Statsutskottets utlåtande Nr 136.

1

Nr 136.

Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1939 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition med
förslag till avlöning sreglemente för personal vid försvarsväsendet
under lerig stjänstgöring (krigs avlöning sreglemente)
jämte en i ämnet väckt motion.

(l:a avd.)

I proposition nr 246 har Kungl. Majit, under åberopande av vid propositionen
fogat utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 24
mars 1939, föreslagit riksdagen att dels godkänna vid berörda statsrådsprotokoll
fogade förslag till avlöningsreglemente för personal vid försvarsväsendet
under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente) med tillhörande
tjänsteförteckning angivande de särskilda krigslöneklasser, till vilka försvarsväsendets
personal enligt krigsavlöningsreglementet hänföres, dels ock bemyndiga
Kungl. Majit att i omförmälda tjänsteförteckning framdeles vidtaga
de jämkningar, som kunna föranledas av ändrade förhållanden.

Vidare har uti en inom andra kammaren av herr G. Arnemark väckt motion
(nr 477) hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av 5 § 1. i
förslaget till krigsavlöningsreglemente, att månadslönen för i fredstid konstituerade
landstormskaptener och landstormslöjtnanter kommer att utgå
efter respektive löneklasserna Oa 7 och Oa 3 i gällande fredsavlöningsreglemente.

I fråga örn de skäl, motionären anfört till stöd för sin framställning, får
utskottet hänvisa till motionen.

Departementschefen har inledningsvis meddelat, att försvarsväsendets
lönenämnd med skrivelse den 7 december 1937 överlämnat förslag till reglemente
angående avlöning för personal vid försvarsväsendet under krigst jänstgöring
(krigsavlöningsreglemente), åtföljt av motivering, över vilket förslag
i anledning av remiss utlåtanden avgivits av cheferna för försvarsstaben,
armén, marinen och flygvapnet, av den sistnämnde gemensamt med flygförvaltningen,
samt av arméförvaltningen, marinförvaltningen, rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap och generalpoststyrelsen, ävensom lämnat
en redogörelse för äldre krigsavlöningsreglementen och förarbeten till desamma.

Beträffande det nu framlagda förslagets olika delar lämnas i det följande
en kortfattad redogörelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 6 sami. Nr 136.

1030 39

2 Statsutskottets utlåtande Nr 136.

Allmänna synpunkter.

Lönenämndens år 1937 avgivna förslag till krigsavlöningsreglemente är
avsett att gälla för samtliga försvarsgrenar. Lönenämnden har förklarat sig
hava utgått ifrån att det eller de nya avlöningsreglementen, vilka komma att
framgå såsom resultat av 1936 års lönekommittés arbete, i likhet med nu
gällande reglementen komme att grundas på ett system, som i stort sett
överensstämde med det nu gällande, så att de hänvisningar, som i förslaget
gjorts till gällande fredsavlöningsreglementen, även efter införandet av nya
sådana reglementen skulle kunna tillämpas.

I sitt förslag har nämnden vidare utgått från den även i 1918 års reglemente
iakttagna grundsatsen, att den ständigt tjänstgörande personalen vid mobilisering
och i krig måste bibehållas vid sina fredsavlöningsförmåner och i varje
fall ej lida minskning i desamma. Enligt förslaget skall fredslönen (för personal
i reserv pensionen), liksom enligt 1918 års författning ersättas med
krigslön. Emellertid sker en uppdelning av krigslönen i månadslön, bestämd
med hänsyn till den åt personal på aktiv stat utgående fredslönen, och
terminslön, i viss mån motsvarande i fredstid utgående särskild gottgörelse
vid tjänstgöring i fält, till sjöss eller eljest utom förläggningsorten. Även
sådan reservpersonal, vilken i fredstid som regel icke uppbär någon lön från
försvarsväsendet, föreslås inordnad i detta system.

Beträffande utbetalningen av de särskilda delar, vilka sålunda enligt lönenämndens
förslag tillsammans skola utgöra krigslönen, har lönenämnden
förutsatt, att månadslönen av krigskassaavdelningen vid depån för det truppförband,
vederbörande tillhör, för vederbörandes räkning insättes på särskilt
konto i postsparbanken eller i statens intressekontor, där beställningshavarna
efter önskan kunna disponera över sina tillgodohavanden. Terminslönen anser
lönenämnden däremot böra av vederbörande krigskassaavdelning kontant
utbetalas å tjänstgöringsorten.

I fråga örn bestämmande av krigslönen för värnpliktig personal har lönenämnden
till grund för krigslönens belopp lagt det penningbidrag, som
i fredstid utgår till värnpliktiga, samt beräknat, att ersättning till de
värnpliktigas familjer skall utgå i form av familjebidrag, vilka icke
skola utbetalas genom de militära myndigheternas försorg. I enlighet
härmed har krigslönen föreslagits till 50 öre örn dagen för värnpliktig,
som icke fullgjort rekrytutbildning, samt till 1 krona örn dagen för
värnpliktig, som genomgått dylik utbildning men icke konstituerats till
högre tjänstegrad. För värnpliktiga, som konstitueras till högre tjänstegrad,
har krigslönen beräknats efter en stigande skala. Därvid har
med hänsyn till de relativt obetydliga belopp, som sålunda skulle utgå till
meniga och till vicekorpraler, någon uppdelning av dessa belopp ej ansetts
böra ske, utan har hela den nämnda värnpliktiga tillkommande krigslönen
föreslagits skola utbetalas å tjänstgöringsorten och till följd härav
utgå i form av terminslön. De belopp, som ansetts böra utgå till dessa kategorier
värnpliktiga, vore för övrigt enligt lönenämndens åsikt ej större än

Statsutskottets utlåtande Nr 136.

3

att de helt torde behöva tagas i anspråk för personalens egna behov. För
värnpliktiga, som konstituerats till högre tjänstegrad än vicekorpral, har
däremot krigslönen, liksom för annan inkallad personal, uppdelats i månadslön
och terminslön. Terminslönen har därvid ansetts böra utgå med samma
belopp som föreslagits för fast anställd personal i motsvarande tjänstegrad,
medan månadslönen satts till 15 kronor för korpral med 15 kronors förhöjning
för varje högre tjänstegrad till och med majors, vilken är den högsta, till
vilken värnpliktig personal antagits komma att konstitueras. Lönenämnden
har framhållit, att dessa belopp visserligen vore obetydliga men dock utgjorde
någon ersättning för de ökade skyldigheter och det större ansvar, som
konstituering till högre tjänsteställning medförde.

Behovet av krigsavlöningsbestämmelser har framhållits av flera av de hörda
myndigheterna.

