Kungl. Maj:ts proposition nr 126-
1
Nr 126.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 7 §§ lagen den 25
april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring
i rikets indelning med mera; given Stockholms
slott den 10 februari 1939.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 7 §§ lagen
den 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning
med mera.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 126.
1
2
Kungl. Majlis proposition nr 126.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 och 7 §§ lagen den 25 april 1930 (nr 99)
om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning nied mera.
Härigenom förordnas, att 1 och 7 §§ lagen den 25 april 1930 om delning
av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:
1 §•
Har Konungen---överensstämmelse därmed.
Har Konungen---nämnda gräns.
Faller på ena sidan örn fastställd gräns mark, som utgör samfällighet för
flera fastigheter, må fastighets andel i samfälligheten ej för sig genom delning
enligt denna lag avskiljas från fastighetens på motsatta sidan örn gränsen
belägna mark, såvida icke andelen blir i laga ordning utbruten. Samfälligheten
i dess helhet må såsom en fastighet avskiljas endast såframt all
den till fastigheterna hörande mark, vilken faller på samma sida örn gränsen
som samfälligheten, är samfälld.
Med fastighet---i fastighetsregister.
7 §•
Förrättningsmannen äger —--- minsta kostnaden.
Har fastighet delats genom sämjedelning, som kommit till stånd före den
1 januari 1928, skall, därest icke samtliga delägare förklara sig nöjda med
sämjedelningen och därom upprätta förening, föreläggande meddelas delägare,
som önskar jämlikt 1 kap. 8 § lagen örn delning av jord å landet erhålla
skifte å fastigheten, att senast inom sex månader söka dylikt skifte;
och vile emellertid frågan om delning av fastigheten. Sökes ej skifte inom
sålunda utsatt tid eller meddelas icke tillstånd därtill eller fullföljes icke
sökt skifte, skall frågan om skifte anses vara förfallen. Kommer efter ty
nu sagts laga skifte ej till stånd, skall varje vid sämjedelningen utlagd ägolott
vid förrättningen behandlas såsom en fastighet; och skall, sedan förrättningen
fastställts, sämjedelningen hava samma verkan som fastställt laga
skifte. Förrättningsmannen skall i enlighet med föreskrifter, som lantmäteristyrelsen
utfärdar, utmärka sämjedelningen å karta samt med iakttagande
i tillämpliga delar av vad om hävdeförteckning vid laga skifte är stadgat upprätta
beskrivning över den sämjedelade fastighetens samtliga ägor.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.
Kungl. Maj:ts proposition nr 126
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 januari 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga
angående ändring av gällande bestämmelser örn delning av fastighet vid
ändring i rikets indelning m. m.
Föredraganden anför:
»I lagen den 25 april 1930 örn delning av fastighet vid ändring i rikets indelning
med mera — i det följande benämnd 1930 års lag — ha meddelats
bestämmelser angående delning av fastigheter, som äro belägna inom
olika administrativa områden. I skrivelser den 14 maj 1935 och den 24 juli
1936 har lantmäteristyrelsen väckt förslag örn vissa ändringar i sagda lag
ävensom behandlat vissa därmed sammanhängande frågor, varefter inom
justitiedepartementet upprättats en promemoria i ämnet jämte författningsutkast.
Sedan yttranden inhämtats från ett flertal myndigheter samt de i
promemorian behandlade frågorna därpå varit föremål för ytterligare över
väganden inom justitiedepartementet, anhåller jag att få upptaga desamma
till behandling.
Lantinäteristyrelsens förslag.
Enligt 1 § första och andra styckena i 1930 års lag skall dels, då Konungen
förordnat om ändring av området för stad, köping, som utgör egen kommun,
eller socken eller meddelat beslut angående sträckningen av gräns för förvaltningsområde
som nu sagts, och fastighet skäres av den nya gränsen,
dels ock, då Konungen förordnat att fastighetsregister enligt de för stad
meddelade bestämmelser skall föras för samhälle å landet, och fastighet redan
förut skäres av gränsen för samhället, delning av fastigheten verkställas.
Därest i fall som nyss nämnts av en fastighet kommer att på ena sidan örn
gränsen falla allenast dess andel med andra fastigheter i samfälld mark, skall
dock jämlikt tredje stycket i samma paragraf delning av fastigheten ej äga
rum, såvida icke dess andel i samfälligheten blir i laga ordning utbruten. Med
fastighet förstås i lagen vad som enligt gällande bestämmelser skall såsom särskild
fastighet redovisas i fastighetsregister.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 126.
Delning av fastighet enligt lagen verkställes av därtill förordnad lantmätare
genom avstyckning. Om icke särskilda förhållanden annat föranleda, bör
enligt 7 § första stycket den fastighetsdel avstyckas, vars ägovidd är minst
eller vars avstyckande förorsakar den minsta kostnaden. Har fastighet som
beröres av indelningsändring delats genom sämjedelning före den 1 januari
1928, skall jämlikt 7 § andra stycket särskilt för sig avstyckas envar vid
sämjedelningen utlagd lott eller del därav.
1930 års lag trädde i kraft den 1 juli 1930. Därest dessförinnan meddelats
beslut om indelningsändring eller om sträckningen av gräns för förvaltningsområde
eller utfärdats föreskrift, att fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser skall föras för samhälle å landet, skall enligt andra
stycket i övergångsbestämmelserna vad i lagen stadgas äga tillämpning allenast
i den mån Konungen förordnar. Meddelas icke sådant förordnande,
skall som regel i stället verkställas mantalssättning enligt kungörelsen den 25
april 1924 (nr 101) med bestämmelser för vissa fall angående mantalssättning
eller därmed jämförlig åtgärd i anledning av ändring i administrativ indelning.
I sin skrivelse den 14 maj 1935 har lantmäteristyrelsen föreslagit ändring
av 1 och 7 §§ i 1930 års lag.
I fråga om 1 § i 1930 års lag avsåg lantmäteristyrelsens förslag
nyssnämnda stadgande i 1 § tredje stycket, enligt vilket — därest av viss
fastighet på ena sidan om fastställd gräns faller allenast dess andel med andra
fastigheter i samfälld mark — delning av fastigheten ej skall äga rum, såvida
icke dess andel i samfälligheten blir i laga ordning utbruten.
I det till lagrådet år 1929 remitterade förslaget lill lag i ämnet saknades
motsvarighet till nämnda stadgande. Enligt detta förslag skulle sålunda även i
det fall, att på ena sidan om gränsen för förvaltningsområde folie allenast
fastighetens andel i samfälld mark, ske delning av fastigheten sålunda, att
berörda andel för sig eller tillsammans med andelar för andra fastigheter avskildes
till särskild fastighet. En sådan anordning ansåg lagrådet icke lämplig
och anförde härom bland annat, att det icke förefölle naturligt att såsom
avstyckad fastighet betrakta något, som icke bestode av visst, till gränserna
bestämt jordområde. Tillskapande av dylika fastigheter skulle emellertid vid
bifall till förslaget komma att ske i stor utsträckning. Ofta förelcomme, att ett
gemensamt undantag hörde till ett stort antal fastigheter. Visserligen skulle
icke för envar av de fastigheter, som läge på motsatta sidan om gränsen, bildas
en särskild fastighet, bestående av dess ideella andel i undantaget, utan
samtligas andelar skulle avstyckas till en fastighet, i vilken envar av huvudfastigheternas
ägare skulle hava del, motsvarande fastighetens ideella andel i
undantaget. Denna andel skulle emellertid icke vidare medfölja huvudfastigheten
såsom adpertinens, och ehuru det ekonomiska sambandet mellan huvudfastigheten
och andelen i undantaget väl i regel icke komme att bliva upplöst,
skulle vid transaktioner beträffande den ekonomiska enheten städse behöva
iakttagas, att två kameralt och rättsligt skilda fastigheter funnes. Detta
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
5
skulle säkerligen ofta förbises, vilket korame att medföra oreda och osäkerhet.
