Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
1
Nr 37.
Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1939 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen den 17 juni 1938 om semester.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från första
kammaren nr 216 av herr Mannerskantz samt från andra kammaren nr 330
av herr Nordström i Kramfors m. fl. och nr 332 av herr Janson i Frändesta
m. fl.
I motionerna 1:216 och 11:332, vilka äro likalydande, har, under åberopande
av att vissa bestämmelser i lagen den 17 juni 1938 om semester
erhållit en särskilt med hänsyn till jordbrukets förhållanden mindre lycklig
avfattning hemställts, »att riksdagen med ändring av hittillsvarande bestämmelser
under 4 och 8 §§ måtte besluta giva de nämnda paragraferna förslagsvis
följande lydelse.
4 §■
Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje kalendermånad
anställningen varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid).
Dock må annan period av samma längd gälla såsom kvalifikationstid,
såframt överenskommelse därom träffas mellan parterna, i vilket
fall semester utgår under närmast följande period av 12 månader. Där semester
enligt 6 § andra stycket icke måste utgå i ett sammanhang, må semesterledighet
kunna anvisas redan före kvalifikationstidens utgång.
8 §•
Under semester skall lön utgå.
Arbetstagare, som är avlönad med tidion, åge uppbära den å semestertiden
belöpande lönen. För annan arbetstagare skall, där semesterlönen ej
genom kollektivt avtal mellan arbetsgivarnas och arbetarnas riksorganisationer
blivit annorlunda bestämd, lönen — — — räkning.
Arbetstagare —---semestern.
Vid--— kostnader.»
1 motionen 11:330 har hemställts, att »riksdagen för sin del måtte besluta
följande ändrade lydelse i den av 1938 års riksdag beslutade Lag om
semester’.
milling till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 aud. Nr 37.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
3§-
Arbetstagare, som innehaft anställning minst en månad, åge rätt till
semester.
överlåtelse av — ---till semester.
4§-
Semester utgår---mellan parterna. Rätt till semester föreligger en
dast
för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning
utfört arbete å minst sex dagar. Härvid skall — — — ’landstormsövning’.
I semestern inräknas icke söndagar, helgdagar och sedvanliga fridagar.
6 §•
Arbetsgivaren åge bestämma, när semestern skall utgå. Därvid skall iakttagas,
att semestern skall utgå i ett sammanhang under tiden 2 maj—30
september, så framt icke överenskommelse örn annan ordning träffats med
arbetstagaren.
Vad sålunda föreskrivits ’i’---i lanthushåll.
Semester må — ---stycke förmäles.
Semester för---i svensk hamn.
10 §.
Utgår helt.»
Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Utskottet har lämnat svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige och svenska lantarbetareförbundet
tillfälle att yttra sig över motionerna 1:216 och 11:330. Yttranden
hava inkommit och finnas såsom bilagor A—D fogade vid detta utlåtande.
Utskottet får hänvisa till yttrandenas innehåll.
Enligt lagen den 17 juni 1938 om semester äger arbetstagare, som innehaft
sin anställning sedan minst 180 dagar, rätt till semester (3 § första
stycket). Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje kalendermånad
anställningen varat under närmast föregående kalenderår
(kvalifikationstid); dock må annan period av samma längd gälla såsom
kvalifikationstid, såframt överenskommelse därom träffas mellan parterna
(4 § första stycket). ■ Rätt till semester föreligger endast för kalendermånad,
under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst
sexton dagar. Härvid skall med dag, å vilken arbete utförts, jämställas dag,
varunder arbetstagaren åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete
på grund av olycksfall i arbetet eller sådan sjukdom, som avses i lagen om
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
3
försäkring för vissa yrkessjukdomar, eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven
repetitionsövning, landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning.
Dag, under vilken arbetstagaren varit oförmögen till arbete eller
fullgjort militär tjänstgöring, må dock icke räknas honom till godo, därest
arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas honom å sådan dag (4 §
andra stycket). I semestern inräknas icke söndagar, ej heller helgdagar såframt
semestern utgår med mindre antal dagar i en följd än sex. Sedvanliga
fridagar skola däremot inräknas (4 § tredje stycket). Arbetsgivaren
äger bestämma, när semester skall utgå. Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse om annan ordning träffas med arbetstagaren
(6 § första stycket). Att semestern skall utgå i ett sammanhang
gäller icke beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande
binäringar och trädgårdsskötseln samt beträffande hembiträde i lanthushåll
(6 § andra stycket). Arbetsgivaren skall i regel senast fjorton dagar
före semesterns början på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren örn tiden
för semestern (7 §). Under semester skall lön utgå. Arbetstagare, som är
avlönad med tidion, beräknad för vecka eller längre tidsenhet, äger uppbära
den å semestertiden belöpande lönen. För annan arbetstagare skall
lönen för varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande hans genomsnittliga
inkomst för dag, då arbete för arbetsgivarens räkning utförts under
de månader av senast förflutna kvalifikationstid, för vilka semesterrätt föreligger.
Hänsyn skall därvid icke tagas till lön, som utgått för tid utöver den
för arbetstagaren normala arbetstiden. Har arbetstagaren varit frånvarande
från arbetet av orsak, som omförmäles i 4 § andra stycket, skall vid beräkning
av semesterlönens storlek hänsyn tagas, beträffande frånvaro på grund
av semester till den för semestertiden uppburna lönen samt beträffande
frånvaro på grund av övriga orsaker till den lön, som arbetstagaren sannolikt
skulle hava uppburit för berörda tid, därest han utfört arbete för arbetsgivarens
räkning (8 §). Användes arbetstagare vid jordbruk uteslutande till
djurskötsel, må arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till
arbetstagaren med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i
lön under semestern (10 §). Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller
entledigas därifrån, innan han åtnjutit honom enligt 4 § tillkommande semester,
skall erhålla ersättning därför enligt de i 8 § stadgade grunderna.
Vid beräkning av ersättningens storlek skall hänsyn jämväl tagas till de
kalendermånader av löpande kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger,
och till den inkomst, som därunder åtnjutits. Vad sålunda stadgats skall
icke gälla, då anställning avbrytes genom dödsfall eller upphör till följd av
arbetstagarens pensionering (12 §). Har mellan arbetsgivare och arbetstagare
träffats avtal, som innefattar avstående från rätt till semester eller i
något avseende mindre förmåner för arbetstagaren än vad som stadgas i
lagen, skall avtalet i sådan del vara ogillt, med mindre annat i lagen angles
(2 § andra stycket).
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
Till grund för den gällande lagstiftningen om semester ligger ett av särskilt
tillkallade sakkunniga avgivet betänkande med förslag till lag örn semester
(statens off. utredn. 1937:49).
I det följande kommer redogörelse för de i motionerna berörda spörsmålen
att lämnas under nedanstående rubriker, nämligen A. Rätten till
semester m. m.; B. Semestertidens förläggning; samt C. Semesterlönens beräknande.
A. Rätten till semester m. m.
I motionen II: 330 har hemställts bl. a. örn sådan ändring av 3 § i lagen,
att arbetstagare, som innehaft anställning minst en månad, skall äga rätt
till semester. Enligt de sakkunnigas förslag skulle rätt till semester tillkomma
arbetstagare, sedan minst fyra månader förflutit från det han tillträtt
anställning hos arbetsgivare. De sakkunniga hava i anslutning därtill
anfört bl. a. följande:
Därest man i likhet med de sakkunniga anser, alt semesterfrågan icke
lämpligen bör lagstiftningsvägen ordnas genom upprättandet av en semesteranstalt
eller ett system av skilda semesterkassor, återstår som enda möjlighet
att acceptera systemet med viss tids anställning såsom grundläggande
kvalifikation för att rätt till semester skall inträda. Av vad tidigare anförts
framgår emellertid, att man därvidlag icke bör föreskriva en så sträng kvalifikationsbestämmelse
som ett års anställning. En föreskrift härom skulle
nämligen bliva till förmån endast för de bäst ställda arbetargrupperna. A
andra sidan är det icke möjligt att vid avgörandet av frågan om kvalifikationstidens
längd gå huru långt nedåt som helst. Det kan knappast anses
vara förenligt med den allmänna uppfattningen för närvarande, att en mycket
kort anställningstid skulle berättiga arbetstagaren till erhållande av semester
eller i vart fall semesterersättning. Statsmakterna böra vid lagstiftningens
ordnande icke föregripa utvecklingen på detta område. Det må sålunda
överlåtas åt parterna själva att träffa överenskommelser örn semesterrätt
i de fall, då anställningstiden är mycket kort. Vid en lagstiftning bör
gränsen i stället bestämmas på sådant sätt, att semesterrätt endast inträder,
då det är fråga om en anställning, som verkligen gör skäl för namnet och
som alltså ej blott är av tillfällig karaktär. Innebörden av vad som nu anförts
är, att man vid en lagstiftning om semester medvetet bör bortse från
de arbetstagare, vilka hava en mycket kort anställningstid. Vid vilken längd
för anställningen som gränsen för semesterrättens inträdande bör sättas är
uppenbarligen en bedömningsfråga. De sakkunniga vilja för sin del förorda
en bestämmelse om att fyra månaders anställning skall kunna grundlägga
rätt till semester.
En av de sakkunniga förordade en tid av ett år, medan en annan ledamot
för sin del ansåg, att tiden borde bestämmas till sex månader.
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
Mot den av de sakkunnigas majoritet föreslagna kvalifikationsperioden
av fyra månader framställdes under det fortsatta utredningsarbetet åtskilliga
anmärkningar. I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag anförde
föredragande departementschefen, att anmärkningarna syntes förtjäna beaktande.
För att i tillfredsställande grad undanröja svårigheterna förordade
departementschefen ett utsträckande av kvalifikationsperioden från fyra till
sex månader. För att angiva, att därmed icke skulle avses kalendermånader
bestämdes kvalifikationstiden i departementsförslaget till 180 dagar.
Departementschefen framhöll, att, örn det skulle visa sig bl. a. att allt för
många arbetstagare genom den utsträckta kvalifikationsperioden skulle
komma att gå förlustiga semesterrätt, en minskning av kvalifikationsperioden
borde övervägas.
I anledning av propositionen väcktes ett flertal motioner, däribland
II: 497 av herr Nordström i Kramfors m. fl., i vilken bland annat föreslogs
följande lydelse av 3 § första stycket: »Arbetstagare, som innehaft sin anställning
sedan minst en månad (30 dagar), äga rätt till semester enligt vad
i 4 § stadgas.»
Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 58:
I fråga om kvalifikationsperiodens längd vill utskottet, under hänvisning
till vad departementschefen anfört, tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
att denna period skall omfatta minst etthundraåttio dagar. Utskottet kan sålunda
icke förorda de i vissa här ovan nämnda motioner gjorda yrkandena,
att kvalifikationsperioden måtte bestämmas till andra tider än vad i propositionen
föreslagits.
Genom en kvalifikationsperiod av den förordade utsträckningen komma
åtskilliga arbetstagargrupper att uteslutas från de förmåner, som genom
lagen givas åt övriga arbetstagare. Möjlighet föreligger dock för dessa grupper
att genom förhandlingar med arbetsgivarna söka bilda särskilda semesterkassor.
Därest sådana av arbetsgivarna i samråd med arbetarna bildade
kassor komma till stånd inom yrken, där en sammanhängande anställningstid
örn sex månader i allmänhet icke uppnås, kunna jämväl dessa arbetare
erhålla semester i proportion till av dem utfört arbete.
I den nu föreliggande motionen 11: 330 har vidare hemställts örn sådan
ändring av 4 § andra stycket, att rätt till semester skall föreligga för kalendermånad,
under vilken arbetstagare för arbetsgivares räkning utfört arbete
å minst sex dagar. Därjämte har föreslagits uteslutande av den nuvarande
bestämmelsen i samma stycke, att dag, under vilken arbetstagaren varit
oförmögen till arbete eller fullgjort militär tjänstgöring, icke må räknas
honom till godo, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas
honom å sådan dag.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle arbetstagare, som varit anställd minst
fyra månader, äga rätt till semester med en dag för varje månad anställningen
varat. Rätt lill semester skulle dock föreligga endast för kalender
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
månad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete
under minst aderton dagar. I betänkandet förklarade de sakkunniga, att
de utgått från att semester endast borde erhållas för månad, under vilken
arbetstagaren större delen av tiden utfört arbete.
Propositionen nr 286/1938 överensstämde med de sakkunnigas förslag
därutinnan, att för rätt till semester för viss kalendermånad förutsattes, att
arbetstagare därunder utfört arbete för arbetsgivarens räkning under aderton
dagar. I propositionen föreslogs vidare, att härvid skulle med dag, å
vilken arbete utförts, jämställas dag, varunder arbetstagaren åtnjutit semester
eller varit oförmögen till arbete på grund av olycksfall i arbetet eller
sådan sjukdom, som avses i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven repetitionsövning, landstormsrepetitionsövning
eller landstormsbefälsövning. Dag, under vilken arbetstagaren
varit oförmögen till arbete eller fullgjort militär tjänstgöring, skulle
dock icke få räknas honom till godo, därest arbete eljest uppenbarligen icke
kunnat beredas honom å sådan dag.
Rörande sistnämnda stadgande anförde föredragande departementschefen:
Försäkringsrådet och svenska arbetsgivareföreningen hava anmärkt mot
att en arbetstagare, som varit frånvarande från arbetet på grund av olycksfall
i arbetet, skulle komma i en bättre ställning än övriga hos samma arbetsgivare
anställda arbetstagare, för den händelse under hans bortovaro
permittering måst äga rum. En sådan följd av de givna bestämmelserna
bör givetvis undvikas. Jag förordar därför, att i lagen intages en bestämmelse
om att privilegierad tid icke må medräknas, för den händelse det är
uppenbart, att arbete eljest icke kunnat beredas arbetstagaren under sådan
tid. Denna formulering av föreskriften har valts för att betona, att arbetsgivaren
måste kunna klart visa, att arbete icke kunnat beredas vederbörande,
om hindret icke förelegat. Exempelvis en sådan omständighet som att under
hindrets fortvaro endast några få man permitterats bör alltså ej få föranleda,
att tiden för frånvaron ej skulle bliva jämställd med arbetad tid.
Den förordade särbestämmelsen synes icke böra avse semestertiden själv,
vilken alltså under alla förhållanden bör få jämställas med arbetad tid.
Inom riksdagen väcktes flera motioner med förslag till ändring av det
framlagda lagförslaget i denna del. Sålunda hemställde herr Nordström i
Kramfors m. fl. i motion II: 497, att rätt till semester skulle föreligga för
kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört
arbete å minst sex dagar. I motionen II: 485 av herr Ericsson i Kinna
yrkades bland annat sådan ändring i propositionen, att rätt till semester
skulle föreligga för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning utfört arbete under minst sexton dagar.
Andra lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen härutinnan godkända utlåtande:
Utskottet
anser sig av vissa skäl icke kunna tillstyrka Kungl." Maj :ts förslag
om att aderton dagars arbete måste hava utförts per kalendermånad, för att
semesterrätt skall inträda. Hänsyn synes nämligen böra tagas till sådana
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
arbetstagare, som på grund av arbetsbrist eller andra orsaker fått den ordinarie
arbetstiden nedsatt. En vanlig form för korttidsarbete är, att arbetet
bedrives under fyra dagar per vecka. Korttidsarbete av denna beskaffenhet
förekom ofta under den senaste krisen. Det har förekommit, att arbetstiden
för stora grupper av arbetare flera år i sträck blivit nedsatt till endast fyra
dagar per vecka. Örn kravet på aderton dagars arbete per månad uppätthålles,
erhålla dessa korttidsarbetare semesterrätt endast för ett fåtal månader.
Utskottet anser det därför vara skäligt, att kravet nedsättes till att avse endast
sexton arbetsdagar. Därigenom erhålla korttidsarbetare, som endast hava
fyra dagars arbete per vecka, semesterrätt för samtliga månader av anställningstiden.
Erinras må, att semesterrätt enligt åtskilliga nu gällande kollektivavtal
föreligger redan vid en arbetstid av fyra dagar per vecka. Utskottet
får alltså, med avstyrkande av det i motionen 11:497 gjorda yrkandet, tillstyrka
vad som i första hand yrkas i motionen II: 485.
I motionen II: 330 har därjämte föreslagits sådan ändring av 4 § tredje
stycket, att i semestern icke skall inräknas söndagar, helgdagar och sedvanliga
fridagar.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle i semestern icke inräknas söndagar
men däremot andra helgdagar eller sedvanliga fridagar, då dessa infölle
under semestern. Till motivering för denna bestämmelse anförde de sakkunniga
följande:
Såsom förut anförts, kommer en lagstiftning om tolv dagars semester otvivelaktigt
att innebära en icke obetydligt ökad ekonomisk belastning för näringslivet.
Detta gäller särskilt beträffande sådana företag, som av skilda anledningar
icke anse sig kunna giva semester successivt utan i stället helt
upphöra med tillverkningen under semestertiden. För dylika företag minskas
antalet effektiva arbetsdagar under året. Därmed följa större svårigheter
att pressa de allmänna omkostnaderna och att deltaga i konkurrensen på
världsmarknaden. Inom exempelvis sågverksindustrien och cellulosaindustrien
finnas kartellavtal med utländska producenter, i vilka årskvoten beräknas
med hänsyn till den årliga kapaciteten. I sådana fall spelar antalet
effektiva arbetsdagar per år en mycket stor roll. Därest åtgärder kunna vidtagas,
som skulle kunna underlätta för industrien att genomföra den allmänna
semestern örn tolv dagar, bör detta ske.
Att helgdagar och andra fridagar inräknas bland semesterdagarna blir
till fördel för arbetsgivarna därigenom, att de icke förlora så många effektiva
arbetsdagar. Bestämmelsen är likaledes till fördel för alla arbetstagare,
som avlönas per timme eller dag eller arbeta mot ackordslön. Dessa arbetstagare
erhålla nämligen avlöning för den helgdag, som infaller under semestertiden,
vilket eljest icke varit fallet. Den föreslagna bestämmelsen kan
däremot sägas vara till nackdel för dom, som äro avlönade med vecko- eller
månadslön, då dessa personer därigenom förlora en eljest arbetsfri dag.
Denna omständighet torde dock icke kunna tillmätas* avgörande betydelse
med hänsyn till de stora fördelar, som den föreslagna bestämmelsen i övrigt
medför. Det bör för övrigt observeras, att en arbetstagare ändock aldrig kan
erhålla kortare ledighet än fjorton dagar, vilket är vad lagstiftningen fastställer
såsom minimum. Vidare torde förhållandet inom tjänstemannagrup
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
pen för närvarande ofta vara, att extra helgdagar inräknas i semestern, då
de infalla under densamma.
I propositionen till 1938 års riksdag frångicks emellertid de sakkunnigas
förslag i denna del. Propositionsförslaget innehöll i 4 § tredje stycket ett
stadgande, att i semestern icke skulle inräknas söndagar, helgdagar och
sedvanliga fridagar. Föredragande departementschefen anförde, att den av
de sakkunniga förordade regeln, att helgdagar och sedvanliga fridagar skulle
inräknas i semestern, i och för sig måste anses vara välgrundad. Då departementschefen
likväl icke ansåg sig böra förorda de sakkunnigas förslag, vore
detta beroende på att departementschefen ville undvika bestämmelser, som
kunde föranleda, att semestern för flertalet arbetstagare bomme att koncentreras
kring de stora högtiderna eller till midsommarveckan. En anhopning
av semestern till samma tidrymd för flertalet arbetstagare måste nämligen
ur skilda synpunkter anses vara olycklig.
I motionerna 1: 352 av herr Domö m. fl. och II: 506 av herr Bagge m. fl.
framställdes yrkande, att i semestertiden skulle inbegripas helgdagar och sedvanliga
fridagar.
Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande följande:
På sätt även departementschefen anfört måste det i och för sig anses vara
lämpligt, att helgdagar och sedvanliga fridagar skola inräknas i semestern.
Arbetstagaren erhåller ju även om så är förhållandet minst två veckors vila,
vilket är syftet med lagen. Att helgdagar och sedvanliga fridagar inräknas i
semestern är av ett betydande värde för näringslivet, som därigenom erhåller
flera produktionsdagar. Därmed ökas möjligheterna för näringslivet att anpassa
sig efter de ökade omkostnaderna. En bestämmelse om inräknande av
helgdagar i semestern är jämväl fördelaktigare för sådana arbetstagare, som
utföra sitt arbete mot timlön eller ackord, då nämligen särskild betalning i
sådant fall erhålles för helgdagen. De nu nämnda skälen måste tillmätas
större betydelse än fruktan för en koncentration av semestern till de större
helgerna. Utskottet vill därför förorda, att helgdagar och sedvanliga fridagar
i princip skola inräknas i semestern. Denna regel torde emellertid, såvitt
angår helgdagar, böra vidkännas ett undantag.
Det är nämligen nödvändigt att härvidlag beakta en omständighet. Jämlikt
6 § andra .stycket har undantag från skyldigheten att utgiva semester i ett
sammanhang lämnats beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill
hörande binäringar och trädgårdsskötsel samt beträffande hembiträde i lanthushåll.
Den av utskottet förordade bestämmelsen skulle med hänsyn härtill
kunna missbrukas på sådant sätt, att semestern för de nu nämnda arbetstagarna
utlades å de särskilda helgdagarna. Flertalet arbetstagare vid jordbruket
torde dessutom vara årsavlönade, och de skulle alltså icke ens erhålla
någon ökad inkomst, därest semestern förlädes till årets olika helgdagar.
Därmed skulle värdet av reformen för arbetstagarna inom jordbruket praktiskt
taget försvinna*Möjligheten till missbruk av lagens bestämmelser i den
riktning utskottet nu skisserat måste förhindras. Efter övervägande av frågan
vill utskottet förorda, att bestämmelsen örn inräknande av helgdagar i
semestern utformas på sådant sätt, att dessa dagar ej skola inräknas i semestern,
såframt denna utgår med mindre antal dagar i en följd än sex.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
9
Av den förordade bestämmelsen följer direkt, att helgdagar skola inräknas i
semestern, därest denna utgår med minst sex dagar i en följd.
På hemställan av utskottet antog riksdagen för sin del sådan ändring av
4 § tredje stycket, som framgår av stadgandets nuvarande lydelse.
I motionen 11: 330 har vidare yrkats, att 10 § måtte helt utgå ur lagen.
Stadgandet i 10 § saknade motsvarighet i de sakkunnigas förslag. I sitt
yttrande över förslaget lämnade svenska lantarbetsgivareföreningen en redogörelse
för de fridagar, som med dåvarande förhållanden tillkommo djurskötare.
Föreningen framhöll därefter, att örn det skulle befinnas, att förslaget
innebure en ytterligare utökning av djurskötarnas fridagar, föreningen finge
inlägga en bestämd gensaga däremot. Synnerligen stora svårigheter yppade
sig för jordbrukarna att anordna ledighetsvikariat. Bland icke djurskötare
— vilka ju finge inträda som ersättare — vore stämningen på många håll
rent av upprorisk med anledning av de tätt förekommande ersättartjänstgöringarna
i ladugården. En utökning härav kunde tänkas leda till högst
allvarliga konsekvenser.
Föredragande departementschefen anförde:
Vad svenska ^^arbetsgivareföreningen anfört örn djurskötarna är av
beskaffenhet att böra föranleda en särbestämmelse för denna grupp av
arbetstagare. I vissa fall lär det nämligen vid semesterledighet för dem
kunna uppstå avgörande svårigheter att erhålla vikarierande arbetskraft.
Skäl synas dock icke föreligga att helt undantaga dem från lagstiftningens
tillämpningsområde. De torde emellertid, därest de icke kunna utfå ledighet,
skäligen böra erhålla en ekonomisk kompensation därför. Med hänsyn till
det sålunda anförda föreslår jag, att i lagen intages en bestämmelse om rätt
för arbetsgivaren att, då det gäller en arbetstagare vid jordbruket, som användes
uteslutande till djurskötsel, utbyta semestern mot semesterersättning.
I motioner 11:490 av herr Eriksson i Sandby m. fl. och 11:497 av herr
Nordström i Kramfors m. fl. yrkades, att 10 § måtte utgå ur lagen.
I sitt utlåtande, som härutinnan godkändes av riksdagen, anslöt sig andra
lagutskottet till departementschefens uppfattning, att det i viss utsträckning
mötte svårigheter att bereda djurskötare semesterledighet på grund av bristen
på vikarierande arbetskraft. Utskottet ansåg sig därför böra tillstyrka
förslaget i nu ifrågavarande hänseende men förutsatte, att arbetsgivarna
med hänsyn till lagstiftningens syfte i största möjliga utsträckning skulle
lämna djurskötarna semester i stället för ersättning.
B. Semestertidens förläggning.
I samtliga nu ifrågavarande motioner yrkas vissa ändringar i lagen, avseende
tiden för semesterns förläggning. Sålunda föreslås i motionerna I: 216
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
och II: 332 ändring av 4 § första stycket och i motionen II: 330 ändring av
(5 § första stycket.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle semester utgå per kalenderår. Antalet
semesterdagar skulle bestämmas med hänsyn till arbetstagarens anställningsoch
arbetsförhållanden under närmast föregående kalenderår. Det skulle
tillkomma arbetsgivaren att bestämma, när semester skulle utgå. Därvid
skulle iakttagas, att semestern med vissa undantag skulle utgå i ett sammanhang
under tiden 2 maj—30 september, såframt icke överenskommelse om
annan ordning träffades med arbetstagaren. Vad sålunda föreskrivits i fråga
om semesterns förläggning i ett sammanhang och under viss period av året
skulle icke gälla beträffande bl. a. arbetstagare vid jordbruket jämte därtill
hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt beträffande hembiträde i
lanthushåll.
Angående sambandet mellan kvalifikationstidens förläggning och förläggningen
av semestern må följande anföras ur de sakkunnigas betänkande:
Härefter gäller det att avgöra frågan, om semesterrätten skall förbindas
med anställning under minst den förut angivna tiden av fyra månader före
en i lagen, eller eventuellt av den enskilde arbetsgivaren för sitt företag
bestämd dag eller om man skall förbinda kvalifikationstiden med kalenderåret.
Vad först beträffar systemet med en för varje företag särskilt bestämd
kvalifikationsperiod, synes detta icke väl lämpa sig för att införas i en
lag med tvingande bestämmelser angående semester, gällande för samtliga arbetstagare.
Enhetliga regler synas härvidlag vara att föredraga. Vad härefter
angår systemet med en kvalifikationsperiod om minst fyra månader närmast
före ett i lag angivet datum, och i så fall den 1 maj, tala onekligen vissa skäl
härför. Man vinner nämligen härigenom den fördelen, att kvalifikationsperioden
så nära som möjligt ansluter sig till den för de flesta arbetstagarna
bestämda semesterperioden. För årsanställda arbetstagare skulle kvalifikationsperioden,
om detta system accepterades, sträcka sig från och med den
1 maj föregående år till och med den 30 april det år, varunder semestern
skulle uppbäras. Örn det blott varit möjligt att bereda samtliga arbetstagare
inom alla yrken semester under de varmare månaderna, skulle de sakkunniga
icke hava tvekat att förorda, att kvalifikationsperioden bestämdes på
nu nämnt sätt, även om en sådan kvalifikationsperiod nog för närvarande
måste sägas stå främmande för den allmänna uppfattningen. Som i annat
sammanhang anföres, är det emellertid icke tänkbart att inom alla yrkesområden
förlägga semestern till sommarmånaderna. Från skyldigheten att
giva semester under den i lagen bestämda semesterperioden måste undantag
också medgivas för arbetsgivarna inom bland annat jordbruket, sjöfarten
och säsongbetonade yrken. En del arbetstagare inom sådana områden av
arbetsmarknaden komma alltså att erhålla sin semester under vintern eller
den tidiga våren. För dem måste det vara uppenbart olämpligt med en
kvalifikationsperiod per den 1 maj. Under sådana förhållanden hava de
sakkunniga funnit sig böra förorda, att kalenderåret bestämmes som kvalifikationsperiod
för alla arbetstagare. Detta måste även sägas vara det naturliga
i en för samtliga löntagare gällande lag och torde överensstämma med
den allmänna uppfattningen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
11
Det bör särskilt framhållas, att kvalifikationsperioden måste hänföra sig
till förfluten tid, då det gäller att beräkna semesterrätten. Detta följer omedelbart
av att man successivt intjänar rätten till semester genom anställning
och arbete. Att göra det löpande kalenderåret till kvalifikationsperiod eller
att med andra ord berättiga arbetstagarna att utbekomma hela semestern,
innan densamma ännu till fullo intjänats, är endast möjligt vid fasta anställningar,
såsom för statens tjänstemän.
De sakkunnigas förslag innebär alltså, att semester skall utgå per kalenderår
och att antalet semesterdagar skall bestämmas med hänsyn till varje
arbetstagares anställnings- och arbetsförhållanden under det närmast föregående
kalenderåret.
I fråga om de sakkunnigas förslag att förlägga kvalifikationstiden till
föregående kalenderår framställdes erinringar i vissa yttranden, som avgåvos
över förslaget. En redogörelse för dessa yttranden har lämnats å sid.
147—150 i propositionen nr 286 till 1938 års riksdag.
Föredragande departementschefen anförde:
I fråga om kvalifikationstidens förläggning vill jag framhålla, att det givetvis
är lämpligt, att denna tid ligger så nära den normala semesterperioden
som möjligt. Såsom i flera yttranden anförts, vinner man därigenom mera
utrymme för semesterrätten själv och mindre för semesterersättning vid en
anställnings upphörande. Jag skulle därför ha varit benägen att tillstyrka en
förläggning av kvalifikationstiden till perioden den 1 maj—30 april. Av skäl,
som jag sedermera kommer att anföra, har emellertid i departementsförslaget
icke intagits någon bestämmelse om en särskild semesterperiod. Under
sådana förhållanden synes det icke gärna vara möjligt att i lagen lämna föreskrift
om annan kvalifikationstid än föregående kalenderår. För att likväl
bereda möjlighet att i de fall, då så kan anses vara påkallat, förlägga kvalifikationstiden
till annan period, förordar jag, att i lagen intages en bestämmelse
om att så skall kunna ske genom överenskommelse mellan parterna.
Jämväl såvitt angick de sakkunnigas förslag, att semestern i regel skulle
utgå under tiden den 2 maj—den 30 september, gjordes vissa erinringar i
åtskilliga av de avgivna yttrandena. Med hänsyn härtill kom någon bestämmelse
i detta hänseende icke att inflyta i det vid propositionen fogade lagförslaget.
Föredragande departementschefen anförde därom följande:
Det måste i och för sig anses vara önskvärt, att arbetstagarna i allmänhet
erhålla sin semester under sommarmånaderna. Med hänsyn till de klimatiska
förhållandena i vårt land är det nämligen endast under denna tid, som
semestern för flertalet arbetstagare kan utnyttjas till verklig rekreation.
Emellertid är det uppenbart, att det med hänsyn till viktiga samhällsfunktioner
och näringslivets intressen icke är möjligt att bereda semester under
sommaren för samtliga arbetstagare. De sakkunniga hava även förordat åtskilliga
undantag från den av dem föreslagna huvudregeln, att semestern
skall utgivas under tiden den 2 maj—30 september. Av vad som anföres
i yttrandena framgår emellertid, att dessa undantag måste högst avsevärt
utvidgas, för den händelse man önskar bibehålla bestämmelsen örn en jämförelsevis
kort period, till vilken semestern skall förläggas. Att på ett lämp
-
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
ligt och rättvist sätt avgränsa de yrkesområden, som skulle undantagas från
huvudregeln, bleve uppenbarligen mycket svårt. Man måste emellertid erkänna,
att det även för arbetsgivarna inom sådan del av näringslivet, för
vilken något speciellt undantag icke påyrkats, komme att uppstå betydande
svårigheter att inpassa semestern för samtliga arbetstagare under en period
av fem månader. Dessa svårigheter skulle kunna tänkas föranleda en benägenhet
bos industrien att i allmänhet utgiva semester på en gång till samtliga
vid ett företag anställda arbetstagare. Men hänsyn till den därav föranledda
produktionsminskningen kan ett sådant system icke anses vara önskvärt.
Jag har därför efter övervägande av de olika på frågan inverkande omständigheterna
ansett det vara lämpligast, att i lagen icke intages någon bestämmelse
örn viss semesterperiod. Jag utgår emellertid från att frågan örn semesterns
förläggning under året upptages till förhandlingar mellan parterna och
att därvid arbetstagarna i möjligaste mån beredas semester under sommarmånaderna.
I flera motioner framställdes yrkande, att stadgande örn viss semesterperiod
måtte inflyta i lagen. Sålunda yrkades i likalydande motioner I: 346
av herr Strand och 11:501 av herrar Lindberg i Stockholm och Cruse, att
semestern skulle utgå i ett sammanhang under tiden den 2 maj—den 30 september,
såframt icke särskilda skäl av driftmässig eller samhällsviktig natur
talade däremot eller med mindre överenskommelse träffades med arbetstagaren
eller hans organisation om annan ordning. I motionen II: 496 av herr
Karlsson i Grängesberg m. fl. föreslogs, att semestern skulle utgå i ett sammanhang
under tiden den 2 maj—den 30 september, såframt icke överenskommelse
örn annan ordning träffades med arbetstagaren. I motionen II: 497
av herr Nordström i Kramfors m. fl. gjordes på denna punkt samma hemställan
som i motionen 11:496.
Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande:
Utskottet har icke ansett sig kunna tillstyrka de motions vis framförda
yrkandena om att särskilda bestämmelser skola införas i lagen angående förläggning
av semestern till viss tid av året. Väl måste med den i motionerna
1:346 och 11:501 givna formuleringen den mot sakkunnigförslaget anförda
kritiken örn en alltför snäv avgränsning av undantagen från bestämmelserna
örn den legala semesterperioden vara undanröjd. Emellertid tala ändock
övervägande skäl mot införandet av en föreskrift örn bestämd semesterperiod.
Arbetstillgången är nämligen störst under sommarmånaderna. Brist föreligger
numera på yrkesarbetare under högsäsongen. Ett starkt intresse föreligger
att sprida semestern under en längre tidrymd för att därigenom möjliggöra
fortlöpande drift och undvika driftavbrott. Försiktigheten bjuder alltså,
att man icke lagligen föreskriver, att semestern alltid skall förläggas till
sommarmånaderna. Det bör därför liksom hittills ankomma på parterna å
arbetsmarknaden att genom överenskommelse ordna frågan örn tidpunkten
för semesterns förläggning.
Under åberopande av det anförda får utskottet avstyrka de i motionerna
I: 346, II: 501, II: 496 och II: 497 gjorda yrkandena.
Utskottets hemställan i denna del bifölls av riksdagen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
13
C. Semesterlönens beräknande.
>
I motionerna I: 216 och II: 332 har yrkats viss ändring av 8 § andra stycket
semesterlagen, avseende att semesterlönens storlek genom kollektivavtal
mellan arbetsgivarnas och arbetarnas riksorganisationer må kunna bestämmas
annorlunda än i lagen stadgats.
Det av de sakkunnigas majoritet förordade förslaget angående semesterlönens
beräknande överensstämde med nu gällande lag med undantag huvudsakligen
däri, att något förbud mot medräknande av övertidsersättning i
genomsnittsinkomsten icke lämnades. Två ledamöter av de sakkunniga ansågo
emellertid, att semesterlönen alltid borde beräknas efter tidion, då sådan
funnes fastställd.
I vissa av de över förslaget avgivna yttrandena anfördes betänkligheter mot
förslaget i denna del. En redogörelse för innehållet i yttrandena har lämnats
å sid. 180—188 i propositionen nr 286 till 1938 års riksdag. Arbetsrådet
anförde i sitt yttrande i samband med frågan om beräkningen av genomsnittsinkomsten
för arbetstagare, som åtnjöte drickspengar, att en viss avtalsfrihet
vid semesterlönens bestämmande möjligen skulle vara ägnad att underlätta
en praktisk lösning av frågan. Svenska arbetsgivareföreningen yttrade,
att det enligt föreningens mening vore lämpligast att i en semesterlag
lämna öppet för parterna att genom kollektivavtal överenskomma om sättet
för semesterlönens beräknande.
Föredragande departementschefen yttrade:
Arbetsrådet har ansett, att en viss avtalsfrihet vid semesterlönens bestämmande
skulle vara ägnad att underlätta en praktisk lösning av frågan örn
beräkningen av den genomsnittliga inkomsten för arbetstagare, som åtnjuta
drickspengar. Jag utgår från att arbetsrådet härmed icke avsett en sådan
avtalsfrihet, som skulle kunna medföra en förändring av grunderna för
semesterlönens beräknande. En sådan ordning skulle jag nämligen icke
kunna förorda, då semesterlönens storlek därigenom helt bleve beroende av
styrkeförhållandet mellan parterna. Däremot är det givet att, örn i ett visst
fall svårigheter föreligga att beräkna genomsnittsinkomsten för arbetstagarna,
parterna äga överenskomma, att den genomsnittliga inkomsten skall
anses hava uppgått till visst belopp. Det måste sägas vara synnerligen lämpligt,
att sådana överenskommelser i god tid före semesterns åtnjutande träffas
mellan parterna.
Mot vad departementschefen sålunda uttalat gjordes ingen erinran under
ärendets fortsatta behandling.
I detta sammanhang får utskottet hänvisa till innehållet i 2 § andra stycket
semesterlagen. I nämnda stycke har stadgats, att örn mellan arbetsgivare
och arbetstagare träffats avtal, som innefattar avstående från rätt till semester
eller i något avseende mindre förmåner för arbetstagaren än vad i lagen
stadgas, avtalet skall i sådan del vara ogild, med mindre annat i lagen
angives.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
I en den 10 mars 1939 till chefen för socialdepartementet ingiven skrivelse
hava svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige samfällt
hemställt, att departementschefen måtte upptaga till övervägande en
sådan ändring av bestämmelserna i 8 § semesterlagen, som kunde anses motiverad
av de i en skrivelsen bilagd promemoria belysta svårigheterna att
tillämpa bestämmelserna i deras nuvarande utformning. I promemorian har
anförts bl. a. följande:
De praktiska olägenheter av skilda slag, som följa av regeln för semesterlönens
beräknande i 8 § första stycket, äro sådana, att ett friare beräkningssätt
är av behovet påkallat. Visserligen ha parterna på arbetsmarknaden
ansett sig kunna överenskomma örn en förenkling i förfarandet; sådana
åtgärder torde dock rent formellt vara stridande emot lagstiftningen
med dess bestämmelser av tvingande natur. Det är därför önskvärt, att
det genom en ändring i semesterlagen lämnas möjlighet till ett smidigare
beräkningsförfarande. Bestämmelserna härutinnan böra vara sådana, att de
ge parterna erforderlig frihet att anpassa beräkningen efter den speciella
verksamhetens natur utan att därigenom möjliggöra ett kringgående av
lagens bestämmelser örn arbetstagarpartens semesterrätt.
Som ett förslag torde kunna övervägas en sådan bestämmelse, enligt vilken
åt parterna lämnas möjlighet att träffa fri kollektiv överenskommelse
om sättet för semesterlönens beräknande. Som förutsättning för giltigheten
av sådan överenskommelse kunde föreskrivas, att avtalet skall å arbetstagarsidan
vara träffat eller godkänt av en organisation, som är att betrakta
såsom huvudorganisation enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
Sedan yttranden över framställningen inhämtats från ett stort antal myndigheter
och sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.
Sedan vissa delegerade för arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
slutfört dem givet uppdrag att behandla frågor örn tolkning och tilllämpning
av semesterlagen, hava de delegerade den 2 maj 1939 till nämnda
organisationer i ett memorandum överlämnat resultatet av de förda förhandlingarna.
I fråga om beräkningen av semesterlönen hava de delegerade enats
örn bl. a. följande uttalande:
De i 8 § angivna reglerna för beräknande av den genomsnittliga dagsinkomsten
hava — särskilt därigenom att de tvinga till avskiljande av den
arbetsinkomst, som belöper dels på övertidsarbete, dels på sådana månader,
i vilka ej ingå minst sexton arbetsdagar — visat sig vara opraktiska eller rent
omöjliga att tillämpa med hänsyn till avlönings- och bokföringsförhållandena
och svårigheten att avmäta ackord före och efter varje övertid samt vid
månadsskiftena. Med hänsyn härtill är inget att erinra emot att — såsom
redan skett i ett flertal fall1 — parterna genom kollektivavtal träffa överens
-
1 Sådana uppgörelser ha hittills träffats inom följande större verksamhetsområden,
nämligen järnbruken och deras gruvor, verkstadsindustrin, textilindustrin, konfektionsindustrin,
skofabrikerna, garveriindustrin, stuveribranschen, rörledningsfirmorna samt
väg- och vattenbyggnadsbranschen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
15
kommelse om förenklade beräkningssätt, endast dessa icke leda till någon
nämnvärd avvikelse från det resultat, vartill lagens beräkningsmetod syftar.
Följande typfall av en lämplig förenkling i beräkningssättet kan anföras.
Arbetarens genomsnittstimförtjänst under kvalifikationsåret uträknas, därvid
medtagas alla arbetsdagar även för diskvalificerade månader och även övertidstimmar,
dock exklusive övertidstillägget. Semesterlönen per dag beräknas
därefter på så sätt, att det genomsnittliga antalet ordinarie arbetstimmar per
dag för kvalifikationstiden multipliceras med nämnda genomsnittstimförtjänst.
Vid denna förenklade beräkningsmetod utgår man ifrån dels att det
ej finnes anledning att antaga någon större variation vare sig i den ordinarie
timförtjänsten eller i antalet ordinarie arbetstimmar per dag mellan olika
månader eller i den ordinarie timförtjänsten för arbete, som utföres på ordinarie
tid eller på övertid, dels att arbetarens semesterlön ävensom antagliga
inkomst i genomsnitt för dagar, då han varit borta på grund av olycksfall,
yrkessjukdom eller militärtjänstgöring, ej skiljer sig något nämnvärt från
den genomsnittliga faktiska arbetsförtjänsten för året.
Enligt 4 § i semesterlagen utgår semester för kalenderår och omfattar
— med begränsning, som i lagen närmare angives — en dag för varje kalendermånad
anställningen varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid).
Annan period av samma längd må dock gälla såsom kvalifikationstid,
såframt överenskommelse därom träffas mellan parterna. I
lagen har icke uttryckligen angivits, huruvida i sistnämnda fall det år, under
vilket semestern skall utgå, må förskjutas i samma mån som kvalifikationstiden
flyttas fram. I motionerna 1:216 och 11:332 har yrkats, att möjligheten
av en sådan förskjutning skall angivas i 4 §.
De sammanslutningar, som avgivit yttrande i ärendet, hava vitsordat önskvärdheten
av att semester kan förläggas till tid under hela den tolvmånadersperiod,
som följer på kvalifikationstiden. Formuleringen av 4 § synes
utskottet icke utgöra hinder för en sådan tolkning av lagrummet som möjliggör
en dylik av praktiska skäl uppenbarligen påkallad anordning. Vid
sådant förhållande och då det icke påvisats, att rättstillämpningen intagit
annan ståndpunkt till ifrågavarande spörsmål, finner utskottet ej skäl att
åtminstone för närvarande föreslå någon lagändring i nu berörda hänseende.
I de ovannämnda motionerna har vidare yrkats ett tillägg till 4 § av innebörd,
att där semester enligt 6 § andra stycket icke måste utgå i ett sammanhang,
semester må kunna anvisas redan före kvalifikationstidens utgång.
1936 års semestersakkunniga hava framhållit, att det endast vid fasta
anställningar vore möjligt att berättiga arbetstagarna att utbekomma hela
semestern, innan densamma ännu till fullo intjänats. De sakkunniga och
i likhet med dem föredragande departementschefen torde hava utgått från
att praktiska skäl lade hinder i vägen för en dylik åtgärd. Då emellertid
lagens bestämmelser äro minimibestämmelser, bör det vara möjligt för arbetsgivare
och arbetstagare att, där så anses lämpligt, överenskomma örn
utgivande av semester i förskott på sätt nytt antytts. Ett sådant avtal får
dock icke i strid mot bestämmelsen i 2 § andra stycket innefatta mindre
Utskottet.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
förmåner för arbetstagaren än vad i semesterlagen stadgas. Däremot torde
arbetsgivaren icke utan arbetstagarens medgivande kunna föreskriva, att
semester skall utgå redan under löpande kvalifikationstid. Enligt utskottets
mening finnes ej skäl att i förevarande hänseende tillstyrka någon lagändring.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen hava arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen i en gemensam framställning till chefen
för socialdepartementet ifrågasatt ändring av bestämmelserna om semesterlönens
beräknande. I en vid denna framställning fogad promemoria har
berörts lämpligheten av att införa ett stadgande, enligt vilket förslagsvis åt
parterna skulle lämnas möjlighet att träffa fri kollektiv överenskommelse
om sättet för en dylik beräkning. Som förutsättning för giltigheten av sådan
överenskommelse kunde enligt förslagsställarnas mening föreskrivas, att
avtalet skulle å arbetstagarsidan vara träffat eller godkänt av en organisation,
som är att betrakta såsom huvudorganisation enligt lagen örn föreningsoch
förhandlingsrätt. Framställningen har för yttrande remitterats till ett
stort antal myndigheter och sammanslutningar. Under remissbehandlingen
har ur olika synpunkter kritik riktats mot den föreslagna bestämmelsen,
och även andra uppslag, syftande till en förenkling av beräkningsmetoden,
hava framkommit.
Vid semesterlagens tillkomst avvisade dåvarande chefen för socialdepartementet
närmast med syftning på ett specialfall tanken på att för 8 § stadga
en avtalsfrihet av beskaffenhet att kunna medföra ändring av grunderna
för semesterlönens beräknande. Samtidigt gjorde emellertid departementschefen
ett uttalande av innebörd, att om i ett visst fall svårigheter föreligga
att beräkna genomsnittsinkomsten för arbetstagarna, parterna äga överenskomma,
att den genomsnittliga inkomsten skall anses hava uppgått till
visst belopp. Vid ärendets fortsatta behandling gjordes icke någon erinran
mot detta uttalande. Sedermera har på vissa håll försports tvekan om betydelsen
av uttalandet, sett i samband med stadgandet i 2 § andra stycket.
Såvitt utskottet har sig bekant har emellertid i rättstillämpningen icke meddelats
någon dom, som står i motsättning till nämnda uttalande. Med hänsyn
härtill synes det utskottet icke erforderligt att nu föreslå en lagändring
i förevarande hänseende. Härmed har utskottet dock icke velat taga
slutlig ståndpunkt till frågan om den lämpligaste utformningen av bestämmelserna
örn semesterlönens beräknande. Detta spörsmål är enligt utskottets
mening förtjänt av stor uppmärksamhet. Då detsamma i anledning av
ovannämnda framställning är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, har
utskottet ej heller funnit anledning föreligga för riksdagen att göra någon
framställning i ämnet till Kungl. Majit.
Beträffande de i motionen 11:330 berörda spörsmålen, vilka alla i samband
med semesterlagens antagande varit föremål för ingående övervägan
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 17
den, finner utskottet ej skäl föreslå riksdagen att frångå sin förra året intagna
ståndpunkt.
Utskottet får därför hemställa,
1) att motionerna 1:216 och 11:332 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt
2) att motionen II: 330 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 maj 1939.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm2, Hagman, Löfvander1* *,
Linnér1*, Knut Petersson1*, Sten, Wistrand, Näslund2 och Wahlberg2;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage2, Olovson i Västerås,
Pettersson i Hällbacken2, Molander1*, Sandström, Hermansson i Norrköping1*, Garde//1*
och Hansson i örebro, fröken Andersson samt herr Holm2.
1 Ej närvarande vid behandlingen av 8 § i lagen om semester.
* Närvarande endast vid behandlingen av 8 § i lagen om semester.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 1939
9 sami.
2 avd. Nr 37.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
Svenska arbetsgivareföreningen.
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Svenska Arbetsgivareföreningen har genom skrivelse den 3 februari 1939
beretts tillfälle att avgiva yttrande över tvenne i riksdagen väckta likalydande
motioner (1:216 och 11:332) angående vissa ändringar i lagen om semester.
Föreningen får i anledning härav anföra följande.
Tolkningen och tillämpningen av den föregående år antagna lagen om
semester har berett parterna å arbetsmarknaden vissa svårigheter. Detta
gäller särskilt övergångsbestämmelserna. I övrigt är det främst de i motionerna
berörda bestämmelserna i 4 och 8 §§, vilka befunnits besvärliga att
följa i det praktiska livet. Deras rätta innebörd kan dessutom i vissa hänseenden
vara föremål för tvekan.
I likhet med motionärerna håller föreningen före, att det vore lämpligt
med en möjlighet att förskjuta det år, under vilket semestern skall utgå, i
samma mån som kvalifikationsåret flyttas fram i enlighet med parternas
överenskommelse.
Vad beträffar möjligheten för arbetsgivaren att, åtminstone med arbetstagarens
samtycke, förlägga semesterledigheten till tid före kvalifikationsårets
utgång synes man visserligen i förarbetena ha utgått ifrån att praktiska
skäl lade hinder i vägen för en sådan åtgärd. Man har därvid framhållit,
att semesterförmånens storlek ej kunde bestämmas och semesterlönen
ej beräknas, förrän hela kvalifikationstiden förflutit. Det finnes likväl ingenting
som direkt motsäger, att arbetsgivaren skulle kunna helt eller delvis
förlägga semesterledigheten under kvalifikationstiden, under den förutsättningen
att semesterförmånerna utmättes så, att de ej rimligen kunde beräknas
understiga dem, vilka arbetstagaren vid kvalifikationstidens utgång
skulle visa sig ha intjänat. Garderar sig arbetsgivaren för detta, ifrågasätter
föreningen, om en sådan förläggning av semesterledigheten ej ändock skulle
kunna stå i överensstämmelse med lagstiftningens andemening. Mot motionärernas
ändringsyrkande kan dessutom invändas att, om en lagändring
anses böra komma lill stånd, denna bör avse semesterledighet oberoende av
örn den måste förläggas i ett sammanhang eller ej. Med utgångspunkt från
den här angivna uppfattningen om lagens innebörd anser föreningen begärda
ändring av lagen på denna punkt ej erforderlig.
Motionärerna ha belyst de besvärligheter för jordbrukets del, som följa av
semesterlagens regler rörande semesterlönens beräknande. Samma regler
bereda för industrin kanske ännu större svårigheter, ehuru dessa äro av
annan beskaffenhet.
Såframt ej fråga är om tidion, som beräknas för vecka eller längre tidsenhet,
skall enligt bestämmelserna i 8 § semesterlönen utgå efter den genomsnittliga
dagsinkomsten endast för de månader under kvalifikationstiden, för
vilka semesterrätt föreligger. Hänsyn skall därvid icke tagas till lön, som
utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden. Vid sådan
19
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
privilegierad frånvaro, som angives i 4 §. skall hänsyn tagas till i fråga örn
semester semesterlönen samt vid annan bortovaro till den lön, som arbetstagaren
sannolikt skulle hava uppburit, för den händelse han varit i arbete.
Då man enligt dessa regler vid genomsnittsinkomstens beräknande måste
avskilja förtjänsten å det arbete, som utförts under månad omfattande
mindre än 16 arbetsdagar, förutsättes att månadsförtjänsterna lätt kunna
beräknas. Arbetare inom industri, hantverk, handel och samfärdsel avlönas
emellertid ej annat än undantagsvis annorledes än per vecka eller möjligen
14 dagar och någon bokföring av avlöningen föres sålunda ej på sådant sätt.
att man därav kan utläsa den på varje månad belöpande avlöningen. Ett
formellt efterföljande av lagstiftningens bestämmelser i förevarande hänseende
förutsätter därför en omläggning av i stort sett hela produktionens
avlöningssystem.
Därmed är emellertid icke nog. Inom åtskilliga verksamhetsgrenar förekomma
ackordsarbeten, som omspänna flera månader. Ackordsarbete kan
dessutom tidvis förekomma på övertid, kanske varje dag. Ett noggrant iakttagande
av semesterlagens bestämmelser skulle innebära, att man finge verkställa
uppmätning av utfört ackordsarbete ej blott vid månadsskiftena utan
även före och efter ifrågakommande övertidstimmar. Ett sådant förfarande
är ej genomförbart ej blott på grund av därmed förenad störning av produktionens
gång utan även därför att någon tillförlitlig värdering av ett ackordsarbete
i flertalet fall helt enkelt icke kan ske, förrän arbetet i dess helhet
slutförts.
Här berörda svårigheter lia föranlett arbetsmarknadens organiserade parter
inom flera betydande verksamhetsgrenar att träffa överenskommelse
om ett förenklat beräkningssätt. Därvid har man i flertalet fall utgått ifrån
att arbetsförtjänsten per timme ej varierar nämnvärt för månader med meleher
mindre än 16 arbetsdagar eller för arbete på ordinarie tid eller övertid;
i sistnämnda hänseende dock under förutsättning att man bortser från
övertidstillägget. Vidare bar man utgått ifrån att den på semestertiden belöpande
semesterlönen i huvudsak överensstämmer med kvalifikationsårets
genomsnittsförtjänst och att detsamma är förhållandet med den förtjänst,
sorn vederbörande skulle uppburit, för den händelse han varit i arbete ifrågakommande
tid av privilegierad frånvaro. Utgående från dessa förutsättningar
bar man nu i berörda fall beräknat semesterlönen på grundval av den genomsnittliga
timförtjänsten för all faktiskt arbetad tid under kvalifikationsåret.
1 detta genomsnitt ingår som nämnts dock icke övertidstillägg. Semesterlönen
per semesterdag erbålles på så sätt, att det genomsnittliga antalet ordinarie
arbetstimmar per arbetad dag under året multipliceras med nämnda genomsnitts
tim för tjänst. I enstaka fall lia ytterligare förenklingar gjorts.
Föreningen och Landsorganisationen, som med varandra till behandling
upptagit vissa i samband med semesterlagcn uppkommande frågor, lia funnit
dylika förenklingar i sättet för beräknandet av semesterlönen lämpliga.
Då sådana åtgärder emellertid möjligen formellt icke överensstämma med
lagens tvingande bestämmelser, lia organisationerna enats örn att fästa regeringens
uppmärksamhet på lagens konsekvenser i denna del.
Liksom motionärerna finner föreningen att svårigheterna bli effektivast
undanröjda genom att parterna Limnäs frihet att träffa överenskommelse örn
metoden för semesterlönens beräknande. Det gäller därvid att avfatta bestämmelserna
så, att de ej betaga lagen dess verkan av skydd åt arbetstagaren.
Utan att vilja framställa ett definitivt yrkande örn viss form för regleringen
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
ifrågasätter föreningen dock, i likhet nied motionärerna, om det ej kan vara
lämpligt att uppställa fordran på att överenskommelsen skall vara av kollektivavtals
natur. Möjligheten att träffa sådana kollektiva överenskommelser
kan dock ej få förbehållas endast riksorganisationerna. Anses det å andra
sidan ej lämpligt, att rätten att bestämma sättet för semesterns beräknande
överlämnas åt rent lokala avdelningar av en organisation, kan man möjligen
uppställa fordran, att avtalet skall å arbetstagarsidan ingås av sådan huvudorganisation,
som angivits i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt. Visserligen
har begreppet huvudorganisation förorsakat tolkningssvårigheter,
men då detsamma en gång tagits i bruk inom lagstiftningen och dess innebörd
blivit bestämd genom praxis, kanske bärande skäl ej föreligga emot en
utsträckt användning av begreppet i fråga. Det må därvid erinras örn att en
organisation är att anse såsom huvudorganisation, även om den ej är sammansatt
av underavdelningar.
Mot en sådan reglering som den här ifrågasatta kan göras den anmärkningen,
att de arbetsförhållanden, som icke regleras av kollektiva avtal, icke
bliva betjänta med den i lagen öppnade möjligheten för parterna att överenskomma
om sättet för semesterlönens beräknande. Visserligen äro arbetsvillkoren
i de flesta fall, där en genomsnittsberäkning av arbetsinkomsten
erfordras för semesterlönens bestämmande, reglerade genom kollektivavtal.
Det hindrar dock ej att en förenkling av beräkningssättet kan vara önskvärd
för vissa begränsade områden av arbetsmarknaden, vilka ej beröras av organisationsmässiga
uppgörelser. Vid sådant förhållande kan det vara motiverat,
att — vid sidan örn införande av förenämnda dispositiva bestämmelser
— huvudregeln i 8 § för beräknande av semesterlönen omarbetas så, att till
grund för bestämmandet av den genomsnittliga dagsinkomsten kan läggas
förtjänsten av allt under kvalifikationstiden utfört" arbete, därvid hänsyn
ej tages till — förutom eventuellt övertidstillägg — faktisk respektive beräknad
inkomst under semester och privilegierad frånvaro.
Stockholm den 6 mars 1939.
SVENSKA ARBETSGIVAREFÖRENINGEN
Ivar O. Larson.
Bilaga B.
Svenska lantarbetsgivareföreningen.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan Utskottet berett Svenska Lantarbetsgivareföreningen tillfälle att
avgiva yttrande över av herrar Mannerskantz och Janson i Frändesta m. fl.
väckta motioner ang. vissa ändringar i lagen örn semester (nr 216 i första
kammaren och 332 i andra kammaren) får föreningen vördsamt anföra
följande.
Då föreningen förra hösten slöt avtal med Svenska Lantarbetareförbundet
om en kvalifikationstid, sträckande sig från 1 maj—30 april, utgick såväl
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
21
föreningen som lantarbetareförbundet från att den under nämnda period
intjänta semestern normalt skulle utgå under påföljande tolvmånadersperiod.
Den av motionärerna nu framförda tolkningen av semesterlagens 4 § första
stycket, nämligen att utgivandet av semestern skulle vara bundet till kalenderår
även vid ändrad kvalifikationstid, var parterna främmande vid avtalsuppgörelsen.
Skulle ifrågavarande tolkning anses rätt, är det av betydelse
framför allt för jordbrukets arbetare, att den av motionärerna föreslagna
ändringen av lagbestämmelsen kommer till stånd. Föreningen är
med lantarbetareförbundet ense örn behovet av att semesterdagar kunna
anvisas även under tiden januari—april.
Motionärerna påtala vidare det förhållandet att 4 §:s formulering icke
medgiver att semesterledighet lämnas redan före kvalifikationstidens utgång.
Föreningen har för sin del och i samförstånd med lantarbetareförbundet
utgått från att en arbetare, som vill ha en eller annan semesterdag redan
under kvalifikationstiden, skulle kunna tillerkännas dylik ledighet även om
kvalifikationstiden ännu ej löpt tillända. Lantarbetarna, som hittills enligt
avtal varit tillförsäkrade upp till sju semesterdagar per år, lia varit vana
vid att få ut några av dessa dagar redan under första hälften av tjänsteåret,
d. v. s. under tiden 1 november—30 april. Föreningens erfarenhet av hithörande
förhållanden under den gångna delen av innevarande tjänsteår
visar, att arbetarnas önskningar i detta hänseende ej undergått någon förändring
därför att avtalets semesterbestämmelser ersatts av lagens. Arbetarna
vända sig fortfarande till arbetsgivarna med begäran att få ut sin
ledighet på dagar, som bäst passa dem. En hänvisning till att semester
ej kan anvisas förrän kvalifikationstiden gått till ända, betraktas av arbetarna
med misstro, ja stundom som oginhet från arbetsgivarens sida.
Det är i båda parters intresse att semesterledighet kan anvisas redan under
löpande kvalifikationstid.
Givet är — såsom motionärerna också framhållit — att bestämmelsen örn
att semester skall utgivas först efter kvalifikationstidens utgång, tillkommit
som ett skydd för arbetsgivaren. I de fall, då arbetsgivaren finner det förenligt
med sitt och sina arbetares intressen att ej åberopa detta skydd, bör
möjlighet därtill öppnas.
Motionärernas förslag örn sådan ändring av lagtexten att semesterledighet
vid jordbruket må kunna anvisas redan före kvalifikationstidens utgång
är därför enligt föreningens mening väl värt att godtagas.
Slutligen ha motionärerna berört frågan om semesterlönens beräknande.
Föreningen, som redan haft besvär på denna punkt och som — om lagen
ej ändras -— i fortsättningen har att vänta hart när oöverstigliga svårigheter,
tvister, överträdelser och ömsesidigt missnöje, vill på det livligaste ansluta
sig till motionärernas måttfulla och praktiska förslag till ändring av bestämmelsen
örn semesterlönens beräknande. Föreningen har den bestämda
uppfattningen —- som f. ö. torde dölas av vår motpart på avtalsområdet —
att lagens nuvarande bestämmelser av praktiska skäl ej kunna allmänt genomföras
vid jordbruket. Föreningen finner ej anledning att närmare ingå
på de svårigheter vid semesterlönens beräknande, som föranledas av gällande
lags bestämmelser. Det av motionärerna anförda exemplet talar för
sig självt.
Vad beträffar utformningen av slutyrkandet vill föreningen fästa Utskottets
uppmärksamhet viii att gällande lags uttryck »avlönad med tidion,
beräknad för vecka eller längre tidsenhet» i motionärernas förslag förkortats
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
till »avlönad med tidion». Då motionärerna i övrigt genom kursivering antytt
åsyftade ändringar gentemot gällande lag, utgår föreningen från att
senare delen av uttrycket blivit utelämnat genom förbiseende.
Under hänvisning till det anförda får föreningen tillstyrka motionärernas
förslag.
Stockholm den 28 februari 1939.
SVENSKA LANTARBETSGIVAREFÖRENINGEN.
G. Stenlund.
Bilaga C.
