Kungl. Majlis ''proposition Nr Uj8.

1

Nr 148.

Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag
angående vissa ändringar i lagen den 9 december
1910 (nr 141, sid. 87) örn reglering av prästerskapets
avlöning; given Stockholms slott den 17 februari
1939.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående vissa ändringar
i lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Quensel.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr US.

I

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1^8.

Förslag

till

Lag

angående vissa ändringar i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27)
om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 16 § lagen den 9 december 1910 om reglering
av prästerskapets avlöning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles
samt att i samma lag skola införas två nya paragrafer, betecknade
16 a § och 16 b §, av nedan angivna lydelse:

16 §.

Har ordinarie präst eller adjunkt, som i 14 § 3 mom. avses, förordnats
att uppehålla annan befattning eller annan i hans tjänst biträda, äger han
av den, som uppbär med den senare beställningen förenade inkomster, åtnjuta
gottgörelse enligt de av Konungen meddelade föreskrifter angående
beräkning av sådan gottgörelse.

16 a §.

Under tjänstledighet vare präst pliktig att för särskilda fall, utöver vad
han enligt 14 eller 16 § har att utgöra eller gälda för vikaries avlönande,
å honom tillkommande avlöningsförmåner vidkännas avdrag med belopp,
som för varje fall, jämlikt av Konungen härför bestämda grunder, föreskri
ves.

Örn prästs skyldighet att avstå avlöningsförmåner i händelse av avstängning
från tjänstgöring, varom i 16 b § stadgas, gäde vad Konungen därom
förordnar.

16 b §.

En var präst, såväl ordinarie som extra ordinarie, är, i enlighet med vad
Konungen förordnar, skyldig underkasta sig undersökning av läkare till
utrönande av huruvida han i följd av sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt
arbetsförmåga är oförmögen att på tillfredsställande sätt fullgöra på
honom ankommande tjänstgöring, ävensom, där sådan undersökning påkallats,
tjänstledighet eller avstängning tills vidare från tjänstgöring.

Har i avvaktan å utgången av läkarundersökning, varom ovan sägs,
tjänstledighet meddelats präst, äge denne, där av läkarundersökningen icke
ådagalägges, att han under sådan tid varit oförmögen att på tillfredsställande
sätt fullgöra sina tjänståligganden, åtnjuta ersättning för de avlöningsförmåner,
om vilka han gått miste under ledigheten.

Kostnad för läkarundersökning samt ersättning för mistade avlöningsförmåner,
varom här stadgas, gäldas av kyrkofonden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11+8.

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 17 februari 1939.

N ärvar an de:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
PeIIRSSON-Br AM STORF, WESTMAN, WIGFORSS, MÖLLER, SKÖLD,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

T. f. chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Quensel, anför:

Den 22 februari 1935 utfärdades kungörelse, nr 52, angående skyldighet
för lärare att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning samt den 18
juli 1935 kungörelse, nr 459, angående skyldighet för tjänsteman, tillhörande
den civila statsförvaltningen, att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning
m. m. Ifrågavarande kungörelser innehålla i huvudsak likartade
bestämmelser. I båda författningarna stadgas sålunda, att, där tjänsteman
(lärare eller annan i författningarna avsedd befattningshavare) befinnes
icke på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst och sannolikt synes,
att anledningen därtill är sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga,
tjänstemannen må — där fråga är örn lärare eller med sådan jämställd,
av skolöverstyrelsen efter därom av rektor eller skolstyrelse gjord
anmälan, men eljest omedelbart av vederbörande myndighet — åläggas undersökning
av behörig läkare: för lärare och jämställda, den läkare, skolöverstyrelsen
efter samråd med medicinalstyrelsen bestämmer, och för andra
tjänstemän, vederbörande verksläkare eller den läkare, myndigheten bestämmer.
De betydelsefullare stadgandena i övrigt äro i båda kungörelserna
av huvudsakligen följande innehåll. Den myndighet, som förordnat
om läkarundersökningen, må, då så finnes erforderligt, i avvaktan på utgången
av läkarundersökningen meddela tjänstemannen (i fråga örn kommunala
läroanstalter medgiva, att denne meddelas) ledighet såsom på grund
av sjukdom. Sedan läkarintyg inkommit och, i visst förutsatt fall, medicinalstyrelsens
utlåtande avgivits, skall myndigheten utan dröjsmål upptaga
ärendet till prövning och har densamma att, örn anledning därtill gives,
vidtaga eller, där beslutanderätt i sådant avseende ej tillkommer myndigheten,
föreslå erforderlig åtgärd för meddelande av ledighet eller avsked.
Därest läkarintyg eller, då medicinalstyrelsens utlåtande inhämtats i ärendet,
nämnda utlåtande icke utvisar, att tjänstemannen under den tid, han
enligt vad nyss sagts åtnjutit ledighet såsom på grund av sjukdom, varit
oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, skall han åtnjuta

4

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr lJj8.

ersättning för de avlöningsförmåner, om vilka lian gått miste under ledigheten.
Sådan ersättning liksom kostnaderna för läkarundersökningen gäldas
av statsmedel. Vägrar tjänstemannen underkasta sig läkarundersökning,
äger myndigheten (i fråga örn kommunal läroanstalt, skolstyrelsen)
tills vidare avstänga honom från utövandet av befattningen. Vad angår
avstående av avlöningsförmåner under tiden för dylik avstängning, stadgas
i den tidigare kungörelsen, att det skall bero på Kungl. Maj:ts prövning,
huruvida läraren under sådan tid skall av sina avlöningsförmåner avstå
mer än vad för fall av ledighet på grund av sjukdom är stadgat, men i den
senare, att tjänstemannen skall förpliktas att därunder avstå samtliga honom
tillkommande avlöningsförmåner, så framt ej Kungl. Maj:t efter därom
gjord framställning finner skäligt annorlunda förordna. För det fall att
tjänstemannen redan åtnjuter ledighet på grund av sjukdom, liksom ock då
han i fall, som i författningarna avses, meddelas ledighet för viss tid, må
tjänstemannen jämväl, vare sig fråga är örn lärare eller örn annan, avfordras
läkarintyg till styrkande, att han återvunnit förmågan att på tillfredsställande
sätt sköta tjänsten. Beslut jämlikt här återgivna bestämmelser
skola, enligt båda kungörelserna, gå i verkställighet utan hinder av besvärs
anförande.

