Kungl. Majus proposition nr 103.
1
Nr 103.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående skyddsläkemedel
åt vissa kvinnor och barn; given Stockholms
slott den 3 februari 1939.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Albert Forslund.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 3 februari 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund:
I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkten 156, har Kungl.
Maj:t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn för budgetåret
1939/40 beräkna ett förslagsanslag av 150,000 kronor.
Jag anhåller nu att till behandling få upptaga denna fråga.
Befolkning skommissionens förslag.
Befolkningskommissionen föreslår i sitt den 31 januari 1938 avgivna betänkande
i näringsfrågan (statens off. utredn. 1938: 6) vissa åtgärder till
höjande av det svenska folkets näringsstandard. De föreslagna åtgärderna äro
av följande innebörd:
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 saini. Nr 103. 147 sa 1
2
Kungl. Mattis proposition nr 1<)3.
1) att vid av läkare konstaterat behov vissa skyddsfödoämnen och läkemedel
(vitamin- och mineralämnesrika sådana) skola tillhandahållas havande
och ammande kvinnor samt spädbarn och barn i förskoleåldern; läkemedlen
skulle därjämte i motsvarande fall utdelas till skolbarn;
2) att skolbarnen varje skoldag på det allmännas bekostnad skola erhålla
en efter vissa näringshygieniska regler sammansatt skolmåltid; denna anordning
skulle till en början endast gälla en femtedel av barnen i folk- och fortsättningsskolorna;
verksamhetens fortsatta utveckling skulle bliva beroende
av en avvägning mellan behov och finansiella resurser;
3) att frågan örn beviljandet av prisrabatter å viktigare skyddsfödoämnen
åt familjer med barn snarast upptages till utredning; riktlinjer för en sådan
utredning hava av kommissionen utarbetats;
4) att det allmänna skall medverka till en effektivisering av undervisningsoch
upplysningsarbetet i näringsfrågan enligt vissa av kommissionen angivna
riktlinjer, vilka böra upptagas till övervägande vid en fortsatt utredning.
Befolkningskommissionen anför i anslutning härtill bland annat följande.
Förslagen borde bedömas ur den synpunkten, att de vore avsedda att såsom
delar av ett helt inbördes komplettera varandra. Skolmåltiden kunde rent
distributionsmässigt sägas utgöra den form för hjälp till förbättrande av
näringsstandarden, som lättast gåves en fullt rationell karaktär, då den kunde
direkt infogas i den bestående skolorganisationen. Men denna hjälpform vore
enligt kommissionens mening icke ensam tillräcklig, eftersom det endast vore
barnen i skolåldern, som därigenom nåddes.
Hedan före denna ålder kunde barnen hava tagit skada på grund av felnäring,
och av denna anledning vore det av örn möjligt ännu större betydelse,
att förekommande näringsbrister på foster-, spädbarns- och småbarnsstadiet i
görligaste mån förebyggdes och botades. Genom det första av nu angivna
förslag skulle dylika näringsbrister kunna förebyggas eller hävas, i den män
behov därav framträdde vid medicinsk undersökning. Motsvarande åtgärder
skulle även företagas i fråga örn skolbarn i de fall, då vid läkarundersökning
befunnes, att näringsbristerna blivit av så allvarlig natur, att den hjälp, som
lämnades genom skolbespisningen icke vore tillfyllest. I den mån dessa åtgärder
bomme redan havande och ammande kvinnor till godo, borde de bidraga
till att skapa sundare och lyckligare familje- och hemförhållanden samt
vidare till att förhindra sådan kraftnedsättning i samband med barnsbörd,
som även kunde föranleda, att icke flera barn föddes.
Icke ens med denna komplettering tedde sig emellertid de föreslagna åtgärderna
tillräckliga. Erinras borde således, att nämnda åtgärder för att nå
full effekt borde hava karaktären av förebyggande åtgärder. De borde alltså
insättas redan vid en tidpunkt, då det ofta icke vore möjligt att genom medicinsk
undersökning av människorna själva konstatera förekomst av näringsbrist.
Allmänt taget talade den förebyggande synpunkten för att de genom
kravet på av läkare konstaterat behov strängt begränsade åtgärderna enligt
det första förslaget fullständigades genom mera vitt syftande åtgärder, motiverade
av det omdöme örn risk för skador, man erhållit genom verkställda
undersökningar av kostens sammansättning i olika socialklasser och familjetyper
samt vederbörandes levnadsförhållanden. Blott genom en sådan utsträckning
av hjälpen nådde verksamheten en omfattning, som kunde säkra
en högre verkningsgrad i det förebyggande syftet. Till denna förebyggande
synpunkt komrne dessutom den redovisade botande. Avsevärd tid måste narn
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 10U.
ligen förflyta innan alla barn inom eller under skolåldern komme under den
avsedda hälsokontrollen. Det vore vidare enligt kommissionens mening önskvärt,
att hjälpen starkare graderades efter barnantalet, än vad som med de
båda förut nämnda åtgärderna vore möjligt.
Av dessa skäl borde enligt det tredje förslaget övervägas, huruvida icke,
särskilt åt barnrika familjer, borde utgå vissa speciella prisrabatter å viktigare
skyddsfödoämnen. Dessa rabatter skulle även motiveras av det skalet,
att man med hänsyn till den överhängande faran för omfattande framtida
överproduktion inom jordbruket knappast i längden syntes kunna hålla jordbruksprodukternas
priser och jordbrukets räntabilitet uppe på önskad nivå,
därest icke särskilda anordningar vidtoges för åstadkommande av stegrad
efterfrågan på livsmedel i sådana fall, då efterfrågan kunde antagas vara i
särskild grad priskänslig. . .
Det fjärde förslaget motiverades av att förefintliga närings brister i stor utsträckning
berodde på bristande näringshygienisk upplysning.
Jag upptager nu till närmare övervägande befolkningslcommissionens först
antydda, i betänkandet under kap. Yl utvecklade förslag rörande tillhandahållande
av skyddsfödoämnen samt vitamin- och mineralämnesrika läkemedel
vid av läkare konstaterat behov hos havande och ammande kvinnor samt barn
i spädbarns-, förskole- och skolåldern.
Befolkningskommissionen redogör till en början närmare för de hälsoskador,
som kunna, uppstå hos nu ifrågavarande kvinnor och barn till
följd av näringsbrister. Kommissionen framhåller härvid, att de
kvantitativa och kvalitativa brister, som förefinnas beträffande näringen, äro
i särskild grad skadliga för hälsotillståndet och utvecklingen under i synnerhet
de tidigaste barnaåren. De hälsorisker, som havande och ammande kvinnor
utsättas för, inverka sannolikt väsentligt på de ammade barnen och möjligen
även på fÖstren. Kommissionen anför vidare:
Vid mottagningen för mödrar, spädbarn, småbarn och skolbarn iakttoge
läkaren icke som undantag utan som regel hos en del av de undersökta personerna
sjukliga rubbningar, vilka orsakats av en icke fullvärdig kost. Bland
sådana rubbningar finge särskilt framhållas blodbrist och engelska sjukan,
vilka dels själva som en väsentlig orsak hade brister i kosten, dels i sin ordning
gåve upphov till fortsatta rubbningar t. ex. i form av nedsatt motståndskraft
mot infektioner och dylikt. Dessa senare förvärrade sedan ofta ytterligare
grundåkomman.
I vårt relativt solfattiga och i vissa delar av landet stränga klimat med åtföljande
svårighet för utevistelse, särskilt för de späda och små barnen, vöre
stora grupper av barn, i synnerhet vintertiden, även vid i övrigt fullvärdig
kost under alla förhållanden i behov av särskild vitamin- och i viss utsträckning
även mineralämnestillförsel för att undgå nämnda åkommor. Detta gällde
sålunda alla för tidigt födda barn, vidare i varje fall ett stort antal barn under
avvänjningsperioden samt, försiktigt uttryckt, flertalet barn, som icke uppföddes
med modersmjölk.
Betydelsen av, att ingenting försummades ifråga örn späd- och småbarnens
behov av näringsämnen, framginge bland annat därav, att verkningarna av
skador, som uppkomme genom ett eftersättande av dessa behov, kunde sträcka
sig långt fram i tiden. Sålunda kunde en naturlig förlossning försvåras eller
rent av omöjliggöras genom utav bristfälliga näringsförhållanden under den
tidigaste barndomen hos kvinnan förorsakade rachitiska förändringar i
4
Kungl. Majus proposition nr 103.
bäckenet. I samma mån som av bristfällig näring beroende sjukdomar icke
kunnat förhindras, stegrades givetvis betydelsen av deras rättidiga botande
genom en riktig kost samt vitamin- och mineralämnestillförsel medelst därför
lämpade läkemedel.
Yad mödrarna beträffade, ställde såväl havandeskapet som amningen betydande
krav på den kvinnliga organismen. Även för dem kunde särskild vitamin-
och mineralämnestillförsel utöver kosten vara nödvändig för att förhindra
i första hand blodbrist, möjligen även utbredd tandkaries och även andra
sjukliga symtom. Enligt under senare år företagna undersökningar förorsakades
den barnsängsfeber, som hade ansvaret för en icke ringa del av barnsängsdödligheten,
ej sällan av en s. k. hämatogen infektion från en förhandenvarande
eller avlupen svalginfektion. Då motståndskraften mot smitta och
särskilt mot slemhinneinfektioner samt dessas begränsning till utgångspunkten
säkerligen till icke ringa del vore avhängig av näringstillståndet, underströkes
ytterligare födans betydelse för den havande kvinnan.
Yikten av en på allt sätt fullvärdig näring för havande kvinnor och digivande
mödrar för att i görligaste mån undgå sjukdomstillstånd anser befolkningskommissionen
icke behöva ytterligare framhävas. Självfallet äro snabba,
kraftiga åtgärder såväl beträffande kost som nyssnämnda läkemedel av, örn
möjligt, ännu större vikt vid redan utbruten sjukdom för att förhindra ytterligare
förstörelse och svårare följder. Kommissionen anför vidare:
Brister i näringstillförseln under havandeskaps- och amningstiden vore
emellertid av betydelse ej blott för kvinnans egen hälsa och välbefinnande.
Även för fostrets utveckling och vidare öde kunde den havande kvinnans kost
vara av betydelse, låt vara att andra faktorer där sannolikt spelade en i regel
större roll. Brister i näringen kunde sålunda i vissa fall leda till havandeskapets
avbrytande eller dödföddbörd.
Vidare syntes numera få anses konstaterat, att brister i kosten hos modern
kunde giva anledning till medfödd svaghet och dålig utveckling hos barnet
samt vara anledning till en ökad s. k. tidigdödlighet. Brister i näringstillförseln
under havandeskapet kunde även medföra en långsam förlossning med
de ökade risker, som därav kunde följa både för moder och barn.
Ett tydligt indicium på levnadsförhållandenas betydelse för dödligheten
bland spädbarnen erbjuder — framhåller kommissionen fortsättningsvis _
vissa undersökningar rörande dödligheten i olika inkomstklasser för under
åren 1918—1922 födda spädbarn i Stockholm med förorter. I följande tablå
meddelas en sammanfattning av ifrågavarande undersökningsresultat.
Fann |
Ijer, där faderns inkomst var |
Samtliga |
|||
under 4,000 |
4,000— 6,000 |
6,000- 10,000 |
10,000 |
grupper |
|
Under första levnadsåret avlidna barn |
48.9 |
38.3 |
31.9 |
14.3 |
36.7 |
därav: avlidna under första levnads-mänaden................ |
24.o |
15.i |
19.7 |
11.4 |
18.0 |
avlidna under 2—12 levnads-månaderna................ |
24.9 |
23.ä |
12.s |
2.9 |
1 18.7 j |
Dödfödda barn per 1,000 levande födda |
17.5 |
15.8 |
lS.o |
8.3 |
15.1 |
5
Kungl. Majus proposition nr 103.
Tablån utvisar — antör kommissionen — i första hand, att hälften av spädbarnsdödligheten
— d. v. s. av dödligheten under det första levnadsåret
faller på den första levnadsmånaden, av vilken tidsperiod redan de två första
veckorna svara för icke mindre än en tredjedel av hela dödligheten under
första levnadsåret.
Ett vidare studium av tablån visar emellertid, att spädbarnsdödligheten i
den lägsta inkomstklassen var mer än tre gånger större än i den högsta. Särskilt
anmärkningsvärt är, att denna skillnad visar sig vara speciellt utpräglad
ifråga örn dödligheten i den andra till och med den tolfte levnadsmånaden;
härvidlag var nämligen dödligheten nästan tio gånger högre i den lägsta
inkomstklassen än i den högsta. Detta förhållande stärker enligt kommissionens
uppfattning intrycket av att spädbarnsdödligheten åtminstone icke
väsentligen utgör någon biologiskt nödvändig företeelse, utan att den i första
hand är beroende av moderns levnadsbetingelser och barnets omvårdnad.
Kommissionen yttrar vidare:
Även den omständigheten, att dödligheten i första levnadsåret vore bortåt
50 procent högre bland utomäktenskapliga barn (65.7 per 1,000 år 1934) än
bland barn inom äktenskapet (44.0 procent), kunde i viss mån anses ytterligare
bestyrka denna uppfattning, enär det vore känt, att dessa barn och deras
mödrar i allmänhet levde under svårare ekonomiska villkor. I Stockholm
vore ungefär en femtedel av alla årligen födda barn utomäktenskapliga; av
de spädbarn som avledo under de sex första levnadsmånaderna, vore en tredjedel
födda utom äktenskapet.
Räknat i absoluta tal doge numera i Sverige årligen omkring 4,000 barn
före det första levnadsårets utgång, vilket vore betydligt mera än hela det
sammanlagda antalet i åldersgrupperna 1—15 år avlidna (cirka 2,500). Beräknat
per 1,000 barn i åldern under ett år bleve siffran (år 1934) 47.2. Utginge man
ifrån såsom ett önskemål, att detta tal borde kunna reduceras ned till den
nivå, som framträdde inom den högsta inkomstklassen enligt den här citerade
undersökningen för Stockholm år 1918—1922 — ett önskemål som på något
längre sikt icke borde vara helt ouppnåeligt, allrahelst som enligt sakkunniga
barnläkares utsago även inom denna inkomstklass understundom oförstånd
visades i spädbarnens vård — skulle detta innebära, att antalet årligen avlidna
spädbarn skulle kunna minskas med bortåt 3,000. Antagandet att dessa spädbarn,
som sålunda borde kunna räddas till livet, skulle representera ett genomsnittligt
sämre arvsbiologiskt urval än de övriga, hade dittills icke kunnat
bestyrkas genom vetenskapliga undersökningar.
