Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
1
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1939 kl. 2 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
av väckt motion örn införande av statlig kontroll
av elektriska mätare m. m.
I en inom riksdagens första kammare väckt, till dess andra tillfälliga ut- Mononen.
skott hänvisad motion, nr 185, har herr Alexander Nilsson m. fl. hemställt
om skrivelse till Kungl. Majit avseende att statlig kontroll av elektriska mätare
införes, att endast elektriska mätare med förhållandevis ringa missvisning
skola få användas, samt att förekommande missvisning av godkänd mätare
genom synlig uppgift, som åfästes densamma, angives.
Inom andra kammaren har en likalydande motion, nr 351, väckts av herr
Mattsson m. fl.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen I: 185.
Med skrivelse den 26 juni 1918 ingav mynt- och justeringsverket till finans- Historik.
departementet förslag till nya författningar angående mått och vikt. Dessa
förslag, som i flera avseenden inneburo en genomgripande förändring av
den gällande lagstiftningen på området, innefattade även utkast till bestämmelser
om statlig kontroll över mätapparater för leverans av gas, vatten
och elektricitet.
Vid anmälan i statsrådet den 14 mars 1924 av förslag till förordning med
vissa bestämmelser angående handel med brännved och annat virke i löst
mått m. m. (poposition 1924: 191) redogjorde dåvarande chefen för finansdepartementet
även för den i mynt- och justeringsverkets berörda förslag
ifrågasatta kontrollen över elektricitets- m. fl. mätare och yttrade därvid
bl. a. följande: »Vad särskilt angår den föreslagna kontrollen över gas-,
vatten- och elektricitetsmätare, skulle en dylik kontroll icke kunna anordnas
utan sådana kostnader för ena eller andra parten, som näppeligen för
närvarande kunna anses betingade av läget och utvecklingen på området.»
Departementschefen ansåg därför, att en utvidgning av lagstiftningen till
bl. a. detta område borde tillsvidare anstå, och förslaget har, såvitt känt,
icke heller sedermera föranlett till någon åtgärd.
Vid 1934 års riksdag väcktes i första kammaren en motion, nr 271, vari
hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att
undersökning verkställdes rörande kontroll av mätare för elektrisk energi
och att Kungl. Majit sedermera måtte vidtaga åtgärder, vartill undersökningen
kunde föranleda.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 12 sami. 2 avd. Nr 7.
1
2
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
Yttranden.
Motionen avstyrktes av första kammarens andra tillfälliga utskott (utlåtande
nr 3) under framhållande bl. a., att det av motionärerna framförda
yrkandet på hemställan om undersökning rörande kontroll av mätare för
elektrisk energi redan beaktats av inom handelsdepartementet tillkallade
sakkunniga för elektriska kontrollväsendet samt att vidare åtgärder från
riksdagens sida icke syntes för det dåvarande påkallade. Motionen föranledde
icke heller någon riksdagens åtgärd.
Nämnda sakkunniga, som med avlämnande av betänkande den 3 juli
1936 (statens off. utredn. 1936: 27) förklarat sig anse sitt utredningsuppdrag
slutfört, hava beträffande kontroll av elektricitetsmätare endast gjort ett
mera allmänt uttalande i en med skrivelse den 25 april 1934 överlämnad
utredning rörande kontroll å elektrisk materiel och hava sålunda icke föreslagit
några åtgärder i det syfte, som i motionen avsågs.
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från kommerskollegium
och Svenska stadsförbundet, över motionen II: 351, som av andra kammaren
hänvisats till dess fjärde tillfälliga utskott, har detta utskott införskaffat
yttranden från statens provningsanstalt och Svenska elektricitetsverksföreningen.
Kommerskollegium upplyser till en början, att officiell kontroll i en eller
annan form av elektricitetsmätare finnes införd i bland annat Tyskland,
England, Frankrike, Belgien, Tjeckoslovakien och Schweiz. I Danmark,
Norge och Finland torde däremot officiella bestämmelser i ämnet saknas.
