Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

1

Nr 119.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående beredande av
ökade lånemöjligheter för den mindre skeppsfarten;
given Stockholms slott den 17 februari 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 17 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet:

Jag torde få anmäla förslag till vissa åtgärder för beredande av ökade lånemöjligheter
för den mindre skeppsfarten.

Inledning.

I skrivelse den 20 maj 1938, nr 287, har riksdagen med anledning av i
ämnet väckta motioner anhållit om utredning rörande den mindre skeppsfartens
ekonomiska betingelser med beaktande särskilt av möjligheterna att
underlätta moderniseringen av det däri använda tonnaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 119.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Vid anmälan inför Kungl. Majit den 30 juni 1938 av riksdagens skrivelse
anförde min företrädare i ämbetet bland annat följande:

Den av riksdagen begärda utredningen borde utvidgas att avse de ekonomiska
betingelserna för den svenska skeppsfarten över huvud, därvid dock
den mindre skeppsfarten torde böra i första hand uppmärksammas. Likaledes
syntes trampfarten böra ägnas särskild uppmärksamhet. I anslutning
till vad riksdagen föreslagit borde vid utredningen i främsta rummet beaktas
möjligheterna att underlätta moderniseringen av tonnaget. Ett spörsmål, som
i detta sammanhang borde prövas, vore huruvida åtgärder kunde vidtagas
för ett förhindrande av att utrangerade fartyg komme att efter försäljning
till utlandet utnyttjas i konkurrens med svensk sjöfart. Örn vid utredningen
åtgärder i nu nämnda hänseenden funnes behövliga, borde närmare förslag
härutinnan utarbetas.

Jämlikt av Kungl. Majit lämnat bemyndigande tillkallade chefen för handelsdepartementet
sistnämnda dag kommerserådet C. E. Landberg, ombudsmannen
i Sveriges segelfartygsförening B. Johansson, ledamoten av riksdagens
andra kammare riksgäldsfullmäktigen A. A. Lindqvist och skeppsredaren
P. Waller att enligt de sålunda angivna riktlinjerna verkställa utredning
rörande den svenska skeppsfartens ekonomiska betingelser.

I ett den 14 december 1938 avgivet betänkande hava utredningsmännen,
som antagit benämningen »1938 års sjöfartskommitté» — under förmälan
att kommittén komme att fortsätta sitt arbete beträffande övriga delar av utredningsuppdraget
— framlagt förslag till åtgärder för att underlätta moderniseringen
av den mindre skeppsfartens tonnage. I sådant hänseende har
kommittén föreslagit dels ombildning av den enligt kungörelse den 19 juni
1936 (nr 312) inrättade statens sekundärlånefond för rederinäringen till en
fond för sekundärlån åt rederinäringen och lån i övrigt åt den mindre
skeppsfarten, dels anvisande för detta ändamål å kapitalbudgeten för budgetåret
1939/40 av ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor och i samband
därmed avförande från fonden för rederinäringens understödjande (rederilånefonden)
av motsvarande belopp, dels ock anvisande för sagda budgetår
av ett reservationsanslag för förvaltningskostnader för den ombildade fonden.
Vid betänkandet har fogats ett av kommittén utarbetat förslag till
kungörelse angående allmänna villkor och bestämmelser i fråga om lån ur
statens fond för sekundärlån åt rederinäringen och lån i övrigt åt den mindre
skeppsfarten.

över kommitténs betänkande och förslag hava utlåtanden avgivits av statskontoret,
kommerskollegium, fullmäktige i riksgäldskontoret och styrelsen
för Svenska skeppshypotekskassan. Vid kommerskollegii utlåtande äro fogade
av kollegium inhämtade yttranden i ärendet från Sveriges allmänna
sjöfartsförening, Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening, Sjöassuradörernas
förening och Stockholms rederiförening.

Innan jag ingår på en redogörelse för kommitténs förslag och de däröver
avgivna yttrandena, vill jag på grundval av en i kommitténs betänkande
lämnad översikt i ämnet redogöra för de för närvarande av staten eller med

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

statens medverkan anordnade lånemöjlighetcma för sjöfartsnäringen, nämligen
genom rederilånefonden, Svenska skeppshypotekskassan och statens
sekundärlånefond för rederinäringen.

Rederilånefonden.

Denna fond är enligt kungörelse i ämnet den 18 maj 1928 (nr 129), med
däri vidtagna ändringar genom kungörelse den 19 juni 1936 (nr 313), huvudsakligen
avsedd för befrämjande av den svenska skeppsfarten på utrikes
orter i avlägsna farvatten, varför rederiföretag för inrikes sjöfart endast
undantagsvis avses skola understödjas med lån fran fonden. Lan utlämnas
icke för ändamål, som ligger inom ramen för Svenska skeppshypotekskassans
verksamhet och lämpligen bör tillgodoses genom lån från nämnda
kassa. Därest lån sökes för anskaffande av fartyg, lämnas — under i övrigt
lika förhållanden — företräde närmast åt sådan lånesökande, som tillverkar
fartyget vid svensk verkstad, och därnäst åt sådan lånesökande, som
visar sig hava inom ett år före den dag, då enligt bestämmelserna ansökan
senast skall ingivas, låtit upphugga eller nedskrota fartyg av storlek ungefärligen
motsvarande det eller de fartyg, som avses skola anskaffas, eller
ock avgivit förbindelse att inom ett år efter det låneansökningen bifallits
låta verkställa upphuggning eller nedskrotning i nu nämnda omfattning.

Lånebeloppet bestämmes av Kungl. Majit, sedan kommerskollegium efter
hörande av styrelsen för skeppshypotekskassan över ansökningen avgivit
utlåtande. Beviljat lånebelopp utlämnas av statskontoret, sedan låntagaren
dit avlämnat skuldförbindelse jämte sådan säkerhet för förbindelsens behöriga
fullgörande, som av statskontoret godkännes.

Å lyftat lånebelopp skall erläggas årlig ränta från lyftningsdagen med
fyra procent (kungörelse den 18 juni 1937, nr 624), därvid dock tillika är
bestämt, att låntagare skall vara skyldig att å lånet eller vad därav återstår
oguldet erlägga ränta med det högre procenttal, som under lånetiden kan
varda bestämt.

Sedan lån innehafts under två år från första lyftningsdagen, skall under
de därpå följande sex åren årligen återbetalas en sjättedel av det ursprungliga
lånebeloppet, låntagaren dock obetaget att före lånetidens utgång på
en gång inbetala ogulden del av lånet. Då särskilda omständigheter därtill
föranleda, kan för visst lån medgivas utsträckning^ av den tid, varunder
amortering ej skall behöva äga rum, eller av hela lånetiden, i det senare
fallet dock icke i vidare mån än att lånet skall vara till fullo återbetalt, då
lånet avser anskaffande av nytt fartyg, vid utgången av tolfte året och eljest
vid utgången av tionde året från första lyftningsdagen.

Rederilånefondens kapitalbehållning utgjorde vid utgången av budgetåret
1937/38 19,809,526 kronor, varav allenast 1,393,833 kronor voro utlånade.

Svenska skeppshypotekskassan.

Svenska skeppshypotekskassan har enligt förordningen den 6 juni 1929
(nr 129) lill ändamål att driva lånerörelse genom att lämna lån mot säkerhet
av inteckning i svenska fartyg.

Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till förfogande svenska statens fyra och en halv procent obligatio -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

lier, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 10 miljoner
kronor. Till grundfonden kunna överföras medel från kassans reservfond.

För anskaffande av medel till rörelsens bedrivande äger kassan upptaga
lån mot räntebärande, till innehavaren ställda obligationer. Sammanlagda beloppet
av kassans utelöpande obligationer må icke uppgå till mera än tio
gånger beloppet av grundfonden. Grundfonden är avsedd att tjäna som
säkerhet för kassans obligationer. Obligationslån, som av kassan upptagas,
skola återbetalas genom årlig amortering enligt plan, som angives i låneavtalet,
eller efter uppsägning. Varje lån skall kunna senast tio år efter
dess upptagande av kassan uppsägas till inbetalning inom tid, som är i låneavtalet
bestämd. Såsom säkerhet för de obligationer, som av kassan utgivas,
skola pantförskrivas hos kassan belånade reverser med tillhörande
hypotek. Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond.

Kassan äger bevilja lån allenast mot säkerhet av inteckning i fartyg, som
är maskindrivet. Vid prövning av ansökningar örn lån skall i allmänhet
företräde lämnas åt fartyg, som är byggt i Sverige. Vid prövning av lån
skall, enligt reglementet för Svenska skeppshypotekskassan den 22 november
1929 (nr 364), iakttagas att i främsta rummet tillgodoses framställningar,
som avse byggande av nya eller moderniserande av äldre fartyg eller eljest
finansiering av dylika byggnadsföretag.

Lån beviljas på högst tio års återbetalningstid med skyldighet för låntagaren
att under lånetiden gälda lånet enligt fastställd amorteringsplan.
Har sekundärlån lämnats mot säkerhet av inteckning i fartyg, belånat i kassan,
må styrelsen dock, efter prövning i varje särskilt fall, medgiva längre
återbetalningstid, högst 12 år, för det av kassan beviljade lånet. Då särskilda
omständigheter därtill föranleda, äger styrelsen bevilja anstånd för
högst ett år i sänder med fullgörandet av föreskriven amortering. Innan
lån beviljas, skall kassans styrelse föranstalta örn besiktning och värdering
av fartyget för utrönande av dess värde.

Lån må icke beviljas till högre belopp än femtio procent av det värde,
till vilket fartyget av styrelsen uppskattas.

Till minst det belopp, till vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet av inteckning
eller inteckningar i fartyget liggande inom femtio procent av fartygets
värde. För att kunna godtagas såsom säkerhet skall inteckning i regel
åtnjuta bättre förmånsrätt än varje annan i fartyget sökt eller beviljad
inteckning, som icke innehaves av kassan.

Låntagare må icke utan samtycke av styrelsen vidtaga åtgärd, varigenom
fartyget upphör att vara svenskt. Skulle förlust ådragas kassan därigenom
att fartyget, utan att samtycke från styrelsen föreligger, upphört att vara
svenskt, bliva alla de, som under det räkenskapsår, då förändringen inträdde,
voro låntagare hos kassan, ansvariga för förlustens täckande i förhållande
till högsta under räkenskapsåret oguldna beloppet av deras lån. Kan
någon av dem icke fullgöra betalningsskyldigheten, som till följd av denna
ansvarighet åligger honom, skola de övriga efter nyss angivna grund svara
för bristen.

Fartyget skall vara i sin helhet kaskoförsäkrat mot såväl total förlust som
partiell skada och kostnad till minst det värde, som av styrelsen åsättes fartyget;
dock må i stället för sådan kaskoförsäkring godtagas s. k. intresse -

5

<v>

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

försäkring i fartyget, i den män det finnes kunna ske utan åsidosättande
av nödig trygghet för kassan såsom inteckningshavare. Dessutom skall
finnas .särskild försäkring, som i sedvanlig utsträckning bereder i kaskoförsäkring
icke innefattat skydd (protection and indemnity) mot den ersättningsskyldighet,
som kan uppkomma för fartygets ägare. Såväl kasko- som
intresseförsäkring skall gälla till förmån för kassan såsom innehavare av
inteckning i fartyget samt medföra rätt för inteckningshavaren att, ändå att
hans fordran ej är förfallen, framför fartygets ägare njuta betalning ur utfallande
försäkringsbelopp, såvida icke — vid partiell skada — ägaren genom
att låta reparera fartyget eller på annat sätt bereder inteckningshavaren
samma säkerhet som före skadans inträffande. Försäkringsgivaren
skall hava gent emot kassan förbundit sig att tillse, att försäkringen icke
ändras eller upphör utan kassans vetskap och att kassan erhåller nödigt
rådrum för att säkerställa sig före försäkringens upphörande.

Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Göteborg och bestående av tern
ledamöter, varav Konungen utser fyra, bland dem en till ordförande, och
fullmäktige i riksgäldskontoret en, som skall vara vice ordförande. Föreskrift
finnes vidare örn visst antal suppleanter för dessa ledamöter.

Bestämmelser äro därjämte meddelade örn förvaltningsformerna i övrigt,
revision m. m.

Enligt styrelsens förvaltningsberättelse för år 1937 uppgick vid nämnda
års utgång beloppet av utestående lån sammanlagt till något över 38,000,000
kronor. Enligt inhämtad uppgift utgjorde kassans utlåning per den 30 juni
1938 36,920,875 kronor.

Statens sekundär lån ef ond för rederinäringen.

Enligt kungörelsen den 19 juni 1936 (nr 312) angående allmänna villkor
och bestämmelser för lån ur statens sekundärlånefond för rederinäringen
har denna till ändamål att lämna lån mot säkerhet av inteckning i fartyg,
som är avsett att huvudsakligen nyttjas i fart mellan Sverige och utlandet
eller mellan orter i utlandet och som är belånat i Svenska skeppshypotekskassan.

I fråga om lånerörelsens bedrivande m. m. skola stadgandena i förordningen
angående Svenska skeppshypotekskassan och i reglementet för kassan
äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av, bland annat,
att lån från fonden må lämnas endast för nybyggnad eller modernisering av
fartyg, att vid beviljande av lån från fonden återbetalningstiden må bestämmas
till högst åtta år, under iakttagande av att lånet skall vara återbetalat
innan det från skeppshypotekskassan utlämnade lånet slutamorterats, att
lån från fonden må beviljas till belopp, motsvarande högst tjugo procent
av fartygets värde, och att inteckningssäkerheten, vilken där omständigheterna
därtill föranleda bör stärkas med annan pant eller borgen, skall ligga
inom sjuttio procent av nämnda värde, samt att det i förordningen angående
skeppshypotekskassan stadgade särskilda ansvar med anledning av förlust i
följd av att fartyget upphört att vara svenskt ej skall gälla beträffande lån
från fonden.

Å lyftat lånebelopp skall gäldas ränta från lyftningsdagen efter fyra procent
(kungörelse den 18 juni 1937, nr 625), dock med skyldighet för lån -

^ Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

tagare att å lånet eller vad därav återstår oguldet erlägga ränta efter det
högre procenttal, som under lånetiden kan varda bestämt.

Fonden förvaltas av riksgäldskontoret, som har att utbetala för lånerörelsen
erforderliga medel. Lånerörelsen handhaves för statens räkning av
en nämnd, vars ledamöter och suppleanter skola utgöras av ledamöterna och
suppleanterna i styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan.

Medel till fonden hava beretts genom överförande från rederilånefonden
av ett belopp av 2.5 miljoner kronor. Enligt nämndens förvaltningsberättelse
för år 1937 utestodo vid utgången av samma år lån från fonden till ett sammanlagt
belopp av 610,000 kronor, representerande lån å ursprungligen
300,000 kronor.

1 riksstaten för budgetåret 1938/39 är under tionde huvudtiteln till förvaltningskostnader
för statens sekundärlånefond för rederinäringen anvisat
ett anslag av 3,000 kronor. I riksstatsförslaget för nästa budgetår (X H. T.
p. 66) är för ändamålet upptaget ett belopp av enahanda storlek.

Statistiska uppgifter rörande den mindre skeppsfarten.

1 sitt betänkande har kommittén till belysande av läget för den svenska
mindre skeppsfarten hänvisat till en vid betänkandet fogad tabellbilaga
ävensom olika i betänkandet intagna sammanställningar. Jag torde här få
redogöra för de viktigaste av sammanställningarna; för närmare kännedom
om betänkandets innehåll i dessa delar får jag hänvisa till handlingarna i
ärendet.

I nu förevarande sammanhang har kommittén inledningsvis anfört följande: När

man huvudsakligen på grundval av statistiskt material ville bilda sig
en uppfattning om den svenska mindre skeppsfarten, mötte från början svårigheter
vad beträffade gränsdragningen mot den med större tonnage bedrivna
skeppsfarten. Ur nu förevarande synpunkter vore samtliga segelfartyg
med hjälpmaskin liksom de få återstående segelfartygen att hänföra till
den mindre handelsflottan. Handelsfartyg, tillhörande segelfartygskategorierna,
funnes för närvarande upp till en storleksgräns av 400 bruttoton. I
och för sig skulle det då vara naturligt att sätta gränsen till 400 bruttoton
även för de maskindrivna fartygen (äng- och motorfartygen). En sådan
gränsdragning vore emellertid här utesluten med hänsyn till den i sjöfartsstatistiken
tillämpade indelningen i storleksgrupper. 1 sjöfartsberättelserna
droges en gräns vid 500 bruttoton, nedåt avseende gruppen 300—499 ton.
Nästa grupp nedåt vore 199—300 bruttoton. Anmärkas borde i detta sammanhang
att vad anginge de maskindrivna fartygen ifrågasatts en gräns vid
2 å 300 dödviktston, svarande mot omkring 200 (150—225) bruttoton, när det
gällt tillgodoseendet av detta tonnages lånebehov ur antingen rederilånefonden
eller skeppshypotekskassan.

Med angivna utgångspunkter syntes man ha att välja mellan att sätta
gränsen vid 500 bruttoton, vid 300 bruttoton eller vid 200 bruttoton. När
i det följande skulle framläggas vissa huvudsakligen statistiska data beträffande
den mindre skeppsfarten hade det ansetts naturligt att sätta gränsen

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

lika såväl för segelfartygen med eller utan hjälpmaskin som för de maskindrivna
fartygen eller alltså till 500 bruttoton. Härtill syntes för övrigt vara
så mycket större anledning, som en gräns mellan segelfartyg nied hjälpmaskin
och motorfartyg, även om den i författningsväg lath sig någorlunda
tillfredsställande bestämmas, i praktiken beredde svårigheter att strikt uppdraga.
Likaledes vore att beakta, att dessa fartyg ej sällan förändrade cert,
vilket skedde i båda riktningar eller alltså både från motor segelfartyg till
motorfartyg och från motorfartyg till motorsegelfartyg.

