Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
1
Nr 35.
Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1939 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skyddskoppympning m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 10 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 182, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade, här nedan
införda förslag till förordning örn skyddskoppympning samt lag om upphävande
av 128 § strafflagen för krigsmakten.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
andra kammaren väckta motioner, nämligen motionerna nr 410 av herr
Eriksson i Sandby och nr 411 av herr Lundqvist.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för propositionen, får utskottet, i
den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
Jämlikt bemyndigande den 23 februari 1934 tillkallade dåvarande chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller, den 26 i samma månad landshövdingen
K. E. Tiselius, tillika ordförande, förste provinsialläkaren G. A. L.
Halldén, dåvarande professorn vid karolinska mediko-kirurgiska institutet
I. F:son Holmgren, föreståndaren för statens bakteriologiska laboratorium
professorn C. A. Kling samt ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören
O. E. Olovson att inom socialdepartementet såsom sakkunniga biträ
da med behandling av frågan om den nuvarande obligatoriska barnvaccinationens
bibehållande. De sakkunniga, som antogo benämningen »Vaccinationsutredningen»,
avgåvo år 1937 betänkande med förslag till lag om skyddskoppympning
m. m. (statens offentliga utredningar 1937:28). Betänkandet
var icke enhälligt, i det att två av utredningens ledamöter (herrar
Kling och Halldén) avgåvo särskilt yttrande, innefattande ett av dem utarbetat
förslag till lag örn skyddskoppympning jämte motivering för detsamma.
Det genom propositionen framlagda förslaget grundar sig på det förslag,
som avgivits av majoriteten inom vaccinationsutredningen (herrar Tiselius,
Holmgren och Olovson).
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 35.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
För de i motionen II: 410 framställda yrkandena, vilka avse vissa ändringar
i propositionens förslag, kommer redogörelse att lämnas vid behandlingen
av de särskilda paragraferna.
I motionen II: 411 yrkas, att riksdagen i anledning av propositionen måtte
besluta att antaga förordning om skyddskoppympning i enlighet med det av
utredningsminoriteten avgivna lagförslaget.
Sistnämnda förslag, vilket såsom bilaga E finnes fogat vid propositionen,
är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
om skyddskoppympning.
Om ympningsplikt.
1 §•
Till förekommande av smittkoppsjukdom och sådan sjukdoms spridning
är envar pliktig att, i enlighet med vad i denna lag stadgas, undergå ympning
med skyddskoppor.
2 §•
Barn skall undergå skyddskoppympning senast under det kalenderår, då
det fyller två år.
Är på grund av förordnande, som i 6 § sista stycket sägs, ympningsplikt,
som här ovan stadgas, icke gällande å barnets boningsort under någon del
av det år, då ympning enligt vad ovan sagts senast skall äga rum, må med
ympningen anstå till det år då ympningsplikt ånyo blir för boningsorten
gällande.
3 §.
Oberoende av skyddskoppympning, som äger rum enligt 2 §, åligger ympningsplikt
a)
dem, som börja tjänstgöring på grund av fast anställning vid försvarsmakten;
b)
värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under fredstid;
c) dem, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet, i
den omfattning Konungen så förordnar;
d) den, som intages på tvångsarbetsanstalt;
e) från utrikes ort inkommande person, därest det finnes anledning att
befara, att smittkoppsjukdom genom denne kan införas i riket; samt
f) den, som kan antagas hava kommit i beröring med koppsmittad elier
av särskild anledning kan väntas komma i beröring med sådan.
4 §•
Vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi må ympning påbjudas i
den omfattning, som prövas erforderligt. Beslut härom meddelas av länsstyrelsen.
I beslutet skall angivas den ort eller det område, där ympningsplikt
skall inträda, jämte ympningspliktens omfattning i övrigt.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35. 3
Beträffande försvarsmakten eller enhet därav meddelas sådant beslut av
vederbörande chef.
Det åligger tjänsteläkare att, när anledning därtill uppkommer, skyndsamt
göra framställning angående meddelande av beslut, varom i denna
paragraf sägs.
5 §•
Ympningsplikt enligt denna lag föreligger icke beträffande den, som haft
smittkoppor eller som under de närmast föregående fem kalenderåren här i
riket bevisligen undergått verksam skyddskoppympning.
6 §•
Från skyddskoppympning skall den undantagas, som till följd av sjukdom
eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet kan komma att erhålla men av
vmpningen.
Föreligger på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag hos någon i den
ympningspliktiges omgivning anledning antaga, att hälsofara för den ympningspliktige
eller annan skulle uppstå genom ympningen, må ock undantagande
från ympning medgivas.
Sådant undantagande meddelas av den, som enligt 9 § utsetts eller förordnats
att vara offentlig ympare, och skall avse viss tid, högst tre år för
varje gång.
Har barn under minst tre år i följd varit jämlikt första stycket undantaget
från ympning och kan det av anledning, som där sägs, fortfarande antagas
erhålla men av ympningen, må medicinalstyrelsen efter framställning av den,
som är ansvarig för barnets befordran till ympning, för framtiden undantaga
barnet från ympning som avses i 2 §.
Säger sig någon, som är ansvarig för barns befordran till ympning enligt
2 § hysa farhågor för att ympningen skall för barnet medföra ohälsa, som
ej blott är tillfällig, och har undantagande icke kunnat ske i enlighet med
vad ovan i första eller andra stycket sägs, har han att till medicinalstyrelsen
ingiva ansökan om barnets fritagande från ympning. Skulle det av den av
medicinalstyrelsen i ärendet förebragta utredningen framgå, att skäl föreligga
för antagandet, att ympningen kan medföra ej blott tillfällig ohälsa, skall medicinalstyrelsen
fritaga barnet från ympning. Finner styrelsen, att framställningen
icke kan bifallas, har den att underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.
Om undantagande från ympning, som ovan i denna paragraf avses och örn
anledningen därtill, skall vederbörande hälsovårdsnämnd underrättas.
Vid inträffad eller hotande epidemi av annan sjukdom än smittkoppor eller
då så eljest prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt, äge Konungen förordna,
att ympningsplikt enligt 2 § första stycket skall under viss bestämd
tid icke vara gällande beträffande landet i dess helhet eller viss del därav,
samt att ympningsplikt enligt 3 § a), b) och d) skall under sådan tid föreligga
allenast i den omfattning Konungen bestämmer.
7 §•
Den, som icke efter början av de närmast föregående fem kalenderåren
här i riket undergått skyddskoppympning och som icke haft smittkoppor,
må icke vinna anställning eller för egen utbildning börja tjänstgöring vid
sjukvårdsanstalt, vid den allmänna hälsovården i egenskap av tillsyningsman,
vid lots- eller tullstaten, vid luftfart, i civil tjänst vid militär förläggning,
i polistjänst eller inskrivas å sjömanshus.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Om behörighet att utöva ympning och om offentlig ympare.
8 §.
Skyddskoppympning må icke verkställas av annan än den, som äger behörighet
att utöva läkarkonsten.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må för verkställande av ympning
enligt 4 § förordnas medicine kandidat, som undergått föreskriven kurs i
skyddskoppympning. Sådant förordnande meddelas av medicinalstyrelsen.
9 §.
Med offentlig ympare förstås i denna lag den, som jämlikt 14 § utsetts
att verkställa ympning eller som av medicinalstyrelsen därtill förordnats.
Civil tjänsteläkare är skyldig att verkställa ympning inom sitt tjänstgöringsdistrikt,
såframt icke medicinalstyrelsen helt eller delvis befriat honom
därifrån och utsett annan offentlig ympare. Sådan skyldighet åligge dock
ej förste provinsialläkare.
För område, inom vilket skyddskoppympning enligt 4 § påbjudits, må på
därom gjord framställning medicinalstyrelsen tillfälligt förordna offentlig
ympare.
Om förordnande av sådan ympare samt om hans tjänstgöringsområde och
tjänstgöringstid meddelar medicinalstyrelsen underrättelse till länsstyrelsen,
tjänsteläkaren och hälsovårdsnämnden.
Om ympare inom försvarsmakten föreskriver vederbörande sjukvårdsmyndighet.
Om ympämne.
10 §.
Skyddskoppympning skall ske med animalt ympämne (animal vaccin).
På Konungen ankommer att rörande framställning, handhavande, tillhandahållande
och försäljning av ympämne meddela de allmänna föreskrifter,
som kunna befinnas erforderliga.
Om skyddskoppympningens verkställande och anordnande.
11 §.
Det åligger hälsovårdsnämnden inom kommunen samt inom försvarsmakten
vederbörande chef att vaka över, att skyddskoppympningen utföres
i enlighet med gällande lag.
Föräldrar, förmyndare eller annan, som det åligger att hava vård om person
för vilken plikt att undergå ympning föreligger, svare för att denne befordras
till föreskriven ympning.
12 §.
Efter verkställd ympning skall, för utrönandet av dess utfall, den ympade
besiktigas av ymparen eller annan läkare, som därtill förordnats. Särskilt
förordnad besiktningsförrättare skall ofördröjligen till ymparen insända bevis
om besiktningen och vad därvid framgått.
Visar sig vid besiktning, att ymp ningen icke slagit an, och bliver vid förnyad
ympning inom ett år därefter resultatet enahanda, anses verksam ympning
ändock hava ägt rum.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
5
Den, som ympats med stöd av bestämmelser i 4 § första stycket, vare ej
pliktig undergå besiktning. För försvarsmakten gäller vad den högsta sjukvårdsmyndigheten
därom bestämmer.
13 §.
Då ympning verkställts med stöd av bestämmelserna i 3 § a), b) eller c)
eller på grund av beslut enligt 4 § andra stycket, skall anteckning om ympningen
och dess utfall göras i den ympades inskrivningsbok eller däremot
svarande handling.
Då i annat fall än nu sagts ympning anordnats av offentlig myndighet
och besiktning verkställts, åligge det ymparen att för varje ympad person på
begäran kostnadsfritt utfärda intyg om ympningen och dess utfall.
Jämväl beträffande uppskov med ympning, som meddelats enligt 6 § första
eller andra stycket skall offentlig ympare kostnadsfritt utfärda intyg enligt
föreskrivet formulär, i vilket skall angivas anledningen till uppskovet.
14 §.
I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare åligger det
hälsovårdsnämnden attt på lämpligt sätt anordna ympning för allmänheten
och utse ympare.
För befolkningen å andra orter samt på landsbygden böra anordnas ympnings-
och besiktningsmöten. Plan för dylika möten uppgöres av kommunens
hälsovårdsnämnd i samråd med vederbörande tjänsteläkare och underställes
för fastställelse förste provinsialläkaren, som förordnar ympare, där sådan ej
förordnats av medicinalstyrelsen, samt i fall av behov särskild besiktningsförrättare.
Hälsovårdsnämnden har att för mötet upplåta lämplig lokal, där så erfordras
belyst och uppvärmd.
Skyddskoppympning enligt 3 § a), b) och c) ävensom ympning, som påbjudits
enligt 4 § andra stycket, anordnas av vederbörande chef. Om ympning
enligt 3 § d) föranstaltar direktören för anstalten och örn ympning enligt
3 § e) och f) vederbörande hälsovårdsnämnd.
15 §.
Ympning, som verkställes å ympnings- eller besiktningsmöte eller eljest
på föranstaltande av offentlig myndighet, är avgiftsfri. Till ymparen eller
besiktningsförrältaren utgår för varje ympad eller besiktigad person eller för
person, som undersökts för ympning men ej ympats, ersättning av statsmedel
med belopp, som Konungen bestämmer. Där ymparen eller besiktningsförrättaren
icke är bosatt å orten, äger han därjämte rätt till resekostnads- och
traktamentsersättning av statsmedel enligt av Konungen fastställda grunder.
Olli kontroll över skyddskoppympning!!.
