Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
1
Nr 142.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923
(nr 212) m. m.; given Stockholms slott den 3 mars
1939.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1. lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);
2. lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180)
om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden; samt
3. förordning om upphävande av 5 § förordningen den 11 oktober 1912
(nr 275) om skogsvårdsavgift.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 142.
1
2
Kungl. Majlis proposition nr 142.
Förslag
till
Lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212)
Härigenom förordnas, dels att 2 § 1 mom. skogsvårdslagen den 15 juni
19231 skall erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår, dels ock
att i nämnda lag skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och
betecknad 2 a §:
2 §■
1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:
1) skogar, som äro underkastade bestämmelserna i lagen om vård av vissa
skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden
;
2) skogar lydande---och Dalarna;
3) städernas skogar;
4) statens till---anslagna skogar;
5) skogar å---jord; samt
6) övriga här---nämnda förordning.
2 a §.
I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro förenade
med äganderätt till fast egendom, vare åbo å kronohemman eller krononybygge
under stadgad åborätt likställd med ägare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
Genom denna lag upphävas förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående
utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden samt förordningen den 26 januari 1894 (nr 17)
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, såvitt dessa förordningar
äga tillämpning beträffande skogar å kronohemman och krononybyggen
under stadgad åborätt inom de sex norra länen.
1 Senaste lydelse av 2 § 1 morn.: punkt 1, se 1932:181; punkt 2, se 1938:298; punkterna
3—6, se 1937:151.
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
3
Vid tillämpning av skogsvårdslagen å skogar tillhörande sistnämnda hemman
och nybyggen skall iakttagas:
1) Beträffande avverkning, som ägt rum före nya lagens ikraftträdande,
skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse.
2) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning och stämpling,
som verkställts före dess ikraftträdande; dock att avverkningen ej må i något
fall verkställas senare än fem år efter utsyningen. Ej heller inverkar nya
lagens ikraftträdande å giltigheten av tidigare meddelade tillstånd till avverkning
för skogsmarks uppodling eller föreskrifter, som avse överhållande
av fröträd eller utövande av kontroll över avverkning, överträdelse av
föreskrift, som nu sagts, bedömes efter äldre bestämmelser.
3) Vad skogsvårdslagen innehåller örn skyldighet att vidtaga åtgärder till
betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 10 § av lagen sägs,
gäller icke, där sådan skada uppkommit före nya lagens trädande i kraft.
4) Vad i förordningen den 18 juni 1915 är stadgat om befogenhet eller
skyldighet för befattningshavare vid skogsstaten att vidtaga eller föranstalta
om viss åtgärd, skall efter nya lagens ikraftträdande i fall, där sagda förordning
eller enligt densamma meddelat tillstånd eller föreskrift äger fortsatt giltighet,
i stället gälla om skogsvårdsstyrelsen samt, vad angår rätt att taga i
beslag virke, som skall anses förbrutet, jämväl om hos denna anställd befattningshavare
med skoglig utbildning.
4
Kungl. Majlis proposition nr 142.
Förslag
till
Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180)
om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden.
Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa
skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår:
2 §''
1 mom. Från tillämpning av denna lag undantagas:
1) skogar lydande---och Dalarna;
2) städernas skogar;
3) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika
boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad
tid (åborätt) enligt lagen örn upplåtelse under åborätt av viss jord;
samt
4) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari
1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger
tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.
2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 3) eller 4) angives, i samfällighet med
skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda
skogsområdet i dess helhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
Vid tillämpning av lagen den 10 juni 1932 å skogar tillhörande kronohemman
och krononybyggen under stadgad åborätt skall iakttagas:
1) Beträffande avverkning, som ägt rum före nya lagens ikraftträdande,
skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse.
2) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning och stämpling,
som verkställts före dess ikraftträdande; dock att avverkningen ej må i något
fall verkställas senare än fem år efter utsyningen. Ej heller inverkar
1 Senaste lydelse se 1938: 299.
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
5
nya lagens ikraftträdande å giltigheten av tidigare meddelade tillstånd till
avverkning för skogsmarks uppodling eller föreskrifter, som avse överhållande
av fröträd eller utövande av kontroll över avverkning, överträdelse
av föreskrift, som nu sagts, bedömes efter äldre bestämmelser.
3) Vad lagen den 10 juni 1932 innehåller örn skyldighet att vidtaga åtgärder
till betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 16 § av
lagen sägs, gäller icke, där sådan skada uppkommit före nya lagens trädande
i kraft.
4) Vad i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å
viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera
områden är stadgat örn befogenhet eller skyldighet för befattningshavare
vid skogsstaten att vidtaga eller föranstalta om viss åtgärd, skall efter nya
lagens ikraftträdande i fall, där sagda förordning eller enligt densamma meddelat
tillstånd eller föreskrift äger fortsatt giltighet, i stället gälla om skogsvårdsstyrelsen
samt, vad angår rätt att taga i beslag virke, som skall anses
förbrutet, jämväl örn hos denna anställd befattningshavare med skoglig utbildning.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
Förslag
till
Förordning om| upphävande av 5 § förordningen den 11 oktober
1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift.
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift1
skall upphöra att gälla från och med den 1 januari 1940.
1 Senaste lydelse se 1933:82.
Kungl. Maj.ts proposition nr 142.
7
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 3 februari 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler
efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet fråga
om ändrad lagstiftning rörande skogar å kronohemman och krononybyggen
under stadgad åborätt i de sex norra länen samt anför härvid följande.
Inledning.
I motion vid 1935 års riksdag (II: 166) hemställdes, att riksdagen måtte
besluta, att kronohemman och krononybyggen, som innehades med stadgad
åborätt inom de sex norra länen, måtte underkastas den inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden för skattehemman gällande
skogsvårdslagen. Jordbruksutskottet, till vilket motionen hänvisades,
hemställde, efter att hava införskaffat vissa yttranden i ämnet, i utlåtande
nr 69, att riksdagen i anledning av motionen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa skyndsam utredning angående
ny skogslagstiftning för kronohemman och krononybyggen under stadgad
åborätt samt för 1936 års riksdag framlägga de förslag, till vilka utredningen
kunde föranleda. Riksdagen biföll utskottets hemställan (R. skr. nr 201).
Den av riksdagen begärda utredningen uppdrogs jämte andra skogslagstiftningsfrågor
jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 20 juni 1935 åt en utredningsman
och särskilda sakkunniga, vilka chefen för jordbruksdepartementet
skulle äga tillkalla. Med stöd av detta beslut tillkallades den 28 i samma
månad såsom utredningsman hovrättsrådet T. W. G. Sjöfors varjämte sedermera
särskilda sakkunniga utsågos. Den sålunda bildade utredningen
antog benämningen skogslagkommissionen. Sedan hovrättsrådet Sjöfors på
egen begäran den 14 september 1938 entledigats från uppdraget, upptogs
inom jordbruksdepartementet frågan örn ny lagstiftning rörande kronohemman
och krononybyggen under stadgad åborätt i de sex norra länen
till övervägande. Efter det en promemoria rörande denna lagstiftnings
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 142.
fråga utarbetats inom departementet, inhämtades yttranden från länsstyrelserna
i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom
innehavarna av nämnda hemman och nybyggen, huruvida skogar å
berörda hemman och nybyggen borde underkastas den skogsvårdslag,
som inom området, där skogarna vore belägna, i allmänhet gällde för en
skilda skogar. Vid det av länsstyrelsen i Västerbottens län avgivna yttrandet
funnos fogade utlåtanden av vissa landsfiskaler samt vid yttrandet från
länsstyrelsen i Norrbottens län utlåtanden från skogsvårdsstyrelsen i länet,
överjägmästarna i övre och nedre Norrbottens distrikt samt landsfiskalen
i Arjeplougs distrikt. Därjämte har utredning införskaffats från skogsvårdsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län rörande de kostnader,
som skulle uppstå för styrelserna, därest skogar å kronohemman och
kronobyggen under stadgad åborätt i de sex norra länen, vilka för närvarande
äro underkastade tillsyn av domänverkets personal, infördes under
skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde. Från domänstyrelsen har infordrats
upplysning, huruvida till följd av nyss berörda åtgärd indragningar
skulle kunna ske inom verkets personal.
