Statsutskottets utlåtande Nr 172.
1
Nr 172.
Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1939 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående åtgärder
för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet
jämte i ämnet väckta motioner.
(4:e avd.)
I en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 207, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för
samma dag, dels lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de
av departementschefen angivna åtgärderna för enhetliggörande av det svenska
järnvägsnätet, dels ock föreslagit riksdagen att ej mindre medgiva, att
enskild järnväg, som försäljes å exekutiv auktion, därvid må förvärvas av
staten, än även besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skola i fall som
nyss sagts tillhandahålla medel för ändamålet.
I två motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 280, av herr
Bernhard Nilsson och den andra inom andra kammaren, nr 420, av herr
E. Åqvist m. fl., har hemställts, att riksdagen måtte vid besvarandet av propositionen
uttala sig för att de av motionärerna framförda synpunkterna
skola tillämpas. Järnvägsstyrelsen borde sålunda få i uppdrag att efter
skyndsamt verkställd undersökning utarbeta en plan över den ordning, i
vilken förstatligandet bör ske, vilken plan borde underställas 1940 års riksdag.
En permanent institution borde skapas i form av en opartisk inköpsnämnd,
till vilken parterna skulle äga rätt att vädja vid olika uppfattning
örn inlösningsvärdet. Denna nämnd borde vid sina värderingar följa de
värderingsgrunder kommittén angivit, med hänsyn tagen emellertid också till
kostnaderna för rationaliseringsåtgärder, som de enskilda järnvägarna i avvaktan
på det förestående förstatligandet funnit nödigt vidtaga.
1 två likalydande motioner, väckta den ena av herr G. Velander m. fl. inom
första kammaren, nr 281, och den andra av herr B. Gezelius m. fl. inom
andra kammaren, nr 435, har hemställts, att riksdagen ville uttala, att enligt
dess mening en tvångsinlösen av enskilda järnvägar, i den mån en sådan
anses påkallad, i varje fall icke bör äga rum i strid med koncessionernas
i nlösningsbestämmelser.
Vidare hava i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren,
nr 283, av herr N. Holmström m. fl., och den andra inom andra
kammaren, nr 437, av herrar /. Anderson i Norrköping och E. Leffler, hemslällts,
att riksdagen måtte vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 207 uttala, att förstatligandet av de enskilda järnvägarna icke bör ges
en vidare omfattning än som för en nödig rationalisering av landets järnvägsväsen
är påkallad, att förstatligandet bör bedrivas efter en för varje
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 6 sami. Nr 172. ]
2
Statsutskottets utlåtande Nr 172.
särskilt trafikområde på förhand uppgjord plan, att denna planläggning bör
överlämnas åt ett särskilt av Kungl. Majit för ändamålet tillsatt organ, som
jämväl skall erhålla i uppdrag att förhandla och träffa preliminära köpeavtal
med de till statsinlösen ifrågakommande järnvägarna, vilka avtal sedan skola
föreläggas riksdagen för godkännande.
Slutligen har herr E. Ågvist i en inom andra kammaren väckt motion, nr
390, hemställt, att riksdagen i sitt yttrande ville uttala, att enhetliggörandet
av det svenska jämvägsväsendet även bör omfatta åtgärder, syftande till att
hålla ägarna och de anställda i »Enskilda Järnvägars Milkontor» skadeslösa.
I skrivelse den 7 juni 1933 (nr 267) anhöll riksdagen hos Kungl. Majit
om utredning rörande förvaltnings- och driftkostnaderna för ett sammanslaget
svenskt normalspårsnät under enhetlig ledning i jämförelse med motsvarande
kostnader vid järnvägssystemets nuvarande uppdelning på statens
järnvägar och ett flertal andra enheter.
Sedan i anledning härav vissa utredningar företagits, tillkallades med stöd
av Kungl. Majits bemyndigande av den 8 juli 1936 såsom sakkunniga ledamoten
av riksdagens andra kammare, numera generaldirektören Henning
Leo, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare, t. f. domänintendenten
Bernhard Nilsson i Landeryd, ledamöterna av riksdagens
andra kammare lantbrukaren Karl-Allan Westman i Brobygård och direktören
Ernst Åqvist i Örebro samt överinspektören i järnvägsstyrelsen, numera
distriktschefen Axel Paulson, verkställande direktören i svenska järnvägsföreningen
Gösta Löfmarck och riksgäldssekreteraren John Hägglund.
De sakkunniga antogo namnet 1936 års järnvägskommitté.
Sedan utredningarna slutförts, har kommittén den 21 oktober 1938 avlämnat
betänkande rörande åtgärder för enhetliggörande av det svenska
järnvägsnätet (statens offentliga utredningar 1938: 28). I detta förordas ett
förstatligande av de enskilda järnvägarna såsom den lämpligaste lösningen
av järnvägarnas organisations- och rationaliseringsproblem. Kommittén förutsätter,
att frivillig överenskommelse om förvärv av de olika järnvägsenheterna
skall kunna träffas på basis av respektive företags affärsvärde. För
det fall att järnvägsföretag skulle uppställa icke antagbara villkor och därigenom
äventyra enhetliggörandet, föreslås i utkast till lag örn inlösen av enskild
järnvägsverksamhet befogenhet för Kungl. Majit att medgiva statens
järnvägar att inlösa enskild järnvägsrörelse och därmed sammanhörande
rörelse (järnvägsverksamhet) efter en för sådant särskilt fall verkställd objektiv
värdering av företaget. Bestämmelserna i lagen avse även i tillämpliga
delar förfarandet vid fusionering. En ledamot, herr Löfmarck, var
delvis av skiljaktig mening och föreslog, att ett eventuellt förstatligande
av de enskilda järnvägarna skulle begränsas till att omfatta endast sådana
järnvägar, som sakna eller kunna befaras sakna förmågan att fullgöra sina
uppgifter inom trafikväsendet.
Utredningarna ha avsett samtliga enskilda järnvägar av allmän bety -
Statsutskottets utlåtande Nr 172.
3
eleise. Följande järnvägar eller järnvägsdelar ha icke ansetts äga den allmänna
betydelse eller eljest vara av den art att de hort omfattas av utredningen,
nämligen Göteborg—Särö, Krylbo—Norberg, Stockholm—Saltsjön,
Spånga—Löfsta, Sundbyberg—Ulvsunda, Askersund—Skyllberg—Ler
bäck, Byvalla—Långshyttan, Dala—Ockelbo—Norrsundet, Nordmark—Klarälven,
Hällefors—Fredriksberg, Nättraby—Alnaryd—Älmeboda, Bjärred—
Lund—Harlösa, Ludvika—Blötberget, Malmö—Genarp, Enköping—Runhällen,
Tomelilla—S:t Olof, Ängelholm—Klippan, Sandbäck—Olofström, Hönshylte—Kvarnamåla,
Lidköping—Kålland, Södra Kinnekulle och Sandbäckshult—Skoghult
ävensom de järnvägar, som i allmän svensk järnvägsstatistik
för år 1937 redovisats såsom järnvägar utan allmän betydelse. Kommittén
uttalade emellertid, att det vore klart att under frågans vidare handläggning
även andra än de nu frånräknade kunde av särskilda skäl befinnas böra
undantagas från ett enhetliggörande.
Vid en beräkning rörande kostnaderna för ett statsförvärv av de enskilda
järnvägarna och utfallet av deras drivande i statsbaneregi bör — anför kommittén
— lämpligen först angivas vilka årliga resultat av driften vid de till
förstatligande ifrågasatta banorna, som kunna beräknas uppkomma efter ett
eventuellt förstatligande.