Förslaget att sammanföra ifrågavarande bestämmelser till ett för de olika
försvarsgrenarna gemensamt reglemente har godtagits av flertalet hörda myndigheter.
Marinförvaltningen har dock på anförda skäl förordat, att ett särskilt
reglemente utfärdas för marinen.

Mot det av lönenämnden föreslagna lönesystemet med krigslön, uppdelad
i månadslön och terminslön, hava i de avgivna utlåtandena icke framställts
några egentliga invändningar.

Departementschefen har för egen del anfört följande:

De i fredstid gällande avlöningsbestämmelserna för krigsmaktens personal
äro icke avpassade för de förhållanden, som råda i krig, vid mobilisering eller
då eljest med hänsyn till rikets säkerhet personal i större omfattning inkallas
till tjänstgöring vid krigsmakten. Sedan med utgången av år 1919 de under
världskriget gällande krigsavlöningsbestämmelserna trätt ur kraft, hava några
särskilda stadganden på detta område icke funnits. Då fredsavlöningsbestämmelserna
för försvarsväsendets personal sedan 1919 undergått avsevärda förändringar,
kan det numera icke komma ifråga att i händelse av mobilisering
återuppliva de tidigare gällande författningarna örn krigsavlöning. En genomgripande
omarbetning av de senast gällande krigsavlöningsförfattningarna —
utfärdade den 28 juni 1918 — har därför varit nödvändig. En dylik omarbetning
har verkställts av försvarsväsendets lönenämnd i dess nu framlagda förslag.
Nämnda förslag har i anslutning till det föreslagna nya militära fredsavlöningsreglementet
och med anledning av de erinringar, som framställts i
anledning av remissen, undergått överarbetning inom försvarsdepartementet.
Från flera militära myndigheters sida har starkt betonats behovet av att bestämmelser
på detta område med det snaraste utfärdas. Då dylika bestämmelser
torde böra tillämpas redan vid en mobiliserings början och därför, i
likhet med rekvisitionsbestämmelser m. m., torde böra antagas redan i fredstid,
har jag ansett mig böra nu framlägga förslag i ämnet. Jag skall i det
följande redogöra för det sålunda föreliggande förslaget till avlöningsreglemente
för personal vid försvarsväsendet (krigsavlöningsreglemente) — här
kallat departementsförslaget — samt för de skäl, som föranlett mig att beträffande
åtskilliga detaljer däri förorda avvikelser från vad lönenämnden
föreslagit.

Yad först beträffar bestämmelsernas yttre ram har lönenämnden samman -

4

Statsutskottets utlåtande Nr 136.

fört bestämmelserna för de olika försvarsgrenarna i ett reglemente. Visserligen
hava med hänsyn till särskilda vid marinen och flygvapnet förekommande
avlöningsförmåner fullt enhetliga föreskrifter för de skilda försvarsgrenarna
icke kunnat åstadkommas, men då de i fredstid gällande löneförfattningarna,
trots förefintliga särbestämmelser, äro gemensamma, synes tillräcklig anledning
icke föreligga att, såsom marinförvaltningen föreslagit, utfärda särskilda
krigsavlöningsreglementen för de olika försvarsgrenarna. Mot lönenämndens
förslag att uppdela krigslönen i månadslön, huvudsakligen motsvarande fredslönen,
och terminslön, i viss mån motsvarande de för tjänstgöring utom förläggningsorten
i fredstid utgående traktamenten, hava några erinringar icke
framställts i de avgivna utlåtandena. Det föreslagna lönesystemet torde ock
i huvudsak vara ändamålsenligt. Den invändningen torde likväl kunna göras,
att den av lönenämnden eftersträvade förenklingen icke i någon större utsträckning
kunnat genomföras i fråga örn månadslönen och beträffande marinen
ej heller i fråga örn terminslönen, då dessa löneförmåner i det väsentliga fortfarande
komma att regleras av de i fredstid gällande, tämligen komplicerade
författningarna. Såsom av marinförvaltningens yttrande framgår, torde detta
för marinens del icke medföra någon större olägenhet, och vad beträffar försvarsväsendet
i övrigt vinnes en avsevärd förenkling, där den är mest av
behovet, nämligen såvitt angår den del av lönen —- terminslönen — som skall
utbetalas i fält. Tydligt är, att ett reglemente av detta slag, som utarbetas
i fredstid, svårligen kan erhålla en så definitiv karaktär, att icke ändringar
däri kunna bli erforderliga i följd av de omvälvningar och opåräknade situationer,
som ett krig kan medföra. Såvitt nu kan bedömas torde emellertid det
föreslagna lönesystemet vara väl lämpat för de förhållanden, under vilka det
kan komma att tillämpas, och jag har därför ej funnit anledning till avvikelse
från lönenämndens förslag i detta för reglementets utformning grundläggande
avseende.

Grunderna för månadslönens bestämmande.

Såsom förut nämnts går lönenämndens förslag beträffande den f a st anställda
personalen ut därpå, att månadslönen skall bestämmas med
hänsyn till motsvarande lön i fredstid för personal å aktiv stat. Vissa förenklingar
ha dock föreslagits. Sålunda skulle uppflyttning i löneklass för därtill
berättigade vara suspenderad, intill dess Kungl. Majit annorlunda förordnade.
Vidare skulle icke ständigt tjänstgörande personal placeras i en gemensam
ortsgrupp (B). Slutligen har lönenämnden ifrågasatt, huruvida icke
befrielse borde äga rum från erläggande av pensionsavgifter under tid, då
krigslön utginge, men till denna fråga har nämnden ansett ståndpunkt icke
kunnat tagas, innan 1936 års lönekommitté framlagt sitt förslag till nya avlöningsbestämmelser
och statsmakterna tagit ställning till detsamma. De
båda sist omnämnda förenklingarna beröra endast officerare, underofficerare
och likställda, då ortsgruppering och pensionsavdrag icke förekomma enligt
avlöningsreglementet för manskap. Beträffande dyrtidstillägg eller rörligt
tillägg innehåller förslaget icke några bestämmelser; även frågan örn anordnande
av ett dylikt tillägg har ansetts vara beroende på utformningen av motsvarande
bestämmelser i fredsavlöningsreglementena.

Lönenämnden har i samband härmed framhållit, bland annat, att staten
torde vara nödsakad att på ett eller annat sätt draga försorg örn all personal,
som under krigstjänstgöring åsamkas invaliditet, ävensom efterlevande efter

Statsutskottets utlåtande Nr 136.

5

personal, som avlider under sådan tjänstgöring, även om denna personal tillhör
sådana kategorier, som icke äro tillförsäkrade tjänste- eller familjepension.

