Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
1
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1939 kl. 3 e. m.
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i
anledning av väckta motioner angående utredning rörande
byggnadskostnadema på landsbygden.
1 en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 7, har herr An- Motionerna,
dersson i Rasjön m. fl. hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa en ingående och allsidig
utredning angående möjligheterna att nedbringa byggnadskostnadema
särskilt med hänsyn till landsbygdens och i synnerhet jordbrukets förhållanden,
med beaktande av de synpunkter, som i motionen framhållits, samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.
Vidare har herr Jonsson i Skedsbygd m. fl. i en inom andra kammaren
väckt motion, nr 105, hemställt, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte föranstalta om en utredning,
syftande till att åstadkomma sådana åtgärder, att byggnadskostnaderna
på landsbygden hållas inom sådana gränser, att ett fortgående underhålls-
och nybyggnadsarbete kan äga rum.
Slutligen har herr Bagge m. fl. i en inom samma kammare väckt motion,
nr 176, hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa
örn skyndsam allsidig utredning rörande byggnadskostnadema på landsbygden
och därmed sammanhängande faktorer, samt om framläggande för
riksdagen av de förslag, vartill utredningen föranleder.
Samtliga tre motioner hava av andra kammaren hänvisats till dess andra
tillfälliga utskott.
Beträffande motiven får utskottet hänvisa, beträffande motion nr 105 till
denna motion samt beträffande motionerna nr 7 resp. nr 176 till de med
ifrågavarande motioner likalydande, inom första kammaren väckta motionerna
nr 5 resp. nr 107.
Med hänsyn till innehållet i de tre till utskottet hänvisade motionerna har
utskottet funnit dem lämpligen böra behandlas i ett sammanhang och över
dem i vederbörlig ordning inhämtat gemensamma utlåtanden från socialstyrelsen,
statens egnahemsstyrelse och statens jordbruksnämnd, varjämte
utskottet berett hushållningsällskapens ombud, landsorganisationen i Sverige,
Sveriges allmänna lantbrukssällskap, svenska lantarbetsgivareföreningen,
.svenska byggnadsindustriförbundet, riksförbundet Landsbygdens folk, samverkande
byggnadsfackförbunden samt småbrukarnas riksförbund (genom
Bihang till riksdagens protokoll 193!). 13 sami. 2 avd. Nr 7.
1
2
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
Utskottet.
ordföranden Alfred Andersson i Bussjö). Den sålunda sammanbragta utredningen
återfinnes såsom bilagor (Bil. 1—11) till detta utlåtande.
Samtliga utlåtanden gå i tillstyrkande riktning.
För egen del får utskottet anföra följande.
Av samtliga uttalanden i frågan framgår otvetydigt den stora sociala betydelse,
som av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna tillmätes
den fråga, vilken med de remitterade motionerna nu framlagts för riksdagen.
Härtill kan utskottet också för egen del obetingat ansluta sig.
Av den inkomna utredningen har utskottet också känt sig övertygat örn
angelägenheten av att spörsmålet örn landsbygdens byggnadskostnader
göres till föremål för en allsidig och förutsättningslös undersökning i syfte
att utfinna framkomliga vägar till deras nedbringande.
Från skilda håll har framhållits hurusom jordbrukets byggnadsförsörjning
i mångt och mycket ännu är otillfredsställande trots ingripande i olika
former från det allmännas sida. Detta förhållande torde hava sin grund i
huvudsakligen två faktorer, nämligen höjda materialpriser och stegrade arbetslöner.
Till denna första gruppen vill utskottet hänföra jämväl den påtagligt
högre standarden under senare år i fråga om byggnader över huvud
taget, men i alldeles särskilt hög grad beträffande bostäder. Så har t. ex.
som ett villkor för erhållande av stöd från det allmänna för vissa byggnadsåtgärder
av bostadssocial innebörd uppställts införande av centraluppvärmning,
vilket givetvis föranleder högre kostnader för såväl materialanskaffning
som specialutbildad arbetskraft, vilken ofta måste hämtas från annan
ort. För erhållande av fördelaktigare materialinköp har rekommenderats
en organiserad samverkan mellan olika intresserade parter i syfte att på
landsbygden befrämja och förbilliga husbyggande bland annat genom konstruktion
av för landsbygden lämpliga standardiserade byggnadstyper. Ett
annat spörsmål av vikt är på vilket sätt en bättre byggnadsteknisk vägledning
skulle kunna erbjudas landets jordbrukare.
En standardisering av gängse byggnadstyper torde vara möjlig att åstadkomma
såväl då det gäller bostadshus som lantbrukets ekonomibyggnader.
Vid planläggning samt val av bygnadsmaterial skulle säkerligen en god och,
eventuellt genom statens ingripande, förbilligad teknisk vägledning vara av
stort värde för nedbringandet av byggnadskostnaderna. Jämväl de ovan omtalade
kraven på höjd standard beträffande sanitär utrustning, modern eldnings-
och köksutrustning synas lättare kunna tillfredsställas med tillhjälp
av en klok standardisering och enhetliga inköp.
Byggnadskostnadernas stegring under senare år på landsbygden lia också
obestridligt till en del sin rot i stegrade arbetslöner för såväl fackligt organiserad
som oorganiserad arbetskraft, om än denna grund av motionärerna
förlänats en större betydelse än som svarar mot verkligheten. Detta sammanhänger
emellertid med byggnadsarbetets säsongkaraktär. Kunde en
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
3
jämnare sysselsättning beredas byggnadsarbetare torde detta helt visst även
inverka på den enskilde lantbrukarens byggnadskostnader. Sedan arbetskraften
på landsbygden i allt större omfattning organiserats, ha även gällande
kollektivavtal inom byggnadsbranschen börjat tillämpas i stigande
omfattning på landet. Såsom byggnadsindustriförbundet också framhållit,
torde det böra ifrågasättas, huruvida nu tillämpade byggnadsavtal äro nöjaktigt
avpassade för landsbygdens förhållanden trots att en differentiering
av kollektivavtalens lönesatser förekommer och särskilt ifrågasättes örn
ackordsprislistorna äro utformade även med hänsyn till byggnadsarbeten på
landsbygden.
Såsom socialstyrelsen framhåller lärer kunna antagas, att man jämväl
inom den fackliga arbetarrörelsen har uppmärksamheten riktad på det
socialt betydelsefulla löneproblem, som tager sikte på en mera smidig lönesättning
för landsbygdens byggnadsarbeten inom ramen av byggnadsarbetarnas
kollektivavtalsväsen. Vad motionärerna anfört om systemet med ackordsavtal
jämte tillhörande mätningsförfarande synes emellertid representera
en väl ensidig inställning. Det torde ej vara obekant, att även andra kollektivavtal
än byggnadsarbetarnas utgå från ackordsförfarande och att detta i
sin tur förutsätter mätning för bestämmandet av den slutliga ersättningen,
oavsett huruvida lönen under arbetets gång förskottsvis utgått efter timlöneprincipen.
Man torde ej heller vara berättigad antaga att ackordsarbete
i och för sig medför högre kostnader. Systemet avser i stället att stimulera
till ökad arbetsintensitet.
Möjligheterna att inom byggnadsfacket åvägabringa avtalsbestämmelser
med för landsbygdens förhållanden avpassade lönesatser böra beaktas vid
den kommande utredningen. De i motionerna framförda önskemålen örn
tillförsäkrande av större frihet åt landsbygdens byggnadsföretagare att obehindrat
använda utanför den organiserade arbetarrörelsen stående arbetskraft
kan givetvis även i detta sammanhang upptagas till prövning. Att
reglera dessa problem genom lagstiftning lärer likväl näppeligen låta sig,
göra utan synnerliga svårigheter. Det skall utan tvivel befinnas lämpligast,
att parterna även på här förevarande område söka en frivillig lösning på
överenskommelsens väg. Initiativ har ock, såsom ovan antytts, redan tagits
till förhandlingar i dylikt syfte.
Utskottet utgår från att vid utredningsarbetet samtliga intresserade parter
komma att bliva representerade.
Under åberopande av det ovan anförda samt med beaktande av innehållet
i de över motionerna avgivna yttrandena får utskottet hemställa,
att andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen
i anledning av här förevarande motioner nr 7, 105
och 176 ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit måtte låta verkställa en allsidig och förutsättningslös
4
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
utredning om möjligheterna att nedbringa landsbygdens
byggnadskostnader samt till riksdagen inkomma med de förslag,
vartill berörda utredning kan giva anledning.
Stockholm den 14 april 1939.
På utskottets vägnar:
GUSTAF NILSSON.
