Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1939 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande
planmässigt ianspråktagande av folkets arbetskraft i
händelse av krig.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 166
i första kammaren av herr Domö m. fl. och nr 188 i andra kammaren av
herr Bagge m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen må i
skrivelse till Kungl. Majit hemställa om skyndsam utredning och förslag
till åtgärder, som under hänsynstagande till medborgarnas berättigade anspråk
på personlig rörelsefrihet möjliggöra, att folkets arbetskraft i händelse
av krig planmässigt tages i anspråk i den utsträckning rikets försvarsberedskap
fordrar.

I motiveringen till motionerna har hänvisats till vissa nu gällande lagstadganden
och i anslutning därtill anförts bland annat följande:

Dessa olika lagbestämmelser äro emellertid ingalunda ägnade att på ett
effektivt sätt tillgodose alla de behov av arbetskraft, som det i krig kan
bliva nödvändigt att sörja för. Här må endast erinras om ett synnerligen
betydelsefullt verksamhetsområde, nämligen jordbruket, där arbetskraften
i krigstid icke på något sätt är säkerställd. Detta är så mycket mera betänkligt
som å ena sidan brist på arbetskraft inom jordbruket redan i fredstid
förekommer och å andra sidan den jordbruksarbetande manliga ungdomen
utgör den övervägande delen av de värnpliktiga och därför vid mobilisering
kommer att kallas till militär tjänstgöring. Att få ersättning för
de inkallade tillräckligt snabbt för att rädda en skörd, på vilken hela landets
välfärd beror, är ett organisationsproblem, som icke kan improviseras och
som icke kan lösas med nuvarande bestämmelser. Att motsvarande behov
av reglering föreligger även på ett flertal andra områden, därom vittnar
den mångfald ofta mycket välmotiverade ansökningar örn befrielse från
inställelse vid mobilisering, varmed militära och andra myndigheter överhopades
under de kritiska dagarna i september. De flesta av dessa ansökningar
härstammade från personer och företag med en obestridligt betydelsefull
verksamhet i krigstid, men icke fallande under bestämmelserna rörande
uppskov och icke heller av sådan art, att dessa bestämmelser lämpligen
skulle kunna utvidgas till att gälla dem alla. Samtidigt gjorde emellertid
andra personer framställningar örn anvisande av arbete i försvarets tjänst,
vilket kan anföras som bevis för att arbetskraft för ersättning av inkallade
finnes.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sand. 2 avd. Nr 39—A0.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Det är sålunda angeläget att organisera arbetskraftens tillvaratagande
under krigstid, något som med nu gällande lagar och bestämmelser blott i
mycket ringa utsträckning och huvudsakligen på frivillighetens väg kan ske.
Framför allt blir uppgiften den att sörja för en organiserad ersättning för
dem, som genom militär tjänstgöring ryckas från sina vanliga sysselsättningar.

Det är otvivelaktigt fördelaktigast att i förväg fatta det nu antydda problemet
i ögonsikte och att omsorgsfullt planlägga de åtgärder, som i krigstid
kunna bliva erforderliga. Om man på grund av bristande planläggning
tvingas att ingripa på måfå, är det för det första att befara att ingripandena
icke bliva så ändamålsenliga som eljest varit möjligt. För det andra riskerar
man — och detta vilja vi särskilt understryka -— att ingripandena komma
att i onödig grad inkräkta på medborgarnas berättigade anspråk på
rörelsefrihet och fritt val av sysselsättningar.

Möjligen är en lagstiftning av den art vi åsyfta av vederbörande myndigheter
planerad, ehuru intet därom kommit till allmänhetens kännedom. Det
är emellertid icke tillräckligt att en eventuellt planerad lagstiftning antages
först då krigsfara föreligger. Planläggningen kan göras effektivare, om däri
även ingå åtgärder, som redan under fredstid företagits under allmänhetens
medverkan (registreringar, anmälningar o. s. v.). Och det är av synnerligt
värde att medborgaren så långt görligt på förhand vinner kännedom örn de
uppgifter, som i ett krig kunna komma att åvila en och var, och får tillfälle
att sätta sig in i dem, så att de ej nödgas i en kritisk tid övertaga göromål,
örn vilka de sakna varje kännedom.