Beträffande inkomsterna uttalar kommittén, att förstatligandet skulle
vid oförändrad trafikvolym och ett tillämpande av statsbanornas i förhållande
till de enskilda järnvägarna lägre taxor visa en icke obetydlig inkomstminskning
för det övertagna nätet. Denna minskning skulle emellertid
betyda en motsvarande sänkning av allmänhetens trafikavgifter och
således komma allmänheten och näringslivet beit till godo. Om statsbanetaxan
på lämpligt sätt förändrades, så att samma samlade fraktavgifter
upptogos av trafikanterna efter ett förstatligande som före detsamma, skulle
således ingen inkomstminskning uppstå. Huru i detta fall borde förfaras,
finge närmare prövas och avgöras för det fall och vid den tidpunkt ett
förstatligande kunde komma till stånd. Uteslutet vore icke, att man med
hänsyn till tidigare erfarenheter kunde räkna med en icke oväsentlig ökning
av trafiken efter ett statsövertagande och på den grund låta trafikanterna
omedelbart få fördelen, helt eller delvis, av de lägre fraktavgifterna,
med beräkning att den därav uppstående inkomstminskningen skulle bliva
täckt genom besparingarna i driftutgifterna och genom inkomst från stegrad
trafik.
1 fråga örn förstatligandets inverkan på utgiftssidan hänvisar kommittén
lill resultatet av de förut omnämnda utredningarna, som med utgångspunkt
från 1933 års siffror verkställts inom järnvägsstyrelsen, utvisande en årlig
minskning av driftkostnaderna vid enbart det enskilda norma/spårsnätet
av 4.7 miljoner kronor efter detsammas förstatligande.
Kommittén omnämner, att järnvägsföreningen funnit, att det av förstatligandeutredningen
beräknade behövliga nya kapitaltillskottet av 21.5 miljoner
kronor för rationaliseringarnas genomförande bör höjas till 33.5 miljoner
kronor, enär de enskilda järnvägarnas förnyelsefondsmedel, 12 miljoner
kronor, icke står till förfogande för ändamålet. Detta antagande av
järnvägsföreningen bemötes av kommittén.
Genom kombination av olika beräkningsgrunder och med ledning av olika
detaljuppgifter finner kommittén, att inlösningssumman för de enskilda
4
Statsutskottets utlåtande Nr 172.
järnvägarnas aktier kan antagas komma att ligga vid omkring 150 miljoner
kronor, varvid dock en jämförelsevis bred marginal får förutsättas för förändringar
såväl uppåt som nedåt, beroende bland annat på de allmänna
ekonomiska förhållandenas utveckling.
Läggas till antydda belopp, 150 miljoner kronor, de enskilda järnvägarnas
sannolika nuvarande skulder å 180 miljoner kronor, kan således den finansiella
transaktionen med en statsinlösen av de enskilda järnvägarna sägas
komma att röra sig vid omkring 330 miljoner kronor, av vilka 180 miljoner
kronor icke påfordra omedelbar anskaffning av motsvarande nytt kapital.
Beträffande den utökning av statsbaneföretaget, som ett förstatligande
skulle medföra, har kommittén anfört bland annat följande:
Vad slutligen angår spörsmålet om storleken av ett statsföretag, som skulle
komma att omhänderhava all järnvägstrafik i landet, kan bildandet av ett
dylikt företag möjligen innebära vissa svårigheter och föranleda tvekan då
det gäller länder med järnvägslinjer, som till sin omfattning äro flerdubbelt
större än våra. Men även örn ett företag, omfattande omkring 16,000 km
järnvägar och med en anställd personal av 45,000 man, efter svenska förhållanden
är mycket stort, må dock ihågkommas, att det blott skulle motsvara
ett bland flera enskilda järnvägsföretag av samma storleksklass i utlandet
och jämfört med t. ex. tyska riksbanorna med dess 54,000 km och omkring
715,000 anställda eller de numera förenade franska järnvägsbolagen med
tillhopa 42,000 km och 471,000 anställda te sig skäligen litet. Det svenska
statsbaneföretaget skulle även beträffande trafikrörelse och personal vara
mindre än vart och ett av de fyra stora engelska järnvägsbolagen med i avrundade
tal respektive 6,000 km och 100,000 anställda, 10,200 km och 175,000
anställda, 11,000 km och 230,000 anställda samt 3,400 km och 67,000 anställda.
Några svårigheter att organisatoriskt och administrativt bemästra en
svensk statsbanebildning av ovan angiven storlek behöva följaktligen icke
befaras föreligga.
Inledningsvis har departementschefen erinrat om angelägenheten
av att järnvägarnas organisation är sådan, att de kunna prestera de snabbaste
och punktligaste transporterna till de billigaste taxorna utan hänsyn
till huruvida den ena eller andra bandelen får behålla sin hittillsvarande
trafik. En nyordning i den utsträckning, som här ansetts nödvändig, kunna
järnvägarna själva genomföra endast örn de äro en enhet och sålunda icke
behöva taga hänsyn till särintressen hos varandra. Genom en dylik re
organisation av järnvägarna skapas en effektiv transportapparat, som har
möjlighet att fullgöra transporterna på sätt som tiden kräver och dess teknik
gör möjligt. I anslutning härtill har departementschefen anfört följande:
Av
detta ställningstagande följer emellertid icke, att samtliga järnvägar i
vårt land böra omfattas av ett förstatligande. Uppenbart är, att de statliga
åtgärderna för järnvägs väsendets förbättring måste bedömas ur synpunkten
av vad som är samhällsekonomiskt bäst. Kommittén har utgått ifrån att
utom järnvägar, vilka i järnvägsstatistiken redovisas såsom utan allmän betydelse,
jämväl vissa andra särskilt uppräknade böra ställas utanför. I
några yttranden resas krav, att ytterligare järnvägar, såsom trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds, Gotlands, Ölands och Stockholm—Roslagens
järnvägar icke skola införlivas med statsbanenätet utan lämnas åsido, un
-
Statsutskottets utlåtande Nr 172.
5
der det att i andra yttranden den meningen hävdas, att förstatligandet bör
givas en i viss män vidgad omfattning.
Vid den avvägning kommittén företagit rörande vilka järnvägar, som
böra införlivas med statens järnvägar, har kommittén uppenbarligen icke
funnit anledning att medtaga järnvägar, som icke längre ha någon transportekonomisk
uppgift att fylla. Vidare har kommittén uteslutit hruksbanor och
sådana järnvägar, t. ex. Nordmark—Klarälvens järnvägar och Dala—Ockelbo—Norrsundets
järnväg, å vilka järnvägsdriften står i intimt samband med
ägarens övriga rörelse. Även andra järnvägar än de av kommittén angivna
kunna enligt kommitténs mening av särskilda skäl befinnas böra undantagas
från ett enhetliggörande. Det ligger i sakens natur, att det icke är möjligt
att i nuvarande läge bestämma, örn en järnväg skall uteslutas eller icke. I
stället bör ett avgörande träffas från fall till fall. En uteslutning av vissa
järnvägar lärer alltså icke på förband böra betraktas såsom given.
