Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1939 kl. 2 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 14, i anledning
av väckt motion angående försäkrandet i privata försäkringsbolag
av statlig och kommunal egendom m. m.

I en inom riksdagens första kammare väckt, till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 186, har herr Theodor Magnusson hemställt, att riksdagen
ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
låta verkställa en allsidig utredning i syfte att utröna i vilken utsträckning
statens, de statliga och halvstatliga institutionernas samt kommunernas egendom
är försäkrad i de privata försäkringsbolagen och huru dessa försäkringar skola
kunna avlösas av en mera ändamålsenlig ordning.

Inom andra kammaren har herr Nilsson i Göteborg väckt en likalydande
motion, nr 271.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen 1:186.

Över motionen 11:271, som av andra kammaren hänvisats till dess femte
tillfälliga utskott, har detta utskott inhämtat utlåtanden från riksräkenskapsverket,
försäkringsinspektionen och domänstyrelsen, varjämte Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund och Svenska försäkringsbolags riksförbund
beretts tillfälle att inkomma med yttranden.

Riksräkenskapsverket erinrar örn att genom kungl, brev den 27 juni 1821
föreskrivits, att brandförsäkring icke skulle tagas å kronans förut ej brandförsäkrade
egendom. Den grundsats, som sålunda kom till uttryck, nämligen att
staten borde vara sin egen försäkringsgivare, hade sedermera kommit att gälla
som en allmän regel. Undantag från denna regel hade emellertid förekommit
på grund av bl. a. den statliga verksamhetens utvidgning till nya områden samt
försäkringsväsendets utveckling. Försäkringar torde hava tagits, då särskilt
påtagliga risker förelegat. Försäkringar toges i regel icke utan särskilda av
Kungl. Maj :t meddelade — beträffande statens affärsverk dock mera generella —-tillstånd, understundom kompletterade med av riksdagen för ändamålet beviljade
anslag (exempelvis i fråga örn de kungl, teatrarnas byggnader). Ehuru
en, delvis efter initiativ från riksdagens revisorers sida, med tiden alltmera
restriktiv tendens torde hava gjort sig gällande vid medgivandet av undantag
från den allmänna regeln, att staten skulle vara sin egen försäkringsgivare, ville
riksräkenskapsverket förorda ytterligare begränsning av försäkringsförfarandet.
Enligt verkets mening syntes böra fastställas, att undantag från huvudregeln
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 12 sami. 2 avd. Nr 14. 1

Motionen.

Yttranden.

2 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr l i.

skulle förekomma allenast i speciella fall. Kiksräkenskapsverket ville därjämte
framhålla önskvärdheten av att i anslutning härtill enhetliga regler komme till
stånd i fråga örn försäkrandet av staten tillhörig egendom. Frågan om försäkring
av halvstatliga företag syntes däremot vara synnerligen komplicerad. Beträffande
kommuns egendom erinrade ämbetsverket örn att försäkring ofta uppställdes
som villkor för erhållande av statsbidrag. Ämbetsverket, som saknade
kännedom örn omfattningen av de kommunala försäkringarna, ansåge slutligen,
att vidtagandet av åtgärder å förevarande område i fråga örn kommunerna
syntes förutsätta, att en särskild utredning i ärendet verkställdes.

För sahr ing sinspektionen framhåller, att frågan om försäkring av statens
egendom tidigare varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet och därvid
i stort sett erhållit en lösning, som, såvitt inspektionen hade sig bekant, icke
visat sig medföra några särskilda olägenheter. Då den huvudsakliga grunden till
motionen syntes vara bolagens enligt motionärens mening allt för höga förvaltningskostnader,
ville inspektionen erinra örn att frågan örn försäkringsbolagens
förvaltningskostnader enligt av handelsministern givna direktiv skulle behandlas
av den nu sittande försäkringsutredningen. Direktiven syntes emellertid icke
avse organisatoriska frågor av den art, som motionären syntes syfta till. Beträffande
motionärens yrkande i vad detsamma rörde försäkring av de halvstatliga
institutionernas och kommunernas egendom hade inspektionen intet att erinra
mot att en utredning komme till stånd.

Domänstyrelsen har — med förmälan, att den större delen av domänverkets
byggnadsbestånd, utgörande byggnader på utarrenderade jordbruksdomäner
o. dyl., vore brandförsäkrade genom arrendatorerna enligt åläggande i arrendekontrakt
samt att enligt Kungl. Maj :ts beslut under senare år vissa större,
domänverket tillhöriga industrianläggningar och virkeslager brandförsäkrats —
tillstyrkt en utredning i motionens syfte. Den del av byggnadsbeståndet, beträffande
vilken domänverket stöde självrisk för brandskada, utgjordes huvudsakligen
av mindre sågverksanläggningar samt fastigheter inrymmande tjänstebostäder.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet förklarar, att styrelsen, utan att på
förhand vilja taga någon ställning till ärendets principiella innebörd, gärna skulle
se att den i motionen begärda utredningen komme till stånd.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund framhåller, att det kan
ifrågasättas, huruvida icke större städer med fördel kunde stå självrisk beträffande
brandskador. Toge man åter i betraktande de medelstora och mindre
kommunerna på landet, vore det uppenbart, att desamma icke gärna borde tillrådas
att icke hava sina fastigheter brandförsäkrade. I detta fall torde nämligen
en jämförelse mellan årliga premiebelopp och brandrisken och faran för
ekonomisk förlust i händelse av brand tala för ett anlitande av tillgängliga försäkringsmöjligheter.
Detta torde äga tillämpning även på vissa andra försäkringsgrenar.
Såvitt anginge landskommunerna kunde en generell regel knappast

