Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

1

Nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående försäljning av
Kinda kanal m. m.; given Stockholms slott den 3
mars 1939.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gerli. Strindlund.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 3 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,
Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Strindlund:

I skrivelse den 9 februari 1939 hava fullmäktige i riksgäldskontoret underställt
Kungl. Maj:ts prövning en under medverkan av fullmäktige uppgjord
plan för upprätthållande av trafiken i Kinda kanal.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 114.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Riksgäldsfullmäktige hava i sin skrivelse till en början lämnat följande
redogörelse för tillkomsten av Kinda kanal:

I stora delar av det vattenområde, som beröres av Kinda kanal, d. v. s.
Stångån från dess inflöde i sjön Åsunden till dess utlopp i sjön Roxen jämte
mellanliggande sjöar, har med största sannolikhet sedan urminnes tid funnits
båtled, som dock på åtskilliga ställen var avbruten av naturliga hinder,
t samband med det i slutet av 1700-talet och under 1800-talets förra hälft
allt starkare intresset för kanalanläggningar som ett medel för förbättrade
kommunikationer uppkom frågan örn en kanalisering av nämnda vattenområde.

I slutet av 1700-talet uppgjordes en plan för anläggande av en båtled mellan
sjöarna Åsunden och Järnlunden samt vidare förbi fallet vid Brokind
genom sjöarna Lilla och Stora Rengen. Ett bolag bildades för ändamålet
och arbetet igångsattes, sedan Kungl. Maj:ts fastställelse erhållits, men företaget
kom på grund av mötande svårigheter med tiden att förfalla.

Omkring mitten av 1800-talet blev frågan örn inrättandet av en trafikled
genom nyssnämnda sjöar ånyo aktuell och kombinerades därvid med ett ur
ekonomisk synpunkt starkare intresse, nämligen en sänkning av sjöarna för
förbättrad torrläggning. För företagets genomförande bildades ett bolag,
Kinda sjösänknings- och båtledsbolag. Kungl. Maj:ts fastställelse å planen
för båtleden erhölls den 20 december 1854 och rikets ständer beviljade företaget
i dess helhet ett låneunderstöd å 160,000 rdr banco. År 1863 var företaget
fullbordat. Kostnaderna hade uppgått till omkring 500,000 rdr rint,
därav 80,000 rdr ansågos belöpa å båtleden.

Medan arbetet med detta företag ännu pågick, uppkom fråga örn kanalisering
av Stångån från Stora Rengen till Roxen. Ett nytt bolag bildades under
namn av Kinda kanals aktiebolag och vid konstituerande bolagsstämma
den 27 april 1863 antogs bolagsordning, som den 21 oktober 1864 blev av
Kungl. Majit stadfäst. Samtidigt fastställde Kungl. Majit även en arbetsplan
med kostnadsförslag, avseende kanalisering av Stångån från Rengen till Linköpings
hamn. För genomförande av företaget anvisade rikets ständer ett
belopp å 875,000 rdr rint, varav hälften såsom anslag och hälften såsom lån.
Bland villkoren för medlens utbetalning upptogs bl. a. att bolaget skulle förbinda
sig att i överensstämmelse med den plan, som av Kungl. Majit bleve
fastställd, utföra och fullborda samt för all framtid underhålla hela den
ifrågavarande båt- och kanalleden samt att, örn denna efter dess fullbordande
icke behörigen underhölles eller betalningsskyldigheten för det erhållna
lånet icke av bolaget fullgjordes, leden skulle hemfalla till .staten utan rätt
för aktieägarna att till större eller mindre del av det allmänna erhålla ersättning
för lämnade förskott. Dessutom beviljade Kungl. Majit från handels-
och sjöfartsfonden ett understöd på 50,000 rdr rmt, därav hälften som
lån och hälften som anslag.

1 den av Kungl. Majit fastställda bolagsordningen intogs en bestämmelse,
att alla vanliga mindre underhållskostnader skulle bestridas av kanalverkets
inkomster, men att för större reparationer skulle till en reparationsfond årligen
avsättas minst 1,000 kr., som genom direktionens försorg skulle förräntas
och förökas med räntans läggande till kapitalet, till dess fonden vuxit lill

100,000 kr., under iakttagande att, då fonden genom verkställda reparationer
minskats, densamma medelst förnyad avsättning av minst 1,000 kr. årligen
åter skulle bringas till berörda belopp.

Vid det nya kanalföretagets planläggning hade förutsatts, att det förut omförmälda
äldre företaget skulle uppgå i det nya. En överenskommelse med
det äldre bolaget kom också till stånd och godkändes av det äldre bolaget

Kungl. Mcij.ts proposition nr lii.

3

elen 7 mars 1864. Genom denna överläts å det nya bolaget utan ersättning
den av det äldre bolaget utförda kanalanläggningen med tillhörande rättigheter
och skyldigheter. Ett motsvarande förhållande förelåg med avseende
å farledens nedersta del från Stångs- och Nykvarnarna till Roxen. Denna
sträcka ingick —• med undantag av slussen vid Nykvarn — icke i den av
Kungl. Majit fastställda arbetsplanen. Med avseende å densamma erfordrades
uppgörelse med Linköpings stad såsom innehavare av denna dei. Ett
av en särskild kompromissnämnd framlagt förslag, enligt vilket kanalbolaget
skulle mot viss ersättning från stadens sida mottaga den till framtida underhåll.
godkändes vid bolagsstämma med kanalbolaget den 27 september
1870. Staden har sedermera återtagit underhållet av denna sträcka, varemot
slussen vid Nykvarn under hela tiden tillhört och underhållits av kanalbolaget.