Sedan sagda yttranden och utredningar inkommit, har lagstiftningsfrågan
varit föremål för beredning inom justitie- och jordbruksdepartementen, varvid
utarbetats förslag till dels lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen
den 15 juni 1923 (nr 212), dels lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 10
juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden, dels ock förordning örn upphävande
av 5 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift.
Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Majit dessa förslag.
Gällande bestämmelser m. m.
Gällande bestämmelser rörande flertalet skogar, hörande till kronohemman
och krononybyggen med stadgad åborätt inom de sex nordligaste länen,
återfinnas i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss
skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.
Denna förordning, som är ändrad genom förordningen den 14 juni
1929 (nr 172), har numera betydelse allenast för nyssnämnda under stadgad
åborätt upplåtna kronoegendomar. 1915 års förordning är byggd på principerna
om uthålligt skogsbruk och utsyningstvång. Avverkning av barrträd
för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets
oundgängliga husbehov får icke bedrivas annat än efter utsyning och stämpling
av vederbörande skogsstatstjänsteman. Detsamma gäller lövträd ovan
odlingsgränsen. Utsyning skall verkställas i enlighet med upprättad avverkningsplan.
Sådan plan skall gälla för viss tid och upprättas på sådant
sätt, att skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk
med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga örn bortta
-
Kungl. Muj:ts proposition nr 142.
9
gande av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga.
Område, där i följd av markens försumpning, brist på fröträd
eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad, skall i
avverkningsplanen behandlas för sig. Avverkningsplan upprättas i allmänhet
av vederbörande skogsstatstjänsteman på fastighetsägarens eller åbons
begäran men kan jämväl genom fastighetsägarens eller åbons egen försorg
upprättas av annan sakkunnig person än vederbörande skogsstatstjänsteman.
Utsyning skall verkställas för en tid av tre år; dock äger domänstyrelsen
medgiva utsyning därutöver för högst tre år. Förordningen innehåller
även vissa bestämmelser för tryggande av återväxten efter avverkning. I
detta avseende föreskrives, att i protokoll över utsyningsförrättning skola
angivas de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet, som
i avverkningsplanen eller eljest må hava föreskrivits såsom villkor eller
angivits såsom behövliga, samt den tid, inom vilken föreskrivna åtgärder
av dylikt slag skola vara vidtagna. Därjämte stadgas, att, därest vid utsyning
förrättningsmannen anser nödigt att vissa träd tillsvidare överhållas såsom
fröträd, föreskrift härom skall meddelas vid förrättningen samt att fröträden,
sedan desamma genom förrättningsmannens försorg försetts med tydligt
märke, icke må avverkas utan tillstånd av vederbörande skogsstatstjänsteman.
Förordningen saknar däremot bestämmelser, varigenom föreskrivna
återväxtåtgärder kunna framtvingas. Den enda påföljd, som kan förekomma
vid underlåtenhet från en avverkares sida att fullgöra meddelade föreskrifter
med avseende å återväxt och skogsvård, är en nedsättning i utsyningsbeloppet
vid kommande utsyningar. — I övrigt innehåller förordningen vissa stadganden
om skogsmarks uppodling till åker eller äng m. m. ävensom föreskrifter
om fullföljd av talan, örn överträdelse av förordningens bestämmelser
samt om lapparnas rätt till bete.
Handhavandet av 1915 års förordning ankommer i huvudsak å jägmästarna
i de revir, där de under lagen lydande skogarna äro belägna, samt dem
underlydande skogsstatspersonal. Inseende över jägmästarnas förvaltning i
förevarande avseende utövas av vederbörande Överjägmästare och domänstyrelsen.
Vissa skogar tillhörande kronohemman och krononybygge!! under stadgad
åborätt inom lappmarkerna äro emellertid underkastade lagen den 10
juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden. De skogar som äro underkastade
denna lag äro sådana, å vilka förut lagen den 5 juni 1909 (nr 51
s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden varit tillämplig.
Enligt från domänstyrelsen inhämtade uppgifter uppgå skogarna å ifrågavarande
hemman och nybyggen i de fyra nordligaste länen, i fråga örn
vilka 1915 års förordning alltjämt gäller, till en areal av 170,653 hektar,
därav 79,876 hektar produktiv skogsmark. Inom Kopparbergs och Gävleborgs
län finnas numera icke några skogar av ifrågavarande slag. Antalet
skogar utgör 571. Skogarnas fördelning å olika län framgår av följande
tablå.
10 Kungl. Maj-.ts proposition nr 142.
Län |
Antal |
Skogsmark hektar |
Impediment hektar |
Summa utmark hektar |
Norrbottens län: |
||||
Lappmarken....................... |
406 |
60,231 |
80,033 |
140,264 |
Kustlandet......................... |
42 |
6,410 |
4,341 |
10,751 |
Västerbottens län: |
||||
Lappmarken....................... |
108 |
12,374 |
6,144 |
18,518 |
Kustlandet......................... |
13 |
774 |
234 |
1,008 |
Jämtlands län........................ |
1 |
31 |
17 |
48 |
Västernorrlands län................... |
1 |
56 |
8 |
64 |
Summa |
571 |
79,876 |
90,777 |
170,653 |
Tidigare behandling av lagstiftningsfrågan.
Såsom redan antytts, omfattade 1915 års förordning ursprungligen flera
kategorier av skogar än nu är fallet. Under lagens giltighetsområde folio sålunda
— förutom en del enskilda skogar, som lågo spridda inom Västerbottens
och Norrbottens läns kustland samt nedom Västerbottens län — enskilda
skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt Särna
och Idre socknar i Kopparbergs län. Senaste förändringen i förordningens
giltighetsområde vidtogs 1932 i samband med tillkomsten av den då beslutade
lappmarkslagen (prop. nr 217 och R. skr. nr 263).
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 september 1927 tillkallade chefen
för jordbruksdepartementet sju sakkunniga att inom departementet verkställa
utredning samt avgiva förslag rörande ändrad lagstiftning för de under
1915 års förordning lydande skogarna och i samband därmed stående administrativa
och ekonomiska frågor. De sakkunniga, vilka antogo benämningen
1927 års skog ssakkunnig a för lappmarken, avgåvo den 31 mars 1931 slutligt
betänkande med förslag, bland annat, till lag örn vård av vissa skogar inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden (stat. off.
utr. 1931: 10).
Härvid upptogo de sakkunniga till behandling frågan, huruvida de föreslagna
nya lagbestämmelserna borde tillämpas även å kronohemmanen och krononybyggena
under stadgad åborätt, till vilka fastigheter kronan alltjämt är
ägare. Med hänsyn till att lagens handhavande tänkts skola överflyttas från
skogsstatens tjänstemän till särskilda skogsvårdsstyrelser vållade frågan en
viss tveksamhet hos de sakkunniga. Emellertid stannade de sakkunniga för
att föreslå, att den nya lagstiftningen skulle tillämpas även i fråga örn skogar
å berörda hemman och nybyggen.
De sakkunniga anförde härom följande:
Man kan icke komma ifrån, att kronan foi''tfarande är formell ägare till
kronohemmanen och krononybyggena under stadgad åborätt, och det kan
Kungl. Maj.ts proposition nr 142.
