Statsutskottets utlåtande Nr 171.

1

Nr 171.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1939 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Martts proposition angående
anslag till förste provinsialläkare och provinsialläkare
ni. fl.: avlöningar ni. m. jämte en i
ämnet väckt motion.

(3:e avd.)

I anslutning till sina i årets statsverksproposition under femte huvudtiteln,
punkterna 96, 97 och 99, gjorda framställningar har Kungl. Majit i propositionen
nr 237, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden den 24 mars 1939, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av föredragande departementschefen förordad personalförteckning
och avlöningsstat för förste provinsialläkare och provinsialläkare
m. fl., den senare att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1939/40,

dels ock för budgetåret 1939/40 såsom förslagsanslag anvisa

a) till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: Avlöningar

3.670.000 kronor,

b) till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: Reseersättningar

200.000 kronor,

c) till Bidrag till extra provinsialläkares avlönande m. m. 10,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag har utskottet till behandling förehaft
en inom andra kammaren av herrar 1. Österström och G. Andersson i Rasjön
väckt motion nr 442, vari hemställts, att riksdagen i anledning av propositionen
nr 237 ville besluta, dels att tjugo nya provinsialläkartjänster skola
inrättas från och med den 1 januari 1940 och att personalförteckningen skall
upptaga 356 provinsialläkare med lön enligt löneplan D, dels ock att till
Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: Avlöningar för budgetåret
1939/40 anvisa ett förslagsanslag av 3,760,000 kronor.

I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionen.

Inledning.

Den civila tjänsteläkarorganisationen uppbäres för närvarande som regel i
städer och stadsliknande samhällen av kommunalt anställda och avlönade läkare
samt å landsbygden av helt statsanställda läkare. Undantag härifrån bilda
de extra provinsialläkarna, vilka äro landstingsanställda men till vilkas avlöning
Bihang till riksdagens protokoll 1939. C sami. Nr 171. tins sa 1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 171.

i åtskilliga fall utgå bidrag av statsmedel. En närmare redogörelse för nuvarande
förhållanden å detta område lämnas i propositionen, sid. 2—9.

Beträffande tjänsteläkarorganisationen i städer och stadsliknande samhällen
föreligger sedan 1932 ett av särskilda sakkunniga avgivet betänkande
(statens off. utredn. 1932: 23), vilket i huvudsak innebär, att städer med mindre
än 5,000 invånare samt alla köpingar och municipalsamhällen skulle
ingå i provinsialläkarorganisationen, medan i övriga städer tjänsteläkarna
alltjämt skulle behålla sin karaktär av kommunalt anställda läkare. Dock
skulle utnämningsrätten rörande sistnämnda läkare tillkomma ett centralt
organ samt statsbidrag utgå till deras avlöning. Samtidigt skulle skyldighet
införas för ifrågavarande städer att hava stadsläkare anställda. En sådan
skyldighet föreligger nämligen icke för närvarande.

Yid sidan härav har medicinalstyrelsen med skrivelse den 21 februari 1938
överlämnat förslag till ny provinsialläkardistriktsindelning i riket, vilket
i fråga örn gränsdragningen mellan stadsläkar- och provinsialläkarorganisationerna
i huvudsak ansluter sig till stadsläkar sakkunnigas riktlinjer samt
även i övrigt innebär en avsevärd utvidgning av provinsialläkarorganisationen.

Av de sålunda föreliggande förslagen har departementschefen till saklig
prövning allenast upptagit det sistnämnda. Beträffande tjänsteläkarorganisationen
i städer med 5,000 invånare och därutöver har departementschefen åter
ansett ytterligare utredning påkallad. Beträffande motiven härför får utskottet
hänvisa till propositionen, sid. 39—40.

Medicinalstyrelsens förslag jämte yttranden däröver.

