Statsutskottets utlåtande Nr 191.

1

Nr 191.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1939 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition angående
statsbidrag till inrättande av pensionärshem jämte i
ämnet väckta motioner.

(3 avd.)

I anslutning till sin i årets statsverksproposition under femte huvudtiteln,
punkt 25, gjorda framställning har Kungl. Maj:t i propositionen nr 177,
under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
den 3 mars 1939, föreslagit riksdagen att

dels godkänna de grunder för bidrag av statsmedel för beredande av
bostäder åt åldringar och invalider i pensionärshem, som av föredragande
departementschefen förordats,

dels ock för budgetåret 1939/40 under femte huvudtiteln till Bidrag till
inrättande av pensionärshem anvisa ett reservationsanslag av 1,000,000
kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag har utskottet till behandling förehaft
följande motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 255 av herrar T. Ström och Th. Nilsson; samt

inom andra kammaren:

nr 375 av herr J. Ericsson i Kinna m. fl.,

nr 385 av herr E. Magnusson i Tumhult m. fl., och

nr 386 av herr E. Åqvist m. fl. (likalydande med I: 255).

Yrkandena i dessa motioner återgivas nedan efter redogörelse för Kungl.
Maj:ts förslag.

Pensionärbostadssakkunnigas förslag jämte yttranden däröver.

Kungl. Majlis förslag bygger på ett av 1938 års pensionärbostadssakkunniga
den 16 november 1938 avgivet betänkande (statens off. utredn.
1938:40). Innebörden av detta betänkande är i huvudsak följande.

Statsbidrag skulle kunna utgå till anordnande av bostäder åt åldringar
och änkor i särskilda, för dylikt ändamål av kommuner, kommunalförbund
och allmännyttiga bostadsföretag, som underkastade sig viss kommunal
tillsyn, disponerade fastigheter, benämnda pensionärshem.

1 hemmen skulle allenast mottagas personer, vilka kunde antagas icke
vara i stånd att med egna medel ordna sin bostadsfråga på ett ur sociala
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 6 sami. Nr 191.

1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 191.

och hygieniska synpunkter tillfredsställande sätt. Inkomster utöver vissa
belopp skulle i regel utesluta behörighet att erhålla bostad i hemmen. Till
ledning vid fastställande av dessa inkomstgränser borde tagas de inkomster,
vilka högst finge åtnjutas av personer, som uppbure tilläggspension enligt
lagen om folkpensionering, sålunda, att gränsen sattes vid en inkomst (inklusive
pensioner) av resp. 900, 1,100 och 1,350 kronor i ortsgrupperna
1—3 enligt den i lagen om folkpensionering angivna ortsindelningen.

I begreppet åldringar skulle innefattas personer, vilka fyllt 60 år. I fråga om
äkta makar, föräldrar och barn, med varandra sammanboende syskon eller
andra personer, som sammanbott under en längre följd av år, skulle åldersgränsen
avse den person, som huvudsakligen försörjde familjen.

För änkor skulle icke gälla någon åldersgräns. Bidrag enligt lagen om
barnbidrag skulle icke heller medtagas vid inkomstberäkningen för dem.

Bostad i pensionärshem skulle i ömmande undantagsfall kunna beredas
även personer, vilka på grund av ålders- eller inkomstförhållanden eljest
icke skulle kunna erhålla denna förmån, t. ex. personer, vilka åtnjöte tillläggspension
på grund av invaliditet, samt änklingar med hemmavarande
minderåriga barn. För att emellertid pensionärshemmen icke skulle få annan
karaktär genom en alltför fri praxis i fråga örn dessa undantagsfall,
föreslås därjämte en föreskrift av innebörd att, i den mån bostäder i pensionärshem
bleve lediga, inom vederbörande kommun bosatta personer, vilka
åtnjöte tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering, skulle äga företräde
till lägenheter.

Tillfällig fattigvård — exempelvis vid akut sjukdom — bör enligt de
sakkunnigas mening icke verka hindrande på möjligheten att vinna tillträde
till pensionärshem eller bo kvar däri. Å andra sidan förordas bestämmelser
i syfte att förhindra, att bostad i pensionärshem åtnjutes av personer,
örn vilka skäligen kan antagas att de, även för den händelse att de erhölle
bostad hyresfritt, för sin försörjning i övrigt bomme att erhålla stadigvarande
eller regelbundet återkommande fattigvård. För dessa borde fattigvården
alltjämt sörja även i fråga om bostadshjälp.

