Första kammarens amira tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
1
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1939 kl. 4 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, i anledning
av väckt motion örn utredning rörande åtgärder för beredande
av ökad trygghet åt ensamt boende lärarinnor.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
för behandling hänvisad motion, nr 187, har herr Rahmn m. fl. hemställt,
att riksdagen ville besluta att hemställa hos Kungl. Majit, ali Kungl. Majit
snarast måtte föranstalta örn en allsidig utredning örn åtgärder i syfte att
bereda ökad trygghet åt ensamt boende lärarinnor.
Inom andra kammaren har fröken Andersson m. fl. väckt en likalydande
motion, nr 276.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen I: 187.
Vid 1938 års riksdag väcktes i första kammaren av herrar Rahmn och
Norman och i andra kammaren av herr Lundqvist m. fl. likalydande motioner
(1:206 och 11:254), i vilka hemställdes, att riksdagen måtte besluta att
ingå till Kungl. Majit med en underdånig hemställan, att det täcktes Kungl.
Majit föranstalta örn utredning om vidtagande av åtgärder i syfte att bereda
ökad trygghet åt ensamt boende lärarinnor med särskilt beaktande av möjligheten
till statsbidrag för framdragande av telefonledningar till sagda
lärarinnors tjänstebostäder.
Över motionen I: 206, som hänvisades till första kammarens andra tillfälliga
utskott, inhämtade detta utskott yttrande från skolöverstyrelsen,
socialstyrelsen och telegrafstyrelsen. Andra kammarens tredje tillfälliga utskott,
till vilket motionen lii 254 hänvisades, införskaffade yttrande över
motionen från Sveriges allmänna folkskollärarförening. Samtliga dessa yttranden
finnas såsom bilagor fogade vid den nu till behandling förevarande
motionen.
över de till utskotten sålunda hänvisade motionerna avgav första kammarens
utskott utlåtande nr 8 och andra kammarens utskott utlåtande nr 6.
I sitt nämnda utlåtande anförde första kammarens utskott för sin del
bland annat följande:
”Av motionen såväl som av de avgivna yttrandena framgår att, delvis
med anledning av framställning från 1914 års riksdag, olika åtgärder under
årens lopp vidtagits och fortfarande vidtagas i syfte att tillförsäkra läraBihang
lill riksdagens protokoll 1939. 12 sami. 2 avd. Nr 3—4. 1
Mononen.
1938 års
riksdag.
2
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
rinnor, bosatta i ensligt belägna skolhus, erforderlig trygghet. Utskottet kan
i sådant avseende hänvisa till kungl, kungörelserna den 18 september 1918,
nr 792, och den 10 december 1937, nr 998, angående boställsordning för
personalen vid folk- och småskolor ävensom till dåvarande folkskoleöverstyrelsens
cirkulär i december 1916 till skolråden angående åtgärder för
beredande av ökad trygghet åt ensamt boende lärarinnor. Sålunda meddelade
föreskrifter och utförliga anvisningar hava tvivelsutan, där de följts,
väsentligt bidragit till undanröjande av otryggheten för ensamboende lärarinnor.
Vid sidan av tillgodoseendet av den personliga tryggheten ha alltmera
kommit att beaktas andra olägenheter och vådor, som följa av en isolerad
bosättning till skada för berörda lärarinnors psykiska hälsotillstånd. Som
ett led i strävan att begränsa av dylik bosättning följande vådor ha motionärerna
särskilt framhållit behovet av att telefonledningar framdragas till
dessa lärarinnors bostäder. Telegrafstyrelsen, som icke tagit ståndpunkt
ifiåga örn yrkandet i motionen, har framhållit att antalet ensamboende lärarinnor,
vilkas bostad är belägen på längre avstånd än 2 kilometer från närmaste
telefonstation och vilka sakna telefonförbindelse, uppgår till omkring
900.
Skolöverstyrelsen, socialstyrelsen och Sveriges allmänna folkskollärarförening
hava tillstyrkt den i motionen föreslagna utredningen. Socialstyrelsen
har därvid emellertid även framhållit, att det torde förtjäna utredas
i vilken mån andra kategorier av befattningshavare än de här ifrågavarande
lärarinnorna likaledes kunde anses leva under sådana omständigheter, att
skyddsåtgärder av liknande slag som de i motionen avsedda från det allmännas
sida borde ifrågakomma. Utskottet har i förevarande sammanhang
icke ansett sig kunna ingå på vad av socialstyrelsen sålunda framhållits.