11
kanske förefalla egendomligt, att då staten har ett speciellt organ för vården
av sina skogar, icke detta organ får taga hand om jämväl nn ifrågavarande
skogar av krononatnr. Härtill kommer att ifrågakomna kronohemman icke
ligga samlade inom de två särskilda områdena lappmarkerna samt SärnaIdreområdet
utan ligga spridda förutom i lappmarkerna inom Västerbottens
och Norrbottens läns kustland, där lappmarkslagen eljest numera icke
äger giltighet. Det finnes ju flera möjligheter till frågans lösning. Man
kan låta den nuvarande lappmarkslagen fortfarande behålla giltighet för
nu ifrågavarande kronohemman eller låta förordningen den 26 januari
1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket bliva
tillämplig därvidlag. I båda fallen skulle ju skogsstaten fortfarande få
hand örn skötseln av skogarna. Emellertid torde vid frågans bedömande
bliva avgörande, huruvida dessa kronohemman under stadgad åborätt
verkligen äro att jämställa med andra kronohemman eller örn icke
de hellre böra jämställas med skattehemman. Befolkningen själv torde
närmast hava en känsla av äganderätt till hemmanen i fråga. Detta är så
mycket mer förklarligt, som innehavarna av åborätten äro berättigade att när
som helst utan särskild kostnad få hemmanen skatteomförda samt därigenom
förvärva äganderätt till dem. Att åborna icke i någon större utsträckning begagna
sig av denna rätt torde nog delvis hava sin orsak däri, att så länge en
ilbo ännu icke förvärvat äganderätt till sin fastighet, han är urståndsatt att
utnyttja den i kredithänseende och sålunda besitter fastigheten under åborätt
med större trygghet, än vad fallet skulle vara, därest han innehade den med
äganderätt. Men denna känsla av frivilligt kvarstannande under åboskapet
medför också, att åborna känna sig som verkliga ägare till fastigheten. Såsom
tecken på den styrka denna känsla av äganderätt erhållit i den allmänna
uppfattningen kan omnämnas, att i flera fall laga delning ägt rum å dylika
fastigheter. Sakkunniga hava vid övervägande av dessa olika omständigheter
funnit övervägande skäl tala för att likställa kronohemmanen under åborätt
med skattehemmanen samt sålunda stannat för att låta de nya lagbestämmelserna
bliva gällande jämväl för kronohemmanen i fråga. Till detta
beslut har jämväl bidragit den omständigheten, att de sakkunniga icke ansett
lämpligt, att frågan örn den myndighet, som skulle handhava skötseln av skogen,
bleve beroende på åbons gottlinnande, allt efter som denne funne för gott
att söka skatteomföring eller icke. Den möjlighet, som med avseende å de
utom lappmarkerna liggande kronohemmanen föreligger, nämligen att, i likhet
med vad som 1929 skedde nied de s. k. ströhemmanen, låta dessa kronohemman
komma under 1923 års skogsvårdslag, hava sakkunniga av principiella
skäl icke velat förorda.
Kammarkollegiet förordade i ett över de sakkunnigas förslag infordrat
yttrande, att kronohemman och krononybygge!! under stadgad åborätt icke
inrymdes under den föreslagna nya lagstiftningen utan hänfördes under 1894
års förordning. Så länge kronan icke genom skatteköp eller omföring efter
fullgjorda odlingsskyldigheter till skatte avhänt sig äganderätten till sina
under åborätt upplåtna hemman eller lägenheter, förmenade kollegiet betydelsen
av de därå tillämpade skogsvårdsföreskrilterna icke vara begränsad
till desammas egenskap av ren skogsvårdslag. Det torde obestridligen ligga
i sakens natur, att nämnda föreskrifter därjämte hade en såväl principiell
som reell fiskalisk innebörd. Häremot syntes icke kunna invändas, att kronan.
så länge åboförhållandel bestode, ej själv, för egen räkning, uttoge något
av dylika skogars avkastning. Ty icke blott genom åborättens förverkande
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
utan jämväl vid åboledigliet, som på annan grund inträffade, kunde kronan
tänkas komma att återinträda i den fulla dispositionsrätten lill här ifrågavarande
slag av fastigheter.
Från kollegiets uttalande i nu berört hänseende anmälde ämbetsverkets
chef, generaldirektören Lennart Berglöf avvikande mening. Generaldirektören
Berglöf anförde, bland annat, följande.
Ur förvaltningsenhetlig synpunkt och av de skäl, sakkunniga i övrigt anfört,
synes intet vara att erinra emot, att de nya bestämmelserna, som grunda
sig å skogsförhållandena inom de i Norrbottens och Västerbottens län belägna
lappmarkerna och de med dem jämställda Särna och Idre socknar i Kopparbergs
län, vinna tillämpning såväl för enskilda tillhöriga fastigheter som
omförmälda kronofastigheter inom lappmarkerna — fastigheter av sistnämnda
slag torde icke förekomma inom Särna och Idre socknar. Mindre lämpligt
synes däremot vara att använda samma bestämmelser jämväl å berörda kronofastigheter
inom de utom lappmarkerna belägna delarna av de sex norra
länen, där förutsättningarna för skogsskötsel!! äro helt andra. Med de grunder,
som av de sakkunniga anförts för en likställighet av nämnda fastigheter
med enskildas hemman, synes hava varit mera överensstämmande att för
kronofastigheterna utom lappmarkerna föreslagits deras underordnande under
1923 års där gällande allmänna skogsvårdslag. Frågan örn ett jämställande
i förevarande hänseende av kronohemman och krononybvggen under åborätt
med enskilda tillhöriga hemman synes emellertid icke böra upptagas till
avgörande innan en närmare utredning skett rörande förutsättningarna härför,
därvid jämväl bör behandlas kronofastigheter av sagda natur inom sydligare
delar av landet.
Statens särskilda intressen med avseende å dessa fastigheter torde numera,
även beträffande de inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker belägna,
vara ringa och framstår helt annorlunda i våra dagar än på den tid
dylika fastigheter naturligt anslöto sig till det tillämpade ekonomiska systemet.
Statens utsikter att för egen del draga ekonomisk nytta av fastigheterna
äro synnerligen små. Endast i händelse vid undersökning konstateras att
vanhävd föreligger eller åbostammen utslocknar, kunna de återfalla till
kronan. Dylika indragningar förekomma mycket sällan. Å andra sidan förlorar
kronan varje rätt till fastighet, vars innehavare begagnar sig av den honom
alltid öppen stående möjligheten att skatteköpa eller, vad angår krononybygge^
låta skatteomföra fastigheten, där vanhävd ej föreligger. Endast bolag
äro undantagna från en dylik förmån. En särlagstiftning rörande skogsvården
å dessa vitt kringspridda fastigheter förorsakar kronan varjehanda
omgång och ej obetydliga kostnader. Erinras kan sålunda att för närvarande,
vad beträffar fastigheterna i de sex nordligaste länen, avverkning utom
för husbehov ej må ske utan liushållningsplan och utsyning, båda åtgärderna
vidtagna genom statens skogstjänstemän, samt vidkommande övriga delar av
riket endast i anslutning till av dylik tjänsteman upprättad liushållningsplan.
Vidare skola författningsenligt å fastigheterna hållas ekonomiska besiktningar,
å kronohemman minst vart femte år och å krononybyggen minst vart
tredje år.
De olägenheter, som för såväl staten som de enskilda äro förenade med den
nuvarande lagstiftningen rörande skogens handliavande å ifrågavarande fastigheter,
synas helt överväga det värde det för staten må äga att för dem upprätthålla
en särskild skogsordning, en fördel, som ej heller torde utgöra tillräcklig
motivering för ett statens anspråk på en annan skötsel av skogen å
dessa fastigheter än som godkänts för skogsvården å enskilda tillhöriga hem
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
13
man. Överhuvud synas starka skäl kunna anföras för att ifrågavarande kronofastigheter
ej allenast beträffande skogsvården utan jämväl i övriga avseenden
givas samma ställning som de fastigheter, vilka innehavas med äganderätt.