Kommissionen anser därjämte, att genom förbättrad omvårdnad av mödrarna
antalet spontana aborter och dödföddbörder icke obetydligt borde kunna
reduceras. Av förenämnda tablå framgår, att frekvensen av dödfödda barn var
ungefär dubbelt så hög i den lägsta inkomstklassen som i den högsta. Minimisiffran
— 8.8 dödfödda per 1,000 levande födda — var vidare ungefär tre
gånger lägre än det allmänna genomsnittet för hela landet under senare år,
vilket utgjort omkring 27 per 1,000 levande födda barn. Då antalet dödfödda
barn under senare år uppgått till omkring 2,300, skulle sålunda en reduktion
av detta tal med minst 1,500 barn vara tänkbar. Även bortsett från den
möjliga minskningen av spontana aborter skulle alltså enligt kommissionens
förmenande omkring 4,500 barn årligen kunna räddas till livet. Med dessa
6
Kungl. Majus proposition nr 108.
uppskattningar har kommissionen givetvis endast avsett att angiva den ungefärliga
storleksordningen av det antal liv, som skulle kunna bevaras. Kommissionen
anför härefter:
De nyss angivna övernormala dödstalen inom fattigare befolkningslager
vöre givetvis icke enbart betingade av näringsförhållandena utan berodde
dessutom av ett flertal andra faktorer. Inom de fattigare klasserna framträdde
sålunda de sämsta bostadsförhållandena. Omvårdnaden av spädbarnen bleve
också där sämre dels på grund av lägre grad av upplysning i dithörande
frågor, dels därför att mödrarna vore mera arbetstyngda och hade mindre
arbetshjälp. I de fattigare inkomstlagren stöde vidare överhuvud taget den
allmänna hygienen på en lägre nivå, vartill komme, att läkarkonsultationer
här alltjämt vore väsentligt mindre vanliga än i de mera bemedlade klasserna.
Särskilt i fråga örn landsbygdens fattigare befolkning syntes dylika förhållanden
hava stor betydelse för spädbarnsdödligheten. Det vore dessutom
att märka, att speciellt sjukliga föräldrar ofta just på grund av sin sjuklighet
nedsjunkit i de lägre inkomstklasserna. Orsakssammanhanget vore
med andra ord icke helt och hållet enkelriktat på så sätt, att det uteslutande
skulle vara de av låg inkomst vållade bristerna i näringsstandard, bostadsstandard
eller allmän hygien, sorn åstadkommer den högre sjukligheten, och
dödligheten, utan det kunde till någon del också vara så, att det tvärtom
vöre levnadsstandarden, som betingades av hälsotillståndet.
Allt detta motsade emellertid icke, att näringsförhållandena dock finge
antagas spela en i många enskilda fall synnerligen betydelsefull roll i dessa
sammanhang. I arbetet att uppnå en enligt kommissionens mening möjlig avsevärd
reduktion i antalet årligen avlidna spädbarn finge därför en förbättring
av näringstillståndet för havande och ammande kvinnor samt för spädbarnen
själva ingå såsom ett viktigt led.
Yad här är sagt örn spädbarnens dödlighet gäller — framhåller kommissionen
— även om småbarnens dödlighet och sjuklighet. Dödligheten under
småbarnsåldern är visserligen så mycket lägre än spädbarnsdödligheten, att
siffrorna för under andra aret döda barn, ehuru i och för sig höga nog, i
jämförelse med spädbarnsdödligheten kunna synas små. Men även örn småbarnen,
då de stå på bristfällig kost, hava en större motståndskraft mot olika
skador och oftare än spädbarnen övervinna sådana skador, vilka därför för
deras del sällan få ödesdigra följder, reagera de dock med allehanda tecken
å ohälsa. Kommissionen anför härom:
Dessa barn mellan spädbarns- och skolåldern vore till den grad försummade
i den offentliga barnavården, att man icke ens underkastat dem några
mera omfattande direkta undersökningar; man hade därför särskild anledning
att i fråga örn dessa »förskolebarn» tala örn »den försummade åldern».
Det förhållandet, att det sålunda åtminstone hittills knappast förelegat
några på ett stort statistiskt material grundade direkta vittnesbörd örn omfattande
hälsobrister för just dessa barn, kunde emellertid, såsom förut
framhållits, icke anses ådagalägga, att de, till skillnad mot spädbarnen och
skolbarnen, skulle representera en särskild »hälsoålder».
Mot ett dylikt antagande talade resultaten av de undersökningar, som på
skilda håll i vårt land gjorts av folkskolebarnen vid inträde i skolan. Dessa
undersökningar — som för närvarande berörde 28 procent av landsbygdens
och 62 procent av städernas folkskolor — hade enstämmigt uppvisat, hurusom
ett icke ringa antal av dessa 6- och 7-åringar företedde ofta bestående men,
sorn finge föras tillbaka till en oriktig uppfödning. Det kunde givetvis icke
förutsättas, att ifrågavarande hälsobrister skulle hava uppstått just vid in
-
<
Kungl. Maj:ts proposition nr 103.
trädet i skolan, utan de finge anses hava förvärvats under föregående utvecklingsstadier,
det vill säga antingen under fosterstadiet och spädbarnsstadiet,
varvid de under de följande åren förvärrats eller åtminstone icke
läkts i den utsträckning, som vid ett näringshygieniskt mera tillfredsställande
kosthåll varit möjligt, eller också under de egentliga förskoleåren.
Yad härefter angår frågan örn de erforderliga skyddsfö doämne
na och läkemedlen framhåller kommissionen, att det för att
förebygga eller häva nu ifrågavarande, genom läkarundersökning konstaterade
näringsbrister först och främst är erforderligt, att vederbörande mödrar och
barn erhålla ökade mängder av skyddsfödoämnen. Kommissionen tillägger:
I vissa fall bland annat när symtom på bristsjukdom vöre mera utpräglade,
måste läkningen påskyndas genom intagande av speciella läkemedel, vilka i
koncentrerad form innehölle i respektive fall erforderliga ämnen (vitaminer
av olika slag och mineralämnen). Vissa av dessa läkemedel borde tagas
regelbundet av alla personer, som hade särskilt stort behov därav. Detta
gällde t. ex. för många havande och ammande kvinnor, vilka under den
mörka årstiden hade behov av fiskolja eller fiskoljepreparat; dessa preparat
innehölle i främsta rummet A- och D-vitaminer. Gjorda undersökningar
framhävde betydelsen av en sådan tillförsel för mödrar både under graviditet
och efter förlossning. I vissa fall erfordrades sådana läkemedel, som innehölle
C-vitamin (ascorbinsyra), järn, kalk, fosfor och jod. Det motsvarande gällde
vissa spädbarn, särskilt de spädbarn, som icke uppföddes med modersmjölk.
Behovet av tillskott utöver kosten i form av läkemedel berodde dels på rubbningens
grad och dels i vissa fall pa individuella förhållanden hos personen
i fråga. Det syntes vara en allmänt omfattad mening, till .vilken även kommissionen
ville ansluta sig, att till förebyggande av näringsbrister i första hand
skyddsfödoämnen borde användas och först i andra hand speciella läkemedel.
Kommissionen ville särskilt framhålla, att ett behov av extra tillförsel av Cvitamin
ofta kunde tillgodoses på den förra vägen; svårare vore detta örn t. ex.
brist förelåge av D-vitamin eller jod.
Vidkommande den grundläggande förutsättningen för
hjälpens utgående anför kommissionen, att de hälsofaror på grund
av bristfällig näring, som kommissionen belyst ur medicinska synpunkter,
självfallet hava en mycket betydelsefull social och ekonomisk sida. I själva
verket är det ej möjligt att avskilja den medicinska synpunkten från den
sociala. Till stor del är det nämligen kvinnor och barn, tillhörande de fattigare
klasserna, vilka komma att tillfogas hälsoskador pa grund av bristfällig
näring. Ur denna synpunkt kunde det enligt kommissionens förmenande vara
näraliggande att giva det allmännas hjälpåtgärder till säkrande av mödrars
och barns näringsstandard en i själva dess anordning direkt markerad social
karaktär genom att göra hjälpens utgående begränsad av enbart förhandenvaron
av viss låg inkomststandard. Kommissionen anför likväl:
Befolkningskommissionen hade emellertid efter ingående överväganden valt
att i stället låta hjälpens utgående bliva beroende av ett av läkare vid medicinsk
undersökning konstaterat behov. Härigenom hade verksamheten direkt
kunnat inordnas i samhällets hälsovård, närmast såsom ett led i den folebyggande
mödra- och barnavården. Då de institutioner, som uppbure denna
verksamhet, huvudsakligen besöktes av blott de mindre bemedlade klassernas
mödrar och då, såsom nämnts, det i varje fall framför allt vöre dessa, som
vid undersökning visade behov av ytterligare näringstillförsel, hade — aven
8
Kungl. Maj:ts proposition nr loij.
utan införandet av inkomstgräns, vilket vore en särskild fråga — den sociala
synpunkten likväl redan vunnit beaktande, så långt som ett medicinskt behov
förelåge jämsides med det sociala.
o Det hade givetvis för kommissionen varit uppenbart, att, då hjälpens utgående
gjorts beroende av förhandenvaron av ett på medicinska grunder konstaterat
behov, så hade därmed en stark begränsning av verksamheten genomförts,
vilket ur vissa synpunkter kunde framstå såsom en svaghet i förslaget.
Det syntes således hava framgått redan av det föregående, att ett dylikt behov
vanligen blott kunde konstateras föreligga, dels då hälsoskada på grund av
bristfällig näring redan framträtt, dels ock mera allmänt hos havande kvinnor,
ammande mödrar och vissa grupper av spädbarn. I den rent förebyggande
hälsovården av småbarnen och skolbarnen syntes denna hjälpform på grund
av ifrågavarande begränsning blott bliva av mindre betydelse, åtminstone intill
dess den medicinska forskningen på hithörande område hunnit längre,
än den hittills gjort.
Kommissionen ville emellertid här påminna örn, att för skolbarnen anordnandet
av en allmän skolmåltid enligt kommissionens förslag i det väsentliga
måste sägas fylla önskemålet örn förebyggande näringsåtgärder för denna
barnaålders del. I fråga örn skolbarnen syntes det därför vara tillfyllest att
därutöver medgiva tilldelning av vitamin- och mineralämnesrika läkemedel
blott vid framträdande och på medicinska grunder konstaterbart behov, närmast
då hälsoskada yppade sig.
För den genom kravet på av tjänsteläkare konstaterat behov genomförda
begränsningen talade vidare, att, såsom redan påpekats, verksamheten därigenom
kunnat omedelbart inordnas i samhällets förebyggande mödra- och
barnavård. Genom att hjälpen så anknutits till en läkarordination, vunnes de
bästa garantier, att den bomme att ej blott få en ekonomisk och direkt näringsfysiologisk
utan därjämte en hälsofostrande betydelse. Det borde till slut
anföras, att, även örn kravet på medicinskt konstaterat behov allmänt taget
utgjorde en begränsning av verksamheten, så innebure verksamhetens överlämnade
till vårdcentralernas och -stationernas läkare, att hjälpen i varje särskilt
fall kunde såväl kvantitativt som kvalitativt på ett fullt ändamålsenligt
sätt anpassas efter patientens individuella, med konstitution, arbetsförhållanden
och övriga sociala omständigheter varierade behov.
På grund av behovet av en sådan anpassning efter de individuella förhållandena
och även med hänsyn till den pågående snabba utvecklingen inom
den medicinska vetenskapen ansåge kommissionen det oriktigt att i en kommande
författning söka angiva arten och mängden av de näringsmedel, som
kunde komma i fråga. De föreskrifter härutinnan, som kunde befinnas erforderliga,
syntes lämpligen kunna utfärdas av medicinalstyrelsen. Härigenom
vunnes, att dessa föreskrifter lättare kunde tid efter annan ändras, i den mån
som detta motiverades _ av inom denna verksamhet vunna praktiska erfarenheter
eller av nya medicinska rön och framsteg.
Härefter övergår kommissionen till behandling av spörsmålet rörande d e
institutioner, som böra anförtros den ifrågasatta
verksamheten. Kommissionen har därvid först erinrat örn att det för
närvarande existerar vissa enskilda institutioner, vilka till någon del arbeta
för ifrågavarande ändamål. Kommissionen anför härom bland annat:
De alltsedan början av 1900-talet i vissa städer efter franskt mönster organiserade
s. k. mjölkdropparna, vilka utgjordes av särskilda föreningar, stim
stundom åtnjöte kommunalt understöd, hade sålunda, speciellt i fråga örn
flaskbarn, haft mjölkutdelning på sitt program. Under senare år hade man
9
Kungl. Majus proposition nr 103.
allmänt sökt övergå från direkt mj ölutskänkning till utlämning av anvisningar
å lämpliga försäljningsställen, varjämte understöd i olika former lämnats till
ammande mödrar — detta bland annat för att motverka, att hjälpen icke
uppmuntrade till alltför tidigt avbrytande av digivningen (ampremier).
Vid sidan av denna verksamhet hade mjölkdropparna utövat en rätt omfattande
konsulterande verksamhet på spädbarnsvårdens område. De hade
därmed utvecklat sig till mödra- och barnavårdscentraler av den typ, som
numera efter hand skulle allmänt inrättas enligt beslut av 1937 års riksdag.
För erhållande av mjölk hade stundom krävts, att barnen exempelvis var
fjortonde dag skulle uppvisas för undersökning.
Genom riksdagsbeslutet år 1937 örn statsbidrag till den förebyggande
mödra- och barnavården hade hela denna fråga kommit i ett annat läge.
Syftemålet med den genomförda reformen vore, att över hela landet landstingen
och de städer, som icke deltoge i landsting, med hjälp av statsbidrag
skulle inrätta mödra- och barnavårdscentraler, respektive mödra- och barnavårdsstationer
(Sv. förf.-saml. 1937:745). Inom den närmaste framtiden
bomme således ett nät av sådana organ för hälsokontrollen över mödrar och
barn att växa fram. De mjölkdroppar och andra liknande institutioner, som
nu förekomme, kunde antagas efter hand bliva infogade såsom led i denna,
nya organisation; förslag om en sådan omläggning för mjölkdropparna i
Stockholm förelåge redan, enligt vad kommissionen erfarit.
Då kommissionen sökt ett hälsovårdsorgan för statlig verksamhet till förbättring
av mödrarnas och barnens näringsstandard har den således funnit
detta organ i det framväxande systemet av mödra- och barnavårdscentraler
och -stationer. Kommissionen anför härom ytterligare:
Uppgiften för dessa institutioner vore enligt utfärdade direktiv i första
hand av övervakande och rådgivande art. På dem ankomme sålunda den förebyggande
hälsovården i fråga örn mödrar, spädbarn och småbarn. Den ena
sidan av den verksamhet, som, vad spädbarnen beträffade, förekomme vid
mjölkdropparna, bomme alltså i framtiden att knytas till dessa mödra- och
barnavårdscentraler och -stationer. Det konsulterande arbetet vid vårdcentralerna
och vårdstationerna komme, förutom vissa allmänna anvisningar
rörande spädbarnsvård och dylikt, till väsentlig del att avse just dietiska föreskrifter
samt ordinationer av här åsyftade vitamin- och mineralämnesrika
läkemedel.
