Statsutskottets utlåtande Nr 139.
1
Nr 139.
Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1939 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.
(2:a avd.)
I en den 24 februari 1939 dagtecknad proposition (nr 149) har Kungl.
Majit, under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att dels förklara sig icke hava något att erinra mot att lästiden vid
folk- och småskolor från och med den 1 juli 1940 utsträckes från minst
34 4/7 veckor till minst 36 4/7 veckor; dels ock medgiva, att rätten till
statsbidrag till arvoden åt timlärare vid folk- och småskolor må från och
med den 1 juli 1940 utvidgas i huvudsaklig överensstämmelse med vad
av departementschefen i ovannämnda statsrådsprotokoll förordats.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft:
dels en inom första kammaren av herr E. G. C. Brandt väckt motion
(1:244), vari hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 149 måtte förklara sig icke hava något att erinra emot att den
årliga lästiden vid rikets folk- och småskolor utsträckes från minst 34 4/7
veckor till minst 39 veckor;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr D. Norman (I: 246) och den andra inom andra kammaren av herr
L. V. Lindén (II: 370), vari hemställts, att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts hemställan i propositionen nr 149 angående reglering av den årliga
lästiden vid folkskolan m. m. måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville jämväl vidtaga åtgärder, varigenom lästiden vid
folk- och småskolor från och med den 1 juli 1942 bestämmes till 39 veckor;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av friherre I. Lagerfelt (I: 254) och den andra inom andra kammaren av
herr R. Lundqvist m. fl. (11:404), vari hemställts, att riksdagen, i anledning
av Kungl. Majits ovanberörda proposition, måtte besluta att tjänstgöringsskyldigheten
för folk- och småskolornas lärare skall från och med
den 1 juli 1940 utsträckas till 39 veckor;
Bihang till riksdagens protokoll 1939. G sami. Nr 139.
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
dels en inom andra kammaren av herr D. Gustavson i Västerås väckt motion
(11:431), vari hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 149 i vad densamma avser ett utsträckande av minimilästiden
vid rikets folkskolor;
dels en inom första kammaren av herr V. Andersson väckt motion
(I: 243), vari hemställts, att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts
proposition nr 149 angående reglering av den årliga lästiden m. m. vid
folkskolor måtte besluta, att differentiering av lästiden och uppdelning
av läraravdelning inom skolor med två- eller flera klasser måtte omfatta
även skolorna av Bl formen;
dels ock två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herrar R. Wagnsson och D. Norman (I: 253) och den andra inom
andra kammaren av herr A. Nilsso7i i Steneberg m. jl. (II: 418), vari hemställts,
l:o) att riksdagen måtte uttala att vid sådan differentiering av lästiden
vid folkskolorna, som omförmäles i propositionen nr 149, bör tillses, att
den årliga lästiden för lärjungarna icke kommer att understiga 36 1/„
veckor;
2:o) medgiva att statsbidrag till arvode åt timlärare vid två- eller flerklassiga
undervisningsavdelningar, i vilka ingår även folkskolans sjunde
årsklass, må på i propositionen eljest angivna villkor utgå, då antalet lärjungar
i avdelningen uppgår till minst 20.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de motionsvis gjorda yrkandena,
hänvisas — i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande
— till motionerna I: 244, I: 246, I: 254, II: 431, I: 243 och I: 253.
Av propositionen nr 149 inhämtas bland annat:
Gällande bestämmelser m. m.
Genom beslut av 1936 års riksdag utsträcktes skoltiden till att obligatoriskt
omfatta sju läroår, dock med iakttagande av en tämligen lång övergångstid.
Enligt de i ämnet meddelade bestämmelserna skall sålunda vid
skolor, där antalet årsklasser den 1 juli 1936 var sex, övergång till sjuårig
skolkurs äga rum, så snart sådan prövas lämpligen kunna ske, dock senast
med ingången av läsåret 1948—49. Utan skoldistriktets medgivande kan
icke före nämnda läsår sjuårig skolkurs införas annorledes än efter Kungl.
Maj:ts bestämmande och ej tidigare än med ingången av läsåret 1942—43.
Vid särskilda omständigheter kan skoldistrikt av Kungl. Majit för viss tid
i större eller mindre omfattning medgivas anstånd utöver läsåret 1948—
49 med införande av sjuårig skolkurs.
Den årliga lärotiden vid skolor, för vilkas lärare skoldistrikt åtnjuter
lönetillskott av allmänna medel, skall i regel omfatta minst åtta månader
eller 34 1/2 veckor. Den dagliga lärotiden för varje lärjunge
får ej utsträckas i småskola över fem och i folkskola i allmänhet
över sex timmar. Antalet lärotimmar i veckan får i intet fall överskrida 36.
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
3
Beträffande fortsättning sskolan gäller såsom allmän regel, att fortsättningsskolans.
undervisningstid icke får inkräkta på den för folkskolan stadgade
undervisningstiden. Normalt kan således fortsättningsskolan icke genomgås
på kortare tid än två sex-veckors kurser.
Enligt den av 1937 års riksdag beslutade löneregleringen för lärare vid
folk- och småskolor hänföras ordinarie folkskollärare till lönegraden B17,
därest den årliga lästiden utgör 39 veckor (273 dagar), till lönegraden B 16,
därest lästiden utgör 36 x/2 veckor (256 dagar) och till lönegraden B 15,
därest lästiden utgör 34 1/2 veckor (242 dagar).
Ordinarie småskollärare hänföres till lönegraden B 9. Intill den 1 juli
1942 är dock lönegradsplaceringen beroende av lästidens längd.
Annan lärare än timlärare är skyldig att mot åtnjutande av de i avlöningsreglementet
för lärare vid folk- och småskolor (nr 868/1938) angivna
löneförmånerna under högst 39 veckor varje redovisningsår meddela undervisning,
folkskollärare, lärare vid mindre folkskola, biträdande lärare
vid folkskola och sådan småskollärare, till vilken även hänvisats någon
eller några av folkskolstadiets årsklasser, under minst 28 och högst 30
veckotimmar samt annan småskollärare under minst 24 och högst 28 veckotimmar.
Viss nedsättning i den sålunda föreskrivna minsta undervisningsskyldigheten
för vecka kan dock medgivas.
Nu föreliggande proposition bygger på ett av särskilda sakkunniga
den 8 november 1938 avgivet betänkande (statens offentliga utredningar
1938: 35).
De sakkunniga hava i första rummet framlagt förslag örn utsträckning
av den årliga lästiden vid folk- och småskolorna. Vidare har förordats en
förstärkning av undervisningen i skolor med två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar
genom differentiering av undervisningen. Till behandling
har också upptagits frågan om möjligheterna att till fördel för det allmänna
utnyttja den genom 1937 års lönereglering ökade tjänstgöringsskyldigheten
för småskollärare, och förslag hava av de sakkunniga framlagts rörande
skyldighet för dessa lärare att fullgöra viss fyllnadstjänstgöring.
Då frågan örn fyllnadstjänstgöring för småskollärare har visst samband
med den av chefen för finansdepartementet i annat sammanhang i utsikt
ställda utredningen, i vad mån civila avlöningsreglementet kan och bör
göras tillämpligt å lärare vid folk- och småskolor, har denna fråga icke i
förevarande proposition upptagits till behandling. De sakkunnigas förslag
i övrigt beröras emellertid i propositionen.
Utsträckning av den årliga lästiden vid folkskolan.
Nuvarande förhållanden m. m.
I samband med 1937 års lönereglering bestämdes, att lästiden skulle uppgå
antingen till 34 J/2 veckor (242 dagar), 36 72 veckor (256 dagar) eller
39 veckor (273 dagar).
4
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
Sedan riksdagen fattat sitt beslut i löneregleringsfrågan, har lästiden
genom av skoldistrikten beslutade och av högre myndighet godkända ändringar
av gällande reglementen utsträckts i betydande omfattning.
En av de sakkunniga verkställd undersökning har beträffande skoldistriktens
och lärarkrafternas fördelning på lästider givit följande resultat:
Den beräknade omfattningen av lästiden redovisningsåret 1938—39.
Lästid |
Skoldistrikt |
Lär |
are |
|||
Antal |
% |
med småskollärar-kompetens |
med folkskollärar-kompetens |
|||
Antal |
% |
Antal |
% |
|||
34 *9 veckor......... |
687 |
27,9 |
2,064 |
17,2 |
2,189 |
13,9 |
36 4/’ » ......... |
895 |
36,4 |
3,110 |
26,0 |
3,737 |
23,8 |
39 » ......... |
880 |
35,7 |
6,811 |
56,8 |
9,787 |
62,3 |
Summa |
2,462 |
100,0 |
11,985 |
100,0 |
15,713 |
100,0 |
Anmärkning: I de fall, där inom ett skoldistrikt olika lästider förekomma, har distriktet |
||||||
uppförts med den lästid, som tillämpas i flertalet läraravdelningar. |
Beträffande de olika skolformernas fördelning på lästider hänvisas till
en å sid. 9—10 i propositionen intagen tabell.
De sakkunnigas förslag.
