Statsutskottets utlåtande Nr 221.

5

Nr 221.

Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1939 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående främjande
av undervisningen per korrespondens m. m.

(2:a avd.)

I en inom första kammaren av herr B. Ohlin väckt motion (1:148) har
hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning
rörande statliga premier eller stipendier åt mindre bemedlade studerande,
som vid undervisning per korrespondens uppnått framstående resultat.

Vidare har i en inom andra kammaren av herr .4. Wallentheim Väckt motion
(II: 132) hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning angående möjligheten
till ett statligt ingripande för åstadkommande av en billigare korrespondensundervisning
och i samband därmed effektivare utnyttjande av
radion för utbildnings- och undervisningsuppgifter.

Till stöd för det i motionen 1:148 gjorda yrkandet har anförts i
huvudsak följande:

I det svenska folkbildningsarbetet intoge den s. k. korrespondensundervisningen
en betydande, ehuru i det allmänna medvetandet måhända något
undanskymd plats. Tiotusentals svenska ungdomar, till stor del mindre
bemedlade unga män och kvinnor som saknat möjlighet att begagna sig av
de av samhället bekostade vanliga skolformerna, hade genom korrespondensundervisningen
förkovrat sina kunskaper och färdigheter på ett sätt,
som icke endast varit dem själva till nytta utan kommit hela det svenska
samhället till gagn. Uppenbarligen hade detta bildningsarbete förutsatt en
energi, uthållighet och målmedvetenhet hos de studerande, vida överstigande
den som fordrats av dem som haft förmånen att kunna begagna sig av
de vanliga skolformerna. Självstudierna med. undervisning per korrespondens
hade emellertid dessutom ådragit de studerande jämförelsevis betydande
utgifter, eftersom de själva haft att bära hela kostnaden utan något
bidrag från samhället. Även om korrespondensinstituten i vårt land på
grund av verksamhet i stor skala och relativt låg ersättning åt använda
lärarkrafter holle avgifter, som icke i och för sig kunde betraktas som höga,
hade dock betalningen av desamma i många fall blivit betungande för
eleverna.

6

Statsutskottets utlåtande Nr 221.

Den frågan skulle därför utan tvivel med fog kunna resas, huruvida icke
samhället, som vad övriga skolformer beträffade bure hela eller nästan hela
kostnaden, borde åtminstone bidraga till dess täckande även vid undervisning
per korrespondens. Emellertid ville motionären ej för närvarande
upptaga detta mycket stora spörsmål till beaktande i hela dess vidd. En
mera blygsam åtgärd, som utan långa förberedelser skulle kunna förverkligas,
. vöre att staten varje år utdelade ett antal penningpremier eller stipendier
till dem, sömsmed största framgång avslutade respektive kurser
och som tillika vore mindre bemedlade; beloppen skulle i regel ej överstiga
avgifterna för kursen i fråga. Ett sådant system skulle utgöra en sporre
till att uppnå bästa möjliga resultat av studierna och skulle därjämte vara
ett bevis på samhällets uppskattning av den målmedvetna energi parad
med förmåga, som måste ligga bakom dylika studieresultat.

I motionen 11:132 anföres till stöd för det däri gjorda yrkandet
bland annat:

Möjligheten att deltaga i den högre undervisningen vore alltjämt i stor
utsträckning stängd för ungdom från de ekonomiskt mindre välsituerade
eller vanlottade hemmen. I viss mån gällde detta tillgång till all undervisning
utöver folk- och fortsättningsskolan. Såsom exempel kunde anföras,
att av studenterna vid Uppsala oell Lunds universitet, Stockholms och
Göteborgs högskolor samt karolinska institutet hade enligt utredningen angående
tillströmningen till de intellektuella yrkena endast 3,2 procent kommit
från arbetarhem och 96,8 procent från övriga befolkningsskikt. Härvid
borde erinras örn att arbetarklassen utgjorde inemot 50 procent av landets
folkmängd.

Vägen till de kulturella värdena vore alltså oftast stängd för dem, som
itta hade ekonomiska resurser, även örn anlag och intresse avgjort hänvisade
till en kulturell levnadsbana.

Inom olika läger förmärktes emellertid en energisk strävan att få till
stånd ett demokratiskt genombrott på det kulturella området, men framför
allt vore det ungdomen som krävde, att vägen till de kulturella värdena
öppnades för alla. Kravet på genomgripande reformer i angivet syfte
växte i styrka för varje dag.