I sin skrivelse har medicinalstyrelsen inledningsvis framhållit, hurusom
utvecklingen å det socialhygieniska området medfört, att allt större krav kommit
att ställas på tjänsteläkarna, enkannerligen provinsialläkarna. Styrelsen
har ock till prövning upptagit frågan om en uppdelning av provinsialläkarnas
nuvarande tjänsteåligganden å socialmedicinskt verkande läkare, å den ena
sidan, och sjukvårdande läkare, å den andra, men funnit en sådan uppdelning
mindre lämplig. Styrelsen har därför utgått från att den nuvarande organisationen
med nämnda båda uppgifter samlade å en hand bör i princip bibehållas.

När det gäller att med denna utgångspunkt anpassa provinsialläkarorganisationen
efter de ökade krav, som måste ställas å densamma, har styrelsen
ansett två linjer kunna komma ifråga. Den ena är, att provinsialläkardistrikten
så avpassas, att vederbörande tjänsteläkare med presterande av fullgott arbete
men å andra sidan utan att pressas över hövan kan, i regel utan biträde, bestrida
all den vård, som bör tillkomma provinsialläkare. Den andra linjen är, att
läkarutbildade medhjälpare med mer eller mindre periodisk anställning skulle
anställas i distrikt, som äro särskilt arbetstyngda. Styrelsen har för
egen del intagit den ståndpunkten, att man borde söka anpassa provinsialläkardistrikten
efter en provinsialläkares genomsnittsförmåga att prestera allt
det arbete, som under vanliga förhållanden rimligen borde krävas av honom
vad angår såväl sjukvård som hälsovård. Läkarbiträden i sjukvården skulle

*Statsutskottets utlåtande Nr 17L

6

därvid komma, till användning i den ökade omfattning, som kunde befinnas
motiverad.

Med ledning av denna princip och på grundval av ett år 1936 utarbetat
preliminärt förslag, vilket varit föremål för lokala överläggningar, har styrelsen
framlagt en i stort sett fullständig plan för hela rikets indelning i
provinsialläkardistrikt. Detta förslag innebär att —- med endast två undantag
— städer, köpingar och municipalsamhälle!! med 5,000 invånare eller däröver
skola vara skyldiga att hava egna tjänsteläkare, att däremot städer, köpingar
och municipalsamhällen med ett lägre invånarantal skola ingå i provinsialläkardistrikten
ävensom att de extra provinsialläkardistrikten skola försvinna.
Antalet ordinarie provinsialläkardistrikt skulle enligt förslaget bliva lägst
508 och högst 515, vilket innebär en ökning med 185 respektive 192 distrikt i
förhållande till antalet distrikt den 1 januari 1938 samt en ökning med 172
respektive 179 distrikt jämfört med det antal distrikt, som enligt statsmakternas
beslut medgivits för tiden från och med den 1 januari 1939. Då de extra
provinsialläkartjänsterna och ett stort antal stadsläkare köpings- och municipalläkartjänster
skulle bortfalla, beräkna!'' styrelsen nettoökningen i förhållande
till antalet läkartjänster den 1 januari 1938 till något över 100.

Medan det genomsnittliga antalet invånare per provinsialläkardistrikt den
1 januari 1938 utgjorde 12,725, skulle enligt förslaget motsvarande antal bliva
lägst 8,025 och högst 8,150. Högsta antalet invånare skulle nedgå från nära

70,000 till 15,000. Av de föreslagna distrikten skulle 41 procent erhålla ett
invånarantal liggande mellan 7,000 och 9,000 samt mer än 88 procent ett
invånarantal liggande mellan 5,000 och 12,000.

Provinsialläkarinstitutionen förutsättes utbyggd etappvis på så sätt, att i
första hand de extra provinsialläkardistrikten omändras till ordinarie distrikt,
att därefter de fall upptagas till prövning, där av administrativa orsaker önskvärda
indelningsåtgärder dittills icke kunnat vidtagas, samt att i en sista etapp
upptages övriga fall uteslutande efter behovsprincipen och alltså utan företräde
länen emellan. Sammanlagda utbyggnadstiden beräknas till högst 10 år.

Över medicinalstyrelsens förslag hava länsstyrelserna i samtliga län avgivit
yttranden efter hörande av förste provinsialläkarna i länen och landstingens
förvaltningsutskott.

