidan.

Överstyrelsen har såsom belägg härför hänvisat till förhållandena i Skåne,
där i de olika inspektionsområdena 39 veckors lästid införts i 65—90 procent
av samtliga skoldistrikt. Vidare åberopas, att denna lästid förekomme
i de allra flesta nordligast belägna skoldistrikten, ehuru dessa i ännu större
omfattning än i Skåne utgjordes av landskommuner, samt att utvecklingen
i hela landet ginge i riktning mot att utsträcka lästiden till 39 veckor.

Redan i sitt yttrande den 11 december 1936 över 1936 års lärarlönesakkunnigas
betänkande med förslag till lönereglering för lärare vid folk- och
småskolor, hade överstyrelsen givit uttryck åt sina betänkligheter mot att
helt och hållet överlämna åt kommunernas godtycke att bestämma, huruvida
en lärare skulle vara skyldig att tjänstgöra en kortare eller en längre
tid under läsåret. Dessa betänkligheter hade ingalunda minskats av de erfarenheter,
som gjorts under den tid, den nya löneregleringen för lärare
varit tillämpad, varvid icke blott skolornas årliga lästid utan även lärarpersonalens
lön varit inom vissa gränser beroende av kommunernas frivilliga
beslut. Det oegentliga och otillfredsställande häri hade påpekats från både
folkskolinspektions- som lärarhåll. I princip innebure de sakkunnigas förslag
ingen ändring i nuvarande ordning. Det vore endast fråga örn att reducera
antalet möjligheter till växling av lästid och läraravlöning från tre till
två. I förutnämnda yttrande den 11 december 1936 hade överstyrelsen föreslagit
sådana bestämmelser, att lärarnas tjänstgöringsskyldighet per år
bleve ordnad efter enhetliga principer, varav också skulle följa enhetliga
avlöningsförhållanden. Överstyrelsen hade icke funnit anledning att frångå
sin mening i detta avseende. Vare sig detta spörsmål betraktades ur lärarnas
ekonomiska eller skolans pedagogiska synpunkter, komme överstyrelsen
till den slutsatsen, att tidpunkten nu måste anses lämplig för åvägabringande
av sådana föreskrifter angående folkskolans undervisningstid,
att denna med hänsyn till lärarnas tjänstgöringsskyldighet skulle vara densamma
i alla rikets skolor.

Beträffande läsårets längd har ytterligare anförts följande:

Av samtliga 52 folkskolinspektörer vore det endast 3, som kunde anses
hava i någon mån uttryckt sitt gillande av de sakkunnigas förslag örn 36 ‘/t
veckors läsår. En av dem, folkskolinspektören i Älvsborgs södra inspektionsområde,
ansåge dock önskvärt, att läsåret »längre fram» allmänt utökades
till 39 veckor. Folkskolinspektören i Roslagens inspektionsområde
ifrågasatte, att läsåret skulle bestämmas till 39 veckor i A-skolor och 36 4/7
veckor i skolor av B-former men blott under förutsättning, att lärarnas löne -

28

Kungl. Majit.‘i proposition Nr 149.

placering det oaktat bleve densamma. Och folkskolinspektören i Hälsinglands
norra inspektionsområde betecknade de sakkunnigas förslag som ett
steg framåt, vilket därför borde tillstyrkas, men ansåge det varken böra
eller kunna betraktas som en slutgiltig lösning, vilken enligt hans mening
borde avse en enhetlig lönesättning på grundvalen av en allmän och lika
tjänstgöringsskyldighet för lärarna. Av övriga folkskolinspektörer uttalade
sig 47 för ett läsår av 39 veckor och 2 för ett läsår av 38 veckor. Styrelserna
för samtliga lärarföreningar hade gjort gällande, att läsåret enhetligt
borde bestämmas till 39 veckor.

Därest det gällde att utan hänsyn till andra omständigheter än pedagogiska
taga ställning till spörsmålet om lästidens längd, skulle flera möjfigheter
kunna diskuteras. 1937 års lönereglering för folk- och småskollärare
torde emellertid^ få anses hava föregripit en resultatgivande diskussion på
denna punkt. Så som förhållandena nu gestaltat sig, torde man vara hänvisad
till valet mellan 36 4/7 och 39 veckor, och i denna situation hyste överstyrelsen
ingen tvekan att stanna för den sistnämnda tidsbestämmelsen.
Med skäl kunde man nämligen under åberopande av de sakkunnigas egen
undersökning och folkskolinspektörernas senare upplysningar hävda, att,
då landets kommuner utan att vara bundna vid några ålägganden i sådan
omfattning, som förut nämnts, beslutat i sina skolor införa 39 veckors läsår,
detta måste fattas som ett otvetydigt tecken på att man i stora delar av
riket funné denna undervisningstid skälig. Det vore överstyrelsen bekant,
att frågan stöde på dagordningen i ytterligare en mängd skoldistrikt. Som
ett allmänt omdöme gällde otvivelaktigt, att en frivillig reform av så ingripande
art som denna icke i folkskolans historia torde hava i sådan omfattning
genomförts på kortare tid.

Med hänsyn till det faktiska läget funne sig överstyrelsen alltså icke
kunna förorda någon annan tidsbestämmelse för folk- och småskolans läsår
än 39 veckor. Överstyrelsen ville dock föreslå, att 39 veckors årlig lästid
skulle bliva obligatorisk först från och med den 1 juli 1942. Överstyrelsen
holle emellertid för sannolikt, att sådana undantagsfall kunde uppstå även
efter nämnda tidpunkt, att på grund av särskilda omständigheter — åtminstone
under någon övergångstid — det kunde vara förenat med stora svårigheter
att införa 39 veckors lästid. Det syntes därför lämpligt med en
sådan bestämmelse, att avvikelse från huvudregeln under begränsad tid
skulle kunna efter prövning i varje särskilt fall medgivas av Kungl. Maj:t.

De förhållanden, som inom vissa trakter ansåges påkalla dessa avvikelser,
torde i stort sett vara följande: långa och svårframkomliga skolvägar, svårighet
för vissa målsmän att under så lång tid som 39 veckor undvara den
arbetshjälp, barnen kunde lämna, samt slutligen i någon mån svårighet att
anordna fortsättningsskolan, där för folk- och fortsättningsskolan anlitades
samma lärare och lokaler.

De långa skolvägarna hade tidigare i stor utsträckning föranlett s. k.
halvtidsläsning och på senare tid medfört införande av växellov. Förbättrade
vägförhållanden, ändamålsenligare förläggning av skolhusen, anordnande
av skolskjutsar och inackordering av skolbarn hade möjliggjort en
avsevärd minskning av antalet skolor med halvtidsläsning och borde kunna
medföra begränsning även av växellovet. Tills vidare kunde dock icke dessa

29

Kungl. Marits proposition Nr 149.

försvagande skolanordningar helt undvikas, och därför borde undantag från
regeln om barnens deltagande varje söckendag i undervisningen medgivas,
då skälig anledning därtill förelåge.

När överstyrelsen år 1936 hade att avgiva yttrande angående det då föreliggande
förslaget till lönereglering för folk- och småskollärare, kunde överstyrelsen
icke undgå att taga hänsyn till den då gängse uppfattningen, att
en utsträckning av den årliga lästiden för barnen till 39 veckor skulle för
den jordbrukande befolkningen medföra så stora olägenheter, att man därför
borde avstå från kravet på en sådan lästid. Då emellertid ett betydande
antal skoldistrikt redan infört 39 veckors lästid och flera stöde i begrepp
att följa detta exempel och då överstyrelsen ansåge det önskvärt, att den
årliga lästiden bleve lika lång i samtliga skoldistrikt, hade överstyrelsen
redan då föreslagit ett allmänt införande av 39 veckors läsår. Därvid hade
dock överstyrelsen påpekat, att det vore möjligt att inom denna lästid
ordna undervisningen så, att barnen i landsbygdens flerklassiga skolor finge
blott 34 Vo veckors lästid, ehuru undervisningen vid skolan påginge 39 veckor.
Trots denna eftergift, för vad som ansåges vara landsbygdens krav,
skulle en så anordnad skola innebära en förstärkning vid jämförelse med
den äldre skolan med blott 34 1/2 veckors lästid även för läraren. Däremot
vore det uppenbart, att skoltypen vore väsentligt svagare än en skola med
fullt genomförd 39 veckors lästid även för barnen, och den kunde därför
icke i nu förevarande sammanhang betecknas såsom en förstärkningsanordning.
Man skulle därför, på grund av numera vunnen erfarenhet angående
landsbygdsbefolkningens önskan att bereda sina barn undervisning
lika lång tid som den för barnen i städer och samhällen allmänt införda,
kunna bortse från den tidigare uppfattningen om svårigheterna beträffande
den längre skoltiden å landsbygden och sålunda föreskriva, att den årliga
lästiden skulle vid samtliga skolor utgöra 39 veckor för barn och lärare.
Överstyrelsen ville dock icke föreslå detta utan ansåge, att utsträckningen
av den årliga lästiden borde genomföras mera varsamt.

Skolöverstyrelsen har betonat, att problemet om folkskolans och fortsättning
sskolans inbördes ställning med hänsyn till de gemensamma lärarkr
af terna varit det svåraste vid bedömande av frågan om utsträckt lästid
vid folkskolan. Å andra sidan vore svårigheterna icke sådana, att de borde
utgöra hinder för folkskolans ändamålsenliga anordning.

Att såsom de sakkunniga gjort gällande undervisningen i fortsättningsskolan
på landsbygden — frånsett hushållsgöromål — nästan utan undantag
bestredes av folkskolans lärare, torde numera icke hålla streck. I landets
nordligare delar vore de undantag talrika, där fortsättningsskolundervisningen
till betydlig del och till och med helt överlämnats till särskilda liirare
även på landsbygden. Detta gällde främst skolor med yrkesbestämd undervisning
i anslutning till snickeri, järnindustri, jordbruk, kvinnlig slöjd (tillsammans
med hushållsgöromål) m. m., och dessa skolor ökades alltmer i
antal. Men även fortsättn^ gsskolor, i vilka förekomme undervisning i jämväl
allmänna ämnen, hade flerstädes, särskilt i stora landsbygdsskoldistrikt,
ordnats sä, att undervisningen uteslutande bestredes av särskilda fortsättningsskollärare,
vilka ambulerade mellan de centraliserade skolorna. På de
platser, där fortsättningsskolan däremot vore hänvisad uteslutande till de
vid folkskolan anställda lärarnas arbetskraft, vore tjänstgöring ofta liven på

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.1,9.

landsbygden uppdelad mellan två eller flera lärare. Där folkskolan hade
endast en lärare, som också måste anlitas för fortsättningsskolans hela lästid,
bleve tjänstgöringstiden givetvis för denne mycket dryg. Men örn fortsättningsskolans
6 veckor förlädes exempelvis till tiderna den 2—22 december
och den 2—22 januari och folkskolans 39 veckor till tiderna den 1
augusti—-1 december och den 23 januari—21 juni,återstode dock en semester
av 40 dagar på sommaren och 10 dagar på vintern eller tillhopa 50 dagar.
Och vad folkskolans lärjungar anginge, erhölle de dels en sommarferie av
40 dagar eller 5 veckor och 5 dagar och dels en vinterferie av 31 dagar.

Om överstyrelsen alltså funne, att det problem, som vid införande av
39 veckors lästid i folkskolan uppstode i fråga örn tidsutrymme för fortsättningsskolan,
icke vore olösligt, kunde i många fall svårigheter och olägenheter
uppstå. Dessa svårigheter finge dock ej utgöra hinder för folkskolans
ändamålsenliga anordning, utan sådana anstalter borde vidtagas,
vilka gjorde fortsättningsskolan i sin helhet oberoende av folkskolans organisatoriska
förhållanden. Detta vore flerstädes redan fallet, och allteftersom
folkskolan bleve sjuårig och fortsättningsskolan därmed ettårig och
yrkesbestämd, uppkomme möjlighet till ett dylikt oberoende, och svårigheterna
försvunne. Från folkskolinspektörernas sida hade med styrka hävdats,
att en centraliserad ettårig fortsättningsskola icke komme att lägga
några hinder i vägen för 39 veckors läsår i folkskolan. Då fortsättningsskolans
utveckling i sådant hänseende vore aktuell, kunde därför denna omständighet
icke lämnas ur räkningen. I den mån undervisning i de s. k.
allmänna ämnena, medborgarkunskap och modersmålet, fortfarande skulle
tillhöra fortsättningsskolans läroplan, torde det icke vara omöjligt att för
den relativt inskränkta tid, som denna undervisning skulle kräva, i händelse
annan lärarkraft icke stöde till buds, erhålla hjälp av folkskollärare,
även om folkskolans lästid vore fastställd till 39 veckor. Men då folkskolans
sjunde klass gåve möjlighet att tillgodose dessa ämnen i minst lika hög
grad som den tvååriga yrkesbestämda fortsättningsskolan, syntes ej nödvändigt
att i en yrkesbestämd fortsättningsskola, som endast omfattade en
årskurs på i regel 180 timmar, kräva obligatorisk undervisning även i allmänna
ämnen.

Innan folkskolan allmänt blivit sjuårig, komme dock otvivelaktigt på
vissa håll att för fortsättningsskolundervisningens lämpliga placering under
läsåret yppa sig en del svårigheter. Hittills hade man, där särskilda
fortsättningsskollärare ej stått till buds, i många skoldistrikt sökt
övervinna dessa genom att anordna fortsättningsskolan såsom eftermiddagsskola.
Det vore möjligt, att en dylik anordning på somliga orter kunde
befinnas nöjaktig, men i allmänhet torde den få betecknas som en nödfallsutväg,
otillfredsställande ej blott för lärjungarna utan även för lärarna,
enär dessa, så länge fortsättningsskolan påginge och om folkskolan hade
slöjd, kunde få ett orimligt antal undervisningstimmar i veckan. Under den
övergångstid, som återstode, innan den sjuåriga lästiden i folkskolan blivit
allmänt genomförd, syntes fördenskull vissa provisoriska åtgärder böra vidtagas.
I sådant hänseende hänvisades till vad de sakkunniga anfört angående
rätt för lärare i folkskola att få räkna undervisning i fortsättningsskola
till godo för placering i lönegrad.

Tillämpad på överstyrelsens förslag örn ett enhetligt läsår av 39 veckor,
skulle anordningen innebära följande. I skoldistrikt, där det visade sig icke
möjligt att oberoende av folkskolan på lämpligt sätt ordna undervisningen

31

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 11,9.

i viss fortsättningsskola, kunde efter medgivande av vederbörlig myndighet,
exempelvis skolöverstyrelsen, under en övergångstid till och med läsåret
1948—19, då sjuårig skolplikt skulle vara allmänt införd, avkortning
i den årliga lästiden av 39 veckor medgivas med högst 2 3/7 veckor, under
förutsättning att vederbörande lärare under denna tid i stället fullgjorde
undervisning i fortsättningsskola med en del av för sådan skola föreskriven
minimitid. Avkortning skulle icke medföra någon förändring i läraren eljest
tillkommande avlöningsförmåner. Genom en övergångsbestämmelse av
denna innebörd skulle otvivelaktigt återstående svårigheter beträffande
fortsättningsskolans ställning vid genomförandet av enhetliga föreskrifter
örn folkskolans läsår bliva avlägsnade. Mot densamma kunde givetvis invändas,
att genom dess tillämpning ifrågavarande enhetlighet bleve bruten.
Anmärkningen vore riktig endast i vad den rörde lärjungarnas undervisningstid
men icke i fråga örn lärarpersonalens lönesättning. Och vad den
förra anginge, borde bemärkas, dels att överstyrelsen endast ifrågasatte en
övergångsbestämmelse, dels att, såsom väl framginge av vad överstyrelsen
förut i detta utlåtande anfört, full enhetlighet på detta område icke syntes
kunna åstadkommas.

Vad de sakkunniga i övrigt anförde med avseende på fortsättningsskolans
ställning och organisation, särskilt beträffande omprövning av spörsmålet
om effektivare åtgärder för centralisering av landsbygdens fortsättningsskola,
funne överstyrelsen ej anledning att i detta sammanhang ingå på, synnerligast
som överstyrelsen i lika mån som de sakkunniga vore på det klara
med behovet av dylika centraliseringsåtgärder.

I domkapitlens remissyttranden har i allmänhet frågan om folkskollärarnas
tjänstgöringstid trätt i förgrunden. Det övervägande flertalet
domkapitel synas anse, att tjänstgöringsskyldigheten borde fastställas enhetligt
till 39 veckor. Domkapitlet i Växjö hävdar, att skillnad bör göras
mellan å ena sidan lärares tjänstgöringsskyldighet och å andra sidan barns
skolgångsskyldighet, vilken sistnämnda icke borde omfatta mer än 364/7
veckor. Domkapitlet i Strängnäs betraktar en anordning med 364/7 veckors
lästid som en lämplig övergångsform. Domkapitlet i Uppsala synes
också förorda 364/7 veckors lästid för barnen. De flesta domkapitlen hava
emellertid biträtt den ståndpunkten, att även lästiden för barnen borde
utsträckas till 39 veckor med möjlighet till undantag, där särskilda lokala
eller andra förhållanden skulle därtill föranleda. Domkapitlet i Karlstad
har uttryckligen anslutit sig till den skiljaktiga mening, som förekommit
hos de sakkunniga. Andra domkapitel hava i väsentliga avseenden anslutit
sig till nämnda mening. Endast domkapitlen i Skara och Lund hava oförbehållsamt
uttalat sig för de sakkunnigas förslag angående lästidens längd.