Verksamheten vid dessa vårdcentraler och -stationer kunde knappast komma
att vinna full effektivitet i de talrika fall, då dietföreskrifter och ordinationer
av näringstillskott i form av läkemedel icke kunde följas på grund av
att vederbörande icke hade råd därtill, eller då ordinationerna, med hänsyn
till klientelets ekonomiska förhållanden, måste inriktas på billigare och mindre
verksamma födoämnen och läkemedel. Genom en reform som möjliggjorde,
att ändamålsenliga näringsmedel ej blott kunde ordineras utan även
kunde kostnadsfritt ställas till förfogande genom mödra- och barnavårdscentralerna
och -stationerna, skulle också åstadkommas, att dessa nya institutioner
erhölle ökad popularitet, vilket skulle betyda, att de skulle komma att
i större utsträckning anlitas särskilt av fattigare mödrar. Redan önskemålet,
att mödra- och barnavårdscentralerna måtte få ett så stort klientel som möjligt
samt även i övrigt fungera på ett möjligast effektivt sätt, syntes
sålunda motivera, att arbetet med höjande av näringsstandarden hos mödrar
och barn, hos vilka ett av läkare konstaterat behov av särskild hjälp framträtt,
i främsta rummet anknötes till densamma.
10
Kungl. Maj ds proposition nr litti.
Mödra- och barnavårdscentralernas och -stationernas verksamhet kan —
framhåller kommissionen — komma att bliva av mycket olika omfattning. Enligt
av medicinalstyrelsen utfärdade normalinstruktioner kan verksamheten sålunda,
vad angår vården av barnen, organiseras efter tre olika alternativ, nämligen
så, att den avser vården av 1) endast barn under 1 års ålder, 2) barn
under ett år samt därjämte sådana barn, som före ettårsåldern åtnjutit vård
vid vårdcentral eller -station, samt slutligen 3) alla barn under skolåldern.
Kommissionen befinner sig i överensstämmelse med en enig sakkunnig
opinion, då den anser, att det ligger i linje med hela denna reform, att
mödra- och barnavårdscentralerna och -stationerna inom en snar framtid ej
blott komma att geografiskt utbredas att alltmera omfatta hela vårt land,
utan även, att de komma att behålla sitt barnklientel över spädbarnsstadiet,
och alltmer uppemot skolstadiet, där skolläkarvården är avsedd att taga vid.
Dessa institutioner skulle enligt förevarande förslag efter hand även erhålla
befattning med näringsförhållandena för barn upp genom hela småbarnsåldern.
Kommissionen tillägger:
Såsom förut framhållits, syntes emellertid motsvarande hjälp mot näringsbrister
även i viss utsträckning böra lämnas åt skolbarn. För dessa skulle
visserligen enligt ett annat av kommissionen framfört förslag hjälp lämnas i
annan ordning, nämligen genom anordnande av skolmåltider och av denna
anledning borde härvidlag något större behov av särskild utdelning av
skyddsfödoämnen icke föreligga. Dock vore att märka, att utbyggandet av
skolmåltidsorganisationen enligt nämnda förslag kunde komma att taga avsevärd
tid i anspråk, och det kunde därför synas föreligga skäl för att utdelning
av skyddsfödoämnen till särskilt behövande barn komme till stånd
inom cle skoldistrikt, där skolbespisning tills vidare icke anordnats. Kommissionen
ansåge emellertid, att skolmåltiden utgjorde den distributionsmässigt
lämpligaste formen för utdelning av skyddskost till skolbarn, och att
strävandena att utöka halten av skyddsämnen i skolbarnens kost därför uteslutande
borde inriktas på en utveckling av skolmåltidsorganisationen.
Däremot förelåge utan tvivel skäl för att skolbarnen vid av läkare konstaterade
behov utöver skolmåltiden erhölle sådana speciella vitamin- och
mineralämnesrika läkemedel, som i vissa fall kunde erfordras för att påskynda
läkningen av uppkomna näringssjukdomar. I detta fall borde anordningen
lämpligen anknytas till skolläkarorganisationen, i den mån denna
bleve genomförd. På samma sätt som arbetet vid mödra- och barnavårdscentralerna
borde få en starkare hygienisk effekt genom att dessa sattes i
stånd att utdela billiga skyddsfödoämnen och vissa vitamin- och mineralämnesrika
läkemedel, borde också skolläkarvården bliva i stånd att fungera på
ett mera tillfredsställande sätt, örn det möjliggjordes, att skolläkarnas ordinationer
kunde efterföljas även i de fall, då föräldrarnas ekonomiska vill
kor eljest skulle lägga hinder i vägen.
Kommissionen ville i detta sammanhang betona vikten av att skolläkarna
vid konstaterandet av sådana näringsfel liksom vid andra sjukdomsanledningar,
före ordinationen satte sig i förbindelse — själva eller genom skolsköterskan
— med barnets hem och med eventuellt anlitad läkare. Ordinationer
i skolan borde givetvis icke under några förhållanden göras utan en föregående
undersökning, varvid ju skolläkaren även vore i tillfälle att giva föräldrarna
behövliga råd.
11
Kungl. Majus proposition nr 103.
Befolkuingskommissionen upptager därefter till diskussion frågan li u r uvida
ifrågavarande skyddsfödoämnen och läkemedel
böra utdelas till alla mödrar och barn oavsett familjernas
ekonomiska v i likör, örn blott det medicinska behovet är konstaterat,
eller örn en viss inkomstgräns för denna hjälp borde fastställas.
Kommissionen anför härom i huvudsak följande.
Ett på medicinska grunder konstaterat behov kunde i första hanel föi väntas
framträda inom de mindre bemedlade klasserna. De barn i förskoleåldern
och i skolåldern, hos vilka ett på medicinska grunder konstaterat behov av
dylika näringsmedel förelåge, måste antagas till alldeles overvagande del tillhöra
fattigare familjer. I fråga örn havande kvinnor och ammande modrar samt
spädbarn syntes dock behovet vara mera allmänt, men även darvidlag syntes
en inkomstgräns utöver den medicinska behovsgransen bliva av foga praktisk
betydelse, då klientelet vid modin- och barnavårdscentralerna knappast i någon
nämnvärd utsträckning kunde förväntas komma att inbegripa mera bemedlade
befolkningsgrupper. ....
Det sagda innebure, att den besparing, som skulle vinnas genom att h] alpen
icke lämnades åt de fåtaliga bemedlade mödrar och barn till bemedlade föräldrar,
som skulle komma ifråga, bleve synnerligen obetydlig. Den bleve
dessutom huvudsakligen endast skenbar, eftersom en dylik begränsning skulle
nödvändiggöra en mera noggrann inkomstprövning och denna komme att draga
vissa kostnader. Den väsentligt dyrare konsultationsverksamheten vid vårdcentralerna
och -stationerna vore helt kostnadsfri samt vore tillgänglig toi
alla inkomstgrupper. o
Därtill komme de allmänna synpunkterna, att en dylik hjälp, sa vitt möjligt
icke ens borde erhålla skenet av att utgöra en form för fattigvård, samt
att det av befolkningspolitiska skäl i och för sig tedde sig önskvärt, att barnkostnaden
begränsades inom alla familjer. När beaktandet av dessa önskemal
icke föranledde några mera avsevärda extrakostnader, syntes desto mindre
anledning föreligga att icke tillgodose desamma _ .
Skulle en viss inkomstgräns likväl införas, borde i så fall forslaget innebära
att ifrågavarande hjälp begränsades till familjer, där mannens och
hustruns sammanlagda inkomst (eller moderns respektive faderns inkomst i
fråga örn barn till änkor, änklingar eller ogifta modrar) _ understege 3,U0U
kronor i beskattningsbart belopp. Detta alternativa förslag ville kommissionen
motivera genom en hänvisning till det förhållandet, att denna inkomstgrans
— mot kommissionens förslag — redan godtagits av statsmakterna i fråga örn
beviljande av moderskapspenning ( Sv. förf.-sami. 1937: 338). På grund av nyss
antydda förhållanden finge en sådan inkomstgräns emellertid i huvudsak
endast formell betydelse, ty enligt i Kungl. Maj:ts proposition nr 1931;. åb
allford beräkning skulle endast omkring 8 procent av mödrarna komma över
denna inkomstgräns; av dessa syntes endast en mindre del komma att anlita
ifrågavarande institutioner. Med hänsyn därtill förutsatte kommissionen, att
de hiälpbeviljande organen (varom mera i det följande) icke borde åläggas
företaga någon mera ingående inkomstprövning. Dettina borde lämpligen
utföras så, att vederbörande organ i de fall, då det förefölle tvivelaktigt, huruvida
det beskattningsbara beloppet understege 3,000 kronor, ålade den hjälpsökande
att genom företeende av senaste debetsedel ådagalägga, att inkomsten
understege det nämnda beloppt. Att man vid fastställandet av en inkomstgräns
boule utgå från det beskattningsbara beloppet i stället för från den
totala inkomsten, motiverades i detta såsom i andra liknande fall av det forhållandet,
att icke endast själva inkomsten utan — till följd av barnavdrags
-
12
Kungl. Majus proposition nr 103.
bestämmelserna även barnantalet inom familjerna därigenom bomme att i
viss mån beaktas.
Detta synes emellertid enligt kommissionens förmenande under alla förhållanden
endast böra gälla om den utdelningsverksamhet, som skulle ifrågakomma
genom vårdscentralernas och -stationernas medverkan. Däremot synes
inkomstgräns icke böra tillämpas i fråga om den tämligen obetydliga utdelning
av speciella läkemedel till skolbarn, som skulle förekomma efter ordination
av skollälare. Med hänsyn till att skolbespisningen i enlighet med ett av
kommissionen framlagt förslag, kostnadsfritt skulle erhållas av alla barn,
oavsett föräldrarnas ekonomiska villkor, torde nämligen konsekvensen fordra
att även denna kompletterande hjälpanordning kunde komma alla barn som
därav hade behov, till godo.
Härnäst reser sig den frågan, huruvida de erforderliga näringsmedlen böra
utdelas helt kostnadsfritt, eller örn det allmänna bör inskränka sig till att
finansiera en viss mera avsevärd prisnedsättning å de behövliga varorna.
Kommissionen anför härom:
För det senare alternativet talade givetvis statsfinansiella skäl.
andra sidan vöre att marka, att här ifrågavarande födoämnen och läkemedel
i allmänhet skulle utdelas för viss kortare tidsintervall örn t. ex. en
månad och att det för varje sådant tidsavsnitt i de enskilda fallen i allmänhet
endast skulle Wiva fråga örn relativt små belopp på några få kronor eller
Pen Sku!le därför i.regel tomma att te sig alltför ringa i
erhållande till de orgamsativa anordningar, som den nödvändiggjorde, därest
den endast toge formen av vissa prisrabatter. Det vore ju dessutom här endast
fråga örn sådana fall då ett av läkare konstaterat behov gjorde sig gällande
Helfri''i detfa sammanhang nämnas, att enligt det av kommissiowIT
°d forslaget till skolbespisning denna skulle komma att bliva helt
kostnadsfri, oavsett medicinskt konstaterat behov, för samtliga barn vid de
ävei0rdfnr n;maaT''Hning överhuvud införts. I konsekvens härmed syntes
id r- V1 sfrfdalt ömmande fall begränsade hjälp, som enligt förea
rån de förslag skulle under tjänsteläkares kontroll lämnas, böra göras helt
3ftf\ Fb i detta fall torelågeenligt kommissionens uppfattning till och
med stal kare skal for en genomford gratisprincip än i fråga örn skolmåltiden.
I fråga örn formerna för hjälpanordningen framhåller kommissionen,
att det givetvis ej kan bli fråga om att vårdcentralerna skulle direkt
utdela ifrågavarande näringsmedel. Beträffande vissa särskilt vanliga vitaminoch
mineralämnesrika läkemedel skulle detta visserligen vara tekniskt möjligt;
däremot vore något sådant icke tänkbart i fråga örn skyddsfödoämnena Av
dessa anledningar synes man - utom i vissa fall vid skolorna — böra använda
sig av ett kort- eller kupongsystem. Korten skola enligt förslaget utdelas, efter
anvisning av vederbörande vårdcentral eller vårdstation, av barnavårdsnämnd.
De mottagas av varuleverantörerna såsom likvid, varefter de inlösas av kommunerna,
vilka därefter av staten erhålla ersättning för större delen av de
härigenom åsamkade utgifterna. Beträffande detaljerna av detta system framhåller
kommissionen i huvudsak följande.
Beträffande de olika enskildheterna i en dylik anordning mötte en rad
pr°blem’. so™ “åste upptagas till en diskussion. Kommissionen
foi utsatte, att medicinalstyrelsen anbefalldes att utfärda närmare instruktio
-
Kungl. Majus proposition nr 103.
13
ner rörande hela denna verksamhet, där bland annat föreskrifter lämnades
örn de varor och läkemedel, som kostnadsfritt kunde utdelas, och örn de behov,
som skulle konstituera anledning till ordination. I det följande diskuterade
kommissionen blott de organisativa sidorna av verksamheten.
Det vore utan tvivel tänkbart, att ett dylikt kortsystem kunde giva anledning
till missbruk, därigenom att korten i viss mån finge karaktären av reda pengar
och av denna anledning kunde användas till inköp av andra produkter, än
vad som avsetts, eller eventuellt försäljas till andra personer. Missbruk avdylik
art syntes sålunda hava förekommit bland annat inom fattigvårds väsendet,
där ett likartat kort- eller kupongsystem i viss utsträckning användes.
Sådana tendenser hade också undantagsvis framträtt i Danmark, där en tämligen
omfattande utdelning av vissa livsmedel — ehuru utan hälsovårdsmyndighetens
medverkan — förekomme. Härvid användes nämligen i stor utsträckning
ett kortsystem av samma art som det här föreslagna —- sålunda
med inlösning av korten genom kommunerna, vilka därefter erhölle ersättning
av statskassan. Enligt vad kommissionen erfarit av danska stats- och
kommunaltjänstemän, vilka studerat det praktiska utfallet av dessa anordningar
syntes dessa missbruk dock, såsom redan antytts, hava tämligen
ringa omfattning och vore i huvudsak begränsade till Köpenhamn. Å övriga
orter medförde redan den ingående inbördes personkännedomen, att eventuellt
förekommande missbruk mycket lätt skulle upptäckas, varför anordningen
— trots dess i jämförelse med här ifrågavarande förslag tämligen oreglerade
karaktär — i det hela ansåges fungera på ett tillfredsställande sätt.
Det vore dessutom att märka, att dylika missbruk enligt gällande danska bestämmelser
medförde bötesstraff för såväl handlanden som köparen.
Det viktigaste skälet för att faran för missbruk av den av kommissionen
här föreslagna hjälpformen knappast kunde anses vara mera allvarlig, vore
emellertid, att det i de enskilda fallen endast bleve frågan örn tämligen begränsade
belopp, vilka det knappast skulle löna sig att använda på ett icke avsett
sätt. Den största risken syntes icke ligga däri, att korten försåldes; för
att köparen skulle hava någon fördel därav, måste han betala mindre för
korten, än vad dessa vore värda, vilket betydde att säljaren ginge miste örn en
del av valutan. Den allvarligaste faran läge i att korten användes till inköp
av andra varor, än vad som avsetts, men härvid vore att märka, att vederbörande
köpare vid ordinationen å vårdcentralen borde hava övertygats örn
att de ordinerade näringsmedlen vore verkligt nödvändiga för botande eller
förebyggande av hälsobrister.