Bostadshjälpen borde kunna ordnas både genom förvärv av redan befintliga
hus och genom nyproduktion därav. Förvärv av redan befintligt
bostadshus borde emellertid stödjas av staten endast, därest vederbörande
kommun visade, att behovet av hyreshus, lämpade för mindre bemedlade
inom kommunen, vid tiden för ansökningen syntes vara eller genom nybyggnad
bli fyllt samt den byggnad, som skulle förvärvas, kunde anses
vara eller efter ombyggnad eller reparation bli ur bostadshygienisk synpunkt
fullt tillfredsställande samt i övrigt lämpligt för ändamålet.

Lägenhetstyperna för pensionärshemmen borde begränsas till ett rum och
kokvrå för en person, ett större rum och kök eller kokvrå för två eller tre
personer samt två rum och kök eller kokvrå för fyra eller fler personer.
Som villkor för statsbidrag skulle gälla, att lägenheterna hade en golvyta av
minst 20 kvm för lägenhet, avsedd för en person, 25 kvm för lägenhet avsedd
för två eller tre personer samt 35 kvm för lägenhet, avsedd för fyra

Statsutskottets utlåtande Nr 191. 6

eller flera personer. Vidare förutsättas särskilda anordningar vidtagna nied
hänsyn till hyresgästernas ålder.

Hyresbeloppen föreslås fastställda till högst följande årliga belopp per
lägenhet i pensionärshem; nämligen

a) för lägenhet, vari bor en ensam person, 120 kr. i ortsgrupp 1, 180 kr.
i ortsgrupp 2 och 240 kr. i ortsgrupp 3.

b) för lägenhet, vari bo två eller tre personer, 180 kr. i ortsgrupp 1, 2/0
kr. i ortsgrupp 2 och 360 kr. i ortsgrupp 3.

c) för lägenhet, vari bo fyra eller flera personer, 210 kr. i ortsgrupp 1,
315 kr. i ortsgrupp 2 och 420 kr. i ortsgrupp 3.

Det skulle dock stå hemmets anordnare fritt att sätta hyresbeloppen lägre
eller i ömmande fall upplåta lägenheter hyresfritt. Återstående årskostnad
för lägenheterna skulle täckas av vederbörande kommun resp. kommunalförbund,
som också skulle upplåta mark eller ställa belopp, täckande kostnaden
för tomtanskaffningen, till förfogande utan att erhålla statsbidrag
eller ersättning av bostadsföretag för denna kostnad.

För bestridande av övriga kostnader för hemmen skulle statsbidrag utgå
i relation till det kommunala skattetrycket. Till grund för beräkning av detta
skattetryck skulle läggas medeltalet under de senast förflutna fem åren
sammanlagda kommunal- (municipal-), landstings- och vägskatterna med
avdrag i förekommande fall för understöd av skatteutjämningsmedel,
allt per skattekrona. Ett på nyss angivet sätt uttryckt skattetryck intill 8
kronor skulle motsvaras av statsbidrag å 10 °/o, ett skattetryck av 8 kronor
eller därutöver, dock högst 8 kronor 99 öre, skulle motsvaras av statsbidrag
å 12 % samt än högre skattetryck av statsbidrag med ytterligare 2 %
för varje hel krona utöver 8 kronor, intill dess ett sammanlagt statsbidrag av
50 % uppnåtts. Statsbidragsprocenten skulle i enlighet med denna regel bliva
följande.

Skattebörda (netto) under

5 år; medeltal per år och
skattekrona

Statsbidrag till
kostnader för
inrättande av
pensionärshem

Skattebörda (netto) under

5 år; medeltal per år och
skattekrona

Statsbidrag till
kostnader för
inrättande av
pensionärshem

Kronor

?''o

Kronor

*

10

12

18

18:99..............

32

8

9

10

11

8* 9q

19

19:99..............

34

q. qq

14

20

20:99..............

36

10-99 .........

16

21

21: 99..............

38

------11:99..............

18

22

22: 99 ..............

40

12

12:99..............

20

23

23: 99 ..............

42

13

13:99..............

22

24

24: 99 ..............

44

14

24

25

25: 99 ..............

46

1 rv 99

26

26

26: 99 ..............

48

16

17

28

30

27

50

17:99..............

4 Statsutskottets utlåtande Nr 191.

Det skulle dock stå den statsbidragsbeviljande myndigheten fritt att göra
de avvikelser från formeln som betingades av hänsyn till särskilda omständigheter,
exempelvis skatteunderlaget, kommunens skuldbörda och åldringarnas
andel i kommunens folkmängd.