Med den mindre skeppsfarten avsåges alltså i förevarande sammanhang
sjöfart, som bedreves med fartyg upp till 500 bruttoton.

En sammanställning rörande den svenska mindre handelsflottans storlek
vid slutet av åren 1927, 1934 och 1936 utvisar följande:

---

i Ångfartyg...............

Motorfartyg.............

Segelfartyg:

med hjälpmaskin......

19 2 7

19 3 4

19 3 6

antal

bruttoton
1,000-tal

antal

bruttoton
1,000-tal

antal

bruttoton
1,000-tal

580

235

712

360

103.0

24.4

49.3

39.7

472

262

855

49

83.6

20.5

70.6

6.7

435

279

877

21

77.4

21.6

75.9

2.3

1

Summa

1,887

216.4

1,638

181.4

1,612

177.2

Till ytterligare belysande av utvecklingstendenserna med hänsyn till fartygstyper
har kommittén lämnat följande uppgifter beträffande under åren

1932_1936 tillkommet mindre tonnage genom nybyggnad eller förvärv från

utlandet:

Bruttoton

Antal

Summa

bruttoton

'' Ångfartyg ........

......

-99

100—499

4

1,006

Summa

4

1,006

; Motorfartyg.......

-99

100-499

56

8

3,045

2,211

Summa

64

5,256

Segelfartyg:

med hjälpmaskin

-99

39

2,656

100-499

22

4,322

Summa

61

6,978

Segelfartyg:

—99

_

100-499

2

491

Summa

2

491

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

De olika fartygens genomsnittsålder samt byggnadsmaterial vid 1936 års
utgång belyses av följande tablaer, i vilka för de olika fartygskategorierna
angivits procenttal med hänsyn till bruttotonnaget:

Åldersfördelning.

0—9 år
*

10—19 år
%

20 år och
över
*

Ångfartyg................

3.4

7-0

89.6

Motorfartyg...............

Segelfartyg:

29.0

21.1

49.9

med hjälpmaskin........

2.9

20.0

77.1

andra ..................

—

33.0

67.0

Fördelning efter byggnadsmaterialet.

|

stål- eller

trä och

trä

%

|

järn

%

järn

%

Ångfartyg ................

88.7

10.0

1.3

Motorfartyg...............

Segelfartyg:

35.3

18.0

46.7

med hjälpmaskin........

9.3

1.0

89.7

andra ..................

—

—

100.0

Beträffande den mindre handelsflottans användning har lämnats följande
sammanställning, avseende år 1934, däri dock endast medtagits sådana fartyg,
vilka under året intjänat mer än 500 kronor i inrikes trafik och som gått i
annan trafik än för vederbörande ägares egen räkning:

Maskindrivna fartyg

Segelfartyg

ångfartyg

motorfartyg

med hjälpmaskin

andra

antal

br.ton

antal

br.ton

antal

br.ton

antal

—

br.ton

Passagerarfartyg.

Inrikes fart.........

1226

1 34,000

In- och utrikesfart ..

* 5

>1,000

-

—

—

Lastfartyg.

Inrikes fart.........

114

21,000

126

10,000

249

16,000

V

In- och utrikesfart ..

20

6,000

23

4,000

505

47i000

> 38

5,000

Summa

514

76,000

754

63,000

38

5,000

De i näst föregående sammanställning upptagna fartygens bruttofrakter
i inrikes fart år 1934 framgå av följande tablå:

Ångfartyg och motorfartyg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

9

r ----------------- 1 "■ —

Maskindrivna fartyg

Segelfartyg

ångfartyg

motorfartyg

m. hjälpmaskin

andra

1,000 kr.

1,000 kr.

1,000 kr.

1,000 kr.

Passagerarfartyg.

I inrikes fart.................

15,370

(pass.-trafik)

—

—

13,700

(godstrafik)

—

—

I inrikes och utrikes fart 2.....

1 41

(phss.-trafik)

—

—

1 71

(godstrafik)

—

—

Lastfartyg.

I inrikes fart..................

6,404

2,281

2,401

| 176

I inrikes och utrikes fart2......

736

831

3,033

Summa

9,182

10,252

(pass.-fartyg)

(lastfartyg)

| 5,434

176

Kommittén anför i detta sammanhang, att enligt uppgifter i 1932 års trafikutrednings
betänkande (Utredning rörande förhållandet mellan land- och
sjötrafikmedel; Stat. off. utr. 1936: 16), ur vilket betänkande de av kommittén
återgivna siffrorna äro hämtade, komme för hela den svenska handelsflottans
del närmare en sjättedel av de inrikes frakterna på fartyg under 100
bruttoton och omkring hälften å fartyg mellan 100 och 499 bruttoton.

För att giva en föreställning om utvecklingstendenserna hänvisar kommittén
till följande tabell över den mindre handelsflottans bruttofrakter i inrikes
fart åren 1927 och 1934:

Passagerarfartyg

samt kombinerade passagerar- och lastfartyg ..

Summa

Lastfartyg.

Ångfartyg ..................................

Motorfartyg ................................

Segelfartyg med hjälpmaskin ................

> andra ..........................

Summa

År 1927
milj. kronor

År 1934
milj. kronor

Ökning( +),
minskning (—)
i procent

14.1

9.2

-34.8

14.1

9.2

-34.8

10.8

3.4

SK-

7.1

3.1

0.2/D''6

-34.3
— 8.8

lis K’

19.0

15.8

-16.8

Kommittén anför i anslutning härtill följande:

Tabellen gåve vid handen, att den med mindre handelsfartyg bedrivna
inrikes trafiken i avseende å intjänta bruttofrakter minskat från 1927 till
1934, därvid emellertid borde märkas, att den allmänna fraktnivån läge
högre 1927 än 1934. Minskningen utgjorde för passagerartrafiken cirka
35 procent och för lasttrafiken cirka 17 procent. De av hela handelsflottan

Ångfartyg och motorfartyg.

Här endast medtagna bruttofrakter, som intjänats i inrikes fart.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr lid.

intjänade bruttofrakterna i inrikes godstrafik hade från år 1927 till ar
1934 sjunkit nied 11 procent.

Såge man på de olika fartygskategoriema, uppvisade tabellen det anmärkningsvärda
förhållandet, att bruttoinseglingen i godstrafik för ångfartygen
nedgått till ungefär två tredjedelar, medan å andra sidan motorseglamas
bruttoinsegling ökat med hälften 1934 i jämförelse med 1927. För de
egentliga segelfartygen vore trafikminskningen som väntat ytterst stor, men
dessa hade ju också spelat ut sin roll Bruttoinkomsterna för samtliga segelfartygen
i inrikes fart hade 1927^—1934 ökat med 17 procent. Då samtidigt
hela handelsflottans bruttoinsegling i inrikes fart minskat med 11
procent, visade alltså detta, att segelfartygen med hjälpmaskin fått starkt
ökad betydelse i den inrikes sjötrafiken. Minskningen för motorfartygen
förklarades av den absoluta nedgången i intäkterna totaliter sett.

Enär kommittén ur de allmänna synpunkterna på förevarande undersökning
funnit segelfartygstonnaget vara i hög grad förtjänt av uppmärksamhet,
har kommittén ägnat särskilt studium åt detta tonnage. Kommittén
erinrar, att den mindre segelfartygsflottan för att möta utvecklingens krav
blivit motoriserad, samt åskådliggör detta förhållande med följande sammanställning: -

Segelfartyg åren 1913—1937.

Vid slutet av år

Segelfartyg

Segelfartyg med hjälpmaskin j

. ...... . --i

Antal

Bruttoton

Antal

Bruttoton

1913 .........

1,443

173,420

J

66

4,386

1914..........................

1,430

173,082

79

5,064

1915..........................

1,322

155,769

100

5,881

191H..........................

1,200

139,726

178

14,553

1917..........................

1,063

128,920

241

17,126

1918..........................

1,030

122,657

265

18,739

1919 .........................

972

115,248

307

24,623

1920..........................

913

109,246

403

35,271

1921..........................

860

104.594

463

38,029

1922..........................

811

104,211

526

43,003

1923..........................

689

89,324

621

47,747

1924..........................

602

74,886

664

49,851

1925..........................

502

60,098

698

50,477

1926..........................

423

51,950

729

52,007

1927..........................

366

48,271

712

49,350

1928..........................

293

38,959

749

53,724

1929..........................

229

32,790

780

56,720

1930........• ................

178

30,517

819

61,153

1931..........................

143

26,755

847

64,471

1932..........................

103

20,027

861

67,593

1933..........................

67

12,711

849

68,913

1931..........................

51

11,140

855

70,616

; 1935..........................

35

8,635

862

72,627

I 1936..........................

23

6,747

877

75,946

| 1937..........................

18

3,762

906

79,857

Utvecklingen i förevarande avseende återspeglas även i följande tabell,
upptagande i procenttal bruttotonnaget för de olika slagen av fartyg inom
den svenska handelsflottan som helhet under vissa angivna år:

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

11

1

Ångfartyg

S e g e 1 f

a r t y g

1

Motorfartyg

Summa

med hjälpmaskin

andra

1913 ........

84.3

0.0

0.4

14.4

100.0

i 1923 ........

73.0

15.0

3.8

8.2

100.0

1933 ........

63.8

31.4

4.0

0.8

100.0

1936 ........

58.5

36.3

4.8

0.4

100.0

I fråga om sistnämnda båda sammanställningar bär kommittén anfört
följande:

Det hade ansetts önskvärt att något mera ingående sätta in de nuvarande
förhållandena i deras historiska sammanhang. Man torde nämligen icke
kunna klart bedöma den motoriserade sjöfartens ekonomiska problem i
närvarande stund utan att äga en något närmare kännedom om denna sjöfarts
utvecklingshistoria. Det härutinnan framlagda materialet gåve dessutom
mera direkt vissa bedömningsmöjligheter beträffande de förhandenvarande
utvecklingstendenserna inom den ifrågavarande sjöfarten.

Tabellerna visade, att motoriseringen av den gamla mindre segelfartygsflottan
nu kunde anses slutförd. Från denna kunde alltså det motoriserade
tonnaget icke vänta ytterligare tillskott.

Den bakomliggande utvecklingen utgjorde vidare huvudförklaringen till
vår motorsegelflottas mycket höga genomsnittsålder, 35 år vid 1936 års utgång.
Likaledes vore detta förklaringen till att byggnadsmaterialet praktiskt
taget helt vore trä. Det saknade kanske icke sitt intresse att här nämna,
att än i dag i Sveriges skeppslista kvarstode ett till motorseglare ombyggt
segelfartyg, byggt av ek år 1799. Med den givna bakgrunden stöde
det även klart, att om denna sjöfart, som enligt vad som torde framgå visat
en inneboende livskraft, skulle kunna vidmakthållas och utvecklas, fordrades
förnyelse av tonnaget genom nybyggnader eller eljest förvärv från utlandet.

En stark tendens till ökning av maskinstyrkan hos det motoriserade segeltonnaget
gjorde sig gällande, vilket tydde på strävanden att vinna effektivisering
i farthänseende beträffande förefintligt äldre tonnage. Tendensen
ginge jämväl i riktning mot ökning av tonnaget.

Den genomsnittliga bemanningen år 1936 å segelfartygen utgjorde 3,138
man.

Den svenska segelsjöfarten under senare hälften av 1800-talet omspände
världshaven. Den nu motoriserade mindre skeppsfartens verksamhetsområde
i utrikes fart vore väsentligen begränsat till Östersjön och Nordsjön.

Vissa av kommittén framförda allmänna synpunkter.

Kommittén har härefter ingått på spörsmålet örn behovet och lämpligheten
av att ytterligare statliga åtgärder vidtoges i syfte att genom beredande
av lånemöjligheter underlätta förnyelsen av den mindre skeppsfartens tonnage.

1 fråga härom har kommittén anfört följande:

Så långt med tillgängligt statistiskt material varit möjligt hade vår mindre
sjöfart oell dess förhållanden belysts i den förut lämnade statistiska redogö -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

reisen. Huvudintrycket av densamma torde vara — såsom även framgått
som direkt konklusion av vissa sifferserier, återspeglande utvecklingen — alt
denna sjöfart (d. v. s. såvitt anginge den nu motoriserade mindre skeppsfarten)
visat en förvånande grad av anpassningsförmåga. Det borde kunna
vara av värde att göra en jämförelse mellan sjöfartsutvecklingen under senare
hälften av 1800-talet -— den process, varigenom den större sjöfarten
övergick från segel till ånga — och den utveckling inom den mindre skeppsfarten,
som tillhörde vårt århundrade och kunde karakteriseras som övergång
från segel till motor.

Den förra utvecklingen hade skett relativt hastigt, sedan de stora segelfartygen
visserligen under en tid fört en ojämn kamp mot de på haven framträngande
ångfartygen. Därefter hade emellertid utvecklingen gått hastigare.
Hamnarna, ej minst här uppe i Norden, hade fyllts av avtacklade segelfartyg,
som delvis voro modernt byggda och utrustade efter dåtidens mest fulländade
tekniska resurser. Någon anpassning hade här icke varit möjlig. Segelfartyg
hade sålts till vrakpris och hade på sin höjd kunnat finna användning
som pråmar och dylikt.

Svensk sjöfart hade särskilt hårt drabbats av denna utveckling. Sedan segelsjöfarten
kulminerat under åren 1875—1880, hade följt en mycket kraftig
tillbakagång, särskilt för den svenska långväga sjöfarten, under en period,
som sträckte sig till 1800-talets slut. då den svenska långväga ånglinjesjöfarten
började uppbyggas.

Utvecklingen under vårt århundrade inom den mindre segelsjöfarten hade
haft ett helt annat förlopp. Det tabellmaterial, som framlagts i ämnet, visade
huru jämnt utvecklingen förlupit, huru år från år den gamla mindre
segelfartygsflottan allt mer motoriserats och sålunda i sin omvandlade form
gjorts duglig för nya uppgifter. Denna utveckling hade på grund härav i
motsats till den tidigare berörda icke varit till nackdel för svensk sjöfart.

Det statistiska material, som framlagts, finge anses visa, att vår mindre
skeppsfart hade påtagliga uppgifter att fylla inom det visserligen mera begränsade
transportområde, där den nu hade sitt verksamhetsfält. Det vore
uppenbart, att denna sjöfart i vårt land hade naturliga förutsättningar med
hänsyn till såväl landets geografiska struktur och produktionsliv som även
folkmaterialet. Örn så icke hade varit förhållandet, skulle den skedda anpassningen
icke varit möjlig. Förhandenvarande förhållanden tvdde också
på att denna sjöfart hade utvecklingsmöjligheter, under förutsättning likväl
att vissa yttre förutsättningar komme att föreligga.

I den statistiska avdelningen av betänkandet hade ingående redogjorts folden
nuvarande mindre svenska handelsflottans bestånd, fartygsslag, åldersförhållanden,
byggnadsmaterial m. m. De tydligtvis icke tillfredsställande
förhållandena härutinnan finge av näraliggande skäl sättas i samband med
den bakomliggande historiska utvecklingen.

Det vore i sig självt ägnat att förvåna, att de mindre segelfartygen kunnat
finna användning under nuvarande tid med dess tekniska framsteg. Vad
särskilt anginge dessa fartygs användning i motoriserad fart måste de givetvis
i olika hänseenden ha varit mindre lämpade som sådana bland annat med
hänsyn till fartygskonstruktionen, som naturligtvis närmast tagit sikte på
seglingsdugligheten, till anordningarna för lastning och lossning, som tillkommit
för en sjöfart av mycket mindre effektivitet än den som nu krävdes,
samt för övrigt till åtskilliga egenskaper, som sammanhängde med träkonstruktionen.
Även bortsett ifrån vad nu framhållits örn tonnagets allmänna
beskaffenhet visade enbart åldersförhållandena — som nämnts hade
35 år varit genomsnittsåldern vid utgången av år 1936 — att nu förefintliga
fartyg, även med fullgott underhåll, ej kunde beräknas för någon längre tid

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

framåt vara användbara för sitt ändamål. Sådana direkta exempel härpå
gäves som att, när en äldre fartygsmotor utbytts mot en större och kraftigare,
skrovet icke kunnat tala den nya motorns påfrestningar utan fartyget
måst utdömas.

Vad nu anförts rörande tonnagets beskaffenhet borde även beaktas ur sjöfal
tssäkei hetssynpunkt. En del av de äldre fartygen torde knappast kunna
anses fullt sjövärdiga; i varje fall måste riskerna till sjöss med sådana fartyg,
särskilt vid tunga laster, vara väsentligt större än med modernare tonnage,
och det vore en naturlig sak, att med hänsyn bland annat till fartygens
beskaffenhet dessa risker måste komma att ökas år från år. Emellertid
finge ej bortses från hjälpriggens betydelse ur sjöfartssäkerhetssynpunkt.

Ett särskilt förhållande borde i detta sammanhang beaktas, nämligen att
de otidsenliga bostadsförhållanden m. m„ som de gamla fartygen erbjöde,
under årens lopp icke hade kunnat undergå någon väsentligare förbättring.
Exempelvis borde här nämnas, att dessa fartyg i allmänhet torde sakna tillfredsställande
ventilationsanordningar. Svårartade olycksfall hade inträffat
till stor del sammanhängande med angivna omständighet.