Vad distributörerna beträffade, utginge kommissionen från att dessa komme
att lämna sin lojala medverkan. I fråga örn apotekarna borde en dylik medverkan
vara säkrad redan av den anledningen, att dessa genom sin utbildning
och med hänsyn till den statliga regleringen av apotekshandeln i viss mån
kunde sägas utgöra en statstjänstemannakår. Även inom det egentliga detalj
handelsyrket rådde en utpräglad ansvarskänsla, vilken borde utgöra en borgen
för att missbruk komme att höra till undantagen.
Kommissionen anser dock, att det kan starkt ifrågasättas, huruvida icke
missbruk bör medföra straffansvar. Detta problem synes emellertid böra
upptagas till övervägande i ett vidare sammanhang, eftersom utdelning av
matkuponger och livsmedelskort förekommer även i annan verksamhet än
i den här förevarande, t. ex. i fattigvården och tuberkulosvården. Kommissionen
vill därför icke framlägga förslag örn några speciella straffbestämmelser
vid missbruk av enbart här föreslagna hjälpanordningar. Kommissionen
vttrar härefter:
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 103.
I detta samband mötte även problemet, huruvida icke fortsatt hjälp skulle
indragas i de fall, då missbruk förekommit. Kommissionen ansåge emellertid,
att det i princip icke skulle vara riktigt att verkställa dylik indragning
av kort, därest detta skulle få karaktär av straff. Hjälpen avsåge ju i
första hand barnen, under det att skulden till missbruket vanligen skulle
ligga hos föräldrarna. Av rent praktiska skäl vore det dock ofta motiverat,
att kortutdelningen för en tid inhiberades; så länge de hjälpbeviljande organen
hade skäl att antaga, att korten icke användes för avsett syfte, vore det ju
meningslöst att lämna ut några kort. Indragning av kort borde sålunda i
vissa fall förekomma, men icke såsom straff utan endast för undvikande av
att kostnader för icke avsedda ändamål ådroges samhället. Örn leverantör
gjorde sig skyldig till missbruk, borde avtalet med honom hävas och avtal
med annan leverantör träffas. Även beträffande korten syntes närmare instruktioner
böra meddelas av medicinalstyrelsen.
Het närmare förfaringssättet vid utdelandet av ifrågavarande varor har
kommissionen tänkt sig böra bliva följande.
Korten utställas av barnavårdsnämnderna, sedan från vederbörande vårdcentral
eller -station inkommit särskild anvisning härom, upptagande patientens,
respektive familj ef öreståndarens namn och adress, ordinationstid,
ordinerat varuslag och kvantitet därav; dylik anvisning kan antingen översändas
direkt från centralen respektive stationen eller också överbringas genom
patienten eller dennes företrädare. I vanliga fall torde korten kunna
per jiost översändas till patientens familj. Personlig inställelse skulle sålunda
endast krävas, när barnavårdsnämnderna anse skäl föreligga för närmare
prövning.
De kommunala organen böra emellertid lämnas stor frihet att själva utfinna
de former för kortutdelningen, som passa för de lokala förhållandena,
och som kunna befinnas på en gång smidiga och betryggande. Skulle personlig
inställelse krävas, bör det tillses, att mera avlägset boende personer
icke altför ofta behöva besöka barnavårdsnämnderna för erhållande av
kort, ty i så fall kunde resekostnaderna eventuellt helt uppsluka den besparing,
som korten skulle möjliggöra. Olägenheten härav kunde dock minskas genom
olika anordningar, som i varje särskilt fall kunna prövas lämpliga —
exempelvis genom att barnavårdsnämndernas enskilda medlemmar, vilka
kunna vara bosatta inom olika delar av kommunerna, finge i uppdrag att
utlämna kort, eller genom att andra lämpliga personer, t. ex. distriktssköterskor
och barnmorskor anlitades för ändamålet. Kommissionen påpekar,
att ett dylikt delegerande av särskilda uppgifter till enskilda ledamöter av
nämnder eller till lämpliga personer utom nämnderna är ett särskilt i fattigvården
och barnavården mycket allmänt utnyttjat förfarande, vilket i praktiken
visat sig fungera väl.
I det praktiska arbetet vid vårdcentralerna och vårdstationerna kommer
det enligt kommissionens uppfattning att giva sig självt, att anvisning å kort
för tilldelning av visst näringsmedel icke utlämnas till person, i vars familj
produktion till avsalu eller eljest i tillräcklig mängd eller försäljning av
samma näringsmedel regelmässigt förekommer. Kommissionen förutsätter,
att från början ett ordnat och intimt samarbete kommer till stånd mellan den
medicinska och sociala myndigheten. I fortsättningen anföres:
15
Kungl. Maj li proposition nr 108.
Vid de med olika leverantörer träffade avtalen borde barnavårdsnämnderna
givetvis söka utverka särskilda prisrabatter. Kommissionen föreställde sig
dock icke, att några större besparingar härigenom i allmänhet kunde ernås.
Huvudvikten borde läggas på att de levererade varorna bleve av fullgod beskaffenhet,
samt att sådana leverantörer utvaldes, vilka icke behövde befaras
göra sig skyldiga till missbruk. På landsbygden kunde skyddsfödoämnen
givetvis icke alltid hämtas från butiker; ofta måste därför mejerier eller enskilda
lantbrukare utväljas till leverantörer. Beträffande mjölken borde tillses,
att denna bleve av fullgod beskaffenhet. Den borde sålunda, örn möjligt,
härstamma från mejerier, vilka tillämpade pastöriseringsmetoden, eller från
gårdar, vilkas kreatursbesättningar vore underkastade klinisk tuberkuloskontroll
eller tuberkuloskontroll med tuberkulin. Någon bindande föreskrift
härom syntes dock icke kunna ifrågakomma, då tillgång till dylik mjölk icke
förefunnes å alla platser. Kommissionen föreställde sig emellertid, att tjänsteläkarna
komrne att hava sin uppmärksamhet riktad på detta problem samt
lämna de närmare anvisningar, som i olika fall kunde befinnas lämpliga.
Vid utdelningen av läkemedel till skolbarn syntes i allmänhet ett enklare
tillvägagångssätt kunna komma till användning. Vad först beträffade de skolor,
där skolbespisning anordnats — vare sig med eller utan statsbidrag —■
erbjöde sig ju möjlighet till en enklare och med hänsyn till risken av missbruk
mera betryggande anordning, nämligen att de speciella läkemedel, vilka
skulle erfordras vid fall av mera utpräglade näringsbrister, direkt utdelades
i samband med skolmåltiden. Samma metod syntes jämväl ofta kunna komma
till användning vid skolor, där skolbespisning icke förekomme. Särskilt i de
fall, då barnen vanligen intoge medförd matsäckskost i skolan, tedde den sig
som den lämpligaste. I övriga fall finge kort användas, vilka då borde kunna
utlämnas på sätt barnavårdsnämnderna funne lämpligt.
Såsom jag förut nämnt borde enligt kommissionens förslag k o inni
u n e r n a äga att i efterskott av statsmedel erhålla viss
ersättning för de utlägg, som genom de här föreslagna anordningarna
åsamkades dem. Härom anför kommissionen ytterligare:
Staten syntes dock icke i regel — annat än i fråga örn de vid skolorna utdelade
läkemedlen — böra ikläda sig hela kostnaden, eftersom detta skulle innebära,
att de kommunala myndigheterna icke erhölle något ekonomiskt intresse av
att bekämpa eventuellt förekommande missbruk. Å andra sidan borde statsbidraget
vara relativt högt; även örn det i varje enskild kommun endast bleve
fråga om jämförelsevis små belopp, borde finansieringen av en anordning
av den här föreslagna typen, med hänsyn till olikformigheten i kommunernas
skattebelastning m. in., principiellt i första hand åvila staten. Då det ur alla
synpunkter lämpligaste systemet för statsbidrags beräknande, nämligen ett
till beloppet fast bidrag, i detta fall på grund av ordinationernas differentiering
icke vore användbart, föresloge kommissionen i stället ett procentuellt
bidrag. Rörande själva procentsatsen hade delade meningar gjort sig
gällande inom kommissionen — det hade i huvudsak varit siffrorna 80 och
90 procent, som diskuterats — då det givetvis varit svårt att förena de båda
stridiga önskemålen örn att bördan för kommunerna borde vara så ringa som
möjligt men samtidigt så stor, att kommunernas intresse av nödig finansiell
kontroll bevarades. Kommissionen hade därför icke velat taga slutlig ståndpunkt
till denna fråga. I fråga örn kommuner, vilka dels hade särskilt högt
skattetryck, dels relativt många barnrika familjer, dels slutligen visat sig
kunna sköta denna verksamhet på ett fullt tillfredsställande sätt, skulle emellertid
statsbidraget kunna ökas intill hela kostnaden för inlösen av kuponger.
Det borde understrykas, att denna specialregel — därest den överhuvud god
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 103.
toges — endast borde tillämpas i fråga om de kommuner, vilka samtidigt uppfyllde
alla de tre nämnda villkoren. Vidare borde vid beräkningen av statsbidragen
endast kommunernas utgifter för inlösen av kuponger medräknas;
administrationskostnaderna finge sålunda helt täckas av kommunala medel.
Vad verksamheten vid skolorna beträffade, syntes knappast motiv föreligga
för någon begränsning av statsbidraget; i detta fall syntes nämligen
risken för missbruk vara väsentligt mindre.
Barnavårdsnämnderna borde efter utgången av varje kalenderår till länsstyrelserna
insända sina rekvisitioner å statsbidrag. Härvid skulle bifogas
alla verifikationer. Länsstyrelsen ägde även infordra inlösta kuponger. Eftersom
dessa kuponger jämväl upptoge värdet av de utlämnade förnödenheterna,
borde kontrollen av medelsrekvisitionen bliva jämförelsevis enkel. Kupongerna
borde — liksom verifikationerna — av länsstyrelserna återsändas
till de kommunala organen, vilka kunde hava behov av dem vid det kommunala
revisionsarbetet.
Från skolstyrelserna, respektive skolråden, skulle insändas rekvisitionerna
med åtföljande verifikationer till länsstyrelserna efter utgången av varje läsår.
Slutligen har kommissionen upptagit till behandling frågan örn de
kostnader, som kunde beräknas uppstå vid ett genomförande av nu
ifrågavarande förslag. Kommisionen har därvid konstaterat, att det icke föreligger
några utgångspunkter för någon ens ungefärlig uppskattning av antalet
barn i olika åldrar, hos vilka av läkare konstaterat behov av hjälp enligt förslaget
är för handen. Kommissionen ser sig därför icke i stånd att framlägga
några kostnadskalkyler samt anför härom:
Endast i ett avseende kunde en grov överslagsberäkning av kostnadens allmänna
storleksordning verkställas: det gällde den hjälp, som skulle utgå till
havande och ammande kvinnor samt spädbarn. I detta avseende syntes man
nämligen kunna tala örn ett mera vanligt — men dock icke helt allmänt —
behov av att kosten i sjukdomsf öre byggande syfte förstärktes med vissa
skyddsfödoämnen samt vitamin- och mineralämnesrika läkemedel. Man hade
alltså i första hand att utgå från antalet barnsbörder, vilket kunde anslås till
drygt 85,000 per år. Härav bortfölle emellertid åtminstone hälften, beroende
på att hjälpbehovet icke syntes vara allmänt, vartill komme att mödraoch
barnavårdscentralerna och -stationerna, även örn de bleve fullständigt
utbyggda, dock knappast inom överskådlig framtid komme att anlitas av
hela befolkningen. Med hänsyn härtill utginge kommissionen vid denna överslagsberäkning
från att hjälpen, vid en fullt genomförd organisation, knappast
skulle avse iner än högst 40,000 barnsbörder — en siffra, som dock
vore att anse blott såsom en grov approximation.
För dessa 40,000 fall skulle i första hand erfordras viss förstärkning i
mödrarnas kost under havandeskaps- och amningstiden. Det viktigaste vore
härvid en riklig mjölkdiet — ungefär en liter mjölk till och i maten under
6 månader och en halv liter under 6 månader. Vid ett riksmedelspris av 20 öre
per liter skulle kostnaden per fall uppgå till omkring 50 kronor. Dessutom
skulle under loppet av ett år erfordras ett extra tillskott av i genomsnitt
högst ett halvt kilo smör per månad samt något ost. Den sammanlagda kostnaden
för dessa varor kunde beräknas till omkring 20 kronor per fall. Då dylika
mejerivaror icke lämpligen borde utdelas till producenthushåll — såsom sådana
borde dock, i fråga örn smör och ost, icke räknas de lanthushåll, vilka
ej själva tillverkade dessa varor utan endast levererade produktmjölk till mejeH®.
r —’ oc^ ^ åtskilliga havande och ammande kvinnor, utan att någon
hjälp erfordrades, i tillräcklig utsträckning konsumerade mjölk och smör,
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 103.
skulle det totala kostnadsbeloppet härför säkerligen kunna begränsas till väsentligt
mindre än 2 miljoner kronor. Slutligen erfordrades något speciellt C-vitam
in rikt födoämne; holle man sig härvid till billigare sådana, exempelvis
en lämplig kvalitet av nyponmust, syntes kostnaden kunna begränsas till
högst 5 kronor per år. Beträffande de vitamin- och mineralämnesrika läkemedlen
vore det tveksamt, huruvida sådana normalt vore av behovet betingade.
Såsom förut framhållits, borde skyddsfödoämnen städse i första hand anlitas,
men i åtskilliga fall erfordrades därjämte vissa läkemedel. Den genomsnittliga
kostnaden syntes dock knappast ‘överskrida 5 kronor. Utöver den
nyss angivna totalkostnaden för mjölk och mejeriprodukter skulle sålunda
tillkomma ett belopp av omkring en halv miljon kronor, varför hela, kostnadsbeloppet
för de havande och ammande kvinnorna skulle röra sig omkring
2 miljoner kronor eller möjligen något däröver.
Yad spädbarnen beträffar erfordras enligt kommissionen i första hand
mjölktilldelning till flaskbarnen. Emellertid synes icke skäl föreligga att i
detta sammanhang räkna med något visst belopp för mjölk åt spädbarn i diåldern,
ty genom flaskuppfödningen begränsas moderns mjölkbehov och de
härför erforderliga kostnaderna kunna således anses redan i det föregående
hava blivit medräknade. Kommissionen tillägger:
Däremot borde man medräkna den mjölktilldelning, som erfordrades under de
cirka 4 månader, som efter den normala amningstidens utgång återstode av
det första levnadsåret (vad barn i åldern över ett år beträffade, borde erinras
örn att de i förevarande endast partiella kalkyl medvetet lämnats åsido). Utginge
man härvid från ett behov av en halv liter per fall, skulle kostnaden bliva 12
kronor per barn eller sammanlagt mindre än en halv miljon kronor. ^ Av
speciella läkemedel erfordrades för spädbarnen i allmänhet endast något
fiskleverolja, som gåves droppvis. För tidigt födda spädbarn, vilka i Stockholm
utgjorde ungefär 8 procent av samtliga, och även av andra anledningar
klena spädbarn erfordrade dock större mängder av olika vitamin- och mineralämnesrika
läkemedel, men genomsnittskostnaden syntes dock icke uppgå till
högre belopp än 5 kronor per barn. För detta ändamål skulle sålunda erfordras
ungefär 200,000 kronor.