Under hänvisning till bestämmelserna i nämnda två kungörelser hava
domkapitlet i Växjö, kyrkomötet och biskopsmötet — domkapitlet i skrivelse
den 26 februari 1936, kyrkomötet i skrivelse den 4 november 1936,
nr 13, med åberopande av kyrkolagsutskottets betänkande samma år, nr 14,
samt biskopsmötet i skrivelse den 16 december 1936 — hos Kungl. Maj:t
hemställt örn åtgärders vidtagande, i syfte att prästerna måtte kunna
åläggas skyldighet att underkasta sig läkarundersökning i likhet med vad
för lärare och andra civilstatens tjänstemän i förevarande kungörelser föreskrivits.

Över Växjö domkapitels framställning i ämnet hava efter remiss yttranden
avgivits av övriga domkapitel samt av kammarkollegiet och statskontoret.

Jag ber härmed få redogöra för det huvudsakliga innehållet i berörda
framställningar och yttranden.

I Växjö domkapitels skrivelse framhålles till en början, att det i 1910
års lag örn emeritilöner för präster genom lag den 13 december 1929 införda
stadgandet, att ordinarie präst, vilken under viss tid på grund av sjukdom,
vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, skall vara pliktig att
avgå från tjänsten mot åtnjutande av emeritilön, när han finnes vara för
framtiden till tjänstgöring oförmögen, icke utan vidare vore gällande med
avseende å vid tiden för lagen redan utnämnd tjänstinnehavare. Lagstadgandet
bleve — enligt domkapitlet — i följd därav icke tillämpligt på
flertalet nuvarande ordinarie befattningshavare, och det komme alltså ofta

0

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1J,8.

att inträffa, att en prästman, som under en lång följd av år på grund av
sjukdom varit urståndsatt att tjänstgöra, det oaktat alltjämt under åtskilliga
år kunde få kvarsitta i sin befattning. Domkapitlet, som ansåge detta
menligt inverka på församlingslivet, fann det nödvändigt, att liknande
bestämmelser örn skyldighet att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning
föreskreves för prästerskapet som för den civila statsförvaltningens tjänstemän,
och ifrågasatte fördenskull, om ej bestämmelserna i kungörelsen nr
459/1935 kunde utsträckas att gälla även prästerna och att för dessa sålunda
jämväl stadgades skyldighet att i förekommande fall, så snart dessa
bestämmelser bleve tillämpliga, avgå mot erhållande av emeritilön.

Av de över domkapitlets i Växjö framställning hörda myndigheterna
hava samtliga — utom domkapitlet i Visby — tillstyrkt föreskrifter om
skyldighet för prästerna att underkasta sig läkarundersökning och därav
påkallad ledighet eller avstängning från tjänst, i enlighet med vad i de
omnämnda 1935 års kungörelser bestämts. Domkapitlet i Visby finner,
med hänsyn till vad i kyrkolagen stadgas, redan nu föreligga skyldighet
för präst att finna sig i honom meddelad tvångsledighet, då han, t. ex. i
följd av sjukhusvistelse eller vid sinnessjukdom eller höggradig ålderdomssvaghet,
är absolut förhindrad eller lämpligen ej kan tillåtas tjänstgöra. Då
därjämte alltid funnes möjlighet att, om präst eljest icke förmådde på tillfredsställande
sätt sköta sin tjänst, förordna annan att biträda honom,
ansåg domkapitlet någon vidgad skyldighet att avstå från tjänsten icke
böra åläggas prästerna och fördenskull ej heller motiverat med bestämmelser
om skyldighet för prästerna ätt underkasta sig läkarundersökning.

Av ömiga domkapitel hava några avstyrkt, att blivande föreskrifter i
ämnet komme att innebära skyldighet för samtliga ordinarie präster att —
oberoende av utnämningstid — vid konstaterad bestående oförmåga att på
tillfredsställande sätt sköta sin tjänst avgå från tjänsten mot åtnjutande
av emeritilön. Andra domkapitel åter, liksom kammarkollegiet och statskontoret,
hava uttalat tveksamhet örn i vad män en dylik allmän skyldighet
ginge att genomföra, men har därjämte även, såsom av domkapitlet i
Härnösand, framhållits önskvärdheten av en sådan tillämpning samt, av
kammarkollegiet och statskontoret, föreslagits utredning i sådant syfte.
Domkapitlen i Linköping, Skara och Karlstad hava utan någon erinran
biträtt, vad domkapitlet i Växjö föreslagit. — Domkapitlet i Lund har i förevarande
samband framhållit behovet jämväl av föreskrifter, varigenom
den, som ville vinna inträde i prästämbetet, ålades att före prästvigningen
förete läkarintyg örn sitt hälsotillstånd, vilken mening jämväl biträtts av
kammarkollegiet och statskontoret.