De mindre segelfartygen torde ej alls kunna sägas lia nått den tekniska
fulländning, som hade utmärkt de oceangående segelfartygen, när dessa stodo
som högst. Sedan de gamla mindre segelfartygen nu omvandlats till motorsegelfartyg,
hade emellertid nutida teknik börjat göra sig gällande ifråga
om detta mindre tonnage. Beträffande det visserligen ej stora antal motorseglare
och motorfartyg, som på senaste åren tillkommit, kunde man konstatera
vissa utvecklingstendenser. En del nya specialbyggda typer av småfartyg,
bättre rustade för sina uppgifter än de gamla omändrade segelskutorna,
framträdde sålunda.

Inom det minsta tonnaget tunne nian en ny typ, som syntes vara på väg
att ersätta exempelvis de små roslagsskutorna, som ursprungligen även de
vörö byggda för segel som drivkraft. Den liva typen kunde karakteriseras
sorn ett slags motorpråm. Den holle en dräktighet av omkring 25 nettoton
och 40 bruttoton. Dessa fartyg byggdes vid de gamla träfartygsvarven.
Materialet vore trä eller kompost (trä på jämspant). Medan de gamla skärgårdsbåtarna
av roslagstyp vore mycket skarpa mot aktern och forén samt
i bottnen — alltså konstruerade såsom segelfartyg, ehuru riggen senare borttagits
och motor insatts — hade de nya direkt byggts såsom motorfartvg och
förlänats starkare konstruktion för att bättre kunna motstå påfrestningen
från motorn. De hade dessutom givits fylligare form för att kunna rymma
större last utan större ändring i de tidigare brukade dimensionerna (längd,
bredd och djupgående). Härigenom kunde de fortfarande användas i samina
grunda och trånga farvatten som de äldre »roslagsskutorna». Genom
sitt byggnadssätt bleve de mera sjövärdiga. Lastluckorna försåges nied höga,
skalkningsbara karmar, samtidigt som bättre stuvningsmöjligheter bereddes
genom att rummet under däcket gjordes djupare och lättare åtkomligt.

Vid sidan av nu nämnda mindre motorfartyg av trä byggdes även sådana
av järn, dock huvudsakligen endast för specialfart (exempelvis för olja).

Vidare började inom den svenska handelsflottan framväxa en ny typ av
järnbyggda motorseglare. Sådana hade börjat importeras och infördes fortfarande
särskilt från Tyskland och Holland. Numera hade nian emellertid
också i Sverige vid vissa varv börjat bygga dylika fartyg. De nybyggda fartygen
tillhörde den större kategorien av motorseglare och hade en dräktighel
av något över 100 nettoton och upptill omkring 200 bruttoton. 1 jämförelse
nied de gamla motoriserade segelfartygen företedde dt; avvikelser, förutom
beträffande byggnadsmaterialet, bland annat genom sina större lastluckor
och sin bekvämare inredning överhuvud taget. Skrovets konstruktionsdelar

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

upptoge mindre del av fartygsrummet än å träfartygen och vore sålunda
mindre hinderliga för lasten. Konstruktionen kunde därjämte göras starkare
och risken för fartygets sönderbrytande vid förande av tunga laster
minskades. Faran för läckage vore också betydligt mindre, varför de även
kunde föra ömtåligare gods. På träfartygen förstördes ej sällan lasten av
läckvatten. För att ytterligare skydda lasten konstruerades järnfartygen
ofta med dubbelbotten. Denna konstruktion medförde praktiska fördelar
vid intagande och lossning av barlast. Även ur säkerhetssynpunkt vore dubbelbottnen
av betydelse för såväl fartyg som last. Skrovkonstruktionen utfördes
enligt liknande principer som på de modernaste stora äng- och motorfartygen.
överhuvud taget torde man kunna anse, att nu avhandlade nya
typer av små motorfartyg samt motorseglare i alla avseenden stöde på en
tekniskt sett hög nivå.

Kommittén framhåller härefter, att med hänsyn lill den livskratt, som
den mindre skeppsfarten visat, det måhända skulle kunna väntas, att sjöfarten
själv — d. v. s. företagarna — skulle kunna skapa förutsättningar
för att genomföra den uppenbarligen nödvändiga förnyelsen av tonnaget. I
detta hänseende borde emellertid beaktas denna sjöfarts organisationsformer.
Enligt sjöfartsberättelsen för år 1936 hade motorseglare till ett antal
av 575 och (mindre) motorfartyg till ett antal av 113 ägts av partrederier
samt 255 motorseglare och 78 (mindre) motorfartyg ägts av enskilda personer.
De motorseglare, sorn vid nämnda års utgång voro i aktiebolags ägo,
hade uppgått till ett antal av allenast ej fullt 50 stycken. Härav framginge,
att inom den mindre skeppsfarten huvudsakligen småföretagare vore verksamma,
vilka i första hand och väsentligen vore hänvisade till utnyttjandet
av sin egen — och sin familjs — arbetskraft.

Det hade i andra sammanhang framhållits, anför kommittén vidare, att i
vårt land säkerhet bestående av inteckning i fartyg vore mindre gångbar
i den allmänna lånemarknaden än andra, kanske i sig själva icke värdefullare
säkerheter. Utom fartygsinteckning syntes småföretagarna inom den
mindre skeppsfarten i regel endast kunna erbjuda borgenssäkerhet, och
även härutinnan förelåge säkert för dem stora svårigheter. Vad beträffade
de lånemöjligheter, som staten erbjöde den mindre skeppsfarten genom rederilånefonden,
så torde anledningen till att denna fond numera finge anses
ha förlorat sin betydelse i fråga om förnyelse och modernisering av tonnage
till huvudsaklig del ligga i de krav, som uppställdes beträffande säkerheten,
samt vidare i omständligheten i låneförf arånd et, som småföretagarna
hade svårt att komma till rätta med. Den mindre skeppsfarten hade
i själva verket icke kunnat utnyttja statens stödåtgärder. Med avseende å
kapitalförsörjningen för angivet ändamål och statens medverkan härutinnan
måste därför den mindre skeppsfarten sägas intaga en missgynnad
ställning. Det vore icke så, att statens medverkan i ifrågavarande hänseende
skulle kunna lättare undvaras av den mindre skeppsfarten än av den
större. Det torde förhålla sig tvärtom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

15

Förslag till åtgärder.

Kommittén.

Under åberopande av vad i det föregående anförts framhåller kommittén,
att vad det i första hand gällde vore att tillgodose den mindre skeppsfartens
kapitalförsörjningsbehov för tonnagets förnyelse eller modernisering. Vad
anginge den större skeppsfarten ansåge kommittén, att dess kapitalförsörjning
för motsvarande ändamål numera vore på ett i stort sett tillfredsställande
sätt ordnad, så vitt anginge låneformer under statens medverkan. Den
mindre skeppsfarten borde sålunda nu i förevarande hänseende bringas i ett
med den större sjöfarten jämförligt läge.

Enligt kommitténs mening borde vid statens åtgärder med angivet syfte
den principen vara vägledande, att genom dessa åtgärder icke för en viss
sjöfartsgren skapades några särskilda förmåner, som icke i huvudsakligen
samma utsträckning komme annan sjöfart till del, vilken arbetade inom
samma eller närgränsande transportområden. Kommittén anför med denna
utgångspunkt vidare följande:

Det hade i de motioner, som så vitt anginge den mindre skeppsfarten närmast
läge till grund för det kommittén lämnade utredningsuppdraget, framställts
yrkanden, att den mindre skeppsfarten för avsedda lån skulle få åtnjuta
räntefrihet under vissa år och för återstående del av lånetiden en
jämförelsevis låg ränta.

Ett tillmötesgående av detta förslag skulle i själva verket innebära, att
för nämnda sjöfartsgren skapades ett särskilt stöd av direkt subventionskaraktär.
Frågan om subventionering i någon form av svensk sjöfart hade
emellertid en långt vidare räckvidd än spörsmålet om tillgodoseendet i vanliga
former enbart av sjöfartens kapitalbehov såsom sådant. Denna fråga
måste för övrigt — därest nu överhuvud taget på grund av förhållandenas
makt överväganden i den riktningen skulle bliva nödvändiga — betraktas
i ett större sammanhang. En dylik fråga tillhörde ett område av kommitténs
utredning, till vilket kommittén senare torde få återkomma, sedan för
kommittén skapats möjligheter att söka giva den klarläggande opartiska
bild av den svenska sjöfartens läge, vilken enligt kommitténs direktiv förutsattes
till stor del skola grunda sig på resultaten av de statistisk-ekonomiska
undersökningar, som redan igångsatts inom kommerskollegium och sannolikt
ytterligare bleve erforderliga.

Att i nu förevarande sammanhang föreslå några speciella förmåner folden
mindre skeppsfarten i fråga om räntan å ifrågasatta lån hade kommittén
för övrigt icke ansett sig kunna förorda, då det för underlättande av tonnageförnyelsen
betydelsefullaste syntes vara att skapa lättillgängliga lånemöjligheter
för denna sjöfart, som hade avsevärda svårigheter att få sitt
lånebehov täckt i den allmänna lånemarknaden, medan däremot själva räntesatsen
i och för sig icke torde böra tillmätas allt för stor betydelse. Med
nu angivna utgångspunkter syntes det kommittén ligga närmast till hands
att vid anordnande av lånemöjligheter för den mindre sjöfarten i görligaste
mån anknyta till de låneformer, som genom skeppshypotekskassan och statens
sekundärlånefond för rederinäringen redan funnes tillskapade med särskilt
sikte på den större (maskindrivna) sjöfartens behov.

Det väsentligen nya i den genom skeppshypotekskassan tillskapade låneformen
vore, att fartygsinteckningen, i förbindelse med vissa former av för -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

säkring för det hypotiserade fartyget, på ett dittills icke tillämpat sätt godtagits
såsom betryggande säkerhet för lån. Tidigare torde fartvgsinteckning
knappast ha betraktats som fullgod säkerhet i den allmänna låncmarknaden;
i varje fall hade det visat sig vara förenat med svårigheter att placera
sådan säkerhet. Anordningen med skeppshypotekskassan hade träffats på
det sättet, att utöver den säkerhet, som kassans inteckningar representerade,
ställts viss statlig garanti för kassans utelöpande obligationslån för finansiering
av dess verksamhet. Att man sålunda ansett sig kunna skänka större
förtroende åt denna form av säkerhet hade berott även på den nya lagstiftning
angående sjöpanträtt samt redareansvar, som förberetts och som beräknades
komma att stärka fartygsinteckningens värde som säkerhet. Detta
förhållande liksom den erfarenhet, som man under åren efter skeppshypotekskassans
tillkomst vunnit rörande fartygshypoteket som säkerhet, torde
bekräfta riktigheten av den nya uppfattning, som sålunda arbetat sig fram.
Ett tecken på detta ökade förtroende vore vidare det goda mottagande, som
hypotekskassans obligationer rönt i allmänna obligationsmarknaden.

Det torde icke föreligga anledning, varför icke inteckning i mindre tonnage
som lånesäkerhet borde kunna tillerkännas i stort sett motsvarande
värde som inteckning i större tonnage. Framhållas borde, att läget nu så
tillvida vore mera gynnsamt än vid tidpunkten för skeppshypotekskassans
tillskapande som den berörda lagstiftningen angående sjöpanträtt och redareansvar
trädde i kraft den 1 januari 1939.

När det sålunda gällde att på grundval av fartygshypoteket anordna en
lånerörelse, motsvarande skeppshypotekskassans, för den mindre skeppsfarten
gällde det först att taga ställning till, huruvida icke detta borde realiseras
på det sätt, att skeppshypotekskassans verksamhet utvidgades till att
omfatta beviljande av lån mot inteckning även i den mindre skeppsfartens
tonnage.

Kommittén ville härvid erinra örn att, då kommerskollegium jamte vissa
sakkunniga (»stödutredningen») år 1936 framlade förslaget om inrättande
av sekundärlånefonden, man på ett förberedande stadium av denna utredning
haft under övervägande, huruvida icke det med sekundärlanefonden
avsedda låneinstitutet skulle kunna direkt anknytas till skeppshypotekskassan.
Kommerskollegium och de sakkunniga, som före framläggandet
av förslaget i ämnet samrått med ledamöter av styrelsen för kassan, hade
emellertid liksom nämnda ledamöter funnit den antydda utvägen icke vara
genomförbar. Till en början hade en dylik utvidgning av kassans verksamhet
ansetts knappast låta sig förena med behörig hänsyn till nuvarande innehavare
av kassans obligationer. Och även om rent konstruktivt sett sådana
anordningar träffades, att dessa obligationsinnehavare i avseende a
värdet av säkerheterna för deras obligationer reellt och formellt hölles utanför
transaktionen, skulle detta medföra en för kassan säkerligen mycket
vansklig komplicering av förhållandena beträffande densamma. Och även
med i görligaste mån betryggande garantier gentemot risker för sekundarlånen
kunde likväl befaras, att vanskligheter skulle kunna uppstå beträffande
placeringen av framtida nya emitteringar av obligationer från kassan.
Beaktas finge ock vissa svårigheter beträffande regleringen av det ekonomiska
andrahandsansvar, som enligt § 15 förordningen angående skeppshypotekskassan
för vissa där angivna fall åvilade redare med lån från kassan.
Kollegii och de sakkunnigas förslag, som i denna del senare hade tillstyrkts
av kassans .styrelse, hade som bekant inneburit inrättande av en
visserligen till kassan organisatoriskt anknuten men eljest fullt fristående
statlig sekundärlånefond.

I sitt yttrande över 1938 års riksdagsmotioner rörande stöd at den mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

17

skeppsfarten hade styrelsen för skeppsliypotekskassan hemställt, att, därest
åsyftade stödåtgärder beslutades, dessa icke skulle möjliggöras genom att
villkoren för lån gjordes lindrigare än nu gällande eller att kassans verksamhet
utvidgades till att lämna lån jämväl till segelfartyg med hjälpmotor.
De stora obligationslån, som kassan redan upptagit, hade som säkerhet inteckningar
i sådana fartyg, som i förordningen för kassan avsåges, och då
enligt denna förordnings föreskrifter kassans utestående fordringar utgjorde
gemensam säkerhet för samtliga kassans obligationslån, skulle säkerheten
komma att förminskas, därest framdeles lindrigare villkor för erhållande av
lån hos kassan föreskreves än som nu gällde eller kassans verksamhet utvidgades
i nyss nämnd omfattning. Säkerligen skulle, slutade styrelsen,
också i så fall framdeles nya obligationslån icke så lätt och icke heller på
så förmånliga villkor som hittills kunna upptagas. I sitt i ärendet den 5
april 1938 till riksdagens statsutskott avgivna utlåtande hade kommerskollegium
anslutit sig till styrelsens uppfattning, varför kollegium funnit
skäl föreligga att undersöka, huruvida icke motsvarande möjligheter till
kapitalanskaffning skulle kunna anordnas i någon annan form.

Kommittén framhåller, att de skäl, som sålunda anförts mot utvidgande
av skeppshypotekskassans verksamhet på nyss ifrågasatt sätt, enligt kommitténs
mening finge anses lia giltighet och borde föranleda, att man åtminstone
för närvarande avstode från tanken på en dylik anordning. Under
sådana förhållanden torde för tillgodoseende av den mindre skeppsfartens
kreditbehov någon annan väg nu icke vara framkomlig än att en särskild
statlig lånefond för ändamålet inrättades. Detta hindrade icke, att det framdeles,
sedan närmare erfarenheter av det nya låneinstitutet vunnits, foges
under förnyat övervägande, huruvida icke denna låneverksamhet, såvitt anginge
primärlånen, skulle kunna vid lämplig tidpunkt direkt införlivas med
skeppshypotekskassans verksamhet. För att vinna största möjliga enkelhet
i organisationen och jämväl nedbringa kostnaderna för verksamheten samt
för utnyttjande av den stora erfarenhet på hithörande område, som i kassan
funnes representerad, syntes det kommittén vara lämpligast, att för den
mindre sjöfarten lånerörelsen anknötes till skeppshypotekskassan på liknande
sätt som skett i fråga om sekundärkrediten för den större sjöfarten.

Kommitténs förslag innebär, att den enligt kungörelsen den 19 juni 1936
(nr 312) inrättade statens sekundärlånefond för rederinäringen skulle utvidgas
till en fond, som hade till ändamål dels beviljande av primärlån för
segelfartyg med hjälpmaskin eller eljest fartyg, som av styrelsen för skeppshypotekskassan
prövades icke böra ifrågakomma för lån från kassan, dels
ock lämnande av sekundärlån ej mindre, såsom hittills, för fartyg, som
vore belånat i kassan, utan även för fartyg, för vilket primärlån från fonden
lämnats. Till motivering härav anför kommittén, att när kommittén
haft att överväga åtgärder för tillgodoseende — efter den förut berörda
jämställdhetsprincipen — av den mindre skeppsfartens lånebehov, hade
detta syfte icke ansetts kunna förverkligas, med mindre än att denna sjöfart
i motsvarande grad som den större med statens medverkan bereddes
möjlighet till icke blott primärkredit utan även sekundärkredit för nybyggnads-
och moderniseringsföretag. För förverkligandet av detta syfte hade

Bihang till riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 110. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

kommittén på ett tidigare stadium av sina överväganden tänkt sig en anordning
i den formen, att för primärkrediten bildades en fullt fristående statlig
lånefond, under det att sekundärkrediten skulle direkt anslutas till den redan
inrättade statens sekundärlånefond. Primärlånefonden skulle därvid i
likhet med sekundärlånefonden förvaltas av riksgäldskontoret och lånerörelsen
för statens räkning handhavas av en nämnd av enahanda sammansättning
som nämnden för nuvarande sekundärlånefond, dock med viss förstärkning.
I anslutning härtill skulle fristående bestämmelser för primärlånefondens
förvaltning och handhavande bliva erforderliga och nu gällande
bestämmelser för sekundärlånefonden underkastas viss omarbetning.
Kommittén hade emellertid funnit åsyftade mål kunna uppnås på ett i
varje fall mycket enklare och mera naturligt sätt, nämligen genom att som
förut antytts och av författningsförslaget närmare framginge den nuvarande
sekundärlånefondens verksamhetsområde utvidgades, en anordning som
förutsatte erforderligt kapitaltillskott till den hittillsvarande fonden.