Den sammanlagda kostnaden för de 40,000 barnsbörderna skulle enligt
kommissionens överslag sålunda uppgå till 21/2 ä 3 miljoner kronor. Härtill
kommer så kostnaden för övriga barn i förskole- och skolåldern, som icke ens
tillnärmelsevis kan uppskattas, men som kan röra sig örn ett liknande belopp.
Av dessa kostnader skulle den övervägande delen bäras av statsverket.
Det är emellertid tydligt — framhåller kommissionen — att de här framlagda
kostnadskalkylerna i enskildheter äro mycket vaga och osäkra. Kommissionen
håller dock före, att de angiva den sannolika övre gränsen för den
totala kostnaden vid en fullt utbyggd organisation enligt förevarande förslag.
Kommissionen tillägger:
Det vore dock icke sannolikt, att organisationen komme att Wiva fullständigt
genomförd vid början av budgetåret 1939/40, d. v. s. vid den tid, då
förevarande förslag av kommissionen, därest det godtoges av statsmakterna,
tidigast skulle kunna genomföras. Även örn samtliga landsting skulle hava
börjat organisera vårdcentraler och -stationer — vilket redan detta är i någon
mån osäkert — kunde verksamheten dock vid denna tid i flera hänseenden
vara ofullständig. Sålunda behövde vårdcentraler icke omedelbart anordnas
inom samtliga delar av respektive landstingsområden. Dessutom förelåge
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 103. 147 39 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 103.
den möjligheten, att verksamheten särskilt i början i flertalet fall begränsades
på sådant sätt, att barn över ett års ålder icke erhölle någon vård vid dessa
institutioner.
Med hänsyn till dessa förhållanden föreslår kommissionen, att statsbidraget
till här ifrågavarande verksamhet under budgetåret 1939/40 beräknas till
500,000 kronor.
Kommissionen föreslår därjämte, att detta anslag gives förslagsanslags
karaktär. Organisationens inordnande i den samhälleliga mödra- och barnavården
och det uppställda kravet på ett i varje enskilt fall av tjänsteläkare
konstaterat behov anses hålla verksamheten inom en nrycket trång ram, som
endast utvidgas i den män mödra- och barnavårdsverksamheten utvidgas.
De av befolkningskommissionen utarbetade utkasten till förordningar
angående dels tillhandahållande i vissa fall av näringsmedel åt kvinnor och
barn, dels ock angående tillhandahållande i vissa fall av läkemedel åt skolbarn
finnas återgivna å sid. 154—156 i kommissionens betänkande, till vilket jag
i dessa delar tillåter mig hänvisa.
Reservat ion mot kommissionens förslag.
Från kommissionens majoritet har en av dess ledamöter, riksdagsmannen
K. H. Magnusson, anmält en i viss mån avvikande mening rörande nu ifrågavarande
hjälpverksamhet samt därvid sammanfattningsvis anfört följande.
»Jag inser till fullo, att i en del fall, örn vilkas förekomst vederbörande
läkare har möjlighet att hålla sig underrättad, hjälp på sätt, som av kommissionen
skisserats, är både högst önskvärd och berättigad med hänsyn till
dels moderns och barnets hälsa, dels samhällets intresse härutinnan. Det
synes mig dock att dylik hjälp kan beredas inom nuvarande hjälpformer och
deras organ och att det i dessa avseenden kan vara lämpligt att undersöka
härutinnan förefintliga möjligheter. De av kommissionen omnämnda mödraoch
barnavårdscentralerna, vilka enligt beslut av 1937 års riksdag efter hand
komma att inrättas över hela riket, synas mig i viss mån lämpade för sådan
uppgift. Jag ansluter mig alltså härvidlag till kommissionens önskemål att
vidare utveckla dessa institutioner men med den begränsning av deras verksamhet
till verkligt behövande, vilken här angivits såsom mest ändamålsenlig
och svarande mot dagens praktiska behov. Det synes mig vara ytterligt svårt
att få den ståndpunkten nöjaktigt motiverad, att man finge hjälpåtgärdemas
prägel av hjälp avlägsnad, örn man ginge in för principen att göra dem tillgängliga
för alla, oavsett behovet. Ett förfaringssätt av denna natur skulle
även innebära risker att vedervåga den hjälp till i verklig mening behövande,
som statsmakterna böra vara beredda att lämna. Detta bör framför allt'' ses
ur synpunkten, att statens förmåga i dessa avseenden kan väntas fluktuera
med växlande ekonomiska konjunkturer. Ju mindre ekonomiskt ansvar, staten
på detta område ikläder sig, desto större möjligheter äger den, att, hur än
situationerna förbytas, kunna fullgöra sina utfästelser och åtaganden.»
Yttranden över kommissionens förslag.
Över kommissionens förslag hava yttranden avgivits av socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, statskontoret, skolöverstyrelsen — efter hörande av statens
folkskoleinspektörer och sedan vederbörande lärarorganisationer beretts
19
Kungl. Majus proposition nr 103.
tillfälle att yttra sig — av Överståthållarämbetet, sedan Stockholms stadsfullmäktige
beretts tillfälle att yttra sig, av länsstyrelserna i samtliga
län, näringsrådet, lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd. Länsstyrelserna
hava tillika anbefallts att infordra yttranden från förste provinsialläkarna
samt att giva de kommuner, vilkas hörande kunde vara av intresse, ävensom
vederbörande barnavårdsförbund tillfälle att yttra sig över förslaget. Tillfälle
att avgiva yttrande hava vidare lämnats samtliga landsting, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet,
överstyrelsen för svenska röda korset, styrelsen för svenska nationalföreningen
mot tuberkulos, styrelsen för Sveriges läkarförbund, styrelsen för
svenska barnläkarförbundet, styrelsen för svenska skolläkareföreningen, styrelsen
för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, styrelsen för Sveriges
husmodersföreningars riksförbund, styrelsen för svenska mejeriernas
riksförening, styrelsen för Sveriges slakteriförbund, styrelsen för Sveriges
allmänna lantbrukssällskap, styrelsen för riksförbundet landsbygdens folk
samt kooperativa förbundet.
Förslaget i princip.
Vad till en början angår de hörda myndigheternas och sammanslutningarnas
inställning till förevarande förslag i princip framgår av
de inkomna remissvaren, att övervägande antalet yttranden antingen
gå i tillstyrkande riktning eller lämna förslaget utan principiell
erinran.
Medicinalstyrelsen framhåller härvid, att förslaget har den mycket betydelsefulla
förmånen att så småningom kunna komma att inbegripa även barnen i
förskoleåldern. Förslaget är en utbyggnad av redan på sina håll tillämpad
praxis vid barnavårdscentraler och skolor. Enligt förslaget skulle medicinalstyrelsen
utfärda närmare instruktioner rörande denna profylaktiska verksamhet
och bland annat örn de behov, som skola konstituera anledning till
ordination. Detta behov kan enligt styrelsens uppfattning direkt visa sig
genom tydliga tecken på ett dåligt näringstillstånd. Det kan ådagaläggas
genom en anamnes, fastställande otillfredsställande näringsförhållanden.
Styrelsen anför vidare:
En förutsättning för uppbyggandet av denna verksamhet på en ort vore
att organisationen av den förebyggande mödra- och barnavården där vore i
gång. Styrelsen hänvisade i detta sammanhang till den framställning rörande
ökat statsbidrag till sådan verksamhet, som den gjort i statförslaget för budgetåret
1939/40. För barn i skolåldern vore förutsättningen, att skolläkarverksamheten
där skulle vara organiserad. I annat fall kunde icke här framfört
förslag mera allmänt träda i verksamhet för barn i skolåldern. Styrelsen
ansåge dessa förutsättningar så viktiga och befolkningskommissionens berörda
förslag av den betydelse, att det kunde allvarligt ifrågasättas, örn icke samtliga
behövande barn borde komma i åtnjutande härav genom att ordnandet
av den förebyggande mödra- och barnavården samt av skolläkarvården gjordes
obligatoriskt. Dessa frågor sammanhängde intimt med utbyggnaden av distriktsvården
och tillgången på disriktssköterskor.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 103.
I sitt yttrande framhåller statskontoret, att ämbetsverket för sin del vitsordar
det beli järtans värda syftet med kommissionens i betänkandet framförda
olika förslag, samtidigt som ämbetsverket uttalar att åtskilliga beaktansvärda
uppslag för åstadkommande av en bättre ordning på förevarande område synas
hava framförts av kommissionen. Emellertid anser statskontoret att realiserandet
av förslagen ytterst beror av huruvida — vid en avvägning olika utgiftskrav
emellan — medel kunna ställas till förfogande från budgeten.
Folkskoleinspektören i Tornedalens inspektionsområde anför att i de till
området hörande skoldistrikten regelbundna läkarundersökningar under en
följd av år anordnats för samtliga barn på folk- och småskolestadiet. Som
ett viktigt praktiskt resultat av dessa undersökningar framhåller inspektören
utdelandet av vitaminrika läkemedel, huvudsakligen fiskleverolja, till barn
med starkare framträdande bristsjukdomar. Inriktad på jämväl ammande
kvinnor samt på barn i spädbarns- och förskoleåldern måste enligt inspektörens
uppfattning en dylik verksamhet, kombinerad med en förbättrad upplysning
angående bristsjukdomarnas orsaker, bliva av avgörande betydelse
för förebyggandet av hälsoskador av här ifrågavarande slag.
Vissa myndigheter och sammanslutningar förorda en annan omfattning
av verksamheten.
I några yttranden — bland annat av förste stadsläkaren i Hälsingborg —
framhålles sålunda, att behov av skyddsfödoämnen förefinnas även hos vissa
barn i skolåldern. Häri instämmer det s. k. folkskolläkarkollegiet i Malmö,
vars uttalande stödes av Sveriges läkarförbund. Kollegiet yttrar:
Kollegiet kunde icke anse det vara riktigt, att statsbidraget skulle beträffande
skolbarnen endast gälla läkemedel, men icke skyddsfödoämnen.
Uppenbarligen hade detta skett i syfte att utöva påtryckning för anordnande
av skolmåltid. Det vore emellertid svårbegripligt, varför kommun som av
olika skäl icke kunde anordna bespisning skulle därmed förmenas även möjligheten
att för utdelning bland skolbarn av skyddsfödoämnen erhålla statsbidrag,
som utginge från annat anslag än statsbidrag för skolmåltid. Det borde också
vara möjligt för kommun, som hade anordnat skolmåltid i den utsträckning,
som erfordrades för statsbidrag, men icke lyckats få sådant på grund av
bidragets otillräcklighet, att erhålla statsbidrag för utgifterna åtminstone beträffande
skyddsfödoämnen.
Även en annan utvidgning av den föreslagna verksamheten förordas. Sålunda
ifrågasätta bland annat länsstyrelserna i Kalmar samt Göteborgs och
Bohus län, att hjälpen till skolbarnen ej bör begränsas till barn i folk- eller
fortsättningsskolan; även eleverna i de allmänna läroverken samt andra liknande
skolor böra med hänsyn till rekryteringen kunna komma i fråga,
En viss tveksamhet rörande möjligheten och ändamålsenligheten av
förslagets genomförande kommer till uttryck i några yttranden.
Sålunda hävdar provinsialläkaren i Björkviks distrikt, att tillhandahållande
av skyddsämnen endast torde vara erforderligt i undantagsfall.
I åtskilliga remissvar från framförallt landskommuner framhålles, att förslaget
icke fyller något inom vederbörande kommun konstaterat behov. Huru
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 103. 21
vida sådant behov föreligger inom andra delar av landet har i dessa yttranden
i regel ej varit föremål för diskussion.
Förste provinsialläkaren i Värmlands län gör gällande, att ett konstaterande
av behovet av nu ifrågavarande ämnen kan vara mycket svårt och i lindriga
fall omöjligt med nuvarande diagnostiska hjälpmedel.
Vissa myndigheter ställa sig avvisande till förslagets genomförande,
åtminstone inom den närmaste tiden. I några få fall anses förslaget helt
oantagbart; av denna uppfattning är bland annat länsstyrelsen i Stockholms
län, som hävdar, att förslaget till avsevärd del vilar på ren konstruktion.
Vissa myndigheter kräva ytterligare överarbetning, andra vilja avvakta socialvårdskommitténs
arbetsresultat.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför i detta sammanhang:
Tanken att genom näringsmedels tillhandahållande åt blivande eller nyblivna
mödrar samt mindre barn förekomma undernäring och av felaktig diet
orsakade sjukdomar och svaghetstecken för det uppväxande släktet vore givetvis
i och för sig tilltalande och riktig. Att i den omfattning förslaget avsåge
genomföra tanken i praktiken vore dock, även frånsett kostnadssynpunkten,
ganska vanskligt, i allt fall innan en mera allmän organisation av samhällets
hjälpverksamhet kunde genomföras. De institutioner, som enligt befolkningskommissionens
förslag vore avsedda att uppbära verksamheten, syntes mera
allmänt bliva färdiga att omhändertaga denna först efter åtskilliga års förlopp,
och länsstyrelsen förutsatte, att deras verksamhet på nu ifrågavarande
område komme att både senast och minst effektivt igångsättas just på
sådana områden på landsbygden, där näringsfrågans lösning vore bäst behövlig.
Vid dessa förhållanden syntes det länsstyrelsen, som örn den fråga,
som i första hand måste anses angelägen — mjölkutdelning till mindre barn
samt till havande och ammande kvinnor i trakter, där av särskilda skäl,
exempelvis arbetslöshet, näringsproblemet blivit mera svårlöst — borde
kunna lösas oberoende av det mera omfattande spörsmål, som befolkningskommissionens
förslag gällde, och detta sistnämnda spörsmål få vila, tills
översynen av lagstiftningen rörande samhällets hjälpverksamhet fullbordats.
Den enligt länsstyrelsens mening alltför litet undersökta frågan om lämpligheten
att göra näringsmedelsutdelningen avgiftsfri även för bemedlade kunde
då också bliva föremål för fortsatt utredning. Vad beträffade den mjölkutdelning,
som länsstyrelsen ansåge närmast böra ifrågakomma, syntes denna
kunna ordnas genom barnavårdsnämndernas försorg i kommuner, som anordnade
dylik verksamhet. Statsbidrag till denna — till storleken beroende
på de särskilda kommunernas förhållanden och sättet för verksamhetens utövande
— borde då få utgå till vederbörande kommuner.
Vissa myndigheter — däribland länsstyrelsen i Kronobergs län — hava
framhållit, att verkningarna av den nyligen igångsatta förebyggande mödraoch
barnavården borde avvaktas.