Närvarande: herrar Nilsson i Kristinehamn, Persson i Norrby, Silfwerbrand, Söderdahl,
Lindholm, Ryling, fru Alvén, herr Nilson i Eskilstuna, Näsström och Hansson
i Hönö*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) dels av herrar Silfwerbrand, Ryling och Janson i Frändesta, vilka
ansett, att utskottets utlåtande borde hava haft följande lydelse:
»Reservanterna, vilka instämma i utskottets yttrande kunna icke ansluta
sig till motiveringen, vilken de anse borde ha haft följande lydelse:
För egen del får utskottet anföra följande.
Av samtliga uttalanden i frågan framgår otvetydigt den stora sociala betydelse,
som av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna tillmätes
den fråga, vilken med de remitterade motionerna nu framlagts för riksdagen.
Härtill kan utskottet också för egen del obetingat ansluta sig.
Av den inkomna utredningen har utskottet också känt sig övertygat örn
angelägenheten av att spörsmålet om landsbygdens byggnadskostnader göres
till föremål för en allsidig och förutsättningslös undersökning i syfte att utfinna
framkomliga vägar till deras nedbringande.
Jordbrukets, över huvud taget landsbygdens, byggnadsbestånd är i stor
utsträckning av otillfredsställande beskaffenhet. På grund av de ekonomiska
påfrestningarna under en följd av år i de successivt stegrade byggnadskostnaderna
har en stor eftersläpning uppstått även då det gällt det sena byggnadsunderhållet.
Moderniseringar, om- och nybyggnader ha fått ställas på
framtiden. Följden har blivit att landsbygdens under många år ackumulerade
byggnadsbehov nu gör sig påmint med stor kraft.
I städerna pågår, som bekant, en synnerligen livlig byggnadsverksamhet,
vilken, baserad på det bättre ekonomiska underlaget därstädes, förmår att
bära byggnadsarbetarelöner, vilka för landsbygdens vidkommande i många
fall visat sig rent prohibitiva. Genom konkurrensen mellan stad och land
örn den på många orter alltför knappa arbetskraften och genom den fackliga
organisationens ingripande har i allt större omfattning städernas byggnadsarbetarlöner
kommit att tillämpas även på den rena landsbygden. Vad
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 5
vi härvid särskilt vilja påpeka är att det s. k. »niätningsförfarandet» tillämpat
på t. ex. landsbygdens ekonomibyggnader kan ge rent av orimliga resultat.
En uppnådd timlön av kr. 4:--siffran nämndes i årets remissdebatt
och lämnades där oemotsagd — är här ett exempel. Detta måste för deni,
som behöva bygga på landet, vilket ofta själva få arbeta för en dapsinkomst,
som ej så avsevärt överstiger ovan nämnda timpenning, framstå såsom
orimligt.
Till ovan nämnda förhållanden kommer, att beträffande bostadsstandarden,
ett visst närmande mellan stad och land börjat äga rum. Allt fortfarande
innebär städernas bostäder i fråga örn inredning för landsbygden
en ouppnåelig lyx; men sådana elementära anordningar då det gäller bostadsinredning
som värme, vatten och avlopp börja även tränga ut på landsbygden.
Detta innebär ju i och för sig ökade byggnadskostnader och även
ökad arbetsåtgång. Så mycket viktigare är det därför att arbetslönerna inställas
på ett rimligt plan.
Utskottet vill ej uttala sig om ackordsförfarandet som sådant, men vad vi
ej kunna godtaga, är mätningsprincipernas för landsbygdens vidkommande
olämpliga utformning. Vid bedömandet av byggnadsarbetslönens höjd bör
hänsyn tagas till arbetets delvis säsongbetonade karaktär, men vi vilja dock
understryka att en ej oväsentlig ändring i detta avseende under senare tid
ägt rum.
Möjligheterna att inom byggnadsfacket åvägabringa avtalsbestämmelser
med för landsbygdens förhållanden avpassade lönesatser böra beaktas vid
den kommande utredningen. De i motionerna framförda önskemålen örn
tillförsäkrande av större frihet åt landsbygdens byggnadsföretagare att obehindrat
använda utanför den organiserade arbetarrörelsen stående arbetskraft
kan givetvis även i detta sammanhang upptagas till prövning. Att reglera
dessa problem genom lagstiftning lärer likväl näppeligen låta sig göra
utan synnerliga svårigheter. Det skall utan tvivel befinnas lämpligast, att
parterna även på här förevarande område söka en frivillig lösning på överenskommelsens
väg. Initiativ bar ock, såsom ovan antytts, redan tagits till
förhandlingar i dylikt syfte.
Beträffande de i motionen nr 176 föreslagna kurserna för byggnadsarbetare,
anser utskottet denna tanke vara värd en välvillig prövning.
Innehavare av ofullständiga jordbruk, hemmasöner och andra lia tidigare
kunnat erhålla en behövlig biinkomst genom annat arbete t. ex. vägarbete.
Genom den allt mera markerade specialiseringen lia dessa möjligheter undan
för undan minskats.
Det rör sig här ofta örn folk, som redan från barndomen lärt sig alt hantera
en yxa och såg. En relativt enkel kurs skulle kunna bibringa dessa
människor en ej så litet ökad möjlighet att biträda vid enklare byggnadsarbeten.
Utskottet påpekar, hurusom nu på grund av bristen på yrkeskunnig
arbetskraft, många gånger belt olärda arbetare tagas in vid byggnadsföretagen.
6 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
Det förhåller sig ju även så, att särskilt vid de mindre jordbruken, ägaren
själv med hjälp av söner och grannar utför enklare byggnadsarbeten. Även
i dessa fall skulle en kortare utbildningskurs kunna vara av stor betydelse.
Utskottet anser, att en utredning av dessa kursers planläggning och det eventuella
behovet av stipendier av en kommande utredning bör beaktas.
Materialkostnadernas prisstegring har naturligtvis även starkt bidragit till
byggnadskostnadsökningen, dock mer i staden än på landsbygden. Huruvida
materialkostnaderna i vissa fall äro oskäligt höga, har utskottet ej möjlighet
att bestämt yttra sig örn. Dock synes det ej vara uteslutet att så är fallet.
Även detta bör av en kommande utredning klarläggas.
Standardiseringen av byggnadsmaterial torde ha viss betydelse för byggnadskostnadernas
nedbringande. Utskottet är däremot tveksamt huruvida
landsbygden i någon större omfattning skulle hjälpas genom standardiserade
byggnadstyper. Härför äro förhållandena alltför växlande. Utskottet anser
att byggnadssakkunnig rådgivning t. ex. på sätt som i motionen nr 176 föreskrivits
vara ett steg i rätt riktning.
Utskottet utgår från att vid utredningsarbetet samtliga intresserade parter
komma att bliva representerade.
Under åberopande av det ovan anförda samt med beaktande av innehållet
i de över motionerna avgivna yttrandena får utskottet hemställa,
att andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen
i anledning av här förevarande motioner nr 7, 105
och 176 ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn föranstaltande
av en allsidig och förutsättningslös utredning
örn möjligheterna att nedbringa landsbygdens byggnadskostnader
samt till riksdagen inkomma med de förslag, vartill
berörda utredning kan giva anledning.
2) dels av hr Näsström, som anfört:
»Undertecknad, som i övrigt delar utskottets mening, vill dock framhålla
följande: I yttrande över ifrågavarande motioner har såväl Landsorganisationen
i Sverige, Samverkande Byggnadsfackförbunden, som ock Riksförbundet
Landsbygdens Folk m. fl. uttalat sig i tillstyrkande riktning för att
tillförsäkra landsbygden skäliga byggnadskostnader. Då således dessa organisationer
synas vara beredda att på förhandlingsvägen uppnå överenskommelse
beträffande löneförhållandena, anser jag, att nedanstående stycke i
andra kammarens andra tillfälliga utskotts motivering i dess utlåtande
nr 7 bör utgå:
»De i motionerna framförda önskemålen om tillförsäkrande av större
frihet åt landsbygdens bvggnadsföretagare att obehindrat använda utanför
den organiserade arbetarrörelsen stående arbetskraft kan givetvis även i
detta sammanhang upptagas till prövning.»
3) dels ock av hr Nilson i Eskilstuna ifråga om motiveringen.
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
7
Bilaga 1.
Stockholm den 28 februari 1939.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Genom remiss den 3 februari 1939 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott avgiva
yttrande över de inom kammaren väckta motionerna nr 7, 105 och 176 angående
utredning rörande byggnadskostnaderna på landsbygden ävensom
att till jordbruksdepartementet insända avskrift av samma yttrande. I anledning
härav får styrelsen anföra följande.