I yttrandena hava på vissa punkter framförts detaljanmärkningar mot den
föreslagna distriktsindelningen. Däremot hava de principer, på vilka förslaget
grundats, nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Departementschefens ståndpunkt.

Beträffande behovet av en utbyggnad av provinsialläkarorganisationen
anför departementschefen till en början:

Då det gäller att bedöma omfattningen av de åligganden, vilka åvila provinsialläkarna,
och de förändringar provinsialläkarnas arbete under årens lopp
undergått, har man att skilja mellan den del av ifrågavarande befattningshavares
verksamhet, som hänför sig till den enskilda sjukvården, och den del
av verksamheten, som avser allmän hälso- och sjukvård.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 171.

Vad den enskilda sjukvårdande verksamheten angår, företer utvecklingen
°j någon fullt enhetlig bild. Tillkomsten av nya lasarett och andra sjukhus
samt inrättandet vid dessa anstalter av polikliniker och specialavdelningar
torde på sina håll hava medfört en minskning i provinsialläkarnas praktik. I
samma riktning lära ock stundom de avsevärt förbättrade kommunikationerna
verka, enär de för allmänheten å landsbygden underlätta att direkt söka vård
å sjukhus eller att vända sig till privatpraktiserande läkare i städerna.

Å andra sidan har utan tvivel trafikväsendets omgestaltning haft sorn
konsekvens, att provinsialläkarna numera jämförelsevis ofta anlitas av
patienter, som förut icke alls eller åtminstone blott i yttersta nödfall tagit
läkares tjänster i anspråk. Vidare har den stigande folkupplysningen och den
växande sjukkasserörelsen medfört ett allt större behov av läkarhjälp, som
säkerligen även till en viss grad lett till ökning av provinsialläkarnas praktikverksamhet.

I stort sett torde man kunna utgå från att någon minskning i provinsialläkarnas
ifrågavarande sjukvårdsarbete icke ägt rum under senare år, utan att
detsamma snarare erhållit vidgad omfattning.

Vidkommande härefter provinsialläkarnas uppgifter med avseende å den
allmänna hälso- och sjukvården, kan det, såsom medicinalstyrelsen framhållit,
icke råda någon tvekan örn att dessa uppgifter efter hand ökat alltmer
i betydelse — en utveckling som ännu ingalunda avstannat. Jag vill här
endast, till komplettering av vad medicinalstyrelsen anfört, erinra örn några
av de omständigheter, som varit ägnade att i detta hänseende påverka ifrågavarande
läkares arbete.

Jag vill då särskilt betona, hurusom distriktsvården — i enlighet med
de grunder som av statsmakterna beslutades vid 1935 års riksdag -— sedan
några år undan för undan utbygges och effektiviseras samt hurusom den
omedelbara tillsynen över nämnda vård — bland annat omfattande upplysande
och rådgivande verksamhet i avseende å barnavård, bostadsvård och hälsovård
— åvilar provinsialläkaren såsom närmaste förman för de i distriktsvården
anställda befattningshavarna. Vidare vill jag påpeka, att medicinalstyrelsen
i enlighet med bestämmelserna i 1937 års kungörelse angående statsbidrag
till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande fastställt
planer för dispensärverksamhetens ordnande i samtliga län samt att enligt
dessa planer tjänsteläkarna med enstaka undantag inträtt såsom läkare
vid de i kungörelsen avsedda distriktsdispensärerna. Ävenledes vill jag omnämna,
att medicinalstyrelsen hittills för 16 län fastställt planer för anordnande
av förebyggande mödra- och barnavård i enlighet med föreskrifterna
i 1937 års kungörelse angående statsbidrag till dylik vård samt att man med
ledning av den erfarenhet, som numera föreligger på området, kan antaga
att efterhand så gott som samtliga provinsialläkare komma att tagas i anspråk
såsom ledare av organ för denna vård. Slutligen torde böra påpekas, hurusom
under de senaste åren folkskolebarnen å landsbygden i växande utsträckning
blivit föremål för läkarundersökningar. Sålunda omfattade dessa undersökningar
år 1937 mer än halva antalet skolbarn på landet. Undersökningarna
hava som regel utförts av provinsialläkarna. I den mån nya förlossningshem
samt anstalter för vård av kroniskt sjuka och lättskötta sinnessjuka
inrättas, kommer även detta att medföra en ökad arbetsbörda för provinsial
läkarna, vilka i allmänhet tagas i anspråk för läkarvården vid dessa anstalter.