Med allmän tillfredsställelse hade säkerligen den till fjolårets riksdag
avgivna propositionen örn upprättandet av en statens aftonskola i Stockholm
för real- och studentexamen emottagits. Därest detta försök sloge väl
ut, torde kunna förväntas, att även på andra orter i riket likartade skolor
upprättades.

Det av årets riksdag fattade beslutet om stipendier till obemedlade studerande
vid akademiska läroanstalter vore ytterligare ett betydelsefullt
steg i rätt riktning.

Men det gällde att söka nå de stora breda massorna av vårt folk på ett
helt annat och effektivare sätt. Statligt understödda privata korrespondensinstitut
eller statliga korrespondensinstitut med biträde av radiotjänst
torde här vara ett uppslag att närmare ompröva.

o Allbekant vore, hur eftersökta de privata korrespondensinstituten vore i
vårt land. Det ansenliga elevantalet samt de alltjämt stigande brutto- och
nettoinkomsterna vittnade om, att stora massor av Sveriges ungdom söka
sig dit för att inhämta kunskaper. Enligt statistiska uppgifter uppginge
elevantalet vid landets korrespondensinstitut till 100,000, medan elevantalet
vid de statsunderstödda lärdomsskolorna endast vore omkring 50,000.

Statsutskottets utlåtande Nr 221.

7

De miljoner, som inhöstades vid dessa institut, erlades nästan uteslutande
av mindre bemedlade, av medborgare, som icke hade råd att bevista
dagsskolorna. I synnerhet torde alumnerna vid korrespondensinstituten
vara från landsbygden. Undervisning per korrespondens vore den enda
tänkbara form av undervisning, som stöde till buds för den fattigare befolkningen,
och icke så sällan vore även denna möjlighet utesluten. Kurserna
vore dyra, och svårigheterna ökades ytterligare därigenom, att avgifterna
skulle erläggas helt eller delvis i förskott.

En korrespondensundervisning — exempelvis med stöd av radiotjänst —
hade naturligtvis både sina svaga och sina starka sidor. En dylik undervisning
kunde självfallet icke i värde jämställas med en muntlig undervisning.
Den saknade den uppfostrande sidan. Eleven ginge miste om inverkan från
lärare och kamrater. Från pedagogisk synpunkt kunde särskilt påpekas svårigheten
att lära sig de levande språken utan att hava tillgång till det talade
ordet. Delvis kunde denna brist avhjälpas, örn radiotjänst anordnade kurser,
som vore anpassade efter respektive plan över korrespondensundervisningen
i de olika ämnena. Belägg härför utgjorde de kurser i levande språk,
som sedan någon tid förekommit i radio. Det vore omvittnat, att ett stort
antal människor i vårt land just genom dessa kurser lärt sig ett gott uttal
av respektive språk. Men dessa ovan påtalade brister borde icke skymma
undan de goda sidorna i korrespondensundervisningen.

Nämnda undervisning vore allsidig. I korthet kunde sägas, att det icke
funnes något ämne, som icke lästes eller kunde läsas vid ett korrespondensinstitut,
naturligtvis inom ramen av de kurser, som förberedde till inträde
vid landets högre lärdomsskolor eller för en verksamhet i det praktiska

livet. _ ...

Då i regel de elever, som komme att begagna sig av denna undervisning,
hade dagsarbete, erbjöde korrespondensundervisningen en förmån, som
t. ex. icke kunde erhållas vid dags- och aftonskolor. Eleven kunde idka
studier, när hans arbete så tilläte. Korrespondensundervisningen kunde vidare
nå till de mest avlägsna trakter i vårt land. Enda förutsättningen vore
postförbindelse och radio.

Ifrågavarande undervisning torde kunna vara till ovärderlig hjälp vid
ungdomens yrkesval. De olika levnadsbanorna bleve representerade vid
undervisningen. Ungdomen sattes i tillfälle att välja, hade möjlighet att
pröva sig fram, till dess den bana lage klar, dit håg och anlag pekade.

Här mötte ett område, på vilket samhället med det allra snaraste borde
rikta sin uppmärksamhet och söka taga ett verkligt krafttag för de stora
folkgrupperna framför allt på landsbygden.