Beträffande de skäl, som i övrigt anförts till stöd för den i motionerna
gjorda hemställan, får utskottet hänvisa till motionerna.

Enligt lagen den 31 mars 1938 angående skyldighet för kommuner och
enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslagen)
gäller, att sedan förordnande meddelats, att krigsmakten eller någon del
därav skall ställas på krigsfot, må från och med den dag, som av Konungen
bestämmes, genom rekvisition av kommuner eller enskilda utfordras förnödenheter
och tjänstbarheter, som må vara att tillgå i orten och som erfordras
för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka icke
kunna på annat sätt tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet (1 §). Genom
rekvisition må anskaffas eller tagas i anspråk bland annat vägvisare, budbärare,
arbetsmanskap samt personal för vård av sjuka och sårade människor
och djur; rid-, drag- och lastdjur, hundar, brevduvor, anspanns- och
motorfordon, motorredskap, lokomobiler, velocipeder, kälkar och skidor
ävensom därmed jämförliga kommunikationsmedel, allt med erforderligt
tillbehör, ävensom personal för skötsel och underhåll därav; fartyg, båtar
och andra farkoster med erforderlig utrustning och bemanning; luftfartyg
av alla slag med erforderlig utrustning och bemanning; bärgnings- och dykerimateriel
med erforderlig personal; järnvägar, kanaler, flygplatser, lastbryggor,
kajer, lyftkranar och andra dylika transportanordningar, allt med
utrustning och förråd, ävensom personal för skötsel och underhåll; telegraf-,
telefon- och radioanläggningar, kraft- och belysningsanläggningar, skepps -

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

varv, kvarnar, bagerier, slakterier, tryckerier, litografiska anstalter samt
andra industriella anläggningar och verkstäder, allt med utrustning och
förråd, ävensom personal för drift och underhåll (2 §).

I lagen den 31 mars 1938 om förfoganderätt för luftskyddets behov stadgas,
att länsstyrelsen äger uttaga erforderlig personal för att fullgöra luftskyddstjänst.
Därvid må icke uttagas män under aderton eller över sextio
år eller kvinnor, såvida de icke frivilligt åtaga sig den tjänstgöring, varom
är fråga, eller ock behovet av personal icke annorledes kan på tillfredsställande
sätt fyllas (10 §). För tillfälligt utförande av arbete för luflskyddet,
som är av synnerligen brådskande art och ej är att hänföra till luftskyddstjänst,
äger länsstyrelsen uttaga varje för sådant arbete lämpad person.
Ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, som upplåtits till
bostäder, samt personer, vilka i fråga om tillsyn å egendomen företräda ägaren
eller innehavaren, ävensom arbetsgivare äro skyldiga att lämna biträde
vid sådan uttagning av personal, som avses i denna paragraf (11 §). För
uttagande av personal, som nyss är sagt, äger länsstyrelsen ålägga envar att
inställa sig inför länsstyrelsen eller den, som av länsstyrelsen förordnats att
biträda med uttagningen. Den som uttagits är skyldig att i avseende å tjänsten
eller arbetet ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som meddelas av
länsstyrelsen, vederbörande luftskyddschef eller den eller de personer, som
av länsstyrelsen förordnats att utöva befäl över uttagen personal. Om ersättning
till uttagen personal gäller vad därom framdeles kan bliva bestämt
(12 §). Därest någon utebliver utan anmält laga förfall eller avviker från
tjänstgöring eller arbete, vartill han uttagits enligt 10 § eller 11 § första
stycket, eller från förrättning, vid vilken han jämlikt 12 § ålagts inställa
sig, äger länsstyrelsen förordna, att han omedelbart skall genom polismyndighetens
försorg hämtas (13 §). Länsstyrelsen må i den utsträckning, som
finnes lämplig, uppdraga åt luftskyddschef att inom luftskyddsområde utöva
de befogenheter, som enligt vad nu är sagt tillkomma länsstyrelsen (14 §).