På grund av vad i motionen anförts och i yttrandena därjämte framkommit
finnér utskottet, som anser att även andra vägar kunna finnas än
de omnämnda för avhjälpande av i motionen påtalade olägenheter, skäl
föreligga för en utredning i motionens syfte.”
Båda utskotten hemställde, med i huvudsak sammanfallande motivering,
att vederbörande kammare ville besluta, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
begära utredning om åtgärder i syfte att bereda ökad trygghet åt ensamt
boende lärarinnor med beaktande jämväl av möjligheten till statsbidrag för
framdragande av telefonledningar till sagda lärarinnors tjänstebostäder.
Vid andra kammarens utlåtande var fogad reservation, vari hemställdes,
att motionen II: 254 icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.
Första kammaren biföll andra tillfälliga utskottets hemställan.
Andra kammaren biföll, med avslag å sitt tredje tillfälliga utskotts hemställan,
den vid samma utskotts utlåtande fogade reservationen.
Första kammarens ändra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. 3
Över nu föreliggande motion, som i andra kammaren hänvisats till dess
tredje tillfälliga utskott, Ilar detta utskott införskaffat yttranden från medicinalstyrelsen
och Fredrika-Bremer-Förbundet. Vidare har styrelsen för
Sveriges småskollärarinneförening inkommit till utskottet med ett yttrande
i ärendet. Dessa yttranden finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.
Medicinalstyrelsen bär bl. a. framhållit, att de åtgärder, som kunna vidtagas
för att häva påtagliga missförhållanden, beroende på lärarinnebostäders
isolerade läge, icke böra underlåtas samt att därigenom den enligt medicinsk
erfarenhet höga sjukligheten inom vissa lärargrupper måhända skulle kunna
gynnsamt påverkas.
Fredrika-Bremer-Förbundet och styrelsen för Sveriges småskollärarinneförening
hava tillstyrkt en allsidig utredning i motionens syfte.
Såsom framgår av Fredrika-Bremer-Förbundets ovannämnda yttrande har
förbundet under år 1938 till Kungl. Maj:t (ecklesiastikdepartementet) ingivit
en framställning örn utredning i ämnet. Enligt vad utskottet under hand
inhämtat har utlåtande över denna framställning infordrats från skolöverstyrelsen.
Med nämnda utlåtande, vari skolöverstyrelsen för egen del hänvisar
till vad överstyrelsen anfört i sitt yttrande till andra-kammar-utskottet
vid 1938 års riksdag, har överstyrelsen överlämnat en till styrelsen inkommen
skrivelse från domkapitlet i Härnösand. Domkapitlets skrivelse, vars innehåll
torde vara belysande för arbets- och bostadsförhållandena för lärarpersonalen
vid småskolor och mindre folkskolor i en del av landet, där
missförhållandena synas vara särskilt utpräglade, finnes i avtryck fogat vid
utskottets utlåtande.
I nu förevarande motion Ilar framställts förslag örn en allsidig utredning
örn åtgärder i syfte att bereda ökad trygghet åt ensamt boende lärarinnor,
varvid hävdats, att beviljande av statsunderstöd för framdragande av telefonledningar
till ensamt boende lärarinnors tjänstebostäder ej oväsentligt skulle
bidraga till att avhjälpa nu rådande missförhållanden.
I detta sammanhang må framhållas, att i en i andra kammaren vid årets
riksdag väckt motion, nr 200, bär hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning och åtgärder i syfte att förbilliga
telefonen för landsbygdens befolkning. Vidare har i en likaledes i andra
kammaren väckt motion, nr 270, föreslagits utredning örn de avlägsna och
glest befolkade trakternas telefonfraga. Dessa motioner hava av andra kammaren
hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling. Även om
riksdagen skulle bifalla nämnda motioner, anser utskottet, alt de ensamboende
lärarinnorna befinna sig i en sådan särställning, att det i motionerna
behandlade spörsmålet, i vad det berör dessa lärarinnor, bör behandlas för
sig. Härigenom skulle frågan örn en förbättring av telefonförhållandena hilde
ensamboende lärarinnorna jämväl kunna erhålla en snabbare lösning.