I förenämnda, av kyrkomötet i dess skrivelse i ämnet åberopade utskottsbetänkande,
nr 14/1936, göres — under hänvisning till kyrkolagens
stadgande i kap. 24 § 29 rörande präst, som i följd av sjukdom och liknande
anledning icke kan på behörigt sätt uppehålla siri tjänstgöring, samt

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr Intill
emeritilönelagens stadgande!! om skyldighet för präst att vid dylikt
förhållande redan före stadgad avgångsålder avgå från tjänsten mot åtnjutande
av emeritilön — följande uttalande i den här behandlade frågan:

För att de möjligheter, som enligt gällande författningar funnes att utan
ansökning bevilja sjukledighet åt präst, som vore urståndsatt att behörigen
fullgöra sin tjänst, eller förtidspensionera sådan präst, skulle kunna
tillämpas, erfordrades det, att domkapitlen ägde tillförlitlig kännedom om
prästens hälsotillstånd. Hittills hade det varit förenat med svårigheter för
domkapitlen att skaffa sig sådan kännedom. Det syntes utskottet vara ax
vikt, att det bereddes domkapitlen möjlighet att, då det förelåge anledning
att antaga, att präst på grund av sjukdom eller ålder vore urståndsatt att
fullgöra sin tjänst, genom intyg av läkare förskaffa sig erforderlig underrättelse
örn prästens hälsotillstånd och arbetsförmåga. I sådant syfte ansåg
utskottet de för lärare och civila tjänstemän utfärdade författningarna
kunna tjäna till förebild vid utarbetande av motsvarande föreskrifter rörande
prästerskapet, vari, enligt utskottet, jämväl borde inbegripas de
extra ordinarie prästerna.

Vid utskottsbetänkandet finnas fogade vissa till utskottet ingivna förslag
till författningsbestämmelser i ämnet, innefattande nr 1: lag, huru
förfaras skall då prästerlig tjänstinnehavare i vissa fall befinnes oförmögen
att sköta sin tjänst, nr 2: lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen
örn emeritilöner för präster och nr 3: lag örn ändrad lydelse av 6 § i
lagen örn kyrkofond. Enligt det förstnämnda lagförslaget, vilket upptager
huvudbestämmelserna i ämnet, avse dessa »samtliga under domkapitlen
lydande präster, vilka innehava ordinarie församlingstjänst eller därmed
likställd fast anställning». Lagförslagets bestämmelser i övriga delar äro i
huvudsak everensshimm ande med de för de civila tjänstemännen gällande.
De två andra lagförslagen avse endast, att till de däri angivna lagarna foga
vissa av den föreslagna reformen påkallade tillägg, nämligen dels i emeritilönelagen
bestämmelse om »nedsatt arbetsförmåga» såsom ytterligare anledning
för sådan i lagen åsyftad otjänstbarhet, som medförde avgångsskyldighet
från tjänsten, dels i kyrkofondslagen bestämmelse örn kyrkofondens
anlitande för gäldande av särskilda med reformen förbundna
kostnader.

I den av biskopsmötet i förevarande ämne gjorda framställningen understrykes
behovet av uttryckliga bestämmelser örn skyldighet för prästerna
att underkasta sig läkarundersökning för möjliggörande av åtgärder, som i
domkapitlets i Växjö och kyrkomötets skrivelser avses.

I anledning av de sålunda gjorda framställningarna har sedermera utredning
verkställts inom ecklesiastikdepartementet av tillkallad sakkunnig,
kammarrådet Tom Wohlin, vilken med skrivelse den 3 november 1938
överlämnat en promemoria i ämnet med två därtill hörande lagförslag.
Häröver hava utlåtanden avgivits av kammarkollegiet och statskontoret
den 10 samt av justitiekanslersämbetet den 11 november 1938. Sedan

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 14-8.

Kungl. Majit i skrivelse sistnämnda dag tillika begärt kyrkomötets yttrande
i ärendet, har kyrkomötet med skrivelse den 28 november 1938,
nr 32, avgivit sådant yttrande.

Innan jag ingår på vad av den sakkunnige samt av ämbetsverken och
av kyrkomötet i den väckta frågan anförts, ber jag att här först få med
ledning av sakkunnigpromemorian i ämnet redogöra för vissa, under förarbetena
till härförut åberopade kungörelser nr 52 och 459 år 1935 gjorda
uttalanden.

Till grund för nämnda kungörelser ligga av skolöverstyrelsen samt axallmänna
civilförvaltningens och kommunikationsverkens lönenämnder
verkställda utredningar jämte däröver av justitiekanslersämbetet, medicinalstyrelsen
och statskontoret avgivna utlåtanden. Härav liksom av statsrådsuttalandena
i Kungl. Maj:ts propositioner i dessa frågor, nr 48/1934
och nr 153/1935, samt av statsutskottets däröver avgivna utlåtanden,
nr 38/1934 och nr 76/1935, framgår, att ingen meningsskiljaktighet förelegat
örn behovet av sådana föreskrifter, som genom kungörelserna numera
meddelats, och att, i stort sett, enighet rått järnv lil örn innehållet i
de särskilda bestämmelserna i författningarna. Innebörden av och huvudsyftet
med dessa bestämmelser behandlas närmare av skolöverstyrelsen
och lönenämnderna i deras i ämnet avlåtna skrivelser.

I skolöverstyrelsens skrivelse den 8 april 1932 med utredning ocn förslag
i ämnet beträffande den överstyrelsen underlydande lärarpersonalen anfördes
sålunda, bland annat:

Vid ett närmare betraktande framginge det oförtydbart, att det praktiska
syftet med de ifrågasatta åtgärderna vore att vid behov kunna få en lärare
avstängd från tjänstgöring. Tvånget till läkarundersökning skulle därvid
utgöra det förberedande steget till att möjliggöra avstängningen, därest en
objektiv och grundlig undersökning gåve stöd för vederbörande skolmyndighets
uppfattning, att dylik avstängning vore nödvändig. En utredning
i ärendet kunde givetvis icke underlåta att beakta denna omständighet.
Det vore också i främsta rummet med hänsyn härtill, som man från olika
håll under ärendets förberedande behandling ansett sig böra fästa uppmärksamheten
på frågans ömtåliga beskaffenhet och mana till varsamhet vid
en dylik lagstiftning, så att garantier mot missbruk i tillämpningen gent
emot lärarna icke komme att saknas. Dessa synpunkter hade blivit starkt
framhållna i skrivelser från lärarorganisationer. Vidare hade riksdagen, som
i skrivelse till Kungl. Majit den 15 april 1931, nr 98, gjort framställning
om utredning i frågan, i denna sin skrivelse beaktat, att såsom »minskad
arbetsförmåga» i förevarande hänseende icke finge betraktas den normalt
minskade arbetsförmåga, som hörde en högre ålder till. Överstyrelsen anslöte
sig till de allmänna synpunkter, som sålunda framförts. Bestämmelserna
borde så formuleras, att det fullt tydligt komme att framgå, att ett
tvångsingripandc icke vore avsett att förekomma annat än i sådana undantagsfall,
då lärarens kroppsliga och psykiska tillstånd vore sådant, att hänsynen
till lärjungarnas rätt och bästa uppenbarligen krävde en snar ändring.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1J+S.