Såsom motiv för en enhetlig tjänstgöringstid för lärarna örn 39 veckor
har bland annat åberopats, att skillnaden mellan den egentliga landsbygdens
och de större samhällenas skolor därigenom skulle minskas samt att
landsbygdens skolor skulle vinna en välbehövlig förstärkning. Vidare framhålles
det olämpliga i att avgörandet av frågor rörande lästidens längd ankomme
på skoldistrikten. Lärarna komme därigenom i en mellanställning,

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 11+9.

och skoldistrikt med den kortare lästiden finge nöja sig med sämre meriterade
lärare.

För en utsträckning av lästiden endast till 364/7 veckor har åberopats,
att en längre lästid skulle vara skadlig för barnen, att svårigheter skulle
uppstå i lantbruksdistrikt, som hade behov av barnens arbetskraft, att
övergången från 344/„ veckor till 39 veckors lästid i en del skoldistrikt komme
att bliva alltför häftig och mötas med ovilja från målsmän, särskilt
som genomförandet av en annan skolreform, det sjunde skolåret, ofta stöde
på dagordningen.

En kortfattad redogörelse för domkapitlens utlåtanden rörande lästidens
längd lämnas i det följande. Därest så för sammanhangets skull är erforderligt,
medtages därvid även vad av domkapitlen yttrats rörande de sakkunnigas
förslag om uppdelning i vissa fall av undervisningsavdelningar
(jfr i detta hänseende sid. 44 ff. i det följande).

Uppsala. Samtidigt med att domkapitlet funne starka skäl tala för en
generellt genomförd förlängning av skolåret till 36 4/7 veckor såsom ett
första steg i riktning emot vad som borde uppställas som mål och i enlighet
med vad de sakkunnigas majoritet föresloge, måste domkapitlet finna viktiga
skäl av olika slag tala emot ett allmänneligt skolår för folkskolan av
39 veckor, ej minst ur synpunkten av lärjungarnas välbefinnande. Även
med tanke på lärarnas ferier vore ett allmänneligt skolår örn 39 veckor
otillfredsställande, då hänsyn jämväl måste tagas till tjänstgöring i fortsättningsskolan.

Domkapitlet, som betonar önskvärdheten av att en uppdelning av
undervisningsavdelningar icke inskränktes blott till vissa svagare skolformer,
har ifrågasatt, om icke genom en dylik anordning möjligheter även
skulle erbjuda sig att lösa frågan om konfirmationsundervisningens förhållande
till folkskolundervisningen. Man torde kunna förutsätta, att, då
sjunde skolåret blivit infört, fortsättningsskolan i allmänhet komme att förläggas
till sommaren. Man torde då kunna tänka sig möjligheten av att undervisningen
med uppdelad skolavdelning ordnades så, att en dag i veckan
kunde göras ledig för högsta klassen för deltagande i konfirmationsundervisningen.

Linköping. Frågan örn den årliga lästidens längd vore främst en pedagogisk
fråga. En allmän utjämning av undervisningstidens längd och lärarnas
tjänstgöringsskyldighet torde bäst kunna ske, genom att statsmakterna
övertoge bestämmanderätten i dessa frågor, som nu vore överlämnade åt
de enskilda skoldistrikten och beroende av en tillfällig och oberäknelig
opinion på en kyrkostämma eller i en fullmäktig församling. De föreslagna
förstärkningsanordningarna torde, örn den nuvarande beslutanderätten bibehölles,
ej bliva allmänt genomförda, och kvalitetsskillnaden i undervisningshänseende
komme alltjämt att kvarstå, särskilt mellan städerna och
landsbygden.

Domkapitlet ansåge starka sakskäl tala för den lösning av ärendet, som
utredningsledamoten Emil Eljas föreslagit. Den årliga lästiden borde likaså
göras likformig över hela landet och principiellt fastställas till 39 veckor,
vilket ej torde hindra att i enstaka fall, där särskilda skäl talade för en
kortare lästid sådan kunde beviljas. Däremot syntes övergångstiden böra

33

Kungl. Marits proposition Nr 11,9.

göras något längre, än reservanten föreslagit. Att genomföra reformen på
kortare tiel än fem ar torde ej vara lämpligt eller ens möjligt.

I undantagsfall, såsom i skärgårdsförsamlingar, där lästiden ej kunde
omfatta 39 veckor, kunde motsvarande tjänstgöring uttagas av lärare genom
temporär uppdelning av flerklassiga läraravdelningar eller också därigenom
att arbete i fortsättningsskolan inräknades i tjänstgöringen. Lärare,
som tjänstgjorde i skolor med isolerat läge med de nackdelar, som
härav följde, borde ej ytterligare missgynnas med en lägre löne- och pensionsställning.
Där verkligt behov av förkortad lästid förefunnes, skulle
sådan kunna beviljas genom beslut av Kungl. Majit eller av skolöverstyrelsen.

Skara. Det statistiska material, som de sakkunniga framlagt, bestyrkte
domkapitlets erfarenhet, att den övergång till utökad lästid, som i en hel
råd av stiftets skoldistrikt genomförts efter den nya lagens ikraftträdande,
varit av genomgående spontan karaktär. Härav syntes det vara tydligt, att
tiden vore mogen för en generell utsträckning av lästiden även på landsbygden.
Att redan nu i ett slag utöka lästiden till 39 veckor ansåge sig domkapitlet
emellertid icke kunna förorda, särskilt med hänsyn till de svårigheter
och därmed följande missnöje, som framför allt i rena lantbruksdistrikt
med all säkerhet skulle komma att uppstå. Ej heller kunde förordas,
att lärarnas tjänstgöring skulle utsträckas till 39 veckor och den utökade
tjänstgöringsskyldigheten fullgöras bland annat genom uppdelning av flerklassiga
läraravdelningar, hur behjärtansvärt detta förslag med hänsyn till
lärarnas löneplacering än kunde vara. En sådan utväg vore ej tillrådlig,
enär det å ena sidan ännu ej vore prövat, huru småskollärarnas utsträckta
tjänstgöringsskyldighet bäst borde utnyttjas, för den händelse att lästiden
ej utsträcktes, och å andra sidan en utsträckning av folkskollärarnas tjänstgöringsskyldighet
med nödvändighet måste få till följd, att 39 läsveckor
bleve obligatoriska även för barnen, såvida skoldistrikten icke införde särskilda
förstärkningsanordningar i undervisningen. Härigenom komme skoldistrikten
i allt för stor utsträckning att berövas den rätt att bestämma
över skolväsendets anordnande, de alltjämt hade kvar. Dessutom förefölle
det ganska ovisst, om de förstärkningsanordningar, som de sakkunniga
föreslagit, ännu fått sådan utformning, att de kunde läggas till grund för så
omfattande förändringar, som en utsträckning av lästiden från 341/,, till
39 veckor skulle innebära.

Domkapitlet, som holle före, att en måttlig höjning av minimilästiden
vore att föredraga framför att på en gång utsträcka lästiden ända till 39
veckor, ansåge sig sålunda för närvarande endast kunna förorda cn
utökning av minimilästiden till 364/7 veckor.

Strängnäs. Domkapitlet funne en utsträckning av lästiden till 39 veckor
principiellt önskvärd. Beaktas borde emellertid, att vissa svårigheter av organisatorisk
och folkpsykologisk art på många orter kunde lägga hinder i
vägen för en bestämmelse örn en dylik lästid såsom obligatorisk. Så länge
fortsättningsskolan mångenstädes varje år krävde tjänstgöring av ett skoldistrikts
hela folkskollärarpersonal, kunde cn liistid av 39 veckor i den
egentliga folkskolan i längden bli alltför betungande. Och på landsbygden,
där man hittills vanligen nöj t sig med en lästid av 34''/- veckor, kunde måhända
en plötslig övergång till 39 veckor mötas med en sådan ovilja från
föräldrar, att skolan diirav lede skada, synnerligast som en annan skolreform
för närvarande påkallade de lokala skolmyndigheternas och allmän Bihang

till riksdagens ■protokoll 1939. 1 sami. Nr 1//9. 3

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

hetens intresse, nämligen det sjunde skolårets införande. En tid för anpassning
efter nya krav kunde erfordras. Om man icke ville betrakta en tid av
364/7 veckor som den slutliga lösningen av frågan örn lästidens längd för
alla skoldistrikt, som nu hade denna lästid eller bomme att införa den efter
meddelade bestämmelser, så kunde den i varje fall vara en lämplig övergångsform.
Domkapitlet anslöte sig allisa till de sakkunnigas förslag om en
lästid av antingen 36 4/7 veckor eller 39 veckor.

Västerås. Domkapitlet biträdde förslaget om en allmän utökning av lästiden
utöver 34 1/2 veckor men ifrågasatte lämpligheten av att bibehålla
alternativa lästider. Redan nu hade en lästid av 39 veckor erhållit en sådan
omfattning även i skoldistrikt med gles bebyggelse och därav följande
långa skolvägar, att det ej torde vålla något större motstånd, om steget mot
39 veckor toges fullt ut. Ur synpunkten av barnens arbetsbelastning torde
knappast några olägenheter vara att befara, då med den förlängda lästiden
vunnes en mindre jäktad arbetstakt. Skulle alternativet örn 364/7 veckors
lästid godtagas, syntes läsdagarnas antal böra fastställas till 203. Inom
Västerås stift hade ej i något fall ett lägre tal ifrågasatts. Förslaget om
minskning i vissa fall av läsdagarnas antal biträddes. Önskvärt vore, att
bestämmelser utfärdades örn idrottsdagar även för folkskolan, att antalet
sådana dagar fastställdes samt att de som regel uttoges som halvdagar
efter frukostrasten. I syfte att få till stånd en mjukare övergång från barnens
mera fria liv före skoltiden till skolans bänksittningstvång syntes en
avkortad daglig skoltid under tre å fyra veckor av barnets första läsår
vara att rekommendera, där en sådan anordning utan olägenhet kunde
genomföras.

Växjö. Domkapitlet ifrågasatte, örn icke steget borde tagas till genomförande
av likformighet i undervisningstid och lön för folkskolans lärare.
Därest lärarlönens storlek fortfarande bleve beroende av undervisningstidens
längd, kunde detta visserligen, såsom erfarenheten redan tydligt visat,
flerstädes stimulera till en utökning av lästiden. Men där så icke skedde
torde sannolikt de dugligaste lärarna efterhand söka sig till skoldistrikt med
den längre tjänstgöringstiden. Då det väl i allmänhet bleve landsbygdsdistrikt,
som bomme att stanna vid den kortare lästiden, bleve en följd
härav, att dessa distrikt finge åtnöja sig med de mindre dugliga lärarkrafterna.
Domkapitlet funne det därför önskvärt, om lärarlön och tjänstgöringstid
bleve densamma i alla skoldistrikt, nämligen 39 eller 38 veckor.
En viktig förutsättning för en sådan enhetlig tjänstgöringstid vore dock —
med hänsyn till den rena landsbygdens förhållanden ■— att barnens lästid
ej därmed finge överskrida de av de sakkunniga såsom obligatoriska föreslagna
36 4/7 veckor. Utökningen till 39 veckor skulle gälla allenast lärarnas
tjänstgöringstid och åstadkommas antingen genom någon av de anordningar
till undervisningens förstärkande, som av de sakkunniga föreslagits,
eller ock genom inräknande av motsvarande dagantal från fortsättningsskolan
i de 39 veckorna. Det sistnämnda funne domkapitlet vara av vikt
att övervägas även med hänsyn till lärarna, som icke borde påläggas arbetsprestationer
utöver normal arbetsförmåga.

Göteborg. De sakkunnigas förslag skulle kunna få för utvecklingen av
landets skolväsen menliga följder, i det skoldistrikten skulle erhålla möjlighet
att återgå till en kortare undervisningstid för barnen och därmed till
en sämre skolutbildning. Sedan de sakkunnigas förslag blivit publicerat,
hade domkapitlet redan haft att pröva framställning från skoldistrikt i

35

Kungl. Maurts ''proposition Nr 149.

sådant syfte. Den utveckling, sorn skett under de senaste åren, talade för att
det funnes både intresse och möjligheter för att såväl i stad som på landsbygd
genomföra en organisation av skolväsendet med förlängd lästid. Domkapitlet
ville därför principiellt uttala sig för en undervisningstid för eleverna
och en tjänstgöringstid för lärarna på 39 veckor per år.

Domkapitlet delade de sakkunnigas mening, att för en allmän utsträckning
av undervisningstiden till 3ö4/7 veckor icke erfordrades någon längre
övergångstid, utan att ett stadgande därom lämpligen kunde träda i kraft
den 1 juli 1940. Införandet av 39 veckors lästid borde ej utan skoldistriktets
medgivande införas tidigare än med ingången av läsåret 1942—43 och ej
heller senare, än vad som föreskrivits för den sjuåriga skolkursens införande,
d. v. s. med ingången av läsåret 1948—49.

Under särskilda omständigheter, till exempel elevantalets storlek, skolvägens
längd eller andra mera speciella förhållanden inom en kommun,
kunde det vara motiverat att för en viss tidrymd avvika från regeln örn
39 veckors lästid och ej kräva mer än 364/7 veckors lästid för en del av
eleverna, medan övriga elever, såsom första eller sjunde klassens elever,
finge den längre lästiden av 39 veckor. Sådan delning av undervisningsavdelningar
borde dock ej tillåtas utom i B-skolor och D 1-skolor.

Härnösand. Med hänsyn till såväl de ökade kraven på den allmänt medborgerliga
bildningen som folkskolans karaktär av bottenskola vore en utsträckning
av den årliga lästiden vid folkskolan synnerligen välmotiverad.
Erfarenheten hade visat, att säkerheten i de grundläggande skolämnena, i
synnerhet skrivning och läsning, lämnat mycket övrigt att önska. Starka
skäl talade för en generell utsträckning av lästiden till 39 veckor. Utom
behovet av ökad tid för träning i de grundläggande ämnena, talade även
härför det ökade utrymme på Jästidens bekostnad, som olika former av
socialhygien och fysisk fostran fått och alltmer komme att få. Den effektiva
lästiden i folkskolan borde ej vara kortare än i de allmänna läroverken.
Härtill komme det olämpliga i att lägga avgörandet örn längden av den
årliga lästiden i de kommunala myndigheternas hand. De stiftets skoldistrikt,
som beslutat utsträcka lästiden vid folkskolorna, hade i de allra
flesta fall gått in för en lästid av 39 veckor. Ett fåtal hade stannat vid 3G4/7
veckor. Visserligen torde man kunna utgå ifrån att detta åtminstone i en
del fall berott på att frågan örn folkskollärarnas löneförmåner sammankopplats
med frågan örn den årliga lästidens längd, men i så fall utgjorde
ju detta blott ett ytterligare skäl för en generell förlängning av lästiden
till 39 veckor. Trots denna sin principiella inställning till frågan örn längden
av den årliga lästiden avstyrkte domkapitlet icke, att en lästid för
barnen av minst 364/7 veckor finge förekomma, dels i sådana heltidsläsande
skolor, där två eller flera årsklasser sammanhölles vid undervisningen, i
den mån ett bättre undervisningsresultat kunde uppnås genom uppdelning
av undervisningsavdelning inom ramen av den för läraren gällande tjänstgöringstiden
under viss del av läsåret, dels ock i skolor, belägna i sådana
distrikt, där den längre lästiden kunde anses medföra alltför stora olägenheter
med liim syn till rådande ekonomiska och sociala förhållanden. T senare
fallet borde den kortare lästiden lämpligen göras beroende av Kungl.
Maj:ts prövning i varje särskilt fall.

Luleå. I likhet nied folkskolinspektörerna i stiftet ansåge domkapitlet,
att det ur många synpunkter skulle vara lyckligt, om den årliga lästidens
längd kunde bliva enhetlig för hela landet. Härigenom skulle, bland annat,

36

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 149.

skolväsendet på landsbygden bliva mera likvärdigt städernas och de stadsliknande
samhällenas skolväsende. En författningsbestämmelse örn 36 4/7
veckors minimitid skulle emellertid icke leda till ett sådant resultat. Om
en enhetlig lästid skulle åstadkommas, syntes knappast någon annan utväg
möjlig än att för hela landet bestämma densamma till 39 veckor. Domkapitlet
ville emellertid icke förneka, att många skäl kunde anses tala mot
en för hela landet gällande lästid av 39 veckor. Sålunda kunde de sociala
skäl, som de sakkunnigas majoritet häremot anfört, självfallet icke frånlcännas
all betydelse. Inom Luleå stift, där numera så gott som samtliga
skoldistrikt infört 39 veckors lästid, hade dock några större svårigheter i
i dessa hänseenden knappast kunnat förmärkas, varför de av majoriteten
åberopade skälen ej vore av sådan betydenhet, att de borde hindra reformens
genomförande. Huruvida en sådan utsträckning av lästiden för barnen
kunde vara enbart nyttig, vore däremot vanskligare att avgöra. Man
torde emellertid få räkna med att 39 veckors lästid på frivillighetens väg
komme att genomföras i allt fler skoldistrikt, så att även örn lästiden skulle
kunna få omfatta antingen 36 4/7 eller 39 veckor, endast ett obetydligt antal
skoldistrikt skulle komma att hava den kortare lästiden. Med hänsyn
härtill och på grund av vad tidigare anförts avstyrkte domkapitlet majoritetens
förslag och förordade, att lästiden i folkskolan för samtliga skoldistrikt
bestämdes till 39 veckor. Genom särskilda åtgärder borde de olägenheter,
som för barnen kunde vara förknippade med denna långa lästid, på
allt sätt motverkas.