Kommittén berör i detta sammanhang en konsekvens av kommitténs förslag
beträffande anordnande av jämväl sekundärkredit för den mindre sjöfarten,
nämligen i avseende å den allmänna omfattningen av sekundärlåneverksamheten,
samt anför härutinnan:

För den nuvarande sekundärlånefonden gällde som villkor för lån, utom
att fartyget skulle vara belånat i skeppshypotekskassan, bland annat att sjöfarten
skulle avse utrikes fart. Den nu ifrågavarande mindre sjöfarten vore
till stor del kust- och annan inrikesfart. Av föreliggande utredning framginge,
att förnyelse eller modernisering av tonnaget framstode som en nödvändighet
beträffande den inrikes lika väl som för den utrikes sjöfarten. Det
borde härutinnan för övrigt understrykas, att beträffande just det mindre
tonnaget större svårigheter än eljest förelåge att träffa ett effektivt avgörande
av frågan, huruvida eller i vad mån ett fartyg, som vore under byggnad
eller modernisering, i verkligheten komme att användas i den ena eller
den andra farten. Ett dylikt avgörande vore beträffande det större tonnaget
väsentligen lättare i betraktande av de speciella typer, som i den utrikes
sjöfarten företrädesvis komme till användning. Härtill komme, vad
anginge särskilt det mindre tonnaget, att detta i praktiken kunde komma
till användning i utrikes sjöfart under en längre period, som sedan avlöstes
av en kortare eller längre period i inrikes sjöfart. Användningen av ifrågavarande
tonnage företedde sålunda större växlingar än vad som vore fallet
beträffande annat tonnage.

Inrikes sjöfartens tonnage borde med hänsyn till vad sålunda anförts icke
undantagas från de lånemöjligheter, som här avsåges skola beredas. Då
förslaget vore och enligt kommitténs sätt att se måste vara uppbyggt på
den principen, att någon förmånsställning icke skulle givas åt en sjöfartsgren
framför annan inom samma eller näraliggande verksamhetsområden,
framstode det som en följd härav att möjlighet till erhållande av sekundärkredit
ur avsedd lånefond även borde stå öppen för den inrikes större sjöfarten.

Kommittén kunde för sin del ej heller finna, alt några tillräckligt bärande
skäl kunde anföras mot en sådan utvidgning av sekundärlånens tilllämpningsområde.
I och för sig vöre det naturligt, att sekundärkrediten
omspände samma område som primärkrediten. Att så icke skedde vid tillskapandet
av sekundärlånefonden finge ses i samband med de vid tidpunk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

19

ten därför rådande sjöfartskonjunkturerna samt konkurrensförhållandena
på den internationella fraklmarknaden, särskilt såvitt anginge trampsjöfarten.
Att beakta vore även, hurusom kommerskollegii och stödsakkunnigas
förslag i ämnet med hänsyn just till berörda förhållanden — det svenska utrikesgående
större tonnagets hårda konkurrens med statssubventionerat utländskt
tonnage — hade avsett lån mot något förmånligare räntevillkor än
som senare kom att beslutas. Med hänsyn härtill och i nuvarande läge syntes
det kommittén icke längre finnas tillräcklig anledning att för sekundärlån
till den större sjöfarten upprätthålla den angivna begränsningen till utrikes
gående tonnage.

Kommittén upptager härefter till behandling frågan om det vid en utvidgning
a.v statens sekundärlånefond för rederinäringen till en statens fond
för sekundärlån åt rederinäringen och lån i övrigt åt den mindre skeppsfarten
erforderliga kapitaltillskottet till den sålunda ombildade fonden.

I fråga härom har kommittén anfört följande:

Den nuvarande fondens kapital uppginge till 2,500,000 kronor. Med hänsyn
till den åtminstone hittills jämförelsevis ringa omfattning, vari denna
fond tagits i anspråk för sekundärlån, syntes fondens ifrågavarande kapital
kunna väntas tillsvidare förslå även för den utvidgade användning i avseende
å sekundärlån, som fonden enligt kommitténs förslag förutsattes skola
få genom att även den mindre sjöfartens behov av sekundärlån skulle tillgodoses
därur.

Ett kapitaltillskott vore däremot erforderligt med hänsyn till fondens utvidgning
till att avse jämväl primärlån åt den mindre sjöfarten. Det behövliga
kapitaltillskottet hade kommittén beräknat till ett belopp av för närvarande
3,000,000 kronor. Härvid hade kommittén utgått från en nyanskaffning
under en 10-årsperiod framåt av omkring 100 fartyg om i genomsnitt
per fartyg 200 å 250 ton d. w. Självfallet beredde beräkningen av det i nu
ifrågavarande avseende erforderliga kapitaltillskottet vanskligheter, men vägledande
för kommittén vid denna beräkning hade även varit, att en viss varsamhet
borde iakttagas, då det, som här vore fallet, gällde att pröva sig fram
i fråga om en i viss mån ny form för statens medverkan till särskilt den
mindre sjöfartens modernisering i avseende å det däri nyttjade tonnaget.

För nu ifrågavarande ändamål torde alltså böra å kapitalbudgeten för
budgetåret 1939/40 anvisas ett reservationsanslag av angivet belopp.

Det erforderliga kapitalbeloppet anser kommittén, såsom inledningsvis
nämnts, böra anskaffas genom avförande från rederilånefondens kapitaltillgång
av ett motsvarande belopp. Till närmare utveckling av detta förslag
anför kommittén:

Efter de ändringar i bestämmelserna för rederilånefonden, som genomfördes
år 1936, skulle de ändamål, fonden för närvarande hade alt tillgodose,
kunna sammanfattas sålunda.

Till en början hade fonden förutsatts även under mera normala tider kunna
bliva erforderlig för rederiföretags förseende med driftskapital. Av förarbetena
till rederilånefonden att döma hade redan vid dess inrättande tagits
sikte på bland annat detta ändamål.

Skeppshypotekskassan avsåge i främsta rummet att förse rederierna med
erforderligt kapital för byggande av nya fartyg eller moderniserande av äldre
fartyg. Endast i mindre omfattning avsåges kassan skola lämna lån för anskaffande
av s. k. secondliand-tonnage och då endast till dylikt tonnage, som

20

Kungl. Maj:ts proposition nr lid -

vore jämförelsevis nytt och modernt. Av förarbetena till skeppshypotekskassan
och vad som i övrigt förekommit vid behandlingen av frågor rörande
kassan framginge nämligen otvetydigt, att dess uppgift närmast vore att
verksamt bidraga till det svenska tonnagets föryngring och modernisering. I
syfte att strävandena att föryngra landets tonnage icke skulle motverkas genom
import av alltför gammalt tonnage, hade år 1936 genomförts importförbud
på fartyg av högre ålder än 20 år. Beträffande import av fartyg av yngre
årsklasser infördes skärpta bestämmelser rörande tonnagets beskaffenhet.
Under särskilda omständigheter kunde emellertid införande till riket av äldre
fartyg än sådana, för vilka lån kunde erhållas från skeppshypotekskassan,
med iakttagande av nyssnämnda restriktioner utgöra ett legitimt behov, för
vars tillgodoseende i viss utsträckning rederilånefonden hade ansetts böra liksom
hittills tillhandagå med lån.

Skeppshypotekskassans verksamhet avsåge vidare endast maskindrivna
fartyg. Lån till segelfartyg eller segelfartyg med hjälpmaskin utlämnades sålunda,
såsom förut nämnts, icke av kassan. Ej heller utlämnade kassan i
regel lån till mindre maskindrivna lastfartyg. Då den mindre skeppsfarten,
därest rederilånefonden avvecklats, skulle undandragits lånemöjligheter under
statens medverkan, hade vid övervägandena år 1936 rörande rederilånefonden
tillgodoseendet av den mindre skeppsfarten på utrikes ort ansetts böra
utgöra det tredje ändamål, varför fonden vore erforderlig.

Om nu, på sätt kommittén föresloge, en särskild ny låneform för den
mindre skeppsfarten tillskapades, bleve såsom en följd härav rederilånefondens
verksamhetsområde ytterligare begränsat utöver vad som skett genom
skeppshypotekskassans inrättande för tillgodoseende av den med maskindrivet
(större) tonnage bedrivna sjöfartens behov av lån för tonnagets förnyelse.
Med hänsyn härtill ansåge kommittén sig böra föreslå, att samtidigt med anvisande
av medel för det föreslagna kapitaltillskottet till sekundärlånefonden
ett häremot svarande belopp, 3,000,000 kronor, avfördes från rederilånefondens
kapitaltillgång.

Kommittén uttalar i detta sammanhang, att i betraktande av den på senare
tid ringa och efter hand alltmera minskade användningen av rederilånefonden
det måhända kunde ifrågasättas, huruvida icke en ytterligare beskärning
av fonden skulle genomföras. Då frågan härom emellertid syntes kommittén
böra prövas i ett större sammanhang, hade kommittén ansett, att med
överväganden i ifrågavarande hänseende borde få anstå, tills kommittén kunnat
skapa sig den vidare överblick över sjöfartens förhållanden i allmänhet,
som den fortsatta utredningen skulle avse att möjliggöra.

Med avseende å det under tionde huvudtiteln anvisade anslaget till förvaltningskostnader
för statens sekundärlånefond för rederinäringen anför kommittén
i detta sammanhang slutligen, att den ombildning av denna fond, som
av kommittén föresloges, torde förutsätta dels visst bidrag till styrelsen för
skeppshypotekskassan, avseende särskilt arvode till ytterligare en ledamot,
dels ock bidrag till sådan ökning av kostnaderna i övrigt för lånerörelsens
handhavande m. m., som torde få förutsättas bliva följden av den vidgade
uppgiften för fonden. Det nu utgående anslaget syntes för angivna ändamål
böra höjas med skäligt belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

21

Yttranden.

Statskontoret förordar bifall till kommitténs förslag samt anför härvid följande: Kommitténs

uttalanden i fråga örn önskvärdheten av en statlig medverkan
för beredande av lånemöjligheter för den mindre skeppsfarten för tillgodoseende
av dess behov av kapitalförsörjning för tonnagets förnyelse och
modernisering funne ämbetsverket beaktansvärda. Den av kommittén för
vinnande av det åsyftade målet föreslagna vägen funne även ämbetsverket
vara att förorda.

Med hänsyn till vad kommittén föreslagit i fråga om den begränsning av
rederilånefondens verksamhetsområde, som den ifrågasatta nya låneformen
skulle medföra, hade ämbetsverket icke något att erinra mot att av rederilånefondens
kapitalmedel toges i anspråk ett belopp av 3,000,000 kronor.
Ämbetsverket ville emellertid fästa uppmärksamheten vid att, i den mån
primärlånen icke kunde beräknas lämna full förräntning, erforderligt avskrivningsanslag
borde uppföras å driftbudgeten.

Av de sjöfartssammanslutningar, som yttrat sig i ärendet, hava Sveriges
redareförening och Sveriges segelfartygsförening förklarat sig icke hava något
att erinra mot, respektive förordat bifall till kommitténs förslag.

Även Sjöassuradörernas förening har förordat bifall till förslaget; föreningen
har därvid anfört bland annat följande:

Det fylliga statistiska material och den redogörelse för motorseglaretonnagets
utveckling under gångna tider fram till närvarande tid, varmed betänkandet
inleddes, gåve tydligt vid handen vad föreningen i annat sammanhang
ansett sig böra framhålla, nämligen att detta tonnage vore i stort behov
av förnyelse och förbättring. Att dess roll i samfärdseln ingalunda
vore utspelad framginge också av de synpunkter och slutsatser, som kommittén
i skilda hänseenden framfört.

Vad kommittén anfört beträffande nuvarande lånemöjligheter genom statens
medverkan liksom de förslag, vilka framförts för utbyggande av låneverksamheten
efter vissa närmare angivna riktlinjer, funne föreningen icke
anledning att uttala sig om på annat sätt än att föreningen förordade kommitténs
förslag, att med hänsyn till administrativa och ekonomiska synpunkter
anknytning till de låneinstitut, som redan funnes, skedde i möjligaste
grad.

Sveriges allmänna sjöfartsförening har anfört i huvudsak följande:

Den av kommittén åberopade principen att icke genom statliga åtgärder
för en viss sjöfartsgren finge skapas några särskilda åtgärder, som icke i
huvudsakligen samma utsträckning komme annan sjöfart till del, vilken arbetade
inom samma eller närliggande transportområden, vore även enligt
föreningens uppfattning riktig under förutsättning, att de olika sjöfartsgrenarna
arbetade under lika förhållanden i övrigt. Men att utsträcka tilllämpningsområdet
för åtgärder, som befunnits nödvändiga för en viss sjöfartsgren,
till att avse en redan tidigare i andra hänseenden gynnad sjöfartsgren
utan att tillse att likabehandling komme till stånd även i sistberörda
hänseende knnde uppenbarligen icke vara riktigt.

Den gynnade ställning, som motorsegelsjöfarten genom lagstiftningen och
på annat sätt redan för närvarande åtnjöte, återspeglades tydligt av den utveckling,
som framginge av den statistiska avdelningen av betänkandet.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Utredningen syntes föreningen så långt ifrån tyda på nödvändigheten av
särskilda kapitalförsörjningsåtgärder för den mindre sjöfartens del, som
den fastmera vore ägnad att belysa en faktiskt ökad konkurrensförmåga
hos det mindre tonnaget redan med nuvarande möjligheter till kapitalförsörjning.
Uppenbarligen skulle kommitténs förslag, därest det genomfördes,
komma att ytterligare påskynda utvecklingen. Men detta innebure icke,
att en modernisering av den mindre handelsflottan skulle komma till stånd
i den meningen att nya fartyg skulle ersätta äldre. Tvärtom måste man räkna
med, att de till motorseglare förändrade segelfartygen i största utsträckning
skulle alltjämt deltaga i konkurrensen. Vid sådant förhållande måste
man, örn förslaget genomfördes, förutse en så pass kraftig stegring av tonnageproduktionen,
att den kunde befaras framkalla motsvarande svårigheter,
som nu rådde inom det landväga transportväsendet. Innan något avgörande
skedde, borde sålunda enligt föreningens bestämda uppfattning avvaktas
resultatet av den utredning, åsyftande en klarläggande opartisk bild
av förhållandena, som kommittén enligt direktiven hade att verkställa. Föreningen
funne så mycket större anledning till ett sådant ställningstagande
som den fortsatta utredningen av kommittén avsåge att klarlägga bland
annat verkningarna för de olika kategorierna av sjöfart av den nya sjöarbetstidslagen.

Föreningen har i anslutning härtill hemställt, att i avvaktan på resultatet
av den fortsatta utredningen kommitténs förevarande förslag icke måtte föranleda
någon åtgärd.

Stockholms rederiförening har framfört enahanda synpunkter som Sveriges
allmänna sjöfartsförening.

Kommerskollegium tillstyrker för sin del bifall till kommitténs förslag samt
anför:

Kommittén hade i sitt betänkande —- särskilt i den statistiska avdelningen
av detsamma — visat, hurusom utvecklingen inom den mindre skeppsfarten,
såvitt anginge den nu motoriserade fartygsflottan, hitintills finge anses
hava haft ett förhållandevis gynnsamt förlopp. Framlagt siffermaterial för
senaste åren, sedan motoriseringen av segelfartygsflottan genomförts, visade
en både absolut och relativ ökning av denna sjöfarts bruttofraktintäkter.
A andra sidan visade emellertid materialet, att denna skeppsfarts
utövare nu stöde inför en ofrånkomlig nödvändighet att förnya och
modernisera fartygsflottan, för den händelse denna sjöfart skulle kunna vidmakthållas.