De sakkunniga hava framhållit, att deras uppdrag väsentligen varit av
skolorganisatorisk art. Till lärarnas löneställning har sålunda hänsyn tagits
endast i den mån denna påverkats av åtgärder för vinnande av skolorganisatoriska
förbättringar. De sakkunniga föreslå i sådant hänseende utsträckning
av den obligatoriska lästiden vid folkskolan från och med den 1 juli
1940 till 36 4/7 veckor. Vidare föreslås enhetliga bestämmelser rörande antalet
verkliga läsdagar. Antalet sådana dagar inklusive dagar, varunder lärjungarna
deltaga i skolutflykt eller idrottsövning under lärares ledning,
bör enligt de sakkunniga vid en lästid av 39 veckor utgöra minst 214 och
vid en lästid av 36 4/7 veckor minst 202. Möjlighet skulle dock finnas för
skoldistrikt att minska antalet verkliga läsdagar med högst tre, därest lärare
prövas böra erhålla ledighet för deltagande i kurser eller möten, som äro av
betydelse för hans fortbildning.
De sakkunniga framhålla, att ur pedagogiska synpunkter i stort
sett samma skäl kunde åberopas för ett utsträckande av den samlade årliga
tid, under vilken folkskolan arbetade, som på sin tid anfördes för införande
av ett sjunde obligatoriskt skolår. De båda åtgärderna kompletterade
varandra så till vida, atb båda var och en pa sitt sätt bidroge till
att förbättra skolans undervisningsresultat. De sakkunniga påpeka härvid,
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
5
bland annat, att god färdighet i läsning, skrivning och räkning — de för lärjungarna
viktigaste ämnena — icke ernåddes utan mycken och långvarig
övning samt att därvid själva träningsmomentet i undervisningen spelade
en särskilt viktig roll.
Även sociala skäl talade enligt de sakkunnigas mening för en utsträckning
av folkskolans årliga lästid. Detta gällde framför allt industrialiserade
och andra likartade samhällen, där föräldrarna många gånger
icke hade möjlighet att bereda sina barn sysselsättning eller omvårdnad
under den tid av året, då skolan icke påginge.
Som skäl mot ett utsträckande av den obligatoriska
lästid en utöver 36 4/7 veckor hava de sakkunniga
bland annat framhållit följande:
Den jordbrukande befolkningen hade vissa tider ett påtagligt behov av
de mera vuxna barnens hjälp med olika göromål, exempelvis vid sådd och
skördearbete, rensning av rotfrukter samt potatis- och beftupptagning.
Detta manade utan tvivel till varsamhet vid genomförandet av åtgärder,
som innebure en utsträckning av skolans lästid.
Även svårigheten att på landsbygden ordna fortsättningsskolans undervisning,
som där nästan undantagslöst, frånsett ämnet hushållsgöromål,
bestredes av folkskolans lärare, talade emot ett alltför långt läsår. De sakkunniga
konstatera nämligen, att — örn man ville bibehålla den nu vanliga
anordningen med sex veckors fortsättningsskola utanför folkskolans lästid
— det mötte betydande svårigheter att få utrymme för de båda skolformerna.
Förlädes fortsättningsskolans undervisning omkring eller omedelbart
efter årsskiftet, bleve folkskolans sommarferier vid 39 veckors lästid
för korta, i regel endast 4 ä 5 veckor.
De sakkunniga hava även understrukit faran av en alltför stark arbetsbelastning
å den enskilde läraren.
Vid vägandet av de skäl, som talade för och emot en utsträckning av bastiden,
hade de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att en måttlig
höjning av nu gällande minimum för folkskolans läsår vore fullt motiverad
och även genomförbar. Den omständigheten, att skoldistrikten själva i stor
utsträckning och under skiftande betingelser framför allt på senare tid förlängt
lästiden, bure vittnesbörd örn att tidpunkten nu vore inne för generella
åtgärder av denna art. Med hänsyn till de åberopade omständigheter,
som manade till försiktighet vid reformer på förevarande område, ansåge
de sakkunniga sig icke kunna förorda, att minimilästiden nu utsträcktes
till 39 veckor — en lästid, som i stort sett torde vara lämplig för städer och
industrisamhällen men icke alltid för den egentliga landsbygden — utan
begränsade sig till att föreslå, att lästiden genom ändring i folkskolestadgan
bestämdes till lägst 36 4/7 veckor.
I nära samband med frågan örn utsträckning av den årliga lästiden vid
folkskolan står spörsmålet om antalet i läsåret ingående verkliga läsdagar.
Avsikten med en utsträckning av den årliga lästiden kan, yttra de sakkunniga,
helt eller delvis förfelas, örn skoldistrikten, samtidigt med att läsåret
utsträckes, mer väsentligt utöka antalet lovdagar. De sakkunniga betrakta
allmänna bestämmelser angående det lägsta antal läsdagar, som bör
förekomma under läsåret, som en konsekvens av 1937 års lönereglering för
6
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
folkskolans lärarkår och anse det lämpligt att förhållandena på området
regleras i samband med den av de sakkunniga förordade utsträckningen
av den årliga lästiden.
De sakkunniga påpeka härvid, att antalet verkliga läsdagar vid 3 4 4/7
veckors (242 dagars) lästid utgjorde minst 192, varför antalet läsfria
dagar utgjorde 50, varav 44 sön- och helgdagar (inklusive vardagarna
under påsklovet) och 6 verkliga lovdagar.
Vid Jästidens förlängning med två veckor till 36 4/7 veckor (256
dagar) tillkomme högst tolv vardagar. Åtminstone i vissa fall bleve det därför
möjligt att öka antalet verkliga läsdagar från 192 till 204. Emellertid
borde någon ny lovdag belöpa på den utsträckta lästiden. Observeras borde
även, att läsåret vid en utsträckning tämligen säkert komme att omfatta
pingsthelgen. Då barnen borde få lov icke blott annandag pingst, som vore
helgdag, utan även pingstafton, följde härav, att antalet verkliga läsdagar
icke lämpligen borde vid en lästid av 36 4/7 veckor sättas högre än 202.
Vid Jästidens utsträckning till 39 veckor (273 dagar) tillkomme, räknat
från en lästid av 34 4/7 veckor, högst 27 vardagar. Teoretiskt skulle
man allstå här kunna tänka sig en utsträckning från 192 till 219 verkliga
läsdagar. Emellertid måste hänsyn tågås dels till pingstledigheten, dels till
att minst ytterligare en lovdag borde tillkomma, varför antalet verkliga läsdagar
vid en lästid av 39 veckor icke rimligen borde sättas högre än 216.
En ytterligare reduktion av antalet verkliga läsdagar syntes dock här de
sakkunniga motiverad, varför sakkunniga ansåge sig böra stanna vid att
förorda, att antalet verkliga läsdagar vid nämnda lästid bestämdes till 21/+.
I detta sammanhang hava de sakkunniga upptagit frågan örn inställande
av undervisningen viss tid i syfte att bereda lärarpersonalen tillfälle att
deltaga i utbildning skurser.
De sakkunniga hava framhållit, att denna fråga vore i hög grad en landsbygdens
angelägenhet. På landsbygden arbetade lärarna merendels under
mycket svårare förhållanden än lärarna i städerna. Den isolering, som
landsbygdens lärare ofta vore utsatta för, kunde inverka ofördelaktigt på
skolarbetet. Det läge i öppen dag, att det på grund härav skulle lända
skolundervisningen på landsbygden till fördel, örn lärarna finge tillfälle
att under ordnade former deltaga i lämplig kursverksamhet, vid vilken
de kunde träda i kontakt med andra lärare och erhålla intryck och impulser
av värde för skolarbetet.
Vid ett realiserande av de sakkunnigas förslag om en obligatorisk lästid
av 36 4/7 veckor ökades möjligheten att genom en mindre inskränkning
av den effektiva lästiden bereda lärarna tillfälle till fortbildning. I sådant
avseende förordade de sakkunniga, att ledighet för nämnda ändamål skulle
få åtnjutas under högst tre dagar varje läsår utan återläsningsskyldighet
för lärare. I varje särskilt fall skulle statens vederbörande folkskolinspektör
lämna sitt medgivande till läsningens inställande. I fråga om mera
regelbundet återkommande kurser syntes generellt beslut härutinnan böra
fattas av Kungl. Maj:t eller skolöverstyrelsen.
Frågan örn fortsättning sskolans ställning vid en utsträckning av folkskolans
årliga lästid har även berörts av de sakkunniga. Enligt de sakkunnigas
mening böra effektiva åtgärder vidtagas för centralisering av lands
-
Statsutskottets utlåtande Nr 189.
7
bygdens fortsättningsskola. De sakkunniga hava även uttalat sig för att
lärare vid folkskola skulle erhålla rätt att tillgodoräkna tjänstgöring i fortsättningsskola
för placering i högre lönegrad.
En av de sakkunniga, överläraren E. Eljas, har i särskilt yttrande uttalat
sig för ett generellt utsträckande i samband med de av de sakkunniga föreslagna
skölförbättringarna av tjänstgöringsskyldigheten för folkskollärare
till 39 veckor från och med den 1 juli 1942, då motsvarande tjänstgöringsskyldighet
inträdde för småskollärarinna. I de skoldistrikt eller skolor,
där lästiden ej vore 39 veckor, borde av folkskollärare uttagas motsvarande
tjänstgöring genom uppdelning av flerklassiga läraravdelningar eller
genom tjänstgöring 2 ;i/7 veckor i fortsättningsskola. Där utfyllnad av
tjänstgöringstiden ej kunde anses påkallad genom dylika anordningar, finge
kompensation ske genom tjänstgöring tvenne veckotimmar i folk- eller
fortsättningsskola utöver den, som vore påkallad genom nuvarande bestämmelser.
Myndigheterna rrv. fl.