Bland dylika åtgärder förordade domkapitlet i första hand den föreslagna
uppdelningen av läraravdelningarna i skolor av vissa typer. Domkapitlet
skulle gärna se, att detta förslag utvidgades att gälla alla skoltyper. Även
örn det vid skolor av A-typ måhända kunde anses mindre nödvändigt med
uppdelning av undervisningsavdelningarna, kunde det i varje fall icke ens
där anses på något sätt överflödigt. En liknande uppdelning av undervisningen
i vissa ämnen hade sedan flera år tillbaka införts vid de allmänna
läroverken. Om detta tillvägagångssätt komme till användning vid alla
folkskolor, där barnantalet i lärjungeavdelningarna vore tillräckligt stort,
skulle betänkligheterna gentemot lästidens utsträckning till 39 veckor med
all säkerhet betydligt minska.

Även en annan utväg ansåge domkapitlet böra tillgripas för att lindra
arbetsbördan för skolbarnen, särskilt då för de barn, som finge en faktisk
undervisningstid av 39 veckor, nämligen möjligheterna att öka de vanliga
lovdagarna eller de s. k. idrottsloven under vederbörande lärares ledning.
Det läge nära till hands att göra en jämförelse med förhållandena vid läroverken,
som delvis hade samma årsklasser som folkskolorna. Med sina nominellt
38 läsveckor hade läroverken 214 verkliga läsdagar, varav tio till
tolv dagar skulle användas till friluftsverksamhet och tre till fyra dagar
i allmänhet till betygsskrivning, därvid undervisningen vore inställd. Folkskolans
barn skulle således komma i en betydligt sämre ställning än läroverkens
barn i fråga om lovdagar och tillfällen till friluftsliv, därest de sakkunnigas
förslag genomfördes. Krav på ökade lovdagar hava även framförts
i ett uttalande av Norrbottens läkarförening, därvid föreningen framhållit,
att en faktisk undervisningstid på 39 veckor för barnen eljest kunde
bliva hälsovådlig för dessa. De flesta av stiftets folkskolinspektörer hava
jämväl reagerat mot den av de sakkunniga föreslagna minimisiffran för
antalet verkliga undervisningsdagar. Det vore berättigat, att, därest folk -

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11+9.

skolans barn erhölle en faktisk undervisningstid av 3D veckor, de komme
i åtnjutande åtminstone av samma antal lovdagar samt idrottslov som
läroverkens barn. Önskvärt vore, att antalet lovdagar och idrottslov bleve
i författning fastställt.

Visby. Domkapitlet föresloge för folkskolans lärare en utsträckning av
tjänstgöringsskyldigheten till 39 veckor årligen. Denna utsträckning borde
införas från och med den 1 juli 1942. Eventuellt kunde utsträckningen ske
i etapper, så att från och med den 1 juli 1940 fastställdes en minimitjänstgöringstid
av 36 4/7 veckor. Möjlighet borde beredas till uppskov med
tjänstgöringstiden om 39 veckor, där anordnandet av fortsättningsskolans
undervisning eller andra förhållanden vållade särskilda svårigheter. Lärare
med 36 4/7 veckors tjänstgöringsskyldighet borde hava uttrycklig rätt att
för lönegradsplacering tillgodoräkna sig viss del av tjänstgöringen i fortsättningsskola.
Domkapitlet instämde med de sakkunniga i fråga om bestämmelser
angående antalet verkliga tjänstgöringsdagar och beträffande
förstärkningsanordningar med de undantag, att vid 39 veckors tjänstgöringstid
lästiden ej borde vara kortare än 36 4/7 veckor samt att förstärkningsanordningen
med skild undervisning även borde medgivas för B 1-skolor.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
har anslutit sig till den av reservanten bland
de sakkunniga uttalade meningen och har anfört bland annat följande:

1937 års lönereglering hade medfört, att landsbygdens folkskollärare erhållit
en avsevärt lägre löneplacering än städernas och de större samhällenas.
Visserligen motsvarades den lägre löneplaceringen av något kortare
lästid, men å andra sidan representerade landsbygdens skolor i allmänhet
de mera svårarbetade skolformerna med flerklassiga läraravdelningar och
knapphändig teknisk utrustning. Då härjämte bestämmandet av lästiden
helt berodde av lokala myndigheters beslut, alltså av omständigheter, som
ej stöde i samband med lärarnas arbetsprestationer, kunde den nuvarande
ordningen ej av lärarkåren anses rättvis. I fråga om lästidens förlängning
utöver 36 4/7 veckor skulle enligt sakkunnigmajoriteten den nuvarande
otillfredsställande ordningen gälla. Härmed uppnåddes ej den kvalitetsutjåmning
mellan städernas och landsbygdens skolväsen, som måste anses
ha varit ett av huvudsyftemålen med utredningen.

Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund
framhåller, att en enhetlig tjänstgöringsskyldighet av 39 veckor bör stadgas
för samtliga folkskollärare samt att barnens lästid vid A-skolor bör utgöra
39 veckor. I övriga skolor borde en kortare lästid helt motiveras av skolform
och barnantal. Till stöd härför har anförts i huvudsak följande:

Örn önskvärdheten av en allmän utsträckning av lästiden, framför allt i
syfte att väsentligt förbättra landsbygdens skolväsen och bringa detta i
nivå med städernas, syntes Kungl. Majit, riksdagen och de sakkunniga
vara fullt ense. Som det enda väsentliga hindret för en allmän utsträckning
av läsåret till 39 veckor hade de sakkunniga åberopat det motstånd
från kommunernas sida, som befarades, därest lästiden allmänt utsträcktes
utöver 36 4/7 veckor.

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Förbundsstyrelsen kunde inte finna dessa farhågor tillräckligt styrkta
för att de med skäl skulle kunna anses överväga de påtagliga och betydande
fördelar, som vore förbundna med en längre lästid än 36 4/7 veckor. I
varje fall vore argumenteringen väsentligen byggd på icke verifierade förmodanden
beträffande befolkningens och de kommunala myndigheternas
inställning gentemot en förlängning av lästiden.

Den faktiska utveckling, som efter 1937 års riksdagsbeslut skett därigenom
att skoldistrikten allmänt på frivillighetens väg redan utsträckt
lästiden, utgjorde ett kraftigt belägg för det ohållbara i de sakkunnigas
resonemang örn vådorna av en längre lästid än 36 4/7 veckor även för landsbygdens
del.

De sakkunnigas förslag beträffande lästiden innebure ingen effektiv
förbättring av landsbygdens skolväsen i de fall, där en sådan bäst behövdes.
Ej heller vore det ägnat att skapa en likvärdig standard beträffande
folkundervisningen inom olika skoldistrikt.

Sveriges folkskollärarinneförbund delar i huvudsak,
vad reservanten bland de sakkunniga anfört.

Med tanke på behovet av en förbättring av landsbygdens skolväsen och
den för en utökning av lästiden välvilliga opinion, som kunnat konstateras
inom flertalet skoldistrikt, syntes det alltför undfallande och försiktigt
av sakkunnigmajoriteten att åberopa den jordbrukande befolkningens
eventuella obenägenhet att avstå från barnens arbetskraft såsom en anledning
till varsamhet vid genomförandet av åtgärder, som innebure en
utsträckning av skolans lästid. Landsbygdens skolungdom vore säkerligen
i lika stort behov som städernas av gedignast möjliga skolunderbyggnad.

De sakkunnigas förslag innebure, att en alltför stor kvalitetsskillnad i
skolhänseende mellan olika skoldistrikt skulle komma att kvarstå. Många
av landsbygdens barn skulle bliva missgynnade, då de icke blott komme
att undervisas i de svagare skolformerna utan även finge kortare undervisningstid
än barnen i de skoldistrikt, vilka genomfört en undervisningstid
av 39 veckor.

Styrelsen för Sveriges smås 1collärarinneförening har
uttalat sig för en allmän utsträckning av lästiden till 39 veckor
under framhållande bland annat, att en kortare lästid i vissa skoldistrikt
vore menlig för den grundläggande undervisningen, särskilt som betydelsen
av denna undervisning ökats, genom att folkskolan gjorts till bottenskola
för läroverksundervisningen.

Föreningen Sveriges mindre folkskolor har anslutit
sig till det reservationsvis framställda förslaget örn en enhetlig lästid
av 39 veckor.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund
har biträtt det förslag i ämnet, som framlagts av majoriteten bland de sakkunniga.
Styrelsen anslöte sig till fullo till den av de sakkunniga uttalade
uppfattningen, att de faktorer, som borde vara utslagsgivande vid bestäm -

39

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 1J+9.

ning av lämpligaste längd för lästiden, vore särskilt skiftande i de olika
delarna av rikets landsbygd, varför obligatoriskt införande därstädes av
39 veckors lästid icke borde ifrågakomma. Landsbygdens skoldistrikt borde
under alla förhållanden hava möjlighet att i viss utsträckning anpassa lästidens
längd efter de lokala förhållandena. Då det emellertid ej torde vara
uteslutet, att behov härav kunde föreligga även i övriga skoldistrikt, borde
alla skoldistrikt hava rätt att väljä mellan en lästid om 36 4/7 veckor och
en sådan örn 39 veckor.

Statskontoret har icke funnit anledning till erinran mot en ökning
av lästiden i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, ehuru ämbetsverket
i vissa avseenden funne sig böra motsätta sig de framställda förslagen.
Sålunda avstyrkes förslaget, att lärare skulle kunna erhålla befrielse
från undervisningen under tre dagar årligen för bevistande av fortbildningskurser,
under motivering att liknande anordningar icke förekomme
beträffande statliga, i de nya löneplanerna inplacerade befattningshavare
samt att tillräckliga skäl icke anförts för ett dylikt medgivande för
folkskollärarnas del. Statskontoret har icke ansett sig kunna förorda det
ifrågasatta tillgodoräknandet av tjänstgöring i fortsättningsskola för placering
i lönegrad såsom folkskollärare. Förutom principiella betänkligheter
har därvid åberopats, att förslaget skulle medföra, att detta slag av tjänstgöring
skulle komma att betalas enligt vida förmånligare grunder, än örn
undervisningen i fråga på vanligt sätt ersattes med visst arvodesbelopp för
undervisningstimme.

Inledningsvis vill jag i anslutning till vad av de sakkunniga i motsvarande
hänseende anförts framhålla, att de spörsmål, som här föreligga till bedömande,
väsentligen äro av skolorganisatorisk, icke av löneteknisk natur. En
önskan att kunna till gagn för undervisningen utnyttja den reglering av
statsbidragen till folkskoleväsendet och av lönerna för dess befattningshavare,
som beslutades av 1937 års riksdag, var för mig det främsta motivet
vid igångsättandet av det utredningsarbete, vars resultat nu föreligger.
De nu framlagda förslagen bedömer jag från denna utgångspunkt.
Jag finner på grund härav anledning icke föreligga att till särskild
granskning upptaga de synpunkter, som i ärendet anförts rörande tjänstgöringsskyldighet
och löneställning för folkskollärare, utan inriktar mig på
möjligheterna att från de förutsättningar, som skapats genom 1937 års
riksdags berörda beslut, i organisatoriskt hänseende förbättra folkskoleväsendet
och stärka den undervisning, som detta har att förmedla.

Lästiden vid folkskolan är nu icke enhetlig utan skiftar i olika skoldistrikt
mellan 34 4/7 veckor, 36 4/7 veckor och 39 veckor, för redovisningsår
räknat. De sakkunniga och de över deras förslag hörda myndigheterna och
sammanslutningarna äro alla ense örn alt den nuvarande minimilästiden
bör utsträckas. Sakkunnigmajoritetens förslag innebär, att minimilästiden

Departe mentschefen.

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

skall bestämmas till 36 4/7 veckor och lästiden vid folkskolan alltså efter åtgärdernas
genomförande utgöra antingen 36 4/7 veckor eller 39 veckor.
Detta förslag har tillstyrkts av vissa myndigheter och av landskommunernas
förbund. Flertalet myndigheter och sammanslutningar anse emellertid,
att lästiden bör obligatoriskt bestämmas till 39 veckor med rätt för vederbörande
instanser inom folkskoleväsendet att i vissa fall medgiva undantag.
I ett par yttranden har framskymtat tanken, att lästiden skulle regelmässigt
bestämmas till 38 veckor. Fran detta uppslag torde dock med hänsyn
till de på området nu föreliggande förhållandena kunna här bortses.

Under många decennier har det stått skoldistrikten fritt att vid undervisningens
planläggning välja mellan alternativa lästider, på sistone fixerade
till de tre nyss angivna. Ur det allmännas synpunkt är, såsom jag i
andra sammanhang haft anledning framhålla, de på grund härav uppstående
kvalitetsskillnaderna mellan skolor i olika skoldistrikt icke önskvärda,
särskilt som den kortare lästiden i allmänhet tillämpas på landsbygden
inom skoldistrikt med de sämre skolformerna och den längre lästiden
i städer och stadsliknande samhällen med de bättre skolformerna.
Genom en utsträckning av lästiden skulle visserligen de bestående olikheterna
mellan stadens och landsbygdens folkskola icke helt utplånas men
väl kunna i ej ringa grad förminskas. Landsbygdens skola undergår därigenom
en välbehövlig förstärkning, och undervisningsresultatet vid skilda
skolor blir mera likvärdigt än vad nu är fallet. En reform av denna art
kompletterar de åtgärder för förbättring av undervisningsväsendet, som
vidtagits under de senare åren, och medför — såsom de sakkunniga påpekat
— även fördelar av allmänt social natur.

För egen del vill jag med hänsyn härtill tillstyrka en obligatorisk förlängning
av folkskolans nuvarande årliga minimilästid. Denna uppfattning
delas som nämnts av alla de myndigheter och sammanslutningar, som
yttrat sig i den föreliggande frågan.

Lika stor enighet råder icke rörande frågan, huru långt man för närvarande
lämpligen bör sträcka sig vid åtgärder på detta område. Vid
genomförandet av 1937 års lönereglering för lärarkåren var jämväl nämnda
spörsmål på tal. Vid detta tillfälle ställde man sig på åtskilliga håll tveksam
mot åtgärder, som skulle innebära fastställandet av en för alla skoldistrikt
enhetlig lästid. I detta hänseende har enligt redogörelsen i det föregående
en märkbar förändring inträtt. Meningarna gå för närvarande bland
de hörda myndigheterna i den riktningen, att tiden nu är inne för enhetliggörande
av skolans lästid. Anledningen härtill är, om de lönetekniska skälen
lämnas åt sidan, närmast att söka i det förhållandet, att skoldistrikten
i betydande utsträckning begagnat sig av den genom 1937 års löne- och
statsbidragsreglering öppnade möjligheten att utan merkostnad för dem
förlänga den årliga lästiden. De förväntningar, som i detta hänseende knötos
vid 1937 års riksdags löneregleringsbeslut, hava gått i uppfyllelse.

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Även om enligt min mening stort avseende måste fästas vid att skoldistrikten
på senare tid i glädjande omfattning, måhända i större utsträckning
än som förutsattes vid berörda omläggning av grunderna för statsbidragen
till folkskoleväsendet, spontant befordrat undervisningen i skoldistrikten
genom att utsträcka lästiden, synes å andra sidan denna omständighet
icke böra föranleda statsmakterna att nu genom generella bestämmelser
vidtaga för långtgående åtgärder på området. Det råder en
väsentlig olikhet mellan å ena sidan att genom lämpliga statsbidragsbestämmelser
befrämja denna utveckling och å andra sidan att genom generella
föreskrifter fastställa en enhetlig lästid; risk föreligger för att de
fördelar i skolorganisatoriskt avseende, som ernås på sistnämnda väg, få
köpas på bekostnad av värden av mindre påtagbar men icke desto mindre
mycket betydelsefull natur. När jag utverkade Kungl. Maj:ts bemyndigande
att tillkalla sakkunniga för utredning av den föreliggande frågan
framhöll jag, att det vore av vikt, att folkskolan ute i orterna omfattades
med sympati och förtroende av befolkningen, och jag betonade, att detta
intresse icke finge sättas i fara genom en alltför stark påfrestning på en gång
av de enskildas prestationsförmåga. Skoldistriktens intresse för folkskoleväsendet,
vilket på många håll är betydande, är en värdefull tillgång, som
icke bör äventyras genom för häftigt verkande skolorganisatoriska åtgärder;
detta skulle kunna i vissa fall tänkas inträffa, om en lästid av 39 veckor
nu generellt fastställdes. Det får icke förbises, att de skoldistrikt, som
ännu icke utsträckt lästiden, säkerligen i många fall hava de största svårigheterna
att övervinna vid åtgärder i detta avseende, och att just dessa skoldistrikt
komma att beröras av en genom författningsändring reglerad övergång
till längre lästid. En utsträckning av lästiden med inemot en månad
skulle förvisso i flera av dessa distrikt för närvarande medföra kännbara
olägenheter.

