Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 10 februari 1939 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar
i gällande grunder för erhållande av blindhetsersättning.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 329,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Nordström i Kramfors m. fl.
hemställt, att riksdagen för sin del ville besluta sådana ändrade grunder för
erhållande av blindhetsersättning, att vissa i motionen angivna synpunkter
vunne beaktande.
I motionen hava motionärerna anfört bland annat, att de s. k. halvblinda
praktiskt taget befunne sig i samma förtvivlade belägenhet som sina helt
blinda kamrater, varför rättvisan krävde att också de erhölle blindhetsersättning.
Enligt motionärernas mening borde blindhetsersättning utgå till den,
som saknade synförmåga, den som genomgått blindskola eller den vars synförmåga
vore så nedsatt, att allvarligt hinder förelåge för erhållande av arbete
i öppna marknaden eller vars försörjningsförhållanden kunde jämställas med
de helt blindas. Motionärerna hava vidare framhållit, att den som blivit blind
efter fyllda 60 år vore undantagen från blindhetsersättning. Detta kunde inte
betraktas som rättvist, alldenstund dessa blinda inte heller folie under den
allmänna folkpensionens område och därifrån kunde erhålla något bidrag,
då rätt till folkpension inträdde först vid fyllda 67 år. Det syntes motionärerna
utan vidare vara klart, att det ställde sig oerhört mycket svårare för sådana,
vilkas blindhet uppkommit efter fyllda 60 år, att tillägna sig utbildning i något
speciellt för blinda lämpat yrke, vadan för dem endast återstode att leva av
nådesmulor från fattigvården.
Beträffande de skäl, som motionärerna i övrigt anfört till stöd för sitt
yrkande, får utskottet hänvisa till motionen.
Gällande bestämmelser örn blindhetsersättning återfinnas i förordningen
den 20 april 1934 i detta ämne. I 1 § stadgas, att den, som saknar synförmåga
eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt, att han
saknar ledsyn, i förordningen anses som blind samt att han, där ej i förordningen
annorlunda stadgas, är berättigad till blindhetsersättning. Sådan ersättning
utgår med ett belopp av 500 kronor för år. Enligt 2 § äro vissa kategorier
blinda undantagna från rätten till blindhetsersättning. Sålunda stadgas under
d) i nämnda paragraf, att blindhetsersättning icke må uppbäras av den, som
blivit blind efter fyllda 60 år.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 4. 886 39
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
Med anledning av vad i motionen anförts därom att den, som blivit blind
efter fyllda 60 år och på grund därav är undantagen från rätten till blindhetsersättning,
icke äger rätt till folkpension förrän efter fyllda 67 år, får utskottet
hänvisa till vissa bestämmelser i lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering
och förordningen samma dag om invalidunderstöd. Enligt 1 § i förstnämnda
lag inträder rätt till folkpension vid varaktig oförmåga till arbete och senast
vid fyllda 67 år, även örn varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för handen.
I 2 § stadgas, att varaktig oförmåga till arbete skall anses föreligga hos den,
som befinnes till följd av ålderdom, sjukdom, vanförhet eller lyte vara ur
stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter
och färdigheter. Enligt förordningen örn invalidunderstöd kan under däri
angivna omständigheter understöd utgå till vissa grupper av arbetsoförmögna,
som icke äga rätt till folkpension.
I den proposition, nr 79, varigenom förslag till förordning örn blindhetsersättning
förelädes 1934 års riksdag, omnämndes, att på grundval av tidigare
utredningar ett förslag i ämnet år 1933 upprättats å socialdepartementets lagbyrå.