Angående kanalföretagets ekonomiska förhållanden till staten hava riksgäldsfullmäktige
anfört:

Den 3 januari 1865 utfärdade kanalbolaget en skuldförbindelse å 437,500
kr., utgörande hälften av ovannämnda av rikets ständer till kanalföretagets
utförande anvisade belopp. I skuldförbindelsen stadgades bl. a., att, sedan
arbetet blivit fullbordat, varje år skulle till riksgäldskontoret eller order inbetalas
5 °/o å ursprungliga lånebeloppet, av vilka först skulle beräknas 3 °/o
årlig ränta å det efter varje inbetalning återstående kapitalet samt det övriga
utgöra avbetalning därå. Genom under åren 1873—1902 verkställda inbetalningar
nedbragtes kapitalskulden till 325,431 kr. 77 öre. Sedermera hava
under vissa år smärre inbetalningar ägt rum, senast år 1923. Genom upplupna
räntor fr. o. m. år 1908 hade bolagets skuld för statslånet den 30 juni
1938 vuxit till 623,201 kr. 74 öre. Härjämte må omnämnas, att reparationsfondens
medel vid 1934 års utgång voro placerade i Svenska statens, Sveriges
allmänna hvpoteksbanks och Konungariket Sveriges stadshvpotekskassas
obligationer till nominellt belopp av 101,666:67 kronor bokförda till 100,000
kronor.

Under åren 1933—1935 hade, fortsätta fullmäktige, mellan bolaget och
riksgäldskontoret förts förhandlingar angående de åtgärder, som borde vidtagas
med anledning av att bolagets inkomster nedgått så, att de ej kunde
beräknas för framtiden förslå till bestridande av utgifterna för driften utan
anlitande av bolagets omförmälda reparationsfond. Under samma tid hade
jämväl förts förhandlingar mellan riksgäldskontoret och Linköpings stad angående
väckt förslag, att staden skulle på vissa villkor övertaga kanalen.

Under förmälan att ett ras inträffade på hösten 1935 i kanalleden omedelbart
nedanför Nykvarns sluss i Linköpings stad anföra riksgäldsfullmäktig^

Då reparationsfondens tillgångar kunde antagas bliva behövliga för läckande
av vid kanalens enligt riksgäldsfullmäktiges mening nära förestående
nedläggning uppkommande kostnader dels för igenmurande av slussar m. fl.
åtgärder av teknisk natur, dels ock för beredande av pension åt den vid
kanalen anställda personalen, ansågo sig fullmäktige icke kunna medgiva,
alt reparationsfonden finge anlitas för kanalens iståndsättande efter raset,
varför kostnaden beräknats uppgå till omkring 36,000 kr. Efter diverse utredningar
och förhandlingar beslöto stadsfullmäktige i Linköping i januari
1936 bevilja de för iståndsättandet erforderliga medlen, då raset utgjorde
eli hinder för sjöfarten lill stadens ovanför Nykvarns sluss belägna hamn.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Då nyss omförmälda förhandlingar med Linköpings stad angående eventuellt
övertagande av kanalen ännu vid 1936 års ingång ej lett till något
resultat, hade, yttra riksgäldsfullmäktige vidare, kanalbolaget, sedan fullmäktige
ansett sig böra föranstalta örn åtgärder för detta ändamål, den 10
februari 1936 försatts i konkurs.

Med anledning av från flera håll därom gjorda framställningar hade fullmäktige
successivt medgivit, att kanalen skulle hållas öppen för trafik under
åren 1936—1938, för vilka år de av kanalen berörda kommunerna och Göta
kanalbolag, i likhet med vad som skett för året 1935, garanterat vissa belopp
för täckande av eventuellt uppkommande driftförlust. Beloppen hade emellertid
icke under något år behövt tagas i anspråk. Fullmäktige hade därjämte
uppdragit åt förvaltarna i bolagets konkurs att vidtaga för trafikens uppehållande
erforderliga åtgärder. Ett första led i dessa åtgärder hade varit
att iståndsätta kanalen efter raset nedanför Nykvarns sluss, för vilket ändamål
avtal träffats mellan Linköpings stad och konkursboet av innehåll, att
konkursboet skulle på stadens bekostnad iordningställa kanalbanken med
rätt för staden att vid eventuellt inköp av Nykvarns sluss få å köpeskillingen
avräkna vad staden visade sig hava utgivit för kanalbankens iordningställande.
Reparationsarbetena hade slutförts till seglationens början år 1936
och kostnaderna för arbetena hade belöpt sig till 35,400 kronor.

Sedermera hade, fortsätta riksgäldsfullmäktige, konkursförvaltarna i samförstånd
med representanter för, bland andra, riksgäldskontoret och Linköpings
stad uppgjort förslag till avveckling av kanalbolagets konkurs av innebörd,
att Linköpings stad skulle köpa Nykvarns och Tannefors slussar, medan
återstoden av kanalen jämte bolagets egendom i övrigt skulle överlåtas
å ett nytt bolag med ett aktiekapital av 30,000 kronor, varav skulle tecknas
av Linköpings stad 15,000 kronor, av kanalen berörda landskommuner

10,000 kronor och av Göta kanalbolag 5,000 kronor. Nykvarns och Tannefors
slussar skulle enligt förslaget utarrenderas till det nya bolaget.

Nämnda förslag hade lett till att Linköpings stad, vederbörande landskommuner
och Göta kanalbolag år 1937 beslutat teckna aktier i det föreslagna
bolaget. Linköpings stadsfullmäktiges beslut i förevarande fråga, som även
innefattade inköp av Nykvarns och Tannefors slussar, hade emellertid överklagats
och av länsstyrelsen återförvisats till stadsfullmäktige för ny behandling.
Då ärendet ånyo förekommit hos stadsfullmäktige i juni 1938, hade
alternativa förslag förelegat angående inköp av de båda slussarna med eller
utan aktieteckning. Båda förslagen hade fallit, och staden hade sålunda beslutat
att varken köpa slussarna eller teckna aktier. Frågan örn bildande av
ett nytt bolag för kanalföretagets drivande hade då ansetts förfallen, och
förberedande åtgärder hade av konkursförvaltarna vidtagits för kanalens
nedläggande och tillgångarnas realiserande.