I samtliga de remitterade motionerna erinras örn det från åtskilliga
håll vitsordade sakförhållandet, att landsbygdens och enkannerligen jordbrukets
byggnadsförsörjning, i trots av stödjande åtgärder från samhällets
sida, alltjämt är i stor utsträckning otillfredsställande. Det framhålles
vidare, att oskäligt höga byggnadskostnader till väsentlig del ha varit
orsak till detta förhållande. I en av de remitterade framställningarna
ifrågasättes i detta sammanhang en särskild undersökning av frågan örn
byggnadsmaterialprisernas utveckling, ett spörsmål, som enligt vederbörande
motionärs uppfattning av 1934 års byggnadssakkunniga har behandlats
med alltför mycken varsamhet. Därjämte har i de framförda motionerna
frågan örn den andra stora posten i byggnadskostnaderna, nämligen
arbetspriserna, ägnats synnerlig uppmärksamhet. Det konstateras,
att byggnadsarbetarfackföreningarnas verksamhet från att lia varit begränsad
väsentligen till städerna och deras närmaste omgivningar efterhand
har utvidgats och fått en allt större omfattning. Timlönerna på landsbygden
ha härigenom kraftigt stegrats, vartill komma de arbetsprisstegrande
verkningarna av ett ursprungligen för stadssamhällenas förhållanden
anpassat ackordslönesystem.
Såsom i motionerna nämnts, har socialstyrelsen i yttrande över 1934
års byggnadsindustrisakkunnigas betänkande för sin del givit uttryck åt
betänkligheter beträffande den snabba och olikformiga stegring av timlöner
och ackordspriser, vilken av tillgängliga uppgifter att döma synes
försiggå åtminstone inom vissa delar av landsbygden. Det Ilar därvid även
från styrelsens sida framhållits, att en tillämpning på landsbygdens och
särskilt jordbrukets byggnadsarbeten av i städer och stadsliknande samhällen
gällande lönesatser kan försvåra och t. o. m. omintetgöra nödvändiga
statsåtgärder till höjande av bostadsstandarden för den mindre bemedlade
landsbygdsbefolkningen. I nyligen avlämnat yttrande över bostadssociala
utredningens förslag till förbättring av bostäder för lantarbetare
har styrelsen ytterligare betonat, att effekten av de där ifrågasätta
bostadsförbättringsåtgärderna allvarligt skulle äventyras vid en fortsatt
tendens till stegring av landsbygdens byggnadsarbetarlöner upp emot den
nivå, som nåtts i städer och liknande samhällen. Bostadssociala utredningen
har i sitt här berörda betänkande för egen del starkt hävdat en
sådan synpunkt.
Med en erinran om dessa tidigare uttalanden vill styrelsen ånyo understryka
den stora sociala betydelse, som måste tillmätas den fråga, vilken
med de remitterade motionerna har framlagts inför riksdagen.
8 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
Ett viktigt spörsmål är, huruvida det låter sig göra att upphäva byggnadsarbetets
säsongkaraktär och i vad mån en minskning av byggnadskostnaderna
kan vinnas på denna väg. Genomgripande organisatoriska
och tekniska åtgärder torde erfordras för att det skall bli möjligt att få
en jämnare fördelning av arbetet över olika årstider. Av allt att döma komme?
det att taga lång tid, innan förhållandena i nu berörda hänseende
skola bliva nämnvärt förändrade. Det torde därför ännu så länge icke
kunna undgås, att byggnadsarbetarnas dagsinkomster komma att bestämmas
med viss hänsyn till arbetets säsongkaraktär. Detta orsakssammanhang
har måhända icke beaktats i vederbörlig grad av den jordbrukande
befolkningen.
Emellertid kvarstår såsom synnerligen befogat denna befolknings krav
på en bättre anpassning av för byggnadsarbetare på landsbygden gällande
lönesatser efter orternas levnadskostnader, befolkningens allmänna levnadsstandard
och andra förhållanden, t. ex. den i många fall enklare tekniska
beskaffenheten av ifrågakommande byggnadsarbeten, vilken kan
motivera en prissättning efter andra grunder än de för byggnadsarbeten i
stadssamhällen utslagsgivande.
I bostadssociala utredningens betänkande med förslag till förbättring
av bostäder för lantarbetare konstateras, att på grund av organisationsväsendets
utbredning inom bvggnadsträarbetarefacket på rena landsbygden
avtalsenliga timlöner av 1: 20, 1: 25 eller 1: 31 kronor börjat att tillämpas,
och att man nödgas räkna med ännu högre löner vid ackordsarbete. Efter
liknande grunder lia fackförbunden inom andra byggnadsyrken strävat
att utvidga sitt inflytande genom att bilda nya avdelningar utanför
stadsområdena. Denna expansion har brutit sig mot landsbygdens närmast
av lant- och skogsarbetarlönerna betingade — och i många fall likväl
av säsongförhållanden påverkade — arbetsprisnivå, som exempelvis för
byggnadssnickare har inneburit timlöner, vilka sällan överstigit 0: 75—
1:00 krona.
På grundvalen av löner av den sist angivna storleksgraden hade kollektivavtal
med lantbyggmästare, godsägare m. fl. i åtskilliga bygder tidigare
ingåtts av Riksförbundet landsbygdens folk (R. L. F.). Detta vållade emellertid
konflikter med byggnadsfackförbunden. I oktober 1937 träffades
slutligen en överenskommelse, enligt vilken R. L. F. förband sig att icke
vidare ingå några byggnadsavtal i södra och mellersta Sverige och ej heller
i Norrland på platser, där byggnadsarbetarfackförbunden lia lokalavdelningar.
Denna överenskommelse har numera uppsagts och nya förhandlingar
ha förts, dock utan att hittills lia lett till något resultat.
Senast ingångna lantarbetaravtal innehålla bestämmelser örn viss betalning
av byggnadsarbete efter en taxa, som är lägre än byggnadsarbetarfackförbundens
— i Södermanlandsföreningens avtal exempelvis utgörande
70 å 85 öre vid anställning utan naturaförmåner — men dessa avtal
synas egentligen vara av betydelse blott där byggnadskunnigt folk är mera
fast anställt, alltså endast beträffande ett relativt fåtal större gårdar.
I och för sig är byggnadsarbetarfackförbundens strävan att utvidga området
för sitt lönepolitiska inflytande naturlig. Det ligger i sakens natur,
att arbetarorganisationerna liksom arbetsgivarorganisationerna söka vinna
största möjliga anslutning bland deni, som utöva respektive yrken.
Det kan å andra sidan icke bestridas, att tämligen komplicerade spörsmål
likväl kunna yppa sig, örn man ser på den pågående organisationsrörelsen
ur arbetsfredens och arbetsfrihetens samt föreningsrättens synpunkter.
Andra kammarens andra .tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
9
Oavsett här berörda förhållanden, framställer sig emellertid den frågan,
huruvida icke en mera rimlig lönesättning för landsbygdens byggnadsarbeten
kunde ernås inom ramen av byggnadsarbetarfackförbundens
kollektivavtalsväsen. Det lär, att döma av på senare tid inför offentligheten
framkomna uttalanden, kunna antagas, att man även inom landsorganisationen
och vederbörande fackförbund har uppmärksamheten riktad
på det socialt betydelsefulla löneproblem, som bär föreligger, och som
måste få en ökad aktualitet, i den mån ifrågavarande organisationer vinna
ytterligare framgång i sina strävanden att bilda nya avdelningar på
landsbygden. Organisationerna måste genom utvecklingens egen makt
komma att ställas inför kravet på en differentiering i lönesättningen efter
jordbrukets betalningsförmåga.
Möjligheterna av att inom byggnadsarbetarfacken åvägabringa avtalsbestämmelser
med för landsbygdens förhållanden bättre avpassade lönesatser
kunna i vart fall efter styrelsens mening vara förtjänta av att göras
till föremål för en allsidig och ingående undersökning. Det i de remitterade
motionerna framförda önskemålet örn en utredning av frågan örn
tillförsäkrandet av större frihet åt landsbygdens byggnadsföretagare att
obehindrat använda arbetskraft utanför fackförbunden kan naturligtvis
samtidigt upptagas till prövning. Detta spörsmål synes i så fall lämpligen
böra omfattas av den undersökning i ett mera allmänt sammanhang av
de organisationsrättsliga frågorna, varom riksdagen redan bär gjort framställning
hos Kungl. Maj:t. Att reglera det ifrågavarande problemet medelst
lagstiftning torde likväl icke låta sig göra. Det skall säkerligen befinnas
lämpligast, att parterna även här söka en lösning på överenskommelsens
väg.
För att den föreslagna utredningen i de ovan angivna spörsmålen skall
kunna leda till några resultat av praktisk betydelse torde det vara nödvändigt,
att de direkt intresserade parterna beredas tillfälle att deltaga i
undersökningen.