Den utredning, som bör föregå en nyreglering, rörande, såvitt nu är fråga,
skogsvården å kronofastigheterna under åborätt, bör avse åvägabringande av
i möjligaste mån fullständiga upplysningar rörande nu förefintliga fastigheter,
därvid utgallring bör ske av i jordeboken upptagna men i realiteten obefintliga
fastigheter och överförande till skatte av de fastigheter, vilka redan
förlorat sin krononatur. Vid utredningen böra särskilt angivas de fastigheter,
som tillhöra bolag. Tillika bör upprättas förslag till fastigheternas
ställning i skogsvårdsavseende.
En dylik utredning torde kunna utföras på jämförelsevis kort tid. Skulle
den emellertid icke hinna avslutas innan förslag rörande ny skogslagstiftning
för lappmarkerna må föreläggas riksdagen och frågorna sålunda icke kunna
samtidigt prövas, synes 1915 års förordning böra tillsvidare fortfarande vinna
tillämpning beträffande alla kronohemman och krononybyggen inom de sex
nordligaste länen.
Vid framläggande av förenämnda proposition nr 217 till 1932 års riksdag
yttrade departementschefen i hithörande fråga följande:
I likhet med sakkunniga finner jag kronohemman och krononybyggen under
stadgad åborätt vara i mycket att jämställa med sådana fastigheter, som
innehavas av enskilda med äganderätt. Därav skulle, synes det mig, såvitt
nu är i fråga, närmast följa, att berörda kronofastigheter i skogligt hänseende
erhölle samma behandling som den, vilken tillkommer enskildas fastigheter
under enahanda biologiska betingelser. Kronohemmanen och krononybyggena
inom lappmarkerna skulle således läggas under den för lappmarkerna
samt Särna-Idreområdet gällande särlagstiftningen, medan kronofastigheter
under stadgad åborätt i övriga delar av landet underordnades skogsvårdslagen.
Emellertid synes, på skäl som generaldirektören Berglöf anfört, en nyreglering
rörande skogsvården av fastigheterna under stadgad åborätt icke
böra komma till stånd, förrän en närmare utredning rörande förutsättningarna
härför verkställts. En dylik utredning, omfattande samtliga fastigheter
under stadgad åborätt i riket, bör därför ske. Intill dess utredningen slutförts
och de därvid vunna resultaten hunnit bliva föremål för omprövning,
synes någon rubbning icke böra vidtagas i nu rådande förhållanden beträffande
ifrågavarande fastigheter i förevarande hänseende. Vad angår inom de
sex norra länen belägna kronohemman och krononybyggen under stadgad
åborätt torde sålunda 1915 års förordning tillsvidare böra där fortfarande
tillämpas.
Jordbruksutskottet vid 1932 års riksdag yttrade i utlåtande, nr 72, som sedermera
godkändes av riksdagen, att utskottet funne riktigt, att, på sätt föreslagits,
i avbidan på den av departementschefen bebådade utredningen rörande
kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt, någon ändring i
de för skogarna å dessa fastigheter gällande bestämmelserna icke tills vidare
företoges.
Vid 1935 års riksdag väcktes inom andra kammaren förut omförmälda motion,
nr 166, av herrar Lövgren och Ericsson i Sörsjön, avseende att .skogar å
kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt inom de sex nordligaste
länen måtte underkastas den inom Västerbottens och Norrbottens läns
14 Kungl. May.ts proposition nr 142.
lappmarker m. fl. områden för skogar till skattehemman gällande skogsvårdslagen.
I yttrande, som infordrats i anledning av motionen, anförde kammarkollegiet
under avstyrkande av motionen följande.
Bifall till denna skulle medföra, att innehavarna av kronofastigheter inom
de sex nordligaste länen skulle nied avseende å rätten till skogen å fastigheterna
komma i en väsentligt bättre ställning än kronoåborna i den övriga delen
av landet, där föreskrifterna i 1894 års skogsordning gälla. En dylik
skillnad mellan kronoåborna i olika delar av landet synes knappast berättigad.
Frågan örn åbornas ställning såväl i nu förevarande som andra avseenden
synes böra lösas i ett sammanhang för dem alla, därvid bör eftersträvas
deras jämställande med ägarna av skattejord. På enklaste sätt sker detta
genom skatteköp av fastigheterna respektive dessas omförande till skatte.
För påskyndande härav påbörjade kammarkollegiet på sin tid utredning i
ämnet. Denna måste emellertid, innan densamma hunnit längre fullföljas,
avbrytas på grund av den inskränkning i ämbetsverkets personal, som föranleddes
av statsmakternas beslut år 1933 rörande viss omläggning i ämbetsverket.
För de begränsade trakter, som blevo föremål för kollegiets ingripande
medförde utredningen att ett icke obetydligt antal fastigheter skatteköpts eller
skatteomförts. Av större betydelse är emellertid den kraftiga stegring i antalet
skatteköp och skatteomföringar som, oavsett sagda utredning, ägt rum
inom de norrländska länen. Ett fortgående på denna väg lärer medföra, att
föreliggande fråga om ordningen för skogens tillgodogörande kommer att
snart lösas av sig själv.
För medverkan härtill och för att samtidigt bidraga till ett slutförande avfrågan
örn borttagande av den särställning, åbofastigheterna såväl i de norra
provinserna som i riket i övrigt intaga ej blott vad angår rätten för innehavarna
att förfoga över skogen utan även i andra avseenden, synes den avbrutna
utredningen inom kammarkollegiet böra snarast fortsättas.
Domänstyrelsen yttrade i utlåtande över motionen huvudsakligen följande:
Vid övervägande av lämpliga lagbestämmelser i fråga om skogen å kronohemman
och krononybyggen under stadgad åborätt inom de sex norra länen
hava särskilt tvenne synpunkter gjort sig gällande. Den ena hävdar, med utgångspunkt
från att fastigheterna ifråga tills vidare äro att betrakta som statens
egendom, ehuru merendels upplåtna åt enskilda lill brukande, kravet på
en jämn skogsavkastning och garantier mot ett mera avsevärt nedsättande av
skogskapitalet. Den andra synpunkten tar i första rummet sikte på skogens
ändamålsenliga vård med hänsyn till rådande skogsbiologiska förhållanden.
Därest den förra synpunkten givits företräde har därmed följt en anslutning
till den mera restriktiva skogslagstiftning, som tagit sig uttryck först i 1894
års skogsordning och sedermera i 1915 års lappmarkslag. Om däremot skogsvårdssynpunkten
fått träda i förgrunden har såsom lämpligt rättesnöre för
dessa .skogars skötsel mera framstått bestämmelserna i 1932 års provisoriska
lappmarkslag och i viss omfattning jämväl 1923 års allmänna skogsvårdslag.
Vid ett skärskådande i vad mån 1932 års lappmarkslag kan anses giva berättigande
åt de båda huvudsynpunkter, som, enligt vad här förut anförts, i
större eller mindre grad ansetts böra läggas på denna lagstiftningsfråga, lärer,
i vad avser skogsvårdsintresset, någon erinring mot lagens tillämpning på nu
ifrågavarande kategori skogar icke gärna kunna resas, då lagen helt nyligen
antagits att gälla beträffande de i skogsbiologiskt hänseende likställda enskilda
skogarna inom lappmarken, där den ojämförligt största delen av kronohemmanen
och krononybvggena äro belägna. Såsom skogsvårdslag betraktad
Kungl. Maj.ts proposition nr 142-
15
och ej minst genom sina bestämmelser i fråga om reproduktionsskyldighet
efter företagen avverkning, måste 1932 års lappmarkslag utan tvekan givas
företräde framför 1915 års förordning.