Provinsialläkarnas åligganden med avseende å den allmänna hälso- och
sjukvården torde med den utveckling, som ägt rum under senare år och som
här endast i korthet skisserats, hava erhållit en sådan omfattning, att åtgärder
bliva nödvändiga för åvägabringande av en lättnad i dessa befattningshavares
arbetsbörda. Man kan eljest riskera att särskilt det hälsovårdande arbete, som

Statsutskottets utlåtande Nr 171.

5

provinsialläkarna hava att utföra, icke alltid kommer att kunna fullgöras med
erforderlig effektivitet.

Till frågan örn sättet för organisationens utbyggande intager departementschefen
samma ställning som medicinalstyrelsen och yttrar därvid:

Såsom medicinalstyrelsen framhållit, kan man tänka sig en lösning efter
väsentligen tre olika linjer. Enligt det första alternativet skulle man överlåta
provinsialläkarnas hälsovårdande uppgifter åt särskilda socialmedicinskt
verkande läkare. Det andra alternativet innebär, att man i väsentligt större
utsträckning än som hittills skett skulle anställa medicinskt utbildade
assistenter att bistå provinsialläkarna i mera betungade distrikt. Det tredje
alternativet slutligen bygger helt på nuvarande system och innebär, att den
önskvärda arbetslättnaden skulle ernås genom en minskning av provinsialläkardistriktens
omfattning.

Yad angår det första av dessa alternativ, måste jag i likhet med medicinalstyrelsen
ställa mig avvisande till detsamma. Flertalet av provinsialläkarnas
nuvarande arbetsuppgifter hör i själva verket på ett naturligt sätt samman.
Varken hälsovården eller sjukvården skulle för närvarande vinna på att
åtskiljas.

Mindre betänkligt skulle det säkerligen vara att i huvudsak tillgodose det
ökade behovet av arbetskrafter genom anställande av ett större antal läkarutbildade
assistenter. Icke heller denna väg synes mig emellertid vara att
förorda, då det är att befara, att den enhetlighet, som kännetecknar den nuvarande
organisationen, med ett dylikt system delvis skulle gå förlorad.

I själva verket synes mig tillräcklig anledning icke föreligga att frångå det
system, på vilket den hittillsvarande organisationen bygger och vilket i stort
sett fungerat tillfredsställande. Jag utgår alltså liksom medicinalstyrelsen
från att provinsialläkaren bör kunna under normala förhållanden ensam
medhinna såväl det sjukvårdande som det hälsovårdande arbete, som nu författningsenligt
åvilar honom. Vill man med bibehållande av detta system
lätta provinsialläkarnas arbetsbörda, lärer ingen annan väg stå öppen än att
minska provinsialläkardistriktens storlek. Självfallet innebär detta en ökning
av antalet distrikt.

Beträffande organisationens omfattning anför departementschefen
härefter:

I sitt förslag till omreglering av provinsialläkardistrikten har styrelsen
utgått från att de extra provin sialläkartjänsterna skulle helt
och hållet försvinna och ersättas med ordinarie tjänster. I stort sett kan jag
på denna punkt ansluta mig till medicinalstyrelsens ståndunkt, som innebär
att å statsverket skola överflyttas de kostnader för provinsialläkarinstitutionen,
vilka ännu åvila vissa landsting och kommuner. Jag vill i detta sammanhang
erinra, att medicinalstyrelsens förslag knappast innebär någon principiell
nyhet, då under de senaste decennierna de extra provinsialläkardistrikten,
som tidigare voro mycket talrika, till allra största delen utbytts mot
ordinarie distrikt. Emellertid räknar jag med att det även i fortsättningen
stundom kan visa sig lämpligt att bibehålla eller nyinrätta extra provinsialläkardistrikt,
särskilt i sådant fall, där ett påtagligt behov av provinsialläkare
föreligger men där tvekan råder, huruvida detta behov är av stadigvarande
natur.