Slutligen synas jämväl de möjligheter, vilka kunna erbjuda sig att genom
en sänkning eller utjämning av priserna å byggnadsmaterial befrämja
byggnadsverksamheten på landsbygden, böra bliva föremål för en
förnyad omprövning i samband med en utredning av det slag, som här
ifrågasatts. Härvid torde den omständigheten böra särskilt beaktas, att
materialkostnaderna bliva betungande i synnerhet för den kategori av personer,
som bygga i mindre skala. De betydande prisrabatter, som pläga
erhållas vid storbyggen, kunna nämligen — såsom bland annat anmärkts
av bostadssociala utredningen i dess ovan berörda betänkande —
i regel icke påräknas i fråga örn de små byggnadsenheter, vilka
i allmänhet förekomma på landsbygden. Ifrågavarande förmåner borde
emellertid kunna tillförsäkras jämväl denna sistnämnda kategori, om för
dessas vidkommande åtgärder vidtagas för att möjliggöra gemensamma
inköp, llär synes en viktig uppgift anmäla sig för jordbrukarnas fackliga
oell kooperativa sammanslutningar. Stor vikt torde också böra läggas vid
en organiserad samverkan mellan olika intresserade parter i syfte alt på
landsbygden befrämja ett billigare husbyggande, bland annat genom konstruktion
av för landsbygden lämpliga standardiserade byggnadstyper.
Kn viss belysning av ämnet torde kunna erhållas även från den förundersökning
för 1941 års dyrortsgruppering, vilken av socialstyrelsen föreslagits
skola ske år 19.39, oell där vissa standardiserade egnahemsbostadstyper
förutsättas komma till användning. Det må likviil därvid observe
-
10 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
ras, att den ifrågavarande undersökningen endast åsyftar en jämförande
beräkning av byggnadskostnadernas storlek på olika orter för likvärdiga
egnahemsbyggnader men icke berör frågan örn orsakerna till prisvariationerna.
Med åberopande av vad här anförts, anser sig styrelsen kunna biträda
det i de remitterade motionerna framställda önskemålet om en allsidig utredning
rörande byggnadskostnaderna på landsbygden och därmed sammanhängande
frågor.
Ernst Bexelius.
SIGFRID HANSSON.
Bilaga 2.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Genom ämbetsskrivelse den 3 februari 1939 har egnahemsstyrelsen anbefallts
att avgiva och före den 1 mars 1939 till riksdagens andra kammares
andra tillfälliga utskott överlämna yttrande över de inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motionerna II: 7 angående nedbringande
av byggnadskostnaderna inom landet särskilt i vad angår landsbygden och
jordbruket, II: 105 angående begränsning av byggnadskostnaderna på
landsbygden och II: 176 angående utredning rörande byggnadskostnaderna
på landsbygden och därmed sammanhängande faktorer.
I anledning härav får egnahemsstyrelsen anföra följande.
Styrelsen har hänvänt sig till vederbörande befattningshavare hos 14
hushållningssällskap för erhållande av svar å vissa uppställda frågor rörande
med byggnadskostnadernas stegring sammanhängande förhållanden.
Frågeformuläret ävensom det insamlade materialet överlämnas härjämte.
Så gott som samstämmigt hava uppgiftslämnarna uttalat den allmänna
uppfattningen, att en förhöjd byggnadsstandard under senare år
liksom ock höjda priser å byggnadsmaterial givetvis medverkat till byggnadskostnadernas
stegring men att den väsentligaste orsaken till de förhöjda
byggnadskostnaderna vore de starkt ökade arbetskostnaderna.
Vidare har styrelsen med ledning av tillgängliga uppgifter, hämtade
från arbetarsmåbruksverksamheten, undersökt i vad mån de ökade byggnadskostnaderna
inverkat på arbetarsmåbrukslånens storlek och lånefrekvensen.
Resultatet framgår av nedanstående uppställning.
Å r |
Antal lån |
Genomsnittligt lånebelopp kronor |
1933.............. |
394 |
4 767 |
1934.............. |
1 007 |
4 975 |
1935.............. |
1 380 |
5 470 |
1936.............. |
1 489 |
5 866 |
1937.............. |
1 091 |
6 092 |
1938.............. |
739 |
6 495 |
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
11
Den minskade lånefrekvensen 1937—1938 torde i icke ringa mån bero
på svårigheten att få lånen att räcka till för de ökade byggnadskostnaderna.
Härvid inverkar givetvis, att kravet på kvalitetsarbete i fråga om byggnaderna
vuxit. Det må framhållas, att arbetarsmåbruksverksamheten har
sin största utbredning i norrlandslänen samt Värmlands och Kopparbergs
län.
I fråga örn byggnadskostnaderna inom egnahemsverksamheten och bostadsförbättringsverksamheten
får egnahemsstyrelsen hänvisa till ovanberörda
från vissa hushållningssällskap insamlade material.
Vad bostadsförbättringsverksamheten angår, torde kostnadsstegringen
medföra, att hittills beviljade bidrag å numera högst 1 200 kronor pr lägenhet
icke längre förslå. Därest ej byggnadskostnaderna kunna nedbringas,
torde sålunda — om bostadsförbättringsverksamheten skall fortsätta
i samma omfattning som hittills — väsentligen höjda årliga statsanslag
för ändamålet bliva nödvändiga.
En följd av de ökade byggnadskostnaderna torde ock i fråga örn jordbruksegnahem
bliva, att nybildning av lägenheter och förbättring av äldre
byggnader i avsevärd grad försvåras. Om från statsmakternas sida något
kan åtgöras för att tillrättalägga ifrågavarande förhållanden, kommer egnahemsverksamheten
att därigenom främjas. Skäl synas dock föreligga, att
samtliga hithörande faktorer undersökas. Styrelsen får sålunda för sin
del tillstyrka en ingående och allsidig utredning.
Detta ärende har handlagts av egnahemsstyrelsen i plenum. Stockholm
den 3 mars 1939.
O. AGERBERG.
/ E. Bring.
Bilaga 3.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Sedan Kungl. Maj:t den 3 februari 1939 anbefallt statens jordbruksnämnd
att avgiva och före den 1 mars 1939 till riksdagens andra kammares andra
tillfälliga utskott överlämna yttrande över de inom riksdagen väckta motionerna
11:7 angående nedbringande av byggnadskostnaderna inom landet
särskilt i vad angår landsbygden och jordbruket, II: 105 angående begränsning
av byggnadskostnaderna på landsbygden och II: 176 angående utredning
rörande byggnadskostnaderna på landsbygden och därmed sammanhängande
frågor, får nämnden anföra följande.
I samtliga här omförmälda motioner vikas, att riksdagen skall hos Kungl.
Maj:t anhålla örn utredning i olika hänseenden rörande byggnadskostnaderna
å landsbygden, särskilt med hänsyn till möjligheterna alt nedbringa
desamma. Otvivelaktigt äro de i motionerna väckta spörsmålen av utomordentlig
betydelse för i första hand den jordbrukande befolkningen, detta ej
minst för närvarande, då av olika skäl ökade anspråk ställas pa jordbrukets
12
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
bostads- och ekonomibyggnader. Ur de synpunkter, som jordbruksnämnden
anser sig böra företräda, finner sig nämnden därför böra tillstyrka, att de
här berörda frågorna göras till föremål för en ingående och allsidig utredning.
I detta ärendes handläggning hava deltagit nämndens ordförande samt
ledamöterna herrar Börjesson och Cederlund ävensom suppleanten herr
Carlborn.
Stockholm den 8 februari 1939.
BO HAMMARSKJÖLD.
/ Erik Carlsson.
Bilaga A.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Sedan hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott beretts tillfälle
avgiva yttrande i anledning av de vid årets riksdag i andra kammaren
väckta motionerna nr 7, 105 och 176 — samtliga syftande till utredning angående
möjligheterna att nedbringa byggnadskostnaderna på landsbygden
och särskilt inom jordbruket — får förvaltningsutskottet i ärendet anföra
följande, därvid förvaltningsutskottet närmast tager sikte på förhållandena
inom jordbruksnäringen.
Det synes förvaltningsutskottet angeläget, att det pågående arbetet föl
åstadkommande av ett förbättrat byggnadsbestånd vid jordbruket i möjligaste
mån påskyndas. Detta gäller beträffande såväl bostadshus som ekonomibyggnader.
Det är allmänt omvittnat, att beträffande många av jordbrukets bostäder
— bostäder för jordbrukarfamiljer lika väl som för arbetsanställda — ganska
omfattande förbättringsarbeten äro redan ur allmän hälsovårdssynpunkt väl
motiverade. Härtill kommer, att berättigade krav på ökad bekvämlighet i
lanthemmen, icke minst för husmoderns del, allt starkare göra sig påminta.
Den pågående flykten från jordbruket belyser starkt aktualiteten hos sådana
krav. För jordbrukets del är sålunda en omfattande byggnadsverksamhet i
bostadsförbättrande syfte av behovet påkallad.
Men även i fråga om jordbrukets ekonomibyggnader ställer vår tid stora
krav på förbättringsarbeten. Det högst betydande byggnadsbestånd det här
gäller medför i och för sig avsevärda anspråk på underhålls- och ersättningsarbeten.