Härefter anföra riksgäldsfullmäktige:

I september 1938 beslöto stadsfullmäktige i Linköping uppdraga åt drätselkammaren
att upptaga förhandlingar med riksgäldskontoret angående förvärvande
för stadens räkning av Nykvarns och Tannefors slussar. I början

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

5

av oktober samma år inkom en skrivelse från representanter lör de intresserade
landskommunerna med anhållan, att riksgäldskontoret vid eventuell
försäljning till Linköpings stad av nämnda båda slussar ville tillse, att möjligheten
ej uteslötes för ett nytt bolag, bildat utan stadens medverkan, att
få övertaga kanalen i övrigt och utan ersättning begagna de båda slussarna.
Förhandlingar fördes sedermera mellan riksgäldskontoret och stadens respektive
landskommunernas representanter och i november inkom ett anbud
från Linköpings drätselkammare å inköp av slussarna i fråga.

Med hänsyn till det intresse, som uppenbarligen förefanns hos landskommunerna
att söka bevara kanalen för framtiden, och då det enligt fullmäktiges
mening var önskvärt, att även Linköpings stad bleve delägare i ett
eventuellt nytt bolag för kanalens övertagande, anordnades den 28 november
1938 i Linköping ett möte mellan representanter för riksgäldskontoret, staden
och landskommunerna, varvid från riksgäldskontorets sida framhölls fördelarna
av att ett nytt bolag bildades av samtliga av kanalen intresserade
kommuner, således även Linköpings stad. Efter överläggning förklarade de
närvarande kommunrepresentanterna sig beredda att hos respektive kommunala
myndigheter tillstyrka tecknande av aktier i ett nytt bolag enligt vissa
grunder, innebärande att av aktiekapitalet, 30,000 kronor, landskommunerna
skulle teckna sammanlagt 15,000 kr. och Linköpings stad 10,000 kr., varjämte
hänvändelse skulle göras till Göta kanalbolag örn tecknande av 5,000
kr. Det nya bolaget skulle förvärva kanalen utom Nykvarns och Tannefors
slussar, vilka staden skulle inköpa och utarrendera till bolaget. Enighet uppnåddes
jämväl beträffande övriga försäljningsvillkors huvudsakliga innehåll.

I den 2 december 1938 dagtecknade skrivelser till Linköpings stads drätselkammare
och landskommunerna utformade riksgäldskontoret närmare villkoren
för kanalens försäljning i enlighet med de överenskomna grunderna
och hemställde om meddelande rörande kommunernas beslut före utgången
av januari 1939. Meddelande inkom under december, att landskommunerna
beslutat teckna aktier i det nya bolaget för sammanlagt 13,800 kr. samt att
Göta kanalbolag vore villigt teckna 5.000 kr. Linköpings stadsfullmäktige
beslöto däremot den 4 januari 1939 att med avslag å riksgäldskontorets förslag
uppdraga åt drätselkammaren att med riksgäldskontoret upptaga nya
förhandlingar om förvärv av Nykvarns och Tannefors slussar utan aktieteckning.

I det läge, vari kanalfrågan kommit efter stadsfullmäktiges berörda beslut,
och då representanter för landskommunerna på förfrågan bestämt förklarade,
att, därest Linköpings stad ej tecknade aktier i ett nytt kanalbolag,
ett sådant bolag kunde komma till stånd endast under den förutsättningen,
att det finge förvärva hela kanalen, sålunda även Nykvarns och Tannefors
slussar, ansågo sig riksgäldsfullmäktigc böra inleda förhandlingar angående
överlåtande av kanalen i dess helhet å det under bildning varande nya bolaget.
Dessa förhandlingar ledde till preliminär uppgörelse örn försäljning
av hela kanalen till det nya bolaget. Det resterande aktiebeloppet, 11,200 kronor,
skulle utbjudas till teckning av enskilda och garanti för beloppets tecknande
ställdes av tre vederhäftiga personer. Stiftelseurkund för det nya bolaget
undertecknades av Göta kanalbolag och ombud för tio landskommuner,
varjämte köpekontrakt mellan Kinda kanals aktiebolags konkursbo och
det nya bolaget uppsattes.

Med hänsyn lill den förut omförmälda önskvärdheten av alt samtliga av
kanalen berörda kommuner vore delägare i det nya bolaget och efter direkt
hemställan av landskommunernas representanter beslöto fullmäktige att,
oaktat förberedelserna för bildande av ett nytt kanalbolag utan Linköpings
stad såsom aktieägare fortskridit så långt som nyss angivits, ännu en gång

6

Kungl. Majda proposition nr lii.

bereda staden tillfälle att medverka i det nya bolaget och i samband därmed
förvärva nämnda båda slussar. Vid sammanträde den 31 januari 1939 behandlades
ärendet ånyo av stadsfullmäktige, som då med erforderlig två
tredjedels majoritet beslöto att inköpa de båda slussarna och teckna aktier

1 ett nytt bolag på de av riksgäldskontoret i nyss omförmälda skrivelse den

2 december 1938 angivna villkoren.