Vad sedan gäller den andra synpunkten eller den fordran på uthållighet i
skötseln och på jämn avkastning, som ur statens synpunkt kan böra ställas
i fråga om skogshushållningen å dessa fastigheter, tillgodoser 1932 års lappmarkslag
icke detta intresse i samma mån som 1915 års förordning, enär den
i olikhet med förordningen medgiver en viss omedelbar realisation av skadad
och övermogen skog samt av äldre skog, som i högre grad hindrar den yngre
skogens utveckling. Men den vidhåller dock beträffande hushållningen med
skogen i övrigt ett krav på en så vitt möjligt jämn virkesavkastning beräknad
enligt avverkningsplaner med en tillämpningstid av 20 år.
På grund härav, samt i anslutning jämväl till den allmänna uppfattning,
som under senare år gjort sig alltmer gällande på skogslagstiftningens område
nämligen den, att i skogshushållningen i första hand skogsvårdens krav skola
tillbörligen tillgodoses, finner styrelsen sig för sin del icke böra motsätta sig
att kronohemmanen och krononybyggena med stadgad åborätt i de sex norra
länen må bliva föremål för den modernare skogshushållning, som deras inrymmande
under bestämmelserna i 1932 års lappmarkslag skulle innebära.
Styrelsen förmenade vidare, att om 1932 års lappmarkslag på föreslaget
sätt skulle utsträckas till sitt giltighetsområde, den borde göras permanent
i fråga om kronoegendomarna, samt anförde vidare:
Beträffande den utredning inom kammarkollegiet i fråga om kronofastigheter
under stadgad åborätt, som departementschefen i proposition nr 217 till
1932 års riksdag ansett böra föregå en nyreglering beträffande skogsvården
å samma fastigheter, har domänstyrelsen inhämtat, att en dylik ännu icke
lärer vara påbörjad. Då fullföljandet av en sådan utredning, vilken avsetts
omfatta icke blott de kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt
inom de sex norra länen, som lyda under 1915 års förordning, utan jämväl
kronofastigheter under åborätt i övrigt inom landet, kan tänkas draga avsevärt
ut på tiden och resultaten av densamma, vid bifall till det förslag till
skogslagstiftningsfrågans lösande för nu ifrågavarande fastigheter, som nu
framlagts, icke torde vara av större betydelse för förslagets prövning synes det
styrelsen som örn ett avvaktande av en dylik utredning icke skulle erfordras.
Slutligen anmärkte styrelsen, att ett bifall till motionen skulle innebära,
att vissa skogsstatens tjänstemän bleve utan arbetsuppgifter. Den ifrågasatta
lagändringen torde sålunda böra förenas med beslut örn avskedsersättning åt
den personal, sorn skulle indragas. Därjämte syntes ett genomförande av den
förändrade lagstiftningen erfordra vissa ändringar jämväl i 1923 års skogsvårdslag
och i förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift
samt ett upphävande ej allenast av 1915 års förordning utan även av
kungörelsen den 19 november 1915 (nr 451) angående gottgörelse till statsverket
för utsyning av virke i vissa fall inom de sex nona länen m. m.
Såväl skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län som den i Norrbottens län
tillstyrkte bifall till motionärernas framställning.
Centralrådet för skogsvårdsstgrclsernas förbund uttalade i yttrande över
motionen huvudsakligen följande:
Vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål synes framförallt böra tagas
hänsyn därtill, alt åborättsinnehavarna rättvisligen böra tillerkännas samma
dispositionsrätt till skogen som skattehemmanens ägare samt att sådan skogslagstiftning
bör eftersträvas, som skapar möjligheter till förbättrad skogs
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 142.
skötsel. Vidare måste det anses som ett önskemål, att skogslagstiftningen, där
så är möjligt, förenhetligas och förenklas.
Då centralrådet i överensstämmelse med sin tidigare i ärendet intagna
ståndpunkt fortfarande anser, att ifrågavarande fastigheters kamerala natur
icke utgör hinder för tillämpning å dessa av samma skogslagstiftning, som
gäller för enskildas skattehemman, vill centralrådet i dylikt syfte tillstyrka
lagändring för ifrågavarande kronofastigheter. Centralrådet kan även förorda,
att denna fråga löses oberoende av spörsmålet rörande ändrad skogslagstiftning
för kronofastigheterna i södra Sverige. Dessa omfatta endast
obetydliga skogsarealer och för innehavarna torde skogslagstiftningsfrågan
vara av underordnad betydelse.
Beträffande kronofastigheterna i de sex norra länen är däremot, som framhållits,
frågan av större vikt. För åborna såväl som för skogens skötsel får
det sålunda anses önskvärt, att 1915 års förordning ersättes med annan skogslagstiftning.
Centralrådet kan emellertid härvid icke ansluta sig till motionärernas
förslag, att för samtliga dessa kronofastigheter 1932 års lappmarkslag
skulle bringas i tillämpning. I likhet med vad centralrådet tidigare hävdat
anser centralrådet sålunda, att denna lag endast bör gälla för de kronofastigheter,
som äro belägna inom lappmarken eller inom sagda lags giltighetsområde,
under det att de övriga böra inordnas under 1923 års skogsvårdslag.
Någon anledning att för ifrågavarande kronofastigheter utom lappmarken
tillämpa annan skogslag, än den, som gäller för övriga där belägna
enskilda skogar, kan centralrådet icke finna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får centralrådet hemställa, att
ifrågavarande motion måtte bifallas på det sätt, centralrådet nu tillåtit sig
föreslå.
Jordbruksutskottet anförde i sitt utlåtande, bland annat, följande:
Såsom domänstyrelsen och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund
anfört i sina yttranden över motionen synas vägande skäl tala för att i skogsiagstiftningshänseende
jämställa kronoegendomar under stadgad åborätt med
enskilda fastigheter. Därigenom torde skapas såväl större rättvisa för de enskilda
som ökad enhetlighet och planmässighet i skogslagstiftningen. Den
olika kamerala natur, ifrågavarande fastigheter äga i förhållande till enskilda
tillhöriga hemman, utgör enligt utskottets förmenande icke något bärande
skäl att för åbofastigheterna bibehålla en särlagstiftning med huvudsakligt
innehåll att skydda statens fiskaliska intressen. Dessa fastigheter torde nämligen
i huvudsak vara att jämställa med sådana, som innehavas av enskilda
med äganderätt.
Ett bifall till motionen skulle emellertid bland annat innebära, att kronohemman
och krononybygge!! under stadgad åborätt i de sex norra länen utom
lappmarken i skogsvårdshänseende skulle lyda under annan lag än de
enskilda skogarna i samma områden. En sådan anordning vöre enligt utskottets
uppfattning mindre lämplig. Beaktansvärd torde även vara den av
kammarkollegiet i dess yttrande över motionen anmärkta, av ett bifall till
motionen följande konsekvensen, att kronoåborna i de sex norra länen med
avseende å rätten till skogen komme i en bättre ställning än kronoåborna i
rikets övriga delar. En åsyftad förändrad lagstiftning skulle, såsom domänstyrelsen
i ärendet understrukit, måhända jämväl föranleda indragning av
viss domänverkets personal. Den ifrågasatta utvidgningen av 1932 års lappmarkslags
giltighetsområde och upphävandet av 1915 års förordning lära
slutligen förutsätta andra därmed sammanhängande lagstiftningsåtgärder.