I ärendet hava avgivits utlåtanden av domkapitlen utom domkapitlet i
Stockholm, av statskontoret samt av skolöverstyrelsen. Överstyrelsen har
därvid överlämnat dels infordrade yttranden från samtliga statens folkskolinspektörer,
dels ock inkomna yttranden från Sveriges allmänna folkskollärarförening,
Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund,
Sveriges småskollärarinneförening och föreningen Sveriges mindre
folkskolor. Vidare har yttrande avgivits av styrelsen för svenska landskommunernas
förbund.
Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande hävdat, att den årliga lästiden borde
vara enhetlig för samtliga lärare vid folkskolan. Vidare förordas, att läsåret
från och med den 1 juli 1942 fastställes till 39 veckor. Långa skolvägar,
målsmäns behov av arbetshjälp och svårighet att anordna fortsättningsskolan
skulle dock kunna medföra befrielse för skolbarn att varje söckendag
deltaga i undervisningen.
Överstyrelsen är ense med de sakkunniga i fråga om såväl behovet av
allmänna bestämmelser rörande antalet i läsåret ingående verkliga läsdagar
som antalet sådana dagar vid en lästid av 39 veckor. Vidare tillstyrkes
förslaget om reducering av antalet verkliga läsdagar, därest lärare prövas
böra erhålla ledighet för fortbildning.
Överstyrelsen framhåller, bland annat, att utvecklingen i hela landet
ginge i riktning mot en utsträckning av lästiden till 39 veckor. Nästan alla
folkskolinspektörer hade uttalat sig för 39 veckors lästid.
I domkapitlens remissyttranden har i allmänhet frågan örn folkskollärarnas
tjänstgöringstid trätt i förgrunden. Det övervägande flertalet domkapitel
synes anse, att tjänstgöringsskyldigheten borde fastställas enhetligt
till 39 veckor. Domkapitlet i Växjö hävdar, att skillnad bör göras mellan
å ena sidan lärares tjänstgöringsskyldighet och å andra sidan barns
skolgångsskyldighet, vilken sistnämnda icke borde omfatta mer än 364/7
veckor. Domkapitlet i Strängnäs betraktar en anordning med 364/7 veckors
lästid som en lämplig övergångsform. Domkapitlet i Uppsala synes
också förorda 364/7 veckors lästid för barnen. De flesta domkapitlen hava
8 Statsutskottets utlåtande Nr 139.
emellertid biträtt den ståndpunkten, att även lästiden för barnen borde
utsträckas till 39 veckor med möjlighet till undantag, där särskilda lokala
eller andra förhållanden skulle därtill föranleda. Domkapitlet i Karlstad
har uttryckligen anslutit sig till den skiljaktiga mening, som förekommit
hos de sakkunniga. Andra domkapitel hava i väsentliga avseenden anslutit
sig till nämnda mening. Endast domkapitlen i Skara och Lund hava oförbehållsamt
uttalat sig för de sakkunnigas förslag angående Jästidens längd.
Såsom motiv för en enhetlig tjänstgöringstid för lärarna om 39 veckor
har bland annat aberopats, att skillnaden mellan den egentliga landsbygdens
och de större samhällenas skolor därigenom skulle minskas samt att
landsbygdens skolor skulle vinna en välbehövlig förstärkning. Vidare framhålles
det olämpliga i att avgörandet av frågor rörande lästidens längd ankomme
på skoldistrikten. Lärarna Lomme därigenom i en mellanställning,
och skoldistrikt med den kortare lästiden finge nöja sig med sämre meriterade
lärare.
För en utsträckning av lästiden endast till 364/7 veckor har åberopats,
att en längre lästid skulle vara skadlig för barnen, att svårigheter skulle
uppstå i lantbruksdistrikt, som hade behov av barnens arbetskraft, att
övergången från 341/2 veckor till 39 veckors lästid i en del skoldistrikt komme
att bliva alltför häftig och mötas med ovilja från målsmän, särskilt
som genomförandet av en annan skolreform, det sjunde skolåret, ofta stöde
på dagordningen.
De ovannämnda lärarorganisationerna hava i det väsentliga anslutit sig
till den av reservanten Eljas uttalade meningen.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har biträtt det förslag
i ämnet, som framlagts av majoriteten bland de sakkunniga. Styrelsen anslöte
sig till fullo till den av de sakkunniga uttalade uppfattningen, att de
faktorer, som borde vara utslagsgivande vid bestämning av lämpligaste
längd för lästiden, vore särskilt skiftande i de olika delarna av rikets landsbygd,
varför obligatoriskt införande därstädes av 39 veckors lästid icke
borde ifrågakomma. Landsbygdens skoldistrikt borde under alla förhållanden
hava möjlighet att i viss utsträckning anpassa lästidens längd efter de
lokala förhållandena. Då det emellertid ej torde vara uteslutet, att behov
härav kunde föreligga även i övriga skoldistrikt, borde alla skoldistrikt hava
rätt att välja mellan en lästid om 36 4/7 veckor och en sådan örn 39 veckor.
Statskontoret har icke funnit anledning till erinran mot en ökning av
lästiden i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, ehuru ämbetsverket
i vissa avseenden funne sig böra motsätta sig de framställda förslagen.
Sålunda avstyrkes förslaget, att lärare skulle kunna erhålla befrielse från
undervisningen under tre dagar årligen för bevistande av fortbildningskurser,
under motivering att liknande anordningar icke förekomme beträffande
statliga, i de nya löneplanerna inplacerade befattningshavare samt att tillräckliga
skäl icke anförts för ett dylikt medgivande för folkskollärarnas del.
Departementschefen.
Inledningsvis har departementschefen i anslutning till vad av de sakkunniga
i motsvarande hänseende anförts framhållit, att de spörsmål, som
här förelåge till bedömande, väsentligen vore av skolorganisatorisk, icke
av löneteknisk natur. De nu framlagda förslagen bedömde departementschefen
från denna utgångspunkt. Departementschefen funne på grund
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
9
härav anledning icke föreligga att till särskild granskning upptaga de synpunkter,
som i ärendet anförts rörande tjänstgöringsskyldighet och löneställning
för folkskollärare utan inriktade sig på möjligheterna att från dc
förutsättningar, som skapats genom 1937 års riksdags berörda beslut, i
organisatoriskt hänseende förbättra folkskoleväsendet och stärka den undervisning,
som detta hade att förmedla.
Departementschefen har i likhet med samtliga i ärendet hörda myndigheter
och sammanslutningar tillstyrkt en obligatorisk förlängning av folkskolans
årliga minimilästid.
Enighet rådde emellertid icke, påpekar departementschefen, rörande frågan,
huru långt man för närvarande lämpligen borde sträcka sig vid åtgärder
på detta område.
Vid genomförandet av 1937 års lönereglering för lärarkåren hade jämväl
nämnda spörsmål varit på tal. Vid detta tillfälle hade man på åtskilliga
håll ställt sig tveksam mot åtgärder, som skulle innebära fastställandet av
en för alla skoldistrikt enhetlig lästid. I detta hänseende hade en märkbar
förändring inträtt. Meningarna ginge för närvarande bland de hörda myndigheterna
i den riktningen, att tiden nu vore inne för enhetliggörande av
skolans lästid. Anledningen härtill vore, örn de lönetekniska skälen lämnades
åt sidan, närmast att söka i det förhållandet, att skoldistrikten i betydande
utsträckning begagnat sig av den genom 1937 års löne- och statsbidragsreglering
öppnade möjligheten att utan merkostnad för dem förlänga
den årliga lästiden. De förväntningar, som i detta hänseende knutits
vid 1937 års riksdags löneregleringsbeslut, hade gått i uppfyllelse.
Aven om enligt departementschefens mening stort avseende måste fästas
vid att skoldistrikten på senare tid i glädjande omfattning, måhända i
större utsträckning än som förutsatts vid berörda omläggning av grunderna
för statsbidragen till folkskoleväsendet,, spontant befordrat undervisningen
i skoldistrikten genom att utsträcka lästiden, syntes å andra sidan
denna omständighet icke böra föranleda statsmakterna att nu genom generella
bestämmelser vidtaga för långtgående åtgärder på området. Det rådde
en väsentlig olikhet mellan å ena sidan att genom lämpliga statsbidragsbestämmelser
befrämja denna utveckling och å andra sidan att genom
generella föreskrifter fastställa en enhetlig lästid; risk förelåge för att de
fördelar i skolorganisatoriskt avseende, som ernåddes på sistnämnda väg,
finge köpas på bekostnad av värden av mindre påtagbar men icke desto
mindre mycket betydelsefull natur. Det vöre av vikt, att folkskolan ute i
orterna omfattades med sympati och förtroende av befolkningen. Detta
intresse finge icke sättas i fara genom en alltför stark påfrestning på en
gång av de enskildas prestationsförmåga. Skoldistriktens intresse för folkskoleväsendet,
vilket på många håll vore betydande, vore en värdefull tillgång,
som icke borde äventyras genom för häftigt verkande skolorganisatoriska
åtgärder; detta skulle kunna i vissa fall tänkas inträffa, örn en lästid
av 39 veckor nu generellt fastställdes. Det finge icke förbises, att de
skoldistrikt, som ännu icke utsträckt lästiden, säkerligen i många fall hade
de största svårigheterna att övervinna vid åtgärder i detta avseende, och
att just dess skoldistrikt komme att beröras av en genom författningsändring
reglerad övergång till längre lästid. En utsträckning av lästiden med
10
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
inemot en manad skulle förvisso i flera av dessa distrikt för närvarande
medföra kännbara olägenheter.