Yttranden med
anledning av
nu föreliggande
motion.
Utskottet.
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
Utskottet får vidare med stöd jämväl av i ärendet avgivna yttranden framhålla
angelägenheten av att även andra åtgärder för beredande av skydd
åt de ensamboende lärarinnorna än förbättring av telefonförhållandena bliva
föremål för undersökning.
På grund härav och då, sedan utskottet vid 1938 års riksdag tog ställning
till föreliggande spörsmål, några omständigheter icke inträffat som kunna
länkas onödiggöra en utredning av den art utskottet då tillstyrkte, anser
utskottet fortfarande att en utredning i motionens syfte bör komma till stånd.
Utskottet får därför hemställa,
att första kammaren ville besluta, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om verkställande snarast av allsidig
utredning örn åtgärder i syfte att bereda ökad trygghet åt
ensamt boende lärarinnor.
Stockholm den 9 mars 1939.
Å utskottets vägnar:
O. A. NORDBORG.
Närvarande: herrar Nordborg, Heuman, Gottfrid Kartsson, Anders Andersson, Sundvik
Theodor Magnusson, Albert Andersson och nori Horn.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
5
Bilagor.
Till Riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott.
Genom remiss den 10 februari 1939 har Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen
att skyndsammast och örn möjligt före den 21 februari 1939 till
utskottet inkomma med yttrande över en inom andra kammaren väckt motion
angående beredande av ökad trygghet åt ensamt boende lärarinnor.
Till åtlydnad härav får medicinalstyrelsen anföra, att det ur medicinsk
synpunkt måste anses klart, att en isolerat liggande bostad för lärarinna liksom
för mången annan måste under vissa förhållanden innebära en påtaglig
psykisk påfrestning. Detta förhållande kan visserligen å ena sidan knappast i
och för sig orsaka sjukliga symtom hos ett i övrigt friskt psyke, men det
kan å andra sidan ingalunda förnekas, att hos mindre motståndskraftiga naturer
isolerad bostad kan framkalla psykisk sjukdom och giva påtagligt
ångestbetonade symtom. Medicinalstyrelsen håller därför före, att vid uppförandet
av nya skolhus hänsyn till deras läge ur förevarande synpunkt alltid
bör tagas, och att de åtgärder som kunna vidtagas för att häva påtagliga
missförhållanden beroende på isolerat läge icke böra underlåtas. Måhända
skulle därigenom den enligt medicinsk erfarenhet höga sjukligheten inom
vissa lärargrupper kunna gynnsamt påverkas.
Stockholm den 14 februari 1939.
J. Axel Höjer.
Peder Björck. 7J. Hedquist.
Till Riksdagens Andra kammares tredje tillfälliga utskott.
Med anledning av mottagen remisskrivelse av den 31 januari 1939 får
Fredrika-Bremer-Förbundet anföra följande rörande motion nr 267 i Andra
kammaren.
Förbundet har vid olika tillfällen med intresse följt den i motionen behandlade
frågan. Sedan fjolårets motion i samma ämne fallit på grund av att
kamrarna stannade i olika beslut, hemställde förbundet i en till ecklesiastikministern
ingiven skrivelse örn föranstaltande av en allsidig utredning av
frågan örn beredande av ökad trygghet för ensamt boende lärarinnor. I skrivelsen
berördes även med beklagande den brist på förståelse för frågans verkliga
innebörd, som kom till synes under fjolårsdebatten i Riksdagens Andra
kammare.
Det förefaller förbundet synnerligen angeläget, att man genom tillfredsställande
åtgärder söker avhjälpa sådana moment som otrygghet och isolering,
vilka bereda ensamboende lärarinnor lidanden och svårigheter och
därigenom även äro ägnade att inverka störande på undervisningsarbetets
lugna och ostörda fortgång.
Förbundet framhöll i sin ovan nämnda skrivelse, att det givetvis ej ansåg
sig kunna ge anvisningar på de utvägar, som äro bäst framkomliga för vinnande
av ökad trygghet för de ensamt boende lärarinnor, det här gällde,
utan hemställde örn en allsidig utredning. Sedan skrivelsen publicerats i förbundets
pressorgan Hertha och därigenom blivit känd i vidare kretsar, har
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
förbundet fått mottaga åtskilliga instämmanden sami ytterligare konkreta
exempel på fall, som motivera den önskvärda utredningen. Dessutom ha även
flera uppslag framhållits, vilka torde förtjäna att beaktas, då man eventuellt
gar att pröva, vilka vägar som kunna leda till en ökad trygghet för ovannämnda
kategori kvinnliga yrkesutövare.