Den centrala tillsynen över denna verksamhet föreslås tilldelad statens byggnadslånebyrå.
Beslut om statsbidrags beviljande skulle emellertid fattas av
Kungl. Maj:t efter förslag av byggnadslånebyrån. Statsbidraget skulle utbetalas
till hemmets anordnare omedelbart efter det företaget färdigställts och
tagits i bruk samt kostnaderna godkänts av byggnadslånebyrån.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle slutligen såsom övergångsbestämmelse
gälla, att statsbidrag skulle kunna beviljas jämväl för inrättandet av pensionärshem,
vilka tagits i bruk för sitt ändamål före ikraftträdandet av den föreslagna
statsbidragskungörelsen men tidigast den 1 juli 1938, försåvitt hemmets
anordnare förbunde sig att från och med nämnda dag följa de föreslagna
bestämmelserna.

Över pensionärbostadssakkunnigas betänkande ha utlåtanden avgivits av
socialstyrelsen, statskontoret, statens byggnadslånebyrå, byggnadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, bostadssociala utredningen, kommunalskatteberedningen,
socialvårdskommittén, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,
ävensom av fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
samt - genom överstathallarämbetets och länsstyrelsernas förmedling_åt skilliga

kommuner.

Forslagets syfte och allmänna utformning Ira vunnit anslutning från flertalet
av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.

En kritisk inställning till förslaget har intagits av svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet samt länsstyrelserna i Uppsala, Stockholms, Södermanlands
och Kalmar län, vilka bland annat ifrågasatt, huruvida icke resultatet av
socialvårdskommitténs arbete borde avvaktas, innan den föreslagna verksamheten
igångsattes.

En detaljerad ledogörelse för yttrandena ateriinnes i propositionen sid
14—23.

Departementschefens ståndpunkt.

Depai tementschefen har beträffande behovet av pensionärshem anfört
följande.

De uppgifter örn mindre bemedlade åldringars inkomst- och bostadsförhållanden,
vilka lämnats i pensionärbostadssakkunnigas betänkande, bekräfta
den allmänna erfarenheten, att för åldringar i små ekonomiska omständigheter
bostadshyran ofta utgör en speciellt tyngande utgiftspost i hushållsbudgeten.
Utgifterna för kläder, föda m. m. kunna av åldringarna lättare pressas
.samman än av personer i yngre arbetsför ålder, men så är icke i motsvarande
grad fallet med bostadsutgiften. För åldringar, som enbart eller i huvudsak
ha en knapp pension att leva av, åtgår särskilt i orter med hög hyresnivå en

Statsutskottets utlåtande Nr 191.

5

oproportionerligt stor del av inkomsten till utgifter för bostaden och detta
trots att ifrågavarande grupper av samhällsmedborgare ofta tvingas att bosätta
sig i bostäder av synnerligen låg kvalitet. Dessa förhållanden återspeglas
även i erfarenheterna från den offentliga bostadsövervakningens område. Hälsovårdsmyndigheternas
möjligheter att ingripa mot bostäder av hygieniskt
mindervärdig beskaffenhet ha visat sig begränsade särskilt därigenom, att
dessa bostäder ofta bebos av åldringar, som sakna möjligheter att med sina
små resurser bekosta annat än en dålig bostad.

Angelägenheten av samhälleliga åtgärder för förbättring av åldringarnas
bostadsförhållanden synes mig sålunda på humanitära och sociala grunder
uppenbar. Att behovet av .sådana åtgärder är trängande framgår med styrka
av det faktum, att en stor majoritet bland de kommuner, som inkommit
med yttranden över det föreliggande förslaget, uttryckligen vitsordat behovet
och tillstyrkt förslaget, ehuru dess genomförande skulle kräva betydande
ekonomiska insatser från kommunernas sida. Det är med hänsyn till de
växlande bostadsmarknadsförhållandena på olika orter naturligt, att behovet
framträder starkast i städer och andra tättbebyggda samhällen; det gör sig
emellertid — ehuru i förhållandevis mindre grad — gällande även i kommuner,
tillhörande den egentliga landsbygden. Intrycket av att här föreligger ett
behov, vars tillgodoseende påkallar samhällets synnerliga uppmärksamhet,
förstärkes ytterligare, då man erfar, alt ett antal kommuner själva tagit betydelsefulla
initiativ för att skapa hyresbilliga eller vederlagsfritt upplåtna bostäder
för åldringar. De erfarenheter, man hittills haft av sådan verksamhet,
synas vara överlag goda.