Det vore visserligen tänkbart, att övergången till det nya systemet skulle
kunna uppmjukas genom lämpligt, avvägda övergångsbestämmelser i anslutning
till vissa av skolöverstyrelsen och ett par domkapitel framställda
förslag. När departementschefen tillstyrkte åtgärder för utsträckning av
folkskolans lärokurs tili sju läroår, hade departementschefen framhållit,
att en fördjupad och förbättrad medborgerlig utbildning måste anses vara
av så stort värde för de ungas egen framtid, att de uppoffringar, hemmen i
vissa fall kunde komma att behöva ikläda sig, därigenom mer än väl uppvägdes.
I anslutning härtill skulle departementschefen, oaktat de betänkligheter
rnot^ en enhetlig lästid, som kunde anföras, kunnat ansluta sig
till tanken på en etappvis skeende övergång till en sådan ordning, om icke
under de närmaste åren skulle genomföras nyssberörda särskilt för landsbygdens
skolväsende principiellt och praktiskt genomgripande åtgärder för
folkskolans utbyggande med en sjunde årsklass. Övergången till sjuårig
lärokurs skulle enligt de i ämnet gällande bestämmelserna äga rum, så snart
sådan prövades lämpligen kunna ske, dock som regel senast med ingången
av läsåret 1948—49. Utan skoldistriktets medgivande kunde icke före
nämnda läsår sjuårig skolk urs införas annorledes än efter Kungl. Maj:ts
bestämmande och ej tidigare än med ingången av läsåret 1942—43. Enligt
skolöverstyrelsens förslag skulle den årliga lästiden utsträckas till 39 veckor
i ^allmänhet från och med läsåret 1942—43, alltså vid den tidpunkt, då
Kungl. Maj:t kunde mot skoldistriktets medgivande ålägga distrikt att införa
sjuårig folkskola. Det syntes icke lämpligt att låta två för landsbygdens
skolväsende så betydelsefulla och ingripande reformer till tiden sammanfalla.
,
Departementschefen har vidare framhållit de svårigheter, som för fortsättningsskolan
skulle uppstå vid en förlängning till 39 veckor av folkskolans
lästid.
De ekonomiska konsekvenserna för statsverket syntes departementschefen
icke heller böra förbises. Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle en
utsträckning av den årliga minimilästiden till 36 4/7 veckor med utgångspunkt
från nu gällande lönebestämmelser draga en merkostnad för statsverket
av omkring 700,000 kronor. Skulle lästiden i stället obligatoriskt
fastställas till 39 läsveckor, kunde motsvarande merkostnader enligt av
överstyrelsen verkställda beräkningar uppskattas till omkring 2,600,000
kronor. Den vid bifall till överstyrelsens förslag uppstående ytterligare utgiftsökningen
med 1,900,000 kronor skulle för statsverket inträda vid en
tidpunkt, då en betydande ökning av statens utgifter föranleddes av genomförandet
av det sjunde skolåret.
Ehuru en enhetlig lästid inom folkskoleväsendet ur många synpunkter
skulle vara önskvärd, ansåge departementschefen sig med hänsyn till vad
sålunda anförts icke kunna tillstyrka, att bestämmelser i sådant avseende
nu meddelades. Däremot läge det — framhåller departementschefen — i
öppen dag, att det borde vara statsmakterna angeläget att med tjänliga
medel främja den nu pågående utvecklingen för utsträckning av lästiden
till 39 veckor; vissa av de förslag, som av departementschefen i det följande
förordades, vore ägnade att befordra en sådan utveckling.
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
11
Sakkunnigmajoritetens förslag om begränsning av skoldistriktens valfrihet
i fråga om lästidens längd till två lästider, 36 4/7 veckor och 39 veckor,
träffades icke av de erinringar, departementschefen i det föregående framställt,
men innebure ett betydande framsteg i jämförelse med nuvarande
förhållanden. I icke mindre än omkring 700 skoldistrikt sknlle lästiden förlängas
vid ett genomförande av detta förslag; enligt lämnade uppgifter
skulle omkring 2,100 lärare med småskollärarkompetens och 2,200 lärare
med folkskollärarkompetens erhålla utsträckt tjänstgöringstid. Företrädesvis
skulle de klenare skolformerna erhålla förbättrade arbetsbetingelser,
men så skulle bliva fallet jämväl beträffande 235 läraravdelningar av Aform.
Betydelsen av en sådan förlängning av undervisningstiden finge således
icke underskattas. Sammantagna med den förbättring av skolväsendet,
som framkallats genom 1937 års löne- och statsbidragsreglering, torde
de ifrågasatta åtgärderna innebära en av de viktigaste åtgärder för förbättring
av folkundervisningen, som under den senaste tiden vidtagits i vårt
land.
Mot de sakkunnigas förslag rörande tidpunkten för åtgärdens genomförande
hade departementschefen intet att erinra. De nya bestämmelserna
skulle alltså träda i kraft den 1 juli 1940. I likhet med de sakkunniga och
de i ärendet hörda myndigheterna funne departementschefen det lämpligt,
att bestämmelser samtidigt meddelades rörande det antal verkliga läsdagar,
som borde ingå i läsåret. Det härutinnan framställda förslaget ansåge departementschefen
sig kunna biträda.
Departementschefen förordade vidare de sakkunnigas förslag, att skoldistrikt
skulle erhålla rätt att minska antalet verkliga läsdagar med högst
tre, därest lärare prövades böra erhålla ledighet för deltagande i kurser
eller möten, som vore av betydelse för lärarnas fortbildning.
Beträffande de av de sakkunniga ifrågasatta åtgärderna med avseende
på fortsättningsskolans ytterligare centralisering ville departementschefen
framhålla, att dylika syntes påkallade. Då emellertid frågan örn fortsättningsskolans
ställning stöde i visst samband med det aktuella spörsmålet
om undervisningsplan för den sjuåriga folkskolan, syntes i detta sammanhang
ställning icke böra tagas till de sakkunnigas berörda förslag. Med hänsyn
härtill funne departementschefen sig ej heller böra föreslå Kungl. Majit
att för 1939 års riksdag framlägga förslag i anledning av en av skolöverstyrelsen
framlagd utredning örn införande i fortsättningsskolan av obligatorisk
undervisning i hushållsgöromål.
Vad de sakkunniga yttrat rörande rätt för lärare att tillgodoräkna tjänstgöring
i fortsättningsskola för placering i högre lönegrad hade departementschefen,
efter samråd med chefen för finansdepartementet, funnit böra föranleda
allenast det uttalandet, att denna fråga borde närmare dryftas först
sedan klarhet vunnits i nyssberörda hänseenden.
Utskottet är ense med departementschefen om att de spörsmål, som nu
föreligga till bedömande, väsentligen äro av skolorganisatorisk art och icke
av löneteknisk natur. Från denna utgångspunkt har det gällt för utskottet
att pröva dc föreliggande förslagen till förbättrande av folkskoleväsendet
i organisatoriskt avseende och stärkande av den undervisning, som detta
har att förmedla.
De sakkunniga, de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutning -
Utskottet.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
arna samt departementschefen äro alla ense om att den nuvarande minimilästiden
bör utsträckas. Någon gensaga häremot har icke heller gjorts i de
motionsvis väckta förslagen utom i motionen II: 431, däri avslag yrkats å
Kungl. Maj:ts proposition i förevarande del. Utskottet anser för sin del
att fullgoda skäl blivit anförda för en obligatorisk förlängning av folkskolans
årliga minimilästid. För närvarande kunna skoldistrikten planlägga
undervisningen enligt tre alternativa lästider 34 4/7 veckor, 36 4/7 veckor
och 39 veckor. Ett enhetliggörande av folkskolans lästid skulle enligt departementschefens
mening ur åtskilliga synpunkter visserligen vara eftersträvansvärt,
men han har i likhet med de sakkunniga likväl icke ansett
sig kunna tillstyrka en så långt gående åtgärd på detta område som ett successivt
övergående till en enhetlig lästid av 39 veckor. Departementschefen
har därför stannat vid att föreslå minimilästidens bestämmande till 36 4/7
veckor, varigenom framdeles i stället för tre, två alternativa lästider skulle
ifrågakomma. Detta ståndpunktstagande har i främsta rummet förestavats
av att departementschefen icke ansett lämpligt att samtidigt genomföra
två så ingripande och betydelsefulla reformer som utbyggandet av folkskolan
med en sjunde årsklass och lästidens utsträckning till 39 veckor.
Utskottet delar den av departementschefen i förevarande avseende uttalade
uppfattningen. Den mycket betydande reformverksamhet inom folkskoleväsendet,
som ägt rum under senare år, talar enligt utskottets mening
för att varsamhet bör iakttagas från statsmakternas sida, när det gäller
genomförandet av ytterligare skolorganisatoriska åtgärder. Utskottet anser
sig därför icke kunna tillstyrka, att steget nu skulle tagas fullt ut till en
enhetlig lästid av 39 veckor, men vill understryka det av departementschefen
gjorda uttalandet, att det bör vara statsmakterna angeläget att främja
den pågående frivilliga utvecklingen för utsträckning av lästiden till 39
veckor. Kungl. Maj:ts förslag om införande av en minimilästid av 36 4/r
veckor får utskottet alltså giva sin anslutning och får härvid särskilt betona,
att genom ett bifall till Kungl. Majrts förslag vinnes en önskvärd utjämning
mellan nu rådande förhållanden i olika skoldistrikt, samtidigt som
företrädesvis de svagare skolformernas arbetsbetingelser komma att förbättras.
Emot den föreslagna reformens genomförande från och med den 1 juli
1940 har utskottet intet att erinra.