Medicinalstyrelsen har vidare räknat med att städer med mindre
än 5,0 0 0 invånare skola ingå i provinsialläkardistrikten, men städer
med högre invånarantal hava egna tjänsteläkare. Styrelsen har
sålunda i denna del anslutit sig till stadsläkarsakkunnigas förut återgivna

Statsutskottets utlåtande Nr 171.

6

förslag och samtidigt frångått sin — i utlåtande över sistnämnda förslag —
intagna ståndpunkt, att det i stad med ett invånarantal av mellan 5,000 och

10,000 skulle ankomma på Kungl. Majit att avgöra, huruvida staden skulle
hava egen tjänsteläkare eller införlivas med provinsialläkardistrikt. För min
del kan jag på denna punkt biträda den åsikt, som intagits av stadsläkarsakkunniga
och nu senast av medicinalstyrelsen. Jag anser således, att regeln
bör vara den, att provinsialläkarorganisationen skall omfatta alla städer med
en folkmängd understigande 5,000 invånare, medan övriga städer böra falla
utanför denna organisation. Kungl. Majit torde dock böra äga möjlighet att,
där omständigheterna därtill föranleda, göra undantag från sagda regel.

Beträffande köpingar och municipalsamhäll en föreslogo
stadsläkarsakkunniga, att dessa samhällen oberoende av folkmängden skulle
ingå i provinsialläkardistrikten och att alltså köpings- och municipalläkare
icke vidare skulle finnas. I motsats härtill utgår nu medicinalstyrelsen principiellt
från att köpingar och municipalsamhällen med minst 5,000 invånare
skulle liksom städer med motsvarande folkmängd hava egna tjänsteläkare.
Erfarenheten torde emellertid hava givit vid handen, att även jämförelsevis
stora köpingar och municipalsamhällen utan olägenhet kunna undvara särskild
tjänsteläkare. Jag förutsätter därför, att samtliga köpingar och municipalsamhällen
skola ingå i provinsialläkarorganisationen.

Av det anförda framgår, att en utökning av antalet ordinarie provinsialläkartjänster
bör äga rum ej blott av det skälet, att de nuvarande provinsialläkardistrikten
måste minskas utan även därför, att flertalet extra provinsialläkardistrikt
bör indragas, samt att köpingar, municipalsamhällen och mindre
städer böra införlivas med provinsialläkarorganisationen.

När det gäller att bedöma, i vilken utsträckning antalet
ordinarie provinsialläkartjänster behöver utökas, yppa
sig stora svårigheter. Att bestämma behovet av nya tjänster med utgångspunkt
från en viss genomsnittlig befolkningssiffra per distrikt synes mig knappast
möjligt. Det är ju nämligen uppenbart, att folkmängden är endast en av de
faktorer, till vilken hänsyn bör tagas vid bestämmande av gränserna för ett
distrikt. Sålunda måste i lika hög grad beaktas de geografiska förhållandena,
kommunikationerna, tillgången till lasarett och andra sjukhus samt bebyggelsens
karaktär. Man torde emellertid kunna utgå från att provinsialläkardistrikten
i allmänhet ej böra hava en folkmängd understigande 5,000
eller överstigande 12,000 invånare.

Någon anledning att nu på förhand bestämma det antal ordinarie provinsialläkartjänster,
som inom en viss angiven tidrymd bör nyinrättas, synes mig så
mycket mindre föreligga, som utvecklingen med avseende å provinsialläkarnas
verksamhetsområde ännu icke till fullo kan överblickas och nya omständigheter
kunna tillkomma av beskaffenhet att i den ena eller andra riktningen
påverka behovet av dylika tjänster. Det torde för närvarande vara tillfyllest
att konstatera, att från angivna utgångspunkter ett betydande behov av nya
ordinarie tjänster förefinnes ävensom att åtgärder successivt böra vidtagas för
tillgodoseende av detta behov. Jag vill därför ■— i nära anslutning till den
praxis, som tillämpats under senare tid -— förorda, att under nästa budgetår
inrättas 10 nya ordinarie provinsialläkartjänster. Den ingående utredning
rörande de lokala förhållandena på förevarande område, som förebragts av
medicinalstyrelsen, är givetvis ägnad att i väsentlig omfattning underlätta den
omreglering av distriktsindelningen, som efter hand bör komma till stånd.