Härtill kommer emellertid, att de numera ändrade produktions- och
arbetsförhållandena vid jordbruket innebära väsentligt ökade fordringar på
ekonomibyggnadernas ändamålsenlighet, därvid särskild vikt får läggas såväl
vid arbetsbesparande anordningar som beträffande ladugårdarna vid
hygienens stegrade krav. Vid det övervägande antalet jordbruk i vårt land
måste det anses vara ett viktigt led i rationaliseringssträvandena, att ekonomibyggnaderna
genom olika slags förbättringsarbeten göras till mera effektiva
organ i jordbrukets produktionsprocess.
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
13
I föreliggande motioner har framhållits, att byggnadskostnaderna på landsbygden
hava under senare tid avsevärt stigit, att tendensen till fortsatt kostnadsstegring
är påtaglig samt att jordbrukets ekonomiska villkor icke äro
och knappast kunna väntas bliva sådana, att jordbruket kan bära ifrågavarande
kostnadsökning. På grund härav blir, framhålles det, den väl behövliga
förbättringen i jordbrukets byggnadsbestånd försvårad, försenad och
mången gång helt omöjliggjord.
Förvaltningsutskottet kan vitsorda riktigheten av vad sålunda anförts och
har för sin del intet att tillägga i detta stycke. Såvitt förvaltningsutskottet kan
finna, är det nödvändigt att den stora börda för jordbruket, som ett vidmakthållande
och en erforderlig förbättring av byggnadsbeståndet för närvarande
innebär, göres mindre tyngande. Härvid synes man få söka sig fram på
olika vägar.
Närmast till hands synes ligga, att möjliga åtgärder vidtagas i syfte att
byggnadskostnaderna såsom sådana så långt möjligt förbilligas. Därvid bör
givetvis hänsyn tagas till såväl materialkostnad som arbetslöner. Beträffande
båda är nödvändigt att hålla monopolistiska tendenser tillbaka. Det är vidare
av vikt, att försäljnings- och distributionsapparaten för byggnadsmaterialier
fyller berättigade anspråk på effektivitet. Även torde vara av betydelse,
att den inom jordbrukets byggnadsverksamhet använda arbetskraften
är så långt möjligt knuten till bygden, helst med möjlighet till annan förvärvsverksamhet
under för byggnadsarbete död period. För vinnande av sistnämnda
syfte synes viss kursverksamhet inom byggnadsfacket för småbrukare
m. fl. vara förtjänt av uppmärksamhet. Utbildningen av lantbyggmästare
torde jämväl böra ytterligare främjas.
Standardiseringsfrågan har betydelse för såväl materialåtgång som arbetskostnader.
Även om jordbrukets byggnader icke så väl lämpa sig för
standardisering som exempelvis bostadshus i större samhällen, lärer emellertid
standardutförande med fördel kunna tillämpas för en mångfald mer
eller mindre betydelsefulla detaljer även i lantmannabyggnader — såväl bostadshus
som ekonomibyggnader. Denna fråga bör därför ingående över
vägas.
Ett annat område, där ekonomiska fördelar synas stå att vinna, omfattar
själva byggnadssättet inom jordbruket. Det är antagligt, att för närvarande
i många fall den för byggnadsföretaget utarbetade planlösningen ej är den
lämpligaste, och att de använda konstruktionerna ej alltid äro de bästa. Ett
ändamålsenligare byggnadssätt bör i åtskilliga sådana fall direkt kunna resultera
i besparing i materialåtgång och kanske också i arbetskostnader.
Skola större framsteg kunna nås på sistnämnda område, måste emellertid
tvenne viktiga förutsättningar vara uppfyllda. Den ena är, att en tillfredsställande
forsknings- och försöksverksamhet kommer till stånd på området
för jordbrukets bostads- och ekonomibyggnader. För en sådan verksamhet
föreligga stora och viktiga uppgifter, såväl i fråga örn den ekonomiska
planlösningen som de tekniska konstruktionsdetaljerna. Den andra
förutsättningen är att dugliga arkitekter och byggnadskonsulenter stå till
jordbrukets förfogande. Denna fråga tränger alltjämt till sin lösning. Hushållningssällskapens
ombud vill erinra örn sin hösten 1937 gjorda hemställan
hos Kungl. Majit örn statsunderstöd till byggnadskonst!!lerande verksamhet
hos hushållningssällskapen. Framställningen har tyvärr ännu icke
föranlett någon åtgärd.
I anslutning till vad ovan anförts får hushållningssällskapens ombuds för -
14
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
valtningsutskott tillstyrka, att allsidig utredning snarast verkställes angående
byggnadskostnaderna på landsbygden och vad därmed har samband.
Stockholm den 20 februari 1939.
På hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskotts vägnar:
AXEL VON SNEIDERN.
Thure Björkman.
Bilaga 5.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Med anledning av remiss av den 10 februari med hemställan om yttrande
över i riksdagen väckta motioner nr 7, 105 och 176 får landssekretariatet å
landsorganisationens vägnar anföra:
Frågan om förhållandena för byggnadsverksamheten på landsbygden har
vid upprepade tillfällen varit aktuell. Det har framhållits från flera håll, att
de ekonomiska betingelserna för byggnadsverksamhet på landsbygden icke
äro jämförbara med betingelserna i städer och stadsliknande samhällen. I
den mån byggnadskostnaderna äro att betrakta som onormalt höga i anledning
av dels att fabrikanterna av byggnadsmaterial bedriva en oskälig prispolitik,
dels beroende på att byggnadsarbetet icke är i önskvärd omfattning
rationaliserat, så är detta emellertid frågor som beröra byggnadsverksamheten
över huvud taget.
Sekretariatet anser sig därför böra framhålla, att en utredning, som omfattar
endast byggnadsverksamheten på landsbygden, kommer att blott omfatta
en detalj av ett stort problem. Emellertid finner sekretariatet icke anledning
att på grund härav motsätta sig utredning på ifrågavarande område.
Beträffande vad som i motionerna anföres angående arbetsprisernas inverkan
på byggnadskostnaderna, är sekretariatet på väsentliga punkter av
annan mening än motionärerna. Utan att ingå på en detaljkritik av motiveringarna
till motionerna vill sekretariatet dock framföra ett par synpunkter
i anledning av vad som i motionerna anföres.
Det kan enligt sekretariatets mening icke riktas klander mot att byggnadsarbetarnas
fackliga organisationer organisera byggnadsarbetarna på
landsbygden och att dessa fordra betalning för arbetet enligt gällande kollektivavtal.
Beträffande ackordssystemet är vad som anföres av motionärerna i
hög grad tendentiöst. Det borde icke vara främmande för vederbörande, att
detta s. k. mätningsförfarande är betingat av att byggnadsarbetet utföres på
ackord. Den omständigheten att ackordsarbete förekommer betyder icke i
och för sig, att byggnadskostnaderna bliva högre än vid tidlönsarbete. Även
från andra näringsområden giva erfarenheterna vid handen, att ackordsarbetet
t. o. m. kan förbilliga kostnaderna och icke fördyra desamma.
Sekretariatet anser sig icke kunna underlåta framhålla, att en utredning
på detta område måste taga hänsyn till den kår av arbetare, som är hänvisad
till att förtjäna sitt uppehälle genom arbete inom byggnadsindustrin
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
15
med beaktande av byggnadsarbetets säsongkaraktär. Ett sådant hänsynstagande
är lika påkallat som hänsyn till de av motionärerna påtalade förhållandena.
Till sist må erinras örn, att sekretariatet tidigare, senast år 1937, i yttrande
över förslag till lagstiftning örn minimilöner för lantarbetare, hävdat den
principiella uppfattningen, att löne- och avtalsfrågor lämpligast regleras genom
fria överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter, och att dessa
frågor icke må regleras genom lagstiftningsingripanden. Sekretariatet finner
anledning att i detta sammanhang ytterligare understryka denna sin principiella
uppfattning.
Ovan framförda synpunkter utgöra dock icke anledning för sekretariatet
att motsätta sig en allsidig och objektiv utredning av frågan om byggnadskostnaderna
på landsbygden. Därest en sådan utredning kommer till stånd,
bör ges tillfälle för de fackligt organiserade arbetarna att med representant
deltaga i utredningsarbetet.
Stockholm den 28 februari 1939.
Landsorganisationen i Sverige
GUNNAR ANDERSSON.
Gust. Dahlberg.
Bilaga 6.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Genom skrivelse den 28 januari 1939 har Utskottet berett tillfälle för
Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap att avgiva yttrande i anledning^ av
motionerna nr 7, 105 och 176 vid årets riksdag. Lantbrukssällskapet får i
anledning härav anföra följande.