Vad angår de banor, om vilka tveksamhet rörande deras fortsatta bestånd
kan föreligga, äro dessa i regel bibanor till genomgångslinjerna. I
de flesta fall ha de redan förlorat en betydande del av sin trafik. Något affärsvärde
torde de knappast äga. Har en sådan järnväg alltjämt en uppgift
att fylla såsom transportmedel — den utför till exempel transporter, vilka endast
med svårighet kunna verkställas av andra trafikmedel — synes ett införlivande
med statsbanorna böra tagas under övervägande. Såsom förutsättning
för ett statsförvärv bör dock uppställas, att järnvägen vid statsdrift
kan rationaliseras och i övrigt få sådan betydelse att dess fortbestånd blir
försvarligt. Då staten i sådant fall påtager sig omsorgerna örn banan oell
därmed risken för driftunderskott, lärer i regel någon köpeskilling ej böra
komma i fråga. Som järnvägsstyrelsen framhållit, stå i många av dessa fall
kommuner eller landsting såsom ägare eller åtminstone såsom huvudintressenter.
Redan den omständigheten att bygden blir delaktig av statens järnvägars
taxa torde för dessa ägare i förevarande fall utgöra fullt tillräcklig
gotlgörelse. ■
Kommittén har uttalat, att det i samband med ett allmänt förstatligande
bör vara möjligt att verkställa ett av utvecklingen framkallat nödigt avlägsnande
av icke längre behövliga järnvägsdelar och en anpassning av andra
järnvägsdelar till närmare överensstämmelse med deras nutida arbetsuppgifter.
Utan tvivel föreligger här en viktig uppgift till förbättrande av järnvägsnätets
ekonomi. Enighet synes råda därom, alt en dylik sanering bör
komma till stånd i samband med den allmänna uppordning av järnvägsproblemet
som kommittén föreslagit. Att i statens ägo överföra en järnväg,
som nära nog helt förlorat sin betydelse för den bygd den genomlöper,
torde icke vara påkallat. Vid ett allmänt förstatligande kommer frågan
örn inlösen av varje särskild järnväg att upptagas till prövning.
Departementschefen framhåller, att anledning torde saknas alt frångå
den ståndpunkt, kommittén intagit till frågorna örn personalens övertagande.
Innebörden av kommitténs i detta avseende angivna huvudregel
syntes vara den, att avlöningsvillkoren skola såvitt möjligt bliva desamma,
som gällt för vederbörande vid den enskilda banan, d. v. s. så, att
begynnelselönen blir den vid övertagandet innehavda och slutlönen — bortsett
från befordringsmöjligheter —- så vitt möjligt densamma, som vederbörande
kunnat uppnå i sin före övertagandet innehavda tjänst. Till
nämnda huvudregel hade kommittén fogat den av statsmakterna i samband
med vissa tidigare statsförvärv av enskilda järnvägar godtagna undan
-
6
Statsutskottets utlåtande Nr 172.
tidsbestämmelse!!, att löneförmånerna icke i något fall böra överstiga vad
befattningshavare med likvärdig funktion vid statens .järnvägar uppbär. Under
erinran härom anför departementschefen vidare följande.
Uppenbart är, att en inplacering i löneskalan så, att befattningshavaren
erhåller exakt samma avlöningsvillkor som vid den enskilda järnvägen, som
regel icke är möjlig. Redan saknaden av tjänster i varje grad av löneplanen
hos statens järnvägar medför härutinnan svårigheter. Vad angår
förenämnda undantagsbestämmelse, vilken närmast berör förvaltningstjänstemännen,
har kommittén ansett, att staten bör ha möjlighet att kunna
vidtaga jämkning av löneförmånerna för att bringa dessa i överensstämmelse
med de vid statens järnvägar gällande. En väsentligt sämre lönestäilning
för de ursprungliga statsbanetjänstemännen i jämförelse med de
från enskild förvaltning övertagna tjänstemännen skulle framstå såsom
sakligt omotiverad och även i övrigt vara föga lämplig, bland annat med
hänsyn till den omflyttning av personal, som i många fall bör ske i och för
tjänstens rätta och ändamålsenliga tillgodoseende. Ur den övertagna perso
nålens synpunkt torde en viss lönereducering ofta komma att uppvägas av
förmånen att erhålla ordinarie anställning i statens tjänst med den större säkerhet
detta innebär. Det kan för övrigt icke anses vara påkallat av billighetshänsyn
att respektera ett löneläge, som gällt allenast under en jämförelsevis
kort tid och måhända tillkommit under trycket av ett förestående
stafsby ertagande.
Föreskriften att befattningshavare skall åtnöjas med sådan anställning
hos statens järnvägar, som såvitt möjligt motsvarar hans löneförhållanden,
kan medföra, såsom även framhållits i ett yttrande, att befattningshavaren
vid ett statsförvärv blir nedflyttad i lägre tjänsteställning än som nominellt
svarar mot den tidigare innehavda. Även om det här icke är fråga om annat
än en metod för bestämmande av avlöningsförmån, har det likväl för personalen
framstått såsom en deklassering. Tydligt är, att befattningshavaren
bör örn möjligt såväl få bibehålla sin tjänstetitel som ock få sig tilldelad arbete,
som faller inom områden där han vid övertagandet varit sysselsatt. Som
deklassering torde i allt fall icke kunna betraktas, om en tjänsteman med bibehållande
av tidigare tjänstgöring, tjänstetitel och lön inplaceras i statens
järnvägars lönesystem och därvid erhåller en befattning, som enligt de för
statens järnvägar gällande normerna har en tjänstebenämning som är lägre
än den tidigare innehavda.
I ett par yttranden har till övervägande upptagits spörsmålet om den övertagna
personalens turberäkning inom statens järnvägar. I detta sammanhang
må erinras om, att de för statens järnvägar gällande bestämmelserna
örn beräkning av tjänstålder ligga till grund för motsvarande beräkning för
övertagen personal. Enligt dessa bestämmelser skall för jämförelse av tjänstemäns
ålder i tjänsten gälla ett på visst sätt beräknat tjänsteålderstal. Beräkningen
av detta tal sker på så sätt, att det antal månader, varunder vederbörande
tjänsteman innehaft viss ordinarie befattning vid statens järnvägar,
multipliceras med det tal, som angiver numret a den lönegrad, befattningen
tillhör. Motsvarande beräkning göres även för den tid vederbörande
efter fyllda 18 år innehaft fortlöpande anställning i icke-ordinarie
tjänst, varvid första årets anställning dock icke medräknas. Beträffande anställningstiden
i den enskilda järnvägens tjänst framflyttas tidpunkten för
första fasta anställningen (extra eller ordinarie) efter fyllda 18 år ett år, och
tiden därefter — uttryckt i månader — i olika befattningar multipliceras med
det tal, som gäller för tjänst med motsvarande arbete vid statens järnvägai,
varefter summan av de sålunda erhållna talen minskas med 20 procent. Sa
-
Statsutskottets utlåtande Nr 172.
7
.sorn motiv för den reducering av tjänståldern, som sålunda är föreskriven,
må anföras, att vederbörande i regel varken har samma utbildning eller genomgått
samma prov som nominellt jämställda statens järnvägars tjänstemän,
samt att tjänstgöringen vid de flesta enskilda järnvägarna är avsevärt
mindre krävande än motsvarande tjänstgöring vid den stora mängden av statens
järnvägars linjer. Anledning torde därför saknas att i förevarande hänseende
förorda någon ändring.