Beträffandena förhållandena i Sverige anför kommerskollegium:
»Den årliga förbrukningen av elektrisk energi i Sverige uppgår f. n. till
i runt tal 7 miljarder kilowattimmar. Även om betalningen för den elektriska
kraften, i den mån den försäljes, endast delvis erlägges i form av avgift
per förbrukad kilowattimme, är det dock tydligt, att ett mycket starkt ekonomiskt
intresse måste förefinnas av att möjligast rättvisande apparater
stå till förfogande för energiens uppmätning. På denna punkt mötas kraftförsäljarens
och kraflköparens intressen.
Det är numera också möjligt att i marknaden erhålla elektriska mätare
med en förhållandevis hög grad av noggrannhet. För vanliga kommersiella
mätare plägar missvisningen vid mätarnas leverans från respektive
tillverkare och grossister angivas ligga inom gränserna ±1,5 å ±3,0 % vid
en belastning av 10—100 % av den normalbelastning, för vilken mätarna
äro avsedda. Särskilt vid lägre belastning kan missvisningen dock bliva avsevärt
större. Missvisningen är därjämte beroende — för nyare mätartyper
dock vanligen inom relativt snäva gränser -— av variationer i temperatur,
spänning m. m. ävensom av en del andra fysikaliska faktorer. Den mätnoggrannhet,
som utan alltför stora kostnader kan ernås, är därjämte något
olika för olika mätartyper.
Inverkan på mätnoggrannheten hava vidare de förändringar av mekanisk
och elektrisk art, som inträda i mätaren, sedan denna någon tid varit i bruk.
Dessa förändringar, som merendels bero av slitage och åldring, kunna för
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 3
anleda såväl positiv som negativ missvisning. Negativ missvisning — vilken
innebär att mätaren registrerar en förbrukning, som är mindre än den verkliga
— torde emellertid vara något vanligare än positiv missvisning, ett förhållande,
som tydligen är till kraftförsäljarens nackdel. Mätnoggrannheten
på förbrukningsplatsen är därjämte — som ovan antytts — beroende bl. a.
av att mätaren är riktigt dimensionerad i förhållande till belastningens storlek.
Den vanligaste orsaken till mera avsevärd missvisning torde emellertid
icke vara att söka i felaktigheter i själva mätaren utan i att denna av okunnighet
eller slarv blivit felaktigt inkopplad eller olämpligt monterad.
Av ovanstående torde framgå, dels att elektricitetsmätarna äro relativt
komplicerade apparater, såväl vad konstruktionen som arbetssättet beträffar,
dels att en fullt effektiv kontroll av dylika mätare måste förutsätta
periodiskt återkommande prov med relativt korta tidsmellanrum. Dessa prov
borde därjämte helst ske hos kraftförbrukaren utan föregående nedtagning
av mätaren. Visserligen kan en approximativ kontroll på platsen utföras
utan större omgång av person med relativt enkel teoretisk skolning, men
om — såsom vid en obligatorisk kontroll måste vara fallet en större
noggrannhet kräves, är en dylik provning på platsen av olika skäl icke
praktiskt genomförbar.
Större kraftleverantörer hava sedan lang tid tillbaka i eget intresse föranstaltat
örn en fortlöpande mätarekontroll och förfoga över för ändamålet
lämpade provningsanstalter. Vid större kraftleveranser pläga såväl kraftleverantören
som abonnenten uppsätta egna mätare och genom avtal överenskomma
örn, efter vilka grunder betalningen skall utgå vid dnferenser i
mätarnas registrering. Åtskilliga kraftleverantörer pläga^ därjämte i sina
kraftleveranskontrakt förbinda sig att, där abonnenten så kräver, kontrollera
och i fall vid behov justera elektricitetsmätarna samt att gälda kostnaderna
härför, därest missvisningen skulle visa sig överstiga ett visst värde.
Vid de kommunala elektricitetsverken, liksom vid övriga välordnade distributionsföretag,
utbytas de för borgerliga behov använda mätarna (bostadsmätare
m. m.) i regel automatiskt, sedan de varit i bruk ett visst antal år.