Ställningen är sålunda nu sådan, att beslut föreligga angående teckning av
aktier i ett nytt kanalbolag till ett sammanlagt belopp av 28,800 kronor. De
fattade besluten äro definitiva beträffande Göta kanalbolag och samtliga
landskommuner utom en, där beslutet, som avsåg teckning av 900 kr., överklagats.
Linköpings stadsfullmäktiges beslut vinner laga kraft först den 28
innevarande februari. Då, såsom ovan nämnts, garantiförbindelse finnes
beträffande 11,200 kr., är aktiekapitalet, som skall utgöra lägst 30,000 kr.,
sålunda under alla förhållanden i det allra närmaste säkerställt.

Nyss omförmälda stiftelseurkund vore, fortsätta riksgäldsfullmäktige, avsedd
att komma till användning även efter stadsfullmäktiges i Linköping beslut den
31 januari 1939. Nytt köpekontrakt hade upprättats mellan konkursboet och
det under bildning varande bolaget, företrätt av dess stiftare, angående inköp
av kanalen med undantag av Nykvarns och Tannefors slussar och detta
avtal, som träffats under förutsättning av Kungl. Majlis godkännande, hade
utsänts till stiftarna för underskrift. Likaledes hade köpekontrakt under
enahanda förutsättning upprättats mellan konkursboet och Linköpings stad
angående inköp av nämnda båda slussar, men undertecknande av detsamma
kunde ej ske, förrän Linköpings stadsfullmäktiges beslut vunnit laga
kraft. Vidare hade upprättats ett avtalsförslag mellan .staden och det nya
bolaget angående utarrendering till bolaget av de båda slussarna, vilket förslag
av samma skäl ej heller kunnat undertecknas. Ordföranden i stadens
drätselkammare och stadsombudsmannen hade emellertid förklarat sig godkänna
sistberörda två kontrakt.

Nu omförmälda stiftelseurkund, köpekontrakt och arrendekontrakt finnas
i avskrifter fogade vid riksgäldsfullmäktiges förevarande framställning.

Fullmäktige lämna härefter en redogörelse för det huvudsakliga innehållet
i nu berörda handlingar:

Enligt stiftelseurkunden skall bolagets verksamhet hava till föremål att
efter förvärv av det i konkurs försatta kanalbolagets anläggningar jämte
fast och lös egendom i övrigt eller del därav vidmakthålla Kinda kanal och
mot avgifter hålla densamma öppen för trafik. Aktiekapitalet skall utgöra
lägst 30,000 och högst 90,000 kronor. Bolagets styrelse skall bestå av fem
ledamöter jämte suppleanter. Har aktie övergått till någon, som icke förut
är aktieägare i bolaget, skall aktien ofördröjligen hembjudas förutvarande
aktieägare till inlösen i enlighet med i stiftelseurkunden meddelade närmare
föreskrifter.

Enligt köpekontraktet mellan konkursboet och det nya bolaget försäljas
till bolaget dels konkursboet tillhöriga fastigheter och slussar jämte vad därtill
hör av fast egendoms natur utom Nykvarns och Tannefors slussar med
tillhörande mark och anläggningar, dels konkursboet tillhöriga obligationer
till ett nominellt belopp av 101,500 kronor, utgörande kanalens reparationsfond,
dels ock alla tillhörigheter till den försålda fasta egendomen av lös
egendoms natur samt det värde, som kan anses ligga i det gamla bolagets

Kunol. Mctj.ts proposition nr lii.

1

rätt att utöva kanaltrafik. Nyssnämnda obligationers sammanlagda börsvärde
utgjorde den 31 december 1938 103,945 kronor. Köpesumman skall
utgöra 200,000 kronor, därav för den fasta egendomen lii. m. 61,000 kronor,
för obligationerna 104,000 kronor oell för den lösa egendomen m. m. 35,000
kronor. Köpeskillingen motsvarar ungefär det belopp, vartill företagets tillgångar
upptagits i konkursbouppteckningen. Den försålda egendomen skall,
under förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande av försäljningen, anses
tillträdd den 1 januari 1939. Köpeskillingen skall erläggas på sådant sätt,
att köparen utfärdar en till riksgäldskontoret eller order ställd revers å

200,000 kronor, vilken skall vara räntefri och förfalla till betalning först vid
den tidpunkt, då det nya bolaget eventuellt träder i likvidation eller försättes
i konkurs eller utan sådan åtgärd, helt eller beträffande väsentlig del av kanalen,
nedlägger kanaldriften, såvida detta ej sker av tillfällig anledning,
eller ock utan riksgäldskontorets medgivande avyttrar någon genom kontraktet
överlåten fast egendom.

Till säkerhet för såväl riksgäldskontorets fordran å 200,000 kronor som
de kostnader, som kunna uppstå vid kanalens eventuella nedläggande, pantsätter
bolaget hos riksgäldskontoret omkring 2/3 av de genom kontraktet förvärvade
obligationerna. Bolaget skall emellertid äga rätt uppbära avkastningen
även å de pantsatta obligationerna, så länge bolaget driver sin rörelse.
Innan de obligationer, som ej skola överlämnas till riksgäldskontoret,
utlämnas till köparen, skall konkursboet äga därav göra sig betäckt imalia
av konkursen föranledda kostnader i den mån konkursboets kontanta
medel ej förslå därtill.

Det nya bolaget skall i sin tjänst på oförändrade villkor övertaga av det
gamla bolaget anställd personal och förbinder sig att vid avgång ur tjänst
bereda sluss- och brovakterna samt en hamnfogde viss såsom skälig ansedd
pension.