Nu antydda praktiska olägenheter syntes vara av sådan betydelse, att
ett avsteg från det principiellt riktigare förfaringssättet vore motiverat. De
borde dock endast leda till ett temporärt inställande av fastighetsdelningen.
Skulle en andel i undantaget bliva lagligen utbruten och sålunda erhålla
visst område å marken, borde däremot den ifrågavarande gränsens tillkomst
föranleda enhetens uppdelande i överensstämmelse med gränsen.
På grund av vad lagrådet sålunda anfört infördes i lagen ifrågavarande
stadgande i 1 § tredje stycket.
Lantmäteristyrelsen har nu förklarat, att styrelsen icke ville bestrida,
att de skäl som lagrådet anfört vore bärande och att det särskilt för
fastighetsregistreringen och fastighetsbokföringen inneburit en stor fördel
att ifrågavarande slag av fastigheter, bestående allenast av andelar
för viss eller vissa fastigheter i samfälld mark och gemenligen kallade
luftfastigheter’, icke vidare kunde uppkomma. Emellertid borde enligt
styrelsens mening å andra sidan ej förbises att även den nuvarande ord
ningen medförde ej oväsentliga praktiska olägenheter, särskilt i städer och
samhällen där samfälld mark ofta berördes av avstyckningar och tomtindelningar.
Där sistberörda olägenheter övervägde olägenheter av det slag
som av lagrådet anförts såsom skäl för införandet i lagen av stadgandet
i 1 § tredje stycket, borde delning komma till stånd. Så vore enligt styrelsens
förmenande alltid förhållandet i det icke sällan förekommande fall, då
den samfällda marken läge på ena sidan om den administrativa gränsen och
all den utbrutna marken till de fastigheter som hade del i samfälligheten
på andra sidan om gränsen. Då i detta fall samfällighetens avstyckning icke
skulle föranleda uppkomsten av någon huftfastighet’, bortfölle tydligen det
huvudsakliga skälet för bibehållande av samhörigheten mellan samfälligheten
och fastigheternas utbrutna ägor. På grund av vad sålunda anförts
hemställde styrelsen örn sådan ändring i 1 § tredje stycket, att fastighetsdelning
skulle få verkställas i de av styrelsen omförmälda fallen.
Beträffande 7 § i 1930 års lag har lantmäteristyrelsen föreslagit
vissa bestämmelser örn upprättande av karta över sådan sämjedelad fastighet,
som omförmäles i andra stycket av lagrummet.
Såsom förut nämnts skall enligt första stycket i 7 § vid den delning genom
avstyckning, som enligt lagrummet skall ske, iakttagas, att den del bör avstyckas,
vars ägovidd är minst eller vars avstyckande förorsakar den minsta
kostnaden. Har fastighet delats genom sämjedelning, som kommit till ständ
före den 1 januari 1928, skall enligt andra stycket i paragrafen särskilt för sig
avstyckas envar vid sämjedelningen utlagd lott eller del därav. Därest icke
samtliga delägare förklara sig nöjda med sämjedelningen och därom upprätta
förening, skall föreläggande meddelas delägare, som önskar jämlikt 1 kap. 8 §
lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet erhålla skifte å fastigheten,
att senast inom sex månader söka dylikt skifte. Under tiden skall
frågan om delning av fastigheten enligt 1930 års lag vila. Sökes ej skifte
6
Kungl Maj:ts proposition nr 126.
inom sålunda utsatt tid eller meddelas icke tillstånd därtill eller fullföljes
icke sökt skifte, skall frågan om skifte anses vara förfallen.
Beträffande innebörden av andra stycket i paragrafen må erinras, att
enligt jorddelningslagen sämjedelad jord är i huvudsak likställd med oskiftad
jord. Sämjedelning har dock tillerkänts vissa rättsverkningar, särskilt
beträffande delningsgrund och likvider, varjämte avstyckning i viss omfattning
medgivits från fastighet som utbrutits genom sämjedelning. Större betydelse
tillkommer sämjedelning enligt lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad. Vid den indelning av stadsägoområdet i särskilda stadsägor,
som sker i samband med upprättande av fastighetsregister för stad,
anses sålunda varje sämjedelningslott såsom stadsäga. Sämjevis verkställda
delningar bliva härigenom legaliserade. Härav har ansetts följa, att i sådana
fall, då sämjedelad jordregisterfastighet delvis införlivas med stad eller
annat fastighetsregistersamhälle, skulle sämjedelningen bliva legaliserad såvitt
angår den inom staden eller samhället belägna delen av fastigheten.
Detta förhållande uppmärksammades i samband med tillkomsten av 1930
års lag.
I det förslag till lag i ämnet, som remitterades till lagrådet, innehöll 7 §
andra stycket ej annat stadgande än att, örn fastighet delats genom sämjedelning,
som kommit till stånd före den 1 januari 1928, vad som frånskildes
envar av de vid sämjedelningen utlagda lotterna skulle särskilt för sig
avstyckas.
Samtidigt föreslogs ett tillägg till 1 kap. 3 § jorddelningslagen av huvudsakligt
innehåll att, därest genom indelningsändring delar av samma skifteslag
hänförts till olika förvaltningsområden, skulle vad som av skifteslaget
läge på vardera sidan örn gränsen utgöra skifteslag för sig. Detta förslag
har ock sedermera den 25 april 1930 (nr 101) upphöjts till lag.
Lagrådet uttalade i avgivet utlåtande över förslagen bland annat:
Det vore icke klart vilken innebörd det föreslagna stadgandet i 7 § andra
stycket lagen örn delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m.,
jämfört med den föreslagna nya bestämmelsen i 1 kap. 3 § jorddelningslagen,
skulle anses äga. Sistnämnda bestämmelse innebure, såvitt anginge
sämjedelad fastighet, i och för sig endast att den mark till sådan fastighet,
som läge på ena sidan om den administrativa gränsen, icke finge skiftas
samman med marken på andra sidan gränsen. Man frågade sig nu, örn
och i vilken mån det vore avsett att genom förstnämnda stadgande skulle ske
inskränkning i den delägarna i den ursprungliga fastigheten tillkommande
rätten att få densamma jämlikt 1 kap. 8 § jorddelningslagen lagligen skiftad.
I följd av indelningsändring, som berörde sämjedelad fastighet, syntes sämjedelningen
bliva så att säga legaliserad med avseende å såväl avstyckade
delar som andra delar, såvitt de folie inom stad eller fastighetsregistersamhälle.
Vad i fråga om övriga delar av den ursprungliga fastigheten
skulle gälla i nu omhandlade avseende, därom uttalade sig motiven icke.