Genom åtgärder av detta och liknande slag torde flertalet elektriska mätare
— framför allt inom städer och större samhällen — bliva underkastade
kontroll på ett sätt, som, såvitt Kollegium har sig bekant, icke givit anledning
till anmärkningar. Inom mindre distributionsföretag på landsbygden torde
dock, främst av kostnadshänsyn, kontrollen över mätarna bliva mindre effektiv.
Man torde dock kunna utgå från att även vid de mindre företagen
kraftleverantören som regel icke motsätter sig, att mätaren kontrolleras,
där abonnenten visar sig hava skälig anledning misstänka, att avsevärd
missvisning föreligger. Enstaka fall, där missvisning avsiktligt åstadkommits
genom ingrepp i mätarna — alltså rent kriminella åtgärder jäva
icke ovanstående uppfattning.
Vid bedömandet av den nytta, som en kontroll av elektricitetsmätarna
skulle medföra, måste hänsyn även tagas till att den av mätaren registrerade
energimängden vid tillämpning av moderna taxeformer endast delvis
är normerande för den betalning, som skall erläggas för kraften. Där dylika
taxor tillämpas, utgår nämligen kraftlegan i form av dels lasta årliga avgifter,
oberoende av den uttagna energimängden, dels förhållandevis låga
avgifter per förbrukad kilowattimme. Beträdande större leveranser, vilka
torde omfatta omkring 80 % av (lim förbrukade energimängden, äro på detta
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
sätt uppbyggda tarifformer regel. Taxor, i vilka fasta avgifter ingå med
proportionsvis högt belopp, vinna emellertid allt större användning även för
mindre leveranser, exempelvis för hushållsändamål, då de bättre" motsvara
produktionskostnaderna för kraften och möjliggöra en mångsidigare användning
av densamma. Missvisning hos mätarna får vid tillämpning av
dylika taxor givetvis mindre ekonomisk betydelse än i de fall, då betalningen
beräknas enbart efter den energimängd mätarna registrera.
Antalet i bruk varande elektriska mätare i Sverige torde vara av storleksordningen
1,5 å 2 miljoner. De förekomma i ett mycket stort antal
utföringsfÖrmer för olika strömsystem, spänningar och taxeformer etc. Det
torde lätt inses, att en obligatorisk statlig kontroll med korta tidsmellanrum
av varje dylik mätare eller av flertalet mätare skulle nödvändiggöra en
synnerligen omfattande institution med ansenlig uppsättning av relativt högt
kvalificerad personal och med betydande instrumentutrustning. Fullt effektiva
garantier för att de sålunda kontrollerade mätarna registrerade riktigt
på förbrukningsplatsen skulle det oaktat icke kunna vinnas. Kostnaderna
för detta omfattande kontrollförfarande skulle givetvis i en eller annan form
få uttagas av kraftförbrukarna, och därvid skulle sannolikt icke kunna
undgås, att de mindre förbrukarna drabbades proportionsvis hårdare än
de större.
Med hänvisning till vad ovan anförts vill Kollegium som sin bestämda
mening hävda, att en obligatorisk, periodisk kontroll genom statens försorg,
omfattande det stora flertalet elektricitetsmätare, icke rimligen kan förutsättas
vara nödvändig eller med hänsyn till kostnaderna ens försvarlig.
Därest staten över huvud taget skall i någon form ingripa reglerande på
detta område, torde sålunda avsevärt enklare åtgärder få tillgripas.
Ifrågasättas kan då att — såsom har skett på en del håll i utlandet —
begränsa kontrollen till krav på att endast mätare av godkänd typ finge
användas inom landet vid försäljning av elektrisk energi. För en dylik
ordning talar det förhållandet, att en på så vis begränsad kontroll otvivelaktigt
kan genomföras med måttliga kostnader och utan större omgång.
De för vanliga borgerliga behov använda mätarna — för andra slags mätare
torde en obligatorisk kontroll av naturliga skäl icke rimligen kunna ifrågasättas
- äro emellertid en standardiserad massartikel, och dessa mätare
hava numera på grund av de stränga krav, som uppställas av de större
köparna, merendels en hög grad av noggrannhet. Visserligen torde det icke
vara uteslutet, att i undantagsfall undermåliga mätare utbjudas i marknaden.