Under världskriget genomfördes i åtskilliga av de krigförande länderna
en mer eller mindre vidsträckt tvångsreglering på arbetsmarknaden. Så var
fallet i Frankrike, Italien, Storbritannien, Tyskland och Österrike-Ungern.
I flera länder finnas även för närvarande bestämmelser örn tjänsteplikt,
bland annat i Frankrike, Italien, Polen och Tyskland. I Finland har innevarande
år för riksdagen framlagts proposition med förslag till lag om
allmän arbetsplikt under krigstid. Förslaget innehåller föreskrift örn skyldighet
för varje finsk medborgare, som fyllt 18 men ej 60 år, att på tillsägelse
utföra arbete för landets försvar, vartill även räknas för befolkningens
utkomst nödigt arbete.

Även i Sverige hava författningsförslag rörande allmän tjänsteplikt tidigare
utarbetats och även vid ett tillfälle behandlats av riksdagen. Samtidigt

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

med tillsättandet av 1917 års bränslekommission uppdrog dåvarande chefen
för finansdepartementet, statsrådet Carleson, åt särskilt tillkallade sakkunniga,
vilka inom statens krigsberedskapskommission deltagit i behandling
av frågan örn allmän tjänsteplikt, att med begagnande av de inom kommissionen
verkställda förarbetena inkomma med förslag till bestämmelser örn
tillämpning av allmän tjänsteplikt i dåvarande läge. De sakkunniga avlämnade
med anledning av berörda uppdrag förslag till lag om allmän tjänsteplikt,
till lag angående arbetsnämnder saint till vissa verkslällighetsföreskrifter.
I sammanhang härmed utarbetades inom justitiedepartementet förslag
till lag om inskränkande eller nedläggande av skogsarbete eller industriell
drift under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Sedan
lagrådet granskat lagförslaget örn allmän tjänsteplikt samt sist omförmälda
lagförslag, avlätos till 1917 års riksdag propositionerna nr 341 med förslag till
lag om allmän tjänsteplikt, nr 358 med förslag till lag angående arbetsnämnder
samt nr 359 med förslag till lag om inskränkande eller nedläggande av
skogsarbete eller industriell drift under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden. Samtliga de föreslagna författningarna avsågo tiden t. o. m.
den 31 maj 1918.

Förslaget till lag om allmän tjänsteplikt innefattade skyldighet för envar
inom riket bosatt man eller kvinna, vilken fyllt 15 men ej 60 år, att utföra
arbete för folknäringens tryggande, för täckande av behovet av bränsle till
hushållen, industrien eller kommunikationsmedlen, för tillgodoseende av
krigsmaktens behov, för samfärdselns uppehållande eller för annat ändamål
av synnerlig vikt. Fullgörande av tjänsteplikt skulle dock ej få påkallas, där
ej, sedan riksdagen lämnat sitt samtycke till att tjänsteplikt tillämpades med
avseende å något ändamål, som nyss sagts, Konungen därom förordnat. Förordnande
örn fullgörande av tjänsteplikt skulle ej få avse arbete åt enskilda
arbetsgivare utan att riksdagen samtyckt därtill.

Förslaget till lag angående arbetsnämnder avsåg upprättandet av särskilda
offentliga organ för den föreslagna tjänstepliktens tillämpning, nämligen en
riksarbetsnämnd, länsarbetsnämnder och kommunala arbetsnämnder.

Enligt förslaget till lag om inskränkande eller nedläggande av skogsarbete
eller industriell drift skulle Konungen, i den mån det erfordrades för beredande
av tillgång till arbetskraft för arbete, som för kronans räkning bedrevs
för täckande av behovet av bränsle till hushållen, industrien eller kommunikationsmedlen,
äga bestämma, att skogsarbete eller drift vid sågverk eller
annan industriell anläggning skulle för viss tid eller tills vidare inskränkas
eller nedläggas.

