Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

3

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1939 kl. 10 f. m.

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 2 i anledning
av väckt motion angående avskaffande av den inom olika institutioner
tillämpade praxis att utkräva kommissionärsarvode.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess femte tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 345, har herr Osberg hemställt, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville taga under övervägande,
huruvida inte nu gällande praxis inom olika institutioner att utkräva
kommissionärsarvode vid delgivande av fattade beslut bör avskaffas.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat utlåtanden
från patent- och registreringsverket, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Stockholms och Kopparbergs län. Den sålunda sammanbragta utredningen
återfmnnes såsom bilagor (1—4) till detta utlåtande.

För egen del får utskottet anföra följande.

Det lärer vara obestridligt, att kommissionärsinstitutionen fyller visst förefintligt
behov. Erfarenheten visar, att inom nästan varje ämbetsverk eller offentlig
institution allmänheten har behov av någon lämplig person, som pa
uppdrag av rättssökande kan tillhandagå densamma med råd och anvisningar
samt vidtagande av sådana åtgärder, som eljest enligt gällande författningar
ankomma på den rättssökande själv. Känt är emellertid, att den utformning
institutionen fått vid en del verk, exempelvis länsstyrelserna, och den praxis,
som där tillämpas, giva anledning till erinringar. Såsom av utredningen i
ärendet framgår, är spörsmålet örn kommissionärsinstitutionen på grund av
vissa påtalade brister föremål för statsmakternas uppmärksamhet. I anledning
av länsstyrelseutredningens på sin tid avgivna betänkande har nämligen
allmänna civilförvaltningens lönenämnd framhållit önskvärdheten av ett närmare
övervägande, huruvida icke kommissionärsgöromålen med fördel kunde
anförtros befattningshavare såsom ett tjänsteåliggande. Då förhållandena på
detta område syntes mindre tillfredsställande, förordades att frågan gjordes
till föremål för förnyat övervägande. På grund härav uttalade chefen för
socialdepartementet i proposition till 1937 års riksdag (nr 178), att det
syntes honom uppenbart, att anledning förelåge att närmare överväga en
förändring i sålunda förebragt syfte. . .. .. . .’.......

Motionen.

Yttranden.

Utskottet.

4 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

Med hänvisning härtill hemställer utskottet,

att här ifrågavarande motion, nr 345, icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 mars 1939.

På utskottets vägnar:

OTTO WALLÉN

Närvarande: se uti. nr 1.

Bilaga 1.

Till Riksdagens andra kammares femte tillfälliga utskott.

Enligt skrivelse den 3 februari 1939 från chefen för justitiedepartementet
har Kungl. Maj:t anbefallt patent- och registreringsverket att senast den 25
februari 1939 avgiva och till Eder överlämna yttrande över en inom riksdagens
andra kammare väckt motion, n:r 345, angående avskaffande av den
inom olika institutioner tillämpade praxis att utkräva kommissionärsarvode
för delgivning av myndighets beslut; och får i anledning härav ämbetsverket
äran anföra följande.

Beträffande förhållandena i nu ifrågavarande avseende inom ämbetsverket
är följande att meddela.

I de ärenden, däri sökandena på vederbörligt sätt uppdragit åt ämbetsverkets
kommissionär att bevaka eller vidtaga särskilda åtgärder i ärendena,
utför kommissionären mot författningsenlig ersättning de olika av uppdragen
föranledda åtgärderna, t. ex. ingivande av handlingar, underrättande örn
beslut, uttagande och avsändande till sökandena av handlingar m. m. I dessa
fall betraktas kommissionären som sökandenas ombud och ämbetsverket
kommunicerar direkt med honom.