Teoretiskt sett måste väl ägare av dessa delar anses bibehållna vid sin rätt
att få sina ideella andelar i den ursprungliga fastigheten utbrutna genom
skifte; men då detta skifte icke kunde få omfatta nämnda avstyckade delar
eller delar, som kommit att ligga inom stad eller fastighetsregistersamhälle,
och skifte, därest båda förvaltningsområdena tillhörde landet, måste
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
verkställas särskilt inom vart och ett av dessa, syntes i praktiken dylika
skiften näppeligen kunna komma till stånd. Efter vilka regler man vid
ett sådant skifte skulle förfara, måste också ofta bliva svårt att avgöra, där
icke innehavet skulle utgöra delningsgrund. —- Då man sålunda kunde utgå
från att i allmänhet varje förefintlig sämjedelning inom fastighet, som^kures
av nytillkommen administrativ gräns, bleve genom indelningsändringen
praktiskt sett fastslagen, och detta utan att delägarna i gengäld vunne den
trygghet i innehavet, som en lagligen fastställd delning medförde, måste man
ställa sig betänksam till förslaget i förevarande del. Ur jordredovisningssynpunkt
måste det också anses mindre egentligt att på antytt sätt fastlåsa
en privat jorddelning och sålunda i realiteten tillskapa bestående fastigheter,
som, såvitt de läge på landet, icke komme till synes i fastighetsregistret.
Lagrådet ansåg att i förslaget borde tydligt komma till uttryck att icke
blott de delar av sämjedelningslotter utan även de hela lotter, som folie på
ena sidan om den administrativa gränsen, skulle avskiljas från fastigheten
genom avstyckning. Vidare ansåg lagrådet att för bättre tillvaratagande av
delägarnas rätt det borde medgivas delägare att, innan avstyckning verkställdes,
söka skifte å fastigheten och sålunda få sina andelar lagligen utbrutna.
I sådant syfte kunde lämpligen stadgas att, därest icke samtliga delägarna
vid första förrättningssammanträdet förklarade sig nöjda med sämjedel
ningen och därom upprättade förening, förrättningen skulle förklaras vilande
med föreläggande för delägare, som önskade jämlikt 1 kap. 8 § jorddelningslagen
erhålla skifte å hela den ursprungliga fastigheten, att senast
inom viss tid, exempelvis sex månader, söka dylikt skifte. Söktes ej skifte
inom den utsatta tiden eller meddelades icke tillstånd därtill eller fullföljdes
icke ett sökt skifte, skulle delningsförrättningen fortsättas och därvid
förslagets regler beträffande sämjedelad fastighet komma i tillämpning. Om
däremot skifte bleve sökt och fullföljt, skulle först efter dess avslutande delningsförrättningen
fullföljas, därvid naturligtvis de lagligen utbrutna delarna
skulle vara att behandla såsom särskilda fastigheter i förevarande lags
mening.
Med anledning av lagrådets hemställan anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Bissmark, att i enlighet därmed i 7 § upptagits ett
stadgande av innehåll, att, därest icke samtliga delägare förklarade sig nöjda
med sämjedelningen och upp''rättade förening därom, tillfälle skulle beredas
delägarna att söka skifte å hela den ursprungliga fastigheten. Departementschefen
uttalade vidare att med anledning av lagrådets utlåtande i fråga
örn 7 § vidtagits vissa ändringar av huvudsakligen redaktionell art.
Förenämnda 7 § erhöll därefter i propositionen till riksdagen den lydelse
gällande lag utvisar.
Lantmätcristyreisen har i förevarande avseende anfört bland annat:
Uppenbart vore att enligt grunderna för § 7 mom. 2 jordregisterförordningen
en sämjedelning, som genom degalisering’ erhållit samma orubblighet
som laga skifte, borde föranleda fastighetens uppdelning i nya registernummer.
Att dylik sämjedelning registrerades i jordregistret syntes även
vara nödvändigt med hänsyn till dels stadgandena i 13 kap. 11—14 §§ jord
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 126-
delningslagen om ägolotlers utläggande i anslutning till redovisningen i jordregistret
och dels den i 1 § fjärde stycket av 1930 års lag givna definitionen
på fastighet.
Styrelsen ansåge det väl icke uteslutet, alt den skulle kunna med stöd av
§ 34 första stycket jordregisterförordningen meddela föreskrift om att beträffande
legaliserad sämjedelning stadgandena i § 7 mom. 2 jordregisterförordningen
skulle äga motsvarande tillämpning, men därmed vöre saken icke
på tillfredsställande sätt ordnad, enär erforderligt material till grund för
registreringen saknades. Det syntes vara en rimlig begäran alt då genom
statligt ingripande legalisering av sämjedelning så gott som framtvingades,
det allmänna också åtoge sig kostnaderna för åstadkommande av karta och
beskrivning över delningen, utvisande huru denna i sin helhet verkställts, så
att man för framtiden kunde veta, vad som legaliserats, och kunde registrera
delningen i jordregistret. Det allmännas plikt att vid fastighetsdelning
enligt 1930 års lag ordna fastighetsförhållandena utan kostnad för jordägarna
hade också principiellt fastslagits genom stadgandet i lagens 23 §, att kostnad
för förrättning enligt nämnda lag eller för gränsbestänming i samband med
sådan förrättning icke finge åläggas fastighetens ägare eller innehavare. Beträffande
den sida av gränsen, där avstyckning skedde, hade lagstiftaren till
och med gått så långt i välvilja mot jordägarna, att karta över varje vid förrättningen
avstyckat område skulle kostnadsfritt tillställas vederbörande
jordägare.^ Det framstode därför så mycket oegentligare att på motsatta sidan
inga åtgärder vidtoges för rättssäkerhetens betryggande. Särskilt kunde
framhållas svårigheten att framdeles, exempelvis vid nytt skifte å fastigheten
eller vid skifte å en sämjedelningslott, kunna utröna rätta sträckningen av
de genom sämjedelningen tillkomna gränserna. Respekten hos jordägarna
för gränser, som tillkommit endast genom sämjedelning, vore icke stor, och
det förekomme ej sällan att sådana efter överenskommelse ändrades. Att
legaliseringen i och för sig skulle åstadkomma större respekt för gränserna
syntes knappast kunna förväntas. Förrättningsmännen komme alltså att befinna
sig i den situationen att de skulle fatta beslut om hävdeförteckning och
innehavet såsom delningsgrund eller om sträckningen av legaliserad sämjedelningsgräns
utan någon möjlighet att kunna konstatera, att hävden på
marken verkligen överensstämde med den legaliserade sämjedelningen. Och
i det fallet att genom sådan delning tillkommen gräns försvunnit på marken
bleve det nära nog omöjligt att vinna kännedom om huru delningen varit
verkställd. Saken vore så mycket betänkligare som sämjedelningar mer eller
mindre talrikt förekomme i nära nog alla delar av landet.
Styrelsen har vidare framhållit att i det specialfall, då fråga vore om avskiljande
av mark som inginge i stad eller fastighetsregistersamhälle, visserligen
skulle kunna åstadkommas för jordregistreringen erforderligt material
genom att avstycka den del av fastigheten, som folie utom samhället, men
att här mötte vissa svårigheter. Det vanligaste förhållandet vore nämligen
att sistberörda del av jordregisterfastigheten vöre ojämförligt mycket större
och därför dyrbarare att avstycka än den inom samhället fallande delen.