Under förutsättning att Linköpings stad förvärvar Nykvarns och Tannefors
slussar och utarrenderar dessa till bolaget enligt det uppgjorda arrendekontraktet,
förbinder sig bolaget att efter framställning av staden medgiva
nedsättning av slussavgifterna för varor, som endast passera Nykvarns sluss,
med 50 procent av avgifterna enligt gällande taxa. Denna bestämmelse hålti
llkommit efter yrkande av representanterna för Linköpings stad, vilka
framhållit nödvändigheten av en sådan sänkning för att motverka nedgången
av rörelsen i Linköpings ovanför slussen belägna hamn. Man får hoppas,
att den minskning av kanalbolagets inkomster, som skulle inträda genom en
sådan avgiftssänkning, åtminstone i viss omfattning kan bliva kompenserad
genom ökad livlighet i hamnrörelsen.

Köpekontraktet är bindande för parterna under förutsättning, att det nya
bolaget blir registrerat och i den mån så erfordras erhåller tillstånd att bedriva
kanaltrafik, att Kungl. Majit lämnar sitt godkännande till försäljningen,
samt att Linköpings stad inköper ovannämnda två slussar och utarrenderar
dem till bolaget.

Riksgäldsfullmäktige anföra härefter beträffande de nu omförmälda köpevillkoren: Det

ligger i sakens natur, atl, därest kanalen i enlighet med en utbredd
önskan i orten skall åtminstone tills vidare kunna bevaras, köpevillkoren för
det nya bolaget måste bliva synnerligen förmånliga. Någon egentlig köpeskilling
har ej kunnat fordras, utan fullmäktige hava ansett sig höra godtaga
den anordning, som tillämpats i flera fall vid försäljning av ekonomiskt svaga
enskilda järnvägar, nämligen att köpeskillingen må erläggas med en revers,
löpande utan ränta och förfallande lill betalning först örn företaget

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

nedlägges, i vilket fall staten sålunda kommer att erhålla vad som kan utvinnas
vid en realisation. Det har ock i detta fall ansetts lämpligt att, för
förhindrande av att kanalens värde eventuellt skulle minskas genom frånsäljande
av till densamma hörande, för driften ej oundgängligen nödvändig
fast egendom, kräva, att sådan försäljning ej må ske utan riksgäldskontorets
medgivande vid äventyr att skuldförbindelsen till riksgäldskontoret eljest
förfaller till betalning.

Då det nya bolagets aktiekapital måst bestämmas till ett jämförelsevis obetydligt
belopp, har det, för tryggande av bolagets möjligheter att under en ej
alltför kort tidsrymd uppehålla kanalverksamheten, ansetts nödvändigt att
låta den uppsamlade reparationsfonden medfölja i köpet och medgiva bolaget
fri dispositionsrätt över en del av densamma, enligt kontraktet omkring
40 %>, under det att återstoden ansetts böra reserveras för bestridande av de
kostnader, som förväntas komma att uppstå, därest kanalen framdeles skulle
nedläggas. Avkastningen av den sålunda reserverade delen av fonden torde
böra tillkomma bolaget.

Enligt det nu föreliggande förslaget skulle Nykvarns och Tannefors slussar
med därtill hörande områden och anläggningar försäljas till Linköpings
stad. Örn de närmare villkoren härför anföra riksgäldsfullmäktige:

Köpeskillingen, som är bestämd till 85,000 kronor, understiger med 15,000
kronor det i konkursbouppteckningen beräknade värdet av enbart Nykvarns
sluss. Nedsättningen är emellertid motiverad av den under de senaste åren
minskade avkastningen av sistnämnda sluss.

Från köpeskillingen skall enligt i det föregående omnämnd överenskommelse
mellan kanalbolagets konkursförvaltning och Linköpings stad dragas ett
belopp av 35,400 kronor, motsvarande vad staden utgav för reparation av
kanalleden efter det år 1935 inträffade raset vid Nykvarns sluss. Återstående
belopp, 49,600 kronor, med tillägg av 4,000 kronor, varmed staden ansetts
böra bidraga till kostnaderna för driftens uppehållande under konkurstiden,
eller sålunda sammanlagt 53,600 kronor, likvideras genom utfärdande av en
skuldförbindelse, som ej löper med ränta och förfaller till betalning först vid
nedläggande av driften å kanalen helt eller till väsentlig del.

Det bar ansetts skäligt, att jämväl staden, då den bidrager till kanalens bevarande
genom att inträda såsom aktieägare i det nya bolaget, får förmånen
att erlägga det belopp, som skall utgå för de två slussarna, på samma sätt som
det nya bolaget beträffande den återstående kanalen, d. v. s. genom en räntefri
revers. Därest staden skulle hava förvärvat slussarna i samband med kanaldriftens
nedläggande eller utan att teckna aktier i ett nytt bolag, skulle däremot
hava påfordrats, att köpeskillingen, minskad med ovan angivet belopp,
erlagts kontant eller genom en med ränta löpande revers.

Köpekontraktet skall ej vara för parterna bindande med mindre dels
Kungl. Majit godkänner detsamma, dels staden upplåter nyttjanderätten till
de båda slussarna till det nya bolaget utan annan ersättning än underhållsskyldighet,
och dels bolaget förbinder sig att medgiva förut omförmäld nedsättning
i avgifterna för vara, som passerar endast Nykvarns sluss.

Enligt det i det föregående omnämnda förslaget till arrendekontrakt mellan
Linköpings stad och det nya bolaget, skulle, yttra riksgäldsfullmäktige vidare,
staden till bolaget upplåta nyttjanderätten till Nykvarns och Tannefors slussar
på en tid av 25 år med rätt för bolaget att erhålla förlängning å ytterligare
25 år. Därest det nya bolaget skulle nedlägga driften, skulle nyttjanderätten
upphöra. Någon ersättning skulle ej utgå för nyttjanderätten, men bolaget

Kungl. Majlis proposition nr 144.