Den motoriserade mindre sjöfarten hade direkt utvecklats ur vår segelsjöfart
från tidigare skede. Under en 25-årsperiod räknad från tiden före
världskrigets utbrott hade den mindre segelfartygsflottan, som eljest varit
utdömd, successivt blivit motoriserad. Även med inräknande i segelfartygsflottan
av de motoriserade fartygen förlorade denna flotta genom de stora
segelfartygens bortgång i betydelse till inemot slutet av 1920-talet, medan
den efter denna tidpunkt vunne i betydelse, allteftersom motoriseringen av
tonnaget efter hand starkare gjorde sig gällande. Ehuru flottan kvantitativt
sett icke ökat, hade genom motoriseringen denna flotta givetvis vunnit i effektivitet,
ett förhållande som alltmer framträdde under de senaste årens utveckling.
Att denna utveckling återspeglades i ökade bruttofraktsiffror och
även överhuvud taget större andel i trafiken för de nu motoriserade segelfartygen,
vore helt naturligt, och förklaringen härtill behövde icke sökas i
uppgivet förhållande, att denna sjöfart skulle inta en med hänsyn till sjösäkerhets-
och sociallagstiftningen gynnad ställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

23

Såsom kommittén i olika sammanhang betonat finge det överhuvud taget
anses förvånansvärt, att det motoriserade segelfartygstonnaget trots sin tekniska
ofullkomlighet likväl kunnat finna användning i vår tid. Såvitt kollegium
kunde bedöma, kunde detta icke ha möjliggjorts på konstlad väg genom
lagstiftningsbestämmelser. Den av kommittén givna förklaringen torde
i stället vara riktig, att denna sjöfart i vårt land hade naturliga förutsättningar
med hänsyn till såväl landets geografiska struktur och produktionsliv som
även folkmaterialet. I anslutning till vad nu sagts torde det såsom belysande
för denna sjöfarts förutsättningar och betydelse för vårt land böra framläggas
vissa uppgifter, vilka åstadkommits, bland annat, genom bearbetning
av statistiskt primärmaterial från år 1936. I nämnda material redovisades
omkring 260 hamnar och lastageplats^- med av Kungl. Maj:t fastställd taxa.
För 142 av dessa hamnplatser redovisades minst 10 anlöpningar av (jämväl
utländska) motorseglare (32 hamnplatser syntes under året icke hava anlöpts
av något fartyg). En uppskattning på grundval av samtidigt genomgånget
material gåve vid handen, att av de nämnda hamnplatserna reguljärtrafiken
berörde högt räknat ett 100-tal. Enligt en år 1928 verkställd inventering
funnes cirka 300 hamnplatser med särskilda kajanläggningar men
i avsaknad av fastställd taxa. Dessa senare hamnplatser torde kunna antagas
i huvudsak icke beröras av den reguljära sjötrafiken. Nu anförda siffror
torde i viss mån kunna tjäna till belysning av motorsegelsjöfartens betydelse
för vårt näringsliv allmänt sett.

Att behov förelåge av en förnyelse av ifrågavarande fartygsflotta vore ställt
utom varje tvivel. Det förhållandet, att motorsegelsjöfarten efter förhållandena
kunnat lägga i dagen betydande livskraft, torde icke kunna vara ett
skäl mot statens medverkan till en nödvändig förnyelse av dess tonnage. Ej
heller torde det med fog kunna göras gällande, att en sådan medverkan från
statens sida, som ansetts erforderlig vad beträffade den större skeppsfarten,
skulle vara umbärlig för den mindre skeppsfarten. Redan vad nu vore allmänt
känt om denna sjöfarts organisations- och arbetsförhållanden gåve vid
handen, att alldeles särskilda svårigheter förelåge för dess utövare att i allmänna
lånemarknaden uppdriva erforderligt kapital.

Kollegium tager vidare upp till ingående prövning det av Sveriges allmänna
sjöfartsförening gjorda uttalandet, att det ej vore riktigt att utsträcka tilllämpningsområdet
för åtgärder, som befunnits nödvändiga för en viss sjöfartsgren,
till att avse en redan tidigare i andra hänseenden gynnad sjöfartsgren
utan att tillse, att likabehandling bomme till stånd även i sistberörda
hänseende. Under förmälan att med detta uttalande torde åsyftas, att den
mindre skeppsfarten genom sjösäkerhets- och annan lagstiftning skulle för
närvarande åtnjuta en undantagsställning, som försatte denna sjöfart i ett i
konkurrenshänseende oberättigat gynnat läge i förhållande till annan sjöfart
och särskilt den reguljära inrikessjöfarten, framhåller kollegium, att sjösäkerhets-
och liknande spörsmål finge anses bilda ett särskilt frågekomplex,
varå icke — i värjo fall icke i första hand — motsvarande ekonomiska synpunkter
borde anläggas som å förevarande spörsmål, vilka till sin art vore av
ekonomisk natur. Kollegium finner det emellertid kunna vara anledning att
till granskning upptaga, i vilka hänseenden motorsegelsjöfarten skulle genom
lagstiftningen vara satt i undantagsställning, därvid syntes kunna komma
i betraktande gällande bestämmelser angående lotsplikten, umgäldsdebi -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

teringen i vissa fall, befälsbemanningen samt sjöarbetstiden och vissa särskilda
sjösäkerhetsanordningar. Kollegium anför härutinnan följande:

Lotsplikten gällde endast för utrikes sjöfart och för sådan sjöfart vad beträffade
fartyg med en nettodräktighet över 100 ton. Då hela inrikessjöfarten
vore undantagen från lotsplikt, berörde alltså frågan om lotsfrihet för
fartyg (oavsett cert) under viss storleksgräns icke förevarande fråga, såvitt
densamma anginge kust- och inre sjöfarten. Såvitt anginge utrikessjöfarten
vore denna tonnagegräns motiverad med hänsyn, bland annat, till fartygens
relativt ringa djupgående.

Motsvarande vore förhållandet beträffande de sjöfartsumgälder, som torde
kunna hava intresse i förevarande sammanhang. Fyr- och båkavgiften åvilade
endast den utrikesgående sjöfarten med fartyg om mera än 40 nettoton,
och tonavgiften, vilken icke gjorde åtskillnad mellan fartyg av olika storlek,
belastade likaledes endast den utrikes sjöfarten. Vad anginge hamnavgifterna
(utgående efter av Kungl. Maj:t fastställda taxor) rådde väl skillnad i
avgiftsdebiteringen för fartyg i inrikes och i utrikes fart, men däremot förekomme
ingen olikhet med hänsyn till fartygets cert. Anmärkas finge, att
reguljärtrafiken av förklarliga skäl intoge en viss särställning i fråga örn dessa
avgifter. Ej heller i grundpenningtaxorna gjordes skillnad på fartyg av
olika cert, och beträffande kanalavgifterna gällde i stort sett vad som anförts
örn hamnavgifterna.

I fråga, örn fordringarna å maskinbefälsbemanning gällde olika bestämmelser
med hänsyn till fartygets cert. För segelfartyg med hjälpmaskin med
maskinstyrka av högst 55 eff. hkr krävdes, att befälhavare eller annan ombord
anställd skulle innehava motorskötarintyg, och för fartyg med maskinstyrka
över 55 eff. hkr skulle sådan person, som nämnts, innehava motorskötarbevis
och ytterligare en man innehava motorskötarintyg, allt under förutsättning
att maskinen bekvämt kunde manövreras från styrplatsen. Vöre
detta senare ej fallet, krävdes i svenskt farvatten och östersjöfart, att särskild
motorskötare vore anställd, dock att å fartyg med större maskinstyrka
än 180 eff. hkr. något strängare fordringar gällde. För maskindrivna fartyg
i östersjöfart med maskinstyrka örn högst 150 eff. hkr uppställdes fordran
å en maskinist av 3:e klass samt vid mer än 12 timmars gång mellan ändstationerna
därjämte en motorskötare med kvalificerad praktisk tjänst; för
sådana fartyg med maskinstyrka över 150 eff. hkr fordrades en maskinist
av 2:a klass samt vid mer än 12 timmars gång därjämte en maskinist av
3:e klass.

Av det anförda framginge, att fordringarna å maskinbefälsbemanningen
vore väsentligen lindrigare för motorsegelfartyg än för maskindrivna fartyg.
Motorseglamas förmånligare ställning hängde emellertid uppenbarligen samman
med — såsom direkt utsädes i förarbetena till författningen och även
i bestämmelserna antyddes — ifrågavarande tonnages speciella tekniska
företräden.

Vad anginge befälsbemanningen i övrigt byggde gällande författningsbestämmelser,
frånsett de rena segelfartygen och passagerarfartygen, genomgående
på en gradering icke efter cert utan efter fartygsstorleken och den fart,
vari fartygen nyttjades. Tidigare gällande bestämmelser hade i avseende å
fartygs-(däcks-) befälet likställt segelfartyg med hjälpmaskin med segelfartyg,
för vilka senare liksom nu gällde lindrigare bestämmelser. Med hänsyn
till de intressen, som läge till grund för befälsförordningens bestämmelser,
hade detta ansetts oberättigat, varför vid senaste revision (1936) av förordningen
fartygsbefälsbemanningen å segelfartyg med hjälpmaskin hade gjorts
överensstämmande med vad som gällde för maskindrivna fartyg eller alltså

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 119-

inom alla fartområden med klassificering efter storlek. Denna senare uppdelning
torde få anses ofrånkomlig, då man eljest, lör att taga ett här näraliggande
exempel, skulle nödgas kräva styrmansbrev för befälhavaren å alla
fartyg i östersjöfart, oavsett storleken, medan det nu för fartyg örn högst 250
tons bruttodräktighet i nämnda fart fordrades skepparbrev av l:a klass för
befälhavaren och först å större fartyg styrmansbrev. Denna indelning hänförde
sig till de speciella grunder, som varit och måste vara vägledande för
befälsförordningens utformning, och kunde sålunda icke anses innebära någon
ur ekonomisk synpunkt framskapad preferensställning för det mindre
tonnaget.

I fråga örn reglering av arbetstiden till sjöss gällde och hade alltsedan införandet
i vårt land av sådan reglering gällt, att från lagbestämmelsernas tilllämplighet
vore undantagna motorseglare med en bruttodräktighet understigande
100 ton. Ur förarbetena till den nya sjöarbetstidslagen torde för angivande
av motiven för ett sådant undantag böra återgivas följande uttalande
av föredragande departementschefen:

»Vidkommande ifrågasatt utsträckning av sjöarbetstidslagens tillämpning
till fartyg, som för närvarande äro därifrån undantagna, har jag efter prövning
av de förslag, som i sådant hänseende från skilda hall framkommit,
anslutit mig till ämbetsverkens mening härutinnan. Jag har visserligen ej
varit främmande för tanken att, på sätt i sakkunnigförslaget skett, likställa
motorsegelfartyg med andra maskindrivna fartyg, eller att åtminstone genom
en övergångsbestämmelse inskränka undantaget beträffande motorsegelfartyg
under 100 bruttoton till existerande fartyg. Vid närmare övervägande
har jag emellertid funnit förhållandena inom denna gren av sjöfarten med
dess små och i allmänhet ekonomiskt föga bärkraftiga fartygsenhetei, bemannade
i regel med allenast några få man, överhuvud taget mindre lämpade
för sådan reglering varom här är fråga, och jag har härvid jämväl tagit
hänsyn till förefintligheten av liknande skäl och omständigheter, som de, vilka
i fråga om den allmänna arbetstidslagen föranlett undantagande av smärre
företag (med högst 4 arbetare).» ....

Ytterligare en bestämmelse rörande sjöarbetstidslagens tillämpningsområde
torde få sägas i särskild grad hava betydelse för motorseglarna. Från
lagens tillämpning undantoges arbete, som utfördes av person tillhörande redarens
familj å fartyg i inskränktare fart än nordsjöfart. Till grund för
detta undantag läge i viss mån samma motiv som för det nyss berörda undantaget.
I motiven till lagen erinrade sålunda departementschefen örn att
liknande undantag förekomme såväl i arbetarskyddslagen som i allmänna
arbetstidslagen. Analogien med den allmänna lagstiftningen örn arbetstidsreglering
vore även genomförd vad anginge tolkningen av begreppet »person
tillhörande redarens familj», som enligt motiven i överensstämmelse med
vad allmänt gällde finge anses äga relativt vidsträckt innebörd och sålunda
omfatta jämväl avlägsnare släktingar och till och med oskylda personer,
såsom fosterbarn och myndlingar, när de levde i gemensamt bo med arbetsgivaren
och tillhörde hans hushåll.

I mån som särskilt motorseglarna nied hänsyn till förut omförmälda undantag
från sjöarbetstidsregleringens tillämpning åtnjöte en preferensställning,
vore sålunda att framhålla, hurusom detta stöde i överensstämmelse
med de allmänna principerna för arhetstidsregleringen inom hela vårt näringsliv.
Åtminstone på andra områden av detta torde, förutom att begränsning
i någon omfattning torde ligga i sakens natur, hava ansetts, att de
större företagen med hänsyn till sina större rationaliseringsmöjligheter och
resurser i övrigt icke i konkurrenshänseende behövde lida något avsevärdare
men genom dessa undantag för de minsta företagsenheterna.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Vad slutligen anginge vissa särskilda sjösäkerhetsanordningar å fartyg
gällde, att fartyg med en bruttodräktighet av 150 ton eller mera, som befordrade
gods eller passagerare, skulle i utrikes fart eller i östersjöfart mellan
svenska hamnar till ledning för tillsynen å dess nedlastning vara försett
med lastmärke, utvisande fartygets minsta tillåtna fribord. Enligt gällande
sjölag ålåge det emellertid varje fartygs befälhavare, att, innan resa anträddes,
särskilt tillse, bland annat, att ej större last intoges, än fartyget kunde
beqvämligen bära och rymma. Brott mot denna bestämmelse beivrades och,
i händelse så skedde, brukade som norm för bedömande av frågan lastmärket
för fartyg utan obligatoriskt lastmärke uträknas, och straffpåföljd
kunde i allmänhet beräknas inträda, därest vederbörande icke ungefärligen
holle sig inom den gräns, som lastmärket skulle angivit.

Gränsen för obligatorisk och periodiskt återkommande sjövärdighetsbesiktning
vöre beträffande till passagerarfartyg icke hänförligt fartyg satt till
100 bruttoton. Fartyg med mindre dräktighet kunde emellertid härigenom
icke anses hava någon reell förmån, därför att de icke under alla förhållanden
skulle undergå periodisk sjövärdighetsbesiktning. Så snart anledning
förelåge till misstanke, att ett fartyg icke vore sjövärdigt, skedde sådan besiktning,
och överträdelse mot gällande föreskrifter i ämnet beivrades. Varje
fartyg, varå någon vore mot betalning anställd eller färdades såsom passagerare,
vore nämligen underkastat inspektion för utrönande, huruvida fartyget
voro i behörigt skick.

Med anledning av de principiella invändningar, som i övrigt framkommit
mot kommitténs förslag, anför kollegium ytterligare följande:

Det hade även gjorts gällande, att en statlig medverkan även i den begränsade
form, som av kommittén avsåges, skulle medföra en så pass kraftig
stegring av tonnageproduktionen, att den kunde befaras framkalla motsvarande
svårigheter, som nu rådde inom det landväga transportväsendet,
Härvid hade då antagits, att en modernisering av den mindre handelsflottan
icke skulle komma till stånd i den meningen, att nya fartyg skulle ersätta
äldre, utan att man tvärtom måste räkna med att de till motorseglare
förändrade segelfartygen i största utsträckning skulle alltjämt deltaga i konkurrensen.

Kommitténs statistiska material visade, såsom ock eljest vore allmänt känt,
att möjligheten för ytterligare tillskott till motorsegeltonnaget från den mindre
segejfartygsflottan numera vore utesluten. Materialet visade vidare, att
under åren 1932—1937 motorsegelflottan eljest erhållit tillskott genom nybyggnad
inom riket av sammanlagt 12 fartyg samt genom förvärv från utlandet
av 64 fartyg. Såge man på åren 1935, 1936 och 1937, utgjorde det
förra tillskottet 9 fartyg och det senare 49 fartyg.

Nu anförda siffror ävensom den utredning, som kommittén i övrigt framlagt
angående den verkliga tonnageförnyelsen, visade, att en tendens till förnyelse
av flottan förefunnes, som tidigare praktiskt taget helt skett genom
import men som på de sista åren börjat komma till stånd även genom nybyggnad
vid svenska varv av ifrågavarande tonnage.

Erliölle fartygsbyggnadsverksamheten inom landet den uppmuntran och
impuls, som inrättande av avsedd statlig lånefond torde medföra, borde det
icke vara oberättigat att räkna med, att detta i sin mån komme att minska
införande av ifrågavarande tonnage från utlandet. Kommittén hade i sitt
nu avgivna betänkande antytt som sin avsikt att senare, bland annat, närmare
undersöka lämpligheten av den nu lagfästade maximigränsen av 100
bruttoton för frihet att från utlandet inköpa tonnage oavsett dess ålder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

27

Skulle berörda lagstiftning i antytt hänseende ändras, något som även av
kollegium ifrågasatts, komme en sådan åtgärd givetvis att inverka i begränsande
riktning.

Vad anginge konkurrensförhållandena inom här ifrågavarande transportområden
och särskilt det område, inom vilket den reguljära inrikessjöfarten
arbetade, finge väl antagas, att nyanskaffning av specialbyggt motorsegeloch
annat liknande tonnage komme att försätta annat omodernt tonnage arbetande
inom samma transportområden i sämre konkurrensläge än tidigare.
Emellertid måste denna skärpta konkurrens i så fall även gå ut över det
äldre motorsegeltonnaget och, i mån som förnyelsen av flottan tagit större
omfattning, medföra, att gammalt sådant tonnage såsom oekonomiskt droges
ur trafiken.