I de ärenden, däri sökandena icke anlitat kommissionären, förfar ämbetsverket
för delgivning av beslut m. m. på olika sätt. I fall, beträffande vilka
i vederbörande författningar eller eljest är föreskrivet, att ämbetsverkets beslut
skola delgivas sökandena, ävensom beträffande alla förelägganden, även
sådana som ej beröras av dylik föreskrift, ombesörjes delgivningen av ämbetsverket
ex officio utan kostnad för sökandena. I fall, där sådan föreskrift
saknas utom, enligt vad nyss sagts, beträffande förelägganden — anses
det däremot tillkomma sökandena att själva eller genom ombud hos ämbetsverket
avhämta beslut och andra handlingar. I dessa fall förekommer emellertid
ofta, att sökandena genom kommissionären kostnadsfritt underrättas

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

5

om, att beslut meddelats och handlingar finnas att utbekomma, varefter sökandenas
dispositioner för uttagande av deras handlingar avvaktas. Ej sällan
föranleder en sådan underrättelse vederbörandes uppdrag åt kommissionären
att uttaga och översända handlingar.

Vad nu sagts gäller i allmänhet. Undantagsvis torde dock kunna förekomma,
att på grund av särskilda skäl förfarandet i speciella fall bliver avvikande,
beroende då på omständigheterna i de olika fallen.

Inom ämbetsverket förekommer aldrig, alt kommissionären utför honom
meddelade uppdrag å, som motionären uttrycker sig, ”den honom tillmätta
tjänstetiden”, i det han över huvud taget icke är tjänsteman hos ämbetsverket
utan endast kommissionär.

Givetvis torde det kunna ordnas så, att vederbörande, såsom motionären
synes önska, generellt befrias från kostnader och besvär för delfående av
ämbetsverkets beslut. Men en oundviklig följd därav bleve, att ämbetsverket,
vars arbetskrafter äro avpassade efter nuvarande förhållanden, måste erhålla
ökning av sin personal i en mot de förändrade förhållandena svarande
omfattning.

I behandlingen av detta ärende hava deltagit, utom undertecknad generaldirektör,
byråcheferna Linroth (föredragande), Lindgren, Norrbin, Burman,
Gertz, Kinmanson, Trägårdh och Bohman.

Stockholm den 17 februari 1939.

H. Hjertén.

/Olof Källander.

Bilaga 2.

Till Riksdagens andra kammares femte tillfälliga utskott.

Genom nådig remiss den 3 februari 1939 har Överståthållarämbetet fått
sig anbefallt att till Riksdagens andra kammares femte tillfälliga utskott avgiva
yttrande över en inom kammaren väckt motion (nr 345) angående avskaffande
av den inom olika institutioner tillämpade praxis att utkräva kommissionärsarvode
för delgivning av myndighets beslut.

Till åtlydnad härav får Överståthållarämbetet anföra följande.

Författningsenligt lärer en kommissionär icke äga att till sakägaren i ett
ärende mot ersättning överbringa myndighetens expedition i ärendet utan
att hava sakägarens uppdrag. I enlighet härmed förfares också av de utav
Överståthållarämbetet förordnade tre kommissionärerna, av vilka för övrigt
endast en åtnjuter avlöning som tjänsteman. Och denne utför sina uppdrag
utan att tjänstetiden inkräktas därför.

Givetvis kunna de statliga myndigheterna åtaga sig att låta befattningshavare
å tjänstetid utan annan ersättning än för lösen och stämpelavgift samt
porto mot postförskott till vederbörande sakägare översända myndighetens
beslut i de särskilda ärendena. En oundgänglig följd härav blir emellertid,
att myndigheterna måste förses med mycket utökad arbetskraft, vilket i sin
ordning medför ökad kostnad för statsverket. Det lärer nämligen kunna antagas.
att därest skyldighet införes för ämbetsverken att utan annan kostnad
för sakägaren, än som nämnts, mot postförskott översända handlingar och

6 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

expeditioner av varjehanda slag, denna form kommer att nästan undantagslöst
anlitas av parter och andra sakägare, vilket i sin ordning skulle medföra
ett mycket utökat expeditionsarbete icke minst med hänsyn till de ur medelsredovisningssynpunkt
nödvändiga åtgärderna. Ämbetet vill i detta sammanhang
erinra örn att ämbetet årligen meddelar beslut i några 10.000-tal ärenden.
Det är lätt att inse, att mycken arbetstid skulle åtgå för att till de särskilda
sakägarna översända expeditioner och handlingar i så stort antal ärenden
samt föra de för sadant ändamål erforderliga längder. På motsvarande
sätt lärer det nog förhålla sig även beträffande andra statens myndigheter.