Jag kan icke finna det nödvändigt att avvakta resultaten av socialvårdskommitténs
arbete, innan man på allvar tager upp till behandling och avgörande,
hur man lämpligen skall lösa problemet att skapa tillfredsställande
bostadsförhållanden för åldringar. Även utan statens stöd kommer en del
kommuner att vidtaga åtgärder i sagda syfte. Det ingår ej heller i socialvårdskommitténs
uppgift att pröva den sociala bostadspolitiken, dess allmänna
läggning, verksamhetsområde eller detaljer. Jag förbiser härvid icke, att
den samhälleliga hjälpverksamhetens allmänna utformning, vilken socialvårdskommittén
har i uppdrag att utreda, på olika sätt kan Ira betydelse
jämväl ur bostadsförsörjningens synpunkt. Jag vill emellertid framhålla
olikheten i hjälpbehovet mellan sådana grupper av åldringar, som äro ur
ständ att taga vara på sig själva, det egentliga fattigvårdsklientelet, och de grupper
av åldringar, som hava egen, ehuru knapp inkomst, och till följd härav
kunna antagas icke behöva någon särskild omvårdnad från samhällets sida,
sedan möjlighet bereus dem att erhålla en försvarlig bostad till ringa kostnad.
De nu ifrågavarande hjälpåtgärderna böra enligt min mening huvudsakligen
avses för åldringar, tillhörande den senare kategorien.

Utifrån nu angivna uppfattning örn behovet av särskilda åtgärder till förbättring
av åldringarnas bostadsförhållanden och med stöd av de goda erfarenheterna
av den verksamhet i detta syfte, som vissa kommuner bedrivit,
anser jag mig kunna förorda .statsbidrag till en försöksverksamhet i enlighet
med de sakkunnigas förslag med vissa modifikationer, till vilka jag i fortsättningen
återkommer.

I fråga örn de a 1 1 lii ä n na r i k 11 i n j e r n a för inrättande av pensionärshem
anför departementschefen härefter:

Det torde vara lämpligt att först angiva vissa riktpunkter för det allmännas
verksamhet på nu ifrågavarande område, så att rimliga sylten både
med hänsyn till samhällets och den enskildes intressen kunna nås. Som
sådana riktpunkter synas kunna angivas:

6

Statsutskottets utlåtande Nr 191.

1) att verksamheten bedrives på sådant sätt att en ur allmän bostadssocial
synpunkt önskvärd utveckling av bostadsbeståndet icke äventyras utan
om möjligt befrämjas;

2) att vissa minimianspråk i fråga örn bostädernas utrymme och kvalitet
iillgodoses; samt

3) att hyran maximeras till sådant belopp, alt den rymmes inom en folkpensionärs
bridget utan fattigvårdsbidrag.

Vad nu nämnda riktpunkter beträffar har i avseende å den första uttalats
den farhågan, att en mera omfattande nybyggnadsverksamhet, avseende
hem för åldringar, skulle kunna leda till en överproduktion av enrumslägenheter,
så mycket olämpligare som dylika smålägenheter redan i alltför
stor utsträckning dominera bostadsbeståndet. Enligt den uppfattning,
sorn ligger till grund för denna farhåga, bör det samhälleliga stödet åt bostadsanskaffning
genom nyproduktion främst inriktas på tillskapande av
lägenheter, lämpliga som familjebostäder, varigenom så småningom bostadsbeståndet
kunde omformas till att passa en högre allmän utrymmesstandard.

Jag anser det vara självfallet, att frågan örn åldringarnas bostadsförsörjning
bör sättas in i sitt sammanhang med det allmänna bostadspolitiska problemet
på lång sikt och att därför de nyss berörda synpunkterna kräva
beaktande. Ser man emellertid till de aktuella möjligheterna i nu föreliggande
situation, torde det förhålla sig så, att förutsättningarna för bostadsanskaffning
åt åldringar efter den ena eller andra linjen äro mycket
växlande på olika orter. I den ena kommunen kan det vara bestämt olämpligt
att nybygga för ändamålet; i den andra däremot enda utvägen att lösa
problemet. Vilkendera vägen man bör beträda, eller huruvida en kombination
av båda är att föredraga, kan avgöras endast med utgångspunkt från
de konkreta förhållandena i vederbörande kommun. Man måste bestämma
från fall till fall. Örn i framtiden en mera allmän höjning av utrymmesstandarden
kommer att förverkligas,'' torde det också komma att framstå
såsom alltmera naturligt och självklart, att anskaffningen av bostäder för
åldringarnas småhushåll sker genom att man genom inköp av fastigheter
disponerar över redan befintliga smålägenheter och icke genom nyproduktion.
I nuvarande läge vore enligt min uppfattning en generell bestämmelse
i endera riktningen olämplig, och jag ansluter mig därför till förslaget, att
båda vägarna böra lämnas öppna, varvid jag utgår ifrån att den myndighet,
som får sig aniörtrott att besluta örn statsbidrag, städse har för ögonen att
samhällets allmänna bostadspolitiska intentioner icke motverkas.