16 §.
Om ympning och dess utfall enligt verkställd besiktning skall ymparen
göra anteckning i en särskild ympningsjournal enligt av medicinalstyrelsen
fastställt formulär.
Har hälsovårdsnämnd jämlikt 17 § andra stycket tillställt offentlig ympare
förteckning över personer, som ej inom i 2 § nämnd tid undergått skyddskoppympning,
skall ymparen dessutom i densamma göra anteckning örn var
-
0
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
je av honom å dessa personer verkställd ympning genom angivande av dagen
för ympningen och därefter återsända förteckningen till hälsovårdsnämnden.
Före den 10 januari skall uppgift om ympning, som under nästföregående
kalenderår verkställts på förut icke verksamt ympad person, av ymparen
genom utdrag av ympningsjournalen insändas till vederbörande pastorsämbete,
som har att ofördröjligen i församlingsboken göra anteckning örn
ympningen och sist den 31 januari insända utdraget till vederbörande tjänsteläkare.
Före den 31 januari skall dessutom till vederbörande tjänsteläkare insändas
uppgift om antalet ympningar, som under det föregående kalenderåret
utförts på förut ympade personer (revaccination).
17 §.
Före januari månads utgång skall pastorsämbete till hälsovårdsnämnden
i kommunen översända förteckning över de barn, som under nästföregående
kalenderår fyllt två år, men ej undergått föreskriven skyddskoppympning.
Efter mottagandet av sådan förteckning, som i föregående stycke sägs,
skall hälsovårdsnämnden tillställa målsmannen till barn, som vistas inom
kommunen, en skriftlig anmaning enligt fastställt formulär att inom angiven
tid låta ympa barnet eller att styrka att ympning redan skett eller att barnet
undantagits från ympning samt meddela tid och plats för ympningsmöte.
Beträffande barn, som vistas på annan ort, skall hälsovårdsnämnden göra anmälan
hos hälsovårdsmyndigheten därstädes, som därefter har att tillse, att
skyddskoppympning behörigen äger rum. Förteckningen skall därefter översändas
till den offentliga ymparen, som jämlikt 16 § andra stycket har att
däri göra anteckning örn av honom ympade barn.
I allmän eller enskild skola eller läro- eller uppfostringsanstalt må icke
till undervisning eller vård mottagas lärjunge, som icke undergått skyddskoppympning.
Vad nu stadgats, äger dock icke tillämpning, där lärjunge
jämlikt bestämmelse i 6 § är från ympning undantagen. Ej heller må lärjunge
förmenas inträde i folkskola, dövstumskola eller anstalt för blinda eller för
sinnesslöa på grund av att han icke undergått skyddskoppympning eller intagande
i uppfostringsanstalt av sådan grund förvägras.
När årligen förteckning upprättas över de barn inom skoldistriktet, vilka
under året inträda i den för skolgång bestämda åldern, åligger det pastorsämbete
att om dem, som ej undergått föreskriven skyddskoppympning underrätta
vederbörande hälsovårdsnämnd, som i avseende å de ej skyddskoppympade
har att vidtaga på nämnden ankommande åtgärder.
Hälsovårdsnämnden har att i årsberättelsen över sin verksamhet lämna
redogörelse för vad den under året åtgjort jämlikt bestämmelserna i denna
paragraf.
18 §.
Föreligger för stad anledning till avvikelse från i 16 eller 17 § givna
kontrollbestämmelser, må medicinalstyrelsen, på framställning av hälsovårdsnämnden,
medgiva de ändringar eller undantag, som finnas påkallade
och icke försvåra kontrollen över skyddskoppympningen i övrigt.
Örn tillsyn över skyddskoppympningen.
19 g.
Högsta tillsynen över skyddskoppympningen i riket tillkommer medicinalstyrelsen
i enlighet med den för styrelsen gällande instruktionen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
7
Tillsynen över skyddskoppympningen av värnpliktiga eller vid krigsmakten
fast anställda tillkommer i samråd med medicinalstyrelsen försvarsväsendets
högsta sjukvårdsmyndigheter.
20 §.
Länsstyrelsen har att vaka däröver, att hälsovårdsnämnderna fullgöra
vad dem åligger med hänsyn till skyddskoppympningen, för vilket ändamål
länsstyrelsen, då sådant finnes av nöden, äger förelägga lämpliga vitén.
21 §.
Beträffande förste provinsialläkares, provinsial- eller extra provinsial-,
stads-, köpings- och municipalläkares åligganden med avseende å skyddskoppympningen
stadgas i gällande läkarinstruktion.
Om ersättning för skada till följd av ympning.
22 §.
Har till följd av ympning uppkommit sjukdom eller skada och varar denna
längre än tre veckor efter ympningen, må, där Konungen finner förhållandena
därtill föranleda, ersättning utgå av allmänna medel. Rörande ersättningens
bestämmande skola föreskrifterna i lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Om ersättning för sjukdom eller skada till följd av ympning, som verkställts
under militär tjänstgöring, är särskilt stadgat.
Föreskrifter i avseende å lagens efterlevnad.
23 §.
Underlåter någon, som jämlikt 11 § andra stycket är ansvarig för fullgörande
av den i 2 § omförmälda ympningsplikt, att uppfylla vad honom sålunda
åligger, äger hälsovårdsnämnden att medelst föreläggande av vite, som
ej må överstiga tjugo kronor, tillhålla den försumlige att fullgöra sin
skyldighet. Tredskas han ändock, må hälsovårdsnämnden anmäla förhållandet
hos länsstyrelsen, som äger att vid förhöjda vitén giva enahanda föreläggande.
24 §.
Underlåter ympningspliktig som i 3 § a) eller b) eller i 4 § omförmäles
att fullgöra sin ympningsplikt, straffas med böter från och med 5 till och med
50 kronor.
Lag samma vare, om ledamot av styrelse för skola eller läro- eller uppfostringsanstalt
eller, där sådan styrelse ej finnes, vederbörande föreståndare
i strid mot vad i 17 § tredje stycket stadgas i skolan eller anstalten intager
lärjunge, vilken icke må där intagas, eller örn någon i strid mot vad i 7 §
stadgas anställer eller mottager eller å sjömanshus inskriver person, som där
omförmäles.
Ej må straff enligt denna paragraf tillämpas, där förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med strängare straff. Den, som är i tjänstgöring
vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats till
tjänstgöring för rikets försvar, är för underlåtenhet att fullgöra honom
åliggande ympningsplikt underkastad straff efter strafflagen för krigsmakten,
varom är i nämnda lag stadgat.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
25 §.
Till dagsböter dömes, där förseelsen ej är belagd med strängare straff
enligt allmänna strafflagen,
a) den som verkställer skyddskoppympning utan att vara därtill behörig;
samt
b) ympare eller besiktningsförrättare, som vid ympning eller besiktning
eller eljest vid fullgörande av vad honom enligt denna lag åligger visar vårdslöshet,
oförstånd eller oskicklighet.
Den som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom under
a) sägs, fortsätter samma förseelse, skall för var gång åtal därför anhängiggöres
fällas till särskilt ansvar.
26 §.
Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare vid polisdomstol, där
särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan icke
finnes, vid allmän domstol. Åtal för fel, som i 25 § b) avses, skall dock alltid
anhängiggöras vid allmän domstol.
27 §.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionerna.
Vid redogörelsen för de nu till behandling föreliggande förslagen kommer
utskottet att följa den indelning av ämnet, som iakttagits i propositionen.
Huvuddragen av gällande svensk skyddskoppympningslagstiftning.
Gällande lag örn skyddskoppympning av den 2 juni 1916, vilken lag åren
1926, 1930 och 1934 undergått vissa ändringar, förpliktar (1 §) envar att till
förekommande av smittkoppsjukdom och sådan sjukdoms spridning undergå
ympning med skyddskoppor (vaccination eller revaccination). Barn skall
i regel undergå sådan ympning senast under det kalenderår, då det fyller
sex år (2 §).
Utöver och oberoende av denna allmänna ympningsplikt beträffande barn
föreligger enligt 3 § skyldighet att undergå ympning (revaccinering) jämväl
i vissa andra fall. Omedelbart på grund av lagens stadgande gäller detta beträffande
1) dem, som börja fullgöra tjänstgöring på grund av fast anställning
bland manskapet vid hären eller marinen [3 § a)]; 2) värnpliktiga, som
börja första tjänstgöring under fredstid för sin utbildning [3 § b)]; samt 3)
den, som intages å tvångsarbetsanstalt [3 § e)]. Härutöver äger emellertid
dels Konungen att i den omfattning, som prövas nödvändig, påbjuda ympningsplikt
för värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar [3 § c) ];
dels ock vederbörande hälsovårdsmyndighet att förordna om ympning av ut
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
9
länningar, som inkomma i riket för att söka arbetsanställning, därest myndigheten
finner anledning befara, att smittkoppsjukdom genom dem kan införas
i riket [3 § d)].
Enligt 6 § är vidare revaccinering föreskriven såsom villkor för vinnande
av anställning i vissa yrken, där behovet av skydd mot smittkoppor är särskilt
framträdande. Sålunda må icke någon, för såvitt han ej förut haft
smittkoppor, inskrivas å sjömanshus, vinna anställning vid tullverket eller
vid den allmänna sjukvården eller vid hälsopolis, efter avlagd medicine kandidatexamen
börja tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt eller antagas till elev vid
undervisningsanstalt för barnmorskor eller vid sjuksköterskekurs utan att
hava i riket undergått vederbörlig skyddskoppympning tre gånger eller någon
gång efter början av de närmast föregående fem kalenderåren.
Vid inträffad eller hotande smittkoppepidemi må slutligen ympningsplikt
påbjudas i den omfattning, som finnes erforderlig. Beslut i sådant avseende
meddelas av länsstyrelsen efter framställning av vederbörande tjänsteläkare
eller hälsovårdsmyndighet, dock att i fråga om truppförband eller del därav
eller flottans station eller flottavdelning beslut meddelas av vederbörande
chef (4 §).
Emellertid upptagas i lagen vissa undantag i fråga om den föreskrivna ympningsskyldigheten.
För den, som förut haft smittkoppor eller vilken undergått
vederbörlig skyddskoppympning här i riket tre gånger eller någon gång efter
början av de senast förflutna fem kalenderåren, föreligger sålunda icke i något
fall ympningsplikt (5 § 1 morn.).
Härutöver föreligga enligt lagen möjligheter dels till individuellt undantagande
från ympning antingen för viss bestämd tid eller över huvud, dels ock
till tillfällig men mera generellt gällande suspendering av ympningsplikten.
Vad beträffar det individuella undantagandet från ympning, så kan detta
i första hand grundas å medicinska skäl (5 § 2 morn.). Undantagande från
ympning kail ock ske av andra skäl. Gällande lag innehåller nämligen i
5 g 3 mom. en s. k. samvetsklausul. Enligt denna kan barn undantagas
från ympning enligt 2 §, därest den, som är ansvarig för barnets befordran
till ympning, säger sig hysa farhåga för att ympningen skall för barnet medföra
ohälsa, som ej är blott tillfällig, samt det tillika med hänsyn till av
sökanden förebragta omständigheter måste antagas, att sådan farhåga har
sin grund i personlig erfarenhet örn något fall av dylik ohälsa, som han
haft skälig anledning anse hava inträffat i samband med ympning av harn.
Önskas undantagande å nu angivna grund, skall därom göras skriftlig ansökning
hos medicinalstyrelsen. Finner medicinalstyrelsen vid prövning
av ansökning, som rätteligen skett, sådana skäl icke vara förebragta, att
undantagande från ympning må meddelas, har styrelsen att underställa
ärendet Kungl. Majlis prövning.