Allmänna civilförvaltningens och kommunikationsverkens lönenämnder
framhöllo i förevarande hänseende följande i sin den 27 oktober 19.34 med
avseende å befattningshavarna vid den civila statsförvaltningen i ämnet
avlåtna skrivelse:

I fråga örn lärarna hade det praktiska syftet med de föreslagna bestämmelserna
angivits vara att vid behov kunna få en lärare avstängd från
tjänstgöring. Vad däremot anginge nu ifrågavarande befattningshavare,
syntes det med hänsyn till ordalydelsen av Kungl. Maj:ts beslut, varigenom
åt nämnderna uppdragits att verkställa utredning och inkomma med förslag
i ämnet, vara avsett, att skyldighet att underkasta sig läkarundersökning
skulle föreligga även i sådana fall, då dylik undersökning befunnes
vara erforderlig för bedömande av frågan, huruvida de förutsättningar förelåge,
som stadgats för förtidspensionering av befattningshavare. I enlighet
med denna uppfattning hade även nämnderna ansett sig böra avfatta de i
utkastet intagna bestämmelserna. Härvid hade dock nämnderna ansett det
vara _ angeläget, att bestämmelserna finge ett sådant innehåll, att största
möjliga garantier vunnes mot missbruk av den befogenhet i förevarande
avseende, som vore avsedd att tilläggas verksledningarna.

Beträffande förutsättningarna med hänsyn till innehållet i § 36 regeringsformen
för de avsedda bestämmelsernas meddelande och dessas förbindande
verkan anfördes av justitiekanslersämbetet i yttrande den 22 juni 1933
över skolöverstyrelsens förslag följande, vilket av ämbetet jämväl åberopades
i dess utlåtande den 7 januari 1935 över lönenämndernas förslag:

Grundlagsstadgandet avsåge att skydda vederbörande mot att genom
administrativt godtycke berövas sitt ämbete. Men stadgandet torde åtminstone
icke numera så tolkas, att detsamma skulle garantera vederbörande
att bibehållas vid ämbetet utan hänsyn till exempelvis hälsotillstånd. Intet
syntes vara att erinra mot att, örn så ansåges erforderligt, genom allmän
författning föreskriva skyldighet för ämbetsman att avhålla sig från tjänsten
vid sjukdom, som medförde oförmåga till tjänstens behöriga utövande.
Och det torde då ock vara rimligt, att en sådan föreskrift kunde kompletteras
med bestämmelse, som, under erforderliga garantier för ämbetsmannen,
beredde vederbörande myndighet möjlighet att konstatera dylik oförmåga.
Bestämmelse härutinnan borde kunna göras omedelbart tillämplig
även på redan anställda utan samband med antagande av ändrade löneeller
andra anställningsvillkor.

Vad särskilt angår skolöverstyrelsens förslag, framhölls vidare av justitiekanslersämbetet,
bland annat, att ämbetet ginge ut ifrån, att i förslaget
icke avsetts att införa en rätt att under andra förutsättningar än sinnessjuklagen
angåve ordna undersökning genom vederbörandes intagande å
sinnessjukhus, samt att det visserligen kunde ifrågasättas, huruvida särskild
bestämmelse erfordrades för det fall att vederbörande vägrade underkasta
sig läkarundersökning, då ju nämligen myndigheten alltid ägde befogenhet
att preliminärt besluta sjukledighet med därav följande ekonomiska
konsekvenser för läraren, men att, som möjlighet av vägran ej vore helt utesluten
och det ur flera synpunkter vore olämpligt, att frågans avgörande
hölles öppen under oviss tid, ämbetet likväl ansåge sig icke böra avstyrka
föreslagen bestämmelse om skärpt avstängningsåtgärd.

9

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr Uj.8.

I anslutning till här återgivna, av justitiekanslersämbetet gjorda uttalande,
i vad avser de civila ämbetsmännen, tillåter jag mig erinra om ett motsvarande,
av justitiekanslersämbetet den 25 november 1935 gjort uttalande
med avseende å prästerna. I infordrat utlåtande i ett hos Kungl. Majit
anhängiggjort besvärsmål, där fråga var örn domkapitlets befogenhet att
utan därom gjord ansökan meddela tjänstledighet åt präst, som av domkapitlet
befunnits oförmögen att behörigen uppehålla sin tjänst, anförde
justitiekanslersämbetet sålunda:

Uppenbarligen är angeläget, att präst i likhet med andra ämbetsmän, när
kropps- eller själskrafterna icke längre förslå för behörigt uppehållande av
ämbetet, icke längre kvarstår i utövning av detsamma. Kyrkolagen har
förutsett dylika situationer, och bestämmelserna för kyrkoherde och kapellan
i 24 kap. 29 § synas vara av den kategoriska art, att hinder ej bör
möta för domkapitel att även utan vederbörandes ansökan förordna örn
ämbetsbiträde, respektive tjänstledighet.