Beträffande sättet att bestämma en persons synförmåga anfördes i detta
förslag, att en normalt seende människa under normala ljusförhållanden och
mot en mörk bakgrund kunde räkna fingrar på cirka 60 meters avstånd. En
person, som kunde räkna fingrar på allenast 1 meters avstånd, hade således
allenast Veo synskärpa o. s. v. Då synskärpan understege l~‘Vao saknades i
allmänhet förmåga att reda sig på egen hand. Personen i fråga sades då sakna
ledsyn (gångsyn). En synskärpa av omkring 18/eo vore tillräcklig för lässyn
och en synskärpa av 42/oo eller därutöver betraktades som s. k. lyxsynskärpa.
En nedsättning av synskärpan, som ej understege 42/ao, vore sålunda ur förvärvssynpunkt
betydelselös.
I detta sammanhang må omnämnas, att den, vars synskärpa uppgår till
högst Veo å vartdera ögat, enligt pensionsstyrelsens praxis anses som varaktigt
oförmögen till arbete.
I 1933 års förslag anfördes vidare bland annat följande:
Lämpligheten av att jämställa dem, som sakna ledsyn, med dem, som äro
fullständigt blinda eller endast äga förmåga av ljusperception (förmåga att
urskilja örn ljus inkastas i ögat), torde icke behöva ytterligare motivering.
Återstår då att bedöma, huruvida med en sådan gränsdragning komme att
uteslutas sådana, som skäligen borde falla under en författning örn blindhetsersättning.
Det torde vara klart att en person, som har ledsyn, befinner sig
i en helt annan situation än en person, som saknar denna förmåga. Dels kan
han ju på ett annat sätt reda sig utan hjälp och dels skänker honom den
synrest han har en annan inställning till livet och förhållandena omkring
honom. I arbetet är en person, som allenast har ledsyn visserligen ofta
mycket handikappad, särskilt inom vissa arbetsområden; inom andra åter,
t. ex. lantbruk och skogsbruk, torde man, enligt vad erfarenheten ger vid
handen, ofta kunna reda sig rätt bra med ledsyn. Givetvis skulle det vara
mycket olämpligt örn alla, som ha ledsyn, bleve utestängda från varje ersättning.
Så torde emellertid icke bli förhållandet. Med hänsyn till den praxis,
som gäller enligt pensionsförsäkringslagen — en praxis, som givetvis icke
avses skola ändras genom ifrågavarande förordning — komma alla, som ha
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4. o
ledsyn, men vilkas synskärpa icke överstiger 6/eo, att i form av pensionstillägg
erhålla en reducerad blindhetsersättning. På grund av den avsevärt större
olägenhet, som frånvaron av ledsyn utgör, torde det vara försvarligt att stalia
dessa invalider i en klass för sig och ge dem den mera kvalificerade ersättning
som den föreslagna blindhetsersättningen innebär.
Örn man ger en författning örn blindhetsersättmug den begränsning, som
nyss omnämnts, torde ytterligare en fördel vinnas. En huvudanmärkning mot
de tidigare förslagen har varit, att det funnes flera kategorier av sjuka och
invalida personer, vilka vore berättigade att räkna med samma stod från
statens sida som de blinda och svagsynta. Denna anmärkning torde i stort
sett förfalla, om blindhetsersättningen begränsas till dem, som sakna ledsyn.
Det synes nämligen, som förut framhållits, vara försvarligt att stalla personer
med ett så tungt lyte i en särklass. Övriga former av synnedsättning komma
att behandlas på samma sätt som annat lyte, d. v. s. enligt pensionsforsakringslagen.
Mot 1933 års förslag gjordes av åtskilliga blindorganisationer vissa erinringar
av delvis samma innehåll som de i nu förevarande motion framställda.