Sålunda har bl. a. vid sidan örn önskvärdheten av att telefonledningar
framdragas till skolhusen föreslagits, att husen borde förses med för ändamålet
avsedda, effektiva innerluckor för samtliga fönster och dörrar. En
sadan åtgärd skulle omöjliggöra hemfridsbrott och därigenom skänka lärarinnan
en viss grad av lugn och trygghetskänsla. Ett annat förslag går ut på
att de lärarinnor, som motionen avser, borde erhålla en pålitlig, dresserad
vakthund som skydd och sällskap. Ater en annan uppslagsgivare anser problemets
lösning ligga däri att kommunen ålades att utöka lärarinnans bostad
med yttei Egare ett runi, varigenom hon skulle kunna lia någon anhörig eller
anställd boende hos sig. En ännu effektivare lösning vore givetvis, franihålles
det från annat håll, att kommunen ålades att hålla lärarinnan med en bostad,
som icke ligger isolerad. Ett sådant åläggande synes icke vara orimligt, örn
ei forderlig respittid lämnades för dess ikraftträdande och lärarinnan erliölle
ev. leseei sättning sa att hon ej behövde ådraga sig extra kostnader.
_ Fran lärarinnehall har även framkastats tanken att de ensamt boende efter
vissa år skulle kunna erhålla förflyttning till tätare bebodda distrikt. ”Det
skulle , fi amhalles det, vara lättare att sta ut med fasan i ett pär år örn
man visste, att man fick det bättre efteråt.”
Som framgår av ovanstående, tyckas förslag för beredande av den önskvärda
tryggheten ej saknas. Att något måste göras för att ge dessa lärarinnor
möjlighet att fullgöra sin gärning i det allmännas tjänst under för deras nerver
och personliga säkerhet betryggande förhållanden synes förbundet vara
höjt över allt tvivel.
Med stöd av vad som härovan framhållits får Fredrika-Bremer-Förbundet
alltså på det livligaste tillstyrka motionärernas förslag örn en allsidig utredning
av åtgärder i syfte att bereda ökad trygghet åt ensamt boende lärarinnor.
Stockholm den 18 februari 1939.
Fredrika-Bremer-Förbundet
Ebba Odhner,
f. Nordenson.
v. ordf.
IMargareta von Konow,
sekr.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
7
Till Första Kammarens Tillfälliga utskott Nr 2.
Styrelsen för Sveriges småskollärarinneförening får med anledning av den
motion, som framförts i Första Kammaren av herr Gösta Rahmn och i Andra
Kammaren av fröken Ebon Andersson angående igångsättande av en allsidig
utredning örn åtgärder i syfte att bereda ökad trygghet åt ensamt boende
lärarinnor, vördsamt framföra följande synpunkter.
Ett icke ringa antal av småskolans lärarinnor tjänstgöra vid mindre folkskolor
eller i småskolor, belägna ute i ödemarksbygdema. Utom det krävande
arbetet i dåliga skolformer få dessa kvinnliga tjänstemän pröva på en enslighet
och isolering från yttervärlden, som befattningshavare i tättbebyggda
samhällen knappast kunna göra sig en föreställning om. Enligt beräkningar
skola omkring ett tusen lärarinnor i vårt land bo i ensliga skolhus, belägna
på längre avstånd än två kilometer från närmaste telefon. Att skolbyggnaderna
ofta äro dåligt underhållna, tjänstebostäderna dragiga och kalla och
ibland i avsaknad av betryggande låsanordningar, försvårar än mer tjänstgöringsförhållandena
för dessa befattningshavare. Det är en kraftprestation
att under så primitiva förhållanden och med bibehållen själslig jämvikt utföra
sin lärargärning under en lång tjänstetid. Många av dessa kvinnliga
tjänstemän lämna först vid pensionsålderns inträde den ödeskola, där de
kanske under hela sin tjänstetid nitiskt och förtjänstfullt undervisat. Alla stå
dock icke lika bra ut med påfrestningarna. Det händer att somliga duka
under för sjukdomar ådragna i kalla och osunda tjänstebostäder eller vallade
av den psykiska påfrestning, som bristen på kontakt med yttervärlden kan
framkalla. Det vore en gärd av aktning mot dessa vårt ”kulturlivs yttersta
pionjärer”, örn från samhällets sida sådana åtgärder vidtoges, som kunde
göra tjänstgöringen drägligare för ödemarkslärarinnorna. En telefonledning
till bostaden, så att hjälp kunde tillkallas vid sjukdoms- eller olyckstillfälle
skulle säkerligen bereda någon lättnad. Många andra utvägar äro tänkbara.