Det är allmänt känt och omvittnat, att stora anspråk nu göra sig gällande
med avseende på förbättring och förnyelse av byggnadsbeståndet på
landsbygden och i synnerhet vid jordbruket. I ett yttrande över bostadssociala
utredningens förslag till förbättring av bostäder för lantarbetare anförde
Sällskapet härom bland annat. »Man torde kunna säga, att bostadsförhållandena
inte blott för lantarbetare utan även för jordbrukare i stor
utsträckning äro sämre än för befolkningen inom städer och andra tätt bebyggda
samhällen. Detta torde bland annat sammanhänga med att bostäderna
i de mera tätbebyggda samhällena till stor del tillkommit under senare
år och alt bostadsbeståndet där sålunda är ganska ungt jämfört med den
egentliga landsbygdens. Icke heller har landsbygden kunnat i samina. utsträckning
införa moderna bekvämligheter och sanitära anordningar, vilka
lättare låta sig ordna i tätare samhällen genom .samfällda företag. De ekonomiska
förhållandena vid jordbruket ha dessutom under lång tid lagt hin
-
16
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
der i vägen för vidtagande av mera kostsamma förbättringsåtgärder, varjämte
förståelse för deras betydelse samt teknisk insikt om deras genomförande
mångenstädes saknats. Emellertid har under de senare åren en stark
önskan och strävan till vidtagande av dylika förbättringar framträtt bland
jordbruksbefolkningen.»
Även i fråga örn ekonomibyggnader gäller, att stort behov av förbättringar,
örn- och nybyggnader förefinnes, detta icke minst på grund av ändrade
arbetsförhållanden och hygieniska krav.
Likaså är det otvivelaktigt riktigt att byggnadskostnaderna på landsbygden
under de senaste åren stegrats på ett sätt, som medför mycket betänkliga
konsekvenser och hotar att väsentligt förhindra eller i varje fall fördröja
den välbehövliga förbättringen respektive förnyelsen av byggnaderna.
Vad i motionerna anförts härom är uttryck för verkliga missförhållanden,
som det är angeläget att söka rätta till.
Statsmakternas strävanden under de senaste åren att bereda hjälp åt jordbruket
lia huvudsakligen åsyftat att förbättra priserna å produkterna för
att därigenom öka jordbrukets inkomster, något som också varit av största
betydelse. Emellertid kan man icke på denna väg avhjälpa jordbrukets svårigheter,
örn kostnaderna samtidigt stiga lika mycket eller mera. Möjligheten
till höjning av produktpriserna har för övrigt av olika skäl sin begränsning.
Den prisnivå å produkterna, som riksdagen ansett böra eftersträvas,
har ju i stor utsträckning icke kunnat nås. Det framstår under sådana
förhållanden såsom synnerligen angeläget att söka förhindra en stark
stegring av jordbrukets kostnader, och för närvarande torde ur dessa synpunkter
särskild uppmärksamhet böra ägnas åt byggnadskostnaderna. Att
så sker är av vikt icke blott med hänsyn till jordbruket och jordbruksbefolkningens
möjlighet att skaffa sig bättre bostäder utan även med tanke
på näringslivet i övrigt. Byggnadsverksamheten och bostadsförbättringen för
jordbruksbefolkningen bör nämligen under många år framåt kunna bli ett
arbetsfält, som ger sysselsättning åt ett stort antal personer och kan absorbera
betydande materialleveranser. Men detta endast under förutsättning,
att kostnaderna ej bli för höga, så att denna verksamhet hämmas. Åtgärder
för tillhandahållande av sakkunnig hjälp för planering av byggnads- och
förbättringsföretag samt för anskaffande av standardutrustningar på billigaste
villkor liksom för alt hålla byggnadskostnaderna på rimlig nivå torde
vara av betydligt större betydelse för förbättrandet av såväl lantarbetarnas
som lantbrukarnas bostadsstandard än lån och bidrag till byggnadsförbättrande
åtgärder.
Enligt Lantbrukssällskapets mening är det därför synnerligen önskvärt,
att statsmakterna undersöka vilka åtgärder som från deras sida lämpligen
kunna vidtagas för att hålla byggnadskostnaderna nere på en rimlig nivå.
Sorn olika faktorer, vilka påverka dessa kostnader, berörts i motionerna,
finner Sällskapet icke anledning ingå härpå. Det skall emellertid påpekas,
att den strävan, som på senaste tiden framträtt bland jordbrukarna att
genom bildandet av byggnadsföreningar själva skaffa sig hjälporgan på
byggnadsområdet, i delta sammanhang torde böra uppmärksammas. Dessa
föreningar kunna få avsevärd betydelse för att hjälpa jordbrukarna med
anskaffning av material och utrustningsdetaljer på fördelaktiga villkor —
bland annat genom att inrikta efterfrågan på standardtyper av utrustningsföremål
och genom att träffa avtal med leverantörer. Ävenså kunna de hjälpa
jordbrukarna med planläggningen av byggnadsföretag och byggnadsförbättrande
åtgärder, ordnandet av uppgörelser med lämpliga byggmästare, kon
-
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
17
troll av byggnadsarbetet m. m. Det synes böra övervägas, om icke dylika
föreningars tillkomst och verksamhet kan förtjäna stödjas från statens sida.
Stockholm den 16 mars 1939.
Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap
JOH. NILSSON.
/ A. H. Stensgård.
Bilaga 7.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Utskottet har berett Svenska Lantarbetsgivareföreningen tillfälle att avgiva
yttrande över motionerna 7, 105 och 176 i Andra Kammaren angående
åtgärder till nedbringande av landsbygdens byggnadskostnader. Föreningen
får i anledning härav anföra följande.
Den fråga, som genom de angivna motionerna blivit upptagen till granskning
inom Riksdagen, ligger obestridligen inom föreningens intressesfär.
Frågan om landsbygdens byggnadskostnader är nämligen i vidsträckt mening
en jordbrukets lönefråga; detta ej blott med hänsyn till storleken av
byggnadslönen såsom sådan och dess inverkan på jordbrukets lönsamhet
utan också på grund av dess mer eller mindre direkta samband med lantarbetarnas
allmänna lönestandard.
I fråga om landsbygdens byggnadskostnader ha jordbrukarna och deras
arbetare gemensamma intressen. För båda parter är det av vikt att byggnadskostnaderna
ej stegras i sådan mån att jordbrukets räntabilitet och lantarbetarnas
löneförmåner försämras. Det är emellertid just denna dubbla
verkan som landsbygdens på senare tid avsevärt stegrade byggnadskostnader
medföra.
Jordbruket befinner sig f. n. i ett sådant ekonomiskt läge, att det blott
behövs en ringa ökning av driftskostnaderna för att näringens räntabilitet
skall äventyras. Arbetskostnaden utgör i allmänhet nära hälften av jordbrukets
driftskostnad. I arbetskostnaden ingår som en icke oväsentlig del tillhandahållande
av bostäder åt arbetarna. Då vinstmarginalen, där sådan
finnes, i allmänhet är obetydlig, kan en avsevärd ökning av byggnadskostnaden
ej föranleda annat än antingen att lantarbetarna få avstå från behövliga
bostadsförbättringar eller -—- örn sådana trots de ökade kostnaderna
genomföras — alt jordbrukets förmåga att bära lantarbetarnas höjda lönestandard
undergräves. Det är svårt att säga vilket av dessa båda alternativ
som vore mest olyckligt.
Sociala hänsyn och en alltmera vidgad blick för betydelsen av goda, trivsamma,
hygieniska bostäder ha föranlett jordbrukarna alt planera och delvis
redan igångsätta omfattande byggnadsföretag. Viljan alt förbättra lant
Bihang
till riksdagens protokoll 1939. 13 sami. 2 avd. Nr 7. 2
18
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
arbetarnas bostäder går sedan flera år tillbaka som en våg över landet.
En sådan inställning hos jordbrukarna är utomordentligt värdefull; den bör
tillvaratagas och stödjas. Förbättras bostäderna, kan man bl. a. räkna med
att jordbruket bättre än vad hittills varit fallet kan hos sig kvarhålla nödig
arbetskraft. Men förutsättningen för att så skall kunna ske är att byggnadskostnaderna
hållas vid en sådan nivå att byggenskap ej omöjliggöres.
Den del av driftskostnaderna, som utgöres av arbetskostnader, påverkas
sålunda i hög grad av byggpriserna. I betydande mån är så fallet även med
återstående delen av driftskostnaderna. Det på senare år snabbt framträngande
kravet på rationalisering av jordbruksdriften fordrar örn- och nybyggnad
av ekonomihusen. Örn jordbruket skall kunna hålla sig något så när
i konkurrensen med andra näringar, är det nödvändigt att bvggnadsrationaliseringen
underlättas genom att byggande till rimliga priser möjliggöres.