9

skulle bekosta erforderligt underhåll av slussarna. Bolaget, som ägde uppbära
alla avgifter vid slussarna, skulle förbinda sig till nyss omförmälda nedsättning
av slussavgifterna för varor, som passerade endast Nykvarns sluss.
Staden skulle såsom hittills ombesörja och bekosta muddring i farleden Nykvarn—Roxen
samt i hamnen ävensom prickning i sagda farled.

Riksgäldsfullmäktige hava örn kanalföretagets framtida ekonomiska bärighet
anfört:

Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår finnas förutsättningar för
att bevara Kinda kanal och hålla densamma öppen för trafik åtminstone för
ett antal år framåt. Att driften skall bliva lönande för det nya bolaget är ej
antagligt, och uteslutet torde ej vara, att rörelsen kan bliva förlustbringande
åtminstone under vissa år. Att märka är dock, att utgifterna under de tre år
konkursförvaltarna handhaft kanalen kunnat väsentligen nedbringas, så att
ett visst driftöverskott uppstått. A andra sidan hava inkomsterna nedgått särskilt
under år 1938, vilket dock i viss mån torde hava berott på ovissheten,
örn kanalen skulle hållas öppen. Då det nya bolaget kommer att disponera ett
kapital av omkring 70,000 kr. — nämligen aktiekapitalet 30,000 kr. och omkring
40.000 kr. av reparationsfondens medel — bör möjlighet föreligga att
under ett avsevärt antal år framåt hålla kanalen öppen, även om en måttlig
driftförlust skulle uppkomma. Såsom ovan nämnts skall enligt förslaget större
delen av reparationsfonden reserveras för mötande av utgifter i samband
med kanalens eventuella nedläggande, i vilket fall även staten kommer att av
sin fordran återfå vad som inflyter vid en realisation av företagets tillgångar.
Då intresset för kanalens vidmakthållande synes vara stort särskilt i de av
kanalen berörda landskommunerna, hava fullmäktige ansett sig böra medverka
till den lösning av kanalfrågan, varför redogörelse ovan lämnats.

Skulle Linköpings stadsfullmäktiges beslut om aktieteckning m. m. på
grund av överklagande ej komma att vinna laga kraft, hör, anse fullmäktige,
kanalfrågan ordnas så, att hela kanalen säljes till det nya bolaget på i huvudsak
samma villkor, som angivits i köpekontraktet mellan konkursboet och det
nya bolaget, dock att köpeskillingen bör utgöra förslagsvis 300,000 kronor och
skuldförbindelse utfärdas å detta belopp samt att någon skyldighet för köparen
att nedsätta avgifterna för Nykvarns sluss ej bör föreskrivas.

I samband med försäljning av kanalen borde, anföra riksgäldsfullmäktige
slutligen, statens fordran för lån till Kinda kanals aktiebolag avskrivas i den
mån den ej täcktes av de nya skuldförbindelser, som skulle avlämnas till riksgäldskontoret.

Under åberopande av vad sålunda förekommit hemställa fullmäktige, att
Kungl. Majit ville till riksdagen framlägga förslag om försäljning av Kinda
kanals aktiebolags konkursbos egendom i enlighet med vad i det föregående
angivits.

Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen har i utlåtande den 18 februari 1939 tillstyrkt
bifall till riksgäldsfullmäktiges förevarande framställning. Till en
början har styrelsen lämnat, bland annat, följande uppgifter angående Kinda
kanal:

Kanalens totala längd utgör 80.2 km, varav 26.9 km bearbetats. Den kanaliserade
delen är belägen nedanför och norr om sjön Stora Rengen. Inom
denna del finnas 14 slussar, vartill kommer ytterligare en sluss vid Brokind,

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 144. 2

1

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Departe

mtnis chefen.

beläget vid sjön Järnlundens utlopp i sjön Lilla Rengen. Kanalens minsta
vattendjup vid lågvatten är 1.48 m och dess minsta bottenbredd 5.34 m. Den
nedersta slussen, vid Nykvarn, överensstämmer till storleken med slussarna i
Göta kanal. Övriga slussar, som äro mindre, hava en effektiv längd av 25.5
m, bredd av 4.90 m och tröskeldjup av 1.48 m.

Styrelsen anför härefter, att kanalföretaget på goda grunder ursprungligen
ansetts fullt räntabelt. Det för statslånet stipulerade villkoret, att kanalen
skulle tillfalla staten, därest betalningsskyldigheten för lånet icke av bolaget
fullgjordes, torde därför — såvitt vid tiden för lånets beviljande kunnat bedömas
— i och för sig måst hava ansetts utgöra betryggande säkerhet för
lånet. Såsom förhållandena numera gestaltat sig, vore frågan örn statens
övertagande av kanalen dock uppenbarligen icke längre aktuell. Därest kanalen
icke kunde drivas såsom ett enskilt eller kommunalt företag, torde
densammas nedläggande därför få anses såsom enda alternativ.

örn orsaken till kanaltrafikens nedgång och om behovet av kanalen anför
styrelsen:

Den genomgripande utveckling inom kommunikationsområdet, som ägt
rum sedan tiden för kanalens utförande och varmed man tidigare knappast
kunnat räkna, har medfört allvarliga konsekvenser med avseende på företagets
bärighet. Den viktigaste faktorn härvid torde hava varit tillkomsten
av den med kanalen jämnlöpande järnvägen, på grund av vilken kanalföretaget
successivt förlorat en betydande del av sin förutvarande trafik. I och
med att en förbättring genomföres av vägnätet inom kanalens trafikområde,
kommer konkurrensen om trafiken självfallet att ytterligare skärpas. Vägnätet
är emellertid ännu ej av beskaffenhet att lämpligen kunna upptaga den
tyngre trafik — väsentligen omfattande skogsprodukter och andra slag av
byggnadsmaterialier — som alltjämt framgår å kanalen. Därest kanaltrafiken
redan nu skulle nedläggas, komme detta därför att medföra ökade kostnader
för underhållet av vägnätet. Överhuvud taget får man räkna med,
att kanaltrafikens nedläggande vid nuvarande tidpunkt komme att medföra
allvarliga konsekvenser för de näringsidkare, vilkas verksamhet med avseende
på förekommande godstransporter alltjämt är inställd på tillgången
till kanalen. Kanalens betydelse ur turistsynpunkt torde även förtjäna beaktande.