Det av justitiekanslersämbetet i sitt återgivna uttalande, liksom ock av
kyrkolagsutskottet i dess betänkande nr 14/1936, åberopade stadgandet
i kap. 24 § 29 kyrkolagen är av följande lydelse:

Kommer någon kyrkoherde eller kapellan så av sig, att han gudstjänsten
icke uppehålla gitter, då skall han av biskopen och konsistoriet begära en
präst till sig, som densamma förestår, och vedergälla honom med kost och
lön, som de antingen själva sinsemellan överenskomma, eller biskopen med
kapitlet mäter och tycker rätt vara: men del i gället, må pastor ingalunda
inrymma honom. De som igenom någon farlig och besmittelig sjukdom,
bliva allt för eländiga, skola försörjas i nästa hospital, dock rikeligare, och
med bättre bekvämlighet, än gemenligen de andre. Prövas deras elände så
stort vara, att intet hopp är örn bättring, då må biskopen med kapitlet, en
annan kyrkoherde eller kapellan förordna, eller ock, såframt gället är regalt,
Oss sådant tillkännagiva, och sedan lämnas den eländige Kristi tjänaren
något av uppbörden, som skäligt skattas kan, då ock han som tillkommer,
vad som stadgas och utlovas, troligen hålla skall, och icke rygga, vid straff
till görande.

Den utredning, som i nu föreliggande frågor verkställts av den inom
ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunnige, har i första hand syftat
till åvägabringande av en allmän reglering jämväl för prästernas del av
den skyldighet att i förekommande fall underkasta sig läkarundersökning,
som i avseende å andra befattningshavare i allmän tjänst redan är i vidsträckt
omfattning genomförd. De erforderliga huvudbestämmelserna för
en dylik reglering hava av den sakkunnige upptagits i ett förslag till ändrad
lydelse av 16 § i lagen den 9 december 1910 örn reglering av prästerskapets
avlöning. Ifrågavarande lagförslag torde få såsom bilaga fogas vid
dagens statsrådsprotokoll i detta ärende (bilaga I).

Den sakkunnige har vidare i detta sammanhang upptagit det, såsom det
visat sig, mera komplicerade spörsmålet örn en skärpning av de i den präs -

10

Kungl. Majds proposition Nr 1A8.

terliga emeritilönelagstiftningen för närvarande gällande bestämmelserna
örn skyldighet för ordinarie präst att i fall av dokumenterad, för framtiden
bestående ohälsa — oavsett uppnådd levnadsålder — avgå från tjänsten
mot åtnjutande av pension. För en sådan skärpning, med giltighet även
för hittills utnämnda prästerliga tjänstinnehavare, har den sakkunnige
funnit ett stöd i de bestämmelser i kyrkolagens kapitel 24 § 29, som jag
nyss återgivit. Till den sakkunniges förslag i denna del återkommer jag
härefteråt.

Den sakkunnige, som funnit alla praktiska skäl tala för, att de erforderliga
föreskrifterna beträffande föreslagen förpliktelse för prästerna att
underkasta sig läkarundersökning, så långt ske kunde, anslötes till förut
berörda för civilstatens tjänstemän redan åvägabragta reglering, har beträffande
den mera formella frågan örn den författningstekniska anordningen
av de åsyftade föreskrifterna anfört bland annat följande:

I det vid kyrkolagsutskottets betänkande nr 14/1938 fogade lagförslaget
nr 1 hava, efter erforderliga jämkningar med hänsyn till de speciella förutsättningarna
inom den kyrkliga förvaltningsorganisationen, sammanförts
i stort sett alla sådana såväl mera konstitutiva stadganden som rena procedurföreskrifter,
som finnas upptagna i den tjänstemännen inom den civila
statsförvaltningen berörande kungörelsen i ämnet den 18 juli 1935. Att
märka är emellertid, att omförmälda kungörelse är utfärdad i administrativ
ordning samt att av bestämmelserna i densamma allenast vissa, nämligen
de, som avse regierna för avlöningsbegränsningen under den tvångsvisa
tjänstledigheten eller tjänstgöringsavstängningen samt medelsanvisningen
för de med läkarundersökningen och avlöningsersättningen i vissa
fall förbundna kostnaderna, hava den natur, att riksdagens yttrande över
de därvid tillämpade grunderna inhämtats. Med den inskränkning, som följer
av här sist anmärkta förhållande, faller det sålunda inom Kungl. Maj:ts
befogenhet att, när helst anledning därtill yppas, utan riksdagens medverkan
företaga ändring i samma kungörelse. Det lär redan med hänsyn till
detta förhållande knappast kunna anses lämpligt att, då det nu gäller en
motsvarande reglering för prästernas del, intaga alla här ifrågakommande
stadganden och föreskrifter i en lag, vars ändring även i detaljer skulle
påfordra riksdagens medgivande och måhända även anses böra förutsätta
det med än längre mellantider sammanträdande kyrkomötets hörande. En
ändamålsenligare lösning torde vinnas genom att i lag, förslagsvis prästlöneregleringslagen,
införa allenast de för frågans reglering erforderliga
huvudbestämmelserna, varefter detaljregleringen kunde, jämlikt bemyndigande
i lagen, meddelas av Kungl. Maj:t och infogas i en härför passande
tillämpningsförfattning, lämpligen det prästerliga avlöningsreglementet.

Med införandet av sålunda ifrågasatta huvudbestämmelser i prästlöneregleringslagen
få stadgandena i ämnet sin tillämpbarhet omedelbart bestämd
till de präster, såväl ordinarie som extra ordinarie, som i samma lag
avses. En dylik gränsdragning synes väl också — redan med hänsyn till
det förhållandet, att kostnaderna för läkarundersökningen och avlöningsersättningen
i förekommande fall förutsättas skola bestridas ur kyrkofonden
— vara den riktiga.