Bäst vore givetvis, örn sådana förändringar kunde vidtagas beträffande
tjänstebostädernas kvalitet och belägenhet, att dess innehavare kunde fullgöra
sitt arbete under gynnsammare betingelser än de nuvarande.
Under hänvisning till ovanstående hemställer styrelsen för Sveriges småskollärarinneförening
vördsamt, att Utskottet måtte lörorda en allsidig och
förutsättningslös utredning om åtgärder för att bereda ensamt boende lärarinnor
ökad trygghet.
Huskvarna och Södertälje den 26 februari 1939.
.4/7/10 Ljunggren.
Ordförande.
Hanna Eriksson.
Sekreterare.
8
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
Till Kungl. Skolöverstyrelsen.
Så talrikt som Jolkskolans D-former äro företrädda inom Härnösands stift,
och så egenartade som skolor av denna typ äro, är det naturligt, att Domkapitlet
sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad särskilt på dem. En
direkt anledning att ytterligare beakta dessa skolor fann Domkapitlet i en
artikel, som stod att läsa i tidskritten Tidens sista nummer för 1936, och
vari ordföranden i Statens Pensionsanstalt förste vice talmannen i Första
Kammaren, förre ecklesiastikministern Olof Olsson gav en verkligt skrämmande
belysning åt de förhållanden, varunder dessa .skolor ej sällan arbeta.
Vad författaren framför allt uppmärksammat, är till en början det anmärkningsvärt
stora antal lärarinnor vid småskolor och mindre folkskolor,
som måst förtidspensioneras på grund av i tjänsten ådragen, i varje fall förvärrad
sjukdom. Vidare påpekas, att detta särskilt gäller vid mindre folkskolor
— i det närmaste 40 °/o av vid dylika skolor tjänstgörande lärare lia
under den tid författarens undersökningar omfatta eller åren 1920—1929
blivit förtidspensionerade —, samt att företeelsen ifråga är vanligast på två
områden, av vilka det ena utgöres av ”ett stort brett bälte högst i norr med
Västernorrlands län som centrum”.
Med anledning härav fann sig Domkapitlet genom beslut den 24 mars 1937
föranlåtet hemställa till stiftets folkskoleinspektörer, att de ville delgiva Domkapitlet
sin mening örn ifrågavarande förhållanden och därvid även yttra sig
om de åtgärder, som för rättelses vinnande kunde vara påkallade. Sedan de
sista av dessa yttranden under loppet av förra månaden inkommit, anser sig
Domkapitlet böra framlägga ärendet för Kungl. Skolöverstyrelsen.
Den första frågan blir uppenbarligen den, i vad mån de av författaren i
Tiden påtalade missförhållandena alltjämt bestå. Svaret på denna fråga behöver
dess bättre icke utan vidare bli jakande. Den statistik, varpå författaren
bygger, avser, som nämnts, perioden 1920—1929, och även örn denna
tid i och för sig icke ligger så långt tillbaka i tiden, så är det dock ett faktum,
att just under innevarande decennium en väsentlig förbättring inträtt. Därför
kunna också inspektörerna vitsorda, att förtidspensionering av det slag,
varom artikeln i Tiden talar, praktiskt taget på senare lid icke förekommit
i deras resp. distrikt. Den avgörande orsaken härtill är naturligtvis, att Ilskolorna
i ålit större utsträckning fått vika för högre skolformer, vilka i sin
tur dragit med sig bättre arbetslokaler och bostäder. Men att dessa på det
hela taget ingalunda blivit bättre i de D-skolor, som linnas kvar, framgår av
följande stickprov ur inspektörernas yttranden:
Medelpad: ”Mångå lärarinnor vid mindre folkskolor leva en stor del av året i ödemarken,
icke bokstavligt talat, utan i verkligheten. Åtskilliga — ej så få — av dem kunna —
på grund av sina^ knappa ekonomiska villkor — icke under ferierna komma ut i världen
och skaffa sig någon rekreation. De leva ofta isolerade, nästan övergivna, icke sällan i
skräck för faror till liv och lem — eller något ännu värre. Det holde icke tillåtas, att de
bo ensamma. Säkerligen skulle till och med män, även om de vore av det hårda slaget,
icke stå ut i längden.”