Beträffande månadslönen till värnpliktiga har lönenämnden, såsom
förut omtalats, föreslagit, att dylik lön skulle utgå till värnpliktiga i
befälsställning — dock icke vicekorpraler — med följande belopp:

till korpral (konstapel) vid armén och flygvapnet, 1. klass sjöman

respektive kustartillerist ................................................ 15 kronor

» furir, korpral vid marinen, högbåtsman .............................. 30 »

» sergeant, underofficer av 2. graden .................................... 45 »

» fanjunkare, styckjunkare, fänrik, underlöjtnant, flaggunderofficer
........................................................................... 60 »

» löjtnant, förvaltare, regementskassör, förrådsförvaltare ......... 75 »

» kapten, ryttmästare ......................................................... 90 »

» major, kommendörkapten av 2. graden .............................. 105 »

Erforderliga bidrag till de värnpliktigas familjer har lönenämnden ansett
böra liksom tidigare varit bestämt utgå i form av särskilda familjebidrag enligt
de grunder som efter särskild utredning kunna komma att bliva fastställda.

Mot lönenämndens förslag ifråga örn månadslönerna ha framställts erinringar
i åtskilliga remissutlåtanden. Vissa militära myndigheter hava förordat
bibehållande av rätten till uppflyttning i löneklass utan den föreslagna inskränkningen.
Förslaget till reservpersonalens placering i ortsgrupp har även
från åtskilliga håll kritiserats. Flera myndigheter hava gjort gällande, att
pensionsavdrag ej böra ske från krigslön, och behovet av lönernas anpassning
efter prisnivån har likaledes från flera håll framhävts.

Departementschefen har beträffande grunderna för månadslönens bestämmande
för egen del anfört följande:

Månadslönen utgör enligt lönenämndens förslag den väsentliga delen av
krigslönen för flertalet av de löntagare, till vilka månadslön utgår. Då emellertid
enligt förslaget månadslönen för den fast anställda personalen som
regel skulle utgå med samma belopp som fredslönen, torde frågan örn den
sammanlagda krigslönens storlek för nämnda personal lämpligast böra behandlas
i samband med terminslönen. Jag lämnar därför tillsvidare åsido
frågan, i vad mån den till krigsmakten fast knutna personalen genom de av
lönenämnden föreslagna bestämmelserna erhåller skälig avlöning. Då spörsmålet
om lönenivån för de värnpliktiga torde böra avhandlas i samband med
förstnämnda fråga, förbigår jag även detta. Till nämnda frågor återkommer
jag alltså i samband med ställningstagande till grunderna för terminslönens
bestämmande. Den närmast följande framställningen kommer sålunda att begränsas
till vissa frågor av väsentligen löneteknisk natur, delvis av betydelse
för månadslönens avvägning mellan vissa grupper av löntagare.

Enligt lönenämndens förslag skulle under krigsavlöningsreglementets giltighetstid
uppflyttning i löneklass (beträffande manskap tillträde till löneförhöjning,
vartill vederbörande på grund av sin tjänstgöringstid skulle hava
varit berättigad) icke få äga rum i vidare mån än Kungl. Maj:t medgåve. Den

6

Statsutskottets utlåtande Nr 186.

föreslagna bestämmelsen, som endast är avsedd att innebära ett uppskov med
löneklassuppflyttningen till en lämpligare tidpunkt, har sin grund däri, att
vid mobilisering avlöningsärenden beräknas komma att i stor utsträckning,
särskilt vid armén och flygvapnet, handläggas av relativt oerfaren personal.
Ben av lönenämnden föreslagna anordningen innebär otvivelaktigt en förenkling,
som åtminstone vid armén och flygvapnet torde under den första
mobiiiseringstiden vara av behovet påkallad. Vid marinen synes visserligen
icke föreligga samma behov av ett dylikt uppskov som vid övriga försvarsgrenar,
men en särbestämmelse för marinen synes dock icke tillräckligt motiverad.
Örn jag sålunda i likhet med lönenämnden anser, att löneklassuppflyttningen
bör under den första mobiiiseringstiden suspenderas, vill jag emellertid
understryka, att denna suspension bör bliva av så kort varaktighet som möjligt.
Att på förhand bestämma en viss tid, efter vilken uppflyttning i lönekiass
åter skall få äga rum, synes dock icke lämpligt. Däremot anser jag mig böra
förorda, att, på sätt marinförvaltningen föreslagit, en särskild bestämmelse
upptages örn rätt för löntagaren att, när den uppskjutna löneklassuppflyttningen
äger rum, erhålla gottgörelse för den inkomstminskning, som han i
följd av uppskovet fått vidkännas.

Utgångspunkten för lönenämndens förslag, att den fast anställda, icke
ständigt tjänstgörande personalen vid krigstjänstgöring skulle erhålla månadslön
enligt ortsgrupp B, har varit ortsgruppsplaceringen för den personal, som
i samband med genomförandet av 1925 års härordning tvångsvis överfördes
till övergångsstat. Då den nämnda personal åliggande tjänstgöringsskyldigheten
beräknades behöva tagas i anspråk i endast ringa omfattning, ansågs
att personalen, som åtnjöt full lön, kunde bosätta sig å ort med billiga levnadskostnader,
och med hänsyn härtill placerades denna personal i ortsgrivnp
B. Beträffande övrig icke ständigt tjänstgörande personal föreligga emellertid
icke analoga förhållanden, i det att denna som regel icke åtnjuter sådan
inkomst av lön eller pension från försvarsväsendet, att personalen kan välja
bostadsort oavsett möjligheten att från annat håll skaffa sig inkomst. Det
synes vid sådant förhållande icke vara skäligt, att hänföra ali ifrågavarande
personal till någon av de billigaste ortsgrupperna, utan valet torde böra stå
mellan mantalsskrivningsortens eller förläggningsortens (depåns) ortsgrupp.
Vid övervägande av de skäl, som i de avgivna utlåtandena anförts för ett
vart av dessa alternativ, har jag ansett avgörande vikt böra tillmätas den
synpunkten, att månadslönen väsentligen är avsedd för familjeförsörjning.
Med hänsyn härtill vill jag förorda, att månadslönen för ifrågavarande personal
bestämmes efter den ortsgrupp, till vilken den för vederbörande vid
krigstjänstgöringens början gällande mantalsskrivningsorten hänföres. Då
det synes överflödigt att för den till övergångsstat tvångsvis överförda
personal, som ännu kvarstår i tjänst, införa en särskild undantagsbestämmelse,
torde den angivna regeln böra gälla all icke ständigt tjänstgörande personal,
för vilken ortsgruppsplacering kan ifrågakomma. Enligt verkställda beräkningar
har ortsgruppen E befunnits motsvara den genomsnittliga ortsgruppsplaceringen,
räknat efter förläggningsorten, för ifrågavarande personal (uppgifter
angående personalens mantalsskrivningsorter ha icke varit tillgängliga).
Under förutsättning att en ortsgruppsplacering efter mantalsskrivningsorten
genomsnittligen leder till ungefär samma resultat, skulle en bestämmelse
örn avlöning av all ifrågavarande personal efter mantalsskrivningsort
i stället för B ort medföra en kostnadsökning, för månad räknat, av
ungefär 380,000 kronor.