Med hänsyn till anförda omständigheter får det anses vara ett allmänt
intresse, att kanalen åtminstone tills vidare bevaras. Särskilt inom de av
kanalen berörda landskommunerna utgör detta även ett allmänt önskemål.
Under för handen varande förhållanden synes därför den av riksgäldsfuilmäktige
föreslagna lösningen av förevarande kanalfråga vara den bästa
möjliga.

I detta sammanhang förtjänar framhållas, att kanalens nedläggande i och
för sig kommer att medföra vissa kostnader bl. a. för sådana åtgärder, som
därvid måste vidtagas beträffande de egentliga kanalbyggnaderna med därtill
hörande slussar. Någon beräkning av dessa kostnader föreligger ej för
närvarande. Åtminstone den väsentliga delen därav bör dock kunna täckas
med dels vad som kommer att återstå av reparationsfonden, dels kanalbolagets
övriga realiserbara tillgångar.

Ifrågavarande trafikled, som har en längd av omkring 8 mil, sträcker sig
från sjön Roxen till de vid sjön Åsundens södra ände belägna orterna Horn

Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 144.

11

och Hycklinge. Den följer de segelbara delarna av Stångån samt sjöarna
Erlången, Stora och Lilla Rengen, Järnlunden och Åsunden. Trafikleden,
som endast delvis är kanaliserad, har i sin helhet fått benämningen Kinda
kanal.

Den första delen av kanalen, från Stora Rengen till Åsunden, utfördes av
Kinda sjösänknings- och båtledsbolag under åren 1855—1863 i samband
nied sänkning av dessa sjöar samt Lilla Rengen och Järnlunden. Till nämnda
företag beviljade rikets ständer ett låneunderstöd, av vilket 38,400 riksdaler
riksmynt avsågo kanalen.

För lcanalisering av Stångån från Linköpings hamn vid Nykvarn till Stora
Rengen beviljade ständerna vid 1862 och 1863 års riksdag till det vid denna
tid bildade Kinda kanals aktiebolag ett statsunderstöd av 875,000 riksdaler
riksmynt, varav hälften såsom lån. Såsom villkor för medlens utbetalning
upptogs bland annat, att bolaget skulle för all framtid underhålla båt- och
kanalleden samt att örn denna icke underhölles eller betalningsskyldigheten
för det erhållna lånet icke av bolaget fullgjordes, leden skulle tillfalla staten
utan rätt för aktieägarna att av det allmänna erhålla ersättning för lämnade
förskott. Därjämte beviljade Kungl. Majit sedermera ett understöd från
handels- och sjöfartsfonden av 50,000 riksdaler riksmynt, varav hälften såsom
lån.

Är 1864 överfördes äganderätten till kanaldelen mellan Stora Rengen och
Åsunden från det äldre bolaget till Kinda kanals aktiebolag. Kanalens nedersta
del från Stångs- och Nykvarnarna till Roxen mottogs år 1870 av
nämnda bolag till framtida underhåll, vilket underhåll sedermera återtagits
av staden.

Såsom säkerhet för bolagets skuld till staten föreligger en av bolaget utfärdad
skuldförbindelse å 437,500 kronor, å vilket belopp årligen skulle erläggas
ränta och amortering. Ända fram till början av 1900-talet gäldades
också föreskrivna annuiteter å skulden. År 1902 uppgick sålunda skulden
till omkring 325,500 kronor. På grund av den genomgripande utveckling på
kommunikationsväsendets område, som skett efter kanalens tillkomst genom
järnvägs- och landsvägsnätets utbyggnad, har emellertid sedermera företagets
rörelse avsevärt nedgått och därmed också dess ekonomiska bärighet.
Efter år 1902 hava sålunda endast smärre inbetalningar å statslånet
kunnat äga rum. Genom upplupna räntor från och med år 1908 har kanalbolagets
skuld till staten den 30 juni 1938 vuxit till omkring 623,200 kronor.

I bolagsordningen för bolaget stadgas bland annat, att för större reparationer
skulle till en reparationsfond årligen avsättas minst 1,600 kronor, som
skulle förräntas och förökas med räntans läggande till kapitalet, till dess
fonden vuxit till 100,000 kronor. Fondens medel voro vid 1934 års utgång
bokförda till 100,000 kronor och placerade i svenska statens, Sveriges allmänna
hypoteksbanks oell konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer
till ett nominellt belopp av omkring 101,700 kronor.

Med anledning av bolagets oförmåga ali fullgöra sina ekonomiska förpliktelser
gentemot staten fördes under åren 1933—1935 mellan riksgälds -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

kontoret oell Linköpings stad underhandlingar om stadens övertagande av
kanalen. Då dessa icke ledde till något resultat, försattes kanalbolaget på
riksgäldsfullmäktiges begäran i konkurs den 10 februari 1930. Kanaldriften
har emellertid på grund av det starka intresse för kanalens fortsatta
drift, som förmärkts i de av kanalen berörda trakterna, tillsvidare uppehållits
av konkursboet. Under denna tid hava med de i saken intresserade parterna
förts förhandlingar i syfte att tills vidare bevara kanalen såsom farled.
Efter långvariga förhandlingar hava parterna kunnat enas örn en plan för
lösning av den föreliggande frågan. Med hänsyn till statens fordran hos bolaget
erfordras emellertid för planens genomförande medverkan från statens
sida.