Tidigare ha jordbrukarna kunnat bebygga sina gårdar för kostnader, som
stått i något så när rimlig proportion till jordbrukets ekonomiska förmåga.
Under senare år, särskilt under de senaste, lia byggnadskostnaderna emellertid
stegrats avsevärt, på sina håll oerhört.
Örn nian bortser från den omständigheten att byggnadsstandarden höjts,
är anledningen till kostnadsstegringen tvåfaldig: materialpriserna lia ökats
och arbetslönerna lia sprungit orimligt i höjden.
Sedan jordbrukarna på sina håll nödgats betala timlöner, som fastställts
med hänsyn till förhållandena i städer och stadsliknande samhällen, och
därtill ackordspriser enligt det vid stadsbyggnader tillämpade mätningsförfarandet,
ha även vid jordbruket byggnadsarbetarnas dagsförtjänster gått
upp till 15 å 20 kr. och därutöver. För jordbrukets förhållanden äro dylika
belopp oerhört höga. Alldeles särskilt orimligt är det f. ö. att beträffande
jordbrukets byggnader med deras stora släta ytor och enkla utförande tilllämpa
ett mätningsförfarande, som avselts för stadsbyggnadernas mera invecklade
och påkostade byggnadsdetaljer.
Dylika löner ha på sistone i alltmera ökad utsträckning framtvungits på
rena landsbygden. Städernas byggen och jordbrukets lia skurits över en
kam. Det bör emellertid göras klart att jordbruket ej kan tåla en sådan
lönenivå blott därför att den visat sig genomförbar inom andra näringar.
Stadsbyggmästarna kunna inom vissa gränser övervältra sina byggnadskostnader
på hyresgäster och köpare av fastigheterna. Jordbrukarna leva under
helt andra förhållanden. De sakna möjlighet att på grund av ökade byggnadskostnader
få sina produktpriser höjda eller att eljest övervältra sina
utgifter för husbyggnad på någon annan. Jordbruksnäringens utövare få
själva bära kostnaderna och detta dessutom under en tid då jordbruket är
hårt trängt av den nyligen genomförda arbetstidsminskningen och de senaste
årens kraftiga lönehöjningar.
Det förtjänar i detta sammanhang anmärkas alt industrien, särskilt järnverken,
i stor utsträckning har särskilda byggnadslöner, som ligga vida lägre
än de egentliga byggnadsarbetarnas löner och som ej äro förenade med mätningsförfarande.
Jordbrukets kollektivavtal innehåller sedan förra hösten en särskild timlön
för byggnadsarbete, utfört av gårdens för längre eller kortare tid anställda
arbetare. Ännu är det visserligen för tidigt att bedöma vilken betydelse
den nya lönebestämmelsen kommer att få; det torde emellertid få
antagas att lösandet av landsbygdens bvggnadsfråga till en betydande del
är beroende av hur försöket med en särskild byggnadslön i jordbruksavtalen
faller ut.
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
19
Till avhjälpande av de misshälligheter, som här ovan påtalats, vill föreningen
föreslå:
1) att jordbrukarna, eventuellt med stöd av statsmedel, uppmuntras att
kooperativt anskaffa billigare byggnadsmaterial, vidtaga åtgärder för
standardisering av dylikt material m. m.;
2) att statsmakterna främja anordnandet av byggnadskurser för landsbygdsbefolkningen
så att tillskapandet av en landsbygdens byggnadsarbetarekår,
som mot skälig lön är tillgänglig för jordbrukets bvggnadsbehov,
underlättas;
3) samt att utnyttjandet av jordbruksavtalens bvggnadsarbetarlön icke
hindras.
Samtliga motionärer ha yrkat på utredning av landsbygdens byggnadsfråga.
Föreningen anser att missförhållandena äro så påtagliga och så
allmänt kända att åtgärder snarast böra vidtagas, örn ej betydande värden
skola gå förlorade. Därest kungl, proposition ej kan avlåtas utan föregående
utredning, anser föreningen att utredning ofördröjligen bör igångsättas.
Stockholm den 4 mars 1939.
Svenska Lantarbetsgivareföreningen
G. SIMUND.
Bilaga 8.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Genom skrivelse den 28 januari 1939 hava vi bereus tillfälle avgiva yttrande
i anledning av inom kammaren väckta motioner nr 7, 105 och 176,
och få vi med anledning härav anföra följande.
I samtliga motioner föreslås utredning angående möjligheterna att nedbringa
byggnadskostnaderna på landsbygden med särskilt avseende fästat
vid jordbrukets förhållanden. I sina motiveringar framhålla motionärerna
med skärpa, att en starkt bidragande orsak till de stegrade byggnadskostnaderna
på landsbygden är att söka däri, att de för städer och stadsliknande
samhällen upprättade bvggnadsavtalen överförts på landsbygden. Sålunda
framhålles, att byggnadsarbetarnas fackorganisationer hava såsom
medlemmar upptagit arbetare, vilka sysselsättas med lantbyggnadsarbete, och
för dessa begärt och även genomfört tillämpning av arbetslöner, fastställda
för städer och stadsliknande samhällen. Det är riktigt, att de senare avtalen,
vilka till större delen upprättats under vår medverkan, icke äro utformade
med särskild hänsyn tagen till byggnadsförhållandena på landsbygden.
Detta gäller såväl i tekniskt som ekonomiskt avseende. Att så icke
skett förklaras därav, att vår organisation icke varit representativ för verksamheten
på landsbygden. Visserligen äro lönerna i de av oss ingångna
avtalen differentierade på orter med olika dyrortsförhållanden, men lönerna
i lägsta lönegrupp ligga likväl på ett plan, som icke korresponderar med
20 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
löneläget på landsbygden. Alldeles särskilt framträder detta förhållande vid
arbete, som utföres på ackord. Vi hava emellertid ställt oss tveksamma i fråga
om lämpligheten att inom vår organisation upptaga egentliga lantbyggmästare,
enär vi varit medvetna om svårigheterna att vid sammankoppling av
avtalsförhållandena i städerna och på landsbygden ernå för den senare
lämpliga villkor. Härtill kommer, att väl fortfarande en väsentlig del av
byggnadsarbetet inom jordbruket utföres av jordbrukarna i egen regi. Det
synes oss ligga nära till hands, att sistnämnda verksamhet regleras genom
kollektivavtal mellan vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer
inom jordbruket. Ett första steg i denna riktning har också tagits vid den
senaste avtalsuppgörelsen mellan Lantarbetsgivareföreningen och Lantarbetareförbundet,
då särskilda timlöner för byggnadsarbete infördes i jordhrukets
avtal.
Ehuru vi bestämt vilja avråda från varje tanke på att genom lagstiftning
reglera löneutvecklingen även inom här ifrågavarande område, anse vi oss
dock icke böra göra någon erinran mot förslaget örn utredning rörande
byggnadskostnaderna på landsbygden, synnerligast som utredningen är avsedd
att gälla icke endast löneförhållanden utan även frågor beträffande
materialanskaffning, standardisering, teknisk planläggning m. m.
Stockholm den 28 februari 1939.
Svenska Byggnadsindustriförbundet
G. HOLMÉN.
Bilaga 9.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Genom remiss av den 28 januari 1939 har utskottet berett undertecknat
förbund, Riksförbundet Landsbygdens Folk, tillfälle att yttra sig över motionerna
nr 7, 105 och 176, allt berörande byggnadskostnaderna på landsbygden
och åtgärder för deras nedbringande. Förbundet får med anledning
därav anföra följande.
Det torde vara ett livsvillkor för jordbruket, att flykten från landsbygden
och den därmed sammanhängande bristen på arbetskraft till jordbruket blir
hejdad. De två faktorer, som därvidlag spela en hart när avgörande roll, äro
dels jordbrukets förmåga att betala skäliga löner, både till sina företagare
och sina arbetare, och dels en tillfredsställande standard å jordbrukets byggnader.
Det gives endast en lösning på dessa två spörsmål, nämligen ett sådant
höjande av jordbrukets nettoavkastning, att jordbruket kan betala skäliga
löner och kan täcka de merkostnader, som uppstå vid en förbättring av
bostadsstandarden.
En fråga av sekundär men dock icke oviktig betydelse är givetvis storleksgraden
av de kostnader, som uppstå vid en förbättring av bostadsstandarden.
Intresset för förbättrade bostäder är numera så stort, att det näppeligen
torde behöva ytterligare stimulans. Frågan är endast, hur de ekonomiska
Ancha kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 21
förutsättningarna skola skapas. De bostadsförbättringar, som äro behövliga,
böra givetvis utföras på sådant sätt, att bostaden får bästa möjliga planläggning
och uppförande samt att man når detta resultat med minsta möjliga
kostnader. Man måste därför konstatera det önskvärda i, att sakkunnigt bistånd
i möjligaste mån lämnas för planläggning av bostäders uppförande
och reparationer liksom även informationer rörande nya byggnadsmateriel,
nya byggnadsmetoder, lämpliga värmeanläggningar m. m. dylikt. Förbundet
vill understryka önskvärdheten av att konsultativ sådan verksamhet upprät
tas i betydligt vidare omfattning än hittills varit fallet.