Med hänsyn till stadgandet i 7 § första stycket i 1930 års lag skulle därför
det antydda förfarandet endast undantagsvis kunna användas. Styrelsen
har ytterligare anfört:
Det principiellt riktiga vore att, sedan sämjedeining blivit legaliserad, de
genom delningen tillkomna gränserna bleve på marken utmärkta och säkerställda
i likhet med skifteslinjer, att karta och beskrivning upprättades över
Kunql. Maj:ts proposition nr 126.
9
hela jordregisterfastigheten utvisande huru delningen verkställts, att med ledning
därav delningen registrerades i jordregistret, samt att därefter delningsåtgärderna
enligt 1930 års lag hänförde sig till de genom delningen uppkomna
nya jordregisterfastigheterna. Örn en sådan ordning tillämpades, skulle
icke behöva förekomma en så principiellt oriktig åtgärd som att, vilket nu
föreskreves i 7 § andra stycket, hel sämjedelningslott avstyckades, oaktat
lotten redan vore genom den legaliserade sämjedelningen lagligen utbruten.
Det oegentliga i en dylik ordning framträdde bland annat däri att dylik fastighet,
ehuru den avstyckades, måste bibehållas vid såväl sitt skattetal som
andel i eventuella samfälligheter på ömse sidor om gränsen. Att förvandla
en hel hemmansdel till en lägenhet läte sig icke göra utan äventyrande av
enskild rätt. Till belysande därav ville styrelsen påpeka de konsekvenser
med avseende å ansvaret för inteckning i jordregisterfastigheten som avstyckning
av hel sämjedelningslott medförde. Före avstyckningen vore sämjedelningslotten
med de andra sämjedelningslotterna primärt ansvarig för
inteckningen, men genom avstyckningen syntes ansvarigheten bli förvandlad
till allenast subsidiär på grund av stadgandet i 37 § 5 mom. inteckningsförordningen.
Ett förfarande i sträng anslutning till antydda, principiellt riktiga linje
skulle emellertid bliva både omständligt och dyrbart. Styrelsen hade därför
funnit sig böra avstå från krav på sämjedelningslinjernas utmärkande
och säkerställande samt i fråga om karta och beskrivning föreslå ett förenklat
förfarande, varigenom med mindre kostnad rättssäkerheten skulle
kunna något så när tryggas. Enligt lagens 1 § sista stycket förstodes i lagen
med fastighet ’vad som enligt gällande bestämmelser skall såsom särskild
fastighet redovisas i fastighetsregister’. Då, såsom förut antytts, styrelsen
ansåge sig kunna med stöd av § 34 jordregisterförordningen meddela
föreskrift örn att beträffande legaliserad sämjedelning stadgandena i § 7
mom. 2 samma förordning skulle äga motsvarande tillämpning, skulle man
alltså, sedan sådan föreskrift meddelats, kunna räkna med, att genom dylik
sämjedelning utbruten lott vöre att anse såsom fastighet i lagens mening.
Det för sämjedelningens registrering nödvändiga materialet skulle lämpligen
kunna åstadkommas i samband med delningsförrättningen enligt 1930 års
lag. Vad anginge karta över del av sämjedelningslott, som skulle avstyckas,
vöre stadgandena i lagens 8 § och 1920 års mätningsförordning därå tilllämpliga.
Beträffande avstyckat område, som skulle redovisas i jordregistret,
skulle sålunda å kartan utmärkas bland annat gränserna mellan sådana i
området ingående ägoslag, som redovisades i nämnda register. Skulle en så
noggrann och detaljerad karta upprättas även över såväl hela sämjedelningslotter
som efter avstyckning återstående delar av dylika lotter, bleve
emellertid kostnaderna för kartans åstadkommande ofta högst avsevärda.
Det vore med hänsyn härtill angeläget att sätta fordringarna så lågt som
möjligt utan att ändamålet förfelades. Styrelsen ansåge för sin del att det
för ifrågavarande ändamål skulle kunna räcka nied en karta av ungefär
samma typ som registerkarta till fastighetsregister för stad; dock skulle något
inläggande av gränser mera på fri hand (7 kap. 0 § andra stycket sista
punkten fastighetsbildningslagcn) ej få förekomma. Kartan .skulle upptaga
allenast vad som funnes nödigt för att tydligt utmärka läget och gränserna
för de särskilda sämjcdelningslottcrnas ägoområden jämte den mark som
undantagits för gemensamt behov eller eljest lämnats odelad. För kartans
åstadkommande skulle i första hand användas äldre tillgängligt kartmaterial,
och oundgängliga kompletteringsmätningar skulle få verkställas på sätt
i varje fall prövades lämpligt. Det skulle alltså vara tillåtet att för berörda
ändamål använda karta, som icke uppfyllde de i 1920 års mätningsförord
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
ning stadgade noggrannhetsbestämmelser. Att meddela erforderliga närmare
bestämmelser rörande upprättande av dylik karta syntes böra överlämnas
åt lantmäteristyrelsen. I beskrivningen över sämjedelningen skulle med
hänvisning till såväl sistberörda karta som den för fastighetsdelningen upprättade
kartan lämnas uppgift örn arealen — utan fördelning i olika ägoslag
•— av dels de ägoområden, som på grund av sämjedelningen hävdades till
varje vid delningen utlagd lott, och dels de områden, som vöre samfällda för
alla lotterna eller vissa av dem. I fråga om dylik beskrivning, vilken vore
närmast jämförbar med sådan hävdeförteckning, som enligt 12 kap. 1 §
jorddelningslagen skulle upprättas vid laga skifte, syntes böra meddelas flertalet
av de bestämmelser vilka enligt sagda lagrum gällde i fråga om hävdeförteckning.
Sålunda syntes lämpligen böra gälla att om det ej kunde utredas,
vilken delägare enligt sämjedelningen hävdade viss äga, skulle förfaras
efter vad i 3 kap. 12 § jorddelningslagen vore stadgat. I beskrivningen
skulle angivas jämväl servitut, varom upplysning vunnits. Delägarna
skulle tillhandahålla lantmätaren tillgängliga handlingar och övriga uppgifter,
som erfordrades för beskrivningens upprättande. Lantmätaren
skulle å sammanträde föredraga beskrivningen för delägarna och föra till
protokollet de anmärkningar, som framställdes mot beskrivningen. Beskrivningen
borde av delägarna underskrivas. Vägrade delägare sin underskrift,
skulle sådant ävensom skälet till vägran, där det uppgivits eller eljest kunnat
utrönas, i protokollet anmärkas.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts hemställde styrelsen örn vidtagande
av vissa närmare angivna ändringar i förevarande 7 §.
I skrivelsen den 24 juli 1936 har lantmäteristyrelsen anhållit om upphävande
av 1924 års kungörelse angående man talssättning
ävensom behandlat vissa därmed sammanhängande frågor.
Rörande tillkomsten av denna författning samt angående dess nuvarande
tillämpningsområde må anföras följande.