Rörande verksamhetens närmare utformning hänvisar departementschefen
till ett inom departementet upprättat, vid propositionen fogat
utkast till kungörelse i ämnet samt yttrar i anslutning därtill följande.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna om storleken av lägenheterna
i pensionärshem synas i det hela väl avvägda. Med hänsyn till den
kontroll å byggnadsplanerna, som skall ske före statsbidrags beviljande,
har jag emellertid funnit dessa detaljföreskrifter kunna utgå ur förslaget.
I detta har däremot intagits en föreskrift örn iakttagande av hälsovårdsstadgans
bestämmelser samt stadganden i syfte att möjliggöra åtgärder för
tillsyn och vård av de i hemmet boende med hänsyn till inträffande sjukdoms-
och olycksfall.

De av de sakkunniga förordade maximihyrorna synas mig utgöra ett
lämpligt mått på vad som högst må utkrävas i hyra för lägenheter, för vil -

Statsutskottets utlåtande Nr 191.

7

ka statsbidrag erhållits. Självfallet bör ingenting hindra en kommun att
i sina pensionärshem upplåta lägenheterna till lägre hyror än de i förslaget
angivna. 1 syfte att åt pensionärshemmen i största möjliga utsträckning
giva karaktären av vanliga hyreshus höra dock samma hyror hetingas
för alla lägenheter av lika storlek och beskaffenhet i ett och samma hem
och hyreskontrakt — med ömsesidig uppsägningsrätt — upprättas på i öppna
hyresmarknaden brukligt sätt. Hyresnedsättningar och hyresbefrielse
i förekommande fall höra sålunda ske på så sätt, att kommunen lämnar
fattigvård eller pensionstillskott till motsvarande belopp.

Vad därefter angår urvalet av hyresgäster, som kunna fä tillträde
till pensionärshemmen, anser jag beträffande åldersgränsen i likhet med de
sakkunniga, att denna lämpligen sättes till 60 år. Dock bör invalid, vilken åtnjuter
invalidunderstöd, kunna beredas bostad i pensionärshem även örn
hans ålder understiger 60 år. f de sakkunnigas uppdrag ingick jämväl att
avgiva förslag rörande statligt bistånd till åtgärder för bostadsförsörjning
för mindre bemedlade änkor. De sakkunniga ha i detta avseende föreslagit,
att även änkor under 60 år skulle kunna erhålla bostad i pensionärshem för
sig och sina minderåriga barn. De lia emellertid betonat, att bostadshjälpen
torde bli av mindre betydelse för denna kategori. Behov av dylika åtgärder
för änkorna anses av flertalet kommuner, ingående i de sakkunnigas representativundersökning,
icke föreligga. Därjämte har från åtskilliga håll gjorts
gällande, att jämväl andra personer under 60 år än änkor kunde vara i minst
lika stort behov av bostadshjälp. Slutligen Ilar från medicinalstyrelsen och
även i andra utlåtanden i ärendet framhållits, att avsevärda olägenheter för
båda parterna torde bli följden av ett sammanförande i pensionärshem av
åldringar och minderåriga barn.

Vad sålunda anförts har föranlett mig att icke upptaga änkor under 60 år
bland de personer, för vilka pensionärshem böra avses. Frågan örn bostadseller
annan hjälp till änkor och änklingar med hemmavarande minderåriga
barn och andra personer under 60 år i särskilt ömmande omständigheter
torde kunna beaktas vid socialvårdskommitténs arbete. Skulle de pensionärshem,
vilka kunna komma att anordnas enligt det förslag jag nu framlägger,
icke bli fullt utnyttjade av åldringar, tillhörande de kategorier, för vilka denna
hjälp närmast avses, bör dock hinder icke möta mot beredande av bostad
i hemmen för änkor och andra personer under 60 år, där så befinnes lämpligt
och särskilda skäl för bostadshjälp åt dem visas föreligga.