I proposition, nr 79, till 1934 års riksdag med förslag till förordning örn
blindhetsersättning anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Möller:
Med stöd av den utredning, som i 1933 års förslag åvägabragts rörande
bestämningen av begreppet blindhet, ansluter jag mig till förslagets ståndpunkt
att såsom blind anse den, som saknar synförmåga eller vars synförmåga
är så nedsatt, att han saknar ledsyn. I anledning av vad flertalet blindorganisationer
anfört därom, att ledsyn skulle saknas icke såsom i motiveringen
till förslaget angives först vid en nedsättning av synskärpan till under
2/eo utan redan vid 6/6o och därunder, vill jag framhålla, att vid. författningens
tillämpning huvudvikten givetvis bör läggas på bestämmelsen i själva författningstexten
d. v. s. på den omständigheten, huruvida ledsyn saknas eller ej,
alltså huruvida synnedsättningen kan anses vara så betydande, att den omöjliggör
tillrättafinnande utan hjälp på gata eller främmande plats. Skulle detta
förhållande vara för handen i ett fall, då synförmågan uppgår till eller överstiger
Vbo, bör vederbörande vara berättigad till ersättning. Vidare torde det
kunna förväntas, att i tveksamma fall en person hellre hänföres under förordningen
än uteslutes därifrån. En ej alltför snäv tillämpning av stadgandet
synes sålunda böra förutsättas.
Beträffande det i 2 § d) i förordningen örn blindhetsersättning förekommande
stadgandet, att sådan ersättning ej må utgå till den, som blivit blind
efter fyllda 60 år, anförde departementschefen följande:
Enligt min mening är det en betydande skillnad mellan dem som ha att
framleva hela eller större delen av sitt liv som blinda och dem som drabbats
av blindheten först på ålderdomen. Olika meningar kunna naturligtvis föreligga
huruvida det är lämpligt att sätta gränsen vid 60 år. Med hänsyn till de
betydande utgifter, införande av blindhetsersättning i den i 1933 års förslag
angivna omfattningen medför för statsverket, har jag icke ansett mig för närvarande
kunna förorda en för de blinda förmånligare bestämmelse i detta hänseende.
I detta sammanhang må omnämnas, att en i 1933 års förslag åberopad
undersökning, som verkställts av statistiska centralbyrån på grundval av vissa
■* Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
preliminära siffror ur 1930 års folkräkningsmaterial, utvisar, att av de i folkräkningsmaterialet
ujoptagna, till ett antal av cirka 5,800 beräknade personer,
vilka enligt folkräkningsmaterialet skulle vara fullständigt blinda eller i avsaknad
av ledsyn, cirka 2,330 personer blivit blinda eller förlorat ledsynen
efter fyllda 60 år.
I anledning av propositionen väcktes av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.
en motion, II: 533. I motionen hemställdes örn sådan ändring av 1 § i förslaget
till förordning örn blindhetsersättning, att såsom blind skulle anses
den som saknade synförmåga eller vars synförmåga vore så nedsatt, att han
på grund därav saknade möjlighet att erhålla arbete i öppna marknaden.
Vidare hemställdes i motionen, att 2 § i förordningen måtte underkastas sådan
ändring, att rätten till blindhetsersättning bortfölle först örn blindheten
uppkommit efter fyllda 67 år.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 14) anslöt sig andra lagutskottet
till det i propositionen framlagda förslaget, i följd varav motionen avstyrktes.
Beträffande den i motionen föreslagna höjningen av åldersgränsen från 60 till
67 år anförde utskottet, att en sådan ändring skulle medföra en mycket avsevärd
förhöjning av det belopp, som statskassan skulle behöva ställa till förfogande
för blindhetsersättningar, samt att ekonomiska skäl lade hinder i
vägen för en sådan ändring.
I motion, I: 287, vid 1936 års riksdag hemställde herr Otto Wangson, under
framhållande av att stora svårigheter uppkomme vid avgörande, huruvida
ledsyn förelåge eller icke, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte
anhålla örn sådana kompletterande bestämmelser i förordningen örn blindhetsersättning,
att rätten till dylik ersättning gjordes beroende av objektiva,
av läkare efter undersökning fastställda faktorer, främst den uppmätta synskärpan.