När det gällde att söka bilda sig en uppfattning om konsekvenserna av
ett genomförande av det ifrågavarande förslaget, finge beaktas, att detsamma
avsåge, att statsmedel för ändamålet skulle ställas till förfogande till ett
belopp av 3 miljoner kronor, som enligt kommitténs beräkningar skulle förslå
till lån för en ny anskaffning under 10 år framåt av omkring 10 fartyg
om året å mellan 200 och 250 ton d. w. Härvid uttalade kommittén, att
vägledande för kommittén vid denna beräkning även varit, att en viss varsamhet
borde iakttagas, då det, som här vore fallet, gällde att pröva sig
fram i fråga om en i viss mån ny form för statlig medverkan till tonnageförnyelse.
Vidare borde beaktas, hurusom kommittén i samband med vissa
uttalanden rörande företrädesrätt för lån ur den avsedda^ fonden underströke,
att det nya låneinstitutet ingalunda i och för sig avsåge att befordra
en ökning av tonnaget inom förevarande sjöfartsgren utan fastmera en förnyelse
eller alltså en kvalitativ förbättring av detta tonnage.

Kollegium anför slutligen, att kollegium för sin del icke kunde anse annat,
än att den praktiska utformningen av kommitténs förslag svarade mot
de grundprinciper och de syften, som för detsamma uppställts såsom vägledande,
samt att kollegium ansåge sig ur de synpunkter, som kollegium
hade att anlägga, sakna anledning till erinran mot förslagets detaljutformning.

Även fullmäktige i riksgäldskontoret tillstyrka förslaget:

Enligt fullmäktiges mening syntes kommitténs förslag vara ägnat att tillgodose
den mindre sjöfartens kreditbehov. Anordningen med utlämnande
av såväl primärlån som sekundärlån från samma utlåningsfond torde kunna
godtagas. I detta avseende finge erinras om, att en liknande verksamhet å
fastighetsbelåningens område bedrevcs av de till Svenska bostadskreditkassan
anslutna bostadskreditföreningarna beträffande viss del av deras utlåning.
De för nu ifrågavarande utlåningsverksamhet föreslagna bestämmelserna
hade ej föranlett erinran från fullmäktiges sida. Fullmäktige hade ej
heller något att erinra mot vad kommittén föreslagit i fråga örn kapitaltillskott
lill fonden.

Styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan har anfört följande:

Kommittén hade ur sitt omfattande uppdrag utbrutit frågan örn tillgodoseende
av den mindre skeppsfartens kapitalbehov för tonnagets förnyelse och
modernisering och gjort särskilt förslag rörande densamma. Med hänsyn
till beskaffenheten och omfattningen av kommitténs uppdrag i dess helhet
kunde man svårligen undgå att tillägga det framlagda förslaget en provisorisk
karaktär. Det vore mycket antagligt, att den fortgående utredningen

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Departements chefen.

komme att giva anledning till förslag, som påkallade ändring av den nu förordade
åtgärden. Vid sådant förhållande syntes det önskvärt, att vad som
nu skulle göras gåves sådan gestaltning, att en omläggning därav kunde
ske genom åtgöranden inom ett så begränsat område som möjligt. Detta utgjorde
enligt styrelsens mening ett skäl för att man icke ombyggde sekundärlånefonden
på sätt som föreslagits utan hellre skapade en fristående fond
för det av kommittén föreslagna stödjandet av den mindre skeppsfarten.

Även om man icke för närvarande kunde avgöra, vilka statliga åtgärder
för sjöfartens finansiering som till sist komme att vidtagas på grundval av
kommitténs pågående utredningar, ville det dock förefalla tämligen säkert,
att åtgärderna komme att grundas på förefintligheten av den gränslinje beträffande
finansieringsmöjligheterna, vilken givit anledning till den olika
gestaltningen av å ena sidan skeppshypotekskassan och å andra sidan sekundärlånefonden.
Vissa säkerheter, nämligen botteninteckningarna i moderna,
maskindrivna fartyg av icke alltför ringa storlek, vore av den beskaffenhet,
att medelst dem landets sparkapital kunde mobiliseras genom
på marknaden emitterade obligationslån. Dessa säkerheter borde belånas i
skeppshypotekskassan. Övriga säkerheter ägde icke dylik förmåga, vadan
beträffande dem andra finansieringsåtgärder från statens sida näppeligen
vöre möjliga än skapandet av statliga fonder för direkt utlåning. Av nära
till hands liggande, rent praktiska skäl vore det emellertid önskvärt, att en
sådan fond fast anknötes till skeppshypotekskassan, nämligen den, som avsåge
sekundärbelåning av fartyg, som vore belånade i kassan. Huru fondbildningen
i övrigt skulle gestaltas vore däremot i nuvarande läge knappast
möjligt att bedöma.

Enligt styrelsens mening borde hithörande frågor lämpligen ordnas sålunda: 1.

I överensstämmelse med kommitténs ståndpunkt vidtoges icke någon
ändring beträffande skeppshypotekskassan.

2. Även sekundärlånefonden bibehölles. Dock skulle beträffande denna
fond göras den ändringen, att föreskriften om att fonden vore avsedd för
fartyg, som huvudsakligen nyttjades i trafik på utlandet, borttoges. Det enda
villkoret borde vara, att de ifrågavarande fartygen skulle vara belånade
i skeppshypotekskassan.

3. Genom överföring av ett lämpligt belopp från rederilånefonden skulle
skapas en fond med uppgift att lämna primär- och sekundärlån för nybyggnad
eller modernisering av sådana fartyg, som icke belånades av
skeppshypotekskassan. Förvaltningen av denna fond borde kunna tills
vidare handhavas på sätt kommittén föreslagit, således av kassans styrelse
kompletterad med en särskild representant för den mindre skeppsfarten.

Av utredningen torde framgå, att den mindre skeppsfarten har sin givna
plats att fylla inom svensk sjöfart. En förutsättning för att uppgiften skall
kunna fullgöras på tillfredsställande sätt är emellertid, att fartygen i fråga
om tonnagets konstruktion, byggnadsmaterial m. m. tillgodose utvecklingens
krav. Ehuru en viss anpassningsförmåga visats föreligga, kunna härutinnan
åtskilliga brister påpekas, något som, på sätt kommittén erinrat, följer redan
därav att den genomsnittliga fartygsåldern vid utgången av 1936 var icke
mindre än 35 år. Av vikt synes vara, att förnyelse av tonnaget genom nybyggnad
och modernisering kommer till stånd i snabbare takt än hittills
skett. Det förefaller också rimligt, att staten lämnar sin medverkan härtill

Kungl. Majlis proposition nr lid -

29

beträffande den mindre skeppsfarten i likhet med vad fallet är i fråga örn
den större. Den från vissa sjöfartshåll framförda meningen, att den mindre
skeppsfarten och i främsta rummet motorsegelsjöfarten skulle intaga en i
lagstiftningshänseende mera gynnad ställning än sjöfartsnäringen i övrigt
och att därför åtgärder från statsmakternas sida i nu förevarande syfte rättvisligen
icke borde ifrågakomma, kan jag sålunda ej dela. Vad i berört
hänseende gjorts gällande synes mig hava blivit på ett tillfyllestgörande sätt
bemött i kommerskollegii yttrande.

Den verksamhet som bedrives av Svenska skeppshypotekskassan avser,
såsom nämnts, utlämnande av primärlån allenast mot inteckning i maskindrivna
fartyg. Ehuru härigenom formellt icke uteslutas lån åt den mindre
skeppsfarten, har i praktiken kassan kommit att få betydelse endast för
större fartyg, då nämligen den säkerhet, som inteckning i mindre fartyg
innebär, av kassans styrelse icke ansetts betryggande. En följd härav har
blivit, att icke heller statens sekundärlånefond kommit den mindre skeppsfarten
till godo, eftersom för lån från nämnda fond fordras, att vederbörande
fartyg är belånat i skeppshypotekskassan. Den tredje lånemöjligheten,
upptagande av lån i rederilånefonden, står visserligen öppen även
för den mindre skeppsfarten, men de säkerhetskrav, som plägat uppställas
— väsentligt strängare än i skeppshypotekskassan — i förening med ett
ansökningsförfarande, som av intressenterna funnits besvärande, samt föreskriften,
att fonden huvudsakligen är avsedd för befrämjande av skeppsfarten
på utrikes orter i avlägsna farvatten, hava föranlett, att denna låneform
icke vunnit spridning.

Det av kommittén framlagda förslaget ingår, på sätt förut nämnts, allenast
såsom ett led i den kommittén anförtrodda utredningen rörande skeppsfartens
ekonomiska betingelser. Jag delar kommitténs uppfattning, att det
icke bör ifrågakomma att i nu förevarande sammanhang skapa förmåner
för den mindre sjöfarten, som icke stå jämväl sjöfarten i övrigt till buds.
Man torde därför för närvarande, såsom kommittén föreslagit, böra i princip
begränsa sig till att göra lika lånemöjligheter tillgängliga för den mindre
skeppsfarten som för den större. Nära till hands skulle väl härvid ligga att
föreslå utvidgning av skeppshypotekskassans och sekundärlånefondens
verksamhet till att omfatta svensk skeppsfart över huvud. De betänkligheter,
som, såvitt angår skeppshypotekskassan, häremot rests med hänsyn
till kassans obligationslån och gamla låntagare, torde måhända icke behöva
tillmätas avgörande vikt. Ur organisatorisk synpunkt skulle en dylik anordning
vara tilltalande. Då det emellertid för närvarande torde vara fråga
om allenast en provisorisk anordning, i avbidan på slutförandet av den
alltjämt pågående utredningen, och då den mindre skeppsfartens kreditvärdighet
ännu är tämligen oprövad, vill jag emellertid ej motsätta mig, att
man, i avvaktan på närmare erfarenhet, tillsvidare i stället beträder den av
kommittén föreslagna vägen. Jag tillstyrker sålunda, att åtgärder vidtagas
för beredande åt nämnda skeppsfart av såväl primär- som sekundärlån ulen
statlig lånefond.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Villkoren för primärlånen torde, på sätt kommittén föreslagit, böra motsvara
dem som gälla för lån ur skeppshypotekskassan. Sålunda synes bland
annat böra såsom säkerhet godtagas inteckning i vederbörande fartyg. Villkoren
för sekundärlånen torde, likaledes i enlighet med kommitténs förslag,
böra vara lika för den mindre och den större sjöfarten. Nuvarande bestämmelser
rörande lån ur sekundärlånefonden synas härvid kunna i huvudsak
tillämpas. Jag biträder emellertid kommitténs förslag att i samband
med ifrågavarande utvidgning av sekundärlåneverksamheten upphäves
stadgandet, att lån allenast må meddelas för fartyg, som är avsett
huvudsakligen för fart mellan Sverige och utlandet eller mellan orter i utlandet;
lånemöjligheten bör stå öppen oberoende av fartygets fart.

I anslutning till vad nu anförts synes det naturligt, att den nuvarande
sekundärlånefonden ombildas till en fond, ur vilken sekundärlån må kunna
utlämnas för svensk skeppsfart utan hänsyn till tonnagets beskaffenhet
eller storlek. Däremot är jag ej övertygad örn lämpligheten av att ur denna
fond jämväl, på sätt föreslagits, meddela primärlån. Olika räntegrunder
torde, såsom jag längre fram får tillfälle att utveckla, komma att tillämpas
beträffande de olika slagen av lån. Skola, på sätt föreslagits, villkoren
för primärlån ansluta sig till de för lån ur skeppshypotekskassan gällande,
torde särskilda avskrivningsanslag för primärlåneverksamheten behöva upptagas
å riksstaten. På grund av önskvärdheten att erhålla ett fast underlag
för beräkningen av dessa anslag förordar jag, att en särskild fond inrättas
för primärlånen. Den nya fonden synes böra benämnas statens lånefond
för den mindre skeppsfarten. Den bör liksom sekundärlånefonden förvaltas
av riksgäldskontoret.

Jag tillstyrker, att såsom kapital till den nya fonden ställes till förfogande
ett belopp av 3,000,000 kronor. På av kommittén anförda skäl
torde beloppet böra överföras från rederilånefonden, som härtill rikligen lämnar
tillgång. Förslag om anvisande av medel för den avskrivning, som bör
verkställas i samband med överföringen, torde i annat sammanhang få
framläggas av chefen för finansdepartementet. Någon kapitalökning till
sekundärlånefonden torde knappast föranledas av vad jag här föreslagit.
Vid fondens inrättande tillfördes densamma ett belopp av 2,500,000 kronor,
därav vid utgången av budgetåret 1937/38 utestodo i oguldna lån belopp om
sammanlagt allenast något mer än 600,000 kronor.

I riksstatsförslaget för nästa budgetår har till förvaltningskostnader för
statens sekundärlånefond för rederinäringen upptagits ett anslag å 3,000
kronor. Jag föreslår, att detta anslag må kunna tagas i anspråk jämväl för
motsvarande kostnader för lånefonden för den mindre skeppsfarten. Anslagets
rubricering bör vid bifall härtill ändras. För att kunna fylla de
ökade anspråk, som torde komma att ställas på anslaget, synes därjämte
böra anvisas ett något högre belopp än det i statsverkspropositionen upptagna.
Medelsbehovet torde för nästa budgetår kunna beräknas till 4,000
kronor.

Med utgångspunkt från vad nu anförts har inom handelsdepartementet ut -

Kungl. Majds proposition nr 119.

31

arbetats dels ett förslag till kungörelse angående allmänna villkor och bestämmelser
för lån ur statens lånefond för den mindre skeppsfarten, dels ock
ett förslag till ny kungörelse angående allmänna villkor och bestämmelser
för lån ur statens sekundärlånefond för rederinäringen. Förslagen torde få
såsom bilagor A och B fogas vid statsrådsprotokollet.

Förslaget till kungörelse angående allmänna villkor oell bestämmelser för
lån ur statens lånefond för den mindre skeppsfarten.

Departementsförslaget ansluter sig i huvudsak såväl i fråga om uppställning
som beträffande innehåll till det av kommittén framlagda författningsförslaget
med de avvikelser som betingas därav, att av kommittén föreslagna
bestämmelser rörande sekundärlån uteslutits. Angående detaljerna i
förslaget må anföras följande.

1 §•

Beträffande det tonnage, som borde bliva föremål för den nya låneverksamheten,
har kommittén gjort följande uttalanden:

Segelfartyg med hjälpmaskin, för vilka ju icke erhölles lån från skeppshypotekskassan,
borde enligt kommitténs förslag allmänt beredas lån från
fonden. Vad anginge den mindre skeppsfartens tonnage i övrigt, folie detta,
såvitt det vore maskindrivet, principiellt inom ramen för skeppshypotekskassans
nuvarande verksamhet. Här bleve följaktligen en gränsdragning i
någon form mellan kassans och fondens verksamhetsområden nödvändig.
Kommittén hade funnit den lämpligaste formen för en dylik gränsdragning
vara, att åt styrelsen för kassan anförtroddes att härutinnan verkställa en
prövning i varje särskilt fall. Det kunde måhända göras gällande, att vissa
svårigheter beträffande denna skulle komma att uppstå. I praktiken torde
emellertid detta icke behöva befaras bliva fallet. För lånen komme, vare
sig de beviljades ur kassan eller ur fonden, att gälla i stort sett samma villkor.
Någon konkurrens ur låntagarnas synpunkt mellan de olika låneinstituten
torde därför icke behöva uppkomma. En annan fråga vore, huruvida
en konkurrens mellan fonden och kassan skulle kunna uppstå av liknande
beskaffenhet som den, vilken tidigare befarats kunna ifrågakomma i förhållande
till rederilånefondens verksamhet men som förebyggts genom bestämmelsen
att lån ur rederilånefonden ej finge utlämnas för ändamål,
som läge inom ramen för kassans verksamhet och lämpligen borde tillgodoses
genom lån från kassan. För kassans rörelse torde det emellertid i själva
verket sakna intresse att under dess verksamhet inrymma det mindre maskindrivna
tonnage, som här vore i fråga. Någon verklig intressemotsättning
i förhållande till den statliga fonden torde alltså icke kunna föreligga. Slutligen
hade genom den av kommittén tänkta organisationsformen, enligt vilken
kassans styrelse med viss förstärkning vore bestämmande myndighet
i fråga om lån jämväl från fonden, söi-jts för att förekommande avgöranden
skulle kunna träffas utan praktiska svårigheter.

Som allmänna riktlinjer för den gränsdragning mellan kassan och fonden
vad anginge lån för maskindrivet tonnage, som avsåges skola ankomma
på styrelsen för kassan, hade kommittén för sin del velat framhålla följande.
Eldigt bestämmelserna för kassan kunde, såsom nyss nämnts, för lån ur
denna endast förekomma maskindrivet tonnage. Motorsegeltonnaget vore
alltså här uteslutet. Sådant tonnage funnes för närvarande upp till en stor -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Departements

chefen.

leksgräns av omkring 400 bruttoton. Vad anginge maskindrivna fartyg syntes
det då naturligt, att sådant tonnage, som till storlek, användning m. m.
finge anses ungefärligen jämförligt med motorsegeltonnaget, beviljades lån
från fonden och icke från kassan. En ytterligare anledning till nu avsedd anordning
såge kommittén i det förut i annat sammanhang berörda förhållandet,
att vissa svårigheter förelåge att -— ehuru frågan teoretiskt och formellt
vore tillrättalagd — i praktiken avgöra om ett fartyg vore maskindrivet eller
skulle betraktas som segelfartyg med hjälpmaskin, vartill komme att ett fartyg,
som i sistnämnda egenskap beviljats lån, under lånetiden kunde bliva
förändrat till rent maskindrivet fartyg genom relativt enkla åtgärder.

Kommittén ansåge sig böra uttryckligen betona, att fördelningen av lån
mellan kassan och fonden självfallet icke finge ske enligt grunder, som
skulle medföra att låneobjekt, som till äventyrs kunde bedömas såsom förhållandevis
mindre goda, överskötes på fonden, medan de bättre låneobjekten
förbehölles kassan.