Utskottet biträder jämväl departementschefens förslag med avseende å
det antal verkliga läsdagar, som böra ingå i läsåret, ävensom beträffande
rätt för skoldistrikt att minska antalet effektiva läsdagar med högst tre, i
syfte att bereda lärare möjlighet att erhålla ledighet för deltagande i kurser
och möten, som äro av betydelse för lärarens fortbildning.
Med den ståndpunkt utskottet sålunda intagit ställer utskottet sig avvisande
till de i motionerna I: 244,1: 246 och II: 370,1: 254 och II: 404 samt
II: 431 gjorda yrkandena.
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
13
Förstärkning av undervisningen i två- eller flerklassiga
undervisningsavdelningar.
Nuvarande f örhållanden.
I propositionen erinras om de svårigheter, som äro förenade med undervisningen
i två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar, samt örn de
åtgärder, som hittills vidtagits för minskande av dessa svårigheter; dessa
åtgärder äro enligt propositionen huvudsakligen följande:
I skolor av B 3- och D 1-form (en lärare undervisar samtliga klasser)
sker intagning av nybörjare endast vartannat år, varigenom antalet samtidigt
undervisade klasser kunnat reduceras till tre vid sexåriga folkskolor
och tre ä fyra vid sjuåriga.
Vidare finnas föreskrifter örn samläsning mellan två eller flera årsklasser
i ämnen, där så lämpligen kan ske.
Särskild undervisning kan i viss utsträckning förekomma för olika årsklasser
inom ramen för gällande timplaner, i det att vissa klasser i en del
ämnen kunna undervisas färre antal veckotimmar än andra klasser.
I samband med sjunde skolårets införande vidtogos vidare anordningar
för beredande av ökade möjligheter till särundervisning vid skolor av B 2-,
B 3- och D 1-former.
Vid sjuåriga skolor, tillhörande de sistnämnda båda skolformerna, har
sålunda genom ändring i § 15 folkskolestadgan lästiden varje år, då nybörjarklass
intages, utsträckts till 39 veckor, därest vid läsårets början
antalet lärjungar i skolan utgör minst 12. Ändringen, som tillkom på
förslag av 1934 års folkskolsakkunniga, innebar utsträckning av lästiden
endast för lärarna. Barnens lästid skulle däremot kunna bibehållas oförändrad.
Härigenom har vunnits, att den mellanliggande tiden kan disponeras
för särundervisning åt de klasser, som äro i behov därav.
Vid skolor av B2-form åter, där förstärkningsanordningarna genom
Kungl. Maj:ts beslut den 10 september 1936 införts allenast på försök
i vissa skoldistrikt, företrädesvis i Skåne, beredes särundervisning^ för
lärjungarna utöver det i undervisningsplanen angivna timantalet på så
sätt, att läraren vid sidan av den honom i övrigt åliggande tjänstgöringen
mot timlärararvode meddelar direkt undervisning för klasser, som eljest
skulle hava sysselsatts med tysta övningar.
Växellov. I kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 372) hava vidare meddelats
föreskrifter rörande uppdelning av lärjungarna i heltidsläsande skolor,
där i regel två eller flera årsklasser sammanhållas vid undervisningen, innebärande,
att de i en undervisningsavdelning ingående klasserna växelvis
få ledigt från skolarbetet en dag i veckan, varigenom läraren får möjlighet
att under några timmar varje vecka koncentrera undervisningen
på den del av avdelningen, som icke har ledigt. Uppdelning av lärjungarna
kan emellertid äga rum endast, då skolvägarnas längd eller andra
särskilda förhållanden av motsvarande betydelse därtill föranleda. Prövningen
härav tillkommer domkapitel i samband med fastställande av
reglemente för skoldistrikt. Det är således icke pedagogiska skäl, som
här föranlett bestämmelsernas tillkomst, utan närmast yttre, för skolans
arbete ogynnsamma förhållanden.
14
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
De sakkunnigas förslag.
Undervisningen i två- eller flerldassiga undervisningsavdelningar bör
enligt de sakkunniga förbättras
dels genom att bereda skild undervisning åt de särskilda klasserna genom
uppdelning av undervisning savdelning inom ramen av den för läraren gällande
tjänstgöringstiden under viss del av läsåret i större utsträckning än
för närvarande är fallet,
dels ock genom utvidgning av rätten till statsbidrag för avlöning av timlärare
i syfte att nedbringa klass- och elevantalet i undervisningsavdelningarna.
Förslagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1940.
I fråga om undervisningens differentiering genom uppdelning av undervisning
savdelningar hava de sakkunniga anfört bland annat:
De sakkunniga utginge ifrån att sådan uppdelning borde kunna ske,
då så påkallades av de föreliggande omständigheterna, exempelvis på grund
av elevantalets storlek, skolvägarnas längd och de sociala förhållandena.
Uppdelningen skulle kunna äga rum under en tid, i stort sett motsvarande
det vid en utsträckning av den årliga lästiden tillkommande timantalet,
d. v. s. vid en lästid av 39 veckor under tillhopa omkring 100 lärotimmar
per år och vid en lästid av 36 4/7 veckor under tillhopa omkring 50 lärotimmar
per år. Uppdelningen skulle förekomma allenast vid B 2-, B 3- och
D 1-skolor samt vid småskolor av b-form. Som förutsättning borde icke
genom allmän föreskrift uppställas visst minimiantal elever.
De sakkunniga utginge från att — därest lästiden utgjorde minst
364/7 veckor — de i vederbörande undervisningsavdelningar ingående
klasserna borde, i syfte att bereda ökade möjligheter till direkt undervisning,
kunna växelvis erhålla ledigt från skolarbetet under den tid,
läraren undervisade återstoden av undervisningsavdelningen. Lästiden
för läraren bleve därigenom alltid minst 36 lh veckor, men för barnen
något kortare, beroende på vilken tid, som ansloges för separat undervisning
utöver dén i undervisningsplanerna anslagna tiden.
Vid bedömandet av spörsmålet, i vilka skolformer den ifrågavarande
uppdelningen lämpligen borde komma till stånd, borde de tekniska svårigheterna
vid undervisningen vara avgörande. Dylika svårigheter vore
i hög grad beroende av elevantalets storlek men syntes i varje fall vara
betydande i skolor av B 2-, B 3- och D 1-form.
I B 1-skolan, i vilken läraren hade att undervisa två å tre klasser,
förelåge knappast några större organisatoriska svårigheter vid undervisningen.
Hela avdelningen höljes där samlad i en grupp i flertalet
ämnen, och om läraren exempelvis önskade giva sjunde klassen skild undervisning
i medborgarkunskap eller något annat ämne, hade han icke
större tekniska svårigheter att övervinna än dem, läraren i B 2-skolan
hade att dagligen brottas med. Något annorlunda ställde sig saken i
småskolor av b-form. Här medförde nybörjarna åtskilliga problem.
Säkerligen vöre en uppdelning exempelvis i början av höstterminen väl
motiverad i dessa skolor, särskilt örn barnantalet vore tämligen stort.
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
15
Det syntes erforderligt, att bestämmelser meddelades rörande den tidslängd,
under vilken uppdelning borde kunna ske. Härvid kunde man lämpligen
utgå från den undervisningstid, som tillkomme vid en förlängning av
lästiden. Utsträcktes Jästiden till 39 veckor, ökades undervisningstiden med
omkring en månad och antalet lärotimmar med 100—110 utöver den nu
gällande minimilästiden. Utsträcktes åter lästiden endast till 36 4/7 veckor,
ökades undervisningstiden med två veckor och antalet lärotimmar med
omkring 50.
Med utgångspunkt härifrån borde en undervisningsavdelning kunna
uppdelas under en sammanhängande tid av högst en månad, örn lästiden
utgjorde 39 läsveckor, och under en sammanhängande tid av högst
två veckor, örn lästiden utgjorde 36 4A läsveckor. I vissa fall kunde det
emellertid vara lämpligare, att nämnda tid av en månad, respektive två
veckor i stället styckades i kortare perioder, omfattande två eller flera
sammanhängande dagar och förlagda till olika delar av läsåret eller —
vid exempelvis 39 veckors lästid — en dag (5 ä 6 timmar) varannan
vecka eller en halv dag (3 timmar) varje vecka.
I de- fall, där s. k. växellovdagar förekomme, syntes någon ytterligare
styckning av undervisningstiden icke böra komma i fråga. Ej heller borde
uppdelning kunna ske i halvtidsläsande skolor.
Förslaget om utvidgning av rätten till statsbidrag för avlöning av
timlärare åsyftar att nedbringa klass- och elevantalet i vissa undervisningsavdelningar
vid undervisningen i sådana ämnen, där ett högt elevantal
är till väsentligt hinder för undervisningens effektivitet. Rätt till
statsbidrag skulle tillkomma endast skolor av folkskolans B-former samt
mindre folkskolor av D 1-form och småskolor av b-form. Statsbidraget
skulle begränsas till högst fyra veckotimmar per undervisningsavdelning
och utgå under förutsättning, att elevantalet i vederbörande avdelningar
överstiger visst minimiantal.
De sakkunniga hava härom anfört bland annat:
Genom att med anlitande av timlärare uppdela undervisningsavdelningar
med högt elevantal under ett begränsat antal timmar vid undervisningen
i ämnen, i vilka icke med fördel kunde samtidigt handledas ett
större antal elever, kunde skolarbetet i hög grad underlättas och undervisningen
för varje elev bliva mer ingående och värdefull. Den uppdelning av
undervisningsavdelning i parallellavdelningar i syfte att nedbringa elevantalet,
som av de sakkunniga sålunda ifrågasattes, komme alltså att vid ett
högre elevantal komplettera den i det föregående föreslagna anordningen
till ökande av möjligheterna för läraren att bereda särundervisning åt de i
undervisningsavdelningen ingående klasserna.