Departementschefen redogör vidare för ett av kommittén framlagt utkast
till lag om inlösen av enskild järnvägsverksamhet,
avseende att trygga förstatligandet för fall att frivillig överenskommelse ej
kunde träffas. I anslutning härtill anför departementschefen bland annat
följande, omfattande jämväl värderingsgrunderna:
Huruvida det önskade enhetliggörandet kan vinnas utan anlitande av en
dylik lagstiftningsåtgärd må tills vidare lämnas öppet. Som i flera yttranden
framhållits, synes nämligen något trängande behov icke föreligga för ett
omedelbart lagstiftningsinitiativ. De under år 1938 genomförda förvärven
av aktiemajoriteten i vissa järnvägsbolag utvisa, att vid de underhandlingar
mellan järnvägsstyrelsen och intressenterna i bolagen, vilka föregått förvärven,
enighet kunnat nås rörande inlösningsgrunderna och inlösningsvärdenas
beräkning. Anledning förefinnes därför till antagande, att även i fortsättningen
frivilliga överenskommelser skola leda till resultat, som för båda
parterna kunna betraktas såsom tillfredsställande. Åtskilliga järnvägar ha
dessutom redan deklarerat sin redebogenhet att sälja; andra torde tills vidare
ha ställt sig avvaktande i avbidan på statsmakternas ställningstagande
till frågan örn järnvägsnätets enhetliggörande. Sedan principbeslut om statsinlösen
fattats, lära även många av dessa järnvägar komma att inleda förhandlingar
örn försäljning till staten. Järnvägsstyrelsen uttalar också, att
någon tillämpning av lagen icke kan komma i fråga vare sig under år
1939 eller år 1940. Vid sådant förhållande torde det vara lämpligare
att tills vidare söka sig fram på frivillighetens väg så långt detta är
möjligt.
Om alltså lagstiftningen i frågan om enhetliggörandet tills vidare uppskjutes,
torde sakens utveckling närmast få bero av järnvägsstyrelsens och de
olika järnvägsföretagens förmåga av godvillig överenskommelse. I betraktande
av hithörande tvistefrågors invecklade natur synes emellertid väl motiverat,
att medverkan vid dessa frivilliga uppgörelser må vid behov kunna
lämnas av ett för ändamålet utsett särskilt organ. Örn till ledare härför
kan erhållas en fullt sakkunnig och med erforderliga egenskaper i övrigt utrustad
person med verkligt intresse för saken, förefaller det väl möjligt, att
ett sådant resultat kan ernås, att föreliggande ersättningsspörsmål lösas utan
anlitande av särskild lagstiftning i ämnet. Även örn ett förfarande av nu
antydda art ej mera allmänt skulle leda till godvillig överenskommelse, finge
man genom detsamma, till ledning för lagstiftningsåtgärder, väl reda på de
anspråk, som kunna vara att reglera. Jag förutsätter emellertid att, sedan
statsmakterna tagit ställning till järnvägsnätets enhetliggörande, de olika
intressenterna skola genom samverkan underlätta realiserandet av statsmåkternas
beslut.
De värderingsgrunder, som tillämpats vid statens förvärv våren 1938 av
aktiemajoriteten i vissa järnvägsaktiebolag, torde kunna tjäna till ledning
för avgörandet i åtskilliga punkter vid de förhandlingar örn frivillig uppgörelse,
som sålunda förutsättas komma att föras. Vad nu sagts torde även
gälla kommitténs förslag till inlösningsbestämmelser. Att uppställa bindan
-
8
Statsutskottets utlåtande Nr 172.
Vlskoilet.
de normer för företagens värde synes i nuvarande läge ej böra komma i
fråga. Bestämmelser, som i sådant syfte nu meddelades, bleve måhända
mindre ägnade att bidraga till lösning av uppkommande tvistefrågor än att
framkalla en del ogrundade eller tvivelaktiga anspråk.
Departementschefen har uttalat, att riksdagens medverkan vid
varje järnvägsförvärv innebure en ur skilda synpunkter betydelsefull prövning.
Skall en järnväg försäljas å exekutiv auktion, syntes emellertid
skäl föreligga att låta Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande föranstalta
om inköp av järnvägen även örn staten icke är långivare. Ett sådant inköp
torde icke böra ske med mindre det är motiverat av allmänna samfärdselpolitiska
skäl och kan ske till rimligt pris. Tydligt vore att det borde föregås
av undersökningar i syfte att utröna järnvägens betydelse som trafikled.
Till detta förfarande syntes riksdagens medgivande böra inhämtas.
1 anledning av väckta motioner om förstatligande av hela det svenska
järnvägsnätet framhöll 1933 års riksdag, att i ett stort antal utländska stater
ett dylikt förstatligande redan vore genomfört. I ett flertal länder hade
statsbanesystemet därvid uppkommit på så sätt, att staten under förekommande
kriser nödgats understödja de privata företagen därhän, att deras
banor slutligen tillfallit staten. I vissa andra länder såsom England och
Amerika, där järnvägarna i huvudsak äro i enskilda företagares hand, kännetecknades
den senaste tidens utveckling av en delvis genom statliga tvångsåtgärder
genomförd koncentration. Genom redan tidigare verkställda utredningar
hade även vad Sverige beträffar klarlagts, att stora järnvägsekonomiska
och därmed också samhällsekonomiska besparingar stöde att vinna
på denna väg, ej endast i form av bättre utnyttjande av materiel och trafikpersonal
utan ock genom centralisering av det speciellt inom järnvägsdriften
tyngande arbetet med kassarörelse, redovisning och statistik samt också
genom bortfallandet av en del överflödig förvaltningsledning.
De nu verkställda utredningarna hava bekräftat, att en rätt genomgripande
samordning erfordras av det nu på över ett femtiotal förvaltningar splittrade
svenska järnvägssystemet. Bekräftats har emellertid också, att förhoppningar
ej längre kunna ställas örn en dylik samordning genom de privata förvaltningarnas
egna åtgöranden, utan att statens ingrepp härvidlag snarast ske
i form av de enskilda banornas införlivning med statsbanenätet.
Statsfinansiellt sett är tidpunkten för planens genomförande såtillvida fördelaktig,
som de härmed förknippade finansieringsåtgärderna synas — åtminstone
efter den senaste tidens låga ränteläge att döma — kunna försiggå
under gynnsamma förhållanden. Ä andra sidan bör ej förbises, att den allmänna
högkonjunktur, som de senare åren rått här i landet, återverkat även
på järnvägarna och kommit dessa för konjunkturerna i hög grad känsliga
företag att åtminstone vissa av dem nu kunna förete relativt höga avkastningssiffror.
Av kommerskollegium liksom för övrigt ett antal privata sammanslutningar,
representerande det enskilda näringslivet, hava framförts betänkligheter
Statsutskottets utlåtande Nr 172.
9
mot att banor, varmed de nuvarande ägarna äro starkt förbundna och som
kanske i huvudsak uppkommit genom enskilda uppoffringar och närmast
för att tillgodose speciella trafikändamål, nu helt undanryckas de hittillsvarande
intressenternas kontroll. Utskottet underskattar icke vad sålunda anförts.
Dessa och andra liknande lokala eller måhända rent personliga intressesynpunkter
torde dock få vika, eftersom fråga är om allmänna trafikinrättningar
varpå koncession lämnats för att de skola betjäna allmänhetens
och det allmännas intressen. Bland alla dem, både kommuner och andra,
som satsat kapital i ett järnvägsföretag — kanske i allmänhet utan förhoppningar
örn någon större direkt avkastning utan främst med tanke på att
gagna bygdens eller en orts utveckling — lärer det väl betraktas som en förmån
att erhålla den ofta nog ganska tyngande omsorgen för att ej säga förpliktelsen
att sörja för banans fortbestånd överflyttad på staten samtidigt som
trafikmöjligheterna förbättras. Utskottet förutsätter härvid, att skälig hänsyn
tages till samhällen, som berövas skatteunderlag eller tillskyndas andra
olägenheter genom förflyttning av järnvägspersonal, nedlagd drift vid lokoch
vagnverkstäder o. s. v. Särskilt med avseende å verkstäder och andra
liknande fasta anläggningar kan förtjäna ytterligare övervägas hur långt en
blivande centralisering och driftkoncentration bör drivas.