Stockholm i överståthåilarämbetets kansli den 13 februari 1939.

Torsten Nothin.

Knut Eriksson.

Bilaga 3.

Till Riksdagens andra kammares femte tillfälliga utskott.

Sedan länsstyrelsen den 3 februari 1939 av Kungl. Maj:t anbefallts att till
utskottet avgiva yttrande över en inom andra kammaren väckt motion, nr 345,
angående avskaffande av den inom olika institutioner tillämpade praxis att
utkräva kommissionärsarvode för delgivning av myndighets beslut, får länsstyrelsen
härmed i sagda ämne anföra följande.

Enligt 4 § Kungl, kungörelsen den 30 juni 1933 angående kommissionärer
hos statens förvaltande myndigheter, vilken kungörelse reglerar de vid länsstyrelserna
anställda kommissionärernas verksamhet, är kommissionär skyldig
att för annans räkning åtaga sig, bland annat, uppdrag att hos den myndighet,
där han är anställd, uttaga och översända expeditioner och ingivna
handlingar. För utförande av sådant uppdrag skall, enligt 8 §, ersättning
dig att för annans räkning åtaga sig, bland annat, uppdrag att hos den myndighet,
där kommissionär är anställd, gjort framställning örn vidtagande av
åtgärd som kommissionär äger ombesörja, eller det eljest hos myndigheten
uppkommer fråga örn vidtagande av dylik åtgärd, ärendet överlämnas till
kommissionären.

Av det anförda torde framgå, att kommissionärs befattning med ett
ärende kan grunda sig antingen på direkt uppdrag av sökanden eller på åtgärd
av den myndighet, hos vilken kommissionären är anställd.

Då en sökande lämnat vederbörande kommissionär uppdrag att helt bevaka
ett ärende och kommissionären på grund härav enligt de i ovannämnda
kungörelse stadgade grunder debiterar ersättning i de hänseenden, som i motionen
avses, innebär debiteringsåtgärden uppenbarligen intet annat än en
direkt tillämpning av tydliga och klara författningsenliga taxebestämmelser.
Det torde ej heller vara dessa fall, som motionären haft i tankarna, utan motionären
synes hava tagit sikte på de fall, där arvodesdebitering i förevarande
hänseende icke grundat sig på något direkt uppdrag av sökanden, utan
på tillämpning av kungörelsens 6 §.

Ehuru motionen utmynnar allenast i en hemställan om utredning, toi’de
det dock vara lämpligt att redan nu söka belysa den ifrågasatta reformens
praktiska verkningar. I detta syfte lämnas härmed en redogörelse för hit -

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 7

hörande förhållanden vid länsstyrelsen i Stockholms län och för de återverkningar
å desamma, som en reform i den av motionären avsedda riktningen
skulle medföra.

Vid länsstyrelsen finnas sedan åtskilliga år tillbaka tre kommissionärer,
nämligen en å landskontoret och två å landskansliet. Den å landskontoret
anställda kommissionärens verksamhet är helt obetydlig, men beträffande
kommissionärerna å landskansliet kan utan överdrift sägas, att deras verksamhet
är mycket omfattande. Den ene av sistnämnda kommissionärer har
på sin lott alla väg- och trafikärenden, alltså två grupper av ärenden, som
utvisa ständig ökning. Den andre kommissionären å landskansliet har erhållit
kommissionärsskapet för alla övriga å avdelningen ankommande
ärenden. Båda kommissionärerna å landskansliet avlöna med egna medel
var sitt biträde för kommissionärsgöromålens utförande. Med avseende å
dessa kommissionärer är följaktligen motionärens uppgift, att kommissionärerna
i regel utföra sina uppdrag å tjänstetiden, icke tillämplig. Helt kan
detta icke undvikas, men den del av tjänstetiden, som därför tages i anspråk,
är skäligen ringa och kompenseras mer än väl genom det övertidsarbete i
tjänsten, som kommissionärerna i egenskap av föreståndare för två synnerligen
arbetstyngda avdelningar, automobil- respektive supplikavdelningarna,
nödgas fullgöra.