De av de sakkunniga föreslagna inkomstgränserna för ensam person synas
mig i stort sett väl avvägda; möjligen kunde någon höjning diskuteras.
Däremot förefaller det icke motiverat att för äldre par fastställa dubbla inkomstbeloppen
såsom gränser, eftersom bostadskostnaden för två personer
vid lika standard icke är dubbelt så hög som för en person. Det kan emellertid
starkt ifrågasättas, örn inkomstgränser för urvalet av hyresgäster
överhuvud böra införas i författningen såsom villkor för statsbidrag. Den
ekonomiska bördan av pensionärshemmen kommer till väsentlig del att vila
på kommunen, och häri torde ligga en garanti för att icke statsbidragen
komma att användas till ändamål, som icke på allmänt socialpolitiska grunder
kunna försvaras. Vidare äro inkomstnivåer, hyresnivåer o. s. v. växlande
från ort till ort på sätt som endast mycket ofullständigt återspeglas av
den grova dyrortsgraderingen för folkpensioneringen, vilket kan motivera
olika inkomstgränser i praxis även inom samma dyrortsgrupp. Jag förordar
därför, att frågan örn inkomstgränser vid urvalet av hyresgäster i pensionärshemmen
överlämnas ål vederbörande kommuners avgörande, var -

8

Statsutskottets utlåtande Nr 191.

vid jag dock förutsätter, att verksamheten så handhaves att endast mindre
bemedlade personer, vilka icke med egna medel kunna tillfredsställande lösa
sin bostadsfråga, komma i åtnjutande av fördelen av bostad i pensionärshem.

Det synes mig icke erforderligt att i kungörelsen angiva vilket kommunalt
organ, som skall omhänderhava pensionärshems verksamheten.

I fråga örn statsbidragens storlek ha från många håll invändningar
anförts gentemot den bidragsskala, de sakkunniga föreslagit; man har
ansett de föreslagna bidragen för små och ej tillräckligt stimulerande för anordnande
av pensionärshem i större omfattning. Härtill kan svaras, dels att
ifrågavarande verksamhet väsentligen måste anses utgöra en kommunal angelägenhet,
dels att försiktigheten bjuder, att i en försöksverksamhet av
denna art bidragen icke tillmätas för rikligt. Jag finner dock de framställda
anmärkningarna i viss mån berättigade. A ena sidan synes ett bidrag på
10 procent av byggnadskostnaderna — vilket, när kostnaden för värme,
underhåll o. s. v. inräknats, motsvarar ett bidrag på väsentligt mindre än
10 procent av de årliga kostnaderna — vara för litet för att verkligen stimulera,
detta i synnerhet när som villkor för bidraget uppställas vissa särskilt
för större orter med hög hyresnivå skäligen snäva krav på hyresmaximering.
Jag föreslår därför, att lägsta bidragsprocent fastställes till 15. Å andra sidan
synes man i den föreslagna skalan icke tillräckligt lia beaktat de mycket
skattetyngda kommunernas behov. Enligt de sakkunnigas förslag nås
en bidragsprocent på 50 först vid en nettoskattebörda av 27 kronor. Så
hög skatt har för närvarande ingen kommun i landet, och de i skalan medtagna
bidragsprocentbeloppen utöver 32 procent torde kunna betraktas som
enbart teoretiska. Jag anser, att skalan med hänsyn till de hårdast skattetyngda
kommunerna bör vara progressiv och nå en bidragsprocent av 50
procent vid en nettoskattebörda av 17 kronor. Utifrån dessa, delvis från
de sakkunnigas avvikande grunder, har jag i författningsutkastet låtit omarbeta
bidragsskalan.

Den i författningen intagna bidragsskalan bör vara i huvudsak normerande
för bidragsverksamheten i praktiken, men icke absolut bindande. I
enskilda fäll kunna starka skäl föreligga för tillämpning av andra bidragssatser.
Då så är fallet, bör Kungl. Majit på framställning av bidragssökande
kommun eller statens byggnadslånebyrå äga möjlighet att låta bidraget
undergå skälig jämkning.