Då i väckta motioner framhållits, att en lagstiftning efter de riktlinjer, som
föreslagits av 1936 års järnvägskommitté, skulle »innebära ett allvarligt hot
mot rättssäkerheten genom att legalisera obehöriga ingrepp i enskild rätt»,
anser utskottet angeläget framhålla, att den uppfattning, som sålunda motionsvis
kommit till uttryck, får anses ganska ingående och för övrigt också
enhälligt vederlagd av de sakkunniga. I anslutning till de sakkunnigas och
myndigheternas i detta avseende gjorda uttalanden må erinras om, att kommunikationernas
och då i första hand landsvägs- och järnvägsnätens utbyggnad
och förbättring varit ett av de mest elementära ändamål i fråga örn vilket
enskild rätt ansetts böra få vika för allmän. Redan i 1910 års kommittébetänkande
angående lag om expropriation antyddes också behovet av den
allmänna expropriationslagstiftningens komplettering genom lagar begränsade
till specialområden. På samma rättsgrund som denna allmänna sedan
länge gällande expropriationslagstiftning är de sakkunnigas lagutkast uppbyggt.
I förhoppning att de behövliga inlösningsåtgärderna skola på frivillighetens
väg kunna genomföras, Ilar emellertid departementschefen ej framlagt
något lagförslag i ämnet. Vid sådant förhållande torde det ej nu vara
erforderligt med något närmare ställningstagande till frågan om en eventuell
inlösningslagstiftnings berättigande och än mindre örn de här berörda
lagstiftningsbestämmelsernas närmare innehåll.
Beträffande frågan om den omfattning, vari förstatligandet bör ske, synes
den uppfattningen alltmer göra sig gällande, att järnvägsekonomiskt samt
också ur trafikanternas synpunkt tillvaron av skilda driftsenheter ej är till
gagn vare sig då fråga är om till varandra anslutande järnvägslinjer eller
beträffande banor, vilka äro jämnlöpande eller som konkurrera örn helt
eller delvis gemensamma trafikområden.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 172.
Från militärt håll har i det över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrandet
uttalats, att det med hänsyn till förhållandena i krig knappast vore
fördelaktigt att förstatliga väl skötta trafikstarka enskilda järnvägar. I
anledning härav vill utskottet framhålla, att åtminstone tidigare ett genom
förstatligandet enhetliggjort bansystem alltid ansetts medföra ett —
såsom järnvägsstyrelsen år 1918 angivit — avsevärt stärkande i många viktiga
avseenden av vår militära beredskap. Nuvarande uppdelning på skilda
järn vägsenheter kan visserligen medföra en ur beredskapssynpunkt nyttig
»överdimensionering» av transportapparaten, enkannerligen den rullande
materielen. Häremot må dock ställas den för krigstransporterna ytterst värdefulla
kvalitativa förstärkning av en banas tekniska kapacitet, som dess
uppgång i statens järnvägar väl alltjämt kommer att medföra. Ej heller bör
förbises, att under de nu närmast förestående övergångsåren, innan standardiseringen
hunnit genomföras, vagnmaterielen torde bli ovanligt stor liksom
ock att genom ett rätt omfattande försvarsberedskapsprogram statens järnvägar
tillförsäkrats bland annat en betydande extraordinär reserv av ånglok.
Ett rätt påtagligt bevis örn nyttan ur beredskapssynpunkt av ett alltigenom
enhetliggjort järnvägsväsen är väl också de åtgärder i sådan riktning som
inom vissa länder exempelvis England och Amerika vidtogos under senaste
världskrig; ganska känt är också att strategiska skäl starkt bidrogo till besluten
örn tyska järnvägsnätets förstatligande.
I anslutning till kommitténs uppfattning anser utskottet, att det blivande
förstatligandet bör omfatta samtliga rikets järn vägsenheter, såväl normalspåriga
som smalspåriga, vilka ej äro att betrakta som spårvägar eller hava
liknande lokal karaktär och som överhuvud äro av den allmänna betydelse
att de böra fortbestå. I yttrande över kommitténs förslag har järnvägsstyrelsen
förordat, att en plan uppgjordes, och anförde därvid, att huvudavsnitten
i en dylik plan vore tämligen självfallna, nämligen Skånes enskilda
järnvägar, övriga normalspårsbanor i Götaland, bergslagsnätet och smalspårsnäten,
f likhet med järnvägsstyrelsen anser utskottet, att förvärven
böra ske successivt och planmässigt. Det torde dock i verkligheten visa sig, att
vissa undantag från den utstakade ordningsföljden kunna bliva erforderliga.
Detta gäller exempelvis i fråga örn en smalspårig bana, som står i nära beroende
av en bredspårig, om vars inlösen avtal skall träffas. I överensstämmelse
med såväl den allmänna transporthushållningens som också de enskilda
järnvägarnas intressen torde stå, att förstatligandet kan ske så snabbt
som möjligt. Under övergångstiden med då rådande ovissa läge måste nämligen
vissa svårigheter alltid lättare uppkomma för en rationell skötsel avbanorna.
Utan att underskatta omfattningen av alla åtgärder, som äro förknippade
med förstatligandet — och detta gäller lika mycket försäljningsförhandlingarna
som själva överflyttningen — vill utskottet alltså uttala
den förhoppningen, att för införlivningen med statsbanesystemet ej skall behöva
åtgå längre tid än den i kommittébetänkandet angivna tidrymden avfem
år. I anslutning till väckta motioner tillstyrker utskottet, att en permanent
institution skapas i form av en opartisk nämnd, bestående av för
-
Statsutskottets utlåtande Nr 172.
11
slagsvis tre personer och i övrigt så sammansatt, att den kan med tillbörlig
auktoritet behandla uppkommande tvistefrågor örn järnvägsegendomens
värde m. m.
I kommittcrades lagutkast finnas detaljerade normer utarbetade för värderingen
av de till inlösen ifrågasatta järnvägsföretagen. I likhet med de
partementschefen måste emellertid utskottet ifrågasätta lämpligheten av att
genom dylika till sina blivande verkningar ovissa ersättningsnormer binda
de 1)1 i vande förhandlingarna, vid vilka väl dock torde komma att tillfyllest
beaktas sådana av kommitterade angivna huvudfaktorer som järnvägsföretagets
avkastning, verkställt underhåll, realisationsvärde samt värde i
övrigt, varvid väl också hänsyn kommer att tagas till verkställda tekniska
förbättringar, särskilt sådana, som vidtagits i rationaliseringssyfte. Såsom
departementschefen antytt böra liknande värderingsgrunder, som tillämpats
vid statens senaste järnvägsförvärv, också kunna tjäna till ledning. Utskottet
utgår från som självfallet, att ingen otillbörlig pressning å inlösningsprisen
får ifrågakomma exempelvis genom omotiverade uppskov från statens sida
med förvärven. I detta sammanhang vill emellertid utskottet framhålla önskvärdheten
av att förvärven ej — såsom hittills emellanåt skett — genomföras
allenast indirekt genom förvärv av en aktiemajoritet utan i den mera direkta
och också mera betryggande form, som ett inköp av själva järnvägsanläggningen
innebär.