De sakkunniga erinrade, att statsbidrag för närvarande kunde utgå till
avlönande av timlärare i skoldistrikt, där Överlärare vore anställd, för det
antal veckotimmar, varmed överlärarens undervisningsskyldighet understege
30 veckotimmar.
De sakkunniga ansåge, att statsbidrag till timlärare borde i undervisningsavdelningar
med högt elevantal kunna utgå även för undervisning
utöver det i timplanen angivna antalet lärartimmar. Givetvis kunde en
16 Statsutskottets utlåtande Nr 139.
anordning med extra timlärartimmar vara berättigad i samtliga skolformer,
i A-skolan med dess ibland över 40 elever likaväl som i ödebygdens
mindre folkskola. Till en början borde dock här avsett statsbidrag
icke utgå till andra skolor än heltidsläsande skolor, där en lärare
hade att samtidigt undervisa två eller flera klasser, d. v. s. till skolor
av folkskolans B-former samt mindre folkskola av D 1-form och småskola
av b-form.
Då det kunde beräknas, att särskild för ändamålet lämpad lärare i
allmänhet icke stöde till förfogande, finge det förutsättas, att den extra
undervisning, varom här vore fråga, i regel komme att bestridas av skolans
ordinarie lärare.
Den omständigheten, att ifrågavarande timlärarersättning företrädesvis
torde komma de vid vederbörande skola sysselsatta ordinarie lärarna
till godo, borde icke föranleda, att timlärartjänstgöringen inlades i lärarnas
ordinarie tjänstgöringsskyldighet. Vidare borde rätten till statsbidrag
för ändamålet på lämpligt sätt begränsas.
Örn som timlärare anlitades ordinarie lärare, borde statsbidrag utgå,
endast om och i den mån läraren fullgjort den maximitjänstgöring per
vecka, som angåves i avlöningsreglementet för lärare vid folk- och småskolor.
Vidare höjde föreskrift meddelas örn att statsbidrag till timlärararvoden
skulle utgå endast för ett visst högsta antal veckotimmar per undervisningsavdelning.
De sakkunniga funne lämpligt att försöksvis utgå från
det antal timlärartimmar, som i allmänhet toges i anspråk vid de nuvarande
förstärkningsanordningarna vid skolor av B 2-form, d. v. s. högst
fyra veckotimmar per undervisningsavdelning. ''
De sakkunniga hade uppställt två olika alternativ i fråga om det
elevantal, som borde medföra rätt till statsbidrag för ifrågavarande timlärarundervisning.
Enligt dessa skulle rätt till sådant statsbidrag inträda,
då elevantalet överstege vid skolor av
Alternativ I Alternativ II
B 1-formen.................. 35 30
B 2- » 30 25
B 3- » 25 20
Dl- » 25 20
b- » 25 20
Ur pedagogisk synpunkt syntes det enligt de sakkunnigas mening
önskligt, att alternativ II accepterades.
Yttranden över f ör sia g et.
Skolöverstyrelsen har i princip anslutit sig till förslaget örn uppdelning
av undervisningen i två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar.
Dock anser överstyrelsen, att en sådan uppdelning icke bör
medföra kortare årlig lästid för någon skolklass än 36 7? veckor. Vidare
framhålles, att den ifrågasatta särundervisningen bör förekomma
i samtliga två- eller flerklassiga heltidsläsande skolor, således även i B 1-skolor. I likhet med de sakkunniga anser däremot överstyrelsen, att
något krav på visst minimiantal barn i undervisningsavdelning icke bör
uppställas såsom villkor för uppdelning till särundervisning. I samband
härmed ifrågasättes, att föreskrift i skolreglemente om s. k. växellov
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
17
enligt förutnämnda kungörelse nr 372/1921 bör för vinnande av enhetlighet
underställas överstyrelsens prövning och godkännande.
Förslaget om utvidgning av rätten till statsbidrag för avlöning av
timlärare har i stort sett icke föranlett annan erinran från överstyrelsens
sida, än att sådant bidrag icke borde utgå för undervisning i andra
än sjuåriga B 2-, B 3- eller D 1-skolor. Sexåriga skolor eller sjuåriga
B 1-skolor skulle sålunda undantagas. Barnantalet i undervisningsavdelningarna
skulle däremot kunna vara lägre än vad de sakkunniga
föreslagit.
Domkapitlen hava i allmänhet lämnat de sakkunnigas förslag
utan erinran.
De sakkunnigas förslag örn uppdelningen av undervisningsavdelningar
har icke föranlett annan erinran från statskontorets sida än att
sådan uppdelning under 100 lärotimmar syntes bliva alltför omfattande.
Den åsyftade förbättringen torde kunna uppnås även vid uppdelning
under 50 lärotimmar.
Mot förslaget örn statsbidrag till avlöning av timlärare har statskontoret
erinrat, att det av de sakkunniga förordade alternativet beträffande
elevantalet icke skulle medföra sådana fördelar för undervisningen,
att de motsvarade den högst betydande skillnaden i kostnad mellan de
båda alternativen. Ämbetsverket har därför förordat det såsom alternativ
I betecknade förslaget. Vidare har statskontoret påyrkat, att
särskild ersättning till ordinarie lärare för ifrågavarande undervisning
borde utgå endast örn samtliga lärare vid vederbörande skola uppnått
den för dem enligt avlöningsreglementet gällande maximitj änstgöringen.
Departementschefen.
Departementschefen har anfört huvudsakligen följande:
På grundval av den nu föreliggande utredningen ansåge departementschefen
sig kunna konstatera, att en differentiering av_ undervisningen enligt
de av de sakkunniga angivna riktlinjerna, som hade sin största betydelse för
landsbygdens skolväsende, i åtskilliga fall kunde i hög grad främja skolans
undervisningsresultat, i andra fall vara av mera tvivelaktigt värde. Betydelsen
ur pedagogisk synpunkt av den ifrågasatta anordningen syntes
helt vara beroende av de i de särskilda fallen föreliggande förhållandena,
och det vore därför lämpligt att — såsom de sakkunniga också tänkt sig
— låta dess tillämpning i de enskilda skoldistrikten bliva beroende av särskild
prövning från fall till fall. I detta hänseende ville departementschefen
förorda, att förslag till reglementsbestämmelser om differentiering av undervisningen
på angivet sätt skulle obligatoriskt underställas skolöverstyrelsen
för prövning och godkännande. Mot vad av överstyrelsen i motsvarande
hänseende föreslagits beträffande bestämmelser rörande växellov
hade departementschefen intet att erinra. Tvärtom ville departementschefen
framhålla önskvärdheten av att de bestämmelser, som utfärdades
i detta hänseende, sammanfördes och samordnades med motsvarande bestämmelser
rörande den av departementschefen tillstyrkta uppdelningen
av undervisningsavdelningar. Då vad sålunda förordats syntes medföra
betryggande garantier för att de ifrågasatta differentieringsanordningarna i
Bihang till riksdagens protokoll 1039. 6 sami. Nr 130. 2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
de särskilda fallen erhölle en lämplig omfattning och utformning, ansåge
departementschefen sig icke böra taga fasta på statskontorets förslag, att
särundervisningen skulle begränsas till endast 50 lärotimmar.
I likhet med de sakkunniga och på av dessa anförda skäl ansåge departementschefen,
att för uppdelning av undervisningsavdelning ej borde krävas
visst minimiantal lärjungar. Likaledes delade departementschefen uppfattningen
om att sådan uppdelning borde förekomma endast vid B 2-, B 3-och D 1-skolor samt vid småskolor av b-form. Behovet av att utsträcka anordningen
jämväl till B 1-skolor syntes icke vara ådagalagt.
Förslaget om utvidgning av rätten till statsbidrag för avlöning av timlärare
åsyftade att nedbringa elevantalet vid undervisningen i sådana ämnen,
där ett högt elevantal utgjorde ett väsentligt hinder för undervisningens
effektivitet.
Departementschefen ville erinra, att 1936 års riksdag i sin skrivelse nr
297 framhöll vikten av att lärjungeantalet begränsades i folkskolans läraravdelningar
och även förutsatte, att denna för skolväsendets förbättring
viktiga fråga allt fortfarande bleve föremål för Kungl. Maj:ts och vederbörande
skolmyndigheters uppmärksamhet. Som ett första steg i denna
riktning vore de sakkunnigas ifrågavarande förslag att betrakta, och departementschefen
ansåge sig böra så mycket hellre ansluta sig till grundtanken
i detsamma, som motsvarande anordningar redan vidtagits i andra
kommunala skolor och i statliga skolor.
Departementschefen kunde ej dela skolöverstyrelsens uppfattning, att
bland annat skolor av B 1-form och skolor med endast sexårig kurs borde
undantagas från rätt att erhålla statsbidrag till timlärare för uppdelning
av undervisningsavdelning vid högt barnantal. I likhet med de sakkunniga
ansåge departementschefen, att sådant statsbidrag borde under vissa villkor
utgå till skolor av folkskolans B-foriner, mindre folkskolor av D 1-form
samt småskolor av b-form.