Efter ikraftträdandet av lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring brukade Kungl. Majit vid meddelande av beslut
örn indelningsändringar i regel föreskriva, att avskiljandet av en del av fastighet
som överflyttats från ett förvaltningsområde till annat skulle ske genom
ägostyckning eller jordavsöndring. Sedermera stadgades emellertid i 7
kap. 17 § lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad, att, sedan fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser upplagts för samhälle,
skulle, där så ej förut skett, fastighet eller område som inginge i samhället
uteslutas ur jordeboken samt att registerföraren hade att för åtgärdens
vidtagande göra anmälan hos länsstyrelsen. I anslutning härtill utfärdades
den 13 juli 1917 en kungörelse (nr 446) med bestämmelser för vissa
fall angående mantalssättning eller därmed jämförlig åtgärd i anledning av
ändring i administrativ indelning och den 26 juli 1918 en ny kungörelse (nr
623), som innefattade tillägg lill 1917 års kungörelse. Nämnda båda kungörelser
ersattes sedermera av den förutnämnda kungörelsen den 25 april 1924
i samma ämne. Enligt berörda kungörelser skulle mantalet för fastighet,
som skures av administrativ gräns, fördelas mellan fastighetens delar på ömse
sidor om gränsen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
11
Nämnda kungörelser hade enligt deras ordalydelse avseende endast å det
fall att område skulle — i samband med dess överflyttning till stad eller fastighetsregistersamhälle
— uteslutas ur jordeboken. Beträffande fastighetsdelningens
verkställande vid övriga fall av överflyttning av mark från ett förvaltningsområde
till annat sådant område saknades sålunda allmänna bestämmelser,
men även i dessa fall brukade mantalssättningskungörelserna genom
särskilda beslut av Kungl. Majit göras tillämpliga. Så småningom trängde
emellertid den uppfattningen igenom, att Kungl. Majit icke ägde att i administrativ
ordning förordna om delning av fastighet i anledning av indelningsändring
och att erforderliga stadgande!! därom borde äga civillags natur.
Med anledning härav tillkom 1930 års lag.
Vid denna lags tillkomst övervägdes, huruvida lagen borde göras generellt
tillämplig på fall där före dess ikraftträdande beslut örn indelningsändring
meddelats. I det till lagrådet remitterade förslaget upptogs emellertid i övergångsbestämmelsernas
andra stycke en bestämmelse, att om före lagens
ikraftträdande meddelats beslut om indelningsändring eller om sträckningen
av gräns för förvaltningsområde eller föreskrift utfärdats, att fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser skulle föras för samhälle å landet,
utan att fastställelse å fastighetsindelningen ännu meddelats, vad i lagen stadgades
skulle äga tillämpning allenast i den mån Konungen så förordnade.
Detta stadgande ändrades sedermera på hemställan av lagrådet så, att
Konungen tillerkändes fullt fria händer att meddela beslut om lagens tillämpning
i de avsedda fallen. Såsom förut nämnts trädde lagen i kraft den 1 juli
1930.
Sådana beslut som nyss sagts lia meddelats i ett stort antal fall, även där
förordnande om mantalssättning redan av länsstyrelse meddelats.
Lantmäteristyreisen har nu hemställt att frågan om upphävande av 1924
års kungörelse måtte upptagas till prövning. Såsom skäl härför har styrelsen
framhållit att mantalssättning numera, sedan jordeboken upphört att föras,
vore utan betydelse ävensom att mantalssättningsförfarandet, vilket ur
lantmäterisynpunkt aldrig varit tillfredsställande, syntes oförenligt med nuvarande
principer för fastighetsregistreringen och fastighetsbokföringen.
Lantmäteristyrelsen har därvid anfört bland annat;
Den största olägenheten med mantalssättningsförfarandet, vilken under
senaste tiden skarpt framträtt i samband med uppläggandet av nya fastighetsböcker
för landet, vore att vid mantalssättning ej alltid tagits hänsyn till
förefintliga sämjedelningar. En nödvändig förutsättning för åvägabringande
av rättelse vore i de flesta fall att fastställd mantalssättning, som berört
sämjedelad jordregisterfastighet, finge annulleras. Efter den lösning frågan
om sämjedelad fastighets delning till följd av ändring i rikets indelning
fått genom stadgandena i 7 § andra stycket av 1930 års lag, syntes någon annan
väg för frågans lösning nu knappast kunna ifrågasättas. Då fastställd
mantalssättning föranlett beslut örn redovisningen i jordeboken och därigenom
även rörande enhetshildningen i jordregistret samt erforderliga registreringsåtgärder
i jordregister och fastighetsregister därefter vidtagits, tedde det
sig självfallet såsom en ganska betänklig sak att sålunda undanröja mantals
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
sättningen och ersätta den med något annat. Lantmäteristyrelsen vore emellertid
icke i stånd att anvisa någon annan utväg, som vore under alla omständigheter
framkomlig.
Under åberopande av vad sålunda anförts har lantmäteristyrelsen anhållit
dels att 1924 års kungörelse måtte upphävas och 1930 års lag göras omedelbart
tillämplig på fall, där före lagens ikraftträdande beslut meddelats
om indelningsändring, dock med vissa övergångsbestämmelser för de mantalssättningsförrättningar
som för närvarande vore under handläggning, dels
ock att i en särskild lag måtte föreskrivas att, där sämjedelad jordregisterfastighet
varit föremål för mantalssättning enligt mantalssättningskungörelserna
utan att därvid hänsyn tagits till sämjedelningen, mantalssättningen
finge annulleras och fastigheten i stället delas med tillämpning av 1930
års lag.
Den remitterade promemorian.
I anledning av lantmäteristyrelsens förslag har inom justitiedepartementet
utarbetats en promemoria jämte utkast till lag om ändrad lydelse av 1
och 7 §§ i 1930 års lag samt utkast till kungörelse angående upphävande av
gällande bestämmelser om mantalssättning i anledning av ändring i administrativ
indelning m. m.
1 promemorian uttalades beträffande lantmäteristyrelsens förslag om ändring
av 1 § i 1 9 3 0 års 1 a g, att på sätt styrelsen hemställt delning enligt
förevarande lag borde komma till stånd i det fall att för flera fastigheter
samfälld mark läge på ena sidan om den administrativa gräns, varom vore
fråga, och all annan till fastigheterna hörande mark läge på andra sidan
om gränsen. Ifrågavarande fall syntes i själva verket kunna jämställas där
med, att en odelad fastighet med flera ägare hade vissa ägor på ena sidan
örn gränsen och en annan äga på andra sidan om gränsen, då givetvis delning
enligt gällande lag skulle äga rum. Av lantmäteristyrelsens förslag
föranledd ändring i 1 § tredje stycket av 1930 års lag borde sålunda vidtagas.
Beträffande lantmäteristyrelsens förslag om ändring av 7 § i 1930 års
1 a g anfördes i promemorian, att lantmäteristyrelsen syntes anse skedd sämjedelning
i fall, som i 7 § andra stycket avsåges — om laga skifte ej komme till
stånd —- ''legaliserad’ även i den mån den sämjedelade fastigheten ej folie in
om fastighetsregistersamhälle. Härmed syntes vara att förstå, att delningen
skulle anses ha medfört samma fastighetsbildande verkan som om den ägt
rum genom laga jorddelningsförrättning. Sämjedelningen borde därför enligt
styrelsens uppfattning ock komma till synes i jordregistret, varjämte borde
upprättas karta och beskrivning över hela den sämjedelade fastigheten.