Med avseende å de enskilda järnvägarnas personal har från svenska järnvägsföreningen
och föreningen enskilda järnvägars förvaltningstjänstemän
uttalats, att några realskäl icke syntes föreligga för lönereducering vid övergången
till statens järnvägars tjänst. I anledning härav vill utskottet erinra
örn att en av de orsaker, som kraftigast bidragit att framtvinga ett förstatligande,
varit de enskilda järnvägarnas ekonomiska svårigheter, varom
bland annat vittnar ett stort antal beslut, som stat, kommuner och enskilda
under åren lopp nödgats fatta örn avskrivning av tidigare utlånat respektive
insättande av nytt järnvägskapital. Ej minst de statliga uppoffringarna hava
härvidlag varit av en betydande storleksordning. Vid dessa hjälpaktioner
hava de höga förvaltningskostnaderna —- med åtminstone vad de högre förvaltningstjänstemännens
löner beträffar avlöningar ej sällan liggande över
statens järnvägars nivå — särskilt uppmärksammats. Den allmänna sanering,
som framstått som en tvingande nödvändighet, hava emellertid vederbörande
banförvaltningar ej själva mäktat genomföra, utan i detta avseende har gång
efter annan påkallats statens bistånd och ingrepp. Åtminstone beträffande
de här närmast avsedda mera svaga järnvägsenheterna lärer väl införlivningen
med .statens järnvägar innebära ett betydligt ökat mått av trygghet för
banföretagets personal, i all synnerhet som en garanti helt allmänt skulle
lämnas örn fortsatt anställning med i stort sett bibehållna avlöningsförmåner
jämte pension i vanlig ordning eller ock ersättning flir förlust av tjänsten. I
de undantagsfall, då vederbörande ej kan beredas fortsatt anställning, skulle
lian genom förtidspensionering på skäligt sätt hållas skadeslös eller ock erhålla
en annan skälig, av billighetsliänsyn förestavad ersättning. Vad sär
-
12
Statsutskottets utlåtande Nr 172.
skilt förvaltningstjänstemännen beträffar har — även om det i vissa fall
kan stöta på svårigheter att finna lämplig sysselsättning åt dem — det dock
enligt departementschefens uttalanden räknats med, att de så gott som
undantagslöst komma att beredas fortsatt anställning.
Även ur personalens synpunkter sett borde dessa normer, sådana de nu
närmare av de sakkunniga och departementschefen utformats, kunna godtagas
såsom ej obilliga. Örn det närmare genomförandet är, enligt vad utskottet
förvissat sig örn, statens järnvägars ledning villig överlägga med
de olika härav berörda personalgrupperna. Härvid lärer också bliva tillfälle
till en möjligast rättvis avvägning av den hittillsvarande statsbanepersonalens
och den nya personalens i vissa avseenden mot varandra stående intressen.
Detta gäller alldeles särskilt frågan örn rätten att för befordran och
turberäkning vid statens järnvägar tillgodoräkna anställningstiden vid enskild
järnväg. Även i detta avseende måste väl grundsatsen om förtjänst
och skicklighet bliva normerande, och i varje fall kan den ej få sättas ur
kraft genom vissa antagna procentuella normer.
Ett område, som i detta sammanhang också måste beaktas, är de enskilda
järnvägarnas pensionskassor. Det statliga övertagande av dessa kassor, som
sannolikt mäste äga rum, förutsätter emellertid ytterligare utredningar. Ytterligare
överväganden tarvar även, på sätt departementschefen framhållit,
frågan om pensioneringen av svenska järnvägsföreningens och vissa andra
institutioners personal. Härvid bör också tillses att Enskilda järnvägarnas
milkontors ägare och anställda i lämplig form och omfattning hållas skadeslösa.
Detta kontor fullgör en del statistiska och kamerala uppgifter, som
till giund för beräkning av användningen av de enskilda järnvägarnas
vägnar och lok m. m., och, ehuru denna särorganisation formellt är att betrakta
som ett enskilt företag, kunna — på sätt i motionen II: 390 närmare
utvecklas — vissa skäl åberopas för att detta kontors intressen ej heller förbises
i samband med de till kontoret anslutna banornas förstatligande.
Under hänvisning i övrigt till vad sålunda ovan anförts vill utskottet nu
bär till sist sammanfattningsvis erinra hurusom vad det svenska järnvägsväsendet
beträffar det ingalunda lärer kunna göras gällande att statsdriften
visat sig underlägsen privatdriften. I detta hänseende sammanfalla de
svenska erfarenheterna med de från Tyskland, Nederländerna, Belgien, Italien,
för att nu. endast nämna ett fåtal av de länder, där järnvägarna efter
hand förstatligats. I själva verket är det alltjämt rådande svenska systemet
med en mängd på olika förvaltningsenheter splittrade, delvis jämnlöpande
och sinsemellan konkurrerande banlinjer att betrakta som otillfredsställande
och representerande ett stadium, som eljest så gott som överallt i
världen övervunnits.
Såväl ur den allmänna samfärdselns synpunkter som kanske främst rent
nationellt måste det därför vara att hälsa med den största tillfredsställelse, att
nu — med utgångspunkt från ett av 1933 års riksdag taget initiativ och på
grundval av förslag, utarbetat av en allsidigt sammansatt kommitté — proposition
kunnat framläggas örn det svenska järnvägsnätets enhetliggörande.
Statsutskottets utlåtande Nr 172.
13
I stort sett efter de riktlinjer, som i propositionen framlagts, anser sig utskottet
böra tillstyrka, att en allmän införlivning med statsbanesystemet sker
av landets enskilda banor, såväl de normalspåriga som smalspåriga. Angeläget
är att detta förstatligande kan snarast genomföras. Detta gäller ej minst
av hänsyn till de av inlösningen berörda enskilda banornas egna intressen.
Med åberopande härav får utskottet hemställa,
I. att riksdagen må
a) såsom yttrande angående de i propositionen nr 207 angivna
åtgärderna för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet
i skrivelse till Kungl. Majit åberopa vad utskottet
ovan anfört;
b) medgiva, att enskild järnväg, som försäljes å exekutiv
auktion, må förvärvas av staten, ävensom besluta, att fullmäktige
i riksgäldskontoret skola i fall som nyss sagts tillhandahålla
medel för ändamålet;
II. att följande motioner, i vad de ej kunna anses besvarade
med vad utskottet ovan anfört, ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda
a) I: 280 och II: 420;
b) 1:281 och 11:435;
c) I: 283 och II: 437;
d) 11:390.
Stockholm den 12 maj 1939.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS RÅSTOCK.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Gränebo, Olof Olsson, Johansson i Fredrikslund, Nilsson
i Malmö, Asplund, Andersson i Fältenborg, Bergström, Nilsson i Fredriksfält, Sundberg,
Bäcklund, Andersson i Risö och Nisser; samt
från andra kammaren: herrar Råstock, Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Persson i
Falla, Andersson i Prästbol, Närlinge, Andersson i Södergård, Persson i Tidaholm, Åqvist,
Staxäng, Andersson i Malmö och Mårtensson.