Enligt planen skulle ett nytt aktiebolag bildas för inköp av kanalen med
undantag av Nykvarns och Tannefors slussar. Bolagets aktiekapital, som
skulle utgöra lägst 30.000 kronor, har förutsatts skola tecknas av Göta kanalbolag
med 5,000 kronor samt av de av kanalen berörda kommunerna med

25.000 kronor, varav 10,000 kronor av Linköpings stad och 15,000 kronor av
landskommunerna. Nykvarns och Tannefors slussar skulle däremot försäljas
till Linköpings stad, som emellertid skulle utarrendera slussarna till det nya
bolaget, därvid förutsatts, att någon arrendeavgift icke skulle utgå. Köpeskillingen
för kanalen nied undantag av nyssnämnda slussar skulle utgöra

200.000 kronor, vilket ungefär motsvarar kanalföretagets tillgångar enligt
konkursbouppteckningen, och .skulle gäldas genom en å samma belopp utfärdad
revers till riksgäldskontoret. Reversen skulle vara räntefri och förfalla
till betalning först vid den tidpunkt, då det nya bolaget eventuellt träder i
likvidation eller försättes i konkurs eller kanaldriften nedlägges eller bolaget
utan riksgäldskontorets medgivande avyttrar någon till bolaget överlåten
fast egendom. Såsom säkerhet för denna statens fordran skall bolaget pantsätta
av de reparationsfonden tillhöriga obligationerna sådana till ett nominellt
belopp av 62,100 kronor. Köpeskillingen för Nykvarns och Tannefors slussar
skulle utgöra 85,000 kronor, av vilket belopp 35,400 kronor skulle anses
guldna genom det utlägg, som Linköpings stad fått vidkännas i anledning av
det år 1935 inträffade raset vid Nykvarn, och återstoden med tillägg av 4,000
kronor, avseende stadens bidrag till kostnaderna i anledning av driftens
uppehållande under konkursen, erläggas med en revers till riksgäldskontoret
å 53,600 kronor, vilken skulle vara räntefri och förfalla till betalning först
vid den tidpunkt, då dliften å kanalen helt eller till väsentlig del nedlades.

I anslutning till denna plan hava upprättats förslag till två köpekontrakt,
vilka icke skulle vara för vederbörande parter bindande med mindre än att
desamma godkännas av Kungl. Majit. Beträffande de närmare villkoren i
kontrakten torde jag få hänvisa till förutom handlingarna den i det föregående
lämnade redogörelsen.

Såsom förut anförts är staten sedan bolaget numera råkat på obestånd
berättigad att övertaga kanalen med vad därtill hör. Med hänsyn till att
trafiken numera nedgått så avsevärt, att driften på längre sikt ej längre torde
bära sig, saknar kanalen affärsvärde. Någon ekonomisk fördel för staten

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

att övertaga driften kan sålunda ej föreligga. Ej heller kan kanalen sägas
äga en allmän betydelse av sådan omfattning, att denna kan motivera, att
staten, oavsett att driften kan förväntas medföra förlust, övertager kanalrörelsen.
Därest kanalen överlätes på staten, skulle staten emellertid genom
försäljning av kanalfastigheten kunna tillgodogöra sig det värde, som denna
äger. Även om en dylik åtgärd ur synpunkten att erhålla mesta möjliga
täckning för statens fordran måhända skulle utgöra den för staten ekonomiskt
fördelaktigaste lösningen av problemet, anser jag mig ändock icke böra
förorda densamma. Såsom av redogörelsen framgår finnes nämligen i de av
kanalen närmast berörda kommunerna ett mycket livligt intresse för kanalens
upprätthållande. Detta toi-dc sammanhänga med, bland annat, att vägarna
inom kanalens trafikområde icke äro av den beskaffenhet, att de ännu
kunna upptaga den tyngre trafik — enligt uppgift väsentligen omfattande
skogsprodukter och olika slag av byggnadsmateriel — som alltjämt framgår
i kanalen. Ett nedläggande av kanaldriften vid nuvarande tidpunkt skulle
därför komma att medföra allvarliga konsekvenser för de näringsidkare, vilkas
verksamhet med avseende å godstransporter alltjämt är inriktad på tillgången
till kanalen. Med hänsyn till nu anförda förhållanden anser jag staten
icke böra undandraga sig att medverka till realiserandet av den plan, som nu
framlagts för att tillsvidare bevara kanalen såsom trafikled. De närmare detaljerna
i denna plan sådana de utformats i de förutnämnda, under medverkan
av riksgäldskontoret uppgjorda förslagen till köpekontrakt, hava i stort
sett icke givit mig anledning till erinran. Vid dylikt förhållande och då enligt
vad jag inhämtat stadsfullmäktiges i Linköping beslut örn, bland annat,
aktieteckning i det tillämnade kanalbolaget numera vunnit laga kraft, vill jag
i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrka, att proposition avlåtes
till riksdagen med hemställan örn bemyndigande för Kungl. Maj: t att
godkänna försäljning av den Kinda kanals aktiebolags konkursbo tillhöriga
egendomen på i huvudsak de villkor, som i det föregående angivits.

I samband med kanalens försäljning torde statens kapitalfordran hos det nuvarande
kanalbolaget i den mån den ej täckes av de nya skuldförbindelser,
som skola avlämnas till riksgäldskontoret, böra bliva föremål för reglering
över fonden för oreglerade kapitahnedelsförluster.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit godkänna försäljning av den
Kinda kanals aktiebolags konkursbo tillhöriga egendomen på
i huvudsak de i det föregående angivna grunderna.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

Bihang till riksdagens protokoll 1039. 1 sand. Nr 144.