I enlighet med andra lagutskottets hemställan (utlåtande nr 25)
beslöt riksdagen hos Kungl. Majit anhålla, att genom Kungl. Majits försorg
ett cirkulär måtte utarbetas innehållande råd och anvisningar, huru utredning
borde verkställas för att vinna klarhet i fråga om förutsättningarna för erhållande
av blindhetsersättning. — Sådant cirkulär utfärdades därefter av pensionsstyrelsen
den 31 mars 1937.
Jämväl i andra hänseenden, som icke äga direkt samband med de i nu
förevarande motion väckta spörsmålen, har frågan örn statsmakternas bistånd
åt de blinda åren 1936 och 1937 varit föremål för riksdagens prövning. Sålunda
väcktes vid båda dessa riksdagar motioner avseende ändring till förmån för
dem, som uppbure blindhetsersättning, av de bestämmelser i lagen örn folkpensionering,
som reglera inkomstberäkningen vid bestämmande av tilläggspensionen.
En i sådant hänseende vid 1936 års riksdag av herr Brännström
i Burträsk väckt motion, lii 61, föranledde ingen riksdagens åtgärd (sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 6). — Med anledning av
två vid 1937 års riksdag väckta motioner, den ena, 1:127, av herr Johan Larsson
och den andra, lii 169, av herr Bengtsson m. fl. beslöt riksdagen emeller
-
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
tid på hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 27) skrivelse till
Kungl. Majit med anhållan örn utredning huruvida till blindhetsersättning
berättigade personer genom ändringar i lagen örn folkpensionering eller på
annat sätt kunde beredas en förbättrad ekonomisk ställning, samt örn framläggande
för riksdagen av de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.
Kungl. Majit uppdrog därefter åt pensionsstyrelsen att verkställa ifrågavarande
utredning. Pensionsstyrelsen framlade den 23 december 1938 betänkande
med förslag till vissa ändringar i förordningen örn blindhetsersättning.
De sålunda föreslagna ändringarna avse icke att utsträcka rätten till blindhetsersättning
till andra grupper än de, som för närvarande äga uppbära sådan
ersättning.
Vidare väcktes vid 1937 års riksdag en motion, lii 100, av herrar Sundström
i Skövde och Norling, vari hemställdes, att blindhetsersättningens belopp
måtte höjas till 750 kronor om året. Motionen föranledde emellertid icke
någon riksdagens åtgärd.
I detta sammanhang må omnämnas, att 1936 års utredning angående blinda
och dövstumma i sitt år 1937 avgivna betänkande (statens off. utredn. 1937: 34)
föreslagit vissa åtgärder till förbättrande av, bland annat, de blindas arbetsförhållanden
och förvärvsmöjligheter. Sedan proposition (nr 276) i ämnet
framlagts beslöt 1938 års riksdag på förslag av statsutskottet (utlåtande
nr 181) inrättande av en central depå för de blindas arbeten. I statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag har Kungl. Majit vidare under
femte huvudtiteln (punkt 52) upptagit ett reservationsanslag å 285,000 kronor
för uppförande av vissa nybyggnader för den centrala depån.
Vidare må erinras om att chefen för socialdepartementet efter bemyndigande
av Kungl. Majit år 1938 utsett en kommitté, socialvårdskommittén, med
uppdrag att verkställa översyn av socialvården. I direktiven framhålles såsom
huvuduppgift, bland annat, granskning av lagstiftningen rörande socialförsäkring
och övriga socialpolitiska åtgärder.
Till utredning om antalet beviljade och antalet avslagna ansökningar om
blindhetsersättning ävensom örn anledningarna till avslagen får utskottet hänvisa
till nedanstående, inom pensionsstyrelsen upprättade statistiska uppgifter,
som varit för utskottet tillgängliga.