I valet mellan de av de sakkunniga framställda två alternativa förslagen
i fråga örn den elevnumerär, som borde medföra rätt till statsbidrag,
hade departementschefen funnit sig böra för närvarande, intill dess närmare
erfarenheter av de ifrågasatta åtgärderna inhämtats, förorda alternativ
I. Även detta alternativ, vars genomförande droge en lägre kostnad
än det av de sakkunniga närmast förordade, syntes ägnat att i ej ringa
grad befrämja undervisningen vid de förevarande svaga skolformerna.
I övrigt funne departementschefen sig böra biträda de sakkunnigas föreliggande
förslag, dock med den jämkningen att en förutsättning för timlärarersättning
till ordinarie lärare borde vara, att alla folk- och småskollärare
vid vederbörande skola uppnått stadgad maximitjänstgöring. Skolöverstyrelsen
syntes emellertid böra hava möjlighet att i de fall, då särskilda
förhållanden kunde påkalla ett undantag från sistnämnda villkor,
medgiva sådant undantag.
Motionen 1:21+3.
Till stöd för det i denna motion gjorda yrkandet, att differentiering av
lästiden måtte medgivas jämväl vid skolor av B 1-form, har anförts bland
annat:
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
19
På landsbygden förekomme i stor utsträckning B 1-skolorna jämsides
med skolorna av B 2-, B 3- och 11 1-formerna inom samma skoldistrikt. Det
vore självklart att de förutsättningar, nämligen långa skolvägar, stort elevantal
och övriga sociala förhållanden, som enligt propositionen skulle vara
för handen, för att dessa förstärkningsanordningar finge tillgripas, kunde
förefinnas i lika hög grad vid B 1-skolorna som vid de övriga skolformerna.
Visserligen hade en lärare i B 1-skolorna färre klasser att undervisa än vad
som vore fallet i B 2-formen, men det vore dock 2 och 3 klasser som han
samtidigt skulle ägna sig åt och då möjligheterna till en uppdelning av
läraravdelning inom samtliga småskolor av b-formen hade föreslagits med
sina två klasser, syntes knappast några skäl hava förelegat att ställa B 1-skolorna utom den möjlighet till en effektivare undervisning som förslaget
innebure.
Därtill kunde fogas den erinran att med införandet av ett sjunde skolår
fortsättningsskolan bleve 1-årig, varför det vore nödvändigt att en del av
fortsättningsskolans kursmoment måste genomgås i folkskolorna, om icke
de med det sjunde skolåret åsyftade förbättringarna av folkskolundervisningen
till en del skulle förfelas. För att möjliggöra upptagandet av vissa
av fortsättningsskolornas ämnen inom folkskolans samtliga B-former vore
naturligtvis den föreslagna anordningen av mycket stort värde. Även ur
denna synpunkt kunde det knappast vara välbetänkt att ställa B 1-skolorna
utan möjlighet att vid behov tillgripa de föreslagna förstärkningsanordningarna.
Motionerna I:S53 och 11:418.
Till stöd för det i förevarande motioner gjorda yrkandet, att statsbidrag
måtte få utgå till arvode åt timlärare vid två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar,
i vilka ingå även folkskolans sjunde klass, då antalet
lärjungar i avdelningen uppgår till minst 20, har anförts i huvudsak följande:
Som
en verklig förstärkningsanordning kunde man utan tvekan betrakta
förslaget att i flerklassiga skolavdelningar något utöka antalet lärartimmar.
Likväl hade en i detta sammanhang betydelsefull synpunkt icke blivit
i tillbörlig grad beaktad. Det vore känt, att man mångenstädes hyst tvekan
angående möjligheten att i flerklassiga skolavdelningar med gott resultat
införa även 7:e årsklassen. Denna tvekan hade sin grund bland annat däri,
att, då folkskolan bleve sjuårig, måste en väsentlig del av den eljest till
fortsättningsskolan förlagda undervisningen överflyttas till folkskolan.
Detta mötte inga särskilda svårigheter, då folkskolans sjunde klass vore
anordnad enligt A-formen, och även i andra skolformer kunde undervisningen
i modersmålet och naturkunnighet förläggas till den sjuåriga folkskolan.
Annorlunda ställde det sig beträffande undervisningen i medborgarkunskap.
Undervisningen i detta ämne kunde till största delen icke med
fördel meddelas i folkskolan med mindre läraren bereddes tillfälle att erforderligt
antal timmar uteslutande eller åtminstone huvudsakligen sysselsätta
sig med lärjungarna i sjunde årsklassen. Där skolan anordnades på
detta sätt, kunde däremot undervisningen jämväl i medborgarkunskap
lämpligen förläggas till sjunde klassen även i skolor med flerklassiga avdelningar.
Den ettåriga fortsättningsskolan kunde då, örn sä önskades,
göras helt yrkesbestämd. Det eljest svårlösta problemet angående sam
-
20
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
Utskottet.
bandet mellan sjunde årsklassen oell den ettåriga fortsättningsskolan vid
landsbygdsskolor vunne på detta sätt en tillfredsställande lösning.
De försök med förstärkningsanordningar, som hittills förekommit med
stöd av anslag, som beviljats av riksdagen, hade avsett ovan angivna förhållanden
och därför uteslutande gällt flerklassiga undervisningsavdelningar
som omfattat även den sjunde årsklassen. Enligt propositionen
skulle förstärkning med ökat antal lärartimmar medgivas även sexklassiga
skolor, småskolor och andra avdelningar, i vilka icke inginge sjunde årsklass.
Häremot vore intet att invända, men däremot syntes behovet av
förstärkningsanordningar vid sådana flerklassiga undervisningsavdelningar,
i vilka inginge sjunde årsklass, icke bliva i tillräcklig utsträckning tillgodosett
enligt det i propositionen framlagda förslaget. För ordnande på ovan
angivet sätt av undervisningen i sjunde klassen och den ettåriga fortsättningsskolan
vore det nämligen nödvändigt att sjunde klassen erhölle några
timmar skild undervisning, även om antalet lärjungar i den flerklassiga
avdelningen vore väsentligt lägre än det, som enligt propositionen skulle
utgöra ett av villkoren för statsbidrag till timlärartimmar. Lämpligen
torde i detta avseende kunna gälla olika bestämmelser för å ena sidan sexklassiga
folkskolor och sådana avdelningar i sjuklassiga skolor, vilka icke
omfattade den sjunde klassen, och å andra sidan sådana flerklassiga avdelningar,
i vilka inginge även sjunde årsklassen. Om för den förra gruppen
de i propositionen angivna villkoren bleve gällande, borde för den
senare gruppen timlärararvode kunna utgå, örn lärjungeantalet överstege
20. Kunde spörsmålet icke i huvudsak ordnas på nu angivet sätt, uppstode
i många fall stora svårigheter och kostnader för lärjungarnas i sjunde klassen
transporterande till annan skola eller inrättande av ytterligare en lärartjänst.
Departementschefen har beträffande differentiering uv låstiden anslutit
sig till de sakkunnigas av myndigheterna i allmänhet tillstyrkta ståndpunkt,
att dylik differentiering skall kunna äga rum i skolor av 15 2-, B 3-,
D 1- och b-formerna samt under en tidrymd av sammanlagt högst omkring
100 timmar vid 39 veckors lästid och 50 timmar vid 36 4/7 veckors lästid.
Utskottet biträder detta förslag.
I motionen I: 243 föreslås, att rätten till uppdelning av elevavdelning i
enlighet med vad skolöverstyrelsen i sitt i ärendet avgivna yttrande ifrågasatt
skall utsträckas jämväl till skolor av B 1-formen, varjämte i motionerna
I: 253 samt II: 418 yrkas bland annat, att vid differentieringen skall
tillses, att den årliga lästiden för lärjungarna icke kommer att understiga
36 4/7 veckor.
Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning, att pedagogiska
skäl icke kunna med större styrka åberopas för att utsträcka differentieringen
till skolor av första B-formen. De undervisningstekniska
svårigheterna vid dessa skolor äro nämligen icke jämförliga med de svårigheter
av dylikt slag, som föreligga i skolor av B 2-, B 3-, D 1- och
b-formerna. Däremot vill utskottet icke bestrida, att långa skolvägar samt
vissa andra skäl av social natur kunna stundom motivera nedsättning av
Statsutskottets utlåtande Nr 189.
21
de enskilda elevernas lästid även i skolor av B 1-formen, så att lästiden
kommer att bliva något kortare än lärarens undervisningstid. Möjlighet
härtill finnes emellertid redan jämlikt kungörelsen den 29 juni 1921 (nr
372), innefattande bestämmelser örn s. k. växellov. Departementschefen
har uttalat sig för en revidering av bestämmelserna i nämnda kungörelse,
i syfte att sammanföra och samordna desamma med motsvarande bestämmelser
rörande den av honom tillstyrkta uppdelningen av undervisningsavdelningar.
Utskottet, som anser det synnerligt lämpligt att alla föreskrifter
om differentiering av lästiden sammanföras, förutsätter, att möjligheterna
för uppdelning av elevavdelningarna i B 1-skolor komma att
för framtiden bibehållas. Med vad utskottet sålunda anfört torde motionen
I: 243 få anses besvarad.