Såsom skäl för att krigslön borde utgå utan pensionsavdrag har anförts, att
härigenom kompensation i viss mån skulle beredas personalen för utebliven
uppflyttning i lönekiass, att stor lättnad skulle vinnas vid tillämpning av

Statsutskottets utlåtande Nr 136.

7

reglementets föreskrifter och slutligen, att lönen skulle komma att utgå med
samma belopp till personal på aktiv stat, övergångsstat och reservstat som till
personal i reserv. Då jag tidigare förordat, att personalen i annan ordning
skulle erhålla gottgörelse för uppskov nied löneklassuppflyttningen, lämnas
det första av de tre angivna skälen här ur räkningen. Att en viss förenkling
skulle åstadkommas genom pensionsavdragens borttagande är otvivelaktigt.
Då emellertid månadslönen för pensionsberättigad personal avses skola som
regel bestämmas med ledning av fredsavlöningslistorna, torde uppgift örn
nettolönen i flertalet fall kunna erhållas därur likaväl som uppgiften örn bruttolönen.
Vad beträffar den olikhet i fråga örn de kontant utgående löneförmånerna
för olika personalgrupper, som pensionsavdragens bibehållande skulle
medföra, synes det knappast behöva möta några betänkligheter, att den i
reserven utnämnda personalen (ävensom förtidsavgången personal och officerare
i väg- och vattenbyggnadskåren) i detta avseende får en gynnsammare
löneställning än motsvarande personal på aktiv stat. Ifrågavarande reservpersonal
åtnjuter nämligen icke samma förmånliga ställning i pensionshänseende
som personalen å stat och är till stor del genom placering i lägsta
löneklassen sämre ställd även i lönehänseende. Mera oegentligt skulle vara,
örn pensionsavgången personal, vilken måste antagas komma att i allmänhet
nyttjas i mindre ansvarsfulla befattningar än motsvarande personal å aktiv
stat, skulle i följd av sin redan fullgjorda pensionsinbetalning komma att överlag
ställas icke oväsentligt gynnsammare i lönehänseende. Det vore ej heller
tillfredsställande, om reservstatspersonalen, för vilken avgifterna till tjänstepensioneringen
äro avsevärt lägre än för aktiv personal, skulle bibehålla denna
under krigstjänstgöring icke motiverade särställning. Då det av såväl principiella
som statsfinansiella skäl synes betänkligt att medgiva befrielse från
skyldigheten att erlägga pensionsavgifter, torde den önskvärda likställigheten
mellan å ena sidan personal å aktiv stat och å andra sidan reservstatspersonal
och reserven tillhörande pensionsavgången personal böra åvägabringas genom
jämkning i de föreslagna villkoren för sistnämnda personalgrupper. Detta
torde kunna ske på det sätt, att dels reservstatspersonalen får under krigstjänstgöringen
vidkännas enahanda pensionsavdrag som personal å aktiv stat
och dels pensionsavgången personal röner en löneminskning med belopp, som
motsvarar pensionsavgifterna. Av vad här yttrats framgår, att jag icke kan
biträda förslaget om befrielse från skyldighet att erlägga pensionsavgifter.

Vad slutligen angår frågan örn dyrtidstillägg hava i förslaget till det för
fredstid avsedda militära avlöningsreglementet lönerna omräknats till 1935
års prisnivå, varjämte införts bestämmelser (34—3G §§) örn rörligt tillägg
såsom kompensation för den ytterligare ökning i de allmänna levnadskostnaderna,
som därefter kan inträda. Tillägget utgår å bruttolönen samt bestämmes
med ledning av det av Kungl. Majit fastställda levnadskostnadstalet
enligt vissa i reglementet angivna regler. Tillägget är enligt förslaget
maximerat till 15 procent och utgår ej å belopp, varmed lönen överstiger
900 kronor i månaden. Till fast anställt manskap utgår dyrtidstillägg enligt
kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 200) angående dyrtidstillägg åt fast anställt
manskap vid armén och marinen m. fl. (med vissa senare vidtagna ändringar).

En följd av månadslönens anpassning efter fredsavlöningen torde bliva,
att rörligt tillägg respektive dyrtidstillägg bör utgå i överensstämmelse med
de för fredstid gällande bestämmelserna samt hänföras till månadslönen.
Härigenom kompliceras otvivelaktigt lönebestämmelserna, men även härvidlag
kunna fredsavlöningslistorna i stor utsträckning läggas till grund för
lönernas uträknande och för övrigt kunna förefintliga, med avseende å fredsavlöningsbestämmelsernas
tillämpning utfärdade tabeller och anvisningar
tjäna till ledning. Då såsom nämnts lönenämndcns förslag icke innehåller

8

Statsutskottets utlåtande Nr 136.

någon bestämmelse örn tillägg av ifrågavarande slag, har ett dylikt stadgande
infogats i förslaget.

Grunderna för terminslönens bestämmande.

I fråga örn krigslönens uppdelning i olika tariffer med hänsyn till olikartade
tjänstgöringsförhållanden tillämpades enligt de förut gällande krigsavlöningsreglementena
en högre tariff, då ett truppförband tillhörde fälthären
eller befann sig inom avdelad krigsskådeplats eller i fästning, vilken förklarats
i belägringstillstånd, medan en lägre tariff skulle gälla i övriga fall.

Lönenämnden har i sitt förslag genomfört en motsvarande uppdelning av
terminslönen. För menig, som ej fullgjort rekrytutbildning, skulle dock den
högre och lägre tariffen sammanfalla. Vid befälsgraderna inom manskapet
framträder emellertid en differentiering efter en stigande skala, och för den
högsta manskapsgraden (flaggkorpral) är enligt förslaget lönen enligt den
högre tariffen dubbelt så stor som enligt den lägre. För underofficers- och
officersgraderna är genomgående förhållandet mellan lön enligt de båda tarifferna
lika med 2 till 1.