I överensstämmelse med det anförda förordar jag, att antalet ordinarie
provinsialläkartjänster från och med den 1 januari 1940 ökas från 336 till 346.

Statsutskottets utlåtande Nr 171.

7

I anslutning härtill har departementschefen verkställt vissa beräkningar
av medelsbehovet för provinsialläkarorganisationen under
nästa budgetår.

Anslaget till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: Avlöningar,
vilket i gällande riksstat är upptaget med 3,055,000 kronor, föreslås sålunda
i första hand uppräknat med hänsyn till dels den vid 1938 års riksdag beslutade
löneregleringen för förste provinsialläkarna, dels ock det för årets riksdag i
propositionen nr 200 framlagda förslaget rörande lönereglering för provinsialläkarna,
vilket är avsett att träda i tillämpning från och med den 1 juli 1939.
Enligt sistnämnda förslag skola provinsialläkarna — liksom förste provinsialläkarna
— inordnas under det nya civila avlöningsreglementet men uppbära
lön enligt en särskild löneplan, benämnd löneplan D och innehållande fyra
lönegrupper, vardera med fyra löneklasser. Tillfälligt lönetillägg skall i fortsättningen
endast utgå till provinsialläkaren i Arjeplogs distrikt med 600
kronor. Vidare beräknas en höjning med 45,000 kronor för avlöning under ett
halvt år av 10 nya provinsialläkare.

I den föreslagna personalförteckningen upptagas för enkelhetens skull 346
provinsialläkareänster, ehuru 10 av dessa äro avsedda att inrättas först från
och med den 1 januari 1940.

Anslaget till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: Reseersättningar
föreslås med hänsjm till anslagets belastning under sistförflutna
budgetår och den föreslagna utökningen av antalet provinsialläkare höjt med

35,000 till 200,0000 kronor.

Anslaget till Bidrag till extra provinsialläkares avlönande m. m. beräknas
åter komma att nedgå på grund av det ökade antalet ordinarie provinsialläkartjänster
och föreslås därför sänkt från 15,000 till 10,000 kronor.

Utskottet, som för egen del är övertygat örn behovet av en utbyggnad av
tjänsteläkarorganisationen på landsbygden, ansluter sig till den av medicinalstyrelsen
och departementschefen hävdade uppfattningen, att denna utbyggnad
bör ske på grundval av det system, varpå nuvarande organisation vilar.
Provinsialläkardistrikten böra alltså så avpassas, att provinsialläkaren normalt
medhinner såväl det sjukvårdande som det hälsovårdande arbetet inom
distriktet. Det synes utskottet jämväl rimligt och ändamålsenligt, att staten
principiellt övertager ansvaret för hälso- och sjukvårdens handhavande i de
nuvarande extra provinsialläkardistrikten samt i köpingar och municipalsamhällen
ävensom städer med mindre än 5,000 invånare genom desammas
införlivande med den ordinarie provinsialläkarorganisationen. På sätt departementschefen
framhållit bör dock möjlighet föreligga för Kungl. Majit att i
speciella fall medgiva undantag från denna regel.

Örn utskottet sålunda i allt väsentligt kan giva Kungl. Majits förslag sin
anslutning, har utskottet å andra sidan i likhet med motionärerna icke kunnat
undgå intrycket, att en snabbare utbyggnadstakt jin vad Kungl. Maj :t tänkt sig
är både önskvärd och möjlig. Kungl. Majit har i denna del begränsat sig till
att föreslå inrättandet av tio nya pro vinsialläkartjänster från och med den 1

Utskottet.