Båda nu sist omförmälda spörsmål torde, innan slutlig ståndpunkt tages till
hela frågan, erfordra viss ytterligare utredning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
17
Av nu angivna skäl anser sig utskottet — som i huvudsak ansluter sig till
de synpunkter, motionärerna givit uttryck för — icke böra på annat sätt
biträda motionen än att utskottet förordar, att frågan örn förändrad skogslagstiftning
för kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt göres
till föremål för utredning genom Kungl. Maj:ts försorg.
Utskottet hemställer därför att riksdagen i anledning av motionen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa skyndsam
uti-edning angående ny skogslagstiltning för kronohemman och krononybyggen
under stadgad åborätt samt för 1936 års riksdag framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Aven den förut omförmälda skogslagkommissioncn har i ett av sina betänkanden
i viss omfattning behandlat frågan örn lagstiftningen för skogar å
ifrågavarande kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt. I
ett den 23 december 1936 avgivet betänkande med förslag till lagstiftning
rörande de särskilda husbehovsskogarna i Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker (stat. off. utr. 1937: 5) förordade kommissionen, att nämnda skogar,
vilka lödo under lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar
inom vissa områden, skulle införas under 1932 års lappmarkslag.
Vissa av dessa skogar höra emellertid till kronohemman eller krononybyggen
under stadgad åborätt. I samband med förordandet av att jämväl beträffande
sistnämnda skogar skulle gälla samma regler för avverkning till
avsalu som för skogar under 1932 års lappmarkslag anförde kommissionen
:
Kommissionen har ej lämnat obeaktat, att härvid fara för missbruk av den
i bestämmelserna medgivna avverkningsrätten skulle kunna uppstå därigenom,
att åbo, som på grund av vanhävd eller underlätet fullgörande avbyggnads-
eller odlingsskyldigheter står inför utsikten att nödgas frånträda
åbofastigheten, enligt ifrågavarande bestämmelser skulle äga utverka sig tillstånd
till avsaluavverkning i betydande omfattning å fastighetens skog och
sålunda från denna till förfång för kronan eller ny åbo bereda sig en ej avsedd
förmån. Denna fara torde emellertid ej böra överskattas. Redan under
tillämpningen av husbehovsskogslagen, som medgiver åbo å kronohemman
eller krononybygge samma rätt till avsaluavverkning som ägare av skattehemman,
har en dylik fara förelegat, men såvitt för kommissionen är känt
har missbruk från åbornas sida av sagda rätt under lagens giltighetstid ej i
nämnvärd omfattning förekommit. Enligt vad för kommissionen upplysts
hava vederbörande skogsstatstjänstemän ansett sig befogade att, där krononybygge
ej av åbon tagits i bruk eller i fråga örn sådant nybygge föreskrivna
odlings- eller byggnadsskyldigheter i högre grad ersatts, vägra av åbon
begärd utsyning till avsalu. Denna praxis finner kommissionen välgrundad.
D;''irest de särskilda husbehovsskogarna införas under lappmarkslagen, torde
en liknande befogenhet få anses tillkomma skogsvårdsstyrelsen. Rätt att
vägra tillstånd till avsaluavverkning bör anses föreligga även då åbon å kronohemman
gjort sig .skyldig till uppenbar vanhävd av hemmanet. Med hänsyn
härtill och då i nu angivna fall domstol på talan av kronan äger förklara åbons
rätt till hemmanet eller nybygget förverkad, synes tillräcklig anledning ej
föreligga att vid inordnande under lappmarkslagen av de särskilda husbehovsskogarna
föreslå inskränkning i rätten till avsaluavverkning å dylika skogar,
tillhörande kronohemman eller krononybyggen under stadgad åborätt.
Willmy till riksdagens protokoll 11)39. i sami. Nr 142. 2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 142.
Kommissionens betänkande föranledde förslag till 1938 års riksdag örn
ändring av lagstiftningen angående husbehovsskogar i anslutning till vad kommissionen
föreslagit. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid beslut örn
remiss till lagrådet av lagstiftningsfrågan biträdde departementschefen kommissionens
förut berörda uttalande. Från lagrådets sida framställdes ingen
erinran mot departementschefens uttalande och avläts den 31 mars 1938 proposition
(nr 268) med förslag till lagstiftning i ämnet. Propositionen bifölls
av riksdagen. Genom denna lagstiftning lia sålunda skogar å vissa kronohemman
och krononybyggen införts under 1932 års lappmarkslag.
Yttrandena.
I de från länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län infordrade yttrandena har tillstyrkts, att 1915 års förordning
upphäves och skogarna å kronohemman och krononybyggen under
stadgad åborätt i nämnda län införas under den skogsvårdslag, som inom området,
där skogarna äro belägna, i allmänhet gäller för enskilda skogar. Jämväl
i de vid länsstyrelsernas utlåtanden fogade yttranden från myndigheter och
innehavare av ifrågavarande skogar har denna förändring i lagstiftningen rörande
skogarna så gott som enhälligt tillstyrkts. Endast två innehavare av
krononybyggen ha tagit ställning mot en förändring i den gällande lagstiftningen,
varjämte landsfiskalen i Arjeplougs distrikt uttalat viss tvekan rörande
lämpligheten av den ifrågasatta lagändringen.
Ur yttrandena må i övrigt här återgivas följande.
Länsstyrelsen i Västerbottens lån har i huvudsak anfört:
För förhållandena i länet har skogslagstiftningen med åren blivit onödigt
invecklad. För en enskild skogsägare ställer det sig ofta rätt svårt att
avgöra vilken lag, som gäller för vården av hans skog. Varje åtgärd, som
härutinnan kan åstadkomma mer överskådlighet och enhetlighet, är därför
synnerligen önskvärd.
Genom den nya lagstiftningen angående husbehovsskogar, som träder i
kraft den 1 januari 1939, kommer ett ej oväsentligt antal skogar å åbohemman
i länet att inordnas under 1932 års lappmarkslag. Då det icke lärer
råda någon skillnad i skogsbiologiskt avseende å skogarna å åbohemmanen
i lappmarken, synes enligt länsstyrelsens mening starka skäl tala för att
även övriga skogar å kronohemmanen i länets lappmark beträffande
skogsvården jämställas med dessa husbehovsskogar, detta så mycket mer
som den nu ifrågasatta anordningen endast innebär ett fullföljande av statsmakternas
åtgärder för en modernisering av lagstiftningen på detta område.
Av de i ärendet avgivna yttrandena framgår härtill oförtydbart, att det är
ett allmänt önskemål, att skogarna å åbohemmanen allmänt inordnas under
1932 års lappmarkslag och sålunda helt överföras från domänverkets till
skogsvårdsstyrelsens i länet verksamhetsområde.
Genom 1932 års lappmarkslag har den övervägande delen av de enskilda
skogarna i länets lappmark ställts under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen i
länet. I huvudsak torde kronoegendomar under stadgad åborätt vara att
jämställa med sådana, som innehavas av enskilda med äganderätt. Det är
härtill att märka, att antalet skatteköp och skatteomföringar utvisar en kraf
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
19
tig stegring linder de senaste åren. Sålunda ha i detta län under åren 1934—
1938 skatteköpts eller skatteomförts ej mindre än 102 åbohemman mot
allenast 34 under närmast föregående femårsperiod.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har yttrat bland annat:
Beträffande företrädet av 1915 eller 1932 års lappmarkslag har länsstyrelsen
den uppfattningen att i skogshushållningen i första hand skogsvårdens
krav såvitt möjligt böra tillgodoses, vilket också synes vara den uppfattning,
som under senare år gjort sig gällande på skogslagstiftningens område. Enligt
länsstyrelsens mening bör därför 1932 års lappmarkslag göras tillämplig
liven å åbofastigheterna. Emellertid kan mot en dylik uppfattning vissa
erinringar göras ur fiskalisk synpunkt. Det har sålunda framhållits de
risker, som föreligga för att åbon övergiver fastigheten, sedan den värdefullaste
skogen uttagits. Uppkomsten av dylika och liknande förhållanden
måste givetvis förhindras, och då länsstyrelsen nu tillstyrker att åbofastigheterna
läggas under 1932 års lappmarkslag, sker detta under den uttryckliga
förutsättningen, att skogsvårdsstyrelsen låter sig angeläget vara att icke
medgiva uttagning av sådan skog, som ur skogsvårdssynpunkt kan vara
lämplig att avverka, med mindre å fastigheten finnes kvar ett skogsbestånd.
sorn för åbon och hans efterkommande kan efter omständigheterna i det
särskilda fallet anses betryggande.
Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, bland annat:
Då åborättsförhållandena å kronohemman och krononybygge!! i huvudsak
äro jämställbara med äganderättsförhållandena å skattehemman, synes det
styrelsen, att redan rättvisans intresse kräver, att nuvarande särlagstiftning
för de förra fastigheternas skog undanröjes.
1915 års lappmarksförordning, vilken gäller för ifrågavarande skogar, tar
syfte framförallt på uthållig avkastning och bibehållet skogskapital under
det att skogsvårdens krav genom lagens avsaknad av påföljdsbestämmelser
för underlåtenhet av avverkaren att fullgöra föreskrivna återväxt- och skogsvårdsåtgärder
icke tillgodoses. I den nyare skogslagstiftningen för enskilda
skogar av annan kameral natur än krono har däremot skogsvårdens krav
lämnats vitsord före kravet på uthållighet i avkastningen. Även 1932 års
lappmarkslag har i detta avseende präglats av de nya principerna om än ett
visst krav på uthållig avkastning, i den mån skogens sammansättning och
tillstånd så medgiver, här alltjämt kvarstår. Enligt styrelsens förmenande
bör lagstiftningen rörande skogar av krononatur medgiva samma dispositionsrätt
och möjligheter till en modernare skogshushållning som lagstiftningen
för enskilda skogar i allmänhet åsyftat.
Med utgångspunkt från ovan framförda synpunkter måste det anses som
en naturlig lösning, att kronohemmans och krononybyggens skogar inom och
utom lappmarken i de sex norra länen underställas föreskrifterna i för dessa
områden gällande skogsvårdslagar.
Beträffande den årliga ökning i skogsvårdssty reiser nas u t g i fI
er som .skulle bliva en följd av överföringen från domänstyrelsen till skogsvårdsstyrelserna
av tillsynen över ifrågavarande skogar har denna beräknats
av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län till G,000 kronor samt av skogsvårdsstyrelsen
i Norrbottens län till 10,300 kronor. Därjämte har förstnämnda
skogsvårdsstyrclse ansett en engångskostnad å 20,000 kronor nödvändig för
kartläggning och upprättandet av avverkningsplaner. Länsstyrelsen i Norr
-
Departementschef
en.
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
bottens län har för detta ändamål beräknat en engångskostnad av 38,000
kronor.
Domänstyrelsen har förklarat, att någon indragning av personal
i anledning av den ifrågasatta lagstiftningen icke kan äga rum.
Såsom framgår av vad förut anförts har frågan angående ny lagstiftning
rörande vården av skogarna å kronohemman och krononybyggen under stadgad
åborätt sedan länge stått på dagordningen. Såvitt angår de av dessa
skogar, som äro belägna inom de sex norra länen och lyda under 1915 ars
förordning, har förslag till lagstiftning i ämnet framlagts av 1927 års skogssakkunniga
för lappmarken. Anledningen till att detta förslag icke föranledde
lagstiftning var önskemålet att samtidigt genomföra ny lagstiftning
för samtliga skogar å fastigheter av ifrågavarande natur. Innan denna lagstiftning
kunde genomföras ansågs emellertid erforderligt att verkställa utredningar
rörande antalet och omfattningen ävensom angående vissa skogliga
förhållanden beträffande dessa skogar. Enighet torde däremot råda rörande
den tillämnade lagstiftningens innehåll såvitt angår vården av skogarna å
kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt i de sex norra
länen. Det torde sålunda vara mest ändamålsenligt, att de regler, som i allmänhet
gälla beträffande skogsvården för enskilda skogar i de trakter, varest
nyssnämnda skogar äro belägna, även gälla för dem. Härigenom torde skogsvården
på bästa sätt tillgodoses, varjämte större enhetlighet på skogsvårdslagstiftningens
område vinnes. Ur administrativ synpunkt torde det vara
önskvärt, att domänstyrelsen befrias från befattningen med ifrågavarande
skogar, av vilka staten icke har någon direkt intäkt. De farhågor, som på
vissa håll yppats för att missbruk från innehavarens sida skall bli följden
av en större frihet i fråga om avverkningsrätten, kan jag icke dela. De
synpunkter, som i detta hänseende framfördes i samband med upphävandet
av den förut gällande särlagstiftningen rörande vården av husbehovsskogarna
och dessas införande under 1932 års lappmarkslag, torde även såvitt
angår nu ifrågavarande skogar äga sin giltighet. Det torde alltså kunna
förväntas, att skogsvårdsstyrelserna tillse, att missbruk av avverkningsrätten
förhindras. I likhet med vad jag uttalade vid tillstyrkandet av husbehovslagens
upphävande vill jag även nu understryka vikten av att den möjlighet
till ett snabbare uttag av skogen, som de nu ifrågasatta bestämmelserna
komma att medgiva, begagnas med försiktighet. Det är att märka, att genom
antagandet av berörda lagstiftning angående husbehovsskogarna, varigenom
jämväl skogar å vissa kronohemman och krononybyggen under stadgad
åborätt i de nordligaste länen underkastats de för enskilda skogar i allmänhet
gällande bestämmelserna, statsmakterna i princip måste anses ha tagit ställning
till frågan angående vilka regler, som böra gälla för vården av de skogar,
varom nu är fråga. Att sedan så skett längre bibehålla gällande mindre
lämpliga skogsvårdslagstiftning för övriga i samma län belägna skogar av nu
ifrågavarande slag anser jag icke ändmålsenligt. Den utredning som igångsatts
rörande skogar hörande till kronohemman och kronolägenheter i landet
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
21
i övrigt torde icke, med hänsyn till planläggningen av det pågående utredningsarbetet
rörande skogslagstiftningsfrågor, kunna förväntas bliva färdig
på ännu några år. På grund av det anförda och med hänsyn därtill att bland
innehavarna av skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad
åborätt i de norra länen en allmän önskan synes föreligga att lagstiftningsfrågan
för dessa skogar snarast löses anser jag, att vidare uppskov härmed
icke bör äga rum och förordar därför, att förslag i ämnet förelägges innevarande
års riksdag.
Vad angår formen för lagstiftningen för skogarna å kronohemman och
krononybyggen i de sex norra länen, i fråga örn vilka 1915 års förordning
gäller, torde dessa skogar lämpligen böra införas under skogsvårdslagen och
1932 års lappmarkslag alltefter deras belägenhet i trakter där den ena eller
andra lagen gäller. Lagstiftningen torde sålunda böra innebära ett upphävande
av 1915 års förordning i vad densamma alltjämt äger tillämplighet, samt de
i 2 § 1 mom. 1) skogsvårdslagen och 2 § 1 mom. 2) 1932 års lappmarkslag
upptagna stadgandena, varigenom skogar å kronohemman och krononybyggen
under stadgad åborätt, lydande under sagda förordning, skola vara undantagna
från nämnda lagars tillämpning. I samband härmed torde vissa ändringar
av redaktionell natur böra vidtagas i 2 § av 1932 års lappmarkslag
samt i 2 § 1 mom. 1) skogsvårdslagen. I anledning av ändringarna i nämnda
lagar torde emellertid tillika uttrycklig bestämmelse böra meddelas, att 1894
års skogsordning upphäves, såvitt densamma avser skogar å kronohemman
och krononybyggen under stadgad åborätt i sex norra länen. Härigenom avses
icke att göra någon ändring i åbons rätt ifråga örn skogen. Särskilt stadgande
härom torde emellertid numera icke vara erforderligt.