I fråga om terminslönens storlek har lönenämnden föreslagit
en indelning av personalen efter vederbörandes grad, oavsett innehavande
beställning, i femton krigslöneklasser, 1—6 omfattande manskap, 6—8 omfattande
underofficerare och 8—15 omfattande officerare. Lönebeloppen per
termin skulle enligt de olika tarifferna utgöra för manskap lägst 5 kronor,
högst 28 respektive 14 kronor, för underofficer lägst sistnämnda belopp, högst
40 respektive 20 kronor och för officer lägst dessa belopp och högst 110
respektive 55 kronor. För varje krigslöneklass från och med den 7 (sergeant
eller likställd) skulle höjningen utgöra enligt den högre tariffen 10 kronor och
enligt den lägre 5 kronor.

Å terminslönen bör, anser lönenämnden, dyrtidstillägg ej utgå.

I fråga örn marinen och flygvapnet har lönenämnden föreslagit vissa särskilda
bestämmelser med hänsyn till att sjötillägg respektive flygtillägg samt
vissa andra löneförmåner förutsatts skola i allmänhet, liksom i fredstid, utgå
till därtill berättigad personal.

I de över lönenämndens förslag avgivna yttrandena har förslaget att uppdela
terminslönen i högre och lägre tariff efter olika tjänstgöringsförhållanden
icke mött några gensagor. Beträffande frågan örn olika tariffer
för krigsskådeplats och fästning respektive hemort har chefen för försvarsstaben
anfört, att det syntes vara berättigat, att såsom lönenämnden föreslagit
i allmänhet tillämpa en högre tariff för krigsskådeplats (fästning), men
borde den högre tariffen tillämpas för all personal inom krigsskådeplats, ej
blott för fälttrupperna. I övrigt borde, såsom lönenämnden föreslagit, Kungl.
Maj:t hava möjlighet att anbefalla den högre tariffen, där så prövades erforderligt,
eller att i övrigt utfärda reglerande föreskrifter, exempelvis för personal,
som ofta flyttades över gränsen mellan hemort och krigsskådeplats.

Statsutskottets utlåtande Nr 136.

9

Beträffande löneförmånernas storlek bär i flera yttranden
gjorts gällande, att terminslönerna och följaktligen även de sammanlagda löneförmånerna
vore för knappt tillmätta. Detta har särskilt framhållits av chefen
för marinen, som till behandling upptagit frågan örn krigslönens förhållande
till de löner, vilka i hemorten utbetalas till krigsindustriarbetare m. fl.

Departementschefen har för egen del i fråga om grunderna för terminslönens
bestämmande anfört följande:

Lönenämnden har från äldre författningar upptagit principen, att krigs*
lönen bör, beroende på tjänstgöringsförhållandena, utgå med högre eller lägie
belopp. Detta har föreslagits skola ske genom en uppdelning av termmslonen
i två tariffer, av vilka den högre skulle tillämpas a personal, sorn inginge i
fälttrupperna inom krigsskådeplats eller i krigsbesättning i fästning, vilken
förklarats i belägringstillstånd, och den lägre å annan personal, dock att
Kungl. Majit skulle äga förordna örn tillämpning av den högre tariffen även
i andra fall än nyss sagts. Av lönenämndens motivering för denna uppdelning
synes framgå, att avgörande för nämndens förslag i denna del icke varit
de större risker, som den stridande personalen skulle löpa, utan snarare de
försvårade tjänstgöringsförhållandena i allmänhet inom krigsskådeplats eller
belägrad fästning, däri inbegripet bristen på förnödenheter och allmän osäkerhet
på det ekonomiska området. Chefen för försvarsstaben har i sitt utlåtande
understrukit, att den föreslagna uppdelningen huvudsakligen är motiverad ur
dylika synpunkter. I nämnda utlåtande ävensom i några andra yttranden har
emellertid även den synpunkten framkommit, att en högre ersättning kan
vara motiverad med hänsyn till de större riskerna under viss tjänstgöring,
t. ex. flygtjänstgöring. Att helt hålla i sär de olika grunder, varpå den föreslagna
differentieringen kan byggas, möter visserligen i praktiken svårigheter,
men det principiellt riktiga synes vara att betrakta den högre lönen
såsom kompensation icke för större livsrisk utan för allmänt taget besvärligare
tjänstgörings- och levnadsförhållanden. En annan sak är, att envar, som i krig
riskerar livet, bör hava visshet örn att staten på ett tillfredsställande sätt sörjer
för hans efterlevande. Att därutöver lämna särskilt, ekonomiskt vederlag åt
dem, som nödgas taga större risker än andra., synes icke överensstämma med
den allmänna försvarspliktens idé, och för övrigt torde det möta stora svårigheter
att i praktiken genomföra ett på sådana grunder fotat lönesystem.
Annorlunda tor sig ett vederlag för svårare tjänstgörings- och levnadsförhållanden,
t. ex. inom krigsskådeplats. Ett sådant vederlag är över huvud
erforderligt, om icke den där tjänstgörande personalen skall, ekonomiskt sett,
bliva sämre ställd än de i hemorten stationerade. Nu anförda synpunkter leda
emellertid därtill, att, såsom chefen för försvarsstaben föreslagit, icke blott
till fälthären hörande utan även annan under krigsavlöningsreglementet
lydande personal inom krigsskådeplats bör erhålla lön enligt den högre
tariffen. Motsvarande bör gälla beträffande personal inom belägrad fästning.

Örn månadslönen i enlighet med vad tidigare anförts bestämmes sålunda,
att den i huvudsak motsvarar fredsavlöningen, kommer lönenivån för den fast
anställda personalen att bestämmas av terminslönen. Lönenämndens förslag
i fråga örn terminslönens storlek har godtagits av flertalet hörda myndigheter;
dock har i vissa yttranden över förslaget gjorts gällande, att löneförmånerna
i allmänhet vore för knappt tillmätta. Särskilt har anmärkts, att do arvoden,
som i krig skulle tillkomma de högsta befälhavarna, icke stöde i rimligt förhållande
till deras ansvar. Av vad tidigare anförts rörande förhållandet
mellan avlöning till officerare och underofficerare enligt det föreslagna krigs -

10

Statsutskottets utlåtande Nr 136.

avlöningsreglementet samt fredsavlöningen framgår, att terminslön enligt elen
högre tariffen motsvarar det lägre tjänstgöringstraktamentet och att sådan
lön enligt den lägre tariffen har sin närmaste motsvarighet i truppövningstraktamentet.
Därtill kommer emellertid för nämnda befälspersonal under
tid, då krigsavlöningsreglementet är tillämpligt, förmånen av fri kost och
inkvartering. För det fast anställda manskapet, vilket icke i fredstid är berättigad
till nyssnämnda traktamentsersättning, innebär såväl den högre som
den lägre terminslönen inom samtliga grader en avsevärd höjning av den
kontanta lönen; däremot tillkommer för denna personal, som redan i fredstid
åtnjuter fri portion och inkvartering, icke några ytterligare naturaförmåner.