A. Bifallna ansökningar.
1935 |
1936 |
1937 |
1938 |
Summa 1935—1988 |
|
Antalet beviljade blind hetsersättningar . . |
3,005 |
311 |
166 |
172 |
3,654 |
Utskottet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
B. Avslagna ansök ni agrar.
Anledningen till avslaget |
1935 |
1936 |
'' '' 1937 |
1938 |
Summa 1935-1938 |
För stor synförmåga (1 §)...... |
193 |
53 |
30 |
24 |
300 |
Skolplikt (2 § c) .... |
7 |
6 |
4 |
2 |
19 ; |
Blind efter 60 års ålder (2 § d) |
232 |
31 |
14 |
28 |
305 |
Alkoholmissbruk (2 § g)..... |
2 |
2 i |
|||
Intagna å anstalt (2 § i) . |
42 |
16 |
8 |
9 |
75 |
För hög inkomst (2 § 1)....... |
21 |
7 |
8 |
5 |
41 |
Annan orsak........... |
2 |
2 |
1 |
2 |
7 |
Summa |
499 |
115 |
65 |
70 |
749 | |
Kostnaderna för blindhetsersättningarna uppgingo under budgetåret 1937/38
till 1,618,582 kronor. I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln punkt
50) har liksom näst föregående år för bestridande av utgifterna för blindhetsersättning
upptagits ett anslag av 1,600,000 kronor.
Frågan örn beredande av en förbättrad ekonomisk ställning åt dem, som
drabbats av blindhet efter fyllda 60 år, samt åt sådana personer med avsevärt
nedsatt synförmåga, vilka icke äro berättigade till blindhetsersättning, är
otvivelaktigt ett spörsmål, som är förtjänt av statsmakternas uppmärksamhet.
Utskottet får emellertid framhålla, att de, som på grund av blindhet eller
avsevärt nedsatt synförmåga måste anses varaktigt oförmögna till arbete, jämväl
med nu gällande lagstiftning kunna, örn övriga förutsättningar föreligga,
erhålla folkpension eller i förekommande fall invalidunderstöd. Vid en prövning
av de spörsmål, som beröras i förevarande motion, måste enligt utskottets
mening hänsyn tagas även till dem, vilka på grund av andra lyten befinna sig
i ett kanske lika svårt läge som de befolkningsgrupper, örn vilka nu är fråga.
Såsom av utskottets ovan lämnade redogörelse framgår, har 1937 års riksdag
hos Kungl. Majit anhållit örn allsidig utredning, huruvida till blindhetsersättning
berättigade personer genom ändringar i lagen örn folkpensionering
eller på annat sätt kunna beredas en förbättrad ekonomisk ställning, samt örn
framläggande för riksdagen av de förslag, till vilka utredningen kan föranleda.
Sedan Kungl. Majit med anledning därav uppdragit åt pensionsstyrelsen att
verkställa sådan utredning, har styrelsen den 23 december 1938 avgivit förslag
till vissa ändringar i förordningen örn blindhetsersättning. Det sätt, på vilket
nämnda förordning framdeles kan bliva utformad, måste enligt utskottets
åsikt tillmätas betydelse för bedömningen av de frågor, som behandlas i nu
förevarande motion. Utskottet vill i detta sammanhang även erinra örn det
uppdrag, som lämnats socialvårdskommittén. Denna tillkommer det bland
annat att verkställa en granskning av lagstiftningen rörande såväl socialförsäkringen
som övriga socialpolitiska åtgärder. Det torde icke vara uteslutet,
att kommittén kommer att taga bestämmelserna angående blindhetsersättning
och därmed sammanhängande spörsmål under omprövning. Med hänsyn till
vad sålunda anförts anser utskottet, att riksdagen icke bör för närvarande
taga ställning till de frågor, som beröras i den föreliggande motionen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4. 7
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 10 februari 1939.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Löfvander, Knut
Petersson, Olof Carlsson*), Sten och Wistrand;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken,
Hallagård*) och Sandström, fru Nordgren samt herrar von Seth*), Barnekow och
Holm.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.