Angående anslagsbehovet för nästa budgetår och frågan om retroaktiv
tillämpning av bestämmelserna anför departementschefen
till sist:

Genomförandet av föreliggande förslag angående statsbidrag till anordnande
av pensionärshem synes lämpligen kunna ske vid ingången av budgetåret
1939/40. Anslagsbehovet för nämnda budgetår, som av de sakkunniga
föreslagits böra upptagas till 1.5 miljon kronor, har jag med hänsyn till
verksamhetens försökskaraktär funnit kunna begränsas till 1 miljon kronor.
Anslaget lär böra anvisas såsom reservationsanslag. Jag anser mig
bora har angiva min uppfattning, att statsbidrag till kostnader för redan
in rattade pensionärshem visserligen kunna vara väl motiverade men att jag
bland annat med hänsyn till svårigheten att överblicka de ekonomiska
konsekvenserna av de sakkunnigas förslag till retroaktiva bidrag, icke vågar
förorda detsamma. Ekonomiskt svaga kommuner, som igångsatt byggande
av pensionärshem efter den 1 juli 1938, må dock efter prövning i varje
särskilt fall äga möjlighet att erhålla bidrag.

Statsutskottets utlåtande Nr 191.

9

Motionerna.

I de likalydande motionerna 1:255 och 11:386 har yrkats, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr 177 ville uttala sig för

dels att i statsbidragskungörelsen intages ett stadgande av innebörd, att
pensionärshemmen böra huvudsakligen avses för åldringar, som hava
egen, ehuru knapp inkomst och kunna antagas icke behöva någon särskild
omvårdnad från samhällets sida, sedan möjlighet beretts dem att erhålla en
försvarlig bostad till ringa kostnad,

dels ock att statsbidrag må kunna beviljas för pensionärshem, vilkas
inrättande påbörjats före den 1 juli 1938, under förutsättning att hemmen
tagits i bruk för sitt ändamål tidigast nämnda dag.

Vidare har i motionen 11:375 yrkats, att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 måtte uttala, att hinder icke föreligger för
beviljande av statsbidrag till partiell ombyggnad av ålderdomshem på sådant
sätt, att del av detsamma inrättas till pensionärshem.

I motionen 11:385 har slutligen yrkats, att riksdagen måtte besluta sådan
förändring i Kungl. Maj:ts proposition, att statsbidrag till inrättande av pensionärshem
i fråga om kommuner med ett nettomedelskattetryck intill 12
kronor skall bestämmas i enlighet med 1938 års pensionärbostadssakkunnigas
förslag i denna del.

1 fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionerna I: 255 samt II: 375 och 385.

I likhet med departementschefen finner utskottet ådagalagt, att behov föreligger
av kompletterande åtgärder från samhällets sida i syfte att bereda
bättre och billigare bostäder åt sådana åldringar och invalider, för vilka ett
vårdbehov som regel icke föreligger men vilka hava för knapp inkomst för
att av egna medel förskaffa sig nöjaktig bostad. De av departementschefen
för denna hjälpverksamhet uppdragna riktlinjerna synas utskottet jämväl i
det stora hela väl avvägda, örn ock beträffande dessas närmare utformande
jämkningar i vissa hänseenden kunna befinnas påkallade. Utskottet tillstyrker
alltså i princip Kungl. Maj:ts förslag, innebärande att under statens medverkan
och kontroll skall anordnas en försöksverksamhet å förevarande
område i huvudsaklig överensstämmelse med nyssnämnda riktlinjer.

Beträffande statshidragsgrundernas utformning hava, såsom departementschefen
erinrat, från åtskilliga håll invändningar framställts mot den av de
sakkunniga föreslagna bidragsskalan under framhållande, att densamma
icke vore ägnad att i önskvärd grad stimulera till anordnande av pensionärshem.
I anslutning härtill har departementschefen förordat vissa modifikationer
i de sakkunnigas förslag, avseende bland annat en höjning av lägsta
bidragsprocenten från 10 till 15 °/o, att utgå till kommuner, där nettomedelskattetrycket
understiger 10 kronor. Gentemot denna höjning har i motionen
II: 385 gjorts gällande, alt den skulle gynna kommuner med lågt skattetryck,
vilka kunde antagas vara i stånd att med lägre statsbidrag vidtaga erforder Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 6 sami. Nr 191.

Utskottet.