Erinras bör måhända, att med den sålunda ifrågasatta lagregleringen

11

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 148.

några, helt fåtaliga, kategorier av prästerliga tjänstinnehavare komme att
formellt ställas utanför densamma, i första rummet sålunda biskoparna
samt innehavarna av vissa prästerliga befattningar vid krigsmakten och
innehavarna av förordnanden såsom stifts- eller kontraktsadjunkter. Nu
anmärkta förhållande lär dock icke innebära någon olägenhet av större
betydelse. Vad biskoparna angår, så torde ifrågavarande angelägenhet,
redan i och för sig, för dem hava en ytterst ringa praktisk räckvidd, vartill
kommer, att de allmänna regler, såväl i avseende å avlöningsförmåner under
sjukledighet som beträffande vikariat, vilka eljest gemenligen gälla för
tjänstemän inom den allmänna förvaltningen, icke äro för innehavare av
biskopsämbeten tillämpliga. För de prästmän, som innehava anställning vid
krigsmakten, bör givetvis i förevarande avseende gälla, vad för övrig civilmilitär
personal är eller varder särskilt stadgat. Vad åter angår stifts- och
kontraktsadjunlcterna, är i detta sammanhang tillräckligt att erinra därom,
att regleringen av avlöningsförhållandena för dessa är lagd i Kungl. Maj:ts
hand, vadan de erforderliga bestämmelserna beträffande läkarundersökning,
och tjänstledighet, i fall varom nu är fråga, kunna för denna kategori av
extra ordinarie präster meddelas helt i administrativ ordning.

Infogas i övrigt, såsom nu ifrågasatts, de hithörande huvudbestämmelserna
uti prästlöneregleringslagen, bliver, med hänsyn till den numera gällande
avfattningen av stadgandena i 6 § 1 st. kyrkofondslagen, överflödigt
att till denna senare lag foga något särskilt tillägg, på sätt avses med det
vid kvrkolagsutskottets förberörda betänkande fogade lagförslaget nr 3.

Beträffande den av Lunds domkapitel i dess härförut återgivna utlåtande
till behandling särskilt upptagna frågan örn skyldighet för den, som
ämnar söka inträde i prästämbetet, att före prästvigningen förete läkarintyg
om sitt hälsotillstånd anför den sakkunnige:

Denna fråga får givetvis en särskild aktualitet i sammanhang med det nu
föreliggande förslaget örn de till församlingstjänst redan antagna prästmannens
skyldighet att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning. Viss
skyldighet att förete läkarintyg för vinnande av inträde i statens tjänst har,
i samband med de härförut behandlade bestämmelserna om skyldighet för
civilstatens tjänstemän att underkasta sig läkarundersökning, föreskrivits
genom kungörelse den 18 juli 1935, nr 460. På sätt domkapitlet i Lund
framhållit, kan det icke anses opåkallat, att även på blivande prästmän
ställes kravet att -— under i tillämpliga delar motsvarande förutsättningar,
som i sistnämnda kungörelse föreskrivits — förete läkarintyg. Bestämmelser
härom lära emellertid böra meddelas i administrativ ordning. Stöd härför
synes förefinnas i stadgandena i kap. 19 § 2 i kyrkolagen ävensom, för
särskilt fall, i 1 § 2 mom. i prästvalslagen.

Den sakkunnige har slutligen understrukit behovet av en jämkning i
detta sammanhang av gällande lagstadgandcn beträffande regleringen av
prästs löneförmåner dels i visst fall såsom vikarie, dels under tjänstledighet
och anför härom följande:

Vad angår infogandet i prästlöneregleringslagen av föreslagna bestämmelser
örn prästs skyldighet att underkasta sig läkarundersökning m. m.
föreligger viss svårighet att för inplaceringen av dessa bestämmelser utvälja
den från systematisk synpunkt mest lämpade paragrafen i lagen. Be -

12

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 148.

stämmelsernas upptagande i 16 § torde dock härvid erbjuda en antaglig
lösning. För valet av denna paragraf talar härjämte den — visserligen sidoliggande
— omständigheten, att nuvarande stadgande i denna paragraf ändock
lämpligen bör i visst hänseende jämkas. Stadgandet är nu begränsat
att reglera de särskilda avlöningsförmåner, som skola tillkomma ordinarie
präst, vilken förordnats att — jämte egen tjänst — uppehålla annan befattning
eller annan i hans tjänst biträda. Samma bestämmelser böra dock
gälla även för fall, då ordinarie präst — med ledighet från egen tjänst —
mottager dylikt förordnande, liksom ock i fråga om de i dessa hänseenden
med de ordinarie befattningshavarna jämställda kyrkoadjunkterna. Med
ändring av stadgandet i nu angivna avseenden bör detta, örn föreslagna
bestämmelser rörande läkarundersökning m. m. nu jämväl skola upptagas i
denna paragraf, överföras till ett särskilt, andra moment av paragrafen.

I de stadganden rörande prästs skyldighet att underkasta sig läkarundersökning
m. m., som sålunda komme att införas i paragrafen under ett första
moment, bör präst, som i samband med sådan undersökning meddelas
tjänstledighet, tillförbindas att av de honom under tjänstgöring tillkommande
avlöningsförmånerna avstå, ej blott vad för vikaries avlönande skall,
jämlikt 14 § prästlöneregleringslagen, av honom utgöras, utan därjämte,
under särskilda omständigheter, vad enligt av Kungl. Maj:t bestämda grunder
för varje fall föreskrives. Det föreligger emellertid starka skäl för att
i detta samband företaga en likartad reglering för varje fall, då präst åtnjuter
tjänstledighet. Den nu gällande regleringen innebär, att det förhöjda
avlöningsavdrag, som präst ansetts böra vidkännas i händelse av mera
långvarig tjänstledighet eller vid tjänstledighet av annan orsak än styrkt
sjukdom, alltid måst bestämmas såsom en vikarien tillkommande vikariatsersättning.
Olägenheterna av en reglering sådan som denna, varigenom
sålunda storleken av en mer eller mindre tillfällig vikaries avlöningsförmåner
kommit att helt bliva beroende av de särskilda omständigheter,
som förelegat beträffande vederbörande tjänstinnehavares ledighet, hava
vid upprepade tillfällen starkt trätt i dagen. Vid fastställandet av det sammanlagda
tjänstledighetsavdragets storlek efter en omläggning av hithörande
stadganden i nu föreslagen riktning böra givetvis allt fortfarande
helt följas de grunder, som hittills tillämpats med avseende å vikariatsersättnings
bestämmande.