Den av motionären tänkta reformen måste givetvis först och främst leda
till, att utsändandet av expeditioner i alla kommissionärsärenden lösgöres
från kommissionärsuppdraget och i stället får karaktären av ett rent tjänsteåliggande.
Men verkningarna av reformen skulle sträcka sig ännu längre, i
ty att ett dylikt utsändande skulle bliva ett tjänsteåliggande även i fråga örn
det betydande antal ärenden, med vilka kommissionärerna såsom sådana
icke hava att taga någon befattning. Därtill kommer frågan om stämpelredovisningen.
Vederbörande kommissionär plägar, där sökanden är för honom
känd, förskottera sagda avgift. Stämpelbeläggningen å utgående expeditioner
i kommissionärsärenden sker alltid på kommissionärens egen risk.
Vidkommande expeditioner, som icke tillhöra kommissionärsärenden, sker
stämpelbeläggningen då de avhämtas av sökanden eller, örn sökanden icke
låter sig avhöra, då de utsändas till vederbörande utmätningsman för stämpelavgiftens
indrivning. Skall utsändandet av expeditioner göras helt obligatoriskt
och i samband därmed helt förvandlas till ett vanligt tjänsteåliggande,
måste en sådan åtgärd uppenbarligen förbindas med ett mycket noggrant
och tidsödande redovisnings- och kontrollförfarande.

På grund av nu anförda omständigheter kan beträffande Stockholms län
med visshet förutses, att en ändring av hithörande bestämmelser på sätt
motionären tänkt sig skulle komma att medföra en ökning av länsstyrelsens
arbetsbörda, vilken, enär tillgängliga arbetskrafter redan nu äro hårt ansträngda,
skulle göra anställandet av en ny befattningshavare ofrånkomligt.

Den belysning länsstyrelsen nu givit i fråga om de praktiska verkningarna
av en sådan reform, som motionärens utredningsvrkande går ut på, synes
länsstyrelsen ägnad att ingiva starka tvivel, om skäl föreligger för bifall
till nämnda yrkande.

Stockholm å landskansliet den 24 februari 1939.

Karl Levinson.

Erik Åman.

8

Ancha kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

Bilaga 4.

Till Riksdagens andra kammares femte tillfälliga utskott.

Genom nådig remiss den 3 februari 1939 har länsstyrelsen erhållit befallning
att avgiva yttrande över en inom riksdagens andra kammare väckt
motion, nr 345, angående avskaffande av den inom olika institutioner tilllämpade
praxis att utkräva kommissionärsarvode för delgivning av myndighets
beslut.

Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

Motionen torde syfta till åläggande för statsmyndigheterna att i tjänsten
tillställa enskilda parter expeditioner i av myndigheterna handlagda mål och
ärenden, vare sig kommissionär anlitats i ärendet eller icke.

Sådan skyldighet föreligger för närvarande beträffande länsstyrelserna
allenast i mycket begränsad omfattning på grund av särskild föreskrift i lag,
t. ex. 81 § 4 mom. fattigvårdslagen. I övrigt gäller jämlikt 16 § förordningen
den 7 december 1883 att expedition skall hållas för vederbörande tillgänglig.
Avgift för expedition, som ej uttagits inom viss tid efter det den bort vara för
vederbörande att tillgå må jämlikt 19 § samma förordning utmätas. Med
hänsyn till den omgång och de kostnader, som äro förenade med överlämnande
genom utmätningsman av expedition, är det brukligt att, även örn
framställning därom icke gjorts, kommissionären tillställer å annan ort än
i residensstaden boende expeditionen mot postförskott för stämpelavgift,
postporto och arvode, vilket senare uppgår till en krona. Mot denna praxis
har, såvitt länsstyrelsen har sig bekant, någon anmärkning icke framställts
här i länet. Förfarandet synes vara till fördel för allmänheten.