Då avsikten till en början var allenast tillämpning av tjänsteplikt vid företag,
som av kronan (bränslekommissionen) skulle bedrivas för anskaffande
av bränsle, avlämnades ytterligare propositionen nr 353 angående tillämpning
av allmän tjänsteplikt med avseende å visst ändamål (nämligen vid företag,
som för kronans räkning bedreves för täckande av bränslebehovet).

Andro lagutskottets utlåtande JVr 39.

5

Inom riksdagen väcktes i ämnet ett flertal motioner åsyftande dels avslag
å propositionerna, dels inskränkning av tjänsteplikten till att över huvud avse
uteslutande arbete för kronans räkning för bränsleanskaffning, dels ock åtskilliga
nya detaljföreskrifter i fråga örn tjänstepliktens tillämpning.

Lagutskottet avgav utlåtande i ämnet (nr 64), däri utskottet hemställde,
att riksdagen måtte, med tillkännagivande att propositionerna nr 341 och 358
icke kunnat av riksdagen bifallas, i anledning av nämnda propositioner samt
i ämnet väckta motioner men med avslag å övriga propositioner, för sin
del antaga ett av utskottet uppgjort förslag till lag angående allmän tjänsteplikt
för kronans räkning i vissa fall samt förklara, att motionerna, i vad
de ej vore genom nämnda hemställan besvarade, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. Det sålunda uppgjorda lagförslaget avsåg tjänsteplikt
uteslutande vid företag, som av kronan bedreves för att tillgodose behovet
av bränsle. Med hänsyn till den mera inskränkta omfattning tjänsteplikten
sålunda avsågs erhålla hade i förslaget inarbetats erforderliga bestämmelser
om arbetsnämnder.

Vid utlåtandet voro fogade åtskilliga reservationer. Sedan kamrarna
stannat i olika beslut, avgav lagutskottet memorial (nr 70) med förslag till
sammanjämkning. Första kammaren beslöt emellertid därefter förnyad återremiss
till utskottet, varemot andra kammaren avslog såväl sammanjämkningsförslaget
som yrkandet om återremiss. I anledning härav hade frågan
förfallit.

Efter år 1917 och intill innevarande års riksdag har frågan om allmän
tjänsteplikt icke varit föremål för riksdagens behandling.

Sedan frågan om allmän tjänsteplikt fallit i riksdagen, upptogs densamma
emellertid till vidare behandling av statens krigsberedskapskommission, varvid
propositionerna till 1917 års riksdag liksom dessa propositioners behandling
i riksdagen beaktades. I del V av sitt betänkande. »Arbetsmarknaden
vid krig», angav kommissionen de allmänna grunder, på vilka enligt
kommissionens mening en allmän tjänsteplikt borde uppbyggas, samt bifogade
fyra författningsförslag, bland dem förslag till lag örn allmän tjänsteplikt.
Förslagen föranledde icke till någon Kungl. Majrts åtgärd.

Med en den 21 september 1938 dagtecknad promemoria har rikskommissionens
för ekonomisk försvarsberedskap kansli till chefen för socialdepartementet
överlämnat utkast till författningar, vilkas utfärdande kunde anses
erforderligt vid ett förväntat eller redan inträtt allvarligt krisläge, bland annat
utkast jämte motivering till a) lag örn tjänsteplikt m. m.; b) lag örn
undantag från gällande bestämmelser angående arbetarskydd m. m.; c) lag
angående tjänsteplikligs deltagande i val; d) förordning örn fullgörande av
tjänsteplikt; e) förordning med särskilda bestämmelser örn arbetsförmedling
samt f) instruktion för arbetskommission. Rikskommissionens kansli bar

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

samtidigt överlämnat ett av förutvarande ledamoten av kommissionen, före
detta häradshövdingen Knut Dahlberg upprättat preliminärt utkast till lag
om tjänsteplikt m. m. med därtill hörande promemoria.