2

10

Statsutskottets utlåtande Nr 191.

liga åtgärder för inrättande av pensionärshem. I motionen har därför yrkats
återgång till de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende. Utskottet
finner för sin del de i motionen anförda synpunkterna heaktansvärda. Utskottet
vill emellertid samtidigt erinra om, att bland de kommuner, där skattetrycket
är lågt, även ingå åtskilliga, som icke äro i stånd att med sakkunnigförslagets
statsbidrag åstadkomma en byggnadsverksamhet för det ändamål,
varom här är fråga. Det torde tillika böra uppmärksammas, att den av
Kungl. Majit föreslagna bidragsskalan icke avsetts vara -absolut bindande,
utan att, där särskilda omständigheter därtill föranleda, andra bidragsbelopp
kunna komma i fråga. Vid sådant förhållande och då utskottet utgår från
att vid tillämpningen av blivande bestämmelser i ämnet hänsyn jämväl tages
till storleken av vederbörande kommuners skatteunderlag, anser utskottet
skäl icke föreligga att frångå Kungl. Maj:ts förslag i nu berörda hänseende.

Såsom i motionen 11:375 påpekats, kunna inom vissa kommuner möjligheter
erbjuda sig att för ifrågavarande ändamål belt eller delvis taga i anspråk
ett tidigare uppfört ålderdomshem. 1 den mån ett dylikt ålderdomshem
lämpar sig för och avses att i sin helhet användas till pensionärshem,
synes utskottet intet vara att erinra mot att statsbidrag utgår för de kostnader,
som kunna vara förenade med ålderdomshemmets omändrande till
pensionärshem. Däremot finner utskottet det ägnat att ingiva betänkligheter
att bereda möjlighet till statsbidrag i det fall, att endast en del av visst
ålderdomshem omändras till pensionärshem, medan återstående del allt fortfarande
användes för sitt ursprungliga ändamål. Utskottet är därför icke
berett att tillstyrka bifall till förevarande motion i annan mån än vad som
framgår av det nu anförda.

Vad härefter angår frågan örn retroaktiva bidrag för redan uppförda hem,
innebär Kungl. Maj:ts förslag, att statsbidrag skall efter prövning i varje särskilt
fall kunna utgå till ekonomiskt svaga kommuner, som påbörjat byggande
av pensionärshem efter den 1 juli 1938. Härutinnan föreslås i motionerna
I: 255 och II: 386 den jämkningen, att statsbidrag skall kunna beviljas
även för pensionärshem, vilkas inrättande påbörjats före den 1 juli
1938 men vilka tagits i bruk för sitt ändamål tidigast nämnda dag. Då utskottet
finner vissa skäl tala för att statsbidrag må kunna utgå jämväl i sist
avsedda fall, vill utskottet icke motsätta sig en jämkning av de föreslagna
grunderna i sådant syfte. Utskottet förutsätter dock, att samtliga ansökningar
örn retroaktiva bidrag prövas av Kungl. Majit från fall till fall och
endast bifallas i den omfattning, som med hänsyn till vederbörande kommuners
ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter kan befinnas skälig. I
anledning av det i sistnämnda motioner framförda yrkandet om visst förtydligande
i syfte att understryka, att pensionärshemmen huvudsakligen
äro avsedda för åldringar, som icke äro att hänföra till det egentliga fattigvårdsklientelet,
vill utskottet slutligen framhålla, att utskottet för sin del intet
har att erinra mot ett dylikt förtydligande, därest ett sådant vid de blivande
bestämmelsernas definitiva utformning befinnes påkallat.

Statsutskottets utlåtande Nr 191.

11

Under åberopande av det sålunda anförda och då Kungl. Maj:ts beräkning
av medelsbehovet för nästa budgetår icke föranlett någon erinran från utskottets
sida, hemställer utskottet,

I. att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 255 och II: 386, må

a) godkänna de grunder för bidrag av statsmedel för beredande
av bostäder åt åldringar och invalider i pensionärshem,
som förordats i statsrådsprotokollet över socialärenden
den 3 mars 1939, med iakttagande av de erinringar utskottet
ovan anfört,

b) för budgetåret 1939/40 under femte huvudtiteln till Bidrag
till inrättande av pensionärshem anvisa ett reservationsanslag
av 1,000,000 kronor,

II. att motionerna II: 375 och 385, i den mån de icke kunna
anses besvarade genom vad utskottet anfört, icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 maj 1939.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johansson i Fredrikslund, Nilsson i Malmö, Oscar
Olsson, Svensson i Kompersmåla, Asplund, Andersson i Fältenborg, Bergström, Nilsson i
Fredriksfält, Magnusson i Kalmar, Boman och Domö; samt

från andra kammaren: herrar Bostock, Jansson i Falun, Törnkvist, Persson i Falla,
Andersson i Prästbol, Närlinge, Isacsson, Weijne, Åqvist, Staxäng, Andersson i Malmö
och De Geer i Hanaskog.