En liknande inställning hava kommunalfullmäktige i Bräkne-Iloby socken,
vilka, därjämte anföra följande.
Nu gällande mödrahjälp gåve dock åt mödrarna och barnen den hjälp, som
de tarvade. Vid ett bifall till förslaget finge man således tvenne möjligheter
till hjälp dels genom mödra- och barnavårdstationen och dels genom mödrahjälpen.
Huru dessa båda hjälpformer, liggande så nära varandra, samtidigt
skulle fungera, vore svårt att bilda sig ett omdöme örn och vidare kunde det
22
Kungl. Majda proposition nr 103.
knappast anses tillrådligt, att å centralerna och stationerna lägga nya uppgifter.
Fullmäktige ansåge således, att kommissionens förslag ännu ej borde
genomföras. Först borde centraler och stationer komma i verksamhet samt
erfarenhet därjämte vinnas angående mödrahjälpens förmåga att fylla förevarande
behov.
Blekinge läns landsting har jämväl uppmärksammat denna befarade dubbelorganisation
samt framhåller följande.
Det nu framlagda förslaget, jämfört med förordningen örn mödrahjälp,
syntes avse att genomföra den ordning, att moder, som av mödra- och barnavårdscentral
hänvisades till här ifrågavarande hjälp, skulle erhålla denna
enligt nu föreslagen lag och kommunen i regel svara för en viss del av kostnaden,
medan moder, som icke anlitade mödra- och barnavårdscentral skulle,
örn hon i övrigt vore berättigad härtill, erhålla samma hjälp i form av mödrahjälp
utan kostnad för kommunen. På så sätt bleve det för kommunerna
ekonomiskt fördelaktigare örn barnavårdscentralerna icke utnyttjades. Troligen
komme denna hjälpform i stället att utnyttjas av dem, som icke vore
berättigade till mödrahjälp, och kommunerna komme sålunda att få utgifter
för här ifrågavarande ändamål för den relativt bättre i stället för den sämre
ekonomiskt situerade.
Riksförbundet landsbygdens folk anser den ifrågasatta verksamheten böra
inordnas under de samhällsorgan, som hava att sörja för vården av de medborgare,
vilka i ett eller annat avseende lida nöd eller brist.
Förslagets detaljer.
I åtskilliga fall innehålla yttrandena vissa erinringar gentemot
förslagets deta-lj er. I det följande har jag för avsikt att uppehålla
mig vid dessa ändringsförslag i den ordning, vari jag redogjort för kommissionens
förslag.
Yad då först angår frågan örn de erforderliga skyddsfödoämnena
och läkemedlen framhåller provinsialläkaren i Växjö
distrikt, att huvudvikten bör läggas på skyddsfödoämnena och att sålunda
vitaminläkemedel endast i undantagsfall ordineras.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hävdar en motsatt uppfattning
samt anför:
Verksamheten skulle omfatta icke endast läkemedel utan även vissa födoämnen.
Så långt fråga vore örn läkemedel, funne förbundet visserligen icke
större anledning till tvekan. När det däremot gällde att utsträcka verksamheten
till födoämnen, varvid man komme över på ett område, som tangerade
understödet för det rena livsuppehället, kunde betänkligheter anföras. Förbundet
hade likväl icke velat motsätta sig förslaget, enär förbundet ansett
sig våga räkna med att vederbörande läkare skulle strängt fasthålla vid att
de medicinska synpunkterna skulle vara bestämmande och att ordinerandet
av födoämnen skulle ifrågakomma endast i ringa omfattning. Icke minst av
skäl, som tidigare beträffande de näringshygieniska utgångspunkterna av
förbundet framhållits, vore det av vikt, att vederbörande läkare erhölle
noggranna instruktioner, som garanterade att deras rätt att ordinera s. k.
skyddsfödoämnen brukades endast med stor försiktighet.
En liknande inställning har svenska barnläkarförbundet, som anser att förekommande
behov av födoämnen bör tillgodoses genom mödrahjälpen. Däremot
tillstyrker förbundet livligt särskilda åtgärder beträffande läkemedlen.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 103.
Vad härefter angår den grundläggande förutsättningen
för hjälpens utgående ävensom de institutioner som
böra anförtros den ifrågasatta verksamheten hava ur
skilda synpunkter vissa påpekanden gjorts.
Tills en utbyggnad av den förebyggande mödra- och barnavården kommer
till stånd, anser förste provinsialläkaren i Västmanlands län, att tjänsteläkaie
i gemen böra tilldelas uppgiften att utfärda vederbörliga anvisningar. Denna
uppfattning delas av medlemmen av styrelsen för svenska skolläkareföreningen,
provinsialläkaren G. Hallbäck.
Vaksala sockens kommunalfullmäktige gå ännu ett steg längre och förorda,
att tjänsteläkare bör äga denna rätt oberoende av en eventuellt befintlig
organisation för förebyggande mödra- och barnavård. Denna uppfattning delas
av bland andra förste stadsläkaren i Hälsingborg, vilken därjämte anser denna
befogenhet böra tillkomma även fattigvårdsläkaren och dispensärläkaren.
Förste provinsialläkaren i Västmanlands län påpekar, att där skolläkare
saknas — vilket torde vara fallet i de flesta landskommuner — kan tilldelning
av läkemedel åt skolbarn icke ske, enär övergångsbestämmelser synas saknas.
Tjänsteläkare bör i dessa fall äga rätt att utfärda anvisning.
Länsstyrelsen i Uppsala län instämmer i det av Uppsala läns barnavåidsförbund
avgivna yttrandet, i vilket i nu förevarande sammanhang förbundet
till behandling upptager det förut antydda spörsmålet örn förhållandet mellan
mödralijälpen samt den förebyggande mödra- och barnavården. Förbundet
anför härutinnan:
Beträffande förslagets utformning måste styrelsen emellertid framställa
anmärkningar. Förslaget hade begränsats till sådana fall, som underkastats
läkarundersökning å mödravårdscentral, barnavårdscentral, mödra- och barnavårdscentral
eller mödra- och barnavårdsstation. Detta innebure för närvarande
en stark begränsning. Inom Uppsala stad bedreves för närvarande
en sådan verksamhet försöksvis, och enligt ett av 1938 års landsting godkänt
förslag skulle dylika organisationer under 1939 allenast inrättas inom Uppsala
stad samt tre provinsialläkardistrikt. Det vore tydligt, att det sålunda framkommande
urvalet icke bleve ett urval efter det verkliga behovet.
Kommissionen syntes vidare egendomligt nog hava förbisett, att de hjälpformer,
varom nu vore fråga, till stor del sammanfölle med den av kommissionen
förut föreslagna och vid 1937 års riksdag genomförda mödrahj alpen.
Inom Uppsala län exempelvis hade enligt vad styrelsen inhämtat i 333 behandlade
ansökningsfall hjälp till hel kost eller till hel inackordering eller till
kostförbättring beviljats i 274 fall samt anslag till medicin i några fall (utom
tandvård). Den hjälp till näringsmedel eller medicin, som sålunda beviljats,
hade tillkommit efter behovsprövning av mödrahjälpsnämnden, varvid denna
nämnd sökt i möjligaste mån anpassa hjälpens beskaffenhet efter läget i varje
individuellt fall. Hjälpen fastställdes till viss tid, understundom genom ett
provisoriskt beslut och sedermera - genom ett upprepat beslut, och kontroll
utövades av barnavårdsnämnden och av länsstyrelsen. Hjälpen utginge helt
och hållet utav statsmedel. Jämfördes härmed det nu föreliggande förslaget,
visade det sig, att klientelets omfattning enligt nu föreliggande förslag vore
långt mera inskränkt, att avgörandet helt och hållet berodde på läkarens beslut
samt att det oaktat kommunen skulle ansvara för en del av kostnaden. Någon
ekonomisk behovsprövning hade läkaren icke att företaga.
24
Kungl. Majus proposition nr 103.
Det syntes icke vara möjligt att låta två i realiteten så nära sammanfallande
hjälpformer på detta sätt fungera vid sidan av varandra. Den
radande förvirringen inom socialorganisationen skulle därigenom ytterligare
skarpås. Då man icke efter en så kort tillämpningstid syntes böra ändra
mödrahjälpslagstiftningen, måste det nu framlagda förslaget samordnas med
nyssnämnda lagstiftning. Detta syntes kunna ske på det sätt, att så långt
mödrahjälpen lämnade tillgång till ifrågavarande näringsmedel vid jämförelse
med andra behov för barnamodern, barnavårdsnämnden hade att anmäla
behovet av skyddsfödoämnen samt läkemedel i sammanhang med sin utredning
angående mödrahjälp i övrigt, varefter mödrahjälpsnämnden hade att
pröva och avgöra frågan. Såvitt det icke vore fråga örn havande eller ammande
kvinna eller om tiden för mödrahjälpen hade utgått och således mödrahjälpen
icke kunde användas eller örn mödrahjälpen icke lämnade tillgång tili att i
jämförelse med andra behov täcka hela behovet av skyddsfödoämnen, borde
barnavårdsnämnden hava att pröva och avgöra behovet. Att lämna avgörandet
afgående ett kommunalt anslag till en läkare syntes icke låta sig göra. I varje
fall måste härför förutsättas speciell lag.
Frågan örn lämpligheten av den av kommissionen ifrågasatta begränsningen
av de kategorier läkare, vilka skulle hava rätt att utfärda näringsmedelsanvisningar
har förutom av förenämnda myndigheter — jämväl upptagits
till övervägande av Gävleborgs- läns barnavårdsf förbund. som yttrar:
Det vöre därvid att märka, att, även sedan utbyggandet av centraler och
vårdstationer bleve fullt genomförd, det dock komme att finnas trakter i vårt
land, där många barn praktiskt taget aldrig kunde komma i tillfälle att besöka,
en dylik vårdstation eller central. Förbundet ville erinra örn att i Gävleborgs
läns skogskommuner orter funnes, där, enligt vad förbundet bestämt visste,
enbart skjutskostnaden enligt fastställd taxa för närmast boende barnmorska
uppginge till 25 å 30 kronor per resa och på vissa håll till ännu mera. Att
fordra, att en havande kvinna eller ammande mor eller ett spädbarn eller
barn i förskolestadiet på en dylik ort för att komma i åtnjutande av näringsmedelsanvisning
först skulle inställa sig pa närmaste central eller vårdstation,
måste anses obilligt och skulle praktiskt taget i regel utestänga dessa från
möjligheten att erhålla dylika läkemedel och skyddsfödoämnen. Förordningen
syntes därför böra kompletteras i den riktningen, att, där central eller vårdstation
ej utan märkbar olägenhet kunde uppsökas, praktiserande läkare, liksom
ock barnmorskor och distriktssköterskor måtte medgivas rätt att utfärda
näringsmedelsanvisningar. Det kunde visserligen invändas, att härigenom
ej samma kontroll vunnes för att lämnade föreskrifter efterlevdes, som då
regelbundna besök skedde vid centraler och vårdstationer. Men i vissa fall
syntes barnmorskor och distriktssköterskor kunna utöva denna kontroll; och
även vid de tillfällen, då ingen egentlig möjlighet till fortgående ständig
kontroll funnes, syntes det dock vara bättre, att en hjälpbehövande överhuvud
erhölle dessa näringsmedel, än att han helt skulle utestängas därifrån enbart
av den anledningen, att det icke funnes tillräcklig möjlighet till effektiv
kontroll över deras användning.
Länsstyrelsen i Gotlands län ansluter sig till vad länets barnavårdsf förbund
yttrat rörande denna fråga. Förbundet anför:
Förslaget örn tillhandahallande i vissa fall av näringsmedel åt kvinnor och
barn vore i betänkandet helt bundet vid mödra- och barnavårdscentralverksamheten.
Denna bestämmelse syntes komma att göra hjälpen mindre effektiv,
då enligt inom länet vunnen erfarenhet de fattigaste och mest behövande ofta
a\ olika skäl droge sig för att komma till centralernas läkarmottagning, även
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 103.
om denna vöre kostnadsfri. Läkaren borde lia rättighet att även eljest begagna
sig av möjligheten att vid uppenbart behov ställa näringsmedel till förfogande.
Vad härefter angår frågan huruvida skyddsfödoämnen och
läkemedel böra utdelas till alla mödrar och barn oavsett
familjernas ekonomiska villkor, om blott det medicinska
behovet är konstaterat, råda skiftande meningar bland de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna.
Socialstyrelsen, Överståthållarämbetet samt kooperativa förbundet hava
bland andra tillstyrkt förslaget i denna del.
Svenska landskommunernas förbund tillhör jämväl de sammanslutningar,
som förorda kostnadsfrihet. Förbundet anför härom i huvudsak följande.
Kommissionen hade föreslagit, att dessa skyddsfödoämnen skulle i avsedda
fall utdelas kostnadsfritt efter läkares ordination. Ur principiella synpunkter
syntes en sådan anordning icke kunna gira anledning till betänkligheter.
Som kommissionen framhållit, syntes man nämligen vid de läkarundersökningar,
vid vilka det ifrågavarande hjälpbehovet ur medicinska synpunkter
skulle konstateras, innan hjälpen utginge, komma att finna, att sådant behov
i regel förelåge allenast beträffande mödrar och barn från mindre bemedlade
eller fattiga familjer. Därigenom komme sålunda i realiteten en begränsning
av förmånerna att ske huvudsakligen till familjer, för vilka det i allmänhet
syntes innebära stora svårigheter att utgiva ersättning för denna hjälp, vilken,
åtminstone såvitt anginge mödrarna och spädbarnen, beräknats komma att
draga en kostnad för varje barnsbörd av omkring 75 kronor. Med hänsyn
därtill och till det förhållandet, att kostnaderna för uppbörd av denna ersättning
från de sannolikt få bemedlade familjer, vilka skulle vara i behov av
hjälpen, skulle bliva alltför stora i jämförelse med de belopp, som genom
ersättningens utkrävande skulle tillföras samhället, ville förbundet icke motsätta
sig förslaget i detta avseende.
Gentemot kommissionens förslag i nu ifrågavarande del har i åtskilligayttranden
förordats den begränsning av förmånen av gratisanvisning till
»verkligt behövande», som av reservanten inom kommissionen ifrågasatts.
Statskontoret kan för sin del icke finna, att kommissionen förebragt övertygande
skäl för sin uppfattning. En hjälpverksamhet efter kommissionens
linjer innebär enligt ämbetsverkets mening i själva verket ett avsteg från
hittills tillämpade principer i fråga om det allmännas understödjande verksamhet.
vilket ur de synpunkter statskontoret har att företräda måste ingiva
starka betänkligheter. Det föreligger desto större anledning att ställa sig
betänksam gentemot förslaget, som statsmakterna godtagit principen med
viss inkomstgräns vid beviljandet av understöd av i viss mån likartad
karaktär. Statskontoret förordar, att i likhet med vad som gäller beträffande
moderskapspenning nu ifrågavarande förmån måtte åtnjutas allenast av
obemedlade eller mindre bemedlade.