8

Statsutskottets utlåtande Nr 171.

januari 1940. Utskottet vill i anledning härav erinra, att enär de extra provinsialläkardistrikten
samt köpingar, municipalsamhällen och mindre städer, av
vilka åtskilliga nu hava egna läkare, skola ingå i de ordinarie provinsialläkardistrikten,
kommer den av Kungl. Majit föreslagna ökningen av antalet ordinarie
provinsialläkareänster att i realiteten betyda ett mycket ringa tillskott
av läkarkrafter ute i orterna. Någon brist på för ändamålet kvalificerade läkare
kan ej heller sägas vara för handen. Utskottet finner under sådana förhållanden
vägande skäl tala för att medel beräknas för anställandet under nästa
budgetår av ytterligare ett antal ordinarie provinsialläkare utöver vad Kungl.
Majit föreslagit. Med hänsyn till det omständliga och tidsödande administrativa
förfarande, som i regel är förenat med nya provinsialläkardistrikts inrättande,
är utskottet dock icke berett att helt tillstyrka det i motionen lii 442
framförda yrkandet örn tjugo nya provinsialläkareänster för nästa budgetår
utan vill begränsa sig till att förorda, att femton dylika tjänster inrättas från
och med den 1 januari 1940.

Yad härefter angår anslagsberäkningen får utskottet erinra om, att riksdagen
numera bifallit Kungl. Maj :ts proposition nr 200 angående lönereglering
för provinsialläkarna. Vid sådant förhållande har utskottet intet att i och för
sig invända mot departementschefens beräkning av medelsbehovet till avlöningar
åt förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl. under nästa budgetår.
Vid bifall till vad utskottet ovan förordat bör dock ifrågavarande anslag
höjas med 20,000 kronor utöver Kungl. Majits förslag och alltså upptagas med

3,690,000 kronor.

Under åberopande härav och då Kungl. Majits förslag i övrigt icke givit
utskottet anledning till erinran, hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Majits förslag och
motionen lii 442, må

Ilo) godkänna följande personalförteckning för förste provinsialläkare
och provinsialläkare:

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

24 förste provinsialläkare ....................................... V 30

351 provinsialläkare, lön enligt löneplan D ............... —,

Anm. I antalet provinsialläkareefattningar ingår icke befattningen såsom
provinsialläkare i Visby distrikt. Sistnämnda befattning bestrides utan
särskild ersättning av förste provinsialläkaren i Gotlands län.

Illo) godkänna följande avlöningsstat för förste provinsialläkare
och provinsialläkare m. fl., att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1939/40:

Statsutskottets utlåtande Nr 171.

9

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat

(förste provinsialläkare och provinsialläkare)
, förslagsvis ................................. kronor 3,420,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Majt:

a. Arvoden till biträdande
förste provinsialläkare ... kronor 11,600

b. Avlöning åt civila läkar stipendiater,

förslagsvis... » 8,400

3. Särskilda löneförmåner till
ordinarie tjänstemän:

a. Tillfälligt lönetillägg åt en

provinsialläkare ............ » 600

b. Ersättning till förste pro vinsialläkare

för vissa expenser
...,4...................... » 43,100

4. Rörligt tillägg, förslagsvis........................

Summa förslagsanslag kronor 3,690,000,

III:o) för budgetåret 1939/40 såsom förslagsanslag anvisa

a) till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.:
Avlöningar 3,690,000 kronor,

b) till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.:
Reseersättningar 200,000 kronor,

c) till Bidrag till extra provinsialläkares avlönande m. m.

10,000 kronor.

Stockholm den 12 maj 1939.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

20,000

43,700

206,300

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Gränebo, Olof Olsson, Johansson i Fredrikslund,
Nilsson i Malmö, Svensson i Kompersmåla, Asplund, Andersson i Fältenborg,
Bergström, Gustafsson i Benestad, Lindström, Sundberg och Andersson i Rixö; samt

från andra kammaren: herrar Råstock, Törnkvist, Eriksson i Stockholm,
Persson i Falla, Andersson i Prästbol, Närlinge, Isacsson, Andersson i Södergård,
Persson i Tidaholm, Staxäng, Bergström och Bergvall.

Bihang till riksdagens protokoll 11)39. 6 sami. Nr 171.

1158 39

2