Ångermanlands södra: Inom Ångermanlands södra inspektionsområde har jag vid in
spektionsbesök
påträffat tjänstebostäder, som varit så illa ombonade, att vattnet frusit i
vattenämbaret, vid måttlig kyla. I skolsalen har läraren nödgats låta barnen växelvis flytta
från pulpeterna vid den kalla ytterväggen till platserna närmare eldstaden, så att barnen
i tur och ordning fått varma sig eller frysa. När skolorna varit inhysta i förhyrda rum, Ilar
det som oftast varit lönlöst att hemställa örn en bättre omboning i rummen, hur kalla de
än varit. ''Det är de bästa rum, vi lia i byn’ har man kunnat höra.”
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
9
Ångermanlands norra: Örn några skolor äro att betrakta som vårt skolväsendes sivv
barn,
så är det de mindre folkskolorna. Oftast inhyrda ute i de små skogsbyarna, dår
kök eller sommarkök apteras till skollokal utan att några egentliga anstalter träffas för
lokalens inståndsättande och ombonande, oftast med enklast möjliga skolinredning och
undervisningsmateriel arbeta dessa skolor under svårast länkbara förhållanden. Och lika
primitiva äro också lärarinnebostäderna, på många håll endast ett järnspisrum och en
skrubb. Det är då ej att undra på, att dessa lärarinnor tryckas ned och ådra sig ohälsa.”
Jämtlands södra: ”1 en by fanns en stuga så kall, att ingen familj ansåg sig kunna
bo i den, och därför upplåts den för den mindre folkskolan i byn. Lärarinnan måste låta
barnen sitta med vantarna på under lektionerna, och för att tina upp sig en smula finge de
en stund var sitta framför spiseln. Flerstädes har jag träffat på lärarinnebostäder, i vilka
vattnet, t. o. lii. sumpen i kaffepannan, frusit under natten även vid ganska måttlig kyla.
Sämst har det varit i förhyrda lokaler, och när jag till skolstyrelserna gjort anmärkning,
har man understundom hänvisat mig till hyresvärdarna. Då jag i ett sådant fall via skolstyrelsen
pressat fram en reparation och skulle avsyna förbättringen, kunde jag obehindrat
sticka käppen mellan springorna i väggen nere vid golvet. Att man klistrat en billig
tapet över hålen, skyddade föga mot vinterkölden. Ännu upplåtas rum utan egen värmekälla
lill småskollärarinnor.
Ofta har jag känt det rent beklämmande, då jag sett och förstått hur prövade ensamma
lärarinnor vid mindre folkskolor i små avlägsna skogsbyar understundom långt uppe i
fjällbandet måste känna sig. Det kom en tjuguårig lärarinna för alt fjärran från sitt hem,
från kamrater, släkt och vänner ensam bo i ett ensamt skolhus. De sammankomster och
nöjen, byns ungdom sökte, voro mångenstädes av sådan art, att en lärarinna med^ självaktning
icke ansåg sig kunna deltaga däri, och funnos där några herrskaper, ansågs en
småskollärarinna knappast passa i deras sällskap heller. Så fick hon för det mesta sitta
ensam i sitt skolhus i de långa mörka höstkvällarna eller i vinternätter, då drivorna
växa och växa kring skolans knutar. Då ligger ensamhetens fara nära, och svårmodet kan
lätt taga makt över sinnet.