Landsorganisationen i Sverige.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Med anledning av remiss av den 3 februari med hemställan örn yttrande
över i riksdagen väckta motioner, nämligen nr 216 i första kammaren och
nr 332 i andra kammaren, får landssekretariatet å landsorganisationens vägnar
anföra:
Motionärerna hemställa örn sådan ändring av semesterlagens 4 §, att parterna
på arbetsmarknaden skola äga att överenskomma örn annan kvalifikationstid
än kalenderår, »i vilket fall semester utgår under närmast följande
period av 12 månader». Sekretariatet måste för sin del ifrågasätta, örn en
dylik lagändring kan vara påkallad. Enligt § 4 äga parterna redan nu att
överenskomma örn annan kvalifikationstid. Därav följer enligt sekretariatets
mening, att semesterrätten kan begagnas när som helst under de närmast
följande 12 månaderna. Överenskomma parterna, att kvalifikationstiden skall
räknas från den 1 maj till den 30 april, så är det uppenbart, att semestern
kan uttagas när som helst under 12 månader efter den 1 maj. Motionärernas
antagande att vid en kvalifikationstid, som löper från den 1 november till
den 31 oktober, semester endast kunde utgå under månaderna november och
december, synes oss oriktigt. I det valda exemplet kan tydligen semestern
utgå när som helst intill den 1 november påföljande år. Vore motionärernas
tolkning riktig, torde arbetstagarna knappast ha något intresse av att vid
sidan om lagens huvudregel överenskomma om annan kvalifikationstid.
Därest emellertid bestämmelsen att semester skall utgå för kalenderår
skulle givas den tolkning, som motionärerna förutsätta, vill sekretariatet biträda
yrkandet örn en sådan ändring av 4 § att, för det fall annan period än
kalenderåret bestämts som kvalifikationstid, semestern skall utgå under tolvmånadersperioden
efter kvalifikationstidens utlöpande.
Redan av semesterlagens karaktär av minimilagstiftning torde följa att
något hinder mot utgivande av förskottssemester icke föreligger. Skulle emellertid
särskild bestämmelse därom befinnas erforderlig vill sekretariatet, med
anslutning till vad Svenska Lantarbetareförbundet i denna del i sitt remissyttrande
anfört, förorda en sådan utformning av bestämmelsen att utgivande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 23
av förskottssemester förutsätter överenskommelse mellan arbetare och arbetsgivare.
Enligt 8 § i semesterlagen skall annan lön än tidion, beräknad för vecka
eller längre tidsenhet, bestämmas efter den genomsnittliga arbetsinkomsten
för de månader av kvalifikationstiden, för vilka semesterrätt föreligger. I
denna genomsnittsinkomst skall icke medräknas ersättning för övertidsarbete.
Till landsorganisationen har från arbetsgivarehåll den meningen
framförts, att denna bestämmelse är svår att praktiskt tillämpa. Vid genomsnittsförtjänstens
beräknande måste man sålunda avskilja den arbetsinkomst,
som belöper dels på övertidsarbetet, dels på sådana månader, under vilka
arbetaren icke utfört arbete å minst 16 dagar. Då lönen som regel utbetalas
och bokföres veckovis eller per 14-dagarsperiod, skulle en strikt tillämpning
av bestämmelserna i 8 § medföra betydande olägenheter. Dessa svårigheter
öka därigenom, att det inom många arbetsområden icke är möjligt att uppmäta
ackordsarbetet vid månadsskiftena. Det är likaledes svårt att avgöra,
vilken del av arbetet som utföres på övertid.
Genom direkta förhandlingar mellan till landsorganisationen respektive
arbetsgivareföreningen anslutna förbund ha under senare tid överenskommelser
träffats om en förenkling av systemet för semesterlönens beräknande.
Man har därvid som regel utgått ifrån en genomsnittstimförtjänst för den
arbetade tiden under kvalifikationsåret. I arbetstiden ha inräknats alla
arbetsdagar, således även de månader, under vilka arbetaren icke fyllt lagens
föreskrift om 16 arbetsdagar, liksom även övertidstimmar, varvid dock övertidstillägget
icke medtagits. Semesterlönen per dag har beräknats så, att det
genomsnittliga antalet ordinarie timmar per dag multiplicerats med nämnda
genomsnittstimförtjänst. I ett fall har man överenskommit att arbetarens
semesterlön skall utgå med 4 % på hela den under kvalifikationstiden intjänade
lönen.
Med hänsyn härtill har landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen
i gemensam skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet
hemställt om en sådan ändring av semesterlagens bestämmelser om semesterlönens
beräknande, att här antydda svårigheter i möjlig mån elimineras.
Det förutsättes därvid såsom självfallet att lönen för varje semesterdag skall
utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst.
Då arbetsmarknadsorganisationerna sålunda vidtagit åtgärder för att genomföra
en ur skilda synpunkter önskvärd revision av semesterlagens 8 §
och statsrådet och chefen för socialdepartementet förklarat sig beredd att
beakta i skrivelsen framförda önskemål, vore det enligt sekretariatets mening
icke välbetänkt att föregripa en mera allmän omprövning av ifrågavarande
stadgande genom att bifalla i motionerna i denna del framförda yrkanden.
Stockholm den 9 mars 1939.
LANDSORGANISATIONEN I SVERIGE
Gunnar Andersson.
I Ragnar Casparsson.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
Bilaga D.
Svenska lantarbetareförbundet.
Andra lagutskottet,
Riksdagen.
Svenska Lantarbetareförbundet, som givits tillfälle att avgiva yttrande över
motion nr 216 i första kammaren av herr Mannerskantz och nr 332 i andra
kammaren av herr Jansson i Frändesta m. fl. ang. vissa ändringar i lagen
örn semester, vill för sin del härmed anföra följande:
Förbundet instämmer i den föreslagna förändringen av fjärde paragrafen
innebärande att —• därest parterna träffat överenskommelse om annan kvalifikationstid
än kalenderår — semestern skall utgå under den 12-mån. period
som följer på sådan överenskommen kvalifikationstid. Vi förutsätta att
så har varit meningen även med nu gällande lags formulering trots att det
icke formellt utskrivits i lagtexten.
I fråga örn utgivandet av förskottssemester kan förbundet ansluta sig till
anförda synpunkter men endast under villkor, att de berörda parterna därom
äro ense. Senare delen av fjärde paragrafen bör således enligt vår mening få
följande lydelse:
Där semester enligt sjätte paragrafen, andra stycket icke måste utgå i ett
sammanhang, må efter överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare
semesterledighet kunna anvisas redan före kvalifikationstidens utgång.
Beträffande de föreslagna förändringarna i åttonde paragrafen vill förbundet
anföra:
Motionärerna föreslå att ur lagtexten skall utgå tidsdefinitionen »vecka
eller längre tidsenhet». Skulle detta innebära att lantarbetare anställd mot
och i övervägande grad avlönad med timlön endast finge räkna den överenskomna
timlönen som grund för semesterersättningens storlek, måste förbundet
på det bestämdaste avstyrka förslaget. Lantarbetareförbundet kan
konstatera en bestämd tendens, att jordbrukets arbetstagare allt mera överföres
till timavlönade arbetare. Dessa användas vid vissa tillfällen och vissa
dagar även till ackordsarbete. Å en del platser närmast i norra och mellersta
delarna av landet utföres en stor del av det vanliga lantarbetet mot ackord,
exempelvis gödselkörning, gödselspridning, bärgning av grödan m. m. och
självfallet är att en semesterersättning beräknad enbart på tidion — i detta
fall timlönen —■ för här omnämnda arbetare bleve i högsta grad oriktig.
Genom en sådan ordning kommer jordbrukets arbetare jämfört med övriga
arbetstagare i oförmånlig och fullkomligt omotiverad undantagsställning.
Fortsättningsvis föreslås i åttonde paragrafen:
För annan arbetstagare skall, där semesterlönen ej genom kollektivt avtal
mellan arbetsgivarnas och arbetarnas riksorganisationer blivit annorlunda
bestämt lönen-----------—-----räkning.
Inkluderas i motionärernas förslag örn tidion som grund för semesterersättning
även timavlönade arbetare som tidvis användas mot ackordsbetalning,
torde det inte bli några arbetare kvar för arbetsmarknadens organisationer
att fixera semesterlönen för. De arbetare inom jordbruket som äro
anställda enbart mot ackordsbetalning är nämligen ett ringa fåtal.
Den i motionen anförda exemplifieringen med dess mångfald av olika förutsättningar
för beräkning av semesterlön kan icke anses representera nor
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
25
maltypen av sådan beräkning för jordbruksarbetare i allmänhet. Det torde
därför icke föreligga större skäl för en omskrivning av lagen i denna punkt
för arbetstagare inom jordbruket än för arbetstagare inom annan verksamhet.
Lantarbetareförbundet vill för sin del förorda, och stöder sig därvid på
departementschefens uttalande vid förarbetet till lagen, att där vissa svårigheter
föreligga för att beräkna semesterinkomsten för arbetstagarna, må
parterna överenskomma, att den genomsnittliga inkomsten skall anses hava
uppgått till visst belopp. Förbundets uppfattning är den, att där parterna
företrädas av organisationerna på området, bör denna överenskommelse
kunna ordnas genom dessa. Förbundet vill därför med hänsyn till vad här
ovan anförts avstyrka de föreslagna ändringarna i åttonde paragrafen.
Stockholm den 1 mars 1939.
Högaktningsfullt
Svenska Lantarbetare förbundet.
G. E. Sträng.
Bihang till riksdagens protokoll 11)3!). !) smid 2 and.
Nr 37.
3