Med hänsyn till att de olägenheter, som användandet av mindervärdiga
mätare innebär, gå ut icke minst över köparna själva, d. v. s. i flertalet fall
över kraftleverantörerna, torde det icke behöva befaras, att sådana mätare
komma till användning i nämnvärd omfattning. En obligatorisk typprovning
skulle därför enligt Kollega mening icke få någon större praktisk
betydelse.
I anslutning till föregående referat av utländska bestämmelser på detta
område vill Kollegium understryka, att det förhållandet, att man på en del
hall i utlandet infört ganska långtgående åtgärder beträffande mätarekontrollen,
icke i och för sig utgör ett kriterium på lämpligheten av att i vårt
land slå in på liknande vägar. Ifrågavarande utländska bestämmelser hava
mestadels tillkommit för lång tid sedan, när mätaretekniken stod lågt och
äldre taxeformer tillämpades samt erfarenheter på området saknades. Där
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 5
till kommer, att en individuell mätarekontroll givetvis blir billigare och
lättare genomförbar i de tätt befolkade länderna än i vårt glest bebodda land.
Ehuru Kollegium sålunda icke anser sig kunna förorda införandet av
obligatorisk individuell provning av mätare och ej heller finner omständigheterna
påkalla införandet av obligatorisk typprovning, anser Kollegium
det icke uteslutet, att statliga åtgärder i visst avseende på ifrågavarande
område kunna vara av behovet påkallade.
Till utveckling av denna uppfattning får Kollegium anföra följande.
Ett ganska vanligt förhållande torde vara, att förbrukare av elektrisk
ström förmena, alt deras mätare registrera en större förbrukning än den
verkliga. Även örn klagomål, som av förbrukaren häröver framföres till
kraftleverantören, säkerligen i de flesta fall av denne beaktas på så sätt,
att undersökning verkställes och eventuellt behövlig rättelse sker, ligger det
i sakens natur, att kraftleverantören icke vill befatta sig med obefogade
klagomål och att alltså en viss sovring av klagomålen äger rum. Vid denna
sovring kan givetvis inträffa, att kraftleverantören i något fall lämnar klagomål
obeaktade, ehuru visst fog för desamma kan föreligga. I dylikt fall
kan visserligen förbrukaren låta genom opartisk sakkunnig kontrollera mälaren,
och, om missvisningen därvid konstateras överstiga, vad som vid en
förstklassig mätare kan anses skäligt, få ersättning såväl för vad han betalat
för mycket som för kostnaderna för kontrollen, eventuellt efter rättsliga
åtgärder mot kraftleverantören. Givetvis kan dock ifrågasättas, huruvida
det ej vore lämpligt att införa en ordning, varigenom för det första kraftleverantören
förpliktigas finna sig i kontroll av mätare och för det andra
betalningsskyldigheten för provningen regleras, varvid garantier mot okynnesklagomål
måste skapas, samt slutligen möjlighet åstadkommes att till
rimliga kostnader få provningen verkställd. Kollegium vill emellertid framhålla,
att det med hänsyn särskilt till förhållandena på landsbygden torde
möta betydande svårigheter att få till stånd en ordning, som nedbringar
kostnaderna för provningsförfarandet, och är givetvis icke i tillfälle att för
närvarande avgiva något förslag till åtgärder i sistnämnda avseende.
Ehuruväl Kollegium sålunda icke vill bestrida, att skäl kunna anföras för
införandet av mätarekontroll i viss begränsad omfattning, vill Kollegium å
andra sidan understryka, att ämbetsverket icke har sig bekant, att frånvaron
av obligatorisk mätarekontroll medfört olägenheter av den omfattning,
att statliga åtgärder kunna anses behövliga. Med hänsyn härtill och
till det förhållandet, att en dylik kontroll, därest den överhuvud skulle få
praktisk betydelse, bomme alt vara förenad med betydande svårigheter och
kostnader, anser sig Kollegium icke för närvarande böra förorda vidtagandet
av åtgärder i det av motionärerna avsedda syftet.