Härtill kommer det pressande arbetet, ty en lärarinna vid en mindre folkskola ställes inför
en uppgift ''över aevne’. En sådan skola är dock en folkskola med en sadans hela kunskapsstoff
i ''tillämpliga delar’. Att dess lärarinna har avsevärt flera timmar i veckan än en
småskollärarinna och långt mera hemarbete, oroar nog icke mest ulan konstan av att icke
kunna och icke hinna på nöjaktigt sätt lära in den för denna skolform allt för stora kursen.
Det vållar oro, som ofia växer till ängslan.”
Lägges härtill, att även inspektören i Jämtlands norra inspektionsområde
i sitt mera kortfattade yttrande vitsordar, alt ”förhållandena särskilt vid de
mindre folkskolorna här som annorstädes förtjäna den största uppmärksamhet”,
torde det stå klart, att det är ett verkligt problem, som här föreligger
och ropar på sin lösning.
Innan Domkapitlet ingår på de utvägar härför, som kunna tänkas, anser
sig Domkapitlet böra fästa uppmärksamheten på en passus i dåvarande inspektörens
i Jämtlands södra yttrande:
"Nu kan man med skäl fråga, varför vi folkskolinspektörer icke se till, att dessa lärarinnor
erhålla fullgoda bostäder och väl utrustade skolor o. s. v.
Under min långa tjänstgöring har jag en enda gång avstyrkt statsbidrag på grund av
en urusel bostad, utdömd av förste provinsialläkaren och även av skolstyrelsen. Sedan
eländet pågått sju år, utan att något gjordes, vägrade länsstyrelsen på mitt förslag att utanordna
statsbidrag, men högre rätt, där klagomål anfördes, förklarade, att det förhållandet,
att bostaden var av denna beskaffenhet, utgjorde icke skälig anledning att vägra statsbidrag
till skolan. Av sådana utslag har jag och många av mina kolleger fått den uppfattningen,
att bestämmelsen örn att läraren skall hava fullgod bostad icke längre gäller som villkor
för statsbidrag.”
I)et första, sorn kati och bitr göras, är påtagligen, att gällande bestämmelser
bringas i kraft, så ali de ge läraren den trygghet, som de äro avsedda att
bereda.
Men även andra utvägar måste anlitas. Inspektörernas anvisningar gå
enstämmigt i en enda riktning: bort med D-skolorna! I och för sig är det
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 12 sami. 2 avd. Nr 3—4. 2
10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
enligt Domkapitlets mening ingenting att häremot erinra. Även med den
allra största och mest oförbehållsamma aktning för det arbete, som alltid
under s\ara, ofta under hart när olidliga förhallanden presterats och presteras
av deras lärare, måste Domkapitlet beteckna dessa skolor som relikt
från en svunnen tid, vilka snarast möjligt måste försvinna. De äro undantagsformer
och skola såsom sådana behandlas. I enlighet med denna sin
uppfattning torde Domkapitlet komma att som hittills särskilt noga granska
de reglementsförslag, där D-skolor finnas, och icke medgiva dessas bibehållande
med mindre verkliga krävande skäl därför kunna anföras.
Vad saken 1. n. gäller, är emellertid enligt Domkapitlets sätt att se icke
D-skolornas vara eller icke vara — på den punkten kan knappast någon
meningsskiljaktighet råda — utan, hur man skall kunna ställa det, för att
förhållandena vid D-skolorna, så länge dessa finnas kvar, skola bli drägliga.
Och den frågan är så mycket mera aktuell, som man åtminstone i Norrland
för avsevärd tid framåt måste räkna nied tillvaron av ett antal dylika skolor.
Strävandena att centralisera skolväsendet må nämligen vara hur behjärtansvärda
som helst och omfattas med aldrig så mycken iver, så är dock, vare
sig man tänker på de lokala förhållandena eller på angelägenheten att icke
göra de många vid dylika skolor sysselsatta lärarinnorna arbetslösa — vilket
i sanning vore en dålig lön för deras hårda arbete — inom överskådlig
framtid denna utväg endast farbar till en viss gräns. Sedan den gränsen
blivit uppnådd, måste man — det kan icke hjälpas — räkna med lägre
skolformer, däribland också D-skolor. Och så länge sådana finnas till, har
det allmänna oavvislig skyldighet att sörja för att bostads- och arbetsförhållandena
vid dem bli drägliga.