Den fast anställda personal vid marinen, som fullgör sjötjänstgöring, äger
i fredstid uppbära vissa tillägg utöver lönen, vilka i viss mån motsvara traktamentsersättning
samt utgå med olika belopp, beroende på tjänstegraden,
tjänstgöringens art eller andra förhållanden. För officerare och underofficerare
överstiga dessa särskilda tillägg — utom för regements- och högre
officerare vid s. k. stationär förläggning — terminslön enligt den högre
tariffen, under det att tilläggen för manskap, som åtnjuter fri kost, som regel
icke uppgå ens till den lägre terminslönens belopp. Häri sker genom det
föreslagna nya militära avlöningsreglementet i stort sett ingen ändring.
Enligt lönenämndens förslag skulle, till undvikande av löneminskning, de
särskilda förmånerna av all personal få åtnjutas såsom terminslön och till
manskapet skulle därutöver utgå ett belopp, motsvarande terminslönen enligt
den lägre tariffen. Tillämpningen av det föreslagna krigsavlöningsreglementet
å personal under sjötjänstgöring skulle således för officerare och
underofficerare i realiteten innebära — liksom för arméns motsvarande personal
— bibehållandet av i fredstid utgående förmåner och därutöver åtnjutande
av fri kost samt för manskap medföra ett kontant lönetillägg motsvarande
terminslön enligt lägre tariffen.

För flygvapnets vidkommande har lönenämnden föreslagit den särskilda
anordningen, att personal, som uppbär flygtillägg eller mekanikertillägg,
skulle äga behålla dessa jämväl enligt det föreslagna nya fredsavlöningsreglementet
utgående förmåner men därutöver endast uppbära terminslön enligt
den lägre tariffen.

Den föreslagna lönenivån för den fast anställda personalen innebär sålunda
allmänt taget bibehållande av de löneförmåner, som i fredstid utgå under
närmast motsvarande tjänstgöringsförhållanden, samt därutöver för officerare
och underofficerare fri kost och inkvartering (vid sjötjänstgöring endast fri
kost) och för manskap ett kontant lönetillskott. Den förbättring i personalens
villkor, som det föreslagna reglementets tillämpning skulle medföra, är
sålunda icke särdeles stor, men av statsfinansiella skäl torde det icke vara
möjligt att åstadkomma någon mera avsevärd allmän höjning i lönestandarden
för ifrågavarande personal. Det torde emellertid vara obestridligt, att de
skäl, som föranlett lönenämnden att för viss tjänstgöring föreslå terminslön
enligt en högre tariff, med särskild styrka göra sig gällande beträffande
meniga och befäl i de lägsta graderna, i det att tjänstgöringsförhållandena för
dem inom krigsskådeplats eller under motsvarande förhållanden måste te
sig i särskild grad försvårade. För fast anställd personal tillhörande dessa
kategorier innebär visserligen krigslönen enligt lönenämndens förslag relativt
sett en ansenlig löneförbättring, men skillnaden mellan terminslön enligt den
högre och den lägre tariffen enligt förslaget är i lägsta krigslöneklassen
(menig, som ej genomgått rekrytutbildning) ingen och i 2—4 krigslöneklasserna
(annan menig, vicekorpral, korpral) både relativt och absolut taget
ringa. Att lönen för menig, som ej genomgått rekrytutbildning, satts lika
enligt de båda tarifferna torde ha sin grund däri, ätit man icke räknat med

Statsutskottets utlåtande Nr 136.

11

att dylika meniga kunna förekomma inom krigsskådeplats eller belägrad fästning.
Givetvis hör det till undantagen att så sker, men otänkbart är väl ej
att det kan inträffa, och terminslönen till den menige bör då enligt min
mening utgå med förhöjt belopp, förslagsvis 10 kronor. Med hänsyn till
det nyss anförda torde även en höjning vara påkallad av den högre terminslönen
i 2—4 krigslöneklasserna, vilken enligt lönenämndens förslag utgår
med 12, 14 respektive 18 kronor. Höjningen torde lämpligen kunna tillmätas
så, att terminslönen i dessa klasser kommer att utgå med respektive 15, 18
och 20 kronor. I övrigt finner jag, såvitt angår den fast anställda personalen,
lönenämndens förslag vara i stort sett väl avvägt. Därest den av mig förordade
ändringen i fråga örn reservpersonalens ortsgruppsplacering vidtages,
bliva villkoren för denna personal ytterligare förbättrade. Avvägningen av
lönenivån mellan de olika försvarsgrenarna, beträffande vilken yrkanden framställts
i olika riktningar, finner jag för min del, då i fredstid föreliggande
skiljaktigheter icke gärna kunna elimineras, överensstämma med rättvisa och
billighet. Jag biträder följaktligen i princip förslaget örn terminslönens
anknytning i vissa fall till de under sjötjänstgöring för marinens personal
utgående särskilda förmånerna och örn flygtilläggens bibehållande. Till vissa
detaljfrågor skall jag emellertid återkomma i samband med specialmotiveringen.
Dock vill jag redan här framhålla, att vad som i vissa remissutlåtanclen
invänts rörande de högsta befälhavarnas löneställning icke helt synes
sakna fog. Givetvis kan man icke i fråga örn dessa löner anlägga samma synpunkter
som beträffande arvoden åt cheferna för statens affärsdrivande verk,
men även andra högre chefer bruka i lönesystemen intaga en särskild ställning.
Detta synes mig icke hava blivit beaktat i fråga om terminslönerna i
de högsta krigslöneklasserna. Jag föreslår med hänsyn härtill, såsom i specialmotiveringen
skall närmare angivas, någon höjning av terminslönen i krigslöneklasserna
14 och 15 samt därutöver inrättande av en särskild krigslöneklass
för överbefälhavaren.

I fråga örn krigslönen åt de värnpliktiga har lönenämnden, såsom förut omtalats,
föreslagit samma terminslön som för de fast anställda, d. v. s. för icke
rekrytutbildad menig 5 kronor (lika med fredslönen), för annan menig 10
respektive 12 kronor, samt för befälsgraderna lön efter en från 11 respektive
14 kronor (för vice korpral) till 35 respektive 70 kronor (för major) stigande
skala. Inom graderna från och med korpral till och med major skulle dessutom
utgå månadslön med 15 kronor till korpral och därefter 15 kronors förhöjning
för varje grad, i följd varav en värnpliktig major skulle erhålla 105
kronor i månadslön. Lönenämndens förslag förutsätter, att därutöver familjeunderstöd
skola utgå enligt särskilda bestämmelser. Förslaget i denna del
har i allmänhet godtagits av de hörda myndigheterna. Chefen för marinen
har emellertid i sitt utlåtande intagit en från lönenämndens förslag vitt skiljaktig
ståndpunkt samt angivit vissa riktlinjer teir huru enligt hans mening de
värnpliktiga borde avlönas under krig. Sålunda borde hela krigsavlöningssystemet
uppbyggas på gällande industriarbetareavtal samt troget följa skiftningarna
i detta. Härigenom skulle kunna undvikas, att frontsoldaten bleve
behandlad som en understödstagare, en arbetslös, vars familj bleve hänvisad
till understöd av allmänna medel.

Ett avlöningssystem sådant som det av chefen för marinen föreslagna torde
av praktiska och ekonomiska skäl svårligen kunna genomföras. Den till grund
för nämnda förslag liggande tanken, att underhållet till den värnpliktiges
familj även bör betraktas såsom en den värnpliktiges löneförmån synes dock
beaktansvärd. Därav torde dock icke med nödvändighet behöva följa, att
denna del av lönen regleras genom krigsavlöningsreglementet. Det torde nämligen
allt framgent bliva nödvändigt — såsom är föreskrivet i kungörelsen

12

Statsutskottets utlåtande Nr 136.

den 14 augusti 1914 (nr 138) angående tillämpning av förordningen den 13
augusti 1914 om understöd i vissa fall åt sådan värnpliktigs familj, som fullgör
tjänstgöring till rikets försvar — att familjeunderhållet fastställes och utbetalas
av civila myndigheter. Jag anser mig därför böra biträda lönenämndens
förslag att beträffande familjeunderhållet endast hänvisa till särskilda
bestämmelser; dock anser jag benämningen »familjebidrag» vara att föredraga
framför »familjeunderstöd». I detta sammanhang vill jag erinra om att
frågan om revidering av de i sistnämnda hänseende gällande bestämmelserna
nyligen överlämnats till särskilda inom försvarsdepartementet tillkallade sakkunniga
för utredning.

Här föreligger således till bedömande allenast frågan örn vilken lön, som
skall utgå till värnpliktiga i olika grader, oberoende av deras försörjningsskyldighet.
Mot att därvid terminslönen skall utgå efter samma grunder som
för den fast anställda personalen torde svårligen någon invändning kunna
göras. En sådan anordning synes tillgodose kraven såväl på enkelhet och
reda sorn rättvisa och billighet. Särskilt må framhållas, att de skäl, som tala
för en höjning av terminslönen enligt den högre tariffen för fast anställd personal
i l—4 krigslöneklasserna, i minst lika hög grad äga giltighet beträffande
värnpliktiga. Endast i fråga örn månadslönen skulle sålunda en differentiering
efter andra grunder än tjänsteställningen, t. ex. efter levnadsålder
eller enligt behovsynpunkter, kunna ifrågasättas. Med hänsyn till det stora
antalet värnpliktiga måste emellertid varje komplicering av lönesystemet för
denna personalkategori — åtminstone i den mån avlöningen ombesörjes av
militära organ — medföra avgörande praktiska olägenheter. Jag anser därför
en sådan differentiering näppeligen kunna komma i fråga. Beträffande månadslönens
gradering efter tjänstegraden delar jag lönenämndens uppfattning,
att en sådan gradering bör ske, och jag finner icke anledning till erinran mot
de grunder, efter vilka graderingen av lönenämnden verkställts. Frågan om
själva lönenivån kan helt naturligt, då jämförelsepunkterna äro så få, giva
anledning till olika uppfattningar. För egen del anser jag, att lönenämndens
förslag väl motsvarar skälighetens krav.

Vad beträffar den av vissa myndigheter uppmärksammade frågan örn terminslönens
anpassning efter ändringar i prisnivån, synes nämnda fråga böra
lösas på det sätt, att terminslönerna, örn så erfordras, höjas med fixa, avrundade
belopp. Detsamma torde böra gälla om månadslön åt värnpliktiga.
Frågor örn sådan höjning av lönebeloppen torde icke vara mera brådskande,
än att riksdagens beslut därom kan inhämtas, och med hänsyn därtill torde
icke, åtminstone för närvarande, i krigsavlöningsreglementet behöva intagas
något stadgande örn bemyndigande för Kungl. Majit att besluta örn dylik
lönehöjning.

Grunderna för avlöning åt mobiliserad
personal vid annan än militär
tjänstgöring.

Lönenämndens förslag till krigsavlöningsreglemente upptager vissa bestämmelser
angående personal, som för försvarsväsendets räkning tages i anspråk
för annat ändamål än militär tjänstgöring. Nämnda personal utgöres
dels av vissa civila tjänstemän, dels av arbetare m. fl. vid företag, som drivas
för statens räkning, och dels av personal, som ställes till förfogande för kris-,
tidskommissioner eller andra myndigheter. Beträffande förstnämnda kategori
har lönenämnden anfört följande:

Statsutskottets utlåtande Nr 136.

13

Enligt vederbörliga planer avses att en del befattningshavare, såsom personal
vid krigsdomstolarna samt post-, telegraf- och järnvägspersonal, vilka i
fred åtnjuta avlöning av andra medel än försvarsväsendets anslag, skola tillhöra
mobiliserade delar av krigsmakten. Dessa befattningshavare synas i allmänhet
böra bibehålla sina i fredstid utgående avlöningsförmåner, däri inbegripet
i förekommande fall utgående särskild gottgöreise för tjänstgöring
utom ordinarie tjänstgöringsort. I den mån särskilda föreskrifter örn ersättning
för tjänstgöring vid mobiliserad avdelning av krigsmakten kunna befinnas
påkallade, torde vissa stadganden i krigsavlöningsreglementet lämpligen
kunna göras tillämpliga å sådan personal.

Beträffande arbetare m. fl. vid företag, som drivas för statens räkning, har
lönenämnden föreslagit, att av reglementets bestämmelser endast stadgandena
rörande ersättning för inställelse till och hemförlovning från krigstjänstgöring
skulle vara tillämpliga och att i övrigt beträffande sådan värnpliktig tillkommande
förmåner skulle tillämpas vad som gällde i fråga örn avlöningen folden
vid vederbörande företag anställda personalen i motsvarande befattning.

Den personal, som är avsedd att ställas till kristidskommissioners eller
andra myndigheters förfogande, har lönenämnden icke ansett böra falla under
reglementet, varför däri endast hänvisning gjorts till de särskilda stadganden,
som kunna komma att utfärdas i sådant avseende.

I vissa utlåtanden har framhållits, att krigslön borde utgå även till civila
tjänstemän, som tjänstgjorde vid mobiliserad del av försvarsväsendet.

Departementschefen har härom för egen del uttalat följande:

Den av vissa myndigheter uttalade åsikten, att civila tjänstemän, vilka
tjänstgöra vid mobiliserad del av försvarsväsendet, böra i fråga om extra förmåner
utöver fredslönen likställas med personal, som åtnjuter krigslön, kan
väl såsom allmän regel synas riktig, men att i förevarande reglemente fastslå
en dylik grundsats utan att dessförinnan utreda, vilka ifrågavarande befattningshavare
äro och huru de under motsvarande tjänstgöring i fredstid avlönas,
torde icke vara lämpligt. Då en utredning av den ifrågavarande personalens
ställning torde bliva ganska omfattande och något omedelbart behov
av föreskrifter på detta område ej synes föreligga, har jag, i likhet med lönenämnden,
ansett en hänvisning till i fredstid gällande avlöningsbestämmelser
jämte de ytterligare föreskrifter, som kunna meddelas, vara tillfyllest.

Beträffande värnpliktiga, vilka fullgöra sin krigstjänstgöring vid statliga
eller för statens räkning drivna företag, har lönenämnden föreslagit, att avlöningen
skulle ske efter samma grunder, som tillämpas i fråga örn annan vid
vederbörande företag anställd personal i motsvarande befattningar. Härvidlag
är jag i huvudsak ense med lönenämnden. Emellertid torde böra beaktas,
att särskilda förhållanden i vissa fall kunna påkalla undantag från en sådan
regel, och med hänsyn härtill lär Kungl. Majit eller, enligt Kungl. Majits bestämmande,
särskild myndighet, t. ex. en kristidskommission, böra kunna
föreskriva annan ordning för dylika värnpliktigas avlönande.

Såsom lönenämnden föreslagit, torde i övriga fall avlöningsförhållandena
för personal, som vid mobilisering eller i krig tanes i anspråk för annat försvarsändamål
än militär tjänstgöring, icke böra behandlas i krigsavlöningsreglementet
utan regleras genom särskilda bestämmelser, till vilka reglementet
bör innehålla en hänvisning.

14

Statsutskottets utlåtande Nr 136.

Utskottet.

Speciell motivering.

Departementschefen har till de olika paragraferna i förslaget till krigsavlöningsreglemente
lämnat en redogörelse för innebörden av dels lönenämndens
förslag, dels remissyttrandena, dels ock departementschefsförslaget
(sid. 55—86).

Såsom departementschefen erinrat hava, sedan de under världskriget gällande
krigsavlöningsbestämmelserna med utgången av år 1919 trätt ur kraft,
några särskilda stadganden på detta område icke funnits. Det nu föreliggande
förslaget innebär, i vad avser dess yttre utformning, ett sammanförande av
bestämmelserna på hithörande område till ett för de olika försvarsgrenarna
gemensamt reglemente. Utskottet finner en dylik åtgärd lämplig och tillstyrker
densamma.

Det nu föreslagna systemet att uppdela krigslönen i månadslön, som är
avsedd att huvudsakligen motsvara fredslönen för därtill berättigade, och
terminslön, i viss mån motsvarande de för tjänstgöring utom förläggningsorten
i fredstid utgående traktamentena, anser utskottet ändamålsenligt och
tillstyrker detsamma.

Med avseende å grunderna för månadslönens bestämmande har utskottet
icke funnit anledning till erinran mot vad departementschefen härutinnan
föreslagit. Yad därvid särskilt beträffar frågan örn den icke ständigt tjänstgörande
personalens placering i ortsgrupp biträder utskottet departementschefens
mening, att lönen bör bestämmas med hänsyn till löntagarens mantalsskrivningsort.

Det i motionen II: 477 gjorda yrkandet att landstormskaptener och landstormslöjtnanter
böra i fråga örn månadslönen placeras en löneklass högre än
vad Kungl. Majit föreslagit, finner sig utskottet icke kunna tillstyrka. Utskottet
anser nämligen i likhet med departementschefen, att, då fredsavlöningsbestämmelsernas
avfattning grundar sig på principen örn lägre lön till lägre
kvalificerad personal, enahanda princip bör äga sin tillämpning jämväl i fråga
örn krigsavlöningsreglementet. Anledning torde icke föreligga att beträffande
landstormsofficerarna i detta avseende tillämpa andra grunder än beträffande
viss annan i fredstid icke ständigt tjänstgörande personal.

I fråga örn terminslönen, som är avsedd att uppdelas efter en högre och en
lägre tariff med hänsyn till olikartade tjänstgöringsförhållanden, anser sig
utskottet kunna tillstyrka de allmänna grunder, efter vilka den ansetts böra
bestämmas. Detsamma gäller även i fråga örn avlöning åt mobiliserad personal
vid annan än militär tjänstgöring.

Vid den av utskottet verkställda detaljgranskningen av bestämmelserna i
det propositionen bilagda krigsavlöningsreglementet har utskottet icke funnit
anledning till avvikelse från departementschefens förslag. Detsamma tillstyrkes
alltså av utskottet. Ej heller har utskottet haft något att erinra mot
den uppgjorda tjänsteförteckningen. På av departementschefen anförda skäl
finner sig utskottet böra tillstyrka riksdagen bemyndiga Kungl. Majit att i

Statsutskottets utlåtande Nr 136.

15

den utsträckning, som i propositionen angives, i nämnda förteckning framdeles
vidtaga de jämkningar, som kunna föranledas av ändrade förhållanden.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med
avslag å motionen II: 477

a) godkänna det vid statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 24 mars 1939 fogade förslaget till avlöningsreglemente
för personal vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente)
med tillhörande tjänsteförteckning, angivande
de särskilda krigslöneklasser, till vilka försvarsväsendets
personal enligt krigsavlöningsreglementet hänföres;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i omförmälda tjänsteförteckning
framdeles vidtaga de jämkningar, som kunna föranledas av
ändrade förhållanden.

Stockholm den 28 april 1939.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Gränebo, Olof Olsson, Johansson i Fredrikslund,
Oscar Olsson, Andersson i Fältenborg, Nilsson i Landeryd, Bergström, Pauli,
Ström i Lidköping, Andrén, von Heland och Andersson i Rixö; samt

från andra kammaren: herrar Råstock, Jansson i Falun, Magnusson i
Skövde, Törnkvist, Jonsson i Eskilstuna, Närlinge, Ward, Lindberg i Umeå,
Andersson i Södergård, Åqvist, Lundberg och Mårtensson.