Då slutligen såväl lånefonden för den mindre skeppsfarten som rederilånefonden
vore statliga lånefonder, förelåge ej större behov av någon mera
strikt gränsdragning mellan dessa fonders verksamhetsområden. Grunderna
för en sådan gränsdragning vore för övrigt antydd därigenom, att lån
ur fonden för den mindre skeppsfarten endast skulle avse nybyggnad eller
modernisering av tonnage eller eljest finansiering av dylika byggnadsföretag.
I mån som sökt lån avsåge annat ändamål, vore alltså sökanden hänvisad
till rederilånefonden.

Den av kommittén föreslagna gränsdragningen mellan skeppshypotekskassans
och den ifrågasatta nya lånefondens verksamhetsområde synes tillfredsställande
fylla sitt syfte. I överensstämmelse härmed har i departementsförslaget
upptagits föreskrift av innebörd, att fonden skall avses för
segelfartyg med hjälpmaskin samt annat fartyg, som av styrelsen för kassan
prövas icke böra ifrågakomma för lån från denna. Fonden kommer härigenom
att på åsyftat sätt komplettera skeppshypotekskassan, och möjlighet
till erhållande av primärlån skulle alltså hädanefter komma att stå öppen
för den svenska skeppsfarten oberoende av fartygens art eller storlek.

Såsom säkerhet för lån ur fonden bör, liksom vid lån ur skeppshypotekskassan,
godtagas fartygsinteckning. I anslutning till vad kommittén framhållit
härutinnan må emellertid understrykas, att avsikten givetvis icke är,
att för fartyg, som anses ej kunna belånas i kassan, skall redan på denna
grund i stället beviljas lån ur fonden utan hänsyn till fartygets värde ur
säkerhetssynpunkt. Ett fartyg, som av annan anledning än fartygets cert
icke godtages i kassan, torde sålunda, principiellt sett, ej heller vara ett
lämpligt belåningsobjekt för fonden.

2 §•

Under denna paragraf har i överensstämmelse med vad kommittén föreslagit
upptagits föreskrift därom, att fonden skall förvaltas av riksgäldskontoret.

3 §.

Enligt kommitténs förslag skall lånerörelsen för den mindre skeppsfarten
handhavas av en nämnd, bestående av Svenska skeppshypotekskassans sty -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

33

reise, förstärkt med en ledamot jämte suppleant, företrädande speciellt nu
ifrågavarande sjöfartsgren. Nämnda ledamot och suppleant skulle utses av
Kungl. Maj:t på förslag av kommerskollegium.

Då berörda förslag, mot vilket några erinringar ej framkommit, förefaller
ändamålsenligt, har det upptagits i departementsförslaget.

4 §•

Angående de ändamål, som borde tillgodoses genom ifrågavarande lån, har
kommittén föreslagit, att lån endast skulle kunna avse nybyggnad eller modernisering
av fartyg eller finansiering av dylikt byggnadsföretag samt att
företräde borde lämnas för fartyg, som vore byggt i Sverige. Kommittén
anför härom:

Syftet med förevarande fond vore att befordra förnyelse av tonnaget. Med
hänsyn härtill borde föreskrivas, att lån endast finge avse nybyggnad eller
modernisering av fartyg eller finansiering av dylika företag.

När det gällde mindre, av partrederi eller enskild person nybeställt fartyg
eller genomförande för sådan företagare av modernisering av fartyg i
den omfattning, varom det här måste vara fråga, förelåge vissa särskilda svårigheter
för finansiering av företaget under själva byggnadstiden eller alltså
intill dess godtagbar inteckning för det avsedda länet, efter det nya fartygets
registrering eller anmälan om omändringen, kunnat uttagas. Bestämmelsen,
att lån finge avse även finansiering av byggnadsföretag, åsyftade att för
vissa fall bidraga till att avhjälpa dessa svårigheter. Kommittén ansåge
det sålunda böra vara möjligt att, såsom redan tillämpats vad anginge
skeppshypotekskassan, erhålla provisoriskt lån mot inteckning i till äventyrs
förefintligt tidigare förvärvat annat fartyg, som med avseende på ålder
och beskaffenhet vore sådant, att det med hänsyn till grunderna för hithörande
låneverksamhets bedrivande erbjöde betryggande säkerhet under
den jämförelsevis korta provisorietid, varom här alltid vore fråga.

Det torde emellertid jämförelsevis sällan förekomma, att nu berörda utväg
stöde till buds. Ytterligare anordningar för underlättande av finansieringen
under byggnadstiden vöre därför erforderliga. I sådant hänseende
ville kommittén förorda, att en förberedande prövning av föreliggande lånebehov
i de särskilda fallen, när sådan sattes ifråga, så långt möjligt genomfördes.
Sedan nämnden tagit del av kontraktsförslag, ritningar och specifikationer
m. m. rörande ett avsett byggnadsföretag, skulle nämnden sålunda
kunna göra ett preliminärt uttalande av den innebörd, att under erforderliga
förutsättningar beträffande såväl fartygets beskaffenhet som andra på frågan
inverkande omständigheter lån för ändamålet borde kunna påräknas
från fonden. Genom en dylik anordning underlättades för en lånesökande i
förekommande fall att med stöd av utdrag av nämndens protokoll eller dylikt
i bank eller eljest på den allmänna lånemarknaden utverka sig provisoriskt
lån för byggnadstiden.

Därest fondens tillgångar bleve anlitade i mycket stor omfattning skulle
måhända den situation kunna tänkas vid något tillfälle uppkomma, att flera
var för sig kompetenta lånesökande tävlade örn tillgodonjutande av för lån
disponibelt kapital. För sådant fall gällde enligt förevarande paragraf, att i
allmänhet företräde skune lämnas åt fartyg, som vore byggt i Sverige. I
första hand hade nämnden alltså att följa denna bestämmelse. I mån som
konkurrens därutöver kunde uppstå, boede nämnden enligt kommitténs mening
lämna företräde åt sådan lånesökande, som visade sig hava inom kor Bihang

lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 119. 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Departements chefen.

tare tid före ansökningen om lån låtit upphugga eller nedskrota fartyg av
storlek ungefärligen motsvarande det eller de fartyg, som avsåges skola anskaffas,
eller ock avgivit förbindelse att inom viss angiven kortare tid efter
det låneansökningen bifallits låta verkställa upphuggning eller nedskrotning
i nyss nämnd omfattning. Kommittén tillmätte de synpunkter, som läge
bakom detta uttalande, stor betydelse med hänsyn till att det nya låneinstitutet
ingalunda i och för sig avsåge att befordra en ökning av tonnaget inom
förevarande sjöfartsgren utan fastmera en förnyelse eller alltså kvalitativ
förbättring av detta tonnage. Då kommittén funnit denna riktlinje för en
statlig låneverksamhet vara naturlig och denna redan kommit till uttryck i
gällande kungörelse angående rederilånefonden, ansåge kommittén emellertid
en uttrycklig bestämmelse härom i förevarande författning kunna undvaras.

Jag ansluter mig till kommitténs uttalanden beträffande de ändamål, för
vilkas tillgodoseende lån må kunna beviljas och vilka överensstämma med
vad som gäller i fråga om lån från skeppshypotekskassan, ävensom angående
sättet för lånerörelsens handhavande.

Likaledes biträder jag förslaget, att vid prövning av låneansökningar företräde
i allmänhet skall lämnas för fartyg som är byggt i Sverige samt därnäst,
om konkurrens uppstår, åt sådan lånesökande som nyligen nedskrotat
eller som avgivit förbindelse att inom kort tid nedskrota fartyg av ungefär
den storlek, som avses skola nyanskaffas. I olikhet mot kommittén har jag
ansett det lämpligt att föreskrift härutinnan — till innehållet överensstämmande
med motsvarande stadgande i kungörelsen angående rederilånefonden
— till undvikande av varje tveksamhet upptages i författningsförslaget.

5—8 §§.

Bestämmelserna under dessa paragrafer, vilka föreslagits av kommittén,
överensstämma med motsvarande stadganden i förordningen angående
skeppshypotekskassan.

Då särskild föreskrift i annat syfte ej upptagits, torde, vilket jämväl kommittén
framhållit, låntagare vara berättigad att, om han så önskar, återbetala
erhållet lån före förfallodagen.

9 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående låneräntan.

Kommittén anför härutinnan bland annat:

Förevarande lånefond avsåge, såsom förut framgått, att lämna primärlån
på såvitt möjligt samma villkor, som gällde för lån ur skeppshypotekskassan
enligt dess affärsmässigt bedrivna låneverksamhet. Kassans styrelse ägde
frihet att bestämma räntesatsen för lån ur kassan. Avgörande för denna räntesats
vid olika tidpunkter bleve villkoren för kassans egen upplåning genom
utelöpande obligationslån. Med hänsyn härtill och för att vinna nyss antydda
syfte hade kommittén ansett det lämpligt att bestämma räntesatsen
för primärlånen ur fonden på sådant sätt, att den bleve densamma som den,
vilken vid tidpunkten för lånets beviljande allmänt tillämpats av styrelsen
för kassan vid utlämnande av lån från kassan.

Genom denna anordning torde statens intresse att för medel, som ställts
till förfogande, erhålla skälig räntegottgörelse till fullo bliva tillgodosett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

35

Under normala förhållanden och sett på något längre sikt måste genomsnittsräntan
för av skeppshypotekskassan utlämnade lån ligga över den effektiva
medelräntan för statens upplåning. Det kunde emellertid icke helt bortses
från det tänkbara fallet, att i något undantagsläge, som kanske hade fortvarighet
under någon säkerligen i så fall jämförelsevis kort period^ skeppshypotekskassans
genomsnittsränta skulle kunna komma att ligga något under
den statliga medellåneräntan. För att möta en eventuell invändning i
princip, grundad på nu angivet förhållande, mot den här föreslagna, icke
gängse formen för utlåningsräntans bestämmande föresloge kommittén skyldighet
för låntagare att vidkännas den höjning av räntan, som Konungen
kunde finna gott bestämma.

Statskontoret framhåller, att stadgandena i fråga om räntesatserna skulle
kunna tänkas medföra, att ett primärlån komme att löpa med en högre räntesats
än sekundärlån, ett förhållande som knappast kunde anses tillfredsställande.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava ansett de föreslagna räntevillkoren
vara ur statens synpunkt tillfredsställande.

Styrelsen för svenska skeppshypotekskassan anför följande:

Mot förslaget att räntan å primärlån skulle utgå efter den räntesats, som
vid tidpunkten för lånets beviljande allmänt tillämpades vid utlämnande av
lån från skeppshypotekskassan, hade styrelsen icke något att erinra. Däremot
ansåge styrelsen det icke vara lämpligt att föreskriva skyldighet för låntagaren
att framdeles vidkännas den höjning av räntan, som Konungen kunde
finna gott bestämma. Denna bestämmelse vore tillkommen för att skydda
staten mot risken att statens utlåningsränta bleve lägre än dess egen upplåningsränta.
Mot detta statens intresse — som ju icke behövde sträcka sig
längre än att utlåningsräntan icke vore lägre än statens upplåningsränta
vid tiden för lånets lämnande — stöde låntagarens intresse att erhålla lånet
mot fast ränta. Fördelen för låntagaren att taga lånet hos fonden och icke
i bank eller annat liknande kreditinstitut vore ju, att låntagaren erhölle en
för hela lånetiden bestämd ränta, med vilken han kunde räkna i sina kalkyler.
För att båda nu omförmälda intressen skulle kunna tillgodoses ville
styrelsen föreslå, att till den av kommittén föreslagna bestämmelsen om räntesättningen
fogades den föreskrift, att räntan dock icke måtte sättas lägre
än statens effektiva upplåningsränta vid tiden för lånets beviljande eller
måhända i medeltal under de sista tre åren, i sammanhang varmed stadgandet
om rätt för Konungen att under lånetiden höja räntan utginge.

Vad angår räntans storlek ansluter jag mig i princip till förslaget, att Departements
den bör överensstämma med den ränta som tillämpas vid lån ur skepps- CÄe/enhypotekskassan.
Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att under vederbörligt
hänsynstagande till detta önskemål fastställa räntesatsen för lån
ur fonden, varvid bör tillses, att räntan icke sättes lägre än statens effektiva
upplåningsränta under viss tid före räntcbcstämningen. Jag förutsätter,
att Kungl. Maj:ts beslut komma att givas eu sådan utformning, att de hänföra
sig till lån, som beviljas ur fonden under viss angiven tid, förslagsvis
ett år.

Med angivna regler för fastställande av räntan och med hänsyn till den
föreslagna lånerörelsens syfte anser jag mig kunna biträda skeppshypoteks -

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

kassans förslag, att räntan å ifrågavarande primärlån — med avsteg från
vad eljest i regel gäller — skall utgå efter en fast, vid lånets beviljande bestämd
räntefot. Någon höjning av räntan under lånetiden — frånsett dröjsmålsränta
vid försummad inbetalning å lånet — synes lika litet böra förekomma
här som beträffande lån ur nämnda kassa.

I anslutning till dessa synpunkter har departementsförslaget i denna del
avfattats.

10—12 §§.

De under dessa paragrafer upptagna bestämmelserna äro, enligt förslag av
kommittén, hämtade från förordningen angående skeppshypotekskassan.

13 §.

Angående i denna paragraf föreskriven fordran på försäkring av fartyg,
som ifrågakommer till lån ur fonden, har kommittén anfört följande:

För fartygshvpotekets värde såsom säkerhet för lån vore försäkringsförhållandena
beträffande fartyget av stor betydelse. Detta gällde ej minst
för den mindre sjöfartens tonnage. Vid utformandet av lånebestämmelser
för den mindre sjöfarten hade kommittén därför fått ägna särskild uppmärksamhet
åt hithörande förhållanden inom denna sjöfartsgren. En omständighet,
som kommittén härvid haft att beakta, vore att för maskindrivna
fartyg under 100 tons bruttodräktighet och för segelfartyg med hjälpmaskin
oavsett dräktigheten icke för närvarande i Sverige funnes en försäkringsform,
som fullt motsvarade den för större maskindrivna fartyg inrättade särskilda
försäkring, som innefattade i kaskoförsäkringen ej inneslutet skydd
(protection and indemnity) mot den ersättningsskyldighet, vilken kunde uppkomma
för fartygets ägare. Emellertid hade utrönts, att i varje fal! i ett
allmänt försäkringsbolag anordnats ett slag av ansvarsförsäkring, som erinrade
därom och som i viss utsträckning — i ett 60-tal fall — redan kommit
till användning inom den mindre skeppsfarten. Kommittén, som verkställt
en jämförelse mellan berörda båda former av ansvarsförsäkring, hade funnit,
att den av nämnda bolag tillämpade försäkringsformen i vissa väsentliga
hänseenden beredde försäkringstagaren (inteckningshavaren) avsett skydd
men dock icke omslöte hela det ansvarsområde, som ur här aktuella synpunkter
syntes erforderligt.

Som skiljaktigheter av betydelse finge här nämnas, att den sedvanliga
protection and indemnity-försäkringen bland annat avsåge att — med förbehåll
för viss begränsad självrisk, till omfattningen beroende på fartygets
storlek — täcka redaren för hans ansvar för den ombord å det försäkrade
fartyget transporterade lasten. Detta ansvar kunde avse brist i lasten, skada
å densamma eller oriktig beskrivning av lastens kondition m. m. Villkoren
för den av förenämnda bolag tillämpade försäkringsformen undantoge däremot
uttryckligen från försäkringsgivarens ansvar skada å egendom, som
försäkringstagaren mottagit för transport. Beträffande personskada täckte
protection and indemnity redarens ansvar upp till det belopp, som utgjorde
maximum för redarens ersättningsskyldighet enligt svensk eller utländsk
lagstiftning. Här ifrågavarande bolag begränsade åter försäkringsgivarens
ansvar till visst närmare angivet maximibelopp dels för varje skadad eller
dödad person dels vid skada å främmande egendom för varje sådan skada.

Tydligen måste — för att den av kommittén förordade statliga låneverksamheten
.skulle under därutinnan ur säkerhetssynpunkt grundade förutsättningar
kunna komma till användning beträffande det mindre tonnaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

37

—• på försäkringsområdet ske en ytterligare anpassning till den speciella
försäkringsform, som genom protection and indemnity redan utbildats såvitt
anginge det större maskindrivna tonnaget. Den av förenämnda bolag
sedan någon tid tillämpade, även efter sjöfartens behov lämpade försäkringsformen
torde få anses utvisa, att en dylik anpassning redan vore på väg.

Med den smidighet beträffande inrättandet av nya försäkringsformer allt
efter de inom samhällslivet från tid till annan skiftande behoven, vilken
karakteriserade samtidens försäkringsrörelse såväl i vad avsåge sjöförsäkringen
som annan försäkringsverksamhet, kunde man enligt kommitténs
mening med fog förvänta att, för det fall att primärlånerörelse för den mindre
skeppsfarten anordnades på sätt som här avsåges, inom försäkringvärlden
— antingen sjöförsäkringen eller den allmänna försäkringsrörelsen — komme
att tillskapas en försäkringsform för nämnda sjöfart, som närmare än
den förut angivna motsvarade den för den större sjöfarten redan inrättade
protection and indemnity-försäkringen. Vid prövningen beträffande den
mindre sjöfarten av nu ifrågavarande försäkring syntes emellertid en mindre
väsentlig skiljaktighet i förhållande till den sedvanliga protection and indemnity-försäkringen
icke böra få hindra försäkringens godtagande för här
avsett ändamål. Det vore med hänsyn därtill som kommittén föreslagit bestämmelse
därom, att försäkring, varom här vore fråga, för att godtagas
skulle i »huvudsakligen» samma utsträckning som inom sjöfarten vore
sedvanlig bereda i kaskoförsäkringen icke innefattat skydd mot den ersättningsskyldighet,
som kunde uppkomma för fartygets ägare.