Den omfattning, undervisningen per korrespondens numera tagit, och
det intresse densamma i allt större utsträckning rönt, utgör enligt utskottets
förmenande bevis för, att denna undervisningsform fyller ett viktigt
behov vid sidan av och såsom ett komplement till den egentliga skolundervisningen.
Statsmakterna kunna alltså hava anledning att i större utsträckning
än hittills uppmärksamma ifrågavarande undervisningsgren,
vilken för närvarande helt omhänderhaves av enskilda företag.

Korrespondensundervisningens särart, kännetecknad bland annat av att
densamma kan bedrivas vid sidan av förvärvsarbetet och icke är knuten

Utskottet.

8

Statsutskottets utlåtande Nr 221.

till vistelse på en viss ort, gör att densamma blir lättare åtkomlig för ungdom,
som av skilda anledningar i stort sett saknar möjligheter till utbildning
utöver den, som folk- och fortsättningsskolorna kunna giva. Särskilt
synes därför korrespondensundervisningen vara lämpad att erbjuda lätttillgängliga
utbildningsvägar för landsbygdens ungdom samt i allmänhet
för mindre bemedlade och obemedlade.

För att ifrågavarande undervisningsform emellertid skall kunna fylla
den betydelsefulla uppgift, som sålunda antytts, är det givetvis av vikt,
att densamma icke för med sig så stora ekonomiska uppoffringar, att den
på grund härav blir svåråtkomlig för de av densamma intresserade.

Svårigheterna för mindre bemedlade att anskaffa medel till genomgång
av korrespondenskurser, särskilt av större omfattning, torde vara uppenbara.
Ett förbilligande — i varje fall för mindre bemedlade — av ifrågavarande
undervisningsform synes därför vara ett önskemål, som är värt
omprövning. Bland annat torde den i motionen I: 148 påpekade utvägen
att under vissa förutsättningar anvisa medel till penningpremier eller stipendier
böra närmare prövas, varvid de erfarenheter, som gjorts vid utdelande
av stipendier av arvsfondsmedel torde kunna giva en viss ledning.
Utskottet förordar alltså, i anledning av vad i förevarande motioner anförts
och yrkats, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller örn utredning
i nu angivna hänseende.

I detta sammanhang vill utskottet erinra, att 1937 års riksdag i anledning
av väckta motioner i sin skrivelse nr 444 anhållit, att Kungl. Majit
måtte föranstalta örn utredning rörande underlättande av möjligheterna
för barn, boende å ort, där allmänt läroverk och därmed jämförlig undervisningsanstalt
saknas, att besöka sådan anstalt. Enligt vad utskottet inhämtat,
har Kungl. Majit den 30 september 1937 uppdragit åt skolöverstyrelsen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen, vilken utredning
emellertid ännu icke slutförts. Då sistnämnda utredning till sitt
syfte nära överensstämmer med den, som utskottet, enligt vad ovan anförts,
finner böra komma till stånd rörande främjande av studier per korrespondens,
vill utskottet ifrågasätta huruvida icke den av skolöverstyrelsen
omhänderhavda utredningen bör utvidgas till att omfatta jämväl den
av utskottet nu förordade.

I motionen lii 132 har vidare ifrågasatts utredning angående ett effektivare
utnyttjande av radion för utbildnings- och undervisningsuppgifter.
Goda resultat hava visserligen uppnåtts genom den s. k. skolradion; utskottet
ställer sig emellertid tvivlande på möjligheten att för närvarande
utnyttja radion för undervisningsuppgifter i den betydligt ökade omfattning,
som av motionären ifrågasatts. Utskottet är sålunda icke berett att
för närvarande förorda nu ifrågavarande i motionen lii 132 föreslagna utredning,
varför utskottet avstyrker motionen i denna del.

Statsutskottets utlåtande Nr 2^1.

9

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen må i anledning av motionerna 1:148 och
II: 132 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Majit ville föranstalta örn utredning, huruvida och under
vilka former ett främjande av undervisning per korrespondens
skall kunna ske,

B. att motionen II: 132, i den mån den icke blivit besvarad
genom vad utskottet ovan anfört och hemställt, ej
må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 maj 1939.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Närvarande: Se under utlåtandet nr 220.

Reservation

av herr Oscar Olsson, som yrkat, att riksdagens framställning örn skrivelse
till Kungl. Majit bort innefatta jämväl begäran om utredning rörande ett
effektivare utnyttjande av radion för utbildnings- och undervisningsuppgifter.