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 14.

O

O

uppställas i fråga om lämpligheten av att kommunen håller sin egendom försäkrad.
En anan sak vore, huruvida ekonomiskt fördelaktigare men lika betryggande
försäkringsformer som de nu förefintliga kanske skulle kunna skapas
genom samhälleligt ingripande. En utredning i sistnämnda hänseende torde
emellertid knappast kunna begränsas till att avse allenast kommunernas behov
i förevarande hänseende utan insättas i ett större sammanhang. På grund härav
ifrågasatte styrelsen, huruvida beträffande kommunerna en utredning av den
omfattning och efter de riktlinjer, motionären förslagit, vore av behovet påkallad.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att försäkringsbolagen
ständigt måste vaka över, att den anpassning av tariffer, som nya erfarenheter
och nya synpunkter motivera, vidtagas, och att då det gällde de branscher, som
motionären åberopade, i realiteten så skett. Ett summariskt angivande av
premiernas och ersättningarnas storlek gåve lätt en missvisande bild av försäkringsskyddets
effektivitet. Fondbildningens betydelse hade ej tillräckligt beaktats
i motionen. Skulle frågan anses böra göras till föremål för särskild
utredning genom statsmakternas försorg, hade riksförbundet endast velat uttala
önskemålet, att utredningen måtte bliva helt förutsättningslös.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen av de över motionen inhämtade rislottet.
yttrandena framgår, har frågan örn försäkring av statens egendom vid olika
tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Utskottet får erinra
örn att chefen för finansdepartementet i statsverkspropositionen till 1920 års
riksdag (oförutsedda utgifter) uttalat sig angående ett förslag örn inrättande
av en statlig brandförsäkringsfond och därvid förklarat, att han funne det
skäligen onödigt att tillskapa en särskild fond med egen styrelse och förvaltningför
att åstadkomma en utjämning under en följd av år av de ifrågavarande
tillfälligt inträdande kostnaderna. Ilan ansåg, att de årliga utgifterna i anledning
av brandskada icke vore större än att desamma kunde bestridas från
anslaget till oförutsedda utgifter. Riksdagen biträdde chefens för finansdepartementet
uppfattning. Härigenom har principen örn att statens egendom som
regel icke bör vara brandförsäkrad fastslagits. Brandförsäkring av statens
egendom synes i stort sett endast förekomma i fråga örn speciella större risker
och då endast efter Kungl. Maj :ts medgivande.

Städerna torde i övervägande grad hava sin egendom brandförsäkrad.
Stockholms stad synes emellertid i princip ha gått in för självrisk, även örn
staden har försäkringar till betydande belopp. Landskommunerna däremot
torde i betydande omfattning hava sina för försäkring lämpade byggnader, såsom
kyrkor, skolor o. s. v., försäkrade i mindre, lokalt betonade försäkringsföretag,
omfattande län, härader eller socknar.

Såsom förut framhållits, har riksräkenskapsverket erinrat örn att sedan
länge självrisk beträffande statens egendom varit den ledande principen, om

-J- Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 14.

ock nied undantag: i vissa fall eller beträffande vissa grupper av egendom. Landskommunernas
förbund har dessutom givit skäl för att — åtminstone för de
medelstora och smärre kommunernas räkning — en generell regel knappast
borde uppställas i fråga örn kommunernas försäkring av sin egendom. Vid
dylikt förhållande och med hänsyn till landskommunernas förbunds allmänna
inställning till förevarande spörsmål och då frågan i övrigt i viss omfattning
redan gjorts till föremål för intresse från statsmakternas sida genom tidigare
och pågående utredningar på försäkringsväsendets område, har utskottet —
som utgår från att försäkringsinspektionen vid sin ämbetsutövning beaktar
det allmännas intressen i hithörande avseenden — ej funnit tillräcklig anledning
att påyrka den i motionen begärda utredningen, utan hemställer därför,

att här förevarande motion, nr 186, icke måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 maj 1939.

På utskottets vägnar:

O. A. NORDBORG.

Närvarande: herrar Nordborg, Heilman, Sundvik, Theodor Magnusson, von
Horn, Albertsson och Persson.

Stockholm, Tryckeriaktiebolaget Tiden, litti)