Med anledning härav erinrades i promemorian, att av nyssnämnda lagrum
väl icke otvetydigt framginge, vilken verkan som skulle följa av underlåtenhet
att i där avsedda fall i samband med delningsförrättning enligt 1930 års lag
söka laga skifte. Det syntes sålunda tveksamt, huruvida det varit direkt åsyftat,
att sämjedelningen genom sagda delningsförrättning skulle komma att er
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
13
hålla samma betydelse som laga jorddelning. Lagrådets yttrande gåve icke
med säkerhet vid handen, att med dess hemställan om ändring av 7 § andra
stycket i det till lagrådet remitterade förslaget i förevarande avseende avsetts
annat än att frågan örn skifte i samband med delningsförrättningen skulle
vara förfallen, under det att eljest enligt vanliga regler vore att avgöra, vilken
betydelse som tillkomma föregående sämjedelning av marken. Med en sådan
tolkning vore ock bäst överensstämmande, att sämjedelningen icke enligt gällande
lag behövde säkerställas å karta eller i beskrivning. Härjämte kunde
framhållas, att den verkan av underlåtenheten att söka skifte, som lantmäteristyrelsen
antagit, kunde synas i viss mån egendomlig särskilt i sådana fall,
då den sämjedelade fastigheten till alldeles övervägande del folie på ena sidan
om den administrativa gränsen och utom fastighetsregistersamhälle. Vidare
kunde erinras att, därest sämjedelningen skulle anses legaliserad, den privata
jorddelningen — på sätt lagrådet anfört mot det remitterade förslaget — fastlåstes,
vilket obestridligen innebure en viss avvikelse från de principer som
enligt 1926 års jorddelningslag skulle iakttagas i fråga om fastighetsbildning.
I detta hänseende vore dock att märka, att en sådan legalisering skulle komma
att ske allenast i fråga om sämjedelningar som ägt rum före den nya jorddelningslagens
ikraftträdande den 1 januari 1928. Å andra sidan vore tydligt
att, såsom jämväl framginge av lagrådets uttalande i frågan, i allt fall ur
praktisk synpunkt stora svårigheter mötte att, sedan fastigheten på grund av
stadgandet i 1 kap. 3 § jorddelningslagen genom delningsförrättningen uppdelats
i två skifteslag, erhålla laga skifte å någondera delen. Och ej sällan
syntes det på grund av sådana svårigheter vara helt uteslutet att kunna mot
någon delägares bestridande genomföra en dylik delning. De betänkligheter
som ur principiell synpunkt möjligen kunde anföras mot en legalisering av
den privata delningen borde vid sådant förhållande icke tillmätas så stor betydelse.
Det syntes ock vara bäst överensstämmande med delägarnas intressen
och önskningar, att sämjedelningen bleve beståndande. Av lagen syntes
emellertid tydligt böra framgå, att en sådan verkan av delningsförrättningen
skulle inträda, därest ej i samband med denna förrättning laga skifte komme
till stånd.
I anslutning härtill har i promemorian uppmärksammats stadgandet i 7 §
andra stycket första punkten, att, om fastighet delats genom sämjedelning
som kommit till stånd före den 1 januari 1928, i samband med delningsförrättning
enligt 1930 års lag skulle avstyckas ''envar vid sämjedelningen utlagd
lott eller del därav’. Stadgandet, som erhållit sin nuvarande lydelse med anledning
av vad lagrådet anfört, syntes ej fullt klart giva vid handen att, såsom
lagrådet avsett, avstyckning från fastigheten skulle ske allenast i fråga örn
mark på ena sidan om gränsen. Någon sådan inskränkning framginge ej direkt
av stadgandets lydelse. Föreskriften hade för övrigt, såsom lantmäteristyrelsen
framhållit, visat sig medföra praktiska olägenheter i vad den innebure
alt hel sämjedelningslott skulle avstyckas.
På grund av det anförda borde, enligt vad i promemorian uttalades, i 7 §
andra stycket intagas bestämmelse alt — om laga skifte ej komme till stånd
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 126
— varje vid sämjedelningen tillkommen ägolott skulle vid förrättningen behandlas
såsom en fastighet. Om ett sådant stadgande meddelades, syntes nyssnämnda
föreskrift i 7 § andra stycket första punkten bliva överflödig. Av den
nya bestämmelsen följde nämligen att, om hel sämjedelningslott folie på ena
sidan om gränsen, den utan särskild avstyckning vore att anse såsom självständig
fastighet. Folie endast viss del av sämjedelningslott på ena sidan örn
gränsen, följde redan av 2 § och 7 § första stycket i lagen — jämförda med
det nya stadgandet i 7 § andra stycket — att delen skulle avstyckas från den
genom stadgandet legaliserade sämjedelningslotten. Vidare syntes böra angivas
att, sedan delningsförrättningen fastställts, sämjedelningen skulle ha
samma verkan som fastställt laga skifte. Härav följde bland annat att frågan
angående eventuellt omskifte skulle bedömas enligt 1 kap. 11 § jorddelningslagen
samt att, därest omskifte komme till stånd, enligt 9 kap. 2 § samma lag
innehavet skulle utgöra delningsgrund.
I promemorian har vidare framhållits, att de genom sämjedelningen bildade
fastigheterna uppenbarligen borde redovisas i jordregistret. Härjämte vore
emellertid även nödvändigt, att sämjedelningen säkerställdes genom karta
och beskrivning. Vad lantmäteristyrelsen härutinnan föreslagit borde i huvudsak
lända till efterrättelse. I förevarande lag syntes emellertid endast behöva
intagas stadgande, att i fall som nu sagts förrättningsmannen skulle ut
märka sämjedelningen å karta samt med iakttagande i tillämpliga delar av
vad örn hävdeförteckning vid laga skifte vore stadgat upprätta beskrivning
över hela den sämjedelade fastigheten. Närmare föreskrifter angående kartans
upprättande syntes böra utfärdas av lantmäteristyrelsen.
Kostnaden för kartan och beskrivningen, vilken med hänsyn till vad lantmäteristyrelsen
föreslagit icke behövde uppgå till något mera betydande belopp,
syntes, enligt vad i promemorian slutligen anfördes, vara att hänföra
till kostnad för delningsförrättningens genomförande. Sådan kostnad finge
jämlikt 23 § i 1930 års lag icke åläggas fastighetens ägare eller innehavare
och skulle följaktligen gäldas av det allmänna.
I förenämnda utkast till lag om ändrad lydelse av 1 och 7 §§ i 1930 års
lag hade upptagits de bestämmelser, som föranleddes av vad sålunda anförts
i promemorian.
Vad härefter angår lantmäteristyrelsens förslag beträffande upphävande
av 1 924 års kungörelse angående mantalssättning
och därmed sammanhängande frågor anfördes i promemorian, att det
icke kunde bestiudas, att mantalssättning i anledning av ändrad administrativ
indelning numera vore onödig. Av lantmäteristyrelsens skrivelse framginge
även, att redan verkställda mantalssättningar i vissa fall vållat betydande
olägenheter ur registreringssynpunkt. På grund av vad nu sagts syntes,
såsom styrelsen föreslagit, 1924 års kungörelse böra upphävas, varom
bestämmelse kunde meddelas i administrativ ordning. Vid utfärdande av
sådan bestämmelse borde dock medgivas möjlighet för lantmäteristyrelsen
att, när så funnes lämpligt, i fråga om pågående mantalssättningsförrättning
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
15
ar förordna, att de skulle avslutas enligt hittills gällande bestämmelser. Tilllika
syntes böra erinras att fråga om fastställelse å avslutad förrättning skulle
prövas enligt äldre bestämmelser.