Nödvändigheten av en behovspröviring i det enskilda fallet framhälls likaledes
i yttranden av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands
samt Västerbottens län liksom även av stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige
i vissa kommuner.
26
Kungl. Majus proposition nr 103.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet framhåller likaledes, att det
såväl ur förmånstagarnas egen som ur samhällets synpunkt är önskvärt, att
någon farm av behovs- eller inkomstprövning införes. En visserligen summarisk
men dock individuell behovsprövning har i praktiken visat sig kunna
genomföras utan egentlig kostnad eller andra olägenheter. Så hade — upplyser
förbundet — skett i vissa kommuner, där sedan flera år en verksamhet
av här ifrågavarande slag existerat.
Svenska stadsförbundet och centralstyrelsen för svenska röda korset framhålla
likaledes önskvärdheten av någon form av behovsprövning.
Enligt barnavårdsnämnden i Boden bör samma behovsprövning gälla som
i fråga örn mödrahjälpen.
Slutligen må nämnas, att några av nu angivna länsstyrelser ansett denna
behovsprövning jämväl böra omfatta hjälpen till vissa skolbarn.
Gentemot den i kommissionens författningsutkast intagna bestämmelsen,
att näringsmedelskort å skyddsfödoämnen skulle få utlämnas allenast i den
mån de i varje fall ordinerade födoämnena icke i tillräcklig mängd producerades
vid egen eller arrenderad jordbruksfastighet har näringsrådet framhållit,
att detta skulle kunna komma att innebära en orättvisa mot vissa jordbrukare,
som hava sin huvudsakliga inkomst från att försälja sådana produkter.
Näringsrådet föreslår därför, att det överlämnas åt den prövande
myndigheten att avgöra, i vilka fall vid konstaterat behov skyddsfödoämnen
böra givas till dylika hushåll. Blekinge läns landsting anlägger likartade synpunkter.
I fråga örn formerna för hjälpanordningen hava i åtskilliga
yttranden framhållits, att dessa av kommissionen föreslagits alltför omständliga.
Statskontoret anser sig likväl vara väl medvetet örn svårigheten
att i detta fall finna en lämplig organisationsform och vill allenast framhålla
det i hög grad angelägna att såvitt möjligt säkerställande anordningar träffas
till förhindrande av eventuella missbruk.
Socialstyrelsen framhåller, att försöksanordningar i mindre skala i begynnelsestadiet
är att rekommendera. De föreslagna anordningarna för utdelning
te sig nämligen jämförelsevis komplicerade och måste av allt att döma
ställa betydande krav på det medverkande kommunala organets kompetens
och lämplighet för uppgiften. Det kan enligt socialstyrelsens uppfattning
ifrågasättas, örn icke vissa förändringar härvidlag vore möjliga att genomföra.
Även örn så kunde ske, synes det likväl tveksamt, huruvida nu avsedda arbetsuPPgifter
lämpligen böra läggas på barnavårdsnämnderna. Med hänsyn till
det speciella klientel, varom här är fråga, vill styrelsen dock ej motsätta sig
att tillhandahållandet av näringsmedel i en eller annan form anförtros åt
nyssnämnda organ.
Medicinalstyrelsen anför i detta sammanhang:
Beträffande det tekniska utformandet av denna hjälp med skyddsfödoämnen
och läkemedel förutsatte kommissionen, att närmare instruktioner meddelades
av medicinalstyrelsen. Kommissionen hade funnit lämpligt, att kort gåves
till mödrarna, upptagande en tryckt talong med bland annat uppgift om
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 103.
namnet på den eller de personer, som ägde utfå varorna. Vid denna talong
skulle vara fästade kuponger, som kunde frånskiljas och Överlännäs vid inköp
av varorna. Å kupongerna skulle angivas varuslaget värdet samt ''leii tid,
vecka eller månad, under vilka kupongen vore giltig. Korten skulle utdelas
av barnavårdsnämnden efter anvisning av vederbörande vårdcentral eliel
station. Medicinalstyrelsen ansåge det både olämpligt och onodigt, at
mödrarna skulle behöva gå med sina kort till barnavårdsnämnden. Det syntes
kunna lämnas till den barnavårdscentral eller station som hade att bedöma
behovet, att överlämna kupongerna till mödrarna, utgivna för tiden intill
nästa besök. Barnavårdsnämnden eller eventuellt annan nämnd eller soem -registret skulle från tid till annan av vederbörande station eller central erhålla
redogörelse för verksamheten med behövliga uppgifter. Å kupongerna borde
icke värdet utsättas, vilket i praktiken knappast syntes kunna ske, utan i
stället den kvantitet, som föreskreves, och detta antingen det gadde inköp i
en affär eller på apotek. ... . ... ,
Befolknineskommissionen hade förutsatt, att den mjölk, som toresia eves,
skulle vara underkastad kontroll nied hänsyn till förekomsten av tuberkulos
i kreatursbesättning och hade här satt den kliniska tuberkuloskontrollen och
tuberkuloskontrollen med tuberkulm sida vid sida. Styrelsen ville framhava,
att där så vore möjligt endast den sista kontrollformen borde godkannas,
även om detta betydde ett högre mjölkpris.
Befolkningskommissionen hade i detta sammanhang icke ingått pa nui
dessa ärenden skulle tillgodoses inom den centrala administrationen i annan
mån än att olika uppdrag skulle läggas på medicinalstyrelsen. Styrelsen hade
intet att erinra häremot.
Barnavårdsnämnden i Göteborg, i vars yttrande stadsfullmäktige i staden
instämma, framhåller, att när det gäller ordination av apoteksvaror, framförallt
fiskolja eller fiskoljepreparat, vilket av erfarenhet från Göteborg att döma
ofta komme att behövas såsom isolerad åtgärd, förefaller den av kommissionen
föreslagna proceduren onödigt omständlig. Nämnden vill i stället förorda,
att läkaren vid respektive central eller vid lekskola, daghem eller barnhem
på av nämnden tryckta och utlämnade receptblanketter utskriver ifrågavarande
medel, som modern äger att avhämta på närmaste apotek. Recepten likvideras
sedan av barnavårdsnämnden. När det gäller rekvisition av livsmedel anser
nämnden, att man knappast kan komma ifrån den av kommissionen föreslagna
proceduren. De rekvisitioner slutligen, som göras av skolläkare, föreslås pa
samma sätt gäldade av folkskolestyrelsen. Provinsialläkaren i Åseda distrikt
instämmer i nämndens uppfattning, att läkemedel enklast böra rekvireras
direkt från apoteken samt åberopar som stöd härför motsvarande förfaringssätt.
enligt »lex veneris».
Uppsala läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, örn icke den
procedur som föreslås för utdelningen av ifrågavarande näringsämnen är sa
invecklad, att mödrarna rätt ofta komma att underlåta att begagna sig av de
utfärdade anvisningarna. Måhända kommer det att visa sig anser utskottet
— att många föredraga att på egen bekostnad inköpa de föreskrivna
skyddsfödoämnena eller läkemedlen för att undgå de upprepade besöken hos
olika instanser. Enligt utskottets uppfattning bör därför förfaringssättets
detaljer underkastas förnyat övervägande.
28
Kungl. Majus proposition nr 103.
Med erinran om den stora frihet för kommunerna att närmare utforma det
ifrågasatta kort- eller kupongsystemet har förste provinsialläkaren i Västmanlands
län framhållit önskvärdheten av mera fasthet och enhetlighet härvidlag,
detta med hänsyn till det olämpliga i att eljest inom samma län olika metoder
komme att tillämpas.
I motsats till förste provinsialläkaren i Västmanlands län synes det
Gävleborgs läns barnavårdsförbund som örn barnavårdsnämnderna borde
givas större lätt än vad kommissionen förslagit att själva ordna det praktiska
genomförandet av denna hjälpform. Förbundet yttrar härom:
Barnavårdsnämnden syntes nämligen redan nu vara den kommunala institution,
som mer än någon annan i sitt arbete tyngdes av blankettskriveri och
formulär. Sammanräknades alla de blanketter och formulär, som föreskrivits
eller eljest befunnits nödvändiga vid tillämpningen av lagen örn barn utom
äktenskap, lagen örn samhällets barnavård, lagen örn bidragsförskottering och
förordningen örn mödrahjälp etc., överstege de hundratalet, och det syntes
icke vara anledning att utan trängande nödvändighet utöka detta i alltför
hög grad. Pa många håll, såväl å landsbygden som vid ej alltför stora samhällen,
funnes blott en enda handelsbod, och att då föreskriva användningen
av hela detta av befolkningskommissionen föreslagna kupongS37stem — för
att taga ett exempel — syntes enligt förbundets mening icke behövligt. Här
borde systemet från början kunna åtskilligt förenklas.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anför rörande barnavårdsnämndens
ställning enligt förslaget följande.
Kommissionen hade tyvärr icke klargjort, vilken uppgift som i detta sammanhang
skulle tillkomma barnavårdsnämnderna. Enligt utkastet till förordning
»skulle» barnavårdsnämnd, å vilken näringsmedelsanvisningar ställts
efter darom gjord framställning tillhandahålla kort åt vederbörande. Enligt
förordningen ägde barnavårdsnämnden sålunda vid kortens utlämnande in°en
prövningsrätt utan hade att fungera rent expeditionelit. I betänkandet uttalade
kommissionen däremot, att korten i vanliga fall syntes kunna översändas
per post från barnavårdsnämnden, men personlig inställelse skulle kunna
krävas, när barnavårdsnämnderna ansage skäl föreligga för närmare prövning.
Ingenstädes hade förbundet kunnat finna angivet, i vilka avseenden
en barnavårdsnämnd skulle verkställa »en närmare prövning». Till och med
en sådan fråga som att anvisning icke skulle utlämnas till person, i vars familj
produktion till avsalu eller eljest i tillräcklig mängd eller försäljning av samma
näringsmedel regelmässigt förekomme, vore avsedd att prövas av vederbörande
central eller station. Het syntes svårt att förstå vad det sedan kunde vara,
som skulle fordras av barnavårdsnämnden. Under alla förhållanden vore det
nödvändigt, att nämnderna erhölle klara direktiv, vilket ansvar som påvilade
dem i denna verksamhet.
^ id. uppdragandet av gränsen mellan centralers och stationers uppgift å
ena sidan och barnavårdsnämndernas å den andra borde beaktas, att
nämnderna efter hand belastats med så många nya arbetsuppgifter att man
endast med största försiktighet borde öka deras arbetsbörda.
Barnavårdsnämnden i Stockholm påpekar, att enligt 1937 års kungörelse
skall ledningen av den förebyggande rnödra- och barnavården åvila hälsovårdsnämnderna
i städerna (utom Stockholm, där den förebyggande barnavården
är förlagd till barnavårdsnämnden). Nämnden ifrågasätter om icke i
anslutning till vad som i allmänhet gäller i fråga örn nämnda vård hälsovårdsnämnderna
böra bli organ för näringsmedelsanvisningen.
29
Kungl. Maj-.ts proposition nr 103.
Slutligen bör nämnas, att Göteborgs läns barnavårds förbund ifråga örn tillhandahållandet
av läkemedel åt skolbarn påpekat att med det av kommissionen
föreslagna förfaringssättet såväl barnavårdsnämnd som skolstyrelse kunde
komma att få lämna läkemedelsanvisningar, nämligen barnavårdsnämnden till
modern och ett eller flera barn i förskoleåldern samt skolstyrelsen till ett eller
flera skolbarn. Med hänsyn till det dubbelarbete som för sådant fall skulle
uppstå har förbundet hemställt, att verksamheten i sin helhet anförtros vederbörande
barnavårdsnämnd. Denna uppfattning delas av förste provinsialläkaren
i Västmanlands län.
Fördelningen mellan kommun och stat av kostnaderna
för anskaffandet av nu ifrågavarande näringsämnen har i övervägande
antalet remissvar icke särskilt berörts. I några yttranden — däribland stadsfullmälctiges
i Norrköping — anses staten böra uteslutande stå för kostnaderna.
Kommunalfullmäktige i Bräkne-Hoby anse även, att staten bör helt vidkännas
kostnaderna för näringsämnena samt framhåller härvid, att verksamheten
ej kommer att bliva synnerligen omfattande. Då hjälpbehovet skall avgöras
av läkaren, som jämväl föreslår hjälpåtgärdernas omfattning, torde något
missbruk från kommunernas sida knappast vara att förvänta. Av dessa skäl
saknas motiv för att kommun skall bestrida utgifterna för denna hjälp, helst
som kommunen får vidkännas organisationskostnaderna och åtgärderna falla
utanför nu gällande skyldigheter för kommunernas verksamhet.
Andra myndigheter anse däremot, att förhållandena tala för en uppdelning
av ifrågavarande kostnader på stat och kommun. Statskontoret anför i detta
avseende följande.
Enligt vad kommissionen i annat sammanhang framhållit, kunde ett på^
medicinska grunder konstaterat behov av hjälp huvudsakligen förväntas framträda
inom de mindre bemedlade klasserna. Ett beslut i enlighet med kommissionens
ståndpunkt i statsbidragsfrågan komme vid sådant förhållande att
innebära, att å statsverket praktiskt taget skulle överflyttas kostnader för en
hjälpverksamhet, som med hänsyn till sin beskaffenhet hittills ansetts böra i
första hand ankomma på vederbörande kommun. Statskontoret hade tidigare
vid olika tillfällen betonat önskvärdheten därav, att frågan örn en gränsdragning
mellan statens och kommunernas skyldighet beträffande understöd av
olika slag kunde komma under omprövning i ett större sammanhang. I avsaknad
av några allmängiltiga regler i nämnda avseende syntes det statskontoret
angeläget, att stor försiktighet iakttoges, när det gällde att inom ett
nytt område för socialpolitiken avväga statens kostnader för dylik understödsverksamhet.
I anslutning härtill och i betraktande särskilt av den omständigheten,
att den nya understödsverksamheten skulle omhänderhavas av kommunala
organ, finge statskontoret för sin del föreslå, att statens bidrag till
kostnaderna för ifrågavarande hjälpverksamhet bestämdes till förslagsvis högst
50 procent.
Länsstyrelsen i Kalmar län anser av samma anledning, att kommunens andel
i kostnaderna ej bör sättas lägre än 20 å 25 procent.
I en reservation till skolöverstyrelsens yttrande anför reservanten, generaldirektören
Holmdahl, att kommissionen icke framfört några egentliga skäl för
det avsteg från hittillsvarande praxis i analoga fall, som ligger däri, att låke
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 103.
medlen åt skolbarn skulle helt gäldas av statsmedel. Även på detta område
torde det enligt reservantens uppfattning vara av betydelse, att kommunernas
intresse av nödig finansiell kontroll bevaras.
Yad slutligen angår kommissionens kostnadsberäkningar framhålles
i åtskilliga yttranden önskvärdheten av säkrare bedömningsgrunder.
Länsstyrelsen i Stockholms län befarar, att kostnaderna skola visa sig alltför
snävt beräknade.
Statskontoret anför härom följande.