Oberoende av riksdagens ståndpunktstagande till motionen ämnar Kollegium
emellertid hava sin uppmärksamhet riktad på utvecklingen på ifrågavarande
område och, örn förhållandena därtill giva anledning, framlägga
förslag till erforderliga åtgärder.»
Statens pr övning saust al t och Svenska elektricitetsverksf öreningen ha i
stort sett framfört samma synpunkter som kommerskollegium och finna införande
av en statlig kontroll av elektriska mätare icke påkallat. Provningsanstalten
framhåller sålunda bl. a., att en statligt organiserad regel
-
6
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
Utskottet.
bunden kontroll av landsbygdens elektricitetsmätare i ungefär samma omfattning
som redan anordnats av elektricitetsverken i städer och större samhällen
troligen skulle kosta inemot en miljon kronor per år; enligt provningsanstaltens
mening äro förefintliga missförhållanden ingalunda av den
storleksordning, att en sådan kontroll är berättigad. Elektrieitetsverksföreningen
anför bl. a., att föreningen nyligen tillsatt en särskild kommission,
som är avsedd att verka som förberedande undersöknings- och förlikningsorgan
vid eventuella tarifftvister mellan abonnenter och strömleverantörer.
Till denna kommission, som är sammansatt av representanter för de elektriska
företagen, även landsbygdsföretagen, och konsulterande ingenjörer
skulle, enligt vad utskottet inhämtat, jämväl kunna hänskjutas uppkomna
tvistefrågor i anledning av klagomål över elektriska mätares funktion.
Svenska stadsförbundet har avstyrkt motionen.
Av de i ärendet avgivna yttranden inhämtas, att såväl typprovning av
mätare som individuell periodisk mätarkontroll i stor utsträckning redan är
anordnad på frivillighetens väg. Sålunda anskaffas åtminstone av de till
Svenska elektricitetsverksföreningen anslutna företagen sedan många år
endast mätare som underkastats en ingående typprovning och därvid befunnits
uppfylla vissa fordringar. Praktiskt taget alla mätare i städer och
liknande samhällen och en stor del av mätarna på landsbygden tillhöra elektricitetsverk,
som äro anslutna till nämnda förening. Vid detta förhållande
och då de för vanliga icke-industriella behov använda mätarna numera
utgöra en standardiserad massartikel, som på grund av de stränga krav
som uppställas av de större elektricitetsföretagen merendels äga stor grad
av noggrannhet, torde det endast i undantagsfall förekomma att undermåliga
mätare utbjudas i marknaden. En obligatorisk typprovning skulle sålunda
icke få någon större praktisk betydelse. I detta sammanhang får utskottet
uttala, att det enligt utskottets mening skulle vara av värde, att mätare, tillhörande
sådan kategori, som undergått typprovning, försåges med bevis
därom. Periodisk kontroll av elektriska mätare är enligt vad som uppgivits
fullt genomförd vid städernas och liknande samhällens elektricitetsverk,
vid de mera betydande kraftverken ävensom vid en avsevärd del av
landsbygdsföretagen. På grund härav och då en obligatorisk periodisk kontroll
skulle medföra avsevärda kostnader, som ytterst skulle drabba konsumenterna,
anser sig utskottet i överensstämmelse med den uppfattning,
som kommit till uttryck i de avgivna yttrandena, icke böra förorda införande
av en sådan obligatorisk kontroll. Enligt utskottets mening böra mindre
elektriska distributionsföreningar å landsbygden, vilka av kostnadsskäl icke
själva kunna anordna periodisk mätarkontroll, lämpligen kunna ordna dylik
kontroll genom att träffa överenskommelse därom med elektricitetsverk i
närbelägen ort. Vidare förtjänar beaktas, att kommerskollegium förklarat
sig redan ha sin uppmärksamhet riktad på de i motionen angivna spårs
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
7
målen samt, därest förhållandena giva anledning därtill, lia för avsikt att
framlägga förslag till erforderliga åtgärder.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen I: 185 ej måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 mars 1939.
På utskottets vägnar:
G. HEUMAN.
Närvarande: herrar Heuman, Gottfrid Karlsson, Swartling, Sundvik* och Persson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.