I detta sammanhang vill utskottet emellertid uttala, att den utsträckta
lästiden synes böra så vitt möjligt komma alla lärjungar till del. Utskottet
kan dock icke ansluta sig till ovannämnda i motionerna I: 253 och II: 418
gjorda yrkande, vilket innebär att differentieringen endast skall kunna
omfatta den tid, som överstiger 36 4/7 veckor, eller 50 timmar. Differentieringen
torde ofta komma att bestå i att de skilda klasserna erhålla lov
någon eller några timmar varje vecka. Ett till högst 50 timmar inskränkt
timantal för differentieringen skulle vid sådant förhållande i åtskilliga fall
bliva alltför knappt. Utskottet får även erinra om att jämlikt kungörelsen
den 29 juni 1921 medgives rätt till ledighet för enskild klass av upp
till fem timmar i veckan, d. v. s. över 150 timmar örn året vid nu gällande
minimilästid av 34 4/7 veckor. Vid ett samordnande av de redan
gällande föreskrifterna och de nya bestämmelserna på hithörande område
torde man uppenbarligen redan av detta skäl icke kunna stanna vid ifrågavarande
i motionerna I: 253 och II: 418 ställda yrkande.
I likhet med departementschefen finner utskottet lämpligt, att tillämpning
i de enskilda skoldistrikten av bestämmelserna örn differentiering av
undervisningen blir föremål för prövning från fall till fall och att dessa
frågor skola bedömas och avgöras av skolöverstyrelsen. En dylik central
prövning måste giva en god garanti för enhetlighet i tillämpningen, något
varvid utskottet fäster det största avseende. Utskottet vill i detta sammanhang
framhålla, att differentiering av lästiden, där sådan befinnes
böra ifrågakomma, icke med nödvändighet skall äga rum under längsta
medgivna tid, utan att skolöverstyrelsen vid sin prövning av hithörande
frågor jämväl torde hava att bestämma längden av den tid, varunder
uppdelning av undervisningsavdelning i förekommande fall kan anses vara
av omständigheterna påkallad.
Utvidgning av rätten till statsbidrag jör avlöning av timlärare synes
utskottet vara en förstärkningsanordning, ägnad att på ett lyckligt sätt
befordra undervisningens effektivitet. Departementschefens förslag härut
-
22
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
innan kan utskottet i huvudsak giva sin anslutning. Utskottet förordar
dock viss jämkning beträffande grunderna för statsbidrags utgående.
I berörda motioner I: 253 och II: 418 har yrkats, att statsbidrag till
arvode åt timlärare vid två- och flerklassiga undervisningsavdelningar, i
vilka ingår även folkskolans sjunde årsklass, må utgå då antalet lärjungar
i avdelningen uppgår till minst 20. Utskottet anser sig visserligen icke
kunna biträda detta yrkande, men finner i anslutning till vad i motionerna
anförts skäl tala för att statsbidrag bör kunna utgå enligt något förmånligare
grunder än de av departementschefen förordade till undervisningsavdelning
av i motionerna angivna slag. Den elevnumerär, som bör medföra
rätt till statsbidrag, synes i dylika avdelningar böra sättas något lägre
än vid övriga, med hänsyn i främsta rummet till de svårigheter av undervisningsteknisk
art, som möta på grund av att första årets teoretiska fortsättningsskolkurs
i regel är förlagd till det sjunde skolåret. Utskottet tillstyrker
därför, att den elevnumerär, som bör medföra rätt till statsbidrag,
för sagda avdelningars del bestämmes enligt alternativ II av de sakkunnigas
förslag.
Med vad utskottet sålunda föreslagit torde ovannämnda motioner, i den
del varom nu är fråga, få anses besvarade.
Utskottet förutsätter, att timlärarersättning må utgå icke allenast till
ordinarie lärare utan även till extra ordinarie och vikarierande lärare.
Emot vad departementschefen i övrigt förordat har utskottet icke funnit
något att invända.
Kostnadsberäkningar.
Förslaget om utsträckning av den årliga lästiden till 36 4/7 veckor beräknas
av de sakkunniga medföra en merkostnad av omkring 700,000 kronor
och förslaget örn ändrade grunder för statsbidrag till timlärare en
merkostnad enligt alternativ I av 400,000 kronor och enligt alternativ II
av 1,100,000 kronor. Nämnda förslag påverka enligt de sakkunniga först
för budgetåret 1941/42 beräkningarna av vederbörande riksstatsanslag.
Förslaget örn uppdelning av vissa två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar
är — framhålla de sakkunniga — ägnat att stimulera till utsträckning
av den årliga lästiden. De härigenom uppstående merkostnaderna
kunna dock icke nu beräknas. Samma förslag möjliggör, att det nu
utgående statsbidraget å 13,000 kronor till vissa förstärkningsanordningar
vid skolor av B 2-form kan indragas.
Departementschefen har anfört bland annat följande:
Emot de av de sakkunniga beräknade merkostnaderna för statsverket
för utsträckning av den årliga minimilästiden i folkskolan till 36 4/7 veckor
syntes någon erinran icke kunna framställas.
Vidkommande förslaget om ändrade grunder för statsbidrag till timlärare
hade av departementschefen förutsatts, att statsbidrag skulle utgå
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
23
först viel den elevnumerär, som angåves i de sakkunnigas alternativ I.
Merkostnaderna vid bifall till alternativ I hade beräknats till 400,000 kronor.
Departementschefen hade dock utgått från att som villkor för timlärarersättning
av denna art till ordinarie lärare skulle gälla, att av alla
lärare i vederbörande skola uttagits stadgad maximitjänstgöring. I vad
mån till följd härav sistnämnda kostnader komme att nedgå kunde icke
nu med säkerhet beräknas. En icke oväsentlig kostnadsminskning torde
emellertid härigenom ernås.
Den differentiering av undervisningen i två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar
genom att av läraren uttoges längre lästid än den för
barnen gällande, som av departementschefen i det föregående förordats,
komme att erhålla ekonomiska konsekvenser därutinnan, att skoldistrikten
stimulerades att vidtaga åtgärder för utsträckning av lästiden till 39
veckor. Merkostnaderna härför kunde givetvis icke i förväg beräknas.
Departementschefens förslag i denna del förutsatte, att sådan differentiering
skulle komma till stånd endast i de fall, då så påkallades av de föreliggande
förhållandena, och först efter medgivande av skolöverstyrelsen.
Av överstyrelsen verkställda beräkningar rörande kostnaderna för en
generell utsträckning av lästiden till 39 veckor hade av överstyrelsen uppskattats
till ett belopp, som med omkring 1,900,000 kronor överstege kostnaderna
vid en utsträckning av minimilästiden till 36 4/7 veckor. Sistnämnda
belopp representerade emellertid utgiftsökningen, om lästiden
skulle vid samtliga skolor utsträckas till 39 läsveckor, medan departementschefens
förslag innebure, att differentieringsanordningar skulle vidtagas
endast i vissa särskilda angivna skolformer. På grund härav vore det att
antaga, att den av berörda differentieringsanordning betingade kostnadsökningen
vid ett noggrant iakttagande i de särskilda fallen av de förutsättningar,
som borde gälla för att differentiering av undervisningen skulle
komma till stånd, komme att uppgå endast till en jämförelsevis ringa del
av berörda belopp. Anmärkas finge i detta sammanhang, att ett genomförande
av nämnda förslag möjliggjorde, att det nu utgående särskilda
statsbidraget å 13,000 kronor till vissa förstärkningsanordningar vid skolor
av B 2-form kunde indragas.
Då ifrågavarande åtgärder skulle vidtagas med tillämpning från och
med den 1 juli 1940, påverkades icke av dessa åtgärder beräkningen för
budgetåret 1939/40 av vederbörande riksstatsanslag.
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de av departementschefen
gjorda kostnadsberäkningarna. Merkostnaderna till följd av de tillstyrkta
ändrade grunderna för statsbidrag till timlärare torde emellertid
vid bifall till vad utskottet i det föregående förordat böra beräknas till
425,000 kronor i stället för av departementschefen angivna 400,000 kronor.
Införandet i ökad utsträckning av det sjunde skolåret kommer givetvis
framdeles att i höjande riktning påverka nämnda kostnader.
Hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
I. a) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 244,1: 254 och II: 404 samt
Utskottet.
24
Statsutskottets utlåtande Nr 139.
II: 431, må förklara sig icke hava något att erinra mot att
lästiden vid folk- och småskolor från och med den 1 juli
1940 utsträckes från minst 34 4/7 veckor till minst 36 4/7
veckor;
b) att motionerna I: 246 och II: 370 angående skrivelse
till Kungl. Majit beträffande vidtagande av åtgärder
för utsträckning av lästiden från och med den 1 juli 1942
till 39 veckor icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;
II. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 253 och II: 418, i här behandlad del,
medgiva, att rätten till statsbidrag till arvoden åt timlärare
vid folk- och småskolor må från och med den 1 juli
1940 utvidgas i huvudsaklig överensstämmelse med vad
departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 24 februari 1939 förordat, dock med iakttagande
av vad utskottet i det föregående anfört;
III. att motionerna I: 253 och II: 418, i den mån de icke
behandlats här ovan under II, icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd;
IV. att motionen I: 243 må anses besvarad med vad utskottet
i det föregående anfört.
Stockholm den 28 april 1939.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS RÅSTOCK.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Gränebo, Olof Olsson, Johansson i Fredrikslund. Oscar
Olsson, Andersson i Fältenborg, Nilsson i Landeryd, Bergström, Pauli, Ström i Lidköping, Carlström,
von Heland och Andersson i Rixö; samt
från andra kammaren: herrar Råstock, Jansson i Falun, Magnusson i Skövde, Svensson
i Grönvik, Persson i Falla, Jonsson i Eskiltuna, Närlinge, Ward, Lindberg i Umeå, Weijne, Åqvist
och Mårtensson.
Reservation
av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till
motionerna I: 246 och II: 370.
Stockholm 1939, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.
891908