I samband härmed borde, enligt uttalande i promemorian, av Kungl. Maj :t
med stöd av andra stycket i övergångsbestämmelserna till 1930 års lag meddelas
ett generellt stadgande alt, såframt ej mantalssättning tidigare ägt rum
eller komme att ske genom pågående förrättning, 1930 års lag skulle tilllämpas
jämväl, när före lagens ikraftträdande den 1 juli 1930 meddelats
beslut örn indelningsändring eller örn sträckningen av gräns för förvalt
ningsområde eller utfärdats föreskrift, att fastighetsregister enligt de för stad
meddelade bestämmelser skulle föras för samhälle på landet.
I fråga om lantmäteristyrelsens förslag, att tidigare mantalssättningar
skulle kunna undanröjas, anfördes i promemorian att det borde ankomma på
Kungl. Maj:t att meddela beslut därom för varje särskilt fall. En erinran
om möjligheten att erhålla sådant beslut borde lämpligen intagas i den administrativa
författning som på grund av vad förut anförts borde utfärdas. I
anslutning härtill borde stadgas att, därest dylikt beslut meddelades, delning
i stället skulle verkställas enligt 1930 års lag.
I överensstämmelse med vad nu anförts hade upprättats utkast till kungörelse
angående upphävande av gällande bestämmelser örn mantalssättning
i anledning av ändring i administrativ indelning m. m.
Yttranden.
över promemorian jämte därvid fogade författningsutkast ha avgivits
yttranden av kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen samt länsstyrelserna i
Östergötlands, Malmöhus, örebro och Gävleborgs län. Av länsstyrelserna i
Östergötlands, Malmöhus och Gävleborgs län har bifogats yttrande av överlantmätaren
i länet.
De i promemorian föreslagna författningsändringarna lia i princip tillstyrkts
i samtliga yttranden. Lantmäteristyrelsen har härvid uttalat att de
önskemål, som framställts i styrelsens förutnämnda skrivelser, syntes bliva
på lämpligt sätt tillgodosedda genom de föreslagna åtgärderna. I några
yttranden ha dock framställts vissa anmärkningar beträffande den närmare
utformningen av förslagen.
I fråga örn den i promemorian föreslagna ändringen av 1 § i 1930 års
1 a g har överlantmätaren i Gävleborgs län, med vilken länsstyrelsen i samma
län instämt, uttalat att man borde återgå till det år 1929 till lagrådet remitterade
lagförslaget, enligt vilket delning alltid skulle verkställas så, att
icke någon fastighet erhölle ägor mer än på ena sidan om den administrativa
gränsen. Till närmare utveckling härav bar överlantmätaren anfört:
Fördelen av alt den administrativa gränsen helt delade fastigheterna vore
så påtaglig alt varje åtgärd, som ledde i den riktningen, vore att förorda.
Olägenheterna med fastigheter, som bestode av endast andelar i samfällig
-
16
Kungl. Mcij:ts proposition nr 126.
heter, s. k. luftfastigheter, vore enligt överlantmätarens erfarenhet ej så
stora som under förarbetena till gällande lag förmenats. En fullständig delning
efter den administrativa gränsen folie sig mest naturlig för såväl
fastighetsägare och taxeringsmyndigheter som ur inskrivnings- och
registreringssynpunkt. Om den fullständiga delningen icke genomfördes,
kunde det ju t. ex. inträffa — och hade inträffat — att en fastighet
beträffande sin utbrutna mark vore skattskyldig i en kommun och beträffande
sin andel i samfälligheter, vilka kunde vara av stort omfång, i en annan.
Och om avstyckning verkställdes från en sådan samfällighet, erfordrades
vid lagfart å avstyckningen bevis örn säljarnas åtkomst, vilket, därest det
vore olika inskrivningsdomstolar för de båda kommunerna, komme att bestå
av bevis från en annan inskrivningsdomare än den, som skulle lagfara
med fånget. De inskrivningsdomare och fastighetsägare, som haft att göra
med sådana fastigheter som de i ovanstående exempel omnämnda, kunde
också intyga, att det nuvarande systemet i denna del vållade oreda och olägenhet.
För ett fullständigt avskiljande på en gång talade även den omständigheten,
att eljest förrättning enligt 1930 års lag skulle äga rum efter
varje delning av sådan samfällighet, som omförmäldes i nu ifrågavarande
lagrum.
Även överlantmätaren i Malmöhus län har ifrågasatt att lagändringen
skulle göras mera omfattande än i promemorian angivits. Enligt överlantmätarens
mening borde vid förrättning enligt 1930 års lag alla ifrågavarande
samfälligheter upplösas, antingen genom skifte eller genom sammanföring
med angränsande fastigheter på samma sida om gränsen, anordnad på sätt
som föreslagits i ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lagstiftning
om sammanföring med fastighet av väg m. m. Härigenom skulle efter
förrättningen fastigheter inom samhället äga andel endast i samfälligheter,
belägna inom samhället, och fastigheter inom socknen andel endast i samfälligheter,
belägna inom socknen, och detta skulle ske utan att några ''luftfastigheter’
bildades.
Vad angår den i promemorian föreslagna ändringen av 7 § i 19 3 0
års lag lia länsstyrelsen i Gävleborgs län och överlantmätaren i länet
ifrågasatt, huruvida det icke, med hänsyn till att sämjedelningar ofta vore
mindre lämpligt utförda, vore lämpligare att frågan angående omskifte av
den sämjedelade marken komme att prövas enligt de grunder som angåves i
1 kap. 10 § jorddelningslagen i stället för, såsom i promemorian föreslagits,
enligt 1 kap. 11 § samma lag.
Beträffande slutligen de i promemorian framställda förslag som innefatta
des i det vid promemorian fogade utkastet till kungörelse angående
upphävande av gällande bestäm me lser örn mantalssättning
i anledning av ändring i administrativ indelning
m. m. bär kammarkollegiet uttalat att kollegiet förutsatte, att Kungl. Majit
icke utövade sin befogenhet enligt utkastet att upphäva skedd mantalssättning
i andra fall än där sämjedelning, som fortfarande bestode eller eljest
utgjorde grundval för gällande jorddelning, icke beaktats vid mantalssättningen.
Kungl. Martts proposition nr 126.
17
Av den lämnade redogörelsen framgår, att de förslag, som innefattas i
förutnämnda promemoria, i allmänhet tillstyrkts i de avgivna yttrandena.
Vad först angår frågan örn ändring av 1 § i 1930 års lag är den
jämkning av de nuvarande bestämmelserna som i denna del föreslagits
uppenbarligen av jämförelsevis begränsad räckvidd. Enligt gällande lag må,
därest av viss fastighet på ena sidan om fastställd gräns faller allenast dess
andel med andra fastigheter i samfälld mark, delning av fastigheten enligt
ifrågavarande lag ej äga rum, såvida icke dess andel i fastigheten blir i laga
ordning utbruten. Från denna legel skulle enligt vad i promemorian föreslagits
göras det undantaget, att avstyckning av den samfällda marken må
äga rum, där ej ''annan mark tillhörig någon av fastigheterna’ faller på
samma sida örn gränsen.