Det är visserligen tänkbart, att övergången till det nya systemet skulle
kunna uppmjukas genom lämpligt avvägda övergångsbestämmelser i anslutning
till vissa av skolöverstyrelsen och ett par domkapitel framställda
förslag. När jag tillstyrkte åtgärder för utsträckning av folkskolans lärokurs
till sju läroår, yttrade jag, att en fördjupad och förbättrad medborgerlig
utbildning måste anses vara av så stort värde för de ungas egen framtid,
att de uppoffringar, hemmen i vissa fall kunde komma att behöva ikläda sig,
därigenom mer än väl uppvägdes. I anslutning härtill skulle jag, oaktat de
betänkligheter mot en enhetlig lästid, som enligt det föregående kunna anföras,
kunnat ansluta mig till tanken på en etappvis skeende övergång till
en sådan ordning, om icke under de närmaste åren skulle genomföras nyssberörda
särskilt för landsbygdens skolväsende principiellt och praktiskt genomgripande
åtgärder för folkskolans utbyggande med en sjunde årsklass.
Övergången till sjuårig lärokurs skall enligt de i ämnet gällande bestämmelserna
äga rum, så snart sådan prövas lämpligen kunna ske, dock som regel

42

Kungl. May.ts proposition Nr l/t9.

senast med ingången av läsåret 1948—49. Utan skoldistriktets medgivande
kan icke före nämnda läsår sjuårig skoikurs införas annorledes än efter
Kungl. Maj:ts bestämmande och ej tidigare än med ingången av läsåret
1942—43. Enligt skolöverstyrelsens förslag skulle den årliga lästiden utsträckas
till 39 veckor i allmänhet från och med läsåret 1942—43, alltså vid den
tidpunkt, då Kungl. Majit kan mot skoldistriktets medgivande ålägga
distrikt att införa sjuårig folkskola. Det synes mig icke lämpligt att
låta två för landsbygdens skolväsende så betydelsefulla och ingripande reformer
till tiden sammanfalla.

Vad av överstyrelsen anförts rörande fortsättningsskolans ställning vid
utsträckning av den årliga lästiden för folkskolan ställer för övrigt i klar
belysning svårigheten att redan nu som en obligatorisk anordning genomföra
en enhetlig lästid av 39 veckor vid folkskolan. Därest en sådan lästid
skulle nu fastställas, måste i ett flertal fall lästiden för barnen av omtanke
om fortsättningsskolan, sådan denna nu är organiserad, nedsättas till den
av de sakkunniga föreslagna minimilästiden av 36 4/7 veckor. Det bör anmärkas,
att särskilt folkskolinspektörerna, som dock i allmänhet ställt sig
på samma ståndpunkt som överstyrelsen, i sina yttranden framhållit svårigheterna
ur denna synpunkt att nu genomföra 39 veckors lästid.

De ekonomiska konsekvenserna för statsverket synas mig icke heller
böra förbises. Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle en utsträckning
av den årliga minimilästiden till 36 4/7 veckor med utgångspunkt från
nu gällande lönebestämmelser draga en merkostnad för statsverket av omkring
700,000 kronor. Skulle lästiden i stället obligatoriskt fastställas till
39 läsveckor, kunna motsvarande merkostnader enligt av överstyrelsen
verkställda beräkningar uppskattas till omkring 2,600,000 kronor. Den vid
bifall till överstyrelsens förslag uppstående ytterligare utgiftsökningen med
1,900,000 kronor skulle för statsverket inträda vid en tidpunkt, då en betydande
ökning av statens utgifter föranledes av genomförandet av det
sjunde skolåret.

Ehuru en enhetlig lästid inom folkskoleväsendet ur många synpunkter
skulle vara önskvärd, anser jag mig med hänsyn till vad sålunda anförts
icke kunna tillstyrka, att bestämmelser i sådant avseende nu meddelas.
Däremot ligger det i öppen dag, att det bör vara statsmakterna angeläget
att med tjänliga medel främja den nu pågående utvecklingen för utsträckning
av lästiden till 39 veckor; vissa av de förslag, som av mig i det följande
förordas, äro ägnade att befordra en sådan utveckling.

Sakkunnigmajoritetens förslag örn begränsning av skoldistriktens valfrihet
i fråga om lästidens längd till två lästider, 36 4/7 veckor och 39 veckor,
träffas icke av de erinringar, jag i det föregående framställt, men innebär
ett betydande framsteg i jämförelse med nuvarande förhållanden. I icke
mindre än omkring 700 skoldistrikt skulle lästiden förlängas vid ett genomförande
av detta förslag; enligt lämnade uppgifter skulle omkring 2,100

43

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr lJtO.

lärare med småskollärarkompetens och 2,200 lärare med folkskoll ärarkompetens
erhålla utsträckt tjänstgöringstid. Den förut återgivna statistiken
utvisar, att företrädesvis de klenare skolformerna skulle erhålla förbättrade
arbetsbetingelser, men så skulle bliva fallet jämväl beträffande 235 läraravdelningar
av A-form. Betydelsen av en sådan förlängning av undervisningstiden
får således icke underskattas. Sammantagna med den förbättring av
skolväsendet, som framkallats genom 1937 års löne- och statsbidragsreglering,
torde de ifrågasatta åtgärderna innebära en av de viktigaste åtgärder
för förbättring av folkundervisningen, som under den senaste tiden
vidtagits i vårt land.

Mot de sakkunnigas förslag rörande tidpunkten för åtgärdens genomförande
har jag intet att erinra. Jag föreslår alltså, att de nya bestämmelserna
träda i kraft den 1 juli 1940. I likhet med de sakkunniga och de
i ärendet hörda myndigheterna finner jag det lämpligt, att bestämmelser
samtidigt meddelas rörande det antal verkliga läsdagar, som böra ingå i
läsåret. Det härutinnan framställda förslaget anser jag mig kunna biträda.

De sakkunniga hava med instämmande av flertalet myndigheter förutsatt,
att skoldistrikt skulle erhålla rätt att minska antalet verkliga läsdagar
med högst tre, därest lärare prövas böra erhålla ledighet för deltagande
i kurser eller möten, som äro av betydelse för lärarnas fortbildning. I motsats
till statskontoret finner jag mig böra förorda detta förslag, som är till
fördel speciellt för landsbygdens folkskoleväsende och som därför i sin
mån bidrager till att utjämna de olikheter, som äro tillfinnandes mellan
skoldistrikten i stad och på landsbygd. Tidigare har jag ställt mig avvisande
till förslag av denna innebörd med hänsyn till den avkortning av
undervisningstiden, som därigenom åstadkommes. Vid utsträckning av lästiden
förminskas betänkligheterna i detta avseende. Rätten att erhålla
sådan ledighet skulle vidare enligt de sakkunnigas förslag, som jämväl i
denna del synes kunna i huvudsak biträdas, kringgärdas med bestämmelser
i syfte att undvika missbruk, varför några olägenheter av ett bifall
till förslaget icke torde vara att befara. Den av statskontoret uppdragna
jämförelsen med statens undervisningsväsende synes mig icke i detta sammanhang
vara på sin plats med hänsyn till de särskilda förhållanden, som
i detta fall föreligga och som icke kunna åberopas beträffande det statliga
u ndervisningsväsendet.

Den av mig nu berörda frågan rörande lästidens längd inom folkskoleväsendet
torde, ehuru av natur att falla under Kungl. Maj:ts beslutanderätt,
böra med hänsyn till sina ekonomiska konsekvenser underställas
riksdagen. Därest riksdagen icke framställer erinran mot förslaget, lärer
det ankomma på Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med
vad av mig i det föregående förordats meddela erforderliga föreskrifter i
ämnet.

De sakkunniga hava enligt det föregående berört jämväl frågan örn fort -

44

Kungl. Marits ''proposition Nr 149.

sättningsskolans ställning vid en utsträckning av folkskolans årliga lästid.
Enligt de sakkunnigas mening böra effektiva åtgärder vidtagas för centralisering
av landsbygdens fortsättningsskola. De sakkunniga hava även uttalat
sig för att lärare vid folkskola skulle erhålla rätt att tillgodoräkna
tjänstgöring i fortsättningsskola för placering i högre lönegrad.

För egen del vill jag framhålla, att ytterligare åtgärder för centralisering
av fortsättningsskolan synas med utgångspunkt från de nuvarande organisatoriska
förhållandena vara av behovet påkallade. Då emellertid frågan
örn fortsättningsskolans ställning står i visst samband med det aktuella
spörsmålet om undervisningsplan för den sjuåriga folkskolan, anser jag mig
icke böra i detta sammanhang taga ställning till de sakkunnigas berörda
förslag. Med hänsyn härtill finner jag mig ej heller böra föreslå Kungl.
Majit att för 1939 års riksdag framlägga förslag i anledning av skolöverstyrelsens
förutberörda utredning om införande i fortsättningsskolan av
obligatorisk undervisning i hushållsgöromål.

Vad de sakkunniga yttrat rörande rätt för lärare att tillgodoräkna tjänstgöring
i fortsättningsskola för placering i högre lönegrad har jag, efter
samråd med chefen för finansdepartementet, funnit böra föranleda allenast
det uttalandet, att denna fråga bör närmare dryftas först sedan klarhet
vunnits i nyssberörda hänseenden.

3. Förstärkning av undervisningen i två- eller flerklassiga
undervisningsavdelningar.

Undervisningen i skolor med två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar,
d. v. s. där läraren i regel har att samtidigt undervisa barn,
tillhörande mer än en årsklass, är förenad med vissa svårigheter av teknisk
art. I syfte att förminska dessa hava enligt 1919 års undervisningsplan
för rikets folkskolor vidtagits vissa särskilda anordningar. Sålunda
har för att nedbringa det antal årsklasser, som samtidigt undervisas av
en och samme lärare, förutsatts vartannatårsintagning av nybörjare vid
skolor av B 3- och D 1-form. Härigenom har antalet samtidigt undervisade
klasser kunnat reduceras till hälften, d. v. s. vid sex-klassig folkskola
till tre. Vidare innehåller undervisningsplanen föreskrifter om samläsning
mellan två eller flera årsklasser i de ämnen, där så lämpligen
kan ske (kristendomskunskap, historia, geografi och naturkunnighet).
Slutligen hava timplanerna utformats så, att särskild undervisning skall
kunna förekomma för olika årsklasser, utan att därigenom intrång göres
i undervisningstiden för övriga klasser. Detta har möjliggjorts därigenom,
att timplanerna för vissa av de i en undervisningsavdelning sammanhållna
klasserna upptaga ett färre antal lärjungetimmar än antalet
lärartimmar, medan timplanerna för de återstående i avdelningen ingående
klasserna upptaga lika många lärjungetimmar som lärartimmar.

45

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr lJt9.

I en skola av B2-form, där antalet lärjungetimmar i tredje och fjärde
klasserna utgör 28 och i femte och sjätte klasserna 30, kan sålunda
lärare under (30—28 =) 2 veckotimmar undervisa femte och sjätte klasserna
för sig.

Genom dessa anordningar hava möjligheterna ökats för läraren att
meddela direkt undervisning åt eleverna utan inskränkning av den författningsenliga
lästiden.

Införande av sjuårig folkskola innebär en utökning av antalet i vissa
undervisningsavdelningar ingående årsklasser, vilket ytterligare försvårar
undervisningen i svagare skolformer. Frågan örn förstärkning av dessa
skolformer aktualiserades därför i samband med införandet av obligatorisk
sjuårig folkskola. 1934 års folkskolesakkunniga hade utgått från
att nämnda olägenheter skulle kunna undanröjas eller till sin verkan
motvägas dels genom en reglering av barnantalet i läraravdelningarna
på sådant sätt, att uppkomsten av alltför stora avdelningar förebyggdes,
dels ock genom vissa anordningar för beredande av skild undervisning
åt olika klasser under större antal timmar, än som eljest kunnat för
sådant ändamål disponeras.

Frågan örn reglering av antalet lärjungar har ställts på framtiden
(jfr propositionen nr 99/1936 och riksdagens skrivelse nr 297/1936). Däremot
hava anordningar vidtagits för beredande av ökade möjligheter
till särundervisning vid skolor av B 2-, B 3- och D 1-former.

Vid sjuåriga skolor, tillhörande de sistnämnda båda skolformerna, har
sålunda genom ändring i § 15 folkskolestadgan lästiden varje år, då nykor
j arklass intages, utsträckts till 39 veckor, därest vid läsårets början
antalet lärjungar i skolan utgör minst 12. Ändringen, som tillkom på
förslag av 1934 års folkskolsakkunniga, innebar utsträckning av lästiden
endast för lärarna. Barnens lästid skulle däremot kunna bibehållas oförändrad.
Härigenom har vunnits, att den mellanliggande tiden kan disponeras
för särundervisning åt de klasser, som äro i behov därav.

Vid skolor av B2-form åter, där förstärkningsanordningarna genom
Kungl. Maj:ts beslut den 10 september 1936 införts allenast på försök
i vissa skoldistrikt, företrädesvis i Skåne, beredes särundervisning för
lärjungarna utöver det i undervisningsplanen angivna timantalet på så
sätt, att läraren vid sidan av den honom i övrigt åliggande tjänstgöringen
mot timlärararvode meddelar direkt undervisning för klasser, som eljest
skulle hava sysselsatts med tysta övningar.

Någon principiell olikhet förefinnes icke mellan de båda nu nämnda
anordningarna. I båda fallen tillämpas övertidsläsning för lärarna, varigenom
ernås särundervisning för vederbörande klasser, i det förra
fallet som regel under en längre sammanhängande period, i det senare
fallet under några timmar varje vecka. Ej heller inträder i någotdera

46

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 149.

fallen som regel någon förändring i fråga om den sammanlagda tid, varunder
varje lärjunge erhåller undervisning.

Angående den närmare innebörden och verkningarna av dessa förstärkningsanordningar
hänvisas till de sakkunnigas betänkande.

I kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 372) hava vidare meddelats föreskrifter
rörande uppdelning av lärjungarna i heltidsläsande skolor, där
i regel två eller flera årsklasser sammanhållas vid undervisningen, innebärande,
att de i en undervisningsavdelning ingående klasserna växelvis
få ledigt från skolarbetet en dag i veckan, varigenom läraren får möjlighet
att under några timmar varje vecka koncentrera undervisningen
på den del av avdelningen, som icke har ledigt. Uppdelning av lärjungarna
kan emellertid äga rum endast, då skolvägarnas längd eller andra
särskilda förhållanden av motsvarande betydelse därtill föranleda. Prövningen
härav tillkommer domkapitel i samband med fastställande av
reglemente för skoldistrikt. Det är således icke pedagogiska skäl, som
här föranlett bestämmelsernas tillkomst, utan närmast yttre, för skolans
arbete ogynnsamma förhållanden.

De sakkunnigas utredning och förslag.

De sakkunniga hava framhållit, att sedan tillkomsten av 1919 års
undervisningsplan i stort sett inga andra anordningar för förstärkning
av undervisningen i två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar införts
än sådana, som befunnits nödvändiga för att motverka genom skoltidens
utsträckning till sju år uppstående undervisningstekniska svårigheter.

Undervisningen i förevarande undervisningsavdelningar bör enligt de
sakkunniga förbättras dels genom att bereda skild undervisning åt de
särskilda klasserna genom uppdelning av undervisningsavdelning inom
ramen av den för läraren gällande tjänstgöringstiden under viss del av
läsåret i större utsträckning än för närvarande är fallet, dels ock genom
utvidgning av rätten till statsbidrag för avlöning av timlärare i syfte
att nedbringa klass- och elevantalet i undervisningsavdelningarna.

De sakkunniga utgå därvid från att uppdelning av undervisningsavdelning
bör kunna ske, då så påkallas av de föreliggande omständigheterna,
exempelvis på grund av elevantalets storlek, skolvägarnas längd
och de sociala förhållandena. Uppdelningen skulle kunna äga rum under
en tid, i stort sett motsvarande det vid en utsträckning av den årliga
lästiden tillkommande timantalet, d. v. s. vid en lästid av 39 veckor
under tillhopa omkring 100 lärotimmar per år och vid en lästid av 36 4/?
veckor under tillhopa omkring 50 lärotimmar per år. Härom skulle
bestämmelser införas i skoldistriktens reglementen. Uppdelningen skulle
förekomma allenast vid B 2-, B 3- och D 1-skolor samt vid småskolor

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1^9. 47

av b-form. Som förutsättning borde icke genom allmän föreskrift uppställas
visst minimiantal elever.

Förslaget örn utvidgning av rätten till statsbidrag för avlöning av
timlärare åsyftar att nedbringa klass- och elevantalet i vissa undervisningsavdelningar
vid undervisningen i sådana ämnen, där ett högt elevantal
är till väsentligt hinder för undervisningens effektivitet. Rätt till
statsbidrag skulle tillkomma endast skolor av folkskolans B-former samt
mindre folkskolor av D 1-form och småskolor av b-form. Statsbidraget
skulle begränsas till högst fyra veckotimmar per undervisningsavdelning
och utgå under förutsättning, att elevantalet i vederbörande avdelningar
överstiger visst minimiantal.

De föreslagna förstärkningsanordningarna föreslås böra träda i kraft
den 1 juli 1940.

Såsom motiv för förslaget om utökning av den för särundervisning
anslagna tiden hava de sakkunniga i huvudsak anfört
följande:

De sakkunniga hade ansett sig kunna bedöma frågan med ledning av
erfarenheterna av omförmälda förstärkningsanordningar vid skolor av
B 2-formen.

Trots den korta tid, varunder förstärkningsanordningarna funnits
till, kunde det redan nu konstateras, att anordningar av denna art,
som innebure, att vederbörande lärare årligen tjänstgjorde längre tid
än den tid, varunder vederbörande klass åtnjöte undervisning, vore av
betydande värde ur pedagogisk synpunkt. En mer individualiserad undervisning
hade möjliggjorts, ägnad att åvägabringa ett genomsnittligt bättre
kunskapsresultat än som eljest skulle kunna ernås. Undervisningstiden hade
vidare kunnat disponeras på ett lämpligare sätt. En annan fördel vore, att
arbetsbetingelserna för lärarna förbättrades. Den omständigheten, att lärarna
finge lättare att behärska sin i de två- och flerklassiga skolformerna
ingalunda lätta uppgift, skänkte lärarna större arbetsglädje,
vilket i sin mån bidroge till att göra undervisningen mer effektiv.