Reservation
av herrar B. Johansson, Sundberg, Nisser, Persson i Falla och Staxäng,
vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:
»Det svenska järnvägsväsendets organisation har från början grundats på
den principen, att stambanornas byggnad och drift skulle ankomma på staten,
medan anläggningen och driften av nätet i övrigt skulle vara en kommunal
eller enskild angelägenhet. Efter dessa riktlinjer har vårt järnvägsnät i
huvudsak utformats. I syfte att trygga genomförandet av denna organisation
14
Statsutskottets utlåtande Nr 172.
fastslogo statsmakterna redan från början, att staten skulle äga rätt att inlösa
enskilda järnvägar av stambanekaraktär enligt på förhand uppgjorda villkor.
Med hänsyn till järnvägarnas alltmer stegrade samhälleliga betydelse befanns
det sedermera nödvändigt att inrycka bestämmelser örn statsinlösen i alla
koncessioner.
Under de senaste årtiondena har med statsbanenätet införlivats ett betydande
antal enskilda järnvägar. Den övervägande delen av inköpen — i
synnerhet de som skett under de senaste åren — ha omfattat mindre banor
som råkat i nödläge, ofta så allvarligt, att trafiken stått inför hotet att nedläggas.
Anledningen till dessa ekonomiska svårigheter får huvudsakligen
sökas i motortrafikens genombrott och alltjämt fortsatta expansion. x\nmärkas
må emellertid att inte heller de mera bärkraftiga enskilda banorna
liksom för övrigt ej heller statsbanorna ha undgått att få känning av denna
motortrafikens utveckling.
Ostridigt synes vara, att den rådande splittringen på ett stort antal olika
ägar- och förvaltningsenheter är ägnad att medföra betydande olägenheter i
järnvägarnas — såväl statens som de enskildas — nödvändiga strävan att utveckla
sin livsduglighet och skärpa sin konkurrenskraft. Järnvägarnas transportapparat
måste effektiviseras så att järnvägarna få möjlighet att utföra
transporterna snabbt och punktligt i enlighet med tidens krav. Tyngande
överorganisation, tidsödande redovisningsarbete de olika företagen emellan
och bestämmelser, som hindra järnvägarna att föra godstransporterna fram
på de vägar, där de gå snabbast och transportekonomiskt billigast, böra utan
tidsutdräkt försvinna.
De åtgärder, som skola vidtagas med järnvägsnätet, böra följaktligen avse
dels att bana väg för en transportrationalisering och dels att trygga driftens
upprätthållande vid järnvägar, som — om inga åtgärder vidtagas — kunna
av ekonomiska skäl bli tvingade att nedlägga sin drift till skada för den bygd
de genomlöpa. I det läge, järnvägarnas problem numera befinner sig, gäller
det alltså att avgöra, huru långt enhetliggörandet av det svenska järnvägsväsendet
bör äga rum för vinnandet av dessa syften.
Vid den avvägning 1936 års järnvägskommitté företagit rörande vilka järnvägar,
som böra införlivas med statens järnvägar, har kommittén icke funnit
anledning att medtaga järnvägar, som sakna betydelse för den allmänna trafiken
eller som hava sådant läge att några större fördelar genom ett enhetliggörande
icke stå att vinna. Sålunda har kommittén uteslutit bruksbanor
och sådana järnvägar, å vilka järnvägsdriften står i intimt samband med
ägarens övriga rörelse. Även andra järnvägar än de av kommittén namneligen
angivna kunna enligt kommitténs mening av särskilda skäl befinnas
böra undantagas från ett enhetliggörande. I propositionen uttalas, att det
icke är möjligt att i nuvarande läge bestämma, örn en järnväg skall uteslutas
eller icke. I stället borde ett avgörande träffas från fall till fall. En uteslutning
av vissa järnvägar borde alltså icke på förhand betraktas såsom
given, lika litet som ett fullständigt enhetliggörande a priori borde förutsättas.
Statsutskottets utlåtande Nr 172.
15
Med utgångspunkt från att de statliga åtgärderna för järnvägsväsendets
förbättring skola vidtagas i förut angivna syften böra enligt utskottets mening
från ett förstatligande undantagas dels sådana enskilda järnvägar, som bilda
en grupp av den storleksordning och med den ekonomiska styrka, att
de med tillämpning av en med statens järnvägar jämförlig taxa kunna genomföra
erforderliga rationaliseringsåtgärder, och dels sådana järnvägar,
vilkas övertagande av staten icke i och för sig erbjuder ökade möjligheter
till transportrationalisering och vilka dessutom lia ekonomiska förutsättningar
att leva ett fortsatt självständigt liv.
För detta ställningstagande tala ytterligare skäl. En begränsning av förstatligandet
skulle sålunda även medföra en begränsning av de för genomförandet
av åtgärden nödvändiga, högst betydande kapitalinsatserna. I detta
sammanhang må erinras örn alt de besparingssiffror, med vilka 1936 års
järnvägskommitté räknat, bygga på förstatligandekommissionens utredningar,
baserade på 1933 års förhållanden. Sedan dess har en oavlåtlig rationalisering
ägt rum vid de enskilda järnvägarna. De beräknade rationaliseringsvinsterna
synas därför böra reduceras.
Genom ett allmänt förstatligande försvinner möjligheten till jämförelser
mellan statsbaneföretaget och de större enskilda banorna och till de korrigeringar,
vartill sådana jämförelser kunna giva anledning. För ett riktigt avvägande
av taxeproblemet synes det betydelsefullt, att tillgång finnes till ekonomiska
driftkalkyler icke blott från statens järnvägar utan även från enskilda
järnvägsföretag.
Ett sammanförande i statens hand icke blott av alla enskilda järnvägar
utan även av en alltmer omfattande, till järnvägarna hörande motortrafik på
landsvägarna kan befaras så småningom medföra skapandet av statligt trafikmonopol
beträffande transporter till lands. Ett sådant monopol skulle
vara till men för landets näringsliv och medföra risker för taxehöjningar.
Utskottet förutsätter, att i samband med frågor som röra förstatligandet
skälig hänsyn tages till samhällen, som berövas skatteunderlag eller
tillskyndas andra olägenheter genom förflyttning av järnvägspersonal, nedlagd
drift vid lok- och vagnverkstäder o. s. v. Särskilt med avseende å
verkstäder och andra liknande fasta anläggningar kan förtjäna ytterligare
övervägas, hur långt en blivande centralisering och driftkoncentration bör
drivas. Till förebyggande av driftsinställelser och därav följande förluster
och arbetslöshet inom enskilda företag, som äro leverantörer av viss materiel
till de enskilda järnvägarna, böra statens järnvägar även efter ett förstatligande
taga nödig hänsyn vid verkställande av sina inköp eller ifrågasatta
utvidgningar av egna verkstäder.
Ett oavvisligt krav vid ett mera allmänt förstatligande är att detta genomföres
efter en på förhand uppgjord plan. Inte endast de bygder, den befolkning
och den industri, som är beroende av de enskilda järnvägarna, lia rätt
kräva, att i tid få vetskap om hur transportväsendet i orten avses att utvecklas.
Även för statens järnvägars egen del är det nödvändigt med en sådan
planmässig utveckling. Planen bör även innefatta förslag till nedläggning
16
Statsutskottets utlåtande Nr 172.
av sådana bansträckor, som icke längre hava något samhällsekonomiskt berättigande.