Beträffande kostnaderna för byggnaders uppförande bestå ju dessa av dels
materialkostnader och dels arbetslöner. Vad angår materialkostnaderna, lia
visa tendenser till monopol- och kartellsammanslutningars prisförhöjande
verkningar gjort sig gällande, och det vore därför av värde, örn en utredning
kan verkställas rörande de för jordbrukarna lämpligaste formerna för materialanskaffning.
Frågan örn arbetskostnaderna vid byggnaders uppförande måste betecknas
som synnerligen komplicerad. Undertecknat förbund har tidigare såsom
representant för inom jordbrukareleden yrkeskunniga byggnadsarbetare,
närmast småbrukare och andra mindre jordbrukare, träffat avtal rörande
byggnadsverksamhet, dels i sådana fall, där den byggande jordbrukaren varit
egen företagare, dels också med på landsbygden verksamma byggmästare.
Lönesatserna i dessa avtal stodo på en nivå, som kunde betecknas som skälig
för landsbygdens förhållanden. Denna avtalsverksamhet visade sig emellertid
vara behäftad med vissa brister och efterträddes sedermera av en överenskommelse
med byggnadsfackförbunden rörande rätten för olika förbund att
sluta kollektivavtal berörande byggnadsarbetet på landsbygden. I denna
överenskommelse avstod vårt förbund från denna rättighet i södra och mellersta
Sverige. Även denna överenskommelse visade sig mindre lämplig, varför
densamma uppsagts av oss och upphörde den från och med den 1 januari
1939. Under Landsorganisationens medverkan ha förhandlingar rörande en
ny överenskommelse förts, men ha dessa förhandlingar ännu icke lett till något
resultat. För södra och mellersta Sverige har ett nytt läge uppstått i och
med att i lantarbetareavtalet inarbetats prissatser för byggnadsarbete, utfört
i jordbrukarens egen regi. Konsekvensen av denna bestämmelse kan ännu
icke överblickas, men den ger uppslag till möjligheter att åtminstone i södra
och mellersta Sverige finnas förutsättningar att genomföra en prisnivå å
byggnadsarbete som motsvarar landsbygdens ekonomiska möjligheter.
Till belysning av läget och talet om byggnadsarbetarnas monopolsträvanden
på arbetsmarknaden vilja vi anföra, att de avtal, som byggnadsfackförbunden
träffat med Svenska Byggnadsindustriförbundet, icke innebära någon
officiell monopolställning för arbetareorganisationen. De byggmästare,
som äro verksamma på landsbygden, äro emellertid i allmänhet icke anslutna
lill Byggnadsindustriförbundet, utan äro oorganiserade och lia då att
själva lösa frågan örn avtal med byggnadsfackförbunden. Dessa framträda
alltid då med krav på alt avtalen skola innehålla bestämmelse örn att endast
hos respektive förbund organiserad personal får användas, ett krav som de
oorganiserade byggmästarna sällan eller så gott som aldrig kunna motsätta
sig. En följd härav är, alt de byggnadskunniga arbetarna på landsbygden
liro tvungna alt, örn de önska arbeta hos någon byggmästare, ovillkorligen
ansluta sig lill byggnadsfackförbunden, alldeles oberoende av huruvida dessa
förbund i övrigt representera deras intressen. Genom denna taktik få bygg
-
22
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
nadsfackförbunden ett grepp på arbetskraften långt utöver deras egentliga
verksamhetsfält.
Ännu en annan sak bör i detta sammanhang beaktas. För en bygd brukar
i allmänhet de avtal, som slutits i närmaste samhälle och framförallt stad
mellan Byggnadsindustriförbundet och Byggnadsträarbetareförbundets avdelningar,
vara prisnormerande. I avtalet är då intaget en viss rayon kring
samhället, inom vilken avtalet skall äga giltighet. De arbetsgivare, som haft
det avgörande inflytandet på dessa förhandlingar, äro emellertid i de allra
flesta fall arbetsgivare, vilka antingen uteslutande eller så gott som uteslutande
lia sin verksamhet i samhället eller staden, och därför icke ha anledning
att på prisnormerna lägga de synpunkter, till vilka landsbygdens förhållanden
motivera. Även denna faktor har bidragit till att landsbygdens intressen
icke i tillräcklig grad bevakats.
Som en sammanfattning vilja vi anföra, att enligt vår uppfattning är frågan
om byggnadskostnaderna på landsbygden och den stegring de varit
utsatta för under senare år en mycket omfattande och komplicerad fråga,
som troligen även i rätt stora avsnitt får lov att lösas på organisatorisk väg,
men dock är i behov av en sammanfattande utredning i hela sin vidd och av
denna anledning anse vi oss böra tillstyrka motionärernas förslag om att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om en sådan utredning.
Stockholm den 16 februari 1939.
Riksförbundet Landsbygdens Folk (R. L. F.)
C. G. JOHANSSON.
G. Lundgren.
Bilaga 10.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Genom skrivelse från Andra Kammarens andra tillfälliga utskott av den
28 januari 1939 ha vi givits tillfälle att yttra oss i anledning av de i Kammaren
väckta motionerna nr 7, 105 och 176. Vi ha jämväl erfarit att även
landssekretariatet lämnats tillfälle att avgiva sådant yttrande och vilja vi,
sedan vi tagit del av landssekretariatets yttrande, meddela att vi instämma
i detsamma. Vi vilja understryka att man inom byggnadsfackförbunden
icke kan tänka sig att det skulle kunna resas hinder mot att arbetarna inom
resp. byggnadsfack organiseras inom vederbörande fackförbund. Vi kunna
heller icke avstå från att inom resp. fack söka genomföra enhetliga och för
de olika platserna jämförliga arbetsvillkor.
Det bör i detta samanhang påminnas örn att, på grund av Riksdagens
tidigare beslut, utredning av hithörande angelägenheter i sin helhet företagits
av »1934 års byggnadsindustrisakkunnige». Denna utredning är synnerligen
grundlig och det framlagda materialet är rikhaltigt. Det förefaller
oss därför att en förnyad utredning näppeligen skulle kunna anses erfor
-
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 23
derlig förrän Riksdagens beslut med anledning av byggnadsindustrisakkunniges
betänkande och förslag föreligger.
Därest en utredning skulle på grund av beslut inom Riksdagen komma
till stånd, förutsätta vi att såsom anförts i landssekretariatets yttrande
byggnadsfackens arbetarorganisationer komma att bli representerade i utredningen.
Stockholm den 28 februari 1939.
Samverkande Byggnadsfackförbunden.
NILS LINDE.
Bilaga 11.
Då jag beretts tillfälle att yttra mig över vissa motioner angående landsbygdens
bostadsförhållanden, ber jag att få anföra följande:
Det synes mig synnerligen önskvärt att efter landsbygdens speciella omständigheter
anpassade förhållanden åstadkommes ifråga örn byggnadsverksamheten.
Upplysningar jag erhållit från min ort angående byggnadsarbetarnas
årsinkomster för senaste kalenderår synes dock icke motivera
generella lönenedpressningar. Däremot förefaller det som örn vissa justeringar
på sina håll skulle vara påkallade. Mätningssystemets införande också
på landsbygden förefaller alldeles särskilt aktualisera detta påstående.
Enligt den erfarenhet som hittills föreligger torde systemet nämligen kunna
diskuteras både med hänsyn till innebörd och konsekvenser. Icke minst
med hänsyn till arbetarnas intressen är det nödvändigt att alla förhållanden
undanröjes, som ger plats ens för den minsta misstanke att byggnadslönerna
»trissas» upp.
För mig tillgängliga upplysningar klargör emellertid att den kraftiga stegringen
av landsbygdens byggnadskostnader i främsta hand är att återföra
till de stegrade priserna på byggnadsmaterial. En grundlig undersökning
av allt som står i samband härmed synes vara påkallad, önskvärt torde
också vara, att en eventuell utredning tar sikte på önskvärdheten av att
bereda de små jordbrukarna arbete inom byggnadsbranschen för att därigenom
bereda dem välbehövliga bättre försörjningsmöjligheter. Huruvida
detta skall föregås av speciell utbildningstid förefaller diskutabelt. Mångå
småbrukare torde redan utan specialutbildning besitta så stora insikter i
med byggnadsverksamhet förenade omständigheter, att de utan några som
helst skolkurser kunna åta sig mer eller mindre yrkesbetonad sysselsättning
vid byggen.
Stockholm i februari 1939.
ALFRED ANDERSSON.