Én utveckling av här avsedd försäkringsform för den mindre sjöfarten
borde i och för sig innebära en vinning för denna sjöfart.

Sjöassuradörernas förening framhåller, att, om den ifrågasatta lånerörelsen
komme till stånd, behovet av inhemsk protection and indemnity-försäkring
för fartyg av här avsedda slag omedelbart gåve sig tillkänna. Föreningen
anser, att åtgärder snarast borde vidtagas för att fylla detta behov, och har
förklarat sig beredd att därvid medverka.

Departementsförslaget har avfattats i enlighet med vad kommittén före-Departementsslagit.
Stadgandet är, med den av kommittén förordade avvikelsen, över- cA«/e»-ensstämmande med motsvarande föreskrift i förordningen angående skeppshypotekskassan.

14—16 §§.

Stadgandena under dessa paragrafer hava, i enlighet med förslag av kommittén,
avfattats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i förordningen
angående skeppshypotekskassan.

17 §.

I det av kommittén utarbetade författningsförslaget har — i viss analogi
med föreskrift i förordningen angående skeppshypotekskassan, att av låntagare
lämnad säkerhet skall gälla för samtliga förbindelser hos kassan —
upptagits ett stadgande av innehåll att säkerhet, som lämnats av låntagare i
fonden, skulle gälla samtliga hans förbindelser hos statsverket.

Häremot har styrelsen för svenska skeppshypotekskassan invänt, att stadgandet
borde begränsas att gälla förbindelser till fonden.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Departement

chefen.

Då den av skeppshypotekskassans styrelse framförda invändningen synts
berättigad, har stadgandet i departementsförslaget avfattats på sätt styrelsen
föreslagit.

18 §.

Denna paragraf, som är likalydande med kommitténs förslag, är hämtad
ur förordningen angående skeppshypotekskassan.

19—21 §§.

Bestämmelserna under dessa paragrafer hava, efter förslag av kommittén,
upptagits i tillämpliga delar överensstämmande med motsvarande stadganden
i gällande kungörelse angående sekundärlånefonden.

Förslaget till kungörelse angående allmänna villkor och bestämmelser för
lån ur statens sekundärlånefond för rederinäringen.

Ifrågavarande förslag är i stort sett likalydande med nu gällande bestämmelser
i ämnet med de jämkningar som föranledas därav, att enligt det
föreliggande förslaget lån ur sekundärlånefonden skall kunna erhållas jämväl
för fartyg, belånat i den föreslagna lånefonden för den mindre skeppsfarten.
I sak har eljest ej vidtagits annan ändring i nuvarande bestämmelser
än att, i överensstämmelse med vad tidigare förordats, låneverksamheten
utvidgats att avse fartyg jämväl i annan fart än mellan Sverige och utlandet
eller mellan utländska orter.

Det i förslaget upptagna övergångsstadgandet ansluter sig till föreskrifterna
i kungörelsen den 18 juni 1937 (nr 625), varigenom, i samband med ändring
av låneräntan, vissa särbestämmelser meddelades beträffande lån från
sekundärlånefonden, beviljade före den 1 juli 1937.

Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte — med ändring i så måtto av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
väckta förslag, att det under tionde huvudtiteln, punkten 66, upptagna anslaget
till Förvaltningskostnader för statens sekundärlånefond för rederinäringen
icke äskas — föreslå riksdagen att

dels besluta inrättande från och med den 1 juli 1939 av
en statens lånefond för den mindre skeppsfarten, från vilken
fond lån må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse
med de bestämmelser, som finnas intagna i det vid statsrådsprotokollet
fogade förslaget till kungörelse i ämnet;

dels besluta, att för lån ur statens sekundärlånefond för
rederinäringen skola från och med den 1 juli 1939 tillämpas

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

39

>

i huvudsak de bestämmelser, som intagits i det vid statsrådsprotokollet
fogade förslaget till kungörelse angående allmänna
villkor och bestämmelser för lån ur denna fond;

dels förklara, att till statens lånefond för den mindre
skeppsfarten skall från rederilånefonden överföras ett belopp
av 3,000,000 kronor;

dels ock till Förvaltningskostnader för statens lånefond
för den mindre skeppsfarten och statens sekundärlånefond
för rederinäringen för budgetåret 1939/40 under tionde huvudtiteln
anvisa ett anslag av ..............kronor 4,000

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Vid protokollet:
Sven Forssberg.

40

''Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Bilaga A.

Förslag

till

Kungörelse

angående allmänna villkor och bestämmelser för lån ur statens
lånefond för den mindre skeppsfarten.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten har till ändamål att i enlighet
med bestämmelserna i denna kungörelse lämna lån mot säkerhet av
inteckning i segelfartyg med hjälpmaskin eller annat fartyg, som av styrelsen
för Svenska skeppshypotekskassan prövas icke böra ifrågakomma för
lån från kassan.

2 §.

Fonden förvaltas av riksgäldskontoret, som har att på anfordran utbetala
för lånerörelsen erforderliga medel.

3 §•

Lånerörelsen handhaves för statens räkning av en nämnd, vars ledamöter
och suppleanter skola utgöras av ledamöterna och suppleanterna i styrelsen
för Svenska skeppshypotekskassan jämte ytterligare en ledamot och suppleant
för denne. Sistnämnda ledamot och suppleant, vilka skola vara särskilt
förtrogna med den mindre skeppsfartens förhållanden, utses av Konungen,
på förslag av kommerskollegium.

4 §.

Lan från fonden ma endast avse nybyggnad eller modernisering av fartyg
eller eljest finansiering av dylikt byggnadsföretag. Vid prövning av ansökningar
örn lan skall i allmänhet företräde lämnas för fartyg, som är
by^£>t i Sverige, samt därnäst at sadan lanesökande, som visar sig hava inom
ett år före ansökningen låtit upphugga eller nedskrota fartyg av storlek
ungefärligen motsvarande fartyg, som avses skola nybyggas, eller ock avgivit
förbindelse att inom ett år efter det låneansökningen bifallits låta verkställa
upphuggning eller nedskrotning i nämnda omfattning.

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

5 §•

Lån må icke lämnas till annan än ägaren av fartyget.

6 ;§.

Innan lån beviljas, skall nämnden föranstalta om besiktning och värdering
av fartyget för utrönande av dess värde.

Under lånetiden skall ny besiktning och värdering företagas, när nämnden
finner det erforderligt.

7 §•

Lån må icke beviljas till högre belopp än femtio procent av det värde,
till vilket fartyget av nämnden uppskattas.

8 §•

Lån må beviljas på högst tio års återbetalningstid med skyldighet för låntagaren
att under lånetiden gälda lånet enligt fastställd amorteringsplan. Har
i enlighet med vad därom särskilt stadgats sekundärlån lämnats mot säkerhet
av inteckning i fartyg, belånat ur fonden, må nämnden dock, efter prövning
i varje särskilt fall, medgiva längre återbetalningstid, högst tolv år, för
det ur fonden beviljade lånet.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger nämnden bevilja anstånd
för högst ett år i sänder med fullgörandet av föreskriven amortering.

9 §.

Å lyftat lånebelopp skall gäldas ränta efter den räntefot som Konungen,
med hänsyn tagen till räntan å lån från Svenska skeppshypotekskassan, bestämmer.

Örn till betalning förfallet kapitalbelopp icke inbetalas inom åtta dagar
efter förfallodagen, skall å beloppet erläggas dröjsmålsränta enligt de grunder,
som kunna varda i särskild ordning bestämda.

10 §.

Till minst det belopp, lill vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet av inteckning
eller inteckningar i fartyget liggande inom femtio procent av fartygets
värde.

För att kunna godtagas såsom säkerhet skall inteckning åtnjuta bättre förmånsrätt
än varje annan i fartyget sökt eller beviljad inteckning, som icke
innehaves av nämnden för fondens räkning; dock att, därest inteckning med
bästa förmånsrätt är tagen i anspiuk såsom säkerhet för annat lån hos statsverket,
nämnden må kunna godtaga inteckning med närmast därefter följande
rätt under villkor att inteckningen med bästa rätt förskrives att med
rätt närmast efter den, som tillkommer statsverket för det andra lånet, utgöra
pant jämväl för lån ur fonden.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 119.

4

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

11 §■

Låntagare vare skyldig att omedelbart underrätta nämnden om varje ändring
beträffande äganderätten till fartyget.

12 §.

Låntagare må icke utan samtycke av nämnden vidtaga åtgärd, varigenom
fartyget upphör att vara svenskt.

13 §.

Fartyget skall vara i sin helhet kaskoförsäkrat mot såväl totalförlust som
partiell skada och kostnad till minst det värde, som av nämnden åsättes fartyget;
dock må i stället för sådan kaskoförsäkring godtagas s. k. intresseförsäkring
i fartyget, i den mån det finnes kunna ske utan åsidosättande av
nödig trygghet för statsverket såsom inteckningshavare. Dessutom skall finnas
särskild försäkring, som i huvudsakligen samma utsträckning, som eljest
inom sjöfarten är sedvanlig, bereder i kaskoförsäkringen icke innefattat
skydd (protection and indemnity) mot den ersättningsskyldighet, som kan
uppkomma för fartygets ägare.

Såväl kasko- som intresseförsäkringen skall gälla till förmån för statsverket
såsom innehavare av inteckning i fartyget samt medföra rätt för inteckningshavaren
att, ändå att hans fordran ej är förfallen, framför fartygets
ägare njuta betalning ur utfallande försäkringsbelopp, såvida icke —
vid partiell skada — ägaren genom att låta reparera fartyget eller på annat
sätt bereder inteckningshavaren samma säkerhet som före skadans inträffande.

I övrigt skola för försäkring, som här avses, gälla sådana bestämmelser,
som stadgats i lagen om försäkringsavtal, med den jämkning, som nämnden
kan finna av omständigheterna påkallad.

Försäkringsgivaren skall hava gent emot nämnden förbundit sig att tillse,
att försäkringen icke ändras eller upphör utan nämndens vetskap och att
nämnden erhåller nödigt rådrum för att säkerställa statsverket före försäkringens
upphörande.

14 §.

I den mån nämnden finner sådant erforderligt skall å fartyget tagas försäkring
mot krigsfara.

15 §.

Försäkring, som i 13 och 14 §§ avses, skall vara meddelad av svensk försäkringsgivare;
dock att nämnden må, då skälig anledning därtill föreligger,
godtaga försäkring, som meddelats av utländsk försäkringsgivare.

16 §.

Nämnden äger uppsäga lån till betalning omedelbart eller inom viss av
nämnden bestämd tid, därest ställd säkerhet undergått märklig försämring
eller för statsverket betryggande försäkring icke finnes eller låntagaren eljest
icke fullgör de för lånet gällande villkor.

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

17 §.

Av låntagare lämnad säkerhet skall gälla för samtliga hans förbindelser
hos fonden.

18 §.

Kostnad för besiktning, värdering, inteckningsåtgärd och annat dylikt skall
gäldas av låntagaren.

19 §.

Nämndens förvaltning och räkenskaper granskas av Svenska skeppshypotekskassans
revisorer.

I fråga om nämndens och revisorernas skyldigheter och befogenheter ävensom
deras ansvarighet för skada, som tillskyndas fonden, skola stadgandena
i förordningen angående skeppshypotekskassan och reglementet för kassan
äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av

att vad om förvar och vård av för skeppshypotekskassans obligationslån
pantskrivna värdehandlingar är stadgat skall gälla ifråga örn förvaret
och vården av de värdehandlingar, som utgöra säkerhet för lån från fonden;
samt

att nämndens förvaltningsberättelse och revisorernas utlåtande däröver
icke skola vare sig tillställas skeppshypotekskassans låntagare eller göras
till föremål för dessas yttrande, ej heller befordras till tryck.

20 §.

Fonden tillhöriga medel, som av riksgäldskontoret utbetalats till nämnden,
skola, i den mån de ej erfordras i lånerörelsen, återställas till riksgäldskontoret.
De i rörelsen influtna räntemedlen skola för varje kalenderår sist före
utgången av nästföljande januari månad inbetalas till riksgäldskontoret. Av
nämnden omhänderhavda medel, som tillhöra fonden, skola i avbidan på
deras användande i rörelsen eller överlämnande till riksgäldskontoret hållas
innestående å checkräkning i riksbanken eller å postgirokonto.

21 §.

Bestämmelser om ersättning för kostnader, som föranledas av fondens lånerörelse,
ävensom de ytterligare föreskrifter angående rörelsen och vad därmed
har samband, som må erfordras, meddelas av Konungen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1939.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Bilaga B.

Förslag

till

Kungörelse

angående allmänna villkor och bestämmelser för lån ur statens
sekundärlånefond för rederinäringen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Statens sekundärlånefond för rederinäringen har till ändamål att i enlighet
med bestämmelserna i denna kungörelse lämna lån mot säkerhet av
inteckning i fartyg, som är belånat i Svenska skeppshypotekskassan eller
i Statens lånefond för den mindre skeppsfarten.

2 §•

Fonden förvaltas av riksgäldskontoret, som har att på anfordran utbetala
för lånerörelsen erforderliga medel.

3 §.

Lånerörelsen handhaves för statens räkning av en nämnd, vars ledamöter
och suppleanter skola utgöras av ledamöterna och suppleanterna i styrelsen
för Svenska skeppshypotekskassan samt, såvitt angår lån för fartyg,
som är belånat i Statens lånefond för den mindre skeppsfarten, den ytterligare
ledamot och suppleant för denne, om vilka förmäles i gällande bestämmelser
rörande sistnämnda fond.

Nämndens förvaltning och räkenskaper granskas av skeppshypotekskassans
revisorer.

I fråga om lånerörelsens bedrivande samt nämndens och revisorernas skyldigheter
och befogenheter ävensom deras ansvarighet för skada, som tillskyndas
fonden, skola stadgandena i förordningen angående skeppshypotekskassan
och reglementet för kassan samt i kungörelsen angående lånefonden
för den mindre skeppsfarten äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande
av

att lån från fonden må lämnas endast för nybyggnad eller modernisering
av fartyg;

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

att vid beviljande av lån från fonden återbetalningstiden må bestämmas
till högst åtta år, under iakttagande av att lånet skall vara återbetalat innan
det från skeppshypotekskassan eller lånefonden för den mindre skeppsfarten
utlämnade lånet slutamorterats;

att lån från fonden må beviljas till belopp, motsvarande högst tjugu procent
av fartygets värde, och att inteckningssäkerheten, vilken där omständigheterna
därtill föranleda bör stärkas med annan pant eller borgen, skall
ligga inom sjuttio procent av nämnda värde;

att det i § 15 andra stycket förordningen angående skeppshypotekskassan
stadgade särskilda ansvar med anledning av förlust i följd av att fartyget
upphört att vara svenskt ej skall gälla beträffande lån från fonden;

att vad om förvar och vård av för skeppshypotekskassans obligationslån
pantskrivna värdehandlingar är stadgat skall gälla i fråga om förvaret och
vården av de värdehandlingar, som utgöra säkerhet för lan från fonden,
att nämndens förvaltningsberättelse och revisorernas utlåtande däröver
icke skola befordras till tryck; samt

att nämndens förvaltning och räkenskaper ej skola underställas granskning
av skeppshypotekskassans låntagare.

4 §•

Å lyftat belopp skall gäldas ränta från lyftningsdagen efter fyra procent
om året, dock med skyldighet för låntagaren att, därest till betalning förfallet
kapitalbelopp icke inom åtta dagar efter förfallodagen guldits, å det
förfallna beloppet från förfallodagen, till dess betalning sker, erlägga dröjsmålsränta
enligt de grunder, som kunna varda i särskild ordning bestämda.
Låntagare vare skyldig att å lånet eller vad därav återstår oguldet
erlägga ränta efter det högre procenttal, som under lånetiden kan varda
bestämt.

5 §•

Fonden tillhöriga medel, som av riksgäldskontoret utbetalats till nämnden,
skola, i den mån de ej erfordras i lånerörelsen, återställas till riksgäldskontoret.
De i rörelsen influtna räntemedlen skola för varje kalenderår
sist före utgången av nästföljande januari månad inbetalas till riksgäldskontoret.
Av nämnden omhänderhavda medel, som tillhöra fonden, skola i
avbidan på deras användande i rörelsen eller överlämnande till riksgäldskontoret
hållas innestående å checkräkning i riksbanken eller å postgirokonto.

6 §.

Bestämmelser om ersättning för kostnader, som föranledas av fondens
lånerörelse, ävensom de ytterligare föreskrifter angående rörelsen och vad
därmed har samband, som må erfordras, meddelas av Konungen.

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 119.

5

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Denna kungörelse, varigenom upphäves kungörelsen den 19 juni 1936
(nr 312) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån ur statens
sekundärlånefond för rederinäringen, träder i kraft den 1 juli 1939 och skall
äga tillämpning jämväl å lån från fonden, som beviljats före sistnämnda
dag, dock att beträffande lån, som beviljats före den 1 juli 1937, låntagaren
icke skall vara skyldig att underkasta sig sådan höjning av räntan, varom
förmärs i 4 §, i vidare mån än intill det procenttal som gällde vid lånets
beviljande.

397270. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.