Beträffande den sakkunniges förslag, i vad detta berör prästlöneregleringslagen,
hava kammarkollegiet och statskontoret allenast erinrat, dels
att ämbetsverken ansåge det önskvärt, att bestämmelserna örn skyldighet
att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning m. m. komme att restlöst
gälla samtliga de kategorier prästmän, för vilka motsvarande bestämmelse
icke redan nu funnes meddelad, dels att de i den sakkunniges lagförslag
i första stycket av 16 § 1 mom. förekommande orden: »av sjukdom
eller annan likartad anledning» syntes böra ersättas med ett uttryck,
som tydligare angåve de fall, som därmed åsyftades.

I justitiekansler sämbetets i ärendet avgivna utlåtande har nu ifrågavarande
lagförslag icke särskilt berörts. Kyrkomötet har för sin del funnit
någon anledning till erinran mot lagförslaget icke föreligga.

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11+8.

Behovet av en närmare reglering jämväl för prästernas del av skyldigheten
att underkasta sig läkarundersökning för konstaterande av en föreliggande
— temporär eller för framtiden bestående — otjänstbarhet måste
anses vara av den i ärendet förebragta utredningen till fullo ådagalagt.
Mot det av den sakkunnige framlagda förslaget till reglering av denna
fråga har jag icke funnit anledning till någon anmärkning av saklig vikt.

Även det i ärendet väckta förslaget om en skärpning av de för närvarande
gällande bestämmelserna örn förtidspensionering av prästmän, vilkas
framtida otjänstbarhet blivit i betryggande ordning dokumenterad, finner
jag beröra ett betydelsefullt spörsmål, som påkallar statsmakternas beaktande.
Det av den sakkunnige utarbetade förslaget till reglering av denna
senare fråga har dock icke i alla avseenden biträtts av de myndigheter,
som däröver yttrat sig. Kammarkollegiet och statskontoret hava väl
funnit sig kunna godtaga den allmänna rättsliga grundval, varpå förslaget
fotats, men hava mot utformningen av detsamma på särskilda punkter
framfört anmärkningar, vilka synas i viss utsträckning befogade. Justitiekanslersämbetet
åter har hävdat den meningen, att den av den sakkunnige
härutinnan föreslagna lagstiftningen, såsom kränkande vissa prästers på
grund av redan för dem utfärdade fullmakter förvärvade rätt, icke vore
av beskaffenhet att kunna genomföras. Den sakkunniges förslag även i
denna del har härefter, såsom jag i det föregående omnämnt, varit hänskjutet
till det senast hållna kyrkomötet för dess yttrande. Kyrkomötet
har därvid i det väsentliga ställt sig på den av kammarkollegiet och statskontoret
i principfrågan intagna ståndpunkten och i anslutning därtill förklarat
sig icke hava något att erinra mot de allmänna grundsatser, som fått
uttryck i det av den sakkunnige framlagda förslaget till ändringar i den prästerliga
pensionslagstiftningen. Vid sitt tillkännagivande härav har kyrkomötet
likvisst förklarat sig utgå ifrån att mötet, efter det att den överarbetning
av förslaget ägt rum, som påkallades av de däremot framställda
detaljanmärkningarna, bereddes tillfälle att ägna förslaget ett förnyat bedömande.

Då jag med hänsyn till de sålunda föreliggande omständigheterna icke
finner mig nu beredd att taga slutlig ställning till sakkunnigförslaget i vad
det berör ändringarna i den prästerliga pensioneringsregleringen, vill jag
emellertid framhålla, att ett framskjutande tills vidare av lösningen av
denna fråga icke synes böra uppehålla den i första hand angelägna regleringen
av prästernas skyldighet att underkasta sig läkarundersökning och
av proceduren härför. Jag förordar alltså, att förslag i denna senare fråga
nu avlåtes till riksdagen.

Det av den sakkunnige i detta sammanhang tillika framlagda förslaget
örn en jämkning av gällande lagstadganden beträffande regleringen av
prästs löneförmåner dels i visst fall såsom vikarie, dels under tjänstledighet,
anser jag mig ävenledes böra tillstyrka. Till närmare belysning av detta

Departa mentschefarc.

14

Kungl. Mårds proposition Nr Ufi.

förslag, såvitt det berör avlöningsregleringen för präst under tjänstledighet,
ber jag att här få foga några ytterligare erinringar.

Jämlikt de i 1910 års prästlöneregleringslag härutinnan alltjämt gällande
bestämmelserna äro avlöningsförmånerna för extra ordinarie präst (pastoratsadjunkt),
då denne på grund av förordnande uppehåller ordinarie prästerlig
tjänst, i huvudsak så bestämda, att adjunkten under förordnandet äger
uppbära, förutom visst adjunktsarvode ur kyrkofonden samt bostad och
vivre in natura eller gottgörelse därför, tillika särskilt vikariearvode. Är
vikariatsförordnandet meddelat i anledning av den ordinarie prästen beviljad
tjänstledighet, åligger det denne senare såväl att tillhandahålla adjunkten
de angivna naturaförmånerna eller lämna gottgörelse därför i penningar
som ock att till honom gälda i vederbörlig ordning bestämt
vikariearvode. Jämlikt bestämmelse i 13 § i prästlöneregleringslagen skall
vikariearvode, som här sägs, utgå med belopp, som beräknas i enlighet med
de av Kungl. Majit därom meddelade föreskrifter. I och med den härigenom
åt Kungl. Majit inrymda befogenheten att meddela reglerande bestämmelser
beträffande dessa vikariearvodens storlek har viss möjlighet beretts att,
inom ramen för den ännu gällande, i avlöningstekniskt hänseende på många
punkter föråldrade prästerliga lönelagstiftningen, jämväl tillgodose kravet
därpå, att det tjänstledighetsavdrag, som den tjänstledige ordinarie prästen
på grund av sin skyldighet att i viss utsträckning bestrida vikariens avlönande
skall hava att vidkännas, må kunna, allt efter de omständigheter,
som föranlett ledigheten, ledighetens varaktighet och andra härvid inverkande
förhållanden, skäligen avpassas.