Såsom förut nämnts har i två yttranden hemställts, att den föreslagna
lagändringen måtte utvidgas på det sätt, att delning enligt 1930 års lag städse
skulle verkställas så, att icke någon fastighet erhölle ägor eller andel i samfälld
mark mer än på ena sidan om den administrativa gränsen. Härjämte
har i ett yttrande ifrågasatts, att alla samfälligheter, i vilka andel tillkomme
ägare av fastighet på motsatta sidan om gränsen, skulle upplösas genom
skifte eller genom sammanföring med angränsande fastigheter.
Med anledning av vad sålunda anförts må framhållas, att den utvidgning
av förslaget, som förordats i förstnämnda yttranden, skulle komma att
medföra tillskapandet av fastigheter, som icke utgjordes av annat än andelar
i samfälld mark. Såsom lagrådet framhållit vid granskningen av det förslag
som låg till grund för 1930 års lag måste emellertid en sådan fastighetsbildning
anses olämplig. Vad åter beträffar yrkandet, att ifrågavarande
samfälligheter måtte upplösas, torde det vara uppenbart, att denna utväg
bland annat är förenad med alltför stora kostnader. Den ståndpunkt, som
intagits i promemorian, synes sålunda vara välbetänkt. I fråga örn utformningen
av det vid promemorian fogade lagutkastet torde emellertid i förevarande
del böra vidtagas vissa redaktionella jämkningar.
I promemorian ha såsom förut nämnts även föreslagits vissa ändringar
av 7 § i 1930 års lag. Dessa ändringar avse i huvudsak, att sådan
sämjedelning som i andra stycket av nämnda paragraf sägs skall, örn laga
skifte ej kommer till stånd, ha samma verkan som fastställt skifte, ävensom
att sämjedelningen skall säkerställas genom karta och beskrivning. Beträffande
förevarande paragraf har i två yttranden hemställts om en mindre
jämkning i förslaget av innebörd, att fråga örn omskifte av den sämjedelade
fastigheten borde prövas enligt de bestämmelser, vilka jämlikt 1 kap.
10 § jorddelningslagen gälla för skifteslag som undergått teg- eller storskifte,
i stället för, såsom i promemorian föreslagits, enligt de stadganden, vilka
jämlikt 1 kap. 11 § samma lag gälla för skifteslag som delats genom enskifte
eller laga skifte. En sådan ändring av förslaget skulle emellertid lia till följd,
att sämjedelningen, även om samtliga delägare uttryckligen godkänt densamma
eller i allt fall underlåtit att begagna sig av möjligheten att erhålla
laga skifte, sedermera skulle kunna upprivas på yrkande av en enda delägare.
Detta lärer icke vara lämpligt.
Bihang till riksdagens protokoll 1!)39. I sami. Nr 126. 2
Departe
ments
chefen.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
Vad slutligen angår de stadganden, som upptagits i det vid promemorian
fogade utkastet till kungörelse angående upphävande av gällande
bestämmelser om mantalssättning i anledning
av ändring i administrativ indelning m. m., lärer icke
någon erinran vara att framställa mot desamma. Såsom i promemorian
uttalats torde stadgandena i fråga böra utfärdas i administrativ ordning.
Härvid må framhållas, att sådant beslut av Kungl. Maj:t örn upphävande av
redan verkställd mantalssättning, som i utkastet förmäles, icke är av beskaffenhet
att inverka på bestående äganderättsförhållanden eller eljest å
enskild rätt. Att övriga i utkastet upptagna bestämmelser ej heller kunna
medföra sådan verkan torde vara tydligt.
De ändringar i 1930 års lag, som enligt vad förut sagts torde böra vidtagas,
synas böra träda i kraft den 1 juli 1939.
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 och 7 §§ lagen den 25 april 1930
(nr 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera.*
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Tage Evers.
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
19
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse ay 1 och 7 §§ lagen den 25 april 1930 (nr 99)
om delning ay fastighet yid ändring i rikets indelning med mera.
Härigenom förordnas, att 1 och 7 §§ lagen den 25 april 1930 om delning
av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:
1 §•
Har Konungen---överensstämmelse därmed.
Har Konungen---nämnda gräns.
Faller på ena sidan om fastställd gräns för flera fastigheter samfälld mark
och ligger ej mark tillhörig någon av fastigheterna enskilt på samma sida
om gränsen, skall den samfällda marken avskiljas från fastigheterna genom
delning enligt denna lag. Ej må eljest genom delning enligt denna lag från
fastighet avskiljas allenast dess andel med andra fastigheter i samfälld
mark, såvida icke andelen blir i laga ordning utbruten.
Med fastighet---i fastighetsregister.
7 §.
Förrättningsmannen äger---minsta kostnaden.
Har fastighet delats genom sämjedelning, som kommit till stånd före den
1 januari 1928, skall, därest icke samtliga delägare förklara sig nöjda med
sämjedelningen och därom upprätta förening, föreläggande meddelas delägare,
som önskar jämlikt 1 kap. 8 § lagen örn delning av jord å landet erhålla
skifte å fastigheten, att senast inom sex månader söka dylikt skifte;
och vile emellertid frågan om delning av fastigheten. Sökes ej skifte inom
sålunda utsatt tid eller meddelas icke tillstånd därtill eller fullföljes icke
sökt skifte, skall frågan om skifte anses vara förfallen. Kommer efter ty
nu sagts laga skifte ej till stånd, skall varje vid sämjedelningen utlagd ägolott
vid förrättningen behandlas såsom en fastighet; och skall, sedan förrättningen
fastställts, sämjedelningen hava samma verkan som fastställt laga
skifte. Förrättningsmannen skall i enlighet med föreskrifter, som lantmäteristyrelsen
utfärdar, utmärka sämjedelningen å karta samt med iakttagande i
tillämpliga delar av vad örn hävdeförteckning vid laga skifte är stadgat upprätta
beskrivning över den sämjedelade fastighetens samtliga ägor.
Denna lag träder i kraft den i juli 1939.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 2 februari
1939.
Närvarande:
justitierådet Eklund,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Lawski,
von Steyern.
Enligt lagrådet den 27 januari 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 20 januari 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 7 §§
lagen den 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets
indelning med mera.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av extra hovrättsfiskalen Allan Nordenstam.
Lagrådet fann förslaget icke föranleda annan erinran än att innebörden
av 1 § tredje stycket skulle framstå klarare om där stadgades dels att, därest
mark, som utgör samfällighet för flera fastigheter, faller på ena sidan örn
fastställd gräns, må andel i samfälligheten ej för sig avskiljas genom delning
enligt denna lag, såvida icke andelen blir i laga ordning utbruten, dels
ock att samfälligheten i dess helhet må såsom en fastighet avskiljas endast
såframt all den mark, som av fastigheterna faller på nämnda sida om gränsen,
är samfälld.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Kungl. Maj:ts proposition nr 126.
21
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 10 februari 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Forslund, Eriksson, Strindlund.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam
beredning med cheferna för social- och jordbruksdepartementen,
lagrådets den 2 februari 1939 avgivna utlåtande över det till lagrådet den
20 januari 1939 remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av
1 och 7 §§ lagen den 25 april 1930 (nr 99) örn delning av fastighet vid ändring
i rikets indelning med mera.
Under förmälan att lagrådet framställt en erinran i fråga om avfattningen
av tredje stycket i 1 § av lagförslaget och att denna erinran föranlett en jämkning
av nämnda stycke i redaktionellt avseende hemställer föredraganden, att
det sålunda jämkade förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sigrid Linders.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 126.
3