I detta sammanhang erinrades, att Kungl. Majit under ett flertal år
medgivit rätt för vissa skoldistrikt att under forsta skolåret minska
lärjungarnas lästid från 24 till 19 timmar i veckan genom uppdelning
av klassen ett antal timmar. Den allmänna erfarenheten av denna
anordning syntes vara, att kunskapsresultatet icke blivit lidande. Den
grundligare undervisning, som möjliggjorts genom att proportionsvis
längre tid kunnat disponeras för direkt undervisning, syntes väl ha motvägt
förkortningen av barnens lästid.

De sakkunniga ansåge följaktligen, att de förstärkningsanordningar,
varom här vore fråga, även i fortsättningen borde i ena eller andra
formen bibehållas.

Detta kunde givetvis ske, genom att, på sätt nu vid skolor av B 2-form
vore fallet, statsbidrag beviljades till extra lärartimmar vid ifrågakommande
skolformer i syfte att bereda separat undervisning åt vissa klasser
under en del av den tid, varunder klasserna eljest skulle hava undervisats
tillsammans med de övriga i vederbörande undervisningsavdelning
ingående klasserna. Vid ett genomförande av förslaget örn utsträck -

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

ning av minimi]ästiden vid folkskolan med två veckor till 36 V< veckor
syntes emellertid bestämmelserna angående växellov i kungörelsen nr
372/1921 jämväl erbjuda en lämplig form för ifrågavarande uppdelning
av undervisningsavdelning.

Det vore ingalunda osannolikt, att stundom ett likvärdigt eller bättre
resultat av skolans arbete kunde erhållas, om barnens undervisningstid
reducerades, så att den bleve något kortare än lärarens tjänstgöringstid.
Detta torde vara fallet i de mest svårskötta skolformerna åtminstone
vid ett relativt högt elevantal. Genom den uppdelning av avdelningen,
som därigenom kunde komma till stånd, kunde läraren organisera skolarbetet
på ett effektivare sätt oell ägna proportionvis mera tid åt direkt
undervisning av de i avdelningen ingående klasserna och eleverna. Vidare
skulle den föreslagna utsträckningen av folkskolans lästid kunna i
många fall med gott pedagogiskt resultat genomföras, utan att barnens
lästid förlängdes. Detta hade betydelse icke minst för landsbygdens skolväsende,
där ju två- och flerklassiga undervisningsavdelningar som regel
förekomme men A-skolor vore mera sällsynta.

De sakkunniga utginge alltså från att — därest lästiden utgjorde minst
364/7 veckor — de i vederbörande undervisningsavdelningar ingående
klasserna borde, i syfte att bereda ökade möjligheter till direkt undervisning,
kunna växelvis erhålla ledigt från skolarbetet under den tid,
läraren undervisade återstoden av undervisningsavdelningen. Lästiden
för läraren bleve därigenom alltid minst 36 7? veckor, men för barnen
något kortare, beroende på vilken tid, som ansloges för separat undervisning
utöver den i undervisningsplanerna anslagna tiden. Vid de undervisningsavdelningar
däremot, där ifrågavarande uppdelning icke tillämpades
— här bortsåges från halvtidsläsande avdelningar — liksom vid
skolor av A-form komme lästiden för barnen att som regel sammanfalla
med lästiden för läraren, d. v. s. utgöra minst 36 veckor örn året.

Vid bedömandet av spörsmålet, i vilka skolformer den ifrågavarande
uppdelningen lämpligen borde komma till stånd, borde de tekniska svårigheterna
vid undervisningen vara avgörande. Dylika svårigheter vore
i hög grad beroende av elevantalets storlek men syntes i varje fall vara
betydande i skolor av B 2-, B 3- och D 1-form. Onekligen vore det icke
lätt att organisera undervisningen på ett fruktbärande sätt, när läraren,
såsom i B 2-skola, hade att samtidigt undervisa fem klasser på olika
kunskapsnivå. De kunde visserligen i mångt och mycket hållas samman
i två avdelningar, men i vissa ämnen måste uppdelning ske klass- eller
gruppvis. I B 3- och D 1-skolorna hade läraren att samtidigt undervisa
tre eller fyra klasser, som befunne sig på helt skilda ståndpunkter. Utan
tvekan vore det här till stor hjälp, örn uppdelning kunde ske.

I B 1-skolan, i vilken läraren hade att undervisa två ä tre klasser,
förelåge knappast några större organisatoriska svårigheter vid undervisningen.
Hela avdelningen hölles där samlad i en grupp i flertalet
ämnen, och om läraren exempelvis önskade ge sjunde klassen skild undervisning
i medborgarkunskap eller något annat ämne, hade han icke
större tekniska svårigheter att övervinna än dem, läraren i B 2-skolan
hade att dagligen brottas med. Något annorlunda ställde sig saken i
småskolor av b-form. Här medförde nybörjarna åtskilliga problem.
Säkerligen vore en uppdelning exempelvis i början av höstterminen väl
motiverad i dessa skolor, särskilt om barnantalet vore tämligen stort.

49

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 11+9.

I förgrunden trädde härefter spörsmålet, om för uppdelning borde
krävas visst minimiantal lärjungar. I detta hänseende ville de sakkunniga
fästa uppmärksamheten på föreskriften i § 15 folkskolestadgan om
att vid skolor med sjuårig lärokurs lärotiden under de läsår, då nybörjare
intoges, skulle vid skolor av B 3- och D 1-formerna omfatta nio
månader eller 39 veckor, anknöte till barnantalet. Som förutsättning
för att lärotiden skulle erhålla nämnda omfattning gällde, att vid läsårets
början antalet lärjungar i skolan skulle utgöra minst tolv. Denna
föreskrift motiverades av 1934 års folkskolesakkunniga med att övertidsläsning
av avsedd art icke kunde anses oundgängligen nödvändig,
om barnantalet i skolan vore ringa. Med hänsyn till växlingarna i barnantalet
i skolorna syntes det nämnda sakkunniga lämpligt, att en sådan
föreskrift meddelades.

1937 års folkskolutredning ville understryka, att barnantalet i respektive
undervisningsavdelningar måste tillmätas stor betydelse vid bedömandet
av behovet av eventuell uppdelning. Det kunde icke av pedagogiska
skäl vara motiverat, att läraravdelningar med ringa barnantal
bleve uppdelade. I och för sig skulle de sakkunniga därför icke hava
något att invända emot att rätten till uppdelning av läraravdelning
knötes till ett visst elevantal. I anslutning till nyssberörda bestämmelser
rörande sjuklassiga B 3- (D 1-) skolor, där eleverna hnge delas upp det år,
nybörjare intoges, om antalet elever vore minst tolv, skulle de sakkunniga
ansett rimligt föreslå, att uppdelning i nyssnämnda skolformer samt i småskolor
av b-form skulle i allmänhet få ske vid ett elevantal av minst
15 samt i B 2-skolor vid ett elevantal av minst 20. Nämnda siffror
anknöte till vad de sakkunniga ifrågasatte beträffande ytterligare uppdelning
av elevavdelning vid högre barnantal genom statsbidrag till
timlärare. Emot mekaniskt verkande bestämmelser talade emellertid i
detta fall det förhållandet, att barnantalet i landsbygdens små skolor vore
starkt växlande. Genom en bestämmelse av nyssnämnda innebörd skulle
eleverna ofta få olika lång lästid från det ena året till det andra. Detta
kunde givetvis icke vara lämpligt. Ett ytterligare skäl emot att knyta rätten
till uppdelning vid ett visst elevantal vore, att behovet och lämpligheten
av här berörda åtgärder åtminstone i någon mån vore beroende
också av andra faktorer, exempelvis skolvägarnas längd och de sociala
förhållandena på orten. De sakkunniga ansåge sig icke böra föreslå en
allmän föreskrift, i detalj reglerande förutsättningarna för den uppdelning
av undervisningsavdelning, som här vore i fråga. Eventuellt erforderliga
bestämmelser i ämnet kunde däremot lämpligen meddelas i de
för skoldistrikten gällande reglementena.

Uppdelningen borde icke bindas av stela bestämmelser utan få anpassa
sig efter de skiftande lokala förhållandena. Sålunda torde det ibland vara
lämpligt att låta uppdelningen ske under en längre sammanhängande
period, ibland under någon dag eller några timmar varje gång. Det
syntes emellertid erforderligt, att vissa bestämmelser meddelades rörande
den tidslängd, under vilken uppdelning borde kunna ske. Härvid kunde
man lämpligen utgå från den undervisningstid, som tillkomme vid en
förlängning av lästiden. Utsträcktes lästiden till 39 veckor, ökades undervisningstiden
med omkring en månad och antalet lärotimmar med
100—110 utöver den nu gällande minimilästiden. Utsträcktes åter läs Bihang

till riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 1//.). 4

50

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 11+9.

tiden endast till 36 4/? veckor, ökades undervisningstiden med två veckor
och antalet lärotimmar med omkring 50.

Med utgångspunkt härifrån borde en undervisningsavdelning kunna
uppdelas under en sammanhängande tid av högst en månad, om lästiden
utgjorde 39 läsveckor, och under en sammanhängande tid av högst
två veckor, örn lästiden utgjorde 36 4A läsveckor. I vissa fall kunde det
emellertid vara lämpligare, att nämnda tid av en månad, respektive två
veckor i stället styckades i kortare perioder, omfattande två eller flera
sammanhängande dagar och förlagda till olika delar av läsåret eller —
vid exempelvis 39 veckors lästid — en dag (5 ä 6 timmar) varannan
vecka eller en halv dag (3 timmar) varje vecka. Valdes den sistnämnda
anordningen — alltså uppdelning en halv dag varje vecka — borde
det, i varje fall på småskolestadiet, vara möjligt att genom ökning av
antalet lärotimmar andra dagar ordna undervisningen så, att de barn,
som sålunda skulle få ledigt från undervisningen halva dagen, kunde
få ledigt också under den återstående delen av dagen. Detta vore av
betydelse, särskilt örn skolvägarna vore långa.

I de fall, där s. k. växellovdagar förekomme, syntes någon ytterligare
styckning av undervisningstiden icke böra komma i fråga. Ej heller
borde uppdelning kunna ske i halvtidsläsande skolor, även örn läraren
där vissa dagar hade att handleda svårarbetade undervisningsavdelningar.
Barnantalet vore i nämnda skolformer i regel ganska ringa och
undervisningstiden så knapp, att den icke borde ytterligare förkortas.

Vid genomförandet av de sakkunnigas förevarande förslag kunde de
nuvarande, försöksvis anordnade förstärkningsanordningarna i skolor av
B 2-formen avskaffas. Däremot ansåge de sakkunniga försiktigheten
bjuda, att ändring av bestämmelsen i § 15 folkskolestadgan om 39 veckors
lästid ej vidtoges, förrän erfarenheter vunnits om i vilken utsträckning
bestämmelsen i fortsättningen komme att tillämpas.

Angående förslaget om utvidgning av rätten till statsbidrag
för avlöning av timlärare inhämtas i huvudsak följande:

Liksom spörsmålet om uppdelning av vissa undervisningsavdelningar
under en del av läsåret kunde betecknas som en ren landsbygdsfråga,
vore det uppenbarligen för landsbygdens vidkommande ett spörsmål av
central betydelse, att undervisningen icke försämrades genom ett alltför
högt elevantal i läraravdelningar, som redan på grund av sin organisation
måste betecknas som i hög grad svårbemästrade.

Spörsmålet om elevantalets storlek i de skilda undervisningsavdelningarna
vore icke blott en pedagogisk utan även en ekonomisk fråga.
En mera betydande sänkning av nämnda elevantal skulle medföra väsentligt
ökade utgifter för det allmänna, i första hand staten.

De sakkunniga erinrade, att enligt kungörelsen den 17 mars 1933 (nino)
angående timplaner för rikets allmänna läroverk årsklass eller avdelning
av årsklass vid allmänt läroverk kunde, då antalet av de lärjungar,
som deltoge i undervisningen i vederbörande ämne, överstege
20, under en veckotimme i varje ämne uppdelas i två undervisningsavdelningar
vid undervisningen i modersmålet, tyska, engelska och franska
i de klasser av realskolan och kretsar av lyceet, i vilka undervisningen
i nämnda ämnen toge sin början. Motsvarande bestämmelser hade efter
medgivande av 1937 års riksdag meddelats jämväl beträffande kommu -

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1J{9.

nåla flickskolor och privatläroverk. Bestämmelserna hade till syfte att
underlätta undervisningen av nybörjare i större klassavdelningar i ämnen,
där en mer individualiserad undervisning ansetts erforderlig.

Det vore en allmän erfarenhet, att vissa ämnen också i folkskolan
krävde en mer individualiserad undervisning än andra. Om elevantalet
vid exempelvis en kristendomslektion vore 25 eller 35 vore icke av större
betydelse ur undervisningssynpunkt. Däremot vore det av väsentlig betydelse
ur samma synpunkt, örn läraren hade 25 eller 35 elever att handleda
i exempelvis räkning. Det större elevantalet minskade möjligheterna
för läraren att hjälpa de enskilda lärjungarna till rätta, och undervisningen
kunde därigenom icke bliva lika effektiv7 som vid ett
mindre antal lärjungar. Genom att med anlitande av timlärare uppdela
undervisningsavdelningar med högt elevantal under ett begränsat
antal timmar vid undervisningen i ämnen, i vilka icke med fördel kunde
samtidigt handledas ett större antal elever, kunde skolarbetet i hög grad
underlättas och undervisningen för varje elev bliva mer ingående och
värdefull. Den uppdelning av undervisningsavdelning i parallellavdelningar
i syfte att nedbringa elevantalet, som av7 de sakkunniga sålunda
ifrågasattes, komme alltså att vid ett högre elevantal komplettera den
i det föregående föreslagna anordningen till ökande av möjligheterna
för läraren att bereda särundervisning åt de i undervisningsavdelningen
ingående klasserna.

Den föreslagna åtgärden om ökat statsbidrag till timlärare syntes de
sakkunniga ligga i linje med ett uttalande av7 1937 års riksdag örn vikten
av att lärjungeantalet begränsades i läraravdelningarna och örn att denna
för skolväsendets förbättring så viktiga fråga allt fortfarande bleve föremål
för Kungl. Maj:ts och vederbörande skolmyndigheters uppmärksamhet.

Här förevarande spörsmål befunne sig efter 1937 års lönereglering för
folkskolans lärare i ett nytt läge. Tidigare löneförfattningar hade endast
medgivit statsbidrag till heltidsanställda lärare. Enligt 34 § avlöningsreglementet
för lärare vid folk- och småskolor kunde emellertid utgå
arvode till timlärare i läsämne, och enligt § 4 kungörelsen nr 999/1937
angående statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor
utginge statsbidrag till avlönande av timlärare i läsämne eller i annat
övningsämne än slöjd och hushållsgöromål, där ej skolöverstyrelsen för
visst fall annorlunda medgivit, i skoldistrikt, där Överlärare vore anställd,
för det antal veckotimmar, varmed överlärarens undervisningsskyldighet
understege 30 veckotimmar. Statsbidraget motsvarade arvodet,
under förutsättning att detta icke överstege i 34 § avlöningsreglementet
angivet dagarvode.

De sakkunniga ansåge, att statsbidrag till timlärare borde i undervisningsavdelningar
med högt elevantal kunna utgå även för undervisning
utöver det i timplanen angivna antalet lärartimmar. Givetvis kunde en
anordning med extra timlärartimmar vara berättigad i samtliga skolformer,
i A-skolan med dess ibland över 40 elever likaväl som i ödebygdens
mindre folkskola. Till en början borde dock här avsett .statsbidrag
icke utgå till andra skolor än heltidsläsande skolor, där en lärare
hade att samtidigt undervisa två eller flera klasser, d. v. s. till skolor
av folkskolans B-former samt mindre folkskola av D 1-form och småskola
av b-form.

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1J+9.

Då det kunde beräknas, att särskild för ändamålet lämpad lärare i
allmänhet icke stöde till förfogande, finge det förutsättas, att den extra
undervisning, varom här vore fråga, i regel komme att bestridas av skolans
ordinarie lärare.

Enligt 2 § 3 mom. förutnämnda avlöningsreglemente skulle lärare vid
folk- och småskolor vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet,
som genom beslut av Kungl. Majit och riksdagen kunde
bliva honom ålagd, eller den jämkning i åligganden, som i behörig ordning
bleve för honom bestämd. Såväl folk- som småskollärare kunde
alltså med tillämpning av denna bestämmelse åläggas att utan särskild
ersättning utöver sin nuvarande tjänstgöring handhava den ytterligare
undervisning, som av de sakkunniga sålunda ifrågasatts. Mångå
skäl talade emellertid för att ersättning utginge för ändamålet, lämpligen
i form av vanligt timlärararvode. Det skulle bland annat te sig orättvist,
örn de lärare, som här vore i fråga, nämligen lärare vid de svagare skolformerna,
skulle mot åtnjutande av samma lön som exempelvis en
lärare vid A-skola handhava jämväl ifrågavarande extra undervisning
förutom det i jämförelse med arbetet vid skolor av sistnämnda form
förhållandevis betungande arbetet vid de svagare skolformerna. Det
borde vidare uppmärksammas, att med den ytterligare lärartjänstgöring,
som föranleddes av motsvarande uppdelning av klassavdelningar vid de
allmänna läroverken m. fl. läroanstalter, vore förenad särskild ersättning
och att förhållandet vore enahanda beträffande de lärare, som nu toge
befattning med de försöksvis pågående förstärkningsanordningarna vid
folkskolor av B 2-form.