Enligt gällande, av Kungl. Majit den 15 februari 1935 utfärdat reglemente
för prästerskapets avlöning utgår för normala fall vikariearvode, varom
nu är fråga, med ett belopp, svarande mot 5 procent av de huvudsakliga
kontanta avlöningsförmånerna vid tjänsten. Jämlikt särskilt stadgande —
i 2 kap. 6 § 4 mom. i nämnda reglemente — skall, där ordinarie präst åtnjutit
tjänstledighet under en sammanlagd tid, motsvarande nio av tolv
på varandra följande månader och ytterligare tjänstledighet för honom
ifrågakommer, domkapitlet därom göra anmälan hos Kungl. Majit, å vars
prövning det ankommer, huruvida tjänstinnehavaren därvid skall i vikariearvode
avstå större belopp än eljest skolat utgå. För vikariearvodets utmätande
i sådana fall följes numera av Kungl. Majit i regel den grundsatsen,
att prästen under den förlängda tjänstledigheten förpliktas att i vikariearvode
avstå så stort belopp, att detta belopp tillsammans med värdet av
naturaförmånerna till adjunkten kommer att svara mot det tjänstledighetsavdrag,
som prästen, därest han varit underkastad de för civilstatens befattningshavare
gällande avlöningsbestämmelserna, skulle under motsvarande
förhållanden haft att vidkännas. Är den tjänstledige prästen — ett
fall som nog så ofta förekommer — i den levnadsålder, att han är berättigad,
ehuru ej förpliktad, att avgå från tjänsten mot erhållande av emeriti -

15

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 1J)8.

lön, eller äro sådana omständigheter för handen, att möjlighet för prästen
föreligger att erhålla förtidspension, plägar Kungl. Majit i angivna fall —
i anslutning till 1937 års statsrevisorers, av riksdagen godkända uttalanden
i ämnet -— föreskriva en ytterligare, avsevärd förhöjning av vikariearvodet.

Med tillämpningen av de grunder för de prästerliga vikariearvodenas bestämmande,
för vilka jag här i korthet redogjort, är sålunda, på sätt av den
sakkunnige jämväl framhållits, förbunden den iögonenfallande olägenheten,
att för särskilda fall efter skäliga grunder avpassade tjänstledighetsavdrag
icke kunna, med den gällande lagregleringen, för ordinarie präster föreskrivas
i annan form än genom förhöjda vikariearvoden, en ordning som givetvis
är föga rationell och esomoftast medför en helt opåkallad avlöningsförhöjning
för den mer eller mindre tillfällige vikarien å tjänsten.

Ehuru strängare krav å bestämmelsernas systematiska samband svårligen
längre låta sig upprätthållas, då det gäller infogandet av nya stadganden i
den redan vid en mångfald tidigare tillfällen i skilda stycken ändrade prästlöneregleringslagen,
har jag dock funnit ett från formell synpunkt mera tillfredsställande
resultat kunna ernås, därest de nu erforderliga nya bestämmelserna
om de prästerliga tjänstledighetsavdragen samt örn skyldigheten för
präst att underkasta sig läkarundersökning icke, på sätt av den sakkunnige
föreslagits, sammanföras under 16 § i lagen utan upptagas i två särskilda
paragrafer närmast efter angivna lagrum. De nya paragraferna torde i sådant
fall böra betecknas 16 a § och 16 b §. Några smärre redaktionella jämkningar
i avfattningen av de hithörande bestämmelserna har jag härjämte funnit
påkallade.

I enlighet härmed inom ecklesiastikdepartementet uppgjort förslag till lag
angående vissa ändringar i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) om
reglering av prästerskapets avlöning torde få såsom bilaga1 fogas till dagens
protokoll i förevarande ämne.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att det sålunda
omarbetade lagförslaget måtte i proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. v. Krusenstjerna.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande nied det vid propositionen fogade författningsförslaget,
har bär uteslutits.

16

Kungl. Majlis ''proposition Nr l/f8.

Bilaga I

(åberopad sid. 9.)

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 § lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27)
om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 16 § lagen den 9 december 1910 om reglering
av prästerskapets avlöning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi
ves:

16 §.

1. En var präst, såväl ordinarie som extra ordinarie, är, i enlighet med
vad Konungen förordnar, skyldig underkasta sig undersökning av läkare
till utrönande av huruvida han i följd av sjukdom eller annan likartad anledning
är oförmögen att på tillfredsställande sätt fullgöra på honom ankommande
tjänstgöring, ävensom, där sådan undersökning påkallats, tjänstledighet
eller avstängning tills vidare från tjänstgöring.

Under tjänstledighet eller avstängning, som här avses, så ock under
annan tjänstledighet vare präst pliktig att för särskilda fall, utöver vad han
enligt 14 § har att utgöra eller gälda för vikaries avlönande, å honom tillkommande
avlöningsförmåner vidkännas avdrag med belopp, som för varje
fall, jämlikt av Konungen härför bestämda grunder, föreskrives.

Har i avvaktan å utgången av läkarundersökning, varom ovan sägs,
tjänstledighet meddelats präst, åge denne, där av läkarundersökningen icke
ådagalägges, att han under sådan tid varit oförmögen att på tillfredsställande
sätt fullgöra sina tjänståligganden, åtnjuta ersättning för de avlöningsförmåner,
om vilka han gått miste under ledigheten.

Kostnad för läkarundersökning samt ersättning för mistade avlöningsförmåner,
varom här stadgas, gäldas av kyrkofonden.

2. Har ordinarie präst eller adjunkt, som i 14 § 3 mom. avses, förordnats
att uppehålla annan befattning eller annan i hans tjänst biträda, äger han
av den, som uppbär med den senare beställningen förenade inkomster, åtnjuta
gottgörelse enligt de av Konungen meddelade föreskrifter angående
beräkning av sådan gottgörelse.

Stockholm 1939, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

390767