Utlåtanden i ärendet hava infordrats från åtskilliga myndigheter, varjämte
svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige bereus
tillfälle att avgiva yttranden.

Enligt utkasten förstås med tjänsteplikt skyldighet för medborgarna i
gemen i åldern 18—70 år att — sedan Kungl. Maj:t vid krig, krigsfara eller
eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden förordnat därom -—
i mån av förmåga fullgöra arbete, som utan att vara att hänföra till militär
tjänstgöring är av betydelse för tillgodoseende av krigsmaktens behov eller
ock erfordras för folkförsörjningen eller annat ändamål av synnerlig vikt
för det allmänna. I det inom rikskommissionens kansli upprättade utkastet
till lag om tjänsteplikt m. m. har intagits bland annat ett stadgande, att
tjänstepliktig, som ålagts att taga arbete å annan ort än den, där han vistas,
skall vara berättigad alt av arbetsgivaren utbekomma skälig ersättning för
resekostnader ävensom, såframt ej gottgörelse därför kan anses ingå i lönen,
för av flyttningen föranledd ökning av levnadsomkostnaderna för honom
och hans familj. Ersättningens belopp skall, där överenskommelse ej träffas,
bestämmas av skiljenämnd.

I den av herr Dahlberg upprättade promemorian har örn denna ersättningsfråga
uttalats följande:

Är frågan om ersättning till tjänstepliktig för av hans förflyttning orsakad
ökning av hans och hans familjs levnadskostnader att betrakta såsom en
lönefråga, löses den i samma ordning som andra lönefrågor. Föranleda åter
omständigheterna till att fråga örn dylik ersättning anses icke böra betraktas
på sådant sätt, förefaller det mig, att det principiellt riktiga är, att arbetsgivaren
hålles utanför frågan. Dess ordnande synes böra ankomma på statsverket
med samma fog som motsvarande fråga om understöd till värnpliktstjänstgörandes
familjer. Den torde liksom sistnämnda fråga böra lösas
genom särskild författning, som knappast bör hava civillags natur. Detta
är anledningen till, att i mitt lagutkast icke upptagits något rörande ifrågavarande
ämne.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 24 mars 1939 har chefen för
socialdepartementet utsett vissa sakkunniga för att verkställa utredning
beträffande behovet av en lagstiftning om tjänsteplikt och därmed sammanhängande
spörsmål. I direktiven för de sakkunniga, vilka antagit benämningen
sakkunniga rörande arbetsmarknadens försvarsberedskap, har departementschefen
uttalat bland annat följande:

Då ställning skall tagas till förslag om sådan tjänsteplikt, uppställer sig
först till besvarande frågan, vilka behov den ifrågavarande lagstiftningen
avser att fylla. Kännedomen härom torde nämligen bliva avgörande icke
allenast för spörsmålet, huruvida lagstiftning överhuvud bör komma till

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

7

stånd, utan även för frågan om utformningen av en sådan lagstiftning. En
lag om tjänsteplikt bör uppenbarligen avse att trygga tillgången på arbetskraft
inom sådana livsviktiga verksamhetsområden, där arbetstillgången
under krig kan befaras bliva otillräcklig. Huru dessa områden under olika
krisalternativ kunna tänkas komma att gestalta sig och det oundgängliga
behovet av arbetskraft inom vart och ett av desamma synes böra undersökas
genom en ingående utredning. I sammanhang därmed torde ävenledes
böra utredas, vilken tillgång på arbetskraft, som i skilda tidslägen kan tänkas
stå till förfogande. Undersökningen i detta hänseende bör omfatta såväl
arbetskraftens kvantitet som kvalitet. Genom nu nämnda undersökningar
kartlägges arbetsmarknaden under olika krisförhållanden, varigenom det
låter sig göra att bedöma, på vilka punkter avvikelser kunna väntas uppstå
i förhållande till den normala arbetsmarknaden. Vidare böra utredas de
möjligheter, som utan tillgripande av tvångslagstiftning kunna tänkas föreligga
till anpassning. Härvid böra särskilt beaktas de möjligheter att vinna
önskade resultat, som ett samarbete mellan myndigheter och enskilda sammanslutningar
eller företag kan erbjuda. Likaledes bör undersökning göras,
örn och i vad mån en laglig reglering, avvikande från den för fredstid gällande,
beträffande löner och arbetsvillkor i övrigt behöver tillskapas. En
sådan anpassning, varom nyss nämnts, är säkerligen i betydande utsträckning
möjlig. Örn likväl risk anses föreligga för att viktiga arbetsuppgifter
icke kunna bliva utförda på grund av brist på arbetskraft, må övervägas
att genom åläggande av tjänsteplikt möta en sådan risk.

För att verkställa utredning rörande nu angivna spörsmål torde särskilda
sakkunniga böra tillkallas inom socialdepartementet. Deras antal synes böra
bestämmas till högst åtta. Därest av utredningen skulle framgå, att behov
av tjänstepliktslagstiftning kan anses föreligga, böra de sakkunniga jämväl,
på grundval av föreliggande lagutkast och däröver avgivna yttranden, framlägga
förslag till lagstiftning i ämnet. Utredningsarbetet synes mig böra
verkställas med skyndsamhet samt ske i samarbete med rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap.

I förevarande sammanhang må även omnämnas, att chefen för försvarsdepartementet
efter Kungl. Maj:ts den 24 februari 1939 givna bemyndigande
tillkallat vissa sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning
rörande vissa frågor beträffande den sociala försvarsberedskapen. I
direktiven för de sakkunniga, vilka antagit benämningen sociala försvarsberedskapskommittén,
har uppmärksamheten fästs på problemet om hjälp
ät medborgare, som utan att vara direkt verksamma för försvaret bliva
offer för krigets verkningar. I anslutning därtill har uttalats, att om det
under utredningsarbetets gång skulle visa sig, att vissa dithörande frågor
ägde sådant samband med de i direktiven särskilt avhandlade sociala krigsberedskapsfrågorna,
att de lämpligen borde inbegripas under utredningen,
så borde, efter samråd med luftskyddsinspektionen, åt utredningen kunna
givas en sålunda vidgad omfattning.

Frågan örn införande av tjänsteplikt för tillgodoseende av luftskyddets
behov av personal i fredstid har på senaste tid i olika sammanhang varit

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Utskottet.

föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Sålunda har i två vid innevarande
års riksdag väckta motioner, I: 152 och II: 191, yrkats, att riksdagep
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning och
förslag örn tjänsteplikt även i fredstid för den till det aktiva luftskyddet
uttagna personalen.

Statsutskottet har i sitt utlåtande nr 5, vilket i denna del av riksdagen
godkänts, yttrat, att det ännu syntes föreligga alltför ringa erfarenhet för
ett tillförlitligt bedömande av behovet av en dylik skyldighet. Med hänsyn
härtill och då utskottet ansåge sig kunna utgå från att, i den mån behov
därav uppstode, Kungl. Maj:t på framställning av luftskyddsinspektionen
vidtoge de åtgärder och framlade de förslag, till vilka omständigheterna
föranledde, fann utskottet icke påkallat, att från riksdagens sida framställning
i ämnet nu gjordes hos Kungl. Majit.

Vidare har nu nämnda spörsmål berörts i den vid årets riksdag framlagda
propositionen, nr 274, med förslag till lag om ändring i vissa delar
av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504). Föredragande departementschefen,
statsrådet Forslund, har till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet
för den 31 mars 1939 uttalat, att frågan icke på grundval av
allenast den föreliggande utredningen torde kunna upptagas till bedömande.