I sammanhang med införandet under skogsvårdslagen av nu ifrågavarande
skogar torde i likhet med vad som skedde vid införandet under 1932 års
lappmarkslag av husbehovsskogar till hemman eller nybyggen av nu förevarande
natur i skogsvårdslagen böra införas en föreskrift atl i avseende å
rättigheter och skyldigheter, som enligt skogsvårdslagen äro förenade med
äganderätt till fast egendom, åbo å kronohemman eller krononybygge under
stadgad åborätt skall vara likställd med ägare. Stadgandet torde lämpligen
kunna upptagas efter 2 § såsom en särskild paragraf, betecknad 2 a §.
Upptagandet av detta stadgande i skogsvårdslagen torde icke behöva föranleda
någon ändring i kapitelrubriken.
De nu förordade förändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari
1940.
Vid införandet under skogsvårdslagen och 1932 års lappmarkslag av
nu ifrågavarande skogar torde följande övergångsbestämmelser böra upptagas.
1) Av allmänna regler torde följa, att i fråga örn avverkningar, som verkställts
å berörda skogar före den nya lagens trädande i kraft, de nuvarande
bestämmelserna böra gälla. Denna grundsats innebär å ena sidan, att någon
skyldighet att vidtaga åtgärder till återväxtens betryggande efter sådan
avverkning icke förefinnes. Å andra sidan följer därav, att, örn överträdelse
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
av sistnämnda bestämmelser vid avverkningen ägt ram, överträdelsen skall
straffas enligt samma bestämmelser även efter nya lagens ikraftträdande.
2) Äro utsyning och stämpling, som verkställts enligt 1915 års förordning
gällande vid nya lagens ikraftträdande, torde utsyningens oell stämplingens
giltighet ej genom nya lagen böra rubbas. Detsamma torde ock böra gälla
i fråga om tillstånd till avverkning för skogsmarks uppodling samt föreskrifter
örn överhållande av fröträd eller utövande av kontroll över avverkning,
som lämnats enligt 1915 års förordning.
Överträdas eller eftersättas föreskrifter, som meddelats enligt 1915 års förordning,
bör denna tillämpas.
Jämlikt 19 § skogsvårdslagen jämförd med 7 § 2 morn. samma lag samt
enligt 9 § 3 mom. lappmarkslagen må giltighetstiden för avverkningstillstånd,
som enligt nämnda lagar meddelas, bestämmas till högst fem år. I anslutning
härtill torde böra föreskrivas, att avverkning på grund av utsyning,
som verkställts enligt 1915 års förordning och gäller vid nya lagens ikraftträdande,
ej må utföras senare än fem år efter utsyningen.
3) Därest skada, som omförmäles i 10 § skogsvårdslagen eller 16 § lappmarkslagen,
uppkommit å nu ifrågavarande skog före nya lagens ikraftträdande,
torde enligt allmänna regler vad i skogsvårdslagen eller lappmarkslagen
stadgas örn skyldighet att efter skadan vidtaga åtgärder för återväxtens
betryggande ej böra vinna tillämpning.
4) En del av de bestämmelser i 1915 års förordning, som enligt vad förut
nämnts böra förlänas fortsatt giltighet efter nya lagens ikraftträdande, förutsätta
vidtagande av vissa åtgärder av skogsstatstjänsteman eller annan
befattningshavare vid skogsstaten. Därjämte förutsättes i förordningen, att
vid utförande av odlingsföretag, vartill tillstånd enligt lagen meddelats, vissa
åtgärder skola utföras av skogsstatstjänsteman eller genom dennes försorg.
Nu angivna åtgärder torde, sedan den nya lagen trätt i kraft och uppsikten
över de skogar varom nu är fråga övertagits av vederbörande skogsvårdsstyrelser,
lämpligen böra ankomma å dem. Vad angår beslagtagande av virke,
som kan dömas förbrutet, synes dock befogenhet att vidtaga sådan åtgärd
böra tillkomma jämväl hos skogsvårdsstyrelserna anställda befattningshavare
med skoglig utbildning.
Enligt 5 § i förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift
skall sådan avgift icke erläggas för virke, som avverkats å kronohemman och
krononybyggen, beträffande vilka 1915 års förordning äger tillämpning.
Denna bestämmelse torde böra upphävas i samband med att ifrågavarande
skogar införas under respektive skogsvårdslagen och 1932 års lappmarkslag
och ställas under vederbörande skogsvårdsstyrelses tillsyn.
Att ett genomförande av den nu förordade lagstiftningen kommer att medföra
behov av ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och
Norrbottens län torde vara uppenbart. Med hänsyn till att den nya lagstiftningen
icke är avsedd att träda i kraft förrän den 1 januari 1940, och då
det i riksstaten upptagna anslaget till skogsvårdens befrämjande avser medelsåtgången
under det kalenderår, vars senare hälft ingår i det budgetår,
Kungl. Maj.ts proposition nr 142.
23
för vilket medel anvisas, inträder behovet av ökade anslag först budgetåret
1940/41. Till följd härav lärer anslagsfrågan icke nu böra upptagas till avgörande.
De av skogsvårdsstyrelserna verkställda beräkningarna torde
emellertid kunna godtagas såsom ägnade att giva en i huvudsak riktig föreställning
angående de ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna, som bliva av
behovet påkallade. Möjligen torde någon jämkning nedåt av de ifrågasatta
beloppen befinnas genomförbar. Någon indragning av personal vid domänverket
synes icke kunna ske i samband med den ändrade lagstiftningen
rörande ifrågavarande skogar. För närvarande anvisas å riksstaten årligen
medel såsom ersättning till statens domäners fond för utgifter för tillsyn å
kronohemmans skogar. I 1939 års statsverksproposition har under punkt
180 i nionde huvudtiteln för ändamålet äskats 18,400 kronor. Efter den nu
föreslagna lagstiftningens genomförande torde anslaget för berörda ändamål
kunna väsentligt nedsättas.
De nu ifrågavarande författningsförslagen, nämligen
1. förslag till lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923
(nr 212),
2. förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932
(nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden, samt
3. förslag till förordning om upphävande av 5 § förordningen den 11
oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift,
torde såsom bilagor1 (bil. 1—3) få fogas vid statsrådsprotokollet i detta
ärende.
Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över de under
1 och 2 angivna lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsreformen avsedda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall.
Ur protokollet:
Gunnar Sandström.
1 Dessa bilagor, vilka äro likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,
lia bär uteslutits.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 februari
1939.
Närvarande:
justitierådet Eklund,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Lawski,
von Steyern.
Enligt lagrådet den 22 februari 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 3 februari 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till
1) lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);
samt
2) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180)
om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av hovrättsrådet Bertil Fallenius.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
25
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 3 mars 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,
Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets
den 28 februari 1939 avgivna utlåtande över de den 3 februari 1939 till
lagrådet remitterade förslagen till lag örn vissa ändringar i skogsvårdslagen
den 15 juni 1923 (nr 212) och lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den
10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
låns lappmarker med flera områden; därvid föredraganden hemställer,
att förslagen, som av lagrådet lämnats utan erinran, ävensom det av honom
i statsrådet den 3 februari 1939 omförmälda, under 3 i protokollet upptagna
förslaget till förordning angående upphävande av 5 § förordningen den
11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Sandström.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 142.
3