Som ett steg i denna riktning har hl. a. i en motion vid innevarande års
riksdag (Första Kammaren nr 206) föreslagits statsbidrag till framdragande
ov telefon till vederbörande lärares tjänstebostäder. I sin ovan citerade
tidskriftsartikel har vice talmannen Olsson pekat på lämpligheten av statsbidrag,
”ensittaretillägg”, som skulle göra det möjligt för en lärarinna att
anställa hembiträde, så att hon sluppe att bli ensam i sin bostad — en
utväg, vilken som synes avser att giva effekt åt ett önskemål i § 4 av för
folkskolans lärare gällande boställsordning.
Undertecknad Timelin har tillåtit sig att begagna det tillfälle, som erbjudit
sig, att i min egenskap av timlärare vid den f. n. i Härnösand pågående
fortbildningskursen för småskollärarinnor — där praktiskt taget samtliga
deltagare tjänstgöra vid D-skolor — höra lärarinnornas mening i saken.
De giva för sin del företrädet åt den av vice talmannen Olsson föreslagna
anordningen och betyga enhälligt, att den skulle innebära en mycket tacknämlig
förbättring. Samtidigt påpeka de emellertid, att det här gäller icke
endast en penning- utan även en utrymmesfråga. Deras uttalande är sålunda
ägnat att kraftigt understryka f. inspektören Sehlins å blad 2 här ovan
återgivna ord. Även utsikten att erhålla hjälp till telefon hälsas med till
fredsställelse. Men beträffande effekten råda något olika meningar. Å ena
sidan framhålles, att vidtagas icke särskilda åtgärder för förbindelse med
större station, så är telefonen stängd under en stor del av dygnet, och det
på tid, då den kanske bäst behövdes. Men å andra sidan lia fall anförts,
då landstrykare, som tydligen tänkt sig till lärarinnebostaden, avstått, då
de funnit den försedd med telefon. En åtgärd, som lärarinnorna såväl av
Första kammarens andru tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. 11
hänsyn till sin egen trygghet som av andra skäl finna mycket önskvärd, är,
att skoltomten även blir vederbörligen inhägnad.
Domkapitlet anhåller att få göra de sålunda uttalade önskemålen till sina.
Är det nödvändigt och lämpligt, att ett skolhus med tillhörande lekplan
mhägnas, så måste det anses dubbelt angeläget, att så sker med en skola,
vilken — som ofta är fallet — är inhyst i ett ursprungligen för annat ändamål
uppfört hus. Med hänsyn till de förhållanden, varunder här ifrågavarande
lärarinnor arbeta — och som förvisso äro de tyngsta och mest
krävande, som gälla för någon grupp av undervisare i vårt land — vore
det enligt Domkapitlets mening fullt i sin ordning, att det bidrag av allmänna
medel, som ifrågasatts, tillmättes så, att det räckte både till telefon och till
anställande av medhjälperska, i varje fall täckte större delen av kostnaderna
för båda dessa anordningar. Skulle det visa sig nödvändigt att begränsa
anspråken på det allmännas frikostighet till ettdera, borde saken enligt
Domkapitlets mening ordnas så, att lärarinnorna ifråga på vissa villkor
erhölle ett årligt tilläggsanslag, som borde räcka till hela kostnaden för
antingen telefon (anläggning och abonnemang i lägsta avgiftsklassen) eller
hembiträdeslön och enligt mottagarens bedömande finge användas till ettdera
ändamålet.
Under erinran att de förmåner, som här ifrågasättas för D-skolornas
lärare, självklart även böra beredas andra, som arbeta under likartade förhållanden,
och under förmälande, att Domkapitlet vidtagit åtgärder för att
vid förekommande visitationsförrättningar förhållandena vid D-skolorna
ägnas särskild uppmärksamhet, tillåter sig Domkapitlet hemställa,
att Kungl. Skolöverstyrelsen ville vidtaga åtgärder för att
åt lärare vid mindre folkskolor och därmed likartade skolor
utverka bättre arbets- och bostadsförhållanden och därvid särskilt
tänka på sådana anordningar som effektiv tillsyn av tillhandahållna
bostäder, skoltomtens inhägnad samt bidrag avallmänna
medel till lön åt hembiträde och kostnad för framdragning
av telefon.
Härnösand den 9 mars 1938.
På Domkapitlets vägnar:
Torsten Bohlin.
Frik Timelin.
Gunnar Klefbom.