Såsom av den här ovan lämnade redogörelsen framgår har rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap i september 1938 till chefen för
socialdepartementet avlämnat utkast till bl. a. lag om tjänsteplikt m. m.
Fortsatt utredning av hithörande spörsmål har sedermera uppdragits åt
sakkunniga rörande arbetsmarknadens försvarsberedskap, vilkas arbete för
närvarande pågår. Enligt direktiven för de sakkunniga bör utredningsarbetet
verkställas med skyndsamhet. Med hänsyn härtill finner utskottet ej skäl
föreslå riksdagen att göra någon framställning i ämnet till Kungl. Majit.

I de föreliggande motionerna hava berörts bl. a. en del ersättningsfrågor,
som kunna uppkomma, då staten på sätt i motionerna åsyftas tager medborgarnas
arbetskraft i anspråk. Vissa hithörande spörsmål hava, såsom i
den ovan intagna redogörelsen anmärkts, tilldragit sig uppmärksamhet redan
vid utarbetandet av rikskommissionens förslag, och behandlingen av
dessa torde i fortsättningen närmast ankomma på ovannämnda sakkunniga.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionerna I: 166 och lii 188 icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 maj 1939.

På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

9

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Hagman, Löfvander*, Linnér,
Knut Petersson*, Sten och Wistrand;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås, Molander,
Sandström, Hermansson i Norrköping, Gardell* och Hansson i örebro samt fröken
Andersson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Linnér, Wistrand och Sandström samt fröken Andersson, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

Det moderna kriget medför, att synnerligen stora anspråk ställas på folkets
krafter, icke blott för omedelbart militära ändamål utan även för att —
trots avbruten eller försvårad tillförsel och trots minskad arbetskraft —
hålla produktionen igång. Icke minst gäller detta jordbruket. Därjämte
måste på grund av faran för luftangrepp nya skyddsbehov för befolkningen
tillgodoses genom särskilda åtgärder på de hotade orterna eller utrymning
från dessa samt sjukvårdens organisation ökas, så att den kan omhändertaga
krigsskadade jämväl från den civila befolkningen. Båda dessa synpunkter,
produktionens och den särskilda hjälpverksamhetens, kräva noggrann
planläggning i fredstid.

I september 1938 har rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap
till chefen för socialdepartementet avlämnat utkast till bl. a. lag om tjänsteplikt
m. m. Fortsatt utredning av hithörande spörsmål har sedermera uppdrag^
åt sakkunniga rörande arbetsmarknadens försvarsberedskap, vilkas
arbete för närvarande pågår. Enligt direktiven för de sakkunniga bör utredningsarbetet
verkställas med skyndsamhet.

Under innevarande år hava, enligt vad utskottet inhämtat, på flera orter i
landet s. k. kvinnliga beredskapskommittéer upptagit ett omfattande arbete
för registrering av frivilliga kvinnliga arbetskrafter med upplysning om
personliga kvalifikationer för särskilda arbetsområden.

Enligt utskottets uppfattning är det lyckligt, örn den mångsidiga samhällstjänst,
varom här är fråga, i stor utsträckning kan rekryteras på frivillighetens
väg. Utskottet håller dock för sannolikt, att en verklig planläggning,
där var och en sättes in på den plats, där han efter sina förutsättningar
bäst passar, icke kan ske utan stöd av lag.

I de föreliggande motionerna hava berörts bl. a. en del ersättningsfrågor,
som kunna uppkomma, då staten, på sätt i motionerna åsyftas, täger medborgarnas
arbetskraft i anspråk. Andra ersättningar påkalla också beaktan -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

de, t. ex. frågan om kostnaderna för logi och kost för evakuerade personer.
Vissa hithörande spörsmål hava, såsom i den ovan intagna redogörelsen anmärkts,
tilldragit sig uppmärksamhet redan vid utarbetandet av rikskommissionens
förslag, och behandlingen av samtliga ersättningsfrågorna torde
i fortsättningen närmast ankomma på ovannämnda sakkunniga.

Under hänvisning till vad sålunda anförts och med förväntan att utredningen
bedrives med all möjlig skyndsamhet, får utskottet hemställa,

att motionerna I: 166 och II: 188 icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.