Befolkningskommissionen hade icke varit i stånd att lämna någon närmare
beräkning av de totala kostnaderna i en fullt genomförd organisation enligt
förevarande förslag, då några utgångspunkter ej förelåge ens för en ungefärlig
uppskattning av antalet barn i olika åldrar, hos vilka av läkare konstaterat
behov av hjälp förefunnes. Det kostnadsbelopp av omkring sex miljoner kronor,
som approximerats av kommissionen, syntes för den skull få anses vara
synnerligen osäkert. Huruvida det anslagsbelopp av 500,000 kronor, som föresloges
skola anvisas för ändamålet för budgetåret 1939/40, komme att förslå
även vid den av statskontoret ifrågasatta begränsningen av statsbidragsprocenten,
undandroge sig ämbetsverkets bedömande.
I likhet med vad kommissionen förordat, anser statskontoret anslaget böra
erhålla förslagsanslags natur.
Departementschefen.
I befolkningskommissionens betänkande i näringsfrågan redogöres för vissa
undersökningar rörande vårt folks näringsstandard. Dessa undersökningar
bestyrka, att näringsförsörjningen inom åtskilliga befolkningsskikt företer allvarliga
brister. En del av dessa brister torde kunna avhjälpas genom en klok
Upplysningsverksamhet, i första hand inriktad på att ge allmänheten vägledning
vid valet av livsmedel. Enbart upplysningsverksamhet torde emellertid
icke kunna leda till en önskvärd höjning av näringsstandarden hos vårt folk.
Positiva åtgärder för en bättre livsmedelsförsörjning synas därför vara påkallade.
Kommissionen har i sitt nyssnämnda betänkande påtalat de särskilda
vådor, som otillfredsställande livsmedelsförsörjning innebär för det uppväxande
släktet. Samhällets åtgärder för höjande av näringsstandarden bör
därför enligt kommissionens mening i första hand inriktas på att tillgodose
mödrarnas och barnens behov. Kommissionen har i detta hänseende framlagt
två utformade förslag. Dels föreslås, att näringsmedel — skyddsfödoämnen,
såsom mjölk, smör, ost och nyponmust samt skyddsläkemedel, i första
hand fiskleverolja -— kostnadsfritt skola tillhandahållas havande kvinnor,
ammande mödrar samt barn i olika åldrar, och dels föreslås anordnande av
s. k. skolbarnsbespisning. I förevarande sammanhang upptages allenast det
förstnämnda av dessa förslag till prövning.
Enligt kommissionens förslag skulle utdelandet av skyddsfödoämnen och
skyddsläkemedel anförtros åt den förebyggande mödra- och barnavårdens olika
organ. Beträffande skolbarnen skulle tilldelningen av läkemedel kunna ske
efter prövning av vederbörande skolkare, varemot anvisning av skyddsfödoämnen
här över huvud taget ej ifrågasatts. Behovsprövningen skulle enligt
kommissionens huvudalternativ ske enbart efter medicinska grunder. Krån
Kungl. Maj:ts proposition nr 108. 31
tilldelningen av näringsmedel skulle huvudparten av livsmedelsproducenterna
vara uteslutna.
I likhet med det övervägande antalet hörda myndigheter och sammanslut
ningar delar jag befolkningskommissionens uppfattning, att samhällets åtgärder
i näringsfrågan i första hand böra syfta till att åstadkomma en bättre livsmedelsförsörjning
för det uppväxande släktet. Mot kommissionens förslag
till organisation av utdelandet av skyddsläkemedel och skyddsfödoämnen hava
emellertid under remissbehandlingen invändningar framkommit, som gjort,
att jag icke för närvarande kan förorda förslagets realiserande annat än i begränsad
omfattning.
Yad då först beträffar kommissionens förslag örn utdelande av skyddsfödoämnen
har i åtskilliga utlåtanden framhållits, att den föreslagna organisationen
vore alltför tungrodd och svårhanterlig. Vissa förenklingar av organisationen
torde också enligt min mening vara av behovet påkallade och även
praktiskt genomförbara. I stort sett skulle emellertid ett realiserande av förslaget
skapa en tillfredsställande ordning, endast örn den förebyggande mödraoch
barnavården vore i funktion i alla delar av landet. Så är emellertid icke
fallet. Den förebyggande mödra- och barnavården befinner sig nämligen för
närvarande under utbyggnad. Enligt vad jag inhämtat, har medicinalstyrelsen
hittills godkänt planer för samtliga städer, som ej deltaga i landsting, med
undantag av Gävle, ävensom för landstingsområdena inom Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län. Även örn alltså flertalet städer
utanför landsting samt åtskilliga landsting redan fattat beslut örn förebyggande
mödra- och barnavård och fått sina planer godkända av medicinalstyrelsen,
torde likväl åtskilliga år förflyta, innan verksamheten kan beräknas vara i
gång i avsedd utsträckning.
På grund av nu nämnda förhållande skulle realiserandet för närvarande
av befolkningskommissionens förslag hava ganska ringa praktisk betydelse,
varför ett uppskov härmed icke torde behöva ingiva mera allvarliga betänkligheter.
Vådorna av ett uppskov förminskas av att de mest trängande behoven
av en förbättrad livsmedelsförsörjning åt havande kvinnor, ammande mödrar
och barn i spädbarnsåldern redan nu i betydande utsträckning kunna tillgodoses
genom mödrahjälpen. Mödrahjälp utgår nämligen ofta till kostförbättring,
stundom in natura. I regel torde denna kostförbättring avse att tillföra modern
och barnet en rikligare försörjning av just skyddsfödoämnen, framför allt
mjölk, smör och ost. För närvarande föranleder omkring var tredje barnsbörd
samhällets stöd åt modern i form av mödrahjälp.
Tanken att anlita ett jämsides med mödrahjälpen arbetande organ för åstadkommande
av en förbättrad näringsstandard har föranlett flera av de hörda
remissinstanserna att bestämt varna för att på detta område utbygga en dubbelorganisation,
som skulle medföra ökad splittring inom socialvården. Även
örn dessa farhågor torde vara överdrivna, bör självfallet nödig uppmärksamhet
ägnas åt att undvika de svårigheter, som ifrågavarande remissinstanser
påtalat.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 103.
För ett uppskov med realiserandet av befolkningskommissionens förslag i
vad det avser utdelandet av skyddsfödoämnen talar den omständigheten, att
man därigenom skulle erhålla tillfälle att inhämta ytterligare erfarenhet örn
den förebyggande mödra- och barnavårdens sätt att arbeta och dess möjligheter
att handhava en så omfattande verksamhet som den föreslagna näringsmedelstilldelningen.
Av vad jag här anfört framgår, att jag icke för närvarande är beredd att
förorda ett realiserande av befolkningskommissionens förslag i vad det avser
utdelande av skyddsfödoämnen.
Beträffande skyddsläkemedlen är läget annorlunda. Utskrivandet av läkemedelsanvisning
förutsätter i regel tillgång till kompetent undersökare. Eftersättes
detta krav, torde i åtskilliga fall risk föreligga för att onödiga, kanhända
direkt skadliga anvisningar givas. Det finnes därför starka skäl, som tala för
att läkemedelstilldelningen anordnas på sådant sätt, att den medicinska sakkunskapen
äger ett avgörande inflytande på densamma. Att denna verksamhet
bör uppbyggas i nära anslutning till den förebyggande mödra- och barnavården,
i stort sett på sätt som kommissionen föreslagit, förefaller därför
ändamålsenligt. Det av mig nyss anförda förhållandet, att den förebyggande
mödra- och barnavården befinner sig under utbyggnad, nödvändiggör emellertid
vissa modifikationer av befolkningskommissionens förslag.
I åtskilliga yttranden har föreslagits, att tills respektive organ inom
den förebyggande mödra- och barnavården å viss ort kommit till stånd, tjänsteläkare
å orten ifråga borde tillerkännas rätt att utfärda förekommande anvisningar.
Vissa myndigheter hava gått ett steg längre och förorda en dylik
rätt för tjänsteläkaren, även örn organ för den förebyggande mödra- och barnavården
redan finnes å orten. Gävleborgs läns barnavårdsförbund anser
för sin del, att bestämmelserna böra kompletteras i den riktningen, att, där
central eller vårdstation ej utan märkbar olägenhet kan uppsökas, jämväl praktiserande
läkare, barnmorska och distriktssköterska må medgivas rätt att utfärda
anvisningar.
För egen del har jag blivit övertygad örn önskvärdheten av en modifikation
av kommissionens förslag för att göra hjälpformen så lättillgänglig som möjligt
för behövande framförallt å landsbygden. Innan den förebyggande mödra- och
barnavården utbyggts på viss ort, bör närmast boende tjänsteläkare ävensom,
då fråga är örn behövande som är bosatt på längre avstånd från läkare, vederbörande
distriktssköterska respektive distriktsbarnmorska — givetvis i samråd
med tjänsteläkaren — anförtros anvisningen av ifrågakommande läkemedel.
Finnes vid bestämmelsernas ikraftträdande lokalt organ för den förebyggande
mödra- och barnavården redan anordnat eller kommer sådant organ sedermera
till stånd, synes läkemedelsanvisningen böra ombesörjas av centralens eller
stationens läkare. Skulle emellertid uppsökandet av sådan läkare medföra
betydande olägenhet för den behövande, synes vad som föreslagits för det
fall mödra- och barnavårdscentral eller -station ej upprättats böra gälla. Beträffande
verksamhetens organisation, i vad den avser barn i skolåldern, bör
anställd skolläkare avgöra behovet av anvisning. Barn i skolor, där skolläkare
33
Kungl. Majus proposition nr 103.
icke finnes, böra emellertid kunna erhålla läkemedel efter anvisning av ortens
tjänsteläkare.
Den av mig Ilar föreslagna modifikationen, att andra än läkare, knutna till
den förebyggande mödra- och barnavården, samt skolläkare skola äga möjlighet
att utfärda anvisning, torde utan olägenhet kunna genomföras, när verksamheten
— såsom här skett — begränsas till att avse allenast skyddsläkemedel.
I övrigt anser jag mig i stort sett kunna förorda befolkningskommissionens
förslag till utdelande av läkemedel. Sålunda finner jag det lämpligt, att förutsättningen
för hjälpens utgående bör vara ett uteslutande ur medicinska synpunkter
konstaterat behov. Av min redogörelse för remissbehandlingen framgår,
att kommissionens förslag örn kostnadsfritt utlämnande av näringsmedlen
från åtskilliga håll blivit utsatt för kritik. Med den begränsning av förslaget,
som jag här förordar, torde åtskilliga av invändningarna hava förlorat i vikt.
Att såsom kommissionen i sitt författningsutkast föreslagit överlämna åt medicinalstyrelsen
att meddela närmare bestämmelser angående de behov, som
böra föranleda läkemedelsanvisning, anser jag ej lämpligt. Jag vill härvid
erinra om att enligt vissa uttalanden i samband med remissbehandlingen svårigheter
ofta äro för handen, da det gäller att konstatera nämnda behov. En
bestämmelse härom skulle därför antingen erhålla ett alltför vagt innehåll eller
i motsatt fall komma att utesluta ömmande gränsfall.
Såsom kommissionen framhållit, synes medicinalstyrelsen däremot lämpligen
böra utfärda närmare bestämmelser angående de läkemedel, som i regel
böra ordineras. Jag förutsätter därvid, att styrelsen vid urvalet av läkemedel
tager nödig hänsyn till att billiga läkemedel utväljas utan att därmed läkemedlens
kvalitet äventyras.
Förslagets begränsning till att omfatta allenast skyddsläkemedel synes medföra,
att vägande invändningar ej kunna resas mot att kostnaderna föi dessa
näringsmedel helt bestridas av statsmedel. Att såsom kommissionen föreslagit
låta kommunerna betala en viss mindre del av kostnaden torde för öviigt
knappast böra komma ifråga, då kommunerna icke äga möjlighet att påverka
besluten om utdelande av läkemedel. Den föreslagna begränsningen av verksamheten
synes vidare möjliggöra en viss förenkling av organisationen. Såvitt
jag kunnat finna, böra — såsom även i ett av yttrandena framhållits — läkemedlen
av den behövande rekvireras direkt från apotek mot företeende av
anvisningen samt ersättning till apotekaren utgå i analogi med motsvarande
förfaringssätt vid ersättning för läkemedel vid åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar. Ofta torde vid mödra- och barnavårdscentral eller
-station ett mindre förråd av skyddsläkemedel kunna anskaffas, avsett föi
direkt utdelning till mödrar eller barn, som uppsökt centralen eller stationen
för konsultation. En lösning efter dessa linjer gör barnavårdsnämndens direkta
medverkan obehövlig. Däremot anser jag erforderligt, att utfärdaren av anvisning
ofördröjligen giver nämnden meddelande härom.
Vid beräkningen av de utgifter, som skyddsläkemedlens anskaffande årligen
framdeles komma att draga, har befolkningskommissionen approxima
Bihang
Ull riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 103. 147 s» 3
34
Kungl. Majus proposition nr 103.
tivt uppskattat antalet barnsbörder, där hjälp borde ifrågakomma, till 40,000
för år. Härvid har den genomsnittliga kostnaden för läkemedel åt mödrarna
knappast ansetts böra överstiga 5 kronor. För spädbarnens del har kommissionen
räknat med samma belopp eller 5 kronor. Härigenom skulle uppstå en
årlig kostnad av omkring (200,000 + 200,000) 400,000 kronor. För övriga
nu ifrågakommande barn uppskattar kommissionen utgifterna till samma
belopp. Vid en i full utsträckning bedriven verksamhet skulle sålunda sammanlagda
årskostnaderna för läkemedlens anskaffande kunna beräknas uppgå
till i runt tal (400,000 + 400,000) 800,000 kronor. Även örn dessa kalkyler såsom
kommissionen framhållit grunda sig på mycket svårbedömbara faktorer, torde
man kunna utgå från att de slutliga kostnaderna skola visa sig icke
överstiga en miljon kronor årligen, detta även med hänsyn tagen till de
ändringar i förhållande till kommissionens förslag, som jag nu förordat. Med
hänsyn till tidigare anförda omständigheter synes man emellertid kunna räkna
med att under de första aren det erforderliga beloppet skall visa sig vara befydfigt
mindre. Verksamheten synes kunna utan hinder taga sin början redan
med ingången av nästa budgetår. För sagda budgetår beräknar jag ett medelsbehov
av 150,000 kronor. Anslaget synes för närvarande böra givas förslagsanslags
natur. Någon anledning att i utbyggnadsstadiet av kostnadsskäl införa
särskilda bestämmelser, syftande att begränsa verksamhetens omfattning,
torde icke föreligga. Frågan örn en dylik reglering torde få upptagas till övervägande
sedan någon tids erfarenhet vunnits.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att
dels godkänna de grunder för tillhandahållande av skyddsläkemedel
åt vissa kvinnor och barn, som av mig förordats, att
tillämpas från och med den 1 juli 1939;
dels ock till Skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn för
budgetåret 1939/40 anvisa ett förslagsanslag av kronor 150,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition i ämnet av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sten-Eric Heinrici.
Stockholm 1939. K. L. Beckmans Boktryckeri.