Möjlighet att tillfälligt men mera generellt suspendera eljest bestående ympningsplikt
infördes genom elt år 1930 beslutat tillägg till lagstiftningen (5 §
4 morn.). Tillägget var i första liand föranlett av de erfarenheter, som under
de närmast föregående åren gjorts rörande en viss komplikation till skydds
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
koppympningen, den s. k. postvaccinala encefaliten. För att i görligaste mån
förekomma denna komplikations uppträdande ansågs det bland annat vara
erforderligt, att möjlighet bereddes till inställande av den offentliga skyddskoppympningen
i den utsträckning, som i särskilda fall kunde prövas nödvändigt
ur hälsovårdssynpunkt. Enligt tilläggsstadgandet äger Konungen att
vid inträffad eller hotande epidemi av annan sjukdom än smittkoppor eller
då så eljest prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt förordna, att ympningsplikt
enligt 2 § — som avser den allmänna barnympningen —- skall under
viss bestämd tid icke vara gällande beträffande landet i dess helhet eller
viss del därav samt att revaccinationsplikt för militärpersoner och dem som
intagas å tvångsarbetsanstalt skall föreligga allenast i den omfattning Konungen
bestämmer. Det är att märka, att sådant förordnande allenast medför ett
framskjutande av tiden för ympningspliktens fullgörande. Sedan förordnandet
upphört att gälla, inträder åter skyldighet för dem, som i följd av
detsamma icke ympats, att undergå ympning.
Skyddskoppympning får verkställas endast av legitimerad läkare, dock att
ympning, som påbjudes vid inträffad eller hotande epidemi, må, därest möjlighet
eljest saknas att på ett tillfredsställande sätt ordna densamma, verkställas
av medicine kandidat, som genomgått kurs i ympning (7 §).
I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare åligger det
hälsovårdsnämnden att på lämpligaste sätt ordna offentlig ympning. Å den
egentliga landsbygden skall ympning, i den omfattning, som befinnes möjlig,
företagas å ympnings- och besiktningsmöten. Dylika möten skola i regel
hållas vartannat år och ympning, som företages vid dem, är kostnadsfri
(12 § och 13 § 1 morn.). Efter verkställd ympning skall den ympade besiktigas.
Slår ympningen ej an, skall den upprepas senast inom ett år därefter.
Uppnås ej heller då positivt resultat, anses vederbörlig ympning ändock
hava ägt rum (11 §). Anmälan örn verkställd ympning å förut ej ympad
person skall inom viss tid översändas till vederbörande pastorsämbete (15 §).
Kontrollen med avseende å ympningspliktens fullgörande, såvitt angår
barn, är förlagd till inträdet i skolorna. I allmän eller enskild skola eller
läro- eller uppfostringsanstalt må icke till undervisning eller vård mottagas
lärjunge, som icke undergått skyddskoppympning elier är därifrån undantagen
(16 §). Angivna förbud gäller givetvis icke i det fall, att tillfällig
suspendering av ympningsplikten påbjudits för orten och det har icke
heller avseende å folkskolor eller vissa andra skolor, beträffande vilka
intagningsplikt föreligger. Här utövas emellertid kontroll på annat sätt (16 §).
Det åligger vederbörande pastorsämbete att i den förteckning över skolpliktiga
barn, som ämbetet har att varje år uppgöra, införa anteckning, huruvida
barn ympats. Med ledning av denna förteckning skall skolrådet (folkskolestyrelsen)
sist inom en månad efter det barnen intagits i skolan anmana
föräldrar till eller vårdare av barn, vilka ej ympats, att ombesörja, att
ympning sker inom en månad från anmaningen. Därefter skall skolrådet
snarast möjligt till hälsovårdsnämnden överlämna en förteckning å dels
i skolan intagna barn, vilka trots anmaning icke undergått ympning, och
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
11
dels sådana skolpliktiga, icke ympade barn, vilka ej intagits i skolan. Hälsovårdsnämnden
har sedermera att övervaka, att ifrågavarande barn befordras
till ympning. — Beträffande inom kommunen bosatta barn äger hälsovårdsnämnden
att medelst föreläggande av vitén, vilka dock ej tillhopa må
överstiga 20 kronor, tillhålla föräldrar eller andra, som äro ansvariga för
barnets befordran till ympning, att fullgöra sin skyldighet. Leder ej detta
till någon påföljd, kan hälsovårdsnämnden anmäla förhållandet till länsstyrelsen,
som äger att utsätta höjda vitén (21 §). I fråga om barn, som vistas
utom kommunen, äger hälsovårdsnämnden göra anmälan om förhållandet
till motsvarande myndighet å vistelseorten. Av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse
ålagda vitén, varom nyss nämnts, må i händelse av bristande tillgång
till deras gäldande ej förvandlas (26 §). Slutligen innehåller lagen ytterligare
vissa straffbestämmelser — bland annat bötesansvar för ympningspliktig,
som i 3 § a), b) eller d) omförmäles, vilken underlåter att fullgöra
sin ympningsplikt — föreskrift att förseelse mot lagen hör under allmänt
åtal m. m.
Utredningar rörande ändring av gällande lag om skyddskoppympning.
1930 års riksdag hemställde (i skrivelse nr 317), att Kungl. Majit måtte
låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida och i
vilken mån utan äventyrande av folkhälsan undantag från ympning enligt
2 § och 3 § a) och b) i 1916 års lag skulle kunna medgivas i större utsträckning
än för det dåvarande vore fallet, samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I anledning härav tillkallades
inom socialdepartementet särskilda sakkunniga, vilka den 8 november 1932
avlämnade betänkande angående skyddskoppympningen (statens off. utredn.
1932: 37).
Yttranden över betänkandet avgåvos av åtskilliga myndigheter och korporationer.
I flera av yttrandena framställdes krav på förnyad, allsidig utredning
angående tvångsvaccinering av barn. År 1934 tillsattes därefter vaccinationsutredningen,
vars majoritetsförslag, såsom ovan nämnts, ligger till
grund för propositionen.
Departementsförslaget till förordning om skyddskoppympning.
Det dominerande principspörsmålet vid förevarande lagstiftningsarbete är,
huruvida den obligatoriska barnvaccinationen bör bibehållas eller icke.
Vaccinationens skyddsvorkan mot smittkoppor.
Utredningens majoritet har till en början konstaterat, att det inom den
medicinska vetenskapen rådde en praktiskt taget enhällig mening om att
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
en med framgång utförd vaccination lämnade ett till en början starkt, småningom
avtagande skydd mot smittkopporna.
Majoriteten har sammanfattat huvudpunkterna av vår kunskap örn vaccinationsskyddet
sålunda:
yaccinationen lämnar med ganska få undantag ett effektivt skydd mot
smittkoppor i 10—15 år. Även därefter äro ganska talrika individer kortare
eller längre tid mer eller mindre starkt skyddade. Om skyddet ej är tillräckligt
för att hindra, att den vaccinerade vid kontakt med en koppsjuk
angripes av sjukdomen, får han densamma i en form, som under i övrigt
lika omständigheter är i samma mån lindrigare som den kvarstående immunitetsresten
är större.
Utredningens minoritet däremot har ansett, att de resultat, som erhållits
vid undersökningar enligt olika metoder, berättigade till uttalandet, att en
befolkning, som genomgått framgångsrik vaccination i barndomen, vore till
omkring två tredjedelar skyddad mot insjuknande i klinisk form av smittkoppor
och att betydligt större del vore skyddad mot dödsfall i denna sjukdom.
En redogörelse för yttrandena, såvitt däri berörts frågan örn vaccinationens
skyddsverkan, lämnas å sid. 18—19 i propositionen.
Vaccinationens risker.
Utredningens majoritet har påpekat, att vissa, ehuru utomordentligt små
risker åtföljde vaccinationen. Den enda komplikationen av egentlig betydelse
vore den s. k. postvaccinala encefaliten, en akut inflammation i centrala
nervsystemet. Majoriteten har konstaterat, att i Sverige under perioden
1924—1936 inträffat 54 fall av encefalit efter vaccination och att under
samma tid utförts över 1 1/2 miljon vaccinationer. Detta betyder ett encefalitfall
på över 29,000 vaccinationer. Encefalitrisken i samband med vaccination
hade sålunda hittills i vårt land visat sig försvinnande liten. Emellertid
måste man också taga hänsyn till att encefaliten för den som drabbades
därav, vore en mycket allvarlig sjukdom. Av de 54 insjuknade hade 10 dött.
Angående storleken av faran för encefalitkomplikation i olika åldrar har
utredningsmajoriteten åberopat en undersökning, som synes giva till resultat,
att encefalitfallen i förhållande till vaccinationerna varit något talrikare bland
barn under tre år än över denna ålder. Emellertid har majoriteten framhållit,
att det på grund av det ringa antal fall av denna komplikation, som
inträffat i Sverige, icke vore möjligt att draga ens något så när bestämda
slutsatser.
Utredningens minoritet har kritiserat den av majoriteten åberopade undersökningen
om risken för postvaccinal encefalit i olika åldrar och den
slutsats, som dragits därav, samt förklarat, att de svenska observationerna
angående denna komplikation — liksom de holländska, vilka grundade sig
på ett betydligt större material — vore av det slag, att de utgjorde ett skäl
för tillrådandet av en tidig vaccination (under de två första levnadsåren).
I detta sammanhang må omnämnas, att vid årsskiftet 1937—38 dåvarande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
13
chefen för socialdepartementet gjorde en förfrågan hos professorerna i allmän
patologi och patologisk anatomi vid rikets tre medicinska fakulteter
samt hos professorn i allmän hälsovårdslära vid karolinska institutet, huruvida
en eventuellt till 20-årsåldern uppskjuten primovaccination kunde tänkas
medföra större risk för encefalit än en primovaccination i barnaåldern.
Del visade sig, att något bestämt svar på denna fråga icke kunde givas. Dock
syntes sannolikt, att primovaccination av vuxna i varje fall icke innebure
större encefalitrisk än sådan vaccination av barn.
Å sid. 20—21 i propositionen lämnas en redogörelse för vad yttrandena i
förevarande hänseende innehålla.
Vaccinationens och övriga skyddsåtgärders roll vid bekämpandet av
smittkopporna.
Utredningens majoritet har till en början fastslagit, att det för avvärjandet
av en i ett land utbruten smiltkoppepidemi otvivelaktigt vore till betydande
fördel, om landets befolkning vore allmänt vaccinerad.
Majoriteten har därefter berört den nu föreliggande faran för import av
smittkoppor till vårt land. Gentemot den från vissa håll anförda ökade
risk i detta avseende, som de tätare och allt snabbare kommunikationerna
mellan Sverige och andra länder medförde, har majoriteten framhållit,
att kommunikationerna sedan många år varit så snabba, att resande kunnat
komma till Sverige från länder, där smittkoppsjukdomen ständigt eller
ofta funnes, på kortare tid än 10—14 dagar, som vöre koppornas inkubationstid.
Trots detta hade någon ökning av smittkoppimporten till vårt land icke
förmärkts. Detta finge sin förklaring främst därav, att samtidigt med kommunikationernas
utveckling energiska åtgärder vidtagits för vaccinationens
utbredning i de länder, där smittkopporna tidigare förekommit i större omfattning.
Ur vår synpunkt gällde detta särskilt Ryssland, varifrån sedan
gammalt den största faran för smittkoppor hotat oss.
Angående de åtgärder, som måste vidtagas vid inträffat smittkoppfall, har
majoriteten framhållit, att man i första hand måste vaccinera dem, som
varit i beröring med den sjuke, de s. k. kontakterna. Risken för att de koppsmittade
redan innan sjukdomen utbrutit sprede smitta till andra kunde vidare
nödvändiggöra vaccination av kontakternas kontakter. Då det många
gånger vore oklart, vilka som varit utsatta för smitta, kunde det slutligen
för säkerhets skull bliva lämpligt att anordna massvaccination. Vaccinationen
måste under alla förhållanden kombineras med isolering av smittkällorna.