Som skäl för ändring av rådande praxis har i motionen anförts, att det i
regel torde vara så, att kommissionären under tjänstetid utförde det arbete,
som erfordrades för expeditionens översändande, samt att det vore
olämpligt, att mottagaren avfordrades särskild avgift för arbete, som utfördes
av tjänsteman under tjänstetid. Motionären synes emellertid härvidlag
hava gjort sig skyldig till missuppfattning av förhållandena, åtminstone såvitt
angår länsstyrelserna. Jämlikt gällande bestämmelser må till kommissionär
förordnas tjänsteman allenast där denne utan eftersättande av sina
göromål i tjänsten kan fullgöra verksamheten såsom kommissionär. Vad
länsstyrelsen här i länet beträffar hava förordnanden att vara kommissionärer
meddelats å landskansliet för en landskanslist och å landskontoret fölen
landskontorist. Den senares uppdrag är av mycket ringa omfattning.
Under år 1938 handlades endast 169 ärenden av kommissionären å landskontoret.
Arbetet utfördes icke å tjänstetid. Den å landskansliet anställde
kommissionären, vilken enligt dennes diarium under 1938 handlade 6.300
ärenden, har två av honom avlönade biträden anställda för ombesörjande
av med kommissionärsuppdraget förenade göromål. Motsvarande förhållande
torde vara rådande vid övriga länsstyrelser. I detta avseende tillåter sig länsstyrelsen
hänvisa till länsstyrelseutredningens betänkande med förslag angående
länsstyrelsernas organisation jämte därmed sammanhängande spörsmål
(St. off. utredn. 1936: 56) sid. 60 ff.

Såsom av detta betänkande framgår, har frågan om kommissionäx-sskapet
vid länsstyrelserna i hela dess vidd nyligen varit föremål för utredning, varvid
de sakkunniga för sin del funnit skäl icke föreligga för förändring av
kommissionärsskapet till ett tjänsteåliggande. I yttrande över utredningens

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 9

förslag uttalade allmänna civilförvaltningens lönenämnd, såsom framgår av
Kungl. Maj:ts proposition den 5 mars 1937, nr 178, sid. 33, att nämnden icke
känt sig övertygad av de skäl, som utredningen anfört mot en förändring av
kommissionärsverksamheten till ett tjänsteåliggande. Av uppgifterna rörande
storleken av kommissionärernas bruttoinkomster syntes framgå —
yttrade nämnden vidare — att inkomsten av en dylik bisyssla i ett avsevärt
fall uppginge till ett belopp, som väsentligt överstege vad som kunde erfordras
för att avlöna särskild befattningshavare. Det borde fördenskull enligt
nämndens uppfattning förtjäna närmare övervägas, huruvida icke kommissionärsgöromålen
med fördel kunde anförtros befattningshavare såsom ett
tjänsteåliggande. Då förhållandena på detta område syntes lönenämnden
mindre tillfredsställande, förordade nämnden, att frågan gjordes till föremål
för förnyat övervägande. På grund härav uttalade chefen för socialdepartementet
(sid. 37), att det syntes honom uppenbart, att anledning förelåge
att närmare överväga en förändring i av lönenämnden angivet syfte.

Frågan örn förändring av kommissionärsverksamheten vid länsstyrelserna
till ett tjänsteåliggande lärer således vara beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Anledning saknas enligt länsstyrelsens förmenande att till särskild behandling
upptaga frågan örn meddelande av föreskrift för länsstyrelserna
att i tjänsten tillställa enskilda parter expeditioner i av länsstyrelserna handlagda
mål och ärenden. Skulle emellertid skyldighet i sådant hänseende föreskrivas,
måste samtidigt länsstyrelsernas personalfråga bliva föremål för
omprövning.

Falun i landskansliet den 15 februari 1939.

På länsstyrelsens vägnar:

Emil Lindström.

Harald Lindell.

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 13 sami. 5 avd. Nr 1—2.

2