Tydligt är, att en nedläggning icke får ske utan att trafikbehovel
blir tillgodosett på annat sätt. Planen bör tillika upptaga förslag till ombyggnad
till annan spårvidd av därtill lämpade banor, nedrustning av härför
avsedda bandelar och den sanering i övrigt, som kan vid en närmare utredning
visa sig erforderlig. En detaljerad inventering av de svenska järnvägarna
i syfte att inordna dem i sådana, som böra förstatligas, bibehållas
i enskild regi och eventuellt nedläggas, anser utskottet böra omedelbart upprättas
och av statsmakterna fastställas, innan principbeslutet om järnvägarnas
enhetliggörande bringas till verkställighet. Huvudavsnitten i denna plan
beträffande ordningsföljden av förstatligandet böra vara Skånes enskilda
järnvägar, övriga normalspårsbanor i Götaland, bergslagsnätet och smalspårsnäten.
I likhet med järnvägsstyrelsen anser utskottet, att förvärven
böra ske successivt och planmässigt. Det torde dock i verkligheten visa sig,
att vissa undantag från den utstakade ordningsföljden kunna bliva erforderliga.
Detta gäller exempelvis i fråga örn en smalspårig bana, som står i nära
beroende av en bredspårig, om vars inlösen skall avtalas. Beträffande den
tidrymd, inom vilken förstatligandet bör ske, vill utskottet uttala den förhoppningen,
att för införlivningen med statsbanesystemet ej skall behöva
åtgå längre tid än den i kommittébetänkandet angivna tidrymden av fem år.
Upprättandet av denna plan liksom ock handhavandet av förstatligandet
synes böra tillkomma en särskild av Kungl. Majit utsedd nämnd, sammansatt
på ett sätt, som tryggar en opartisk och strängt saklig behandling av de
frågor, som sålunda skulle ankomma på nämndens prövning och vilkas slutliga
avgörande i vanlig ordning tillkommer statsmakterna. Att, såsom propositionen
förutsätter, anförtro handhavandet av dessa uppgifter i första hand
till järnvägsstyrelsen synes icke böra komma i fråga, då ju styrelsen själv
är part i målet. Det ligger i sakens natur, att järnvägsstyrelsen svårligen kan
på samma gång vara representant för både allmänna trafikpolitiska och järnvägsekonomiska
synpunkter. Även hänsynen till att hela det förstatligande,
som anses böra äga rum, blir genomfört på kortast möjliga tid, motiverar
tillkomsten av ett särskilt organ, som kan med största skyndsamhet
slutföra uppdraget.
I detta sammanhang vill utskottet framhålla som önskvärt, att förvärven
ej -—- såsom hittills emellanåt skett — genomföras allenast indirekt
genom förvärv av en aktiemajoritet utan i den mera direkta och också mera
betryggande form som ett inköp av själva järnvägsanläggningen innebär.
I fråga om värderingsgrunderna har Kungl. Majit uttalat, att de principer
därför, som statens järnvägar tillämpat våren 1938, kunna tjäna till ledning
för avgörande i åtskilliga punkter vid förhandlingar om frivilliga uppgörelser
och att samma uttalande gäller kommitténs förslag till inlösningsbestämmelser.
Ett oavvisligt krav synes emellertid vara, att enhetliga och i möjligaste
mån distinkta värderingsgrunder komma i tillämpning. I sådana fall, då i
koncessionerna eller eljest bindande avtal från statens sida redan träffats angående
inlösningsbestämmelserna, böra dessa självfallet respekteras. Vad angår
Statsutskottets utlåtande Nr 172.
17
koncessionernas rättsliga ställning i övrigt åberopas innehållet i motionen
I: 281. Godtycklighet vid värderingen eller olika värderingsgrunder från fall
till fall skulle skapa oro och osäkerhet och leda till resultat, som ur rättssäkerhetens
synpunkt skulle te sig otillfredsställande. Det synes utskottet
vara rimligt och rättvist, att de enskilda järnvägarna erhålla garantier mot
ett sådant förfaringssätt. Då de av kommittén angivna riktlinjerna för värdering
av de olika järnvägsföretagen synas i allt väsentligt riktiga och ägnade
att ur såväl statens som det enskilda företagets synpunkt föra fram till en
skälig och rättvis avvägning av de olika intressen, som här stå emot varandra,
anser utskottet det rimligt, att den ovan förordade nämnden skall, där
koncessionsvillkoren ej annorlunda angiva, vid sina värderingar följa de
värderingsgrunder kommittén angivit, varvid också hänsyn skall tagas till
verkställda tekniska förbättringar, däribland även sådana som vidtagits i
rationaliseringssyfte. Att i detta sammanhang inblanda 1938 års värderingsprinciper
synes olämpligt, dels därför att dessa ingenstädes finnas utformade
till erforderlig klarhet, dels därför att olika uppfattningar råda, huruvida
dessa principer över huvud inbördes äro enhetliga. Härtill böra fogas garantier
för att omkastningar i samtrafiksvägarna icke komma att inverka
på de olika järnvägarnas inlösningsvärde. Uteslutet är nämligen icke, att
järnvägsstyrelsen i motsatt fall genom det instrument, som samtrafiksordningen
lägger i dess hand, kan pressa inköpsprisen under vad som ur allmänna
synpunkter är skäligt.
En faktor, som har avgörande betydelse för lösesummans storlek, är kapitaliseringsprocenten.
Kommittén har icke gjort något bestämt uttalande i
denna fråga. Principen om att affärsvärdet skall vara grundläggande synes
leda till, att, där koncessionsvillkoren ej annorlunda angiva, hänsyn tages
till den förräntning, som vid tiden för inlösningen är möjlig att ernå på lösesumman.
Det synes påkallat, att riksdagen uttalar sig härför.
Beträffande den övertagna personalens förhållanden efter förstatligandet
är, enligt vad utskottet förvissat sig om, statens järnvägars ledning villig överlägga
med de olika härav berörda personalgrupperna. Härvid lärer också
bliva tillfälle till en möjligast rättvis avvägning av den hittillsvarande statsbanepersonalens
och den nya personalens i vissa avseenden mot varandra
slående intressen. Detta gäller alldeles särskilt frågan om rätten att för befordran
och turberäkning vid statens järnvägar tillgodoräkna anställningstiden
vid enskild järnväg. Även i detta avseende måste väl grundsatsen örn
förtjänst och skicklighet bli normerande, och i varje fall kan den ej få sättas
ur kraft genom vissa antagna procentuella normer.
Ett område som i detta sammanhang också måste beaktas är de enskilda
järnvägarnas pensionskassor. Det statliga övertagande av dessa kassor, som
sannolikt måste äga rum, förutsätter emellertid ytterligare utredningar. Ytterligare
överväganden tarvar även, på sätt departementschefen framhållit,
frågan om pensioneringen av svenska järnvägsföreningens och vissa andra
institutioners personal. Härvid hör också tillses, att Enskilda järnvägarnas
milkontors ägare och anställda i lämplig form och omfattning hållas skadesBihang
till riksdagens protokoll 1939. 6 sami. Nr 172. 2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 172.
lösa. Detta kontor fullgör en del statistiska och kamerala uppgifter, som
ligga till grund för beräkning av användningen av de enskilda järnvägarnas
vagnar och lok m. m., och ehuru denna särorganisation formellt är att betrakta
som ett enskilt företag kunna — på sätt i motionen II: 390 närmare
utvecklas — vissa skäl åberopas för att detta kontors intressen ej heller förbises
i samband med de till kontoret anslutna banornas förstatligande.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av propositionen nr 207 och de
i samband därmed väckta motionerna ville i skrivelse till
Kungl. Majit uttala sig för en lösning av frågan örn enhetliggörandet
av det svenska jämvägsväsendet i enlighet med
de riktlinjer, som här ovan angivits.»
Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
391884