Den omständigheten, att ifrågavarande timlärarersättning företrädesvis
torde komma de vid vederbörande skola sysselsatta ordinarie lärarna
till godo, borde icke föranleda, att timlärartjänstgöringen inlades i lärarnas
ordinarie tjänstgöringsskyldighet. Vidare borde rätten till statsbidrag
för ändamålet på lämpligt sätt begränsas.

Örn som timlärare anlitades ordinarie lärare, borde statsbidrag utgå,
endast om och i den mån läraren fullgjort den maximitjänstgöring per
vecka, som angåves i 2 § 2 mom. ovannämnda avlöningsreglemente.
Vidare borde föreskrift meddelas örn att statsbidrag till timlärararvoden
skulle utgå endast för ett visst högsta antal veckotimmar per undervisningsavdelning.
De sakkunniga funne lämpligt att försöksvis utgå från
det antal timlärartimmar, som i allmänhet toges i anspråk vid de nuvarande
förstärkningsanordningarna vid skolor av B 2-form, d. v. s. högst
fyra veckotimmar per undervisningsavdelning.

De sakkunniga framlade förslag om att av småskollärare, som efter
den 30 juni 1942 undervisade i småskola med allenast 36 4/« veckors lästid,
skulle uttagas viss ytterligare tjänstgöring (kompensationst jänstgöring)
bland annat genom två veckotimmars undervisning i undervisningsavdelning
å folkskolestadiet (jfr betänkandet sid. 77). För undervisningsavdelning
å sistnämnda stadium, i vilken småskollärare handhade sådan
undervisning, borde på grund härav statsbidrag för omförmälda särskilda
timlärartjänstgöring utgå endast för två veckotimmar.

I de fall, då småskollärare med timarvode tjänstgjorde å folkskolestadiet,
syntes det icke lämpligt att uppehålla det förutnämnda kravet
på att läraren skulle lia fullgjort föreskriven maximitjänstgöring per
vecka. Tjänstgöringen på folkskolestadiet finge nämligen anses ligga i

53

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 149.

viss mån vid sidan av småskollärarnas ordinarie arbetsuppgifter och
ställde för övrigt särskilda fordringar på lärarna. De sakkunniga ansåge
därför, att statsbidrag till timlärarersättning borde utgå till småskollärare,
som undervisade som timlärare på folkskolestadiet, även örn läraren
icke i småskolan fullgjort föreskriven maximitjänstgöring, dock
med omförmälda förbehåll beträffande lärare i småskola med endast
36 4/7 veckors lästid. I detta sammanhang borde framhållas, att skoldistrikten
borde äga rätt att fördela timlärartjänstgöringen mellan folkoch
småskollärare på sätt, som kunde befinnas lämpligt.

I syfte att undersöka såväl behövligheten av den här ifrågasatta anordningen
som ock kostnaderna för densamma hade de sakkunniga gjort
sig underrättade om elevantalet i de läraravdelningar, som i förevarande
sammanhang vore av intresse. Undersökningen, som omfattat 42 av
landets 52 inspektionsområden, hade resulterat i följande sammanställning: -

Elevantalet redovisningsåret 1936—37 i vissa läraravdelningar.

Läraravdelningar med följande elevantal

Skolform

Högst 20

21-

-25

26

-30

31-

-35

Över 35

Sum-

Antal

%

Antal

%

Antal | %

Antal

%

Antal

%

ma

Bl ....

1,238

36,8

1,010

30,0

638

19,0

319

9,5

161

4,7

3,366

B 2 ....

965

34,3

806

28,6

609

21,5

315

11,2

125

4,4

2,820

B 3 ....

640

73,1

172

19,7

53

6,1

9

1,0

1

0,1

875

Dl ....

1,065

88,2

112

9,3

25

2,1

5

0,4

—

—

1,207

b......

3,785

87,4

411

9,5

124

2,9

11

0,2

—

—

4,331

Då det gällde att taga ståndpunkt till frågan örn vilket elevantal,
som borde medföra rätt till statsbidrag för anlitande av timlärare, måste
pedagogiska synpunkter vägas mot ekonomiska. I detta sammanhang ville
de sakkunniga framhålla, att — om det bestämdes att uppdelning hnge
ske först örn ett visst minimiantal elever förekomme — några pedagogiska
eller praktiska svårigheter icke vållades av att elevantalet ena
året vore tillräckligt stort för att möjliggöra den ifrågasatta uppdelningen
av undervisningsavdeiningen, medan elevantalet andra året vore
för ringa härför. Lästiden såväl per vecka som per år bleve i båda
fallen densamma för eleverna. Därest elevantalet sjönke under den
gräns, som normerade rätten till uppdelning av undervisningsavdeiningen,
bleve konsekvensen allenast, att uppdelning icke ägde rum och att timlärarersättning
sålunda inbesparades. De skäl, som i det föregående
anförts mot en föreskrift örn att elevantalet skulle få vara avgörande
för rätten att bereda särundervisning åt i undervisningsavdelning ingående
klasser, ägde alltså i detta fall icke giltighet.

De sakkunniga hade uppställt två olika alternativ i fråga om det
elevantal, som borde medföra rätt till statsbidrag för ifrågavarande timlärarundervisning.
Enligt dessa skulle rätt till sådant statsbidrag inträda,
då elevantalet överstege vid skolor av

54

Kungl. Majlis ''proposition Nr 149.

B 1-formen
B 2- >

B 3- »
Dl- »
b- »

Alternativ I

. 35

. 30

25
25
. 25

Alternativ II

30

25

20

20

20

Ur pedagogisk synpunkt syntes det önskligt, att alternativ II accepterades.

En förbättring av skolundervisningen genom reglering av elevantalet
på angivet sätt skulle i ekonomiskt hänseende ställa sig mycket fördelaktig
i jämförelse med kostnaderna för en förbättring av undervisningen
genom övergång till en högre skolform. Om det antoges, att antalet
elever vid en B 2-skola vore så stort inom den undervisningsavdelning,
som omfattade folkskolestadiet, att uppdelning av undervisningen genom
anlitande av timlärare kunde komma i fråga, belöpte sig kostnaderna
per redovisningsår för ifrågavarande timlärartjänstgöring till omkring
500 kronor, örn skolan vore belägen å exempelvis B-ort. Ville man i
stället förbättra undervisningen vid skolan genom att förändra den till
B 1-skola, måste en ny folkskollärare anställas. Kostnaderna härför
skulle uppgå till det tiodubbla beloppet. Även om det vore uppenbart,
att den skolförbättring, som vunnes genom att undervisningen å folkskolestadiet
genom skolans förändring till högre skolform anförtroddes
åt två lärare i stället för åt en, vore avgjort överlägsen den förbättring,
som ernåddes genom att undervisningen å B 2-skolans folkskolestadium
under ett antal veckotimmar fördelades på två lärare, kunde
det å andra sidan icke bortses från den ej oväsentliga förbättring av
undervisningens kvalitet, som vunnes med anlitande av den av de sakkunniga
föreslagna anordningen.

Den föreslagna utvidgningen av rätten till statsbidrag till timlärare
vore dock icke avsedd att utnyttjas som ett surrogat för sådana skolförbättringar,
som anvisades i gällande bestämmelser angående folkskolans
skolformer, utan borde tillgripas som ett medel att förbättra skolväsendet
i sådana fall, då förutsättningar icke förelåge för förändring
av en skola till högre skolform eller en sådan förändring kunde befaras
icke inom rimlig tid komma till stånd. Där elevantalet i en skola permanent
vore högt, borde således skolformen förbättras. Många gånger
avhölle sig dock skoldistrikten från att vidtaga i och för sig önskvärda
skolförbättringar, bland annat på grund av väntad nedgång i barnantalet.
En mindre skola vöre ofta utsatt för ganska starka fluktuationer
i barnantalet. De sakkunniga utginge ifrån, att skoldistrikten i samråd
med vederbörande folkskolinspektörer komme att i de särskilda fallen,
under hänsynstagande till alla på frågan inverkande omständigheter,
bedömde, om en önskvärd skolförbättring borde genomföras med anlitande
av den av de sakkunniga föreslagna utvägen eller genom förändring
av skolformen. Under alla omständigheter ansåge de sakkunniga,
att möjligheten av att ett genomförande av deras förslag skulle kunna
vålla uppskov i vissa fall med en skolas förändring till högre skolform
icke borde få tagas till intäkt för ett avböjande av nämnda förslag,
vilket — därom vore de sakkunniga förvissade — gjorde det möjligt
att flerstädes genomföra en förbättring av undervisningen, som eljes icke
inom överskådlig tid skulle komma till stånd.

55

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 149.

Den ifrågasatta utvidgningen av rätten till statsbidrag till timlärare
bidroge till att mildra olikheterna mellan de särskilda skolformerna och
sålunda till att göra folkskoleväsendet mera homogent. Särskilt framträdde
detta, om hänsyn toges till det ovan framlagda förslaget örn rätt
till uppdelning av eleverna under viss del av skolåret. Nämnda uppdelning
hade förutsatts kunna äga rum under omkring tre veckotimmar.
Om härtill lades de fyra veckotimmar, för vilka statsbidrag till avlöning
av timlärare skulle kunna utgå, ernåddes skild undervisning under sju
timmar för exempelvis lägre avdelningen i en B 2-skola och — örn hänsyn
toges jämväl till de två veckotimmar, varunder redan under nuvarande
förhållanden högre avdelningen kunde erhålla skild undervisning
(jfr ovan sid. 45) — upp till nio timmar i högre avdelningen av samma
skola. Att härigenom ernåddes en i hög grad förbättrad undervisning
i landsbygdens skolformer, vore ställt utom allt tvivel.

Myndigheterna m. fl.

Skolöverstyrelsen har i princip anslutit sig till förslaget örn uppdelning
av undervisningen i två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar.
Dock anser överstyrelsen, att en sådan uppdelning icke bör
medföra kortare årlig lästid för någon skolklass än 36 i/i veckor. Vidare
framhålles, att den ifrågasatta särundervisningen bör förekomma
i samtliga två- eller flerklassiga heltidsläsande skolor, således även i B 1-skolor. I likhet med de sakkunniga anser däremot överstyrelsen, att
något krav på visst minimiantal barn i undervisningsavdelning icke bör
uppställas såsom villkor för uppdelning till särundervisning. I samband
härmed ifrågasättes, att föreskrift i skolreglemente om s. k. växellov
enligt förutnämnda kungörelse nr 372/1921 bör för vinnande av enhetlighet
underställas överstyrelsens prövning och godkännande.

Förslaget om utvidgning av rätten till statsbidrag för avlöning av
timlärare har i stort sett icke föranlett annan erinran från överstyrelsens
sida, än att sådant bidrag icke borde utgå för undervisning i andra
än sjuåriga B 2-, B 3- eller D 1-skolor. Sexåriga skolor eller sjuåriga
B 1-skolor skulle sålunda undantagas. Barnantalet i undervisningsavdelningarna
skulle däremot kunna vara lägre än vad de sakkunniga
föreslagit.

Överstyrelsen har i huvudsak anfört följande:

De sakkunniga hade föreslagit en sådan differentiering av lästiden i
skolor av B 2-, B 3-, D 1- och b-form, att den effektiva lästiden för barnen
kunde begränsas till 34 V* veckor. Även överstyrelsen ansåge, att
det med tanke på landsbygdens skol- och arbetsförhållanden tills vidare
borde kunna medgivas, att undervisningen i flerklassiga läraravdelningar
anordnades på sådant sätt, att icke varje klass eller barn ålades en
effektiv årlig lästid av 39 veckor. Emellertid framginge det av de sakkunnigas
betänkande, att lästiden i närmare 80 procent av samtliga läraravdelningar
vid de ifrågavarande skolorna redan nu vore 36 7* eller 39

56

Kungl. Martts proposition ATr 149.

veckor. Med jämförelsevis få undantag vore detta också barnens årliga
lästid, varför de sakkunnigas förslag skulle kunna för barnen i minst
75 procent av de här avsedda läraravdelningarna medföra en betydande
minskning av den lästid, som för närvarande tillämpades. En sådan
avkortning av den nuvarande lästiden funne överstyrelsen varken behövlig
eller tillrådlig. Tillgodoseendet av de mångahanda berättigade
krav, som numera ställdes på folkskolan, exempelvis kravet på ett antal
årliga idrottsdagar, trafikundervisning m. m., medförde en så stark begränsning
av den undervisningstid, som stöde till förfogande för de teoretiska
ämnena, att 36 V* veckors årlig lästid måste betraktas såsom
minimitid för lärjungarna även i skolor med differentierad lästid.

Överstyrelsen funne starka skäl tala för att den av de sakkunniga
föreslagna särundervisningen borde förekomma i samtliga slag av tvåeller
fierklassiga heltidsläsande läraravdelningar, således även i skolor
av B 1-form. En dylik anordning skulle underlätta införande å landsbygden
av 39 veckors lästid.

De sakkunniga hade icke funnit sig böra föreslå någon allmän föreskrift,
som beträffande barnantalet i detalj reglerade förutsättningarna
för den ifrågasatta uppdelningen av läraravdelningarna. Det skulle i
stället ankomma på de reglementsfastställande myndigheterna att i varje
särskilt fall besluta efter omständigheterna. Mot vad de sakkunniga i
detta avseende anfört hade överstyrelsen intet annat att erinra, än att
reglementsföreskrifter rörande olika former för uppdelning av läraravdelningar
borde ske med ledning av vissa allmänt utfärdade anvisningar.

Överstyrelsen instämde i de sakkunnigas uttalande, att någon ytterligare
differentiering av lästiden icke borde förekomma i skolor med
växellov enligt kungörelsen nr 372/1921. Emellertid ifrågasatte överstyrelsen,
huruvida icke nämnda kungörelse borde revideras i samband
med realiserandet av förslaget om differentiering av undervisningen.

Kungörelsen borde sättas i samband med de omständigheter, under
vilka den tillkommit. När den reformerade folkskolinspektionen år 1915
började sin verksamhet, hade en av dess huvuduppgifter varit att få
de ymnigt förekommande halvtidsskolorna ersatta med heltidsläsande
skolformer. Motståndet mot reformerandet visade sig dock mångenstädes
så starkt, att tvångsåtgärder måste tillgripas, vilket framkallade
avoghet och opposition mot statsingripanden på skolväsendets område
över huvud. Vid denna tid utfärdades kungörelsen den 29 juni 1921,
vilken i mer än ett avseende innehölle modifikationer, ägnade att lugna
den starkt växande oppositionen. Medgivandet rörande det s. k. växellovet
hade därvid blivit av stor betydelse, då det möjliggjorde en mjukare
övergång från varannandags- till vardagsläsningen, genom att barnen
dock fingo en dag, vanligen mitt i veckan, då de ej behövde besöka
skolan. Det syntes emellertid, som om numera, då heltidsläsningen allmänt
även på landsbygden betraktades som folkskolans naturliga form,
vissa snävare gränser borde stipuleras för tillämpningen av sagda bestämmelse.
Faktum vore, att växellov för närvarande förekomme vid
skolor, där varken långa skolvägar, högt lärjungeantal eller några andra
särskilda förhållanden kunde utgöra tillräckliga motiv för anordningen.
Det borde vidare beaktas, att, sedan medgivandet örn växellov utfärdades,
icke blott vägarnas allmänna beskaffenhet blivit ansenligt för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr Uf9. 57

bättrad utan även möjligheter att anordna statsunderstödda skolskjutsar
tillkommit.

Överstyrelsen ifrågasatte, huruvida icke för vinnande av enhetlighet i
hithörande frågor sådana föreskrifter borde utfärdas, att reglementsbestämmelser
örn s. k. växellov skulle underställas skolöverstyrelsens prövning
och godkännande.

Förstärkning sanordning ar i jorm av ökat antal lärartimmar kunde
med fördel komma till användning huvudsakligen i skolor, anordnade
enligt skolform B 1, *B 2, B 3 eller D 1. Överstyrelsen ville dock framhålla,
att behovet av förstärkningsanordningar icke vore så framträdande
i skolor av B 1-form, att överstyrelsen ansåge sig böra hemställa örn
att särskilda medel ställdes till förfogande för dylik anordning. Men
funnes vid sådan skola folk- eller småskollärare, som icke hade föreskriven
maximi tjänstgöring, borde de lärartimmar, som på grund därav
stöde till förfogande, användas för förstärkning av undervisningen i den
avdelning, som omfattade klasserna 5—7. Även vid andra skolor borde
tillgängliga lärartimmar i främsta rummet tagas i anspråk till förstärkning
av undervisningen. Men därjämte borde vid sjuåriga skolor enligt
B 2, B 3 eller D 1-form särskild betalning kunna utgå för så många timlärartimmar
per vecka, att det sammanlagda antalet lärartimmar vid
skolavdelningen kunde, utöver det i gällande undervisningsplan föreskrivna,
ökas med högst 1+. Förstärkningsanordningar av detta slag borde få anordnas
även vid lägre antal lärjungar i läraravdelningen än det av de
sakkunniga föreslagna. Lämpligast vore dock, att med utfärdande av
mera detaljerade bestämmelser härom finge anstå, tills större erfarenhet
av de pågående försöken vunnits.