Som vid andra epidemiska sjukdomar vore isoleringen även vid
smittkoppepidemier utomordentligt betydelsefull. Om isoleringen kunde utföras
tillräckligt snabbt efter ett smittkoppfall, minskades sålunda risken
för en smittkoppepidemi till ett minimum.
Slutligen har majoriteten framhållit att den högre personliga renlighetsstandard,
den bättre förståelsen för innebörden hos och nyttan av samhällshygieniska
åtgärder och den därav ökade beredvilligheten att rätta sig
efter föreskrifter i dylikt syfte, som varit en följd av arbetarklassens hö
-
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
jande i ekonomiskt avseende under den sista mansåldern, haft det gynnsammaste
inflytande pa samhällets hälsotillstånd och för mötandet av uppkommen
smiltkoppepidemi spelade en roll, som knappast kunde överskattas.
Utredningens minoritet har angående risken för smittkoppornas införande
i vårt land anmält från majoritetens mening avvikande uppfattning samt
uttalat, att risken för import av smittkoppor till följd av kommunikationernas
utveckling, handelns internationalisering och reselivets intensifiering,
ingalunda minskat utan i stället i hög grad ökat.
En redogörelse för yttrandena i förevarande del lämnas å sid. 23 i propositionen.
Olägenheter och risker örn tvåiigsvaccinationen av barn upphäves.
Utredningens majoritet har påpekat, att det allmänt ansåges vara en fördel,
att vaccinationen skedde i första levnadsåret eller åtminstone före slutet
av det andra, enär vaccinationsreaktionen då bleve så lindrig som möjligt.
Majoriteten har emellertid påvisat, att en betydande och fortskridande
minskning av barnvaccinationens frekvens på senare år inträtt i vårt land.
Majoriteten har vidare framhållit, att det vid införande av frivillig barnvaccination
läge nära till hands att vänta att antalet vaccinationer på barn
i skolåldern skulle minskas, vadan riskerna och olägenheterna härav borde
övervägas. Då det långt övervägande antalet barnvaccinationer ägde rum
i skolåldern, skulle en minskning i vaccination av dessa åldersgrupper utan
tvivel betyda en minskning av vaccinationsprocenten, vilken under förutsättning
att vaccinationen av de värnpliktiga, såsom vaccinationsutredningen
föresloge, behölles, skulle gälla hela den kvinnliga befolkningen och den
manliga befolkningen nedanför värnpliktsåldern. Härigenom skulle samhällets
immunitetsskydd mot kopporna försämras.
Majoriteten har vidare erinrat örn att man i förevarande sammanhang
plägade framhålla de häftiga reaktionerna efter en primovaccination vid
vuxen ålder, vare sig denna företoges i samband med värnpliktens fullgörande
eller på grund av inträffad koppepidemi. Detta moment hade tillmätts
så stor betydelse, att man ansett det i och för sig motivera bibehållande av
tvångsvis genomförd barnvaccination. Erfarenheten visade emellertid, att
dessa reaktioner ofta vore starka men ingalunda i den grad, att betänkligheter
mot primovaccination på vuxna föranleddes därav. För frågans bedömande
vore det av vikt att erinra sig, att olika teknik vid utförande av vaccinationen
hade ett betydligt inflytande på reaktionens större eller mindre
styrka. Det vore vidare anledning påminna om, huru jämväl''vid revaccination
vissa personer finge starka reaktioner, fullt jämförliga med primoreaktioner,
både i fråga om de lokala hudförändringarnas intensitet och feberns
höjd.
I detta sammanhang har majoriteten även berört frågan, huru ett upphävande
av den obligatoriska barnvaccinationen skulle inverka på arméns
krigsberedskap. Då samtliga årsklasser, som varit inkallade till värnplikts
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
15
tjänstgöring, alltjämt skulle vara vaccinerade, syntes det majoriteten uppenbart,
att borttagande av tvångsvaccination av barn icke skulle innebära någon
förändring i förevarande avseende.
I anledning av vad som brukade framhållas därom, att bristande vaccinimmunitet
hos en befolkning vid utbrott av en smittkoppepidemi nödvändiggjorde
massvaccination, har majoriteten förklarat det vara oriktigt att säga,
att upphävandet av tvånget till barnvaccination skulle medföra behov av
massvaccination vid inträffad smittkoppfara. Sådant behov funnes även
med vår nuvarande vaccinationslagstiftning och vore helt beroende av kontrollen
över kontakterna. Hade man förlorat denna kontroll, vilket lätt inträffade,
örn ett smittkoppfall länge förbleve odiagnosticerat i ett tätt befolkat
samhälle, måste massvaccination företagas, hur det än vore med befolkningens
vaccinationstillstånd. Hade man däremot haft full kontroll över
kontakterna och isolerat dessa, så behövdes ingen massvaccination, även örn
procenten vaccinerade bland befolkningen vore låg.
Slutligen har majoriteten behandlat frågan, örn svårare karaktär hos kopporna
kunde vara att vänta, därest den obligatoriska barnvaccinationen upphörde.
Angående den olika mottagligheten för koppsmitta har majoriteten
funnit uppenbart, att ovaccinerade smittades lättare än vaccinerade, men velat
påpeka, att ju längre tid som förflutit efter vaccinationen desto mindre
bleve skillnaden i detta avseende. Störst bleve skillnaden naturligtvis mellan
de ovaccinerade och dem, som vaccinerats under epidemin. Beträffande
sjukdomens mer eller mindre svårartade karaktär har majoriteten framhållit,
att den bästa mätaren härpå torde vara antalet dödsfall i förhållande till
antalet insjuknade. Av majoriteten förebragt statistisk utredning gåve ej stöd
för uppfattningen, att de förut ovaccinerade, vilkas vaccination skett som ett
led i bekämpandet av en utbruten smittkoppepidemi, löpte större risk för
dödlig utgång av koppsjukdomen än de förut vaccinerade, respektive revaccinerade.
Angående vad utredningens minoritet i förevarande hänseende anfört, får
utskottet hänvisa till sid. 26—27 i propositionen.
En redogörelse för yttrandena i denna del lämnas i propositionen å sid.
28—31.
Bör tvångsvaccination av barn bibehållas oller ej?
Utredningens majoritet har — under hänvisning till sina uttalanden under
närmast föregående rubrik — förklarat, att man med fullt erkännande
av de ökade svårigheter för bekämpandet av en smittkoppepidemi,
som en mindre genomförd allmän vaccination utgjorde, dock måste bestämt
avvisa den förenkling av problemen, som toge sitt uttryck i meningen, att
möjligheterna att bekämpa en smittkoppepidemi vore proportionella mot
procenten vaccinerade personer bland befolkningen. Det hade visat sig, att
även den bäst genomförda vaccination icke räckte till, örn åtgärderna för
isolering och vaccination av kontakter m. m. i epidemins början icke genomfördes
med tillräcklig omsorg och kraft, samt att däremot, örn detta skedde,
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
man även i en dåligt vaccinerad befolkning kunde hastigt nog behärska epidemin.
Majoriteten har för sin del kommit till den uppfattningen, att det
icke mot den obligatoriska barnvaccinationens avskaffande, även om detta
skulle medföra ett avtagande av vaccinationsindex bland befolkningen, kunde
åberopas avgörande medicinska skäl.
Majoriteten har emellertid påpekat, att det vid bedömandet av denna
vanskliga fråga ej finge förbises, att densamma icke uteslutande vöre av
medicinsk natur. Även de som vore övertygade om den rent medicinska
nyttan av en allmän vaccination måste överväga, om det särdeles ömtåliga
ingripande i den personliga friheten, som tvångsvaccination av barn innebure,
alltjämt vore påkallat av tillräckligt vägande skäl samt om ifrågavarande
tvång överhuvud taget för närvarande kunde genomföras i vårt land.
Efter övervägande av alla de synpunkter, som kunde läggas på frågan,
har majoriteten funnit skäl föreslå upphävande av tvånget att vaccinera
barn. Majoriteten hänvisar härvid till att åtskilliga av Europas främsta
kulturländer, nämligen England, Holland och de tyska delarna av Schweiz,
icke hava tvångsvis genomförd barnvaccination, samt att detta förhållande
ej lett till oroande följder. I England hade väl vissa år antalet koppfall varit
betydligt, men deras karaktär hade varit så lindrig och dödligheten så
ringa, att man icke funnit sig därav föranledd till ändring i kopplagstiftningen.
Majoriteten har emellertid förklarat, att med hänsyn till den obestridliga
nytta vaccinationen medförde genom underlättande av bekämpandet av importerad
koppsmitta, allt borde göras för att uppmuntra till frivillig barnvaccination.
Härvidlag torde mödra- och barnavårdscentraler kunna uträtta
mycket i fråga om ympningen av småbarn. Därjämte torde det vara nödvändigt
att också genom lämpliga anordningar uppmuntra till allmän ympning
i skolorna av de barn, som icke förut vaccinerats. Ehuru lämpligaste tidpunkten
för ympning vöre, innan barnet fyllt två år, funnes enligt majoritetens
mening ingenting att invända mot ympning i skolåldern.
Majoriteten har vidare anfört, att den nuvarande vaccinationslagstiftningen
vore otillfredsställande i rättsligt hänseende. Såsom en allvarlig oegentlighet
måste anmärkas det förhållandet, att lagen i princip stadgade skyldighet att
vaccinera barn men icke tillhandahölle erforderliga tvångsmedel för genomförande
av detta bud. Nuvarande tvångsmedel vore böter i vissa fall, varom
stadgades i 16 § 1 mom. och 22 §, samt vite för vårdnadshavare för barn,
som underläte att vaccinera barnet. I händelse av bristande tillgång till gäldande
av sådant vite kunde detsamma emellertid icke förvandlas. Enligt
majoritetens åsikt hade genom detta förbud mot vitesförvandling det lagliga
tvångsmedlet både principiellt och praktiskt försvagats på ett sätt, som icke
vore förenligt med bibehållande av den obligatoriska vaccinationen av barn.
Utredningens minoritet har ägnat majoritetens förslag att borttaga den
obligatoriska barnvaccinationen ingående granskning. Angående vad minoriteten
därvid framhållit får utskottet hänvisa till sid. 34—35 i propositionen.
För egen del har minoriteten föreslagit, att tvångsvaccination av barn
skall bibehållas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
17
Majoritetens förslag att tvångsvaccinationen av barn skall upphävas tillstyrkes
eller lämnas utan erinran i åtskilliga yttranden. I flertalet yttranden
tillstyrkes emellertid utredningsminoritetens förslag att gällande barnympningstvång
skall bibehållas. En närmare redogörelse för innehållet i yttrandena
i förevarande hänseende finnes intagen å sid. 36—39 i propositionen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Forslund, har anfört bland
annat följande:
Huvudspörsmålet i nu förevarande lagstiftning är givetvis frågan, örn obligatorisk
barnvaccination skall bibehållas eller icke.
Praktiskt taget fullständig enighet synes råda därom, att en med framgång
utförd vaccination med få undantag lämnar ett effektivt skydd mot smittkoppor
för avsevärd tid framåt samt att ett gott ympskydd hos befolkningen
är av stor betydelse för bekämpandet av en utbruten smittkoppepidemi. Redan
vid besvarandet av frågan, om den obligatoriska barnvaccinationens ersättande
med frivillig skulle försvaga det allmänna ympskyddet, gå emellertid
åsikterna isär.
För egen del är jag fullt på det klara med, att ett borttagande av tvånget
att vaccinera barn komme —- i varje fall till en början — att medföra nedgång
i antalet vaccinationer. Emellertid är jag av den övertygelsen, att —
på grund av andra bestämmelser i den ifrågasatta nya författningen och till
följd av väl organiserad upplysningsverksamhet — barnvaccinering dock
alltjämt kommer att företagas i stor utsträckning.
Då, i enlighet med vad nyss anförts, ett borttagande av vaccinationstvång
beträffande barn skulle — åtminstone till en början — medföra försämring
av ympskyddet hos landets befolkning, uppställer sig till besvarande frågan,
vilka risker för smittkoppepidemier som i närvarande tid kunna anses
hota vårt land. I likhet med utredningsmajoriteten anser jag, att smittkoppfaran
för oss är tämligen ringa, detta särskilt med hänsyn till våra jämförelsevis
goda hygieniska förhållanden och vårt hälso- och sjukvårdsväsendes
i så många avseenden tillfredsställande organisation. Skulle i något fall
smittkoppor bliva införda till riket, synes — på sätt jämväl utredningsmajoriteten
anfört — isolering och vaccination av smittkällor och kontakter
samt eventuellt massvaccination av befolkningen på särskilt utsatta orter
utgöra tillräckliga skyddsmedel mot en hotande smittkoppepidemi.
I sammanhang härmed blir emellertid det spörsmålet aktuellt, huruvida
primovaccination av personer ovanför barnaåldern föranleder alltför svårartade
ympningsreaktioner. Visserligen är det otvivelaktigt så, att vaccination
med största fördel utföres å helt små barn — i åldern upp till två år —
och att reaktionerna hos äldre äro starkare än hos småbarn. Om emellertid
lämplig moderation vid anläggandet av hudsnitten iakttages, torde obehagen
av primovaccination hos vuxna icke bliva av den storleksordning, att på
grund därav bibehållandet av tvång till barnvaccination kan anses motiverat.
Huru risken för postvaccinal encefalit förhåller sig till den ålder, i vilken
vaccination företages, är vidare ett viktigt spörsmål, som varit föremål för
olika meningar inom vaccinationsutredningen. Det för undersökning härav
tillgängliga materialet synes emellertid vara av alltför ringa omfattning för
att giva möjlighet till säkra slutsatser. Sannolikheten synes emellertid tala
för, alt primovaccination av vuxna icke innebär större risk för encefalit än
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 35.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Utelcottet.
sådan vaccination av barn. Vad nu anförts är av särskild betydelse av det
skälet, att — om tvångsvaccination av barn borttages men vaccinering av
till krigsmakten hörande personer föreskrives — ett avsevärt antal manliga
medborgare kommer att primovaccineras i 20-årsåldern.
Av redogörelsen för vad som i förevarande ärende framkommit framgår,
att den medicinska sakkunskapen är långt ifrån enig i sitt ståndpunkttagande
till frågan, huruvida tvångsvaccination av barn skall anses erforderlig
eller ej. Det vill ock förefalla, som örn man inom denna sakkunskap i
alltjämt växande utsträckning vore benägen att besvara denna fråga nekande.
Då härtill kommer, att vissa skäl av helt annan art, vilka beaktats av
bland andra åtskilliga länsstyrelser, starkt synas tala för ett upphävande
av tvångsvaccinationen av barn, har jag funnit mig böra giva min principiella
anslutning till det av utredningsmajoriteten framlagda författningsförslaget
De skäl jag nyss åsyftade äro av juridisk art. Utredningsmajoriteten
har påvisat, att bestämmelserna i gällande lag örn obligatorisk barnvaccination
i avsevärd utsträckning icke efterlevas, att överträdelser av desamma
mången gång icke föranleda åtgärd från myndigheternas sida samt att,
då ingripande sker mot vårdnadshavare, som tredskas att befordra barn
till ympning, lagen icke erbjuder tillräckligt verksamma tvångsmedel mot
honom. Det nuvarande tillståndet minskar i hög grad respekten för gällande
lag. En opinion av betydande styrka har uppstått inom vårt folk mot
den obligatoriska barnvaccinationen. Det synes mig icke tillrådligt att tillskapa
tvångsmedel av den art, att med stöd därav en effektiv barnvaccination
i strid mot denna opinion skulle kunna genomföras. Vid sådant förhållande
torde allenast återstå att upphäva tvånget och att söka genom andra
medel verka för en frivillig vaccination av så vidsträckt omfattning som
möjligt. Med denna åsikt rörande tvångsbestämmelser i ämnet saknar jag
anledning att diskutera frågan om samvetsklausul i den nya vaccinationsförfattningen.
Från olika håll hava uttalats farhågor för att följden av den obligatoriska
barnvaccinationens borttagande skulle bliva minskning av vår försvarsberedskap.
Vid det förhållande att jag ämnar föreslå vaccinationsplikt för
värnpliktiga synas dessa farhågor i huvudsak ogrundade. Däremot torde
vad de militära myndigheterna anfört därom, att ett upphävande av barnympningstvanget
komme att fa till följd ett större antal primoympningar
av värnpliktiga än för närvarande samt föranleda ett större antal sjukdagar
i anledning av vaccinationen äga sin riktighet. Att enbart av denna anledning
bibehålla sagda tvång låter sig dock icke försvara.
Enligt nu gällande lagstiftning skall barn i regel undergå skyddskoppympning
senast under det kalenderår, då det fyller sex år. Såsom av den ovan
lämnade redogörelsen framgår, har tillämpningen av detta stadgande icke
kunnat effektivt upprätthållas. Vaccinationsutredningens majoritet har påvisat,
att på senare år en betydande och fortskridande minskning i barnvaccinationens
frekvens inträtt i vårt land. Denna minskning har uppenbarligen
varit beroende därpå, att stadgandena örn sådan vaccination i viss utsträckning
förlorat sitt stöd i den allmänna uppfattningen ävensom att de tvångsmedel
vaccinationslagen erbjuder äro synnerligen ofullkomliga.
Inom den medicinska vetenskapen råder en praktiskt taget enhällig mening,
att en med framgång utförd vaccination lämnar ett till en början starkt, småningom
avtagande skydd mot smittkoppor. Det är med hänsyn härtill enligt
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
19
utskottets mening ett icke obetydligt samhällsintresse, att befolkningens genom
barnvaccination framkallade immunitetsskydd mot smittkoppor i görligaste
mån uppehälles. Å andra sidan måste beaktas, att obligatorisk barnympning
icke utgör det enda skyddsmedlet mot smittkoppor. 1 detta hänseende må
framhållas, att vid sådan sjukdom isolering av smittkällorna i förening med
vaccination av dem, som varit i beröring med insjuknad person, de s. k. kontakterna,
är av utomordentlig betydelse för förhindrande av smittans spridning.
Vaccinationsutredningens majoritet har framhållit, att om sådana åtgärder
vid inträffat smittkoppfall vidtoges med tillräcklig snabbhet, risken
för en epidemi bleve minskad till ett minimum. Om kontrollen över kontakterna
gått förlorad, utgör massvaccination av befolkningen ett verksamt medel
mot smittans utbredning. Denna åtgärd måste under sådana förhållanden
vidtagas, oavsett huru det förhåller sig med befolkningens vaccinationstillstånd.
Vad angår risken för införande av koppsmitta i vårt land finner utskottet
visserligen uppenbart, att den internationella samfärdselns ökade omfattning
i och för sig kan tänkas medföra ökad risk i detta hänseende. Detta riskmoment
motverkas emellertid av de omfattande åtgärder, som vidtagits för
vaccinationens utbredning i Ryssland och flera andra länder, där smittkoppor
tidigare förekommit i större omfattning. I detta sammanhang vill utskottet
jämväl framhålla, att vid inträffat smittkoppsfall den ökade samfärdseln
inom landet visserligen kan komma att bidraga till smittans spridning
men att å andra sidan de förbättrade kommunikationerna äro av synnerlig
betydelse för möjligheten att snabbt uppspåra misstänkta fall och kontakter
samt gent emot dem vidtaga erforderliga åtgärder.
Ett upphävande av den obligatoriska barnvaccinationen synes visserligen
med sannolikhet — åtminstone till en början — komma att medföra en sänkning
av antalet vaccinerade inom befolkningen. En utveckling i sådan riktning
torde emellertid med goda utsikter till framgång kunna motverkas genom
lämpliga åtgärder för uppmuntran till frivillig barnvaccination. Då enligt
propositionen ympningstvång alltjämt skall föreligga för värnpliktiga, som
börja sin första tjänstgöring under fredstid, kommer en eventuell minskning
av vaccinationsprocenten att gälla den kvinnliga befolkningen samt de delar
av den manliga befolkningen, som icke fullgjort värnpliktstjänstgöring. Någon
minskning av krigsmaktens immunitetsskydd mot smittkoppor kommer
sålunda icke att inträda. En minskad barnvaccination kommer emellertid
att få till följd, att ett större antal primoympningar å personer i vuxen ålder
måste företagas än vad för närvarande är fallet. Då vid sådan ympning
vuxna personer i allmänhet reagera kraftigare än barn i späd ålder, synas
ökade olägenheter i form av ett större antal sjukdagar vara att förvänta vid
vaccinationer å vuxna. Dessa olägenheter böra emellertid enligt utskottets
mening icke överdrivas.
Vid övervägande av samtliga på förevarande spörsmål inverkande omständigheter
har utskottet icke funnit den obligatoriska barnvaccinationen
vara av sådan betydelse, att utskottet skulle kunna tillstyrka skärpta tvångs
-
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35
åtgärder för densammas effektiva genomförande. Att under sådana förhållanden
i lagstiftningen fortfarande bibehålla stadgande om ympningstvång
beträffande barn : finner utskottet icke vara lämpligt. Utskottet anser sig
således böra förorda, att barnvaccinationen göres frivillig. Med denna uppfattning
får utskottet avstyrka det i motionen II: 411 framställda yrkandet.
De genom propositionen framlagda förslagen äro enligt utskottets mening
i stort sett ägnade att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Utskottet,
som icke har något att erinra beträffande förslaget till lag om upphävande
av 128 § strafflagen för krigsmakten, övergår härefter till att verkställa detaljgranskning
av förslaget till förordning örn skyddskoppympning. I den
mån de särskilda bestämmelserna i det följande icke beröras, hava de av
utskottet lämnats utan erinran.
2 §■
Förevarande paragraf i Kungl. Maj:ts förslag reglerar den allmänna ympningsskyldigheten
för militärer. Skyldiga att undergå skyddskoppympning
enligt denna paragraf äro: a) de, som börja tjänstgöring på grund av fast
anställning vid krigsmakten; b) värnpliktiga, som börja första tjänstgöring
under fredstid; samt c) de, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar eller
säkerhet, i den omfattning Konungen förordnar. Från ympningsskyldighet,
varom under a) och b) stadgas, äger Konungen föreskriva undantag, där det
prövas nödigt ur hälsovårdssynpunkt.
Utredningen har framhållit, att kravet på försvarsberedskap nödvändiggjorde
ympningstvång för militärer i fredstid, och att behovet av sådant tvång
bleve än mer trängande, örn barnympningsfrekvensen i fortsättningen komme
att sjunka ytterligare. Utredningen har vidare påpekat, att i 4 § av förslaget
undantag från ympning stadgades för den, som tidigare ympats eller haft
smittkoppor, samt att förbudet i 8 § mot ympning på grund av hälsoskäl
givetvis gällde även militärpersoner.
I yttranden, angivna av arméförvaltningen och chefen för lil arméfördelningen,
har framhållits önskvärdheten av att ympningsskyldigheten utsträcktes
jämväl till vissa kategorier i fredstid frikallade värnpliktiga. Förbundet
folkhälsans vänner har däremot ansett, att värnpliktiga borde hava rätt att
bliva undantagna från ympning, därest de förklarade sig icke vilja underkasta
sig sådan.
Föredragande departementschefen har angående denna paragraf anfört
bland annat:
Främsta syftet med den under a) och b) föreskrivna tvångsympningen
är, att i händelse av krigstillstånd de, som först skola gå i fält, redan på
förhand äro försedda med ett tillräckligt starkt immunitetsskydd mot smittkoppor.
Ur försvarsberedskapssynpunkt anser jag det däremot icke vara
oundgängligen erforderligt, att de kategorier värnpliktiga, vilka, såsom arméförvaltningen
anfört, icke fullgöra tjänstgöring i fredstid, skyddskoppympas
under sådan tid. Då de icke utan föregående utbildning kunna skickas
i fält, synes tillfälle erbjudas till vaccinering, vilken kommer att verkställas
enligt punkten c) i förevarande paragraf.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35. ^
I motionen II: 410 har yrkats, att »riksdagen i yttrande över propositionen
måtte uttala», att skyldigheten att undergå skyddskoppympning enligt 2 §
a) och b) uteslutes ur förordningen.
Utskottet finner det uppenbart, att bestämmelserna om skyddskoppymp
ning måste hava sådant innehåll, att kravet pa krigsmaktens försvarsberedskap
tillgodoses. Ur denna synpunkt är det av synnerlig vikt, att värnpliktiga
redan i fredstid undergå ympning. Därigenom ernås, såsom jämväl
departementschefen framhållit, att de, som först skola gå i fält, redan
på förhand äro försedda med ett tillräckligt starkt immunitetsskydd mot
smittkoppor. Det allmännas intresse i detta hänseende är enligt utskottets
mening av sådan vikt, att varje värnpliktig mäste underordna sig detsamma.
Med hänsyn härtill finner sig utskottet icke kunna tillstyrka det
i motionen framställda yrkandet.
5 §.
Enligt 5 § första stycket i Kungl. Majus förslag är bland annat den, som
kan antagas hava kommit i beröring med viss koppsmittad, skyldig att undergå
ympning. Beslut därom meddelas av vederbörande hälsovårdsnämnd.
1 andra stycket stadgas, att sådan skyldighet även åligger utlänning, som
från främmande land inkommit i riket för att här söka eller tillträda arbetsanställning,
därest det finnes anledning befara, att smittkoppsjukdom
genom honom kan införas i riket.
Föredragande departementschefen har angående andra stycket i förevarande
paragraf anfört bland annat följande:
De i jämförelse med stadgandena i första stycket skärpta bestämmelserna
i andra stycket, vilka nära överensstämma med 3 § d) i gällande vaccinationslag,
hava ursprungligen tillkommit för att skydda landet mot den import
av smittkoppsjukdomen, som stundom ägt rum genom säsongarbetare,
vilka inkommit från länder, där smittkoppor varit ofta förekommande.
Gentemot den risk för import av koppor, som den från utlandet kommande
resandeströmmen i övrigt innebär, synas karantänskungörelsens bestämmelser
vara tillräckliga. Alt märka är att andra stycket skall bliva tillämpligt
så snart någon — örn än ringa — anledning är att befara införande av
smittkoppsjukdom i riket.
I detta sammanhang må anföras, att gällande karantänskungörelse den
4 maj 1934 i 1 § innehåller bestämmelse, att till skydd mot införande i riket
genom sjö- eller landtrafik av smittkoppor skall fartyg jämte passagerare,
besättning och last så ock den, som över landgränsen ankommer till
riket, underkastas besiktning, isolering, efterbesiktning eller annan behandling
i enlighet med vad i kungörelsen är stadgat. Förutsättning för inskridande
mot lill riket inkommande personer är beträffande sjötrafik (9 §) i
huvudsak, alt fartyget ankommit från utrikes ort och på grund av beröring
med område, vilket förklarats smittat av smittkoppor, eller annan närmare
angiven anledning medför risk lör sådan sjukdoms införande i riket
och således är besiktningspliktigt. Till skydd mot införande genom land
-
UtsJcoUet.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
trafik av smittkoppor stadgas (46 §), att den som över landgräns ankommer
till riket, skall omedelbart inställa sig till besiktning, därest han avrest
från område, som förklarats smittat av sådan sjukdom. — I kungörelsen den
31 augusti 1938 örn sanitär kontroll över luftfarten liava bestämmelser meddelats,
vilka i huvudsak motsvara karantänskungörelsens ovannämnda stadganden
angående sjötrafik.
Utskottet. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen träda bestämmelserna
i karantänskungörelsen och kungörelsen om sanitär kontroll över luftfarten i
tillämpning allenast under vissa angivna förutsättningar. Även örn sådana
förutsättningar icke föreligga är emellertid utlänning, som från främmande
land inkommit till riket för att här söka eller tillträda arbetsanställning, enligt
stadgande i förevarande paragrafs andra stycke skyldig att efter hälsovårdsnämndens
beslut undergå ympning, så snart anledning finnes att befara,
att smittkoppsjukdom genom honom kan införas i riket. Enligt utskottets
mening kan det icke anses uteslutet, att jämväl andra till riket inkomna
utlänningar än de sålunda nämnda under vissa förhållanden kunna
befaras införa koppsmitta. Denna risk kan även föreligga beträffande
svenska medborgare, som från utlandet ankomma till riket. Utskottet hyser
den uppfattningen, att varje person, beträffande vilken anledning finnes
afl befara, att sfnittkoppsjukdom genom honom kan hit införas, bör kunna
underkastas ympning. I överensstämmelse härmed torde stadgandet i andra
stycket böra ändras.
11 §■
I denna paragraf i Kungl. Maj:ts förslag stadgas bland annat, att hälsovårdsnämnd
skall tillställa den, som har vårdnaden om barn, vilket under
nästföregående kalenderår fyllt två år men icke undergått verksam ympning,
uppmaning att låta ympa barnet jämte uppgift om tid och plats för
ympning, som enligt stadgande i 14 § skall anordnas för allmänheten. Formulär
till sådan uppmaning skall fastställas av medicinalstyrelsen.
Föredragande departementschefen har i anslutning till denna paragraf uttalat,
att i sådant meddelande synes böra angivas, att plikt att verkställa
ympning dock icke föreligger.
I motionen II: 410 hemställes, »att riksdagen i yttrande angående propositionen
måtte uttala», att i 11 § intages föreskrift om skyldighet för hälsovårdsnämnd
att jämväl meddela barns målsmän uppgift om rätten att ej
tillåta ympning.
Utskottet. Då medicinalstyrelsen vid utarbetande av formuläret till uppmaningen
uppenbarligen kommer att beakta det av departementschefen gjorda uttalandet
rörande formulärets avfattning, finner sig utskottet böra avstyrka det
i motionen framställda yrkandet.
18 §.
I 18 § första stycket i Kungl. Maj:ts förslag stadgas, att örn till följd av
ympning uppkommit sjukdom eller skada, som medfört döden eller varat
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
23
längre än tre veckor efter dagen för ympningen, Konungen må, där synnerliga
skäl därtill föranleda, bestämma, att ersättning av allmänna medel skall
utgå till den sjuke eller skadade eller, om denne på grund av sjukdomen eller
skadan avlidit, till den som för sitt uppehälle varit av hans arbete väsentligen
beroende. Utan hinder av vad sålunda blivit bestämt, må Konungen annorledes
förordna, när väsentligt ändrade förhållanden påkalla det.
Vaccinationsutredningen har funnit uppenbart, att även örn ersättning av
allmänna medel för sjukdom i samband med vaccination under militär
tjänstgöring ansetts kunna utgå jämlikt förordningen den 18 juni 1927 örn
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
enligt i vårt land allmänt gällande rättsgrundsatser statsverket icke vore i
princip pliktigt att utgiva ersättning för ympskada. Ä andra sidan torde det
icke kunna förnekas, att skäligheten talade för att sådan ersättning utginge i
mera ömmande fall och detta icke blott, då den verkställda ympningen varit
obligatorisk, utan även då den skett frivilligt, ty jämväl i sistnämnda fall
finge den anses hava tjänat ett allmänt intresse. Då förslaget avsåge att befordra
frivillig ympning, hade det även ur sådan synpunkt ansetts lämpligt
att bereda möjlighet till erhållande av sagda ersättning. Men då denna, som
sagt, endast borde utgå i mera ömmande fall, hade avgörandet ansetts böra
ske i administrativ väg samt överlämnats åt Konungen.
Föredragande departementschefen har uttalat, att han i likhet med vaccinationsutredningen
ansåge, att Kungl. Majit i ömmande fall skulle kunna
bestämma örn ersättning av allmänna medel för sjukdom eller skada till följd
av ympning. Ersättning hade därför föreslagits skola kunna ifrågakomma,
där synnerliga skäl därtill föranledde.
Enligt förevarande paragraf skall ersättning för ympskada utgå allenast,
när synnerliga skäl därtill föranleda. Då skyddskoppympning i de flesta
fall får anses tjäna ett allmänt intresse, finner utskottet emellertid nyssnämnda
begränsning vara alltför snäv. Enligt utskottets mening bör ersättning
för ympskada kunna lämnas i alla fall, då skäl därtill föreligger. I enlighet
härmed föreslår utskottet en ändring i förevarande paragraf.
25 §.
I 24 § b) i Kungl. Maj :ts förslag stadgas straff för ympare eller besiktningsförrättare,
som vid ympning eller besiktning eller eljest vid fullgörande av
vad honom enligt denna förordning åligger visar vårdslöshet, oförstånd eller
oskicklighet.
Enligt 25 § skall förseelse mot förordningen örn skyddskoppympning höra
under allmänt åtal. Åtal skall, där ej målet hör till krigsdomstols behandling,
anhängiggöras vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos
poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol. Åtal för förseelse,
som i 24 § b) avses, skall dock alltid anhängiggöras vid allmän domstol.
I förevarande sammanhang må erinras, alt enligt stadgande i 6 § strafflagen
för krigsmakten bland annat civil personal tillhörande fältläkarkåren
Utskottet.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Utskottet.
lyder under nämnda lag. I 132 § samma lag lämnas bestämmelser angående
straff för vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänstebefattning
av den, som utan att vara krigsman lyder under strafflagen för
krigsmakten. Enligt 39 § lagen om krigsdomstolar hör till krigsdomstols
handläggning bland annat åtal mot dem, som lyda under strafflagen för
krigsmakten, för brott, vilket omförmäles som straffbart i sistnämnda lag
och som icke skall handläggas i den för disciplinmål stadgade ordningen.
Då krigsdomstol i vissa fall är behörig domstol för åtal jämväl för förseelse
enligt 24 § b) i föreliggande författningsförslag, har utskottet ansett en
jämkning av ordalydelsen i 25 § sista punkten böra vidtagas.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad i det föregående (sid. 18, 21, 22, 23 och 24) anförts
får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen
framlagda förslaget till förordning om skyddskoppympning
icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin del
antaga följande förslag till
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Förordning
örn skyddskoppympning.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Till förekommande av smittkoppsjukdom och dess spridning bör barn ympas
med animalt ympämne (animal vaccin), helst innan det fyllt två år.
Det åligger hälsovårdsnämnder och tjänsteläkare att verka för genomförande
av skyddskoppympning i största möjliga utsträckning.
2 §•
Skyldiga att undergå skyddskoppympning äro:
a) de, som börja tjänstgöring på grund av fast anställning vid krigsmakten;
b)
värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under fredstid; samt
c) de, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet, i den
omfattning Konungen förordnar.
Från ympningsskyldighet, varom under a) och b) stadgas, äger Konungen
föreskriva undantag, där det prövas nödigt ur hälsovårdssynpunkt.
3 §■
Vid inträffad eller hotande smittkoppepidemi må ympningsplikt påbjudas
i den omfattning, som prövas erforderlig. Beslut därom meddelas av länssty
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
25
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
reisen efter medicinalstyrelsens hörande. I beslutet skall angivas den ort
eller det område, där ympningsplikt skall gälla, jämte ympningspliktens omfattning
i övrigt.
Beträffande krigsmakten eller del därav meddelas sådant beslut av vederbörande
chef efter den högsta militära sjukvårdsmyndighetens hörande.
Det åligger tjänsteläkare att, när anledning därtill yppas, skyndsamt göra
framställning angående meddelande av beslut, varom i denna paragraf sägs.
4 §•
Stadgandena i 2 § så ock beslut, vilket meddelats med stöd av 3 §, äga icke
tillämpning beträffande den, som efter början av de närmast föregående fem
kalenderåren här i riket undergått verksam skyddskoppympning, samt ej
heller i fråga örn den, som haft smittkoppor.
5 §•
Skyldig att undergå ympning vare, även om ympningsplikt enligt 3 § icke
föreligger, den, som kan antagas hava kommit i beröring med viss koppsmittad,
och den, som kommit eller av särskild anledning kan väntas komma i
beröring med någon, som enligt vad här stadgats är ympningspliktig. Beslut
örn ympning meddelas av hälsovårdsnämnden i den ort, där den ympningspliktige
vistas, efter hörande av tjänsteläkaren i orten.
Vad i första stycket stadgas gäller Vad i första stycket stadgas gäller
även utlänning, som från främmande även den, som från främmande land
land inkommit i riket för att här söka inkommit i riket, därest det finnes aneher
tillträda arbetsanställning, därest ledning befara, att smittkoppsjukdom
det finnes anledning befara, att smitt- genom honom kan hit införas.
koppsjukdom genom honom kan införas
i riket.
Angående observation och isolering av person, som är smittkoppsjuk eller
misstänkes föra koppsmitta, stadgas i epidemilagen.
6 §•
Den, som icke efter början av de närmast föregående fem kalenderåren
här i riket undergått verksam ympning och som icke haft smittkoppor, må
ej vinna anställning eller för egen utbildning börja tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt,
vid den allmänna hälsovården i egenskap av tillsyningsman,
vid lots- eller tullstaten, vid luftfart, i civil tjänst vid krigsmakten eller i polistjänst
och må ej heller inskrivas å sjömanshus.
Ilar någon blivit anställd, inträtt i tjänstgöring eller blivit inskriven i strid
mot bestämmelserna i första stycket, iige länsstyrelsen, på framställning av
hälsovårdsnämnd eller tjänsteläkare, vid vite ålägga honom att inom viss
tid hava undergått ympning.
V §•
På skolplikt^ barn, som ej undergått verksam ympning, skall sådan
verkställas av skolläkare eller annan, för ändamålet förordnad läkare, där ej
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
(Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
den, som har vårdnaden om barnet, meddelat förbud däremot. Förbud skall
för att vara gällande i skriftlig form tillställas skolrådet (folkskolestyrelsen),
skolans föreståndare, klassläraren eller ymparen.
Ympning, varom i första stycket sägs, skall, där hinder ej möter, anordnas
en gång varje läsår. Minst fjorton dagar innan ympningen är utsatt
att äga rum skall genom försorg av skolrådet (folkskolestyrelsen) eller föreståndaren
för annan skola än folkskola dels kungörelse därom uppläsas i
församlingens kyrka och intagas i ortstidning, dels ock skriftligt meddelande
lämnas den, som har vårdnaden om skolpliktigt barn, vilket ej undergått
verksam ympning.
8 §•
Ympning må ej verkställas, där det till följd av sjukdom, sjukdomsanlag
eller allmän svaghet hos den, vars ympande ifrågakommit, eller sjukdom
eller sjukdomsanlag i hans omgivning finnes anledning befara, att han eller
annan kommer att lida men därav.
9 §.
Vid verkställande av ympning skall, till utrönande av dess verkan, ymparen,
med iakttagande av vad i 14 § andra stycket sägs, utsätta tid och plats
för besiktning av den ympade. Besiktning verkställes av ymparen eller annan,
som förordnats att verkställa sådan besiktning. Särskilt förordnad besiktningsförrättare
skall ofördröjligen till ymparen insända bevis om besiktningen
och vad därvid framgått.
Visar sig vid besiktning, att ympningen icke slagit an, och bliver vid förnyad
ympning inom ett år från den förra ympningen verkan enahanda, anses
verksam ympning ändock hava ägt rum.
Den, som ympats med stöd av bestämmelserna i 3 § första stycket eller
5 § första stycket, vare ej pliktig att undergå besiktning.
10 §.
Örn ympning och dess verkan enligt företagen besiktning skall ymparen
göra anteckning i särskild ympningsjournal, upprättad enligt formulär, som
fastställes av medicinalstyrelsen.
Uppgift om ympning, som under ett kalenderår verkställts på förut icke
verksamt ympad person, skall före den 10 nästpåföljande januari av ymparen
genom utdrag av ympningsjournalen insändas till pastorsämbetet i den
församling, där den ympade är kyrkobokförd, och har pastorsämbetet att
ofördröjligen i församlingsboken göra anteckning om ympningen och sist
den 31 januari insända utdraget till tjänsteläkaren i orten.
11 §•
Före januari månads utgång skall pastorsämbete till hälsovårdsnämnd insända
förteckning över de barn, som under nästföregående kalenderår fyllt
två år men icke undergått verksam ympning. Hälsovårdsnämnden skall
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
27
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
därefter tillställa den, som har vårdnaden om sådant barn, uppmaning att
låta ympa barnet jämte uppgift om tid och plats för ympning, som enligt
vad i 14 § stadgas skall anordnas för allmänheten. Formulär till sådan
uppmaning fastställes av medicinalstyrelsen.
12 §.
När förteckning upprättas över de barn inom skoldistriktet, vilka under
året inträda i den för skolgång bestämda åldern, åligger det pastorsämbetet
att i förteckningen för varje barn göra anteckning, huruvida barnet undergått
verksam skyddskoppympning.
Sedan förteckningen översänts till skolrådet (folkskolestyrelsen), har detta
att tillställa skola, där i förteckningen angivet barn är intaget, erforderligt utdrag
av förteckningen.
13 §.
Då ympning verkställts enligt 2 § eller med stöd av bestämmelserna i 3 §
på någon tillhörande krigsmakten, skall anteckning örn ympningen och dess
verkan göras i den ympades inskrivningsbok eller däremot svarande handling.
Då i annat fall än nu sagts ympning anordnats av offentlig myndighet
och besiktning verkställts, åligger det ymparen att för varje ympad person
på begäran kostnadsfritt utfärda intyg om ympningen och dess verkan.
14 §.
I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare åligger
det hälsovårdsnämnden att på lämpligt sätt anordna ympning för allmänheten
och utse ympare.
För befolkningen å landsbygden böra anordnas ympnings- och besiktningsmöten.
Plan för dylika möten skall uppgöras av vederbörande tjänsteläkare
i samråd med hälsovårdsnämnderna och insändes för fastställelse till
förste provinsialläkaren, som förordnar ympare, där sådan ej förordnats
av medicinalstyrelsen, samt i fall av behov särskild besiktningsförrättare.
Hälsovårdsnämnden har att för mötet tillhandahålla lämplig lokal.
För verkställande av ympning å skolbarn enligt 7 § skall, där skolläkare
ej finnes, ympare förordnas beträffande skola i ort, varom i första stycket
här ovan sägs, av hälsovårdsnämnden samt beträffande annorstädes belägen
skola i den ordning, varom stadgas i andra stycket.
Hälsovårdsnämnds beslut enligt första eller tredje stycket skall, utom
såvitt angår Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, genast meddelas
förste provinsialläkaren.
15 §.
Ympning må icke verkställas av annan än den, som äger behörighet att
utöva läkarkonsten.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må, där det finnes nödigt för verkställande
av ympning enligt 3 §, till ympare förordnas medicine kandidat,
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
som undergått föreskriven kurs i skyddskoppympning. Sådant förordnande
meddelas av medicinalstyrelsen.
16 §.
Tjänsteläkare är skyldig att verkställa ympning inom sitt tjänstgöringsdistrikt
eller huvudsakliga verksamhetsområde, såframt icke medicinalstyrelsen
helt eller delvis befriat honom därifrån och förordnat annan ympare.
Sådan skyldighet åligger dock ej förste provinsialläkare.
För område, inom vilket ympning påbjudits enligt 3 § första stycket, må
på därom gjord framställning medicinalstyrelsen tillfälligt förordna ympare.
Om förordnande av ympare samt om dennes tjänstgöringsområde och
tjänstgöringstid skall medicinalstyrelsen lämna länsstyrelsen, tjänsteläkaren
och hälsovårdsnämnden underrättelse.
17 §.
Ympning, som verkställes å ympnings- eller besiktningsmöte eller eljest
på föranstaltande av offentlig myndighet, är avgiftsfri. Till ymparen eller
besiktningsförrättaren utgår för varje ympad eller besiktigad person ävensom
för person, som undersökts för ympning men ej ympats, ersättning av
allmänna medel med belopp, som Konungen bestämmer. Där ymparen eller
besiktningsförrättaren icke är bosatt å orten, åge han därjämte rätt till resekostnads-
och traktamentsersättning av allmänna medel enligt av Konungen
fastställda grunder.
18 §.
Har till följd av ympning uppkommit
sjukdom eller skada, som medfört
döden eller varat längre än tre
veckor efter dagen för ympningen,
må Konungen, där synnerliga skäl
därtill föranleda, bestämma, att ersättning
av allmänna medel skall utgå
till den sjuke eller skadade eller,
örn denne på grund av sjukdomen eller
skadan avlidit, till den som för
sitt uppehälle varit av hans arbete väsentligen
beroende. Utan hinder av
vad sålunda blivit bestämt, må Konungen
annorledes förordna, när väsentligt
ändrade förhållanden påkalla
Har till följd av ympning uppkommit
sjukdom eller skada, som medfört
döden eller varat längre än tre
veckor efter dagen för ympningen,
må Konungen, när skäl därtill åro,
bestämma, att ersättning av allmänna
medel skall utgå till den sjuke eller
skadade eller, örn denne på grund av
sjukdomen eller skadan avlidit, till
den som för sitt uppehälle varit av
hans arbete väsentligen beroende.
Utan hinder av vad sålunda blivit bestämt,
må Konungen annorledes förordna,
när väsentligt ändrade förhållanden
påkalla det.
det.
Örn ersättning för sjukdom eller skada till följd av ympning, som verkställts
under militär tjänstgöring, är särskilt stadgat.
29
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
(Kungl. Maj.-ts förslag.) (Utskottets förslag.)
19 §.
Beslut, varigenom ympning påbjudits enligt 3 eller 5 §, länder till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.
20 §.
Vägrar den, som enligt 2 § eller 3 § andra stycket är ympningspliktig,
att undergå ympning, äger vederbörande chef det oaktat föranstalta om
ympningens verkställande.
Vid tredska av den, som skall ympas på grund av bestämmelserna i 3 §
första stycket eller 5 §, äger vederbörande ympare hos polismyndigheten
påkalla erforderlig handräckning.
Ympare äger påkalla biträde av polismyndighet för efterspanande av person,
varom i 5 § sägs.
21 §.
Länsstyrelsen har att vaka däröver, att hälsovårdsnämnderna och skolråden
(folkskolestyrelserna) i länet fullgöra vad dem åligger med hänsyn
till skyddskoppympningen, för vilket ändamål länsstyrelsen, där det finnes
av nöden, äger förelägga lämpliga vitén.
22 §.
Rörande tillverkning och tillhandahållande av vaccin samt beträffande
vad ympare och besiktningsförrättare hava att iakttaga skall medicinalstyrelsen
meddela de allmänna föreskrifter, som erfordras för en ur hälsovårdssynpunkt
betryggande anordning av skyddskoppympningen.
23 §.
Den, som anställer, till tjänstgöring mottager eller å sjömanshus inskriver
någon i strid mot bestämmelserna i 6 §, straffes med böter från och med
fem till och med trehundra kronor.
24 §.
Till dagsböter dömes
a) den, som verkställer skyddskoppympning utan att vara därtill behörig;
samt
b) ympare eller besiktningsförrättare, som vid ympning eller besiktning
eller eljest vid fullgörande av vad honom enligt denna förordning åligger visar
vårdslöshet, oförstånd eller oskicklighet.
25 §.
Förseelse mot denna förordning Förseelse mot denna förordning
hör under allmänt åtal. Åtal skall, hör under allmänt åtal. Åtal skall,
där ej målet hör till krigsdomstols be- där ej målet hör till krigsdomstols behandling,
anhängiggöras vid polis- handling, anhängiggöras vid polisdomstol,
där sådan är inrättad, men domstol, där sådan är inrättad, men
eljest hos poliskammare eller, där så- eljest hos poliskammare eller, där sådan
ej finnes, vid allmän domstol, dan ej finnes, vid allmän domstol.
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Åtal för förseelse, som i 24 § b) av- Åtal för förseelse, som i 24 § b) avses,
skall dock alltid anhängiggöras ses, md dock ej anhängiggöras vid
vid allmän domstol. polisdomstol eller poliskammare.
26 §.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1940, då lagen den 2 juni
1916 om skyddskoppympning så ock vad eljest i lag eller särskild författning
är stridande mot den nya förordningens bestämmelser skall upphöra att
gälla.
Vitesföreläggande, som givits före den 1 januari 1940 i fall, då så icke må
ske enligt denna förordning, skall vara förfallet, därest vitet icke av underrätt
utdömts före nämnda dag.
B. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen
framlagda, nedan intagna förslag till
Lag
om upphävande av 128 § strafflagen för krigsmakten.
Härigenom förordnas, att 128 § strafflagen för krigsmakten skall upphöra
att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
C. att motionerna II: 410 och 411 måtte anses besvarade
genom utskottets hemställan under A. och B. härovan.
Stockholm den 23 maj 1939.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
31
Vid ärendets slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Hagman, Löfvander, Sten, Wistrand,
Näslund* och Ekströmer;
från andra kammaren: herrar Hage, Olovson i Västerås, Sandström, Hansson i Örebro,
Barnekow, fröken Andersson samt herrar Holm och Nyblom*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Wistrand, Ekströmer och Sandström samt fröken Andersson,
vilka anfört:
Enighet råder därom, att ett effektivt skydd mot smittkoppor ur folkhygienisk
synpunkt har synnerligen stor betydelse samt att vaccination är
det mest verksamma och till synes oumbärliga medlet i sådant syfte. Våra
svenska läkare torde också vara i det närmaste ense örn att de jämförelsevis
gynnsamma hygieniska förhållandena i vårt land icke innebära tillräcklig
säkerhet mot smittkoppepidemier, ifall det genom vaccinationen uppkommande
immunitetsskyddet avsevärt förminskas, I enlighet härmed anser man
jämväl, att den sålunda erhållna immuniteten icke kan ersättas genom isolering
av smittokällorna jämte efterföljande vaccination av dem, som varit
i beröring med de sjuka.
Uppenbarligen åstadkommes den mest omfattande vaccinationsfrekvensen
och det fullständigaste immunitetsskyddet, om barnvaccination är obligatorisk.
Tillika bestyrker läkareerfarenheten, att vaccinationen i spädbarnsåldern
medför den minsta olägenheten för barnet och således även för dess
vårdare. I de fall då förstagångsvaccinering måste utföras på vuxna, vare
sig å värnpliktiga eller vid epidemier, bli olägenheterna väsentligt större.
Erfarenheten från länder, där barnvaccination icke finnes genomförd, synes
giva vid handen, att antalet vaccinerade starkt nedgår. Det torde således
icke finnas något stöd för antagandet, att man genom uppmuntran till frivillig
barnvaccination skulle kunna erhålla samma eller liknande resultat som
genom den obligatoriska barnvaccineringen.
Att i strid mot en alldeles överväldigande mening inom den svenska läkarvetenskapen
och de praktiskt erfarna läkarna borttaga den obligatoriska
bamvaccinationen synes således utgöra en eftergift för en sakligt ogrundad
opinion. En sådan försämring av skyddet för befolkningen mot en allvarlig
sjukdom synes allra minst tillrådlig under nuvarande osäkra förhållanden.
Opinionen bör i stället bemötas genom en klok och omfattande upplysning,
befogade önskemål örn befrielse från vaccinationstvånget böra jämväl vinna
beaktande, i den mån det låter förena sig med det folkhygieniska intresset.
32 Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
De sålunda angivna synpunkterna tillgodoses i huvudsak genom det s. k.
minoritetsförslaget.
På grund av vad sålunda anförts hemställa vi,
1) att Kungl. Maj:ts proposition icke måtte av riksdagen bifallas;
2)
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utarbetande av nytt förslag i ämnet i enlighet med de
riktlinjer, som ovan angivits.
2) av herr Linder, som anfört:
Grundvalen för ifrågavarande Kungl, proposition utgör vaccinationsutredningens
betänkande. Av detta framgår, att meningarna i huvudfrågan —
principiell obligatorisk barnvaccinering eller ej — varit delade. Majoriteten,
bestående av en högre administrativ ämbetsman, en tidningsman, tillika politiker,
samt en läkare, har ansett barnvaccinationen böra vara frivillig. Minoriteten,
bestående av två läkare, har i princip bibehållit den obligatoriska
barnympningen.
Över vaccinationsutredningens betänkande hava en mängd yttranden blivit
infordrade. Resultatet därav bär blivit, att en överväldigande läkarmajoritet
ställt sig på utrednings/;sida. Sålunda hava medicinalstyrelsen,
medicinska fakulteten i Uppsala, medicinska fakulteten i Lund, svenska läkaresällskapet,
Sveriges läkarförbund, svenska stadsläkarföreningen, svenska
provinsialläkarföreningen samt karolinska institutets lärarkollegium
(dess majoritet) tillstyx-kt utredningsminoritetens förslag, att gällande barnympningstvång
skall bibehållas. — Vid en hänvändelse till troligen alla Sveriges
3,397 läkare ha till dags dato ej mindre än 2,888 uttalat sig för den
obligatoriska barnvaccinationens bibehållande. I mellanskillnaden, 491, ingå
till en mycket stor del sådana läkare, vilka redan förut å tjänstens vägnar
svarat.
Den fråga, som det här gäller att taga ståndpunkt till, har länge utgjort
ett starkt irritationsmoment bland stora delar av vårt lands befolkning. Tack
vare en i det hela med obestridligt lyckligt resultat sedan många år tillbaka
i vårt land genomförd ympning mot smittkoppor har det folkliga intrycket
av denna sjukdom så småningom kommit att förtona och faran för densamma
synts så overklig, att skyddskoppympningens betydelse börjat förlora
sitt fäste bland stora lager av vårt folk.
När en lekman nu går att taga ställning till denna fråga, förefaller det, som
om den enda säkra grunden för ett ställningstagande vore den medicinska
sakkunskapens omdöme. Sedan många år tillbaka och i alltjämt växande
omfattning har vårt folk med synnerlig aktning och respekt lyssnat till den
medicinska sakkunskapens råd och anvisningar samt funnit sig väl därav.
Det är under sådana omständigheter svårt att förstå, varför ej samma förtroende,
när det gäller vaccinationsfrågans bedömande, bör tillkomma läkarna
som det eljest är fallet, när det gäller medicinska frågor. Den svenska läkar
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
33
vetenskapens rykte och anseende över snart sagt hela den bildade världen
och ej minst hos vårt eget folk borde, tycker man, göra läkarnas omdöme i
vaccinationsfrågan förtjänt av det största beaktande och vara klart vägledande
för lagstiftaren.
Väl har framkommit det påståendet, att det lagförslag, som i den Kungl,
propositionen förelagts riksdagen, hade sin grund i folkpsykologiska synpunkter.
Väl är det också riktigt, att lekmannens praktiska omdöme ofta
gör sig gällande i förvaltningsfrågor eller i ekonomiska frågor gentemot läkarens
uppfattning. Men föga förtroendegivande torde allmänt anses vara att
låta en folkpsykologisk synpunkt vara avgörande vid bedömandet av möjligheterna
att förekomma sjukdomar. Utomordentligt bjärt sticker svagheten
hos en sådan folkpsykologisk synpunkt i dagen, då det gäller en sjukdom
av så allvarlig beskaffenhet som smittkopporna med en oerhörd smittsamhet
och en mycket hög dödlighetsprocent.
Att gällande lag på sina håll vunnit ringa efterlevnad bör ej tagas till
intäkt för obehövligheten av skyddskoppympning. Opinionen mot den obligatoriska
barnvaccinationen har vuxit sig stark på bekostnad av farans avlägsna
beskaffenhet. Denna opinion har aldrig på allvar stått ansikte mot
ansikte med sjukdomens härjningar och har glömt gångna släktens plågor
under sjukdomen. Opinionen har desslikes också så småningom kommit att
öva inflytande på övervakande myndigheter och kommit dessa att visa slapphet
och undfallenhet, något som fallit sig så mycket lättare, där det redan
förut funnits en bristande vilja att ställa sig nuvarande lag till efterrättelse.
Den inställning till saken, som vaccinationsutredningens minoritet intagit,
måste därför anses väga betydligt tyngre än det förslag, som framburits i
den Kungl, propositionen. Uppehållandet av befolkningens ympskydd mot
smittkoppor måste anses vara av sådan avgörande betydelse för möjligheten
att effektivt bekämpa en utbruten smittkoppepidemi, att kravet på obligatorisk
barnympning icke kan eftergivas. I enlighet härmed bör det av minoriteten
avgivna författningsförslaget läggas till grund för en ny lagstiftning
i förevarande ämne. Nämnda förslag ansluter sig närmare till nu gällande
lag, än vad fallet är beträffande den Kungl, propositionen, men innebär
på vissa punkter en effektivisering av den nuvarande lagstiftningen. 1
detta hänseende kan särskilt anföras, att nu gällande lag stadgar skyldighet
för vårdnadshavare att låta barn undergå ympning senast under det kalenderår,
då barnet fyller sex år. Enligt minoritetens förslag skall barn ympas
senast under det kalenderår, då det uppnår två års ålder. Därigenom ernås,
att barn i regel komma att ympas vid en ålder, då ympbesvären i allmänhet
äro synnerligen obetydliga. De fördelar, som därigenom vinnas, anses mycket
beaktansvärda. Minoriteten inom vaccinationsutredningen bar sålunda
framhållit, att den nuvarande lagstiftningen genom den möjlighet, den bereder
vårdnadshavare av barn att uppskjuta ympningen ända till sexårsåldern,
då ympbesvären äro mera uttalade, i icke ringa mån bidragit till att stegra
motståndet i vårt land mot den obligatoriska barnvaccinationen. Örn barnympningen
i enlighet med minoritetens förslag skulle komma att framflytBihang
till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 35. !>
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
tas till åldern före två år, vid vilken ålder ympbesvär anses mera sällan förekommande,
synes sålunda kunna förväntas, att motståndet mot barnvaccinationen
med tiden kommer att avtaga i styrka.
Även örn sålunda minoritetens förslag i huvudsak bör läggas till grund
för en ny lagstiftning i förevarande ämne, bör dock detta ej äga rum i ett
hänseende. Sålunda böra de vitén, som enligt förslaget kunna åläggas vårdnadshavare,
som underlåtit att vaccinera barn, ej kunna förvandlas till fängelse.
Det synes nämligen ej vara förenligt med nutida demokratisk åskådning
att i sådana fall, där en djup och fast rotad åskådning eller övertygelse
vunnit insteg hos en medborgare, emot honom tillgripa frihetsstraff.
På grund av vad sålunda anförