4

Statsutskottets utlåtande Nr 68.

Utskottet.

Nr 68.

Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1939 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående inrättande av
elektrisk drift å statsbanorna Gävle—Härnösand—
Sollefteå.

(4:e avd.)

I en inom andra kammaren av herr N. V. Sandström väckt motion, nr
276, har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa
örn en allsidig utredning angående behovet och nyttan av inrättande
av elektrisk drift å statsbanorna Gävle—Härnösand—Sollefteå, ävensom
beträffande kostnaden för ett sådant företag och därav föranledda arbeten
samt att Kungl. Majit ville till riksdagen inkomma med de förslag, vartill
denna utrednnig kunde giva anledning.

Frågan örn en elektrifiering av Ostkustbanan—Gävle—Härnösand (300
km) -— jämte den anslutande numera jämväl helt statsägda linjen Härnösand—Långsele
(102 km) — behandlades rätt ingående i samband med
den år 1933 beslutade elektrifieringen av norra stambanan upp till Ånge.
I ett sammanfattande omdöme uttalade järnvägsstyrelsen, att det måste
betraktas som en grov nationell misshushållning att utrusta landet med två
relativt nära varandra parallellöpande huvudbanor för den nedre norrlandstrafiken,
då denna trafik kunde ombesörjas av den utvecklingskraftiga norra
stambanan. Även om dessa faktorer numera något förändrats genom att
linjen Uppsala—Gävle omlagts till elektrisk drift, torde dock en elektrifiering
av Ostkustbanan alltjämt få betraktas som ett mindre räntabelt företag,
i all synnerhet som den väl också drager med sig en motsvarande elekrifiering
av anslutande tvärbanor.

För att en övergång till den elektriska driftformen skall vara motiverad,
förutsättes en stor och koncentrerad trafik, enkannerligen godstrafik. I
detta avseende har den inre av de båda parallellöpande banorna, norra
stambanan, med sina grövre Täler, sina större och för både tågmöten och
godstågsrangering bättre tilltagna stationsanordningar samt sin redan nu för
nattåg anpassade trafiktjänst en stor och ännu långt ifrån helt utnyttjad
kapacitet.

Vad kustlinjen beträffar, fordras vid en elektrifiering — såsom för övrigt
av motionären även antydes — omfattande banförstärkningsarbeten. Särskilt
gäller detta Ostkustbanans norra del, Sundsvall—Härnösand, samt i
än högre grad den fortsatta linjen — av tertiärbanetyp — Härnösand—
Långsele.

Statsutskottets utlåtande Nr 68.

5

Av motionären har ej utan skäl erinrats örn den svarartade permanenta
arbetslöshet som råder i vissa delar av den norrländska kustbygden och
särskilt inom Västernorrlands län. Men då detta främst genom industriella
omläggningar uppkomna vanskliga läge av motionären framskjutes som
ett huvudskäl för en Ostkustbanans elektrifiering, må häremot erinras, att
en banelektrifiering jämte därmed sammanhängande banförstärkningsarbeten
är ett företag, som i stort sett endast lämnar sysselsättning för specialutbildad
arbetskraft. För befolkningen i de bygder, genom vilka banan går
fram, torde väl de ökade arbetstillfällena bliva obetydliga. Rätt uppenbart
för envar bör i varje fall vara, att nämnda rent lokala sysselsättningseffekt
ej kan komma att stå i något som helst rimligt förhållande till de högst avsevärda,
i huvudsak på monterings- och bantekniska arbeten samt leveranser
av elektriskt materiel belöpande kapitalutläggen.

Trots vad som sålunda anförts kan måhända motionärens tanke på denna
norrländska kustlinjes elektrifiering framdeles befinnas böra förverkligas.
Insatt i ett större sammanhang kan företaget då måhända befinnas
motiverat även som en åtgärd mot arbetslöshet och depression. Enligt vad
utskottet inhämtat är en sådan möjlighet ingalunda för järnvägsstyrelsen
främmande. Förutsättas får också, att det i god tid före de nu föreslagna
elektrifieringarnas slutförande omkring år 1943 och än tidigare i den mån
konjunkturerna så påkalla har tillfyllest klarlagts i vad man den elektriska
driftens utsträckning även till andra linjer däribland de av motionären angivna
norrländska kustlinjerna kan böra förekomma.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att motionen II: 276 ej må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 10 mars 1939.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Närvarande: se under utlåtandet nr 67.