Föredraganden av ärendet inom skolöverstyrelsen, undervisningsrådet
G. Björkman har till överstyrelsens protokoll antecknat skiljaktig mening
i fråga örn de av överstyrelsen föreslagna förstärkningsanordningarna och
har därvid anfört i huvudsak följande:

Då överstyrelsen i sitt utlåtande den 11 december 1936 över lärarlönesakkunnigas
betänkande med förslag till lönereglering för folk- och småskollärare
framlade förslag om sådan differentiering av undervisningen vid
läsårets utsträckning till 39 veckor, som nu varit föremål för de sakkunnigas
övervägande, hade överstyrelsen framhållit, att en tillämpning av niomånaderstjänstgöring
för lärarna, skulle göra de förstärkningsanordningar,
som tillämpades vid B 2-skolor, i stort sett obehövliga, alldenstund skild
undervisning kunde anordnas under en månad av den för barnen föreskrivna
årliga Jästiden av åtta månader, antingen i ett sammanhang eller fördelad
över hela eller delar av året.

Förstärkningsanordningar vöre i främsta rummet motiverade vid B 3-och D I-skolor, vid vilka endast en lärare funnes anställd för samtliga sju
klasser. Om vid dessa skolor förstärkning i så måtto anordnades, att läraren,
därest barnantalet uppginge till minst 20, finge tillfälle att under två
veckotimmar meddela extra undervisning åt sjunde klassen i de allmänna
ämnen, som tillhörde den nuvarande fortsättningsskolans kurs, skulle därmed
en god vinst tillföras dessa skolor för en relativt ringa kostnad.

De förstärkningar, som vore behövliga vid sjuåriga B 2-skolor, torde frånsett
vissa undantagsfall kunna anordnas utan några särskilda kostnader.

58

Kungl. Majda proposition Nr 11+9.

Enligt undervisningsplanen för rikets folkskolor skulle antalet veckotimmar
i sjuårig B 2-skola uppgå för klasserna 3—4 till 28 och för klasserna
5—7 till 30. Redan detta innebure, att de högre klasserna skulle undervisas
för sig under två veckotimmar. Därest av lärarinnan i småskolan, som i
regel hade 26 veckotimmar i egen avdelning, uttogos de 2 veckotimmar,
som återstode av hennes maximitjänstgöringstid 28 veckotimmar, för undervisning
av folkskolans två lägre klasser, finge såväl dessa som de högre
klasserna därigenom skild undervisning. Den tid, varunder läraren kunde
helt ägna sig åt de högre klasserna, bleve alltså 4 veckfttiinmar eller omkring
150 timmar per läsår, och detta utan någon motsvarande inskränkning av
barnens lästid. Tillämpades därjämte under en del av läsåret sådan differentiering
av undervisningen, varigenom läraren växelvis kunde ägna sig åt
blott vissa klasser, tillkomme ytterligare möjligheter till utjämning av de
tekniska svårigheter, som vore förbundna med skolformen B 2.

I de skolor, där småskollärarinnan på grund av växellov utan avkortning
av barnens sammanlagda lästid per vecka i sin egen avdelning fullgjorde
maximitjänstgöringen 28 veckotimmar, måste emellertid extra timlärartjänstgöring
anordnas på folkskolestadiet. Detsamma torde ock behöva ske
t. ex. där två B 2-skolor hade som underlag en gemensam småskola av bform,
enär lärarinnan, även örn hennes tjänstgöring icke överstege 26 veckotimmar
och under förutsättning att hennes skola vore så belägen, att hon
kunde dela sin tjänstgöring med annan skola, ej hade mer än en timme
till övers åt vardera folkskolan.

Kostnaderna för förstärkningsanordningar enligt angivna grunder komme
uppenbarligen att bliva en obetydlighet i jämförelse med vad som krävdes,
örn statsbidrag till timlärare skulle utgå för 4 veckotimmar i samtliga B 2-,
B 3- och D 1-skolor, i vilka antalet barn uppginge till minst 20.

Domkapitlen hava i allmänhet lämnat de sakkunnigas förslag örn
förstärkningsanordningar i folkskolan utan erinran. Domkapitlen i Linköping
och Visby förorda emellertid i likhet med skolöverstyrelsen uppdelning
av undervisningsavdelning även i B 1-skolor. Domkapitlet i
Strängnäs framhåller nödvändigheten av att tillse, att uppdelning av
undervisningsavdelning endast sker, när uppdelningen betingas av barnantalets
storlek. Vidare bör enligt detta domkapitel av statsfinansiella
skäl viss försiktighet iakttagas vid utformandet av bestämmelser om
statsbidrag till avlöning åt timlärare. Domkapitlet i Västerås förmenar,
att vissa olägenheter uppstå genom den föreslagna timlärarundervisningen,
såsom olika tider för läsårets början och slut för den uppdelade
undervisningsavdelningens båda hälfter. Sistnämnda domkapitel ifrågasätter
även, örn ej lärarens arbetsbörda därigenom blir alltför stor, särskilt
om han förut har att undervisa i slöjd. Domkapitlet i Göteborg
anser, att uppdelning av undervisningsavdelning endast bör ske, när
elevantalets storlek, skolvägarnas längd eller andra speciella förhållanden
därtill föranleda. Enligt denna domkapitlets mening bör vidare sådan
uppdelning ej ske och timlärare ej användas, örn därigenom en utveckling
av skolväsendet till högre skolform uppskjutes mer än nödigt.

59

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr tift.

Domkapitlet i Visby anser, att skild undervisning i två- eller flerklassiga
undervisningsavdelningar bör vid 39 veckors tjänstgöringstid icke förekomma
i större utsträckning,’ än att minimilästiden blir 36 ih veckor.

Vissa av de synpunkter, som domkapitlen i övrigt anfört rörande
denna fråga, framgår av den under föregående kapitel lämnade redogörelsen.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollär arförening
ansluter sig till dem, som förorda uppdelning av undervisningsavdelning
även i B 1-skolor bland annat med hänsyn till undervisningen
i hembygdskunskap i tredje klassen samt medborgarkunskap och naturkunnighet
i sjunde klassen. Vidare bör enligt centralstyrelsen en lästid
av minst 39 veckor eftersträvas, varför en uppdelning i sådan utsträckning,
att den effektiva undervisningstiden för varje lärjunge motsvarade
34 4A veckor, endast borde förekomma som övergångsform. Förslaget örn
utvidgad rätt till statsbidrag åt timlärare tillstyrktes i och för sig. Vid
val mellan disponerande av beräknade medel för ändamålet eller för
genomförande av enhetlig lästid förordades dock det senare alternativet.

Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund framhåller, att
de föreslagna förstärkningsanordningarna icke erhållit den effektivitet,
som varit möjlig, om en enhetlig tjänstgöringsskyldighet för lärarna av
39 veckor lagts till grund för anordningarna. Uppdelning av undervisningsavdelning
borde kunna ske såväl i B 1-skolor som ock i skolor, där
s. k. växellov förekomme. Med hänsyn till att växellov ganska allmänt
tillämpades i B 2- och B 3-skolor och skolor av D 1-form, komme förstärkningsanordningarna
i många fall att bliva illusoriska. Den föreslagna
utvidgningen av rätten till statsbidrag för avlöning av timlärare finner
styrelsen väl motiverad och ägnad att främja undervisningen. Systemet
borde dock icke tillämpas i sådana fall, där förbättring av skolformen
i stället borde ske. Eljest skulle systemet bidraga till att konservera de
sämre skolformerna.

Sveriges folkskollärarinneförbund instämmer i reservantens
åsikt, att initiativet till genomförandet av de ifrågasatta förstärkningsanordningarna
icke borde överlåtas åt skoldistrikten samt att även B 1-skolor borde få åtnjuta differentierad undervisning. Vidare anser förbundet
det icke rationellt att införa särskilda timarvoden åt den ordinarie
lärarpersonalen, när man genom ett generellt införande av 39 veckors
tjänstgöringsskyldighet för folkskolans lärare i de flesta fall skulle kunna
lägga den föreslagna särundervisningen inom 39 veckors tjänstgöringstid.
Skulle ytterligare utfyllnad av tjänstgöringstiden vara påkallad,
föreslås, att undervisning beredes svagt begåvade eller sjukliga barn.

Departe mentschefen.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Styrelsen för Sveriges småskollärarinneförening har ifrågasatt,
att arvode åt timlärare borde utgå även vid småskolor av a-form.
Såsom skäl härför åberopas, att klassavdelningar av denna skolform
ofta hade ett mycket högt elevantal.

Föreningen Sveriges mindre folkskolor har anslutit sig till de
sakkunnigas förslag men framhållit, att växelundervisning och växellov
borde tillgripas med försiktighet, enär omfattande sådana anordningar
utgjorde en fara för sund utveckling av undervisningsväsendet och öppnade
möjlighet för halvtidsläsning.

De sakkunnigas förslag om uppdelningen av undervisningsavdelningar
har icke föranlett annan erinran från statskontorets sida än att
sådan uppdelning under 100 lärotimmar syntes bliva alltför omfattande.
Den åsyftade förbättringen torde kunna uppnås även vid uppdelning
under 50 lärotimmar. Ett visst stöd för kravet på återhållsamhet härutinnan
hade ämbetsverket även trott sig finna i de sakkunnigas uttalande,
att åtgärderna för uppdelning av två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar
viss tid av läsåret kunde komma att inverka höjande på statsverkets
utgifter för folkskoleväsendet på så sätt, att skoldistrikten därigenom
stimulerades till ytterligare utsträckning av den årliga lästiden.

Mot förslaget örn statsbidrag till avlöning av timlärare har statskontoret
erinrat, att det av de sakkunniga förordade alternativet beträffande
elevantalet icke skulle medföra sådana fördelar för undervisningen,
att de motsvarade den högst betydande skillnaden i kostnad mellan de
båda alternativen. Ämbetsverket har därför förordat det såsom alternativ
I betecknade förslaget. Vidare har statskontoret påyrkat, att
särskild ersättning till ordinarie lärare för ifrågavarande undervisning
borde utgå endast om samtliga lärare vid vederbörande skola uppnått
den för dem enligt avlöningsreglementet gällande maximi tjänstgöringen.

Såsom jag redan inledningsvis antytt, äro med undervisningen i tvåeller
flerklassiga undervisningsavdelningar förenade svårigheter av teknisk
art. Ju flera klasser en lärare har att samtidigt undervisa, desto
mindre tillfälle gives att meddela barnen den direkta undervisning, som
är en av betingelserna för ett gott undervisningsresultat. Genom att
utan förändring av lärarnas undervisningstid avkorta lästiden för barnen
eller genom att låta lärarna undervisa ett antal timmar utöver det timantal,
som angives i undervisningsplanen, kan man bereda lärarna möjlighet
att direkt undervisa en eller ett par klasser utan att behöva splittra
sin uppmärksamhet på tillsyn och ledning av de tysta övningar, varmed
de i undervisningsavdelningen i övrigt ingående klasserna eljest skulle
hava sysselsatts.

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Erfarenheten av de anordningar av denna art, som försöksvis prövats
under de senare åren, inbjuda enligt de sakkunnigas mening till åtgärder
för ökning av möjligheterna till särundervisning i de undervisningsavdelningar,
varom här är fråga. Enligt de sakkunniga skulle sådan undervisning,
utöver den tid, som i gällande undervisningsplaner förutsättes,
få äga rum under omkring 100 lästimmar vid en lästid av 39 veckor
och under omkring 50 lästimmar vid en lästid av 36 4A veckor. Förslaget
i denna del innebär, att lästiden för barnen som regel icke kommer
att understiga den nu stadgade minimitiden av 344/? veckor och
att lästiden för lärarna kommer att omfatta 36 4/7 eller 39 veckor. Därvid
förutsättes, att den för särundervisning disponibla tiden kan slås
ut över hela läsåret på ett med hänsyn till lokala eller andra förhållanden
lämpligt sätt. Differentierad undervisning skulle enligt förslaget
endast förekomma i B 2-, B 3- och D 1-skolor samt i småskolor av bform.

De sakkunnigas förslag har i allmänhet biträtts av de hörda myndigheterna.
På en del punkter hava dock erinringar framställts. Sålunda
har skolöverstyrelsen, som i viss mån synes ifrågasätta värdet av anordningarna
som förstärkningsanordningar betraktade, hävdat, att en
differentiering av undervisningen icke borde medföra, att någon skolklass
— frånsett klasser i flyttande eller periodläsande skolor — finge
kortare årlig lästid än 36 4A veckor samt att möjlighet borde finnas att
differentiera undervisningen även i B 1-skolor. Vidare har statskontoret
uttalat sig för en begränsning av särundervisningen till 50 lärotimmar.
Tillämpat på mitt tidigare framlagda förslag om den obligatoriska lästidens
längd, skulle den av överstyrelsen ifrågasatta begränsningen av
särundervisningen medföra, att sådan undervisning endast kunde förekomma
i skolor med längre lästid än 36 4A veckor.

För egen del anser jag mig kunna på grundval av den nu föreliggande
utredningen konstatera, att en differentiering av undervisningen
enligt de av de sakkunniga angivna riktlinjerna, som har sin största
betydelse för landsbygdens skolväsende, i åtskilliga fall kan i hög
grad främja skolans undervisningsresultat, i andra fall vara av mera
tvivelaktigt värde. Betydelsen ur pedagogisk synpunkt av den ifrågasatta
anordningen synes helt vara beroende av de i de särskilda fallen
föreliggande förhållandena, och det är därför lämpligt att — såsom de
sakkunniga också tänkt sig — låta dess tillämpning i de enskilda skoldistrikten
bliva beroende av särskild prövning från fall till fall. I detta
hänseende är jag böjd att gå ett steg längre än de sakkunniga och förorda,
att förslag till reglementsbestämmelser örn differentiering av undervisningen
på angivet sätt skola obligatoriskt underställas skolöverstyrelsen
för prövning och godkännande. Mot vad av överstyrelsen i mot -

62

Kungl. Maj:ts-proposition Nr 149.

svarande hänseende föreslagits beträffande bestämmelser rörande växellov
har jag intet att erinra. Tvärtom vill jag framhålla önskvärdheten
av att de bestämmelser, som utfärdas i detta hänseende, sammanföras
och samordnas med motsvarande bestämmelser rörande den av mig tillstyrkta
uppdelningen av undervisningsavdelningar. Då vad av mig nu
förordats synes medföra betryggande garantier för att de ifrågasatta differentieringsanordningarna
i de särskilda fallen erhålla en lämplig omfattning
och utformning, anser jag mig icke böra taga fasta på statskontorets
förslag, att särundervisningen skulle begränsas till endast 50 lärotimmar.

I likhet med de sakkunniga och på av dessa anförda skäl anser jag,
att för uppdelning av undervisningsavdelning ej bör krävas visst minimiantal
lärjungar. Likaledes delar jag sakkunnigmajoritetens uppfattning,
att sådan uppdelning bör förekomma endast vid B 2-, B 3- och D 1-skolor samt vid småskolor av b-form. Behovet av att utsträcka anordningen
jämväl till B 1-skolor synes mig icke vara ådagalagt.

Förslaget om utvidgning av rätten till statsbidrag för avlöning av
timlärare åsyftar att nedbringa elevantalet vid undervisningen i sådana
ämnen, där ett högt elevantal utgör ett väsentligt hinder för undervisningens
effektivitet. De erinringar, som myndigheterna framställt mot
förslaget, gå i huvudsak ut på att begränsa möjligheterna till timlärarersättning.
Enligt skolöverstyrelsens uppfattning bör sådan ersättning
ej ifrågakomma vid B 1-skolor och ej heller vid skolor med sexårig
kurs. Statskontoret hävdar, att för uppdelning av undervisningsavdelning
bör krävas ett högre elevantal än vad de sakkunniga förordat
samt att särskild ersättning till ordinarie lärare bör utgå först sedan
samtliga lärare vid vederbörande skola avkrävts stadgad maximitjänstgöring.

Jag vill erinra, att 1936 års riksdag i förutberörda skrivelse nr 297
framhöll vikten av att lärjungeantalet begränsades i folkskolans läraravdelningar
och även förutsatte, att denna för skolväsendets förbättring
viktiga fråga allt fortfarande bleve föremål för Kungl. Maj:ts och vederbörande
skolmyndigheters uppmärksamhet. Som ett första steg i denna
riktning är de sakkunnigas ifrågavarande förslag att betrakta, och jag
anser mig böra så mycket hellre ansluta mig till grundtanken i detsamma,
som motsvarande anordningar redan vidtagits i andra kommunala
skolor och i statliga skolor.

Jag kan ej dela skolöverstyrelsens uppfattning, att bland annat skolor
av Bl-form och skolor med endast sexårig kurs böra undantagas från
rätt att erhålla statsbidrag till timlärare för uppdelning av undervisningsavdelning
vid högt barnantal. I likhet med de sakkunniga anser jag,
att sådant statsbidrag bör under vissa villkor utgå till skolor av folk -

Kungl. May.ts proposition Nr 149. 63

skolans B-fÖrmer, mindre folkskolor av D 1-form samt småskolor av
b-form.

I valet mellan de av de sakkunniga framställda två alternativa förslagen
i fråga om den elevnumerär, som bör medföra rätt till statsbidrag,
har jag funnit mig böra för närvarande, intill dess närmare erfarenheter
av de ifrågasatta åtgärderna inhämtats, förorda alternativ I. Även detta
alternativ, vars genomförande drager en lägre kostnad än det av de
sakkunniga närmast förordade, synes ägnat att i ej ringa grad befrämja
undervisningen vid de förevarande svaga skolformerna.

I övrigt anser jag mig böra biträda de sakkunnigas föreliggande förslag,
dock med den jämkningen att jag i likhet med statskontoret finner
en förutsättning för timlärarersättning till ordinarie lärare böra vara,
att alla folk- och småskollärare vid vederbörande skola uppnått stadgad
maximitjänstgöring. Skolöverstyrelsen synes emellertid böra hava
möjlighet att i de fall, då särskilda förhållanden kunna påkalla ett undantag
från sistnämnda villkor, medgiva sådant undantag.

Riksdagens medgivande till den jämkning i gällande grunder, som
föranledes av nyssberörda förslag rörande utvidgad rätt till statsbidrag
till timlärare, lärer böra inhämtas. Det torde få ankomma på Kungl.
Majit att framdeles i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående
föreslagits meddela närmare bestämmelser i ämnet och rörande
förstärkning i övrigt av undervisningen i två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar.

4. Kostnadsberäkningar.

De sakkunniga.

Förslaget örn utsträckning av den årliga lästiden till 364A veckor beräknas
av de sakkunniga medföra en merkostnad av omkring 700,000
kronor och förslaget örn ändrade grunder för statsbidrag till timlärare
en merkostnad av 1,100,000 kronor. Nämnda båda förslag påverka enligt
de sakkunniga först för budgetåret 1941/42 beräkningarna av vederbörande
riksstatsanslag.

Förslaget örn uppdelning av vissa två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar
är — framhålla de sakkunniga — ägnat att stimulera till
utsträckning av den årliga lästiden. De härigenom uppstående merkostnaderna
kunna dock icke nu beräknas. Samma förslag möjliggör, att
det nu utgående statsbidraget å 13,000 kronor till vissa förstärkningsanordningar
vid skolor av B 2-form kan indragas.

De sakkunniga hava anfört i huvudsak följande:

Ett genomförande av förslaget örn lä stid ens förlängning innebure,
att de nu i lönegraden B 15 placerade lärarna från och med den

64

Kungl. Maj.ts proposition Nr 149.

1 juli 1940 uppflyttades till lönegraden B 16. Icke-ordinarie lärare erhölle
genom den årliga lästidens utsträckning avlöning för ett större
antal dagar under läsåret.

Antalet ordinarie och extra ordinarie lärare samt vikarierande lärare
å vakanta tjänster, som under läsåret 1938/39 beräknades undervisa
allenast 344/i veckor, uppginge till 2,189. Vid tidpunkten för ett genomförande
av de sakkunnigas förslag torde dock denna siffra komma att
vara något lägre. Skoldistriktens frivilliga utsträckning av lästiden fortginge
nämligen alltjämt örn än i mindre rask takt. De sakkunniga
ansåge sig böra räkna med att omkring 2,000 lärare vid den ifrågasatta
allmänna utsträckningen av lästiden skulle av denna anledning uppflyttas
i högre lönegrad eller erhålla motsvarande löneökning.

Vid beräkning av den medelkostnad per lärare, som skulle uppkomma
genom nyssnämnda lönegradsuppflyttning, hade de sakkunniga stannat
för ett belopp av 300 kronor, förutom dyrtidstillägg. Detta belopp utgjorde
å A-ort skillnaden mellan högsta förekommande löneklass i lönegraden
B 16 och motsvarande löneklass i lönegraden B 15.

Kostnaderna för ifrågavarande av lästidens förlängning betingade löneförbättring
skulle alltså kunna beräknas till (2,000 X 300 —) 600,000
kronor. Härtill komme procentuellt dyrtidstillägg, beräknat efter 15
procent, med 90,000 kronor. Hela merutgiften kunde därför beräknas
till (600,000 + 90,000 =) 690,000 kronor eller, i avrundat tal, 700,000
kronor.

Dessa merkostnader komme med nu gällande rekvisitionsförfarande
att belasta vederbörande riksstatsanslag först under budgetåret 1941/42.

Förslaget angående statsbidrag till timlärare i vissa skolformer
vid högt barnantal har enligt det föregående uppgjorts
efter tvenne alternativ (jfr sid. 54).

Med hänsyn till det beräknade totala antalet läraravdelningar inom
här berörda" skolformer under läsåret 1938/39 skulle enligt alternativ
I omkring 775 läraravdelningar å folkskolestadiet, 180 i småskola samt
30 i mindre folkskola kunna antagas bli berättigade till det statsbidrag,
varom här vore fråga. Sammanlagt skulle alltså enligt detta alternativ
statsbidrag erfordras för omkring (4 X 775 =) 3,100 veckotimmar
på folkskolestadiet samt omkring (4X210=) 840 veckotimmar i
småskola eller mindre folkskola.

Nämnda timantal borde emellertid av flera skäl något reduceras.
Vad de sakkunniga föreslagit beträffande kompensationstjänstgöring för
vissa småskollärare skulle således medföra, att en del veckotimmar komme
att fullgöras utan särskilt timarvode. Dessutom syntes det icke
osannolikt, att den hittills pågående sänkningen av elevantalet i läraravdelningarna
komme att fortsätta. Vidare torde ej alltid lärare stå till
buds, som vore villiga att åtaga sig tjänstgöring mot timarvode. Slutligen
bleve anordningen i viss mån beroende av den kommunala skolmyndighetens
intresse. Med hänsyn till alla här nämnda faktorer hade
de sakkunniga till utgångspunkt för ifrågavarande beräkningar tagit
2,600 veckotimmar, fullgjorda av folkskollärare, samt 700 veckotimmar
mot småskollärares timarvode.

Vid beräkning av medelkostnaden per veckotimme borde observeras,
att flertalet timlärare komme att åtnjuta arvode enligt för ortsgrupp

05

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

A gällande belopp. Lästiden bomme icke alltid att uppgå till 39 veckor.
På grund härav hade kostnaden per veckotimme, dyrtidstillägg inberäknat,
uppskattats till 125 kronor för folkskollärare och 85 kronor för
småskollärare. Den sammanlagda utgiften enligt förevarande alternativ
skulle då bli (2 600 X 125 + 700 X 85 =) 384 500 kronor eller avrundat
400 000 kronor.

Enligt alternativ II skulle omkring 2 100 läraravdelningar å folkskolestadiet
samt 725 i småskola och 150 i mindre folkskola kunna komma
att draga kostnad för timlärare. Det totala antalet veckotimmar skulle
bli (4 X 2,100 =) 8,400 å folkskolestadiet samt (4 X 875 =) 3,500 i småskola
och mindre folkskola. Av skäl, som i det föregående anförts, beräknades,
att statsbidrag kunde komma att erfordras endast för 7,000
veckotimmar, fullgjorda av folkskollärare, samt 2,800 veckotimmar mot
för småskollärare gällande timarvode. Den sammanlagda kostnaden
kunde alltså beräknas till (7,000 X 125 + 2,800 X 85=) 1,113,000 kronor,
vilket belopp borde utjämnas till 1,100,000 kronor.

Därest ifrågavarande förslag genomfördes med tillämpning från och
med den 1 juli 1940, komme ifrågavarande merkostnader å 400,000
kronor respektive 1,100,000 kronor att påverka beräkningarna av vederbörande
riksstatsanslag först från och med budgetåret 1941/42, detta
med hänsyn till gällande bestämmelser örn rekvisition av statsbidrag.

Skolöverstyrelsen.

Skolöverstyrelsen har med utgångspunkt från de sakkunnigas beräkningsgrunder
uppskattat ökningen av kostnaderna vid genomförande av
enhetlig lästid av 39 veckor för lärarna till omkring 2,600,000 kronor.
Merkostnaden i förhållande till de sakkunnigas förslag skulle således
utgöra omkring 1,900,000 kronor. Kostnadsökningen skulle dock uppkomma
först under budgetåret 1942/43.

Kostnaderna för statsbidrag till timlärare vid högt barnantal i de av
överstyrelsen angivna skolorna hava approximativt beräknats till 900,000
kronor, sedan sjuårig skola helt genomförts och örn sådant bidrag finge
utgå, då antalet barn i undervisningsavdelning uppginge till minst 20.

Av skolöverstyrelsens utlåtande inhämtas i övrigt följande:

För uppflyttning till lönegrad B 16 av alla lärare, som för närvarande
på grund av 34 7? veckors lästid tillhörde lönegrad B 15, hade de sakkunniga,
förutom dyrtidstillägg, kommit till en kostnadsökning av
(2,000X300 =) 600,000 kronor. Då överstyrelsen förutsatte en löneplacering
av samtliga lärare i lönegrad B 17, tillkomme enligt detta förslag
alltså dels ytterligare 600,000 kronor för samma lärargrupp, dels
300 kronor för var och en av de lärare, som för närvarande hade 36 4A
veckors lästid och tillhörde lönegrad B 10. Denna lärargrupp hade av
de sakkunniga angivits utgöra 3,737, vilket antal av samma skäl, soni
föranlett de sakkunniga att avrunda den förra lärargruppens antal till
2,000, torde kunna reduceras till 3,500. Jämfört med nuvarande förhållanden
skulle kostnaden för en enhetlig löneplacering för folkskolans
lärare i lönegrad B 17 enligt denna beräkning bliva (600,000 4 600,000 !

Bihang till riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr l/p.t. 5

öö Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

+ 3,500x800 =) 2,250,000 kronor. Till detta komrae dyrtidstillägg med
15 procent, utgörande 337,500 kronor, varigenom sammanlagda merkostnaden
bleve 2,587,000 kronor. Denna merkostnad skulle enligt överstyrelsens
förslag tillkomma först under budgetåret 1942/43. Dessförinnan
torde emellertid utvecklingen mot ett allmänt införande av 39 veckors
lasar hava fortgått så långt, att den slutliga höjningen komme att väsentligt
understiga ovan beräknade belopp.

Genomförande av det av de sakkunniga förordade förslaget (alternativ
II) angående statsbidrag till timlärare i vissa skolformer vid högt
barnantal skulle enligt de sakkunnigas beräkningar medföra en ökning
av statsverkets utgifter för folkskoleväsendet med omkring 1,100,000
kronor. Överstyrelsen hade i sitt motsvarande förslag rörande förstärkningsanordningar
vid vissa flerklassiga läraravdelningar med uteslutande
av alla småskolor och skolor av B 1-form utgått ifrån att de med särskilda
statsmedel bekostade förstärkningsanordningarna skulle begränsas
till att avse allenast sjuåriga skolor, anordnade enligt B 2-, B 3- eller
D 1-form. Då dylika skolor för närvarande förekonnne endast i mycket
ringa utsträckning, vore det icke möjligt att ens tillnärmelsevis angiva
antalet här ifrågavarande läraravdelningar vid den tidpunkt (år 1948),
då samtliga folkskolor borde vara anordnade såsom sjuåriga. Överstyrelsen
kunde därför icke nu tillförlitligt beräkna de kostnader, som fullt
genomförda förstärkningsanordningar enligt överstyrelsens förslag skulle
komma att medföra.

Antoge man emellertid, att antalet läraravdelningar enligt B 2-, B 3-och D 1-form komme att vara lika stort, som det för närvarande vore,
även efter fullständigt införd sjuårig folkskola, och att alla dessa läraravdelningar
hade så stort barnantal, att förstärkningsanordningar vore
erforderliga i samtliga avdelningar, så skulle kostnaden härför komma
att stiga till närmare 2 miljoner kronor. Utginge man däremot ifrån
att antalet förstärkningsberättigade avdelningar icke bleve större än det
antal avdelningar, som enligt det av de sakkunniga förordade alternativet
II, men med uteslutande av samtliga småskolor och B 1-skolor,
skulle komma i fråga, kunde man beräkna, att kostnaden icke komme
att överstiga 650,000 kronor. Medgåves statsbidrag till förstärkningsanordning,
då antalet barn i avdelningen uppginge till minst 20, vilket
överstyrelsen förordade, bleve kostnaden med i övrigt oförändrade förutsättningar
omkring en miljon kronor.

Då det vöre känt, att sexåriga B 2-skolor ofta överginge till B 1-skolor,
när sjunde klassen infördes, att sjunde klassen i en del fall överfördes
till annan skola för att där ingå i skola av A-form, och att barnantalet
i skolorna starkt minskades, hade man icke anledning förmoda,
att antalet B 2-, B 3- och D 1-skolor med mera än 20 respektive 25 lärjungar
komme att överstiga antalet nuvarande dylika skolor med sagda
barnantal. Under denna förutsättning skulle således kostnaderna för de
av överstyrelsen föreslagna förstärkningsanordningarna vid landsbygdens
skolor enligt svagare skolformer komma att, sedan sjuårig folkskola
blivit helt genomförd, uppgå till omkring 500,000 kronor respektive
900,000 kronor, beroende på örn minimiantalet lärjungar i skola med
dylika förstärkningsanordningar bestämdes till 25 eller 20.

67

Kungl. Maj:ts •proposition Nr 1/+9.

I det föregående har jag biträtt de sakkunnigas förslag om utsträckning
av den årliga minimilästiden i folkskolan till 36 4A veckor. Enligt
de av de sakkunniga verkställda kostnadsberäkningarna, mot vilka någon
erinran icke synes kunna framställas, medför denna åtgärd för statsverket
en merkostnad av omkring 700,000 kronor.

Jämväl de sakkunnigas förslag örn ändrade grunder för statsbidrag
till timlärare har jag i det föregående i huvudsak biträtt. Härvid har
emellertid förutsatts, att statsbidrag skulle utgå först vid den elevnumerär,
som angives i de sakkunnigas alternativ I, alltså icke vid den
lägre elevnumerär, som angives i det av de sakkunniga närmast förordade
alternativet II. Merkostnaderna vid bifall till alternativ I hava
beräknats till 400,000 kronor. I det föregående har jag dock utgått
från att som villkor för timlärarersättning av denna art till ordinarie
lärare skulle gälla, att av alla lärare i vederbörande skola uttagits
stadgad maximi tjänstgöring. T vad mån till följd härav sistnämnda
kostnader komma att nedgå kan icke nu med säkerhet beräknas. En
icke oväsentlig kostnadsminskning torde emellertid härigenom ernås.

Den differentiering av undervisningen i två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar
genom att av läraren uttages längre lästid än den
för barnen gällande, som av mig i det föregående förordats, kommer,
såsom de sakkunniga påpekat, att erhålla ekonomiska konsekvenser därutinnan,
att skoldistrikten stimuleras att vidtaga åtgärder för utsträckning
av lästiden till 39 veckor. Merkostnaderna härför kunna givetvis
icke i förväg beräknas. Mitt förslag i denna del förutsätter, att sådan
differentiering skall komma till stånd endast i de fall, då så påkallas
av de föreliggande förhållandena, och först efter medgivande av skolöverstyrelsen.
De av överstyrelsen verkställda beräkningarna rörande
kostnaderna för en generell utsträckning av lästiden till 39 veckor giva
en viss uppfattning örn läget. Dessa kostnader hava av överstyrelsen
uppskattats till ett belopp, som med omkring 1,900,000 kronor överstiger
kostnaderna vid en utsträckning av minimilästiden till 36 4A veckor.
Sistnämnda belopp representerar emellertid utgiftsökningen, örn lästiden
skulle vid samtliga skolor utsträckas till 39 läsveckor, medan mitt förslag
innebär, att differentieringsanordningar skulle vidtagas endast i vissa
särskilda angivna skolformer. På grund härav är det att antaga, att
den av berörda differentieringsanordning betingade kostnadsökningen
vid ett noggrant iakttagande i de särskilda fallen av de förutsättningar,
som böra gälla för att differentiering av undervisningen skall komma
till stånd, kommer att uppgå endast till en jämförelsevis ringa del av
berörda belopp. Anmärkas ina i detta sammanhang, att ett genomförande
av nämnda förslag möjliggör, att det nu utgående särskilda
statsbidraget å 13,000 kronor till vissa förstärkningsanordningar vid
skolor av B 2-form kan indragas.

Departe mentschefen.

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Då ifrågavarande åtgärder enligt mitt förslag skola vidtagas med tillämpning
från och med den 1 juli 1940, påverkas icke av dessa åtgärder
beräkningen för budgetåret 1939/40 av vederbörande riksstatsanslag.

5. Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att

dels förklara sig icke hava något att erinra mot att
lästiden vid folk- och småskolor från och med den 1 juli
1940 utsträckes från minst 34 7? veckor till minst 36 */i
veckor;

dels ock medgiva, att rätten till statsbidrag till arvoden
åt timlärare vid folk- och småskolor må från och
med den 1 juli 1940 utvidgas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av mig i det föregående förordats.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Häggqvist.

Kungl. Majlis proposition Nr 149.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

sid.

1. Gällande bestämmelser m. m............................ 1

2. Utsträckning av den årliga lästiden vid folkskolan........... 8

Nuvarande förhållanden m. m............................ 8

De sakkunnigas utredning och förslag...................... 10

Särskilt yttrande...................................... 22

Myndigheterna m. fl...................................25

Departementschefen...................................... 39

3. Förstärkning av undervisningen i två- eller flerklassiga undervis ningsavdelningar.

...................................44

De sakkunnigas utredning och förslag......................46

Myndigheterna m. fl...................................55

Departementschefen..................................... 60

4. Kostnadsberäkningar.................................. 63

De sakkunniga.......................................63

Skolöverstyrelsen......................................65

Departementschefen ..................................... 67

5. Hemställan ......................................... 68

Bihang till riksdagens protokoll 193!). 1 sami. Nr 11/9. 0