Statsutskottets utlåtande Nr 1%0.

1

Nr 120.

Ankom till riksdagens kansli den 18 april 1939 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning rörande
kostnadsfri insulinbehandling för kroniskt sockersjuka.

(3:e avd.)

I en inom första kammaren av herr D. Norman väckt motion, nr 199,
har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning örn, på vad sätt
och under vilka villkor kroniskt sockersjuka måtte kunna komma i åtnjutande
av kostnadsfri insulinbehandling, samt vidtaga de åtgärder,
vartill utredningen kunde föranleda.

Beträffande de skäl, som motionären anfört för sitt yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.

I sitt år 1934 avgivna betänkande angående den slutna kroppssjukvården
i riket m. m. (S. O. U. 1934:22, sid. 342—44) har statens sjukvårdskommitté
upptagit till behandling, bland annat, frågan örn tillhandahållandet
av insulin åt sockersjuka utanför sjukhus.

Kommittén har däri erinrat, att från såväl landstings som icke-landstingsstäders
sida åtgärder vidtagits för att underlätta tillgång till insulin
för sådana av sockersjuka lidande, å sjukhus ej intagna personer,
som vore i kontinuerligt behov av nämnda läkemedel men vilkas ekonomiska
ställning beredde svårigheter för tillgodoseendet av detta behov.
Kommittén hänvisar härutinnan till en bilaga (nr 10), varav framgår,
att sammanlagt 19 landsting för år 1933 anvisat särskilda medel för
detta ändamål ävensom att i städerna utanför landsting utgifter för
samma ändamål som regel bestritts från anslag till städernas fattigsjukvård.
I anslutning härtill har kommittén understrukit vikten av att
samtliga sjukvårdsområden vidtoge liknande åtgärder samt uppdragit
vissa enhetliga riktlinjer för tillhandahållande av insulin på det allmännas
bekostnad. Kommittén anför därutinnan i huvudsak följande.

Innan insulintilldelning på det allmännas bekostnad beviljades, borde
ett mera kontinuerligt behov av insulin vara på tillförlitligt sätt prövat.

Bihang till rilcsdagens protokoll 1939. G sami. Nr 120.

1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 120.

Vukottet.

En dylik prövning torde i regel kräva någon tids vård å sjukhus. Av
sjukhusläkare utfärdat intyg härom borde därför företes, såvitt icke alldeles
särskilda omständigheter föranledde undantag. Då ett ändamålsenligt
bruk av insulin förutsatte tillförlitlig kontroll av patienten samt
en del av denna kontroll i allmänhet endast kunde utföras på sjukhuslaboratorium,
borde vidare, örn så icke redan skett, åtgärder vidtagas
för beredande av sådan kontroll samt erforderliga föreskrifter meddelas
till tryggande av densamma. Slutligen erfordrades för vinnande av ett
gott resultat, att patienten meddelades undervisning angående vissa
prov, som han själv kunde utföra, och deras betydelse liksom även angående
den diet han borde föra.

Vore dessa förutsättningar fyllda, borde tilldelningen av insulin ske
på sätt, som icke belastade den sjuke med resekostnader eller transportavgifter
i vidare mån än detta vore oundgängligt. Med hänsyn till att
dagavgift som regel erlades för varje på lasarett och sjukstuga vårdad
patient, läge den bestämmelsen nära till hands, att vederbörande patient
skulle själv bidraga med en viss del av kostnaderna för själva insulinet.
Där det vore fråga örn sådan patient, för vilken kommunen vore ersätt -ningspliktig, kunde dock starkt ifrågasättas, om bidrag skulle lämnas.
Någon risk för okynnesmedicinering syntes i dessa fall knappast föreligga,
medan ett bristande tillmötesgående från kommunens sida kunde
medföra våda. Under sådana förhållanden ville kommittén förorda, att
av sockersjuka lidande person, som visat sig vara i behov av ett kontinuerligt
bruk av insulin och tillika vore medellös eller i den ekonomiska
belägenhet, att han endast med svårighet kunde bidraga till kostnaden
för insulininköp, skulle erhålla insulin helt på landstingets bekostnad.
Emot en bestämmelse, att andra insulinbehövande personer erlade
en viss del av kostnaderna, hade kommittén intet att erinra. Enär dagavgifterna
vore ganska växlande i olika landstingsområden, ansåge sig
kommittén dock icke böra angiva några grunder för kostnadsfördelningen
mellan landstinget och den enskilde. Kommittén vore icke heller
beredd att föreslå någon övre inkomstgräns för åtnjutande av ifrågavarande
bidrag. Möjlighet borde emellertid föreligga för utomlänspatient
att i vistelseområdet erhålla hjälp till insulininköp. De på dessa patienter
belöpande kostnaderna kunde lämpligen regleras genom en årligen återkommande
avräkning mellan vederbörande huvudmän.

Till komplettering av statens sjukvårdskommittés utredning har utskottet
från svenska landsting sförbundets byrå mottagit dels en utförlig
promemoria rörande av landstingen senast för år 1938 vidtagna åtgärder
för anskaffande av insulin åt obemedlade och mindre bemedlade
sockersjuka, som ej äro intagna å sjukhus, dels ock en sammanställning
av landstingens anslag till ifrågavarande ändamål för år 1939. Dessa
handlingar hava bifogats detta utlåtande som bilaga A och B.

Såsom av ovanstående redogörelse framgår, har det i motionen berörda
spörsmålet uppmärksammats av statens sjukvårdskommitté i dess
år 1934 avgivna betänkande. Kommittén har däri understrukit angelägenheten
av att medellösa och mindre bemedlade personer, som lida av

Statsutskottets utlåtande Nr 120.

H

.sockersjuka och äro i behov av kontinuerligt bruk av insulin, på det
allmännas bekostnad tillhandahålles insulin i erforderlig utsträckning.
Kommittén, som anser, att detta närmast är en uppgift för vederbörande
sjukvårdsområden, har även uppdragit vissa enhetliga riktlinjer
för insulinets tillhandahållande. Enligt de uppgifter, som lämnats av svenska
landstingsförbundets byrå samt utskottet i övrigt inhämtat, anvisa
ock för närvarande praktiskt taget samtliga landsting och städer utanför
landsting medel för detta ändamål, därvid de av sjuk vårdskommittén
förordade riktlinjerna i stort sett följts. Vid sådana förhållanden
synes utskottet anledning knappast föreligga att nu påkalla ytterligare
åtgärder i det hänseende, motionen avser.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen 1:199 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 18 april 1939.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Gränebo, Nilsson i Malmö, Svensson i Kompersmåla, Asplund,
Andersson i Fältenborg, Nilsson i Landeryd, Bergström, Gustafsson i Benestad, Ström i
Lidköping, Andrén, Magnusson i Kalmar och Bäcklund; samt

från andra kammaren: herrar Råstock, Jansson i Falun, Törnkvist, Svensson i Grönvik,
Eriksson i Stockholm, Danielsson, Andersson i Prästbol, Ward, Isacsson, Olsson i Staxäng, Lundberg
och Hansson i Rubbestad.

4

Statsutskottets utlåtande Nr IVO.

Bilaga A.

P. M.

angående landstingsåtgärder för anskaffande av insulin åt obemedlade
och mindre bemedlade patienter.

Sedan insulinbehandling mot sockersjuka numera helt slagit igenom,
har man ställts inför ett nytt problem, nämligen huru man skall kunna
tillhandahålla insulin ät obemedlade och mindre bemedlade å sjukhus ej
intagna personer, som äro i behov av dylik behandling. Landstingen hava
redan för flera år sedan behjärtat det behov av hjälp, som här föreligger,
och beviljat anslag för anskaffande av insulin åt omförmälda sockersjuka
— jfr landstingstidskriften, årg. 1925, sid. 182 o. ff. samt 336 —. För närvarande
bevilja, enligt vad 1937 års landstingshandlingar giva vid handen,
22 landsting, nämligen Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar norra, Kalmar södra, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens läns landsting, anslag för ifrågavarande
ändamål. Här nedan lämnas en översikt över hithörande landstingsanslag
för år 1938 och de därmed förknippade villkoren, i den mån
dessa finnas återgivna i de tryckta landstingshandlingarna.

Stockholms läns landsting har sedan år 1929 ställt anslag till förvaltningsutskottets
förfogande att enligt av förvaltningsutskottet meddelade
föreskrifter i fall av behov användas för kostnadsfritt tillhandahållande av
insulin åt obemedlade eller mindre bemedlade, av sockersjuka lidande personer
med hemortsrätt inom länet.

Såsom villkor för kostnadsfritt utlämnande av insulin till omförmälda
personer har förvaltningsutskottet godkänt ett av särskilda kommitterade
inom utskottet uppgjort förslag. Detta är av följande innebörd:

»Enär det måste anses vara av största vikt, att den sockersjukes insulinbehov
blir på det noggrannaste fastställt, vilja kommitterade uppställa
såsom ett krav, att den sjuke, såvitt möjligt är, såsom intagen patient &
allmän sal på någon länets sjukvårdsanstalt — helst centrallasarettets medicinska
avdelning eller serafimerlasarettet, som även har medicinsk avdelning
— fått sitt insulinbehov till styrka och mängd fullständigt fastställt.

Sedan den sjukes behov av insulin sålunda blivit bestämt och läkarintyg
örn behov av insulin i viss mängd under viss tid av lasarettsläkaren
utfärdats, erhåller den sjuke vid utskrivning från något länets sjukhus
av lasarettets syssloman ett tillståndsbevis att å något länets apotek eller
tvenne apotek i Stockholm å landstingets bekostnad uttaga mot ordination
svarande insulinbehov samt länspatient å serafimerlasarettet anvisning
att å landstingets expedition söka dylikt tillståndsbevis. Att kommitterade
ansett sig kunna till lasarettens syssloman överlämna denna sak, beror därpå,
att utredning om och fastställandet av hemortsrätten i länet ändock
alltid måste av sysslomännen företagas, varjämte sysslomännen besitta
stor vana och erfarenhet, då det gäller utredningen om patienters ekonomiska
och sociala förhållanden.

Statsutskottets utlåtande Nr 180.

5

Sålunda utfärdat tillståndsbevis översändes därjämte omedelbart i avskrift
till landstingets expedition att av expeditionen begagnas vid granskning
av de räkningar, vilka på grund av landstingets ovannämnda ansvarsförbindelse
komma att företes från länets apotek. Ivommitterade vilja före-1
slå, att i den cirkulärskrivelse, vilken givetvis måste utgå i ärendet till
ifrågavarande apotek, bestämmes, att räkning å utlämnat insulin jämte
ovannämnda läkarintyg i original skola insändas till landstingets expedition
månatligen. Kontrollen över ifrågavarande räkningar torde lämpligen
överlämnas till landstingets apoteksräkningskontrollant.

Kommitterade vilja här framhålla, att i länet säkerligen flera fall f. n.
föreligga, där insulinbehovet blivit fastställt på annat sätt, än här ovan
föreslagits. Detta bör enligt kommitterades mening icke hindra, att bidrag
utgår till därtill i övrigt berättigade. För sådana fall vilja kommitterade
föreslå, att sjukhusberedningen i samråd med l:ste provinsialläkaren lämnas
i uppdrag att granska och besluta.»

För år 1938 utgår landstingsanslaget till förevarande ändamål med
20,000 kronor. Landstingets bidrag utgår numera med högst 75 procent
av insulinkostnaden och vederbörande sockersjuke eller hans
hemortskommun skall bestrida återstående kostnader. Med hänsyn
till att landstingets anslag för ändamålet under senare år väsentligt
stigit, har förvaltningsutskottet i enlighet med landstingets beslut för fattigvårdsstyrelserna
framhållit nödvändigheten, att dessa vid utfärdande av
medellöshetsintyg till sådana, som önska erhålla insulinbehandling, iakttaga
största varsamhet.

Södermanlands läns landsting, som för år 1938 anslagit 20,000 kronor
till insulin, uppdrog år 1935 åt förvaltningsutskottet att inkomma med
förslag till de ändringar i grunderna för tilldelande av fri insulin, som kunde
befinnas behövliga att vidtaga. De hittills gällande grunderna innefattar
bemyndigande för lasaretten i Nyköping, Eskilstuna, Flen och Katrineholm
samt för sjukstugorna i Mariefred, Strängnäs och Trosa att efter förslag
av vederbörande läkare besluta, att insulin skall kostnadsfritt tillhandahållas
från sjukhuset utskrivna obemedlade och mindre bemedlade i länet
mantalsskrivna personer, vilka för sockersjuka vårdats å något av ovannämnda
sjukhus samt vilkas insulindos där blivit fastställd. Prövningen,
huruvida patient är att anse som obemedlad eller mindre bemedlad, är anförtrodd
vederbörande direktion.

Östergötlands hins landsting har år 1937 beslutat att tills vidare ställa
ett årligt förslagsanslag å 8,000 kronor till förvaltningsutskottets förfogande
att efter dess prövning i varje särskilt fall användas såsom bidrag
till bestridande av kostnader för inköp av insulin åt personer, som lida av
sockersjuka, under villkor: »att den, som vill komma i åtnjutande av bidrag
för ändamålet, eller den fattigvårdsstyrelse, under vilken vederbörande
lyder, till förvaltningsutskottet ingiver ansökan örn dylikt bidrag, vilken
ansökan skall vara åtföljd ej mindre av sådana handlingar, varom i 59 §
i lagen örn fattigvård säges, lin även av legitimerad läkares intyg, att
vederbörande lider av sådan sockersjuka, för vilken behandling med insulin
kan anses påkallad, samt upptagande därjämte uppgift å mängden
av det insulin, som för vederbörande ordinerats, och det apotek, hos vilket
läkemedlet skall inköpas, samt att förvaltningsutskottet till varje person,
som utskottet finner böra komma i åtnjutande av bidrag för ändamålet,
icke må utanordna större belopp lin som motsvarar halva kostnaden för
den enligt läkarintyget ordinerade insulinmängden.»

Statsutskottets utlåtande Nr 120.

(i

Jönköpings läns landsting har år 1931 i enlighet med ett av särskilda av
förvaltningsutskottet utsedda kommitterade utarbetat förslag beslutat, att
för beredande av hjälp till anskaffande av insulin åt obemedlade och mindre
bemedlade personer, vilka lida av sockersjuka och hava hemortsrätt i länet,
bevilja anslag, att av detta anslag skall, för anskaffande av erforderligt
insulin åt personer med hemortsrätt inom länet utgå ät medellösa hela
kostnaden och åt mindre bemedlade halva kostnaden, att som villkor för
åtnjutande av bidraget skall gälla, att behovet av insulin konstaterats
samt dosens storlek och längden av den tid, varunder insulin skall begagnas,
föreskrivits av vederbörande chefsläkare vid något av länets lasarett, sjukhus
eller sjukstugor eller vid militärsjukhuset i Eksjö, därvid med chefsläkare
vid Jönköpings lasarett skall förstås överläkaren vid medicinska
avdelningen. Ät förvaltningsutskottet uppdrogs att dels närmare bestämma
om sättet för medlens utdelning, dels skilja mellan obemedlade och
mindre bemedlade patienter.

För år 1938 har landstinget för ändamålet beviljat ett förslagsanslag av
24,000 kronor.

Kronobergs läns landsting, som beviljat anslag sedan år 1932, har i staten
för lasarettet i Växjö för år 1938 upptagit omkring 8,000 kronor för
anskaffande av insulin. Insulinanslaget för Ljungby lasarett ingår i anslaget
till läkemedel. Beträffande villkoren för erhållande av hjälp för inköp
av insulin gäller följande bestämmelser:

att den sjuke skall vara mantalsskriven inom länet;

att genom intyg från vederbörande ordförande i fattigvårdsstyrelse eller
kommunalnämnd styrkes, att den sjuke är i verkligt behov av hjälp för
inköp av insulin;

att behovet av insulin konstaterats vid behandling å länets lasarett samt
dosens storlek oell längden av den tid, varunder insulinet skall begagnas,
föreskrivits genom utfärdat intyg av vederbörande läkare vid lasarettet;

att insulinet må av vederbörande med företeende av det av läkaren utfärdade
intyget inköpas å apotek inom eller utom länet, varvid halva kostnaden
skall kontant erläggas av den sjuke själv eller vederbörande kommun
samt andra hälften sedermera betalas å respektive lasarettskontor;

samt att för hithörande ändamål apoteken böra kvartalsvis utfärda räkningar
å dessa kostnader, vilka räkningar med bifogande av läkarintygen
skola för likvid insändas till vederbörande lasarettssyssloman.

Kalmar läns norra landsting, som för åren 1931 till 1937 beviljat 1,000
kronor för inköp av insulin, ställde för år 1938 till förvaltningsutskottets
förfogande ett anslag å samma belopp att användas såsom bidrag till
mindre bemedlade personer, som icke åtnjuta fattigunderstöd, för inköp
av insulin enligt läkares ordinationer upp till i regel högst 50 procent av
kostnaderna.

Kalmar läns södra landsting har alltsedan år 1931 beviljat lasarettsdirektionerna
i Kalmar. Oskarshamn och Borgholm anslag till inköp av
insulin åt obemedlade och mindre bemedlade patienter på följande villkor:

»1) Sjuk som kan komma i åtnjutande av denna förmån, skall hava
hemortsrätt inom landstingsområdet samt styrka, att verkligt behov av
ekonomisk hjälp i denna form föreligger.

2) Den sjuke skall hava vårdats å lasarett, där graden av hans sjukdom
konstaterats och där en för denna erforderlig insulindos bestämts.

3) Insulinet får avhämtas å lasarettet, där den sjuke på överläkarens

Statsutskottets utlåtande Nr 120. 7

anmaning har skyldighet att inställa sig för undersökning, örn så anses
önskvärt.

4) På vederbörande lasarettsdirektion eller de personer densamma härtill
bemyndigar ankommer prövning, huruvida patient skall erhålla fri insulin.

5) Bidraget får icke tjäna till lindring i den respektive kommuner åliggande
skyldigheten att bekosta vård åt sina enligt fattigvårdslagen fattiga
sjuka.»

Anslagen, som numera upptagas i respektive lasaretts stater, ingå i läkemedelsanslagen
för lasaretten.

Gotlands läns landsting har åren 1934—1936 beviljat 1,000 kronor och
år 1937 3,000 kronor — jämväl till täckande av brist åren 1936 och 1937
— för anskaffande av insulin åt obemedlade och mindre bemedlade sockersjuka
inom länet under följande villkor.

Landstingsbidrag lämnas till 3/4 av kostnaden för insulin åt i länet hemmahörande
sockersjuk patient, vilken genom erhållande av insulin kail
sköta sig i hemmet. Ansökan om sådant bidrag skall av den sjuke eller
dennes målsman ingivas till landstingets förvaltningsutskott. Sökanden
skall lämna uppgift om det apotek, där han önskar inköpa insulinet samt
förete:

1. Intyg av läkare vid lasarettet eller Mariahemmet i Visby, utvisande
dels att den sjuke genom erhållande av insulin kan sköta sin sjukdom i
hemmet, dels storleken av den dos insulin, som i varje fall är behövlig
för den sjuke.

2. Intyg av fattigvårdsstyrelsens ordförande i sökandens hemkommun
att den sjuke äger hemortsrätt inom länet samt att hans ekonomiska förhållanden
äro sådana, att utgiften för insulin för honom kan anses särskilt
betungande.

Förvaltningsutskottet eller den person, förvaltningsutskottet därtill utser,
prövar ansökan, och kan, örn så anses erforderligt, avfordra sökande
ytterligare upplysningar rörande hans förmögenhetsförhållanden. Den omständigheten,
att den å sökande belöpande delen av insulinkostnaden kan
komma att gäldas av fattigvården, utgör icke hinder för landstingsbidragets
utgående. Dock må bidrag icke utgå till personer, som äro av fattiga
vården omhändertagna till varaktig försörjning.

Därest ansökan bifalles, skall sökanden och vederbörande apotek därom
underrättas. Avslås ansökan skall i underrättelse till sökanden jämväl angivas
orsaken till beslutet.

Vid inköp av ordinerad insulin betalar patienten 1 /4 av kostnaden under
det att återstoden av apoteket debiteras landstinget. Specificerad räkning,
upptagande patients namn och den uttagna kvantiteten insulin, tillstädes
landstingets expedition från apoteket. Sedan räkningen attesterats, utsändes
likvid till apoteket direkt frän landstingets kassa.

Ä landstingets expedition skall föras förteckning över de personer, som
beviljas bidrag av landstingsmedel till insulin. Förvaltningsutskottet bör
tillse, huruvida patient, som åtnjuter sådant bidrag, genom ändrade förmögenhetsvillkor
eller på annat sätt skall gå förlustig rätten till landstingsbidrag.
Indrages bidrag, skall patienten och vederbörande apotek därom
underrättas.

Läkarintyg, som ovan säges, äger giltighet allenast ett år efter utfärdandet.

Blekinge läns landsting har sedan år 1932 berättigat lasarettsläkarna

8

Statsutskottets utlåtande Nr 120.

vid länets lasarett, i tveksamma fall efter vederbörande lasarettsdirektions
beprövande, att från lasarettets förråd till minst en tredjedel av lasarettets
självkostnadspris utlämna insulin till sådana å respektive lasarett förut
vårdade, landstingsområdet tillhörande medellösa eller mindre bemedlade
sockersjuka patienter, vilka äro i oundgängligt behov av insulin, och som
med erhållande av insulin enligt lasarettsläkarens bedömande torde kunna
skötas i hemmet. Landstinget har vidare föreskrivit, att medellöshet skall
styrkas med intyg av vederbörande fattigvårdsstyrelse eller kommunalnämnds
ordförande. Till prisskillnadens täckande har landstinget för år
1938 beviljat lasarettet i Karlskrona 2,000 kronor och lasarettet i Karlshamn
1,500 kronor. Anslagen äro upptagna under särskilt konto i respektive
lasaretts stater.

Kristianstads läns landsting. Enligt ett av 1930 års landsting fattat beslut
äro tills vidare och intill dess landstinget annorlunda bestämmer överläkaren
vid medicinska avdelningen vid lasarettet i Kristianstad samt
lasarettsläkarna i Ängelholm och Simrishamn berättigade att till sådana
obemedlade sockersjuka patienter inom länet, vilka med erhållande av
insulin kunna sköta sig i hemmen, tillhandahålla insulin samt för ändamålet
anlita anslaget till medicin vid vederbörande lasarett, med skyldighet för
läkarna att i tveksamma fall underställa direktionens beprövande för avgörande,
huruvida insulin helt eller delvis kostnadsfritt bör tillerkännas
patienten.

Malmöhus läns landsting har sedan ett tiotal år tillbaka anslagit medel
att användas till inköp av insulin åt medellösa poliklinikpatienter. För år
1938 har för ändamålet upptagits i staten för Lunds lasarett 16,000 kronor,
för Landskrona och Trälleborgs lasarett 500 kronor respektive 600
kronor och för Hälsingborgs lasarett 5,300 kronor (varav 1,300 kronor för
inköp av insulin till landstingets medellösa patienter).

Hallands läns landsting, som sedan år 1933 lämnat anslag för inköp av
insulin, beviljade för år 1938 ett belopp å 10,000 kronor att användas för
tillhandahållande av kostnadsfri insulin åt obemedlade och mindre bemedlade
sockersjuka från länet, vilka efter föregående sjukhusbehandling medelst
intyg av läkare och kommunal myndighet styrka sig vara i behov
därav. För rätt att åtnjuta del i anslaget gälla följande villkor.

1) Sjuk, som kan komma i åtnjutande av kostnadsfri insulin, skall hava
hemortsrätt inom landstingsområdet, samt genom intyg av kommunal
myndighet, avfattat å formulär, som användes för erhållande av nedsättning
i legosängsavgifter vid landstingets sjukvårdsinrättningar, styrka, att
han själv och för honom försörjningspliktig person är obemedlad eller
mindre bemedlad.

2) Den sjuke skall hava vårdats å allmän sjukvårdsinrättning, där graden
av hans sjukdom konstaterats och där en för denna erforderlig insulindos
bestämts av därstädes anställd läkare.

3) Insulinet får avhämtas å någon länets sjukvårdsinrättning, där der.
sjuke på läkarens anmaning har skyldighet att inställa sig för undersökning,
örn så anses önskvärt.

4) På vederbörande sjukvårdsinrättnings inom länet direktion eller de
personer, direktionen för ändamålet härtill bemyndigar, ankommer prövning,
huruvida patient skall erhålla fri insulin.

5) Kostnadsfri insulin må icke åtnjutas av person, som från vederbörande
kommun erhåller bidrag av fattigvårds- och barnavårdskaraktär i
annan form än såsom tillfälligt bidrag för sjukdom.

Statsutskottets utlåtande Nr 120.

9

6) Direktionerna äga att kvartalsvis för gottgörelse till förvaltningsutskottet
insända räkning å under kvartalet lämnade bidrag till kostnadsfri
insulin, skolande vid räkningen fogas ovannämnda intyg, som efter granskningen
återställas till vederbörande direktion.

Göteborgs och Bohus läns landsting har sedan år 1933 ställt medel till
förvaltningsutskottets sjukvårdsavdelnings förfogande att användas som
bidrag till mindre bemedlade inom landstingsområdet hemortsberättigade
sockersjuka personer, vilka icke åtnjuta fattigvårdsunderstöd, för inköp
av insulin enligt de grunder och villkor i övrigt, som avdelningen i fråga
äger bestämma. För år 1938 har landstinget beviljat 6,000 kronor.

Älvsborgs läns landsting har sedan ett tiotal år tillbaka beviljat anslag
för insulinbehandling åt obemedlade sockersjuka personer. För år 1938 anslogs
ett belopp å 35,000 kronor för inköp av insulin, att jämlikt överläkarnas
vid medicinska avdelningarna vid lasaretten i Vänersborg och
Borås föreskrifter, från nämnda lasarett tillhandahållas inom länet hemmahörande
obemedlade och mindre bemedlade patienter, behäftade med
sockersjuka, ävensom för ersättande av sådana patienters kostnader för
resa till Vänersborg och Borås i och för undersökning samt att ersättning
skall utgå för resa med buss eller järnväg från vederbörande? hemort i försörjningshänseende.
Vid anslagets beviljande föreskrevs tillika, att nämnda
överläkare vid undersökning och behandling (proven inräknade) av patienter,
som äro berättigade till fri insulin och fria leverpreparat, äga betinga
sig arvode enligt taxa för mindre bemedlade (från 0 till 5 kronor).

Skaraborgs läns landsting, som sedan år 1926 ställt anslag till respektive
överläkares vid lasaretten förfogande att under vissa villkor användas
såsom bidrag till av sockersjuka lidande medellösa eller mindre bemedlade
personers utgifter för inköp av insulin, antog år 1933 följande ändrade
bestämmelser rörande dessa anslag.

1. Bidrag ur länslasarettens insulinanslag må utgå till personer från länet,
som av vederbörande överläkare efter företagen undersökning befinnas
vara i behov av insulin, under förutsättning att personen ifråga med hänsyn
till av honom lämnad eller eljest föreliggande uppgift kan anses medellös
eller mindre bemedlad.

2. Bidrag må dock icke, då detsamma icke är avsett att tjäna till lindring
i den kommunerna jämlikt fattigvårdslagen åliggande skyldigheten
att bekosta vård åt sina fattiga sjuka, utgå till personer, som äro av fattigvården
omhändertagna till varaktig försörjning.

3. Bidraget utgår sålunda, att patienten tillhandahålles kostnadsfritt
vid lasarettet eller på lasarettets bekostnad å angivet apotek viss insulinmängd.
Den sålunda viss patient kostnadsfritt tillhandahållna insulinmängden
får icke överstiga den insulinmängd, varav patienten av överläkaren
för samma tid förklarats vara i behov, eller den del därav, som patienten
med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden kan anses själv skäligen
böra bekosta.

4. Varje ny patient, som tilldelats bidrag ur något av länslasarettens
insulinanslag skall genom sysslomannens vid lasaretten försorg till landstingsförvaltningen
snarast inrapporteras med angivande därvid av dels
patientens fullständiga namn och adress, dels av den insulinmängd, varav
patienten för viss tid av överläkaren förklarats vara i behov, dels arle den
del av berörda insulinmängd, patienten vid lasarettet förklarats beriittigad
för viss tid kostnadsfritt erhålla. Berörda tid, under vilken enligt av (iver Bihang

till riksdagens ''protokoll 1989. C> sami. Nr ISO. 2

10

Statsutskottets utlåtande Nr lftO.

läkaren oell sysslomannen i samråd fattat beslut viss insulinmängd skall
kostnadsfritt tillhandahållas viss patient, får dock icke överstiga tre månader.

5. Det tillkommer landstingsförvaltningen, att, på sätt förvaltningen
finner lämpligt, rörande samtliga sålunda inrapporterade insulinpatienter
införskaffa utredning angående berörda patienters och deras försörjningspliktigas
ekonomiska förhållanden samt att, sedan utredning till förvaltningen
inkommit, snarast till vederbörande syssloman meddela, i vilken
utsträckning patienten efter förenämnda tid om tre månader får, intill dess
ändrade förhållanden föreligger, genom lasarettets förmedling kostnadsfritt
tillhandahållas insulin. Skulle för patient avsevärt ändrade ekonomiska förhållanden
inträda eller den kvantitet insulinmängd, varav patient av överläkaren
förklaras vara i behov, avsevärt förändras, kan den insulinmängd,
som patienten på grund av landstingsförvaltningens beslut erhåller kostnadsfritt,
efter anmälan och prövning av de nya förhållanden genom förvaltningens
beslut ökas eller minskas.

6. Därest landstingsförvaltningen skulle av i visst ärende införskaffad
utredning finna, att viss patient vid något lasarett kostnadsfritt tillhandahållet
insulin med hänsyn till patientens ekonomiska förhållanden uppenbarligen
icke bort hava tillhandahållits, tillkommer det sysslomannen vid
lasarettet ifråga att efter anmodan av landstingsförvaltningen tillse, att
patienten till lasarettet återbär kostnaden för den sålunda tillhandahållna
insulinmängden, vilken ersättning tillföres insulinanslaget.

7. För erhållande av fortsatt bidrag åligger det ovillkorligen patient
att inställa sig hos överläkaren för ny undersökning vid tidpunkt, som av
överläkaren föreskrives, vid äventyr att bidraget eljest indrages.

8. Landstingsförvaltningen bemyndigas utfärda de särskilda föreskrifter,
som vid tillämpningen av ovanstående bestämmelse eventuellt må
komma att visa sig lämpliga och erforderliga.

För ändamålet utgå för år 1988 följande förslagsanslag:

till lasarettet i Lidköping.............. kronor 14,000

» » »Falköping ............. » 3,000

» » » Mariestad ............. » 2,000

Värmlands läns landsting har sedan ett flertal år beviljat anslag till
inköp av insulin. För år 1936 ställdes ett förslagsanslag å 12,000 kronor
till förvaltningsutskottets förfogande, att efter grunder, som utskottet må
äga bestämma, utgå som bidrag till kostnader för inköp av insulin åt obemedlade
eller mindre bemedlade personer inom Värmlands län, för vilka
läkare ordinerat insulinbehandling. För år 1938 har i landstingets stat
upptagits ett belopp å 18,000 kronor för ändamålet,

Örebro läns landsting har under några år beviljat länslasarettet i Örebro
bidrag att användas till bekostande av insulin åt obemedlade och
mindre bemedlade, av sockersjuka lidande personer, som vårdats å lasarettets
medicinska avdelning och visat sig vara i behov av insulin jämväl
efter utskrivningen från lasarettet. För år 1938 har för ändamålet anslagits
11,000 kronor. För bidrags erhållande har landstinget år 1937 utfärdat
följande bestämmelser:

1. Sjuk, som kan komma i åtnjutande av bidrag till insulin, skall hava
hemortsrätt inom landstingsområdet, samt genom intyg av fattigvårdsstyrelsens
ordförande och annan kommunal förtroendeman, avfattat a for -

Statsutskottets utlåtande Nr 120.

11

mulär, som tillhandahålles å länslasarettet eller landstingets expedition,
styrka att han själv och för honom försörjningspliktig person är obemedlad
eller mindre bemedlad.

2. Den sjuke skall hava vårdats å länslasarettet, där graden av hans
sjukdom konstaterats och där en för denna erforderlig insulindos bestämts
av överläkaren å medicinska avdelningen.

3. På lasarettsdirektionen eller de personer, direktionen för ändamålet
härtill bemyndigar, ankommer prövning, huruvida patient skall erhålla bidrag
till insulin.

4. Bidrag till insulin må icke åtnjutas av person, som av vederbörande
kommun erhåller bidrag av fattigvårds- och barnavårdskaraktär i annan
form än såsom tillfälligt bidrag för sjukdom.

5. Landstingets bidrag utgår med högst 50 procent av insulinkostnaden.

Västmanlands läns landsting, som beviljat anslag för anskaffande av

insulin sedan år 1930, beslöt att för år 1938 anvisa och ställa till förvaltningsutskottets
förfogande ett förslagsanslag å 8,000 kronor för beredande,
efter vederbörande överläkares å centrallasarettets medicinska avdelning
och å länslasaretten i Sala och Köping samt läkarens å länslasarettet
i Norberg ordination och prövande av behovet om hjälp åt i länet hemmahörande
obemedlade och mindre bemedlade personer, som lida av sockersjuka,
sålunda ej person, som åtnjuter fattigunderstöd, av lindring intill
50 procent, endast undantagsvis mera, i kostnaden för anskaffande av
insulin.

Kopparbergs läns landsting ställde för år 1938 ett förslagsanslag å 10,000
kronor till förvaltningsutskottets förfogande för bestridande av halva kostnaden
för insulin åt i länet hemmahörande obemedlade eller mindre bemedlad
sockersjuk patient. För användningen av detta anslag gälla följande
bestämmelser, som trädde i tillämpning den 1 januari 1932. (Kopparbergs
läns landstings meddelande januari 1932, nr 1.)

Landstingsbidrag lämnas till halva kostnaden för insulin åt i länet hemmahörande
sockersjuk patient, vilken genom erhållande av insulin kan
sköta sig i hemmet. Ansökan örn sådant bidrag skall av. den sjuke eller
dennes målsman ingivas till direktionen för det lasarett inom länet eller
den landstingets sjukstuga där den sjuke vårdats eller i de fall, där sjukhusvistelse
icke förekommit, till direktionen för närmast belägna av landstinget
drivna lasarett eller sjukstuga. Sökanden skall lämna uppgift om det
apotek, där han önskar inköpa åt honom ordinerad insulin samt förete:

1. Intyg av läkare inom länet, utvisande att patient genom erhållande
av insulin kan sköta sin sjukdom i hemmet.

2. Intyg av fattigvårdsstyrelsens ordförande i sökandens hemkommun
att den sjuke iiger hemortsrätt inom länet samt att hans ekonomiska förhållanden
äro sådana, att utgiften för insulin för honom kan anses särskilt
betungande.

Sjukhusdirektionen prövar ansökan och kan, örn så anses erforderligt,
avfordra sökanden ytterligare upplysningar rörande hans förmögenhetsförhållanden.
Den omständigheten att den å sökanden belöpande delen
av insulinkostnaden kan komma att gäldas av fattigvården, utgör icke
hinder för landstingsbidragets utgående. Därest ansökan bifalles, skall sökanden
och vederbörande apotek därom underrättas. Avslås ansökan skall
i underrättelse till sökanden jämväl angivas.orsaken till beslutet.

Vid inköp av ordinerad insulin betalar patienten halva kostnaden under

12

Statsutskottets utlåtande Nr V20.

det att andra hälften av apoteket debiteras det sjukhus, varifrån patienten
anmälts som berättigad att erhålla landstingsbidrag. Specificerad räkning
upptagande patients namn och den uttagna kvantiteten insulin tillställes
sjukhuset från apoteket, varpå sjukhusets syssloman attesterar räkningen
och översänder den till landstingets expedition. Likvid till apoteket
utsändes därpå direkt från landstingets kassa.

Hos sjukhusdirektionerna skall föras förteckning över de personer, som
beviljas bidrag av landstingsmedel till insulin. Direktion, som beviljat
bidrag till insulin, bör tillse, huruvida patient, som åtnjuter sådant bidrag,
genom ändrade förmögenhetsvillkor eller på annat sätt förverkar rätten
till landstingsbidrag. Indrages bidrag, skall patienten och vederbörande
apotek därom underrättas.

Gävleborgs läns landsting har år 1937 uppdragit åt sitt förvaltningsutskott
att verkställa utredning rörande frågan, huruvida och under vilka
omständigheter landstinget bör lämna bidrag till beredande av billigare
eller kostnadsfri insulin åt vissa obemedlade eller mindre bemedlade sockersjuka
personer, samt med sådan utredning och förslag i ärendet skyndsammast
möjligt inkomma till landstinget.

Västernorrlands läns landsting, som sedan ett tiotal år tillbaka anvisat
medel till inköp av insulin, beviljade för år 1938 ett anslag å 15,000 kronor
att användas såsom bidrag till obemedlade eller mindre bemedlade sockersjuka
personer för inköp av insulin, vilket anslag ställts till förvaltningsutskottets
förfogande i enlighet med tidigare fastställda, i huvudsak så lydande
villkor:

1. Anslaget skall användas såsom bidrag till inköp av insulin åt sådan
obemedlad eller mindre bemedlad sockersjuk person från länet, vilken enligt
ordination av läkare, anställd vid landstinget tillhörigt länslasarett
eller militärsjukhuset i Sollefteå (såvitt gäller därstädes vårdade civila
sjuka) — ej annan läkare — är i behov av insulin, skolande i intyget jämväl
angivas ordinerad insulinmängd ävensom det apotek, där inköpet
skall ske;

2. Vederbörande direktion för det sjukhus, vid vilket den ordinerande
läkaren är anställd — beträffande militärsjukhuset i Sollefteå lasarettsdirektionen
därstädes — skall äga pröva, huruvida vederbörande insulinbehövande
person skall anses vara obemedlad eller mindre bemedlad,
för vilken prövning skall företes intyg örn personens förmögenhetsställning
av ordföranden i fattigvårdsstyrelsen i vederbörande vistelsekommun;
börande frågan huruvida vederbörande sjuk anses såsom mindre bemedlad
eller ej bedömas ur synpunkten, huruvida och i vad mån inköp av erforderlig
insulin må bliva för honom med hänsyn till hans förmögenhetsställning
betungande;

3. Bidrag skall utgå med belopp motsvarande halva kostnaden av ordinerad
insulinmängd (den andra hälften skall sålunda till apoteket betalas
av den sjuke själv eller ock i förekommande fall av vederbörandes hemortskommun,
varom kommunen bör hava lämnat ansvarsförbindelse); samt

4. den kostnad, som enligt angivna grunder skall gäldas av landstinget,
skall förskotteras av det sjukhus, vid vilket den ordinerande läkaren är
anställd, varefter sjukhuset har att med företeende av vederbörliga verifikationer
hos landstingets förvaltningsutskott rekvirera ersättning av för
ändamålet utbetalade belopp.

Statsutskottets utlåtande Nr 120.

13

Västerbottens läns landsting beviljade för år 1938 direktionerna för
lasarettet i Umeå och Skellefteå 10,000 kronor respektive 8,000 kronor
att användas till rese- och sjukvårdsbidrag vid specialvård utom länet
och för utlämnande av fri insulin samt beslöt, att direktionerna lämnas i
uppdrag att noga pröva och tillse, att bidrag ur anslaget ifråga endast
tillkommer person, som styrkt att verkligt behov av understöd föreligger,
varvid dock fattigvårdsfall undantagas.

Norrbottens läns landsting har för bestridande av kostnaderna vid insulinbehandling
för år 1938 beviljat svenska röda korsets XV distrikt
ett anslag om 2,000 kronor.

Stockholm i svenska landstingsförbundets byrå den 23 mars 1938.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. G sami. Nr ISO.

3

14

Statsutskottets utlåtande Nr 120.

Bilaga B.

Landstingens anslag för år 1939 till insulin åt sockersjuka,
som ej vårdas å lasarett.

Stockholms läns.

Kronor.

................ 25,000

Södermanlands » .

............... 25,000

Östergötlands » .

................ 8,000

Jönköpings » .

............... 27,000

Kronobergs »

............... x)

Kalmar läns norra . .

.............. 1,500

Kalmar läns södra .

................ 2)

................ 3,000

Gotlands

läns............

Blekinge

» ............

................ 5,500

Kristianstads

»

................ 2)

................ 20,900

Malmöhus

»

Hallands

»

................ 10,000

Göteborgs och Bohus

»

................ 6,500

Älvsborgs

»

................ 35,000

Skaraborgs

»

................ 24,500

Värmlands

» .....

................ 20,000

Örebro

» ..........

................ 13,0003)

V ästmanlands

................ 10,000

Kopparbergs

................ 10,000

Gävleborgs

»

................ 7,000

V ästernorrlands

>

................ 20,000

Jämtlands

»

................ 3,000

Västerbottens

»

................ 19,000*)

Norrbottens

»

................ 2,0005)

*) 5,000 kronor i staten för Växjö lasarett; ingår i läkemedelsanslaget för Ljungby lasarett.
2) Ingår i läkemedelsanslaget för lasaretten.

s) Därjämte 4,668 kronor till täckande av brist i anslag för år 1937.

4) Anslag även avsett till rese- och sjukvårdsbidrag vid specialvård utom länet.

6) Till svenska röda korsets norrbottensdistrikt.

Stockholm 1939, Ivar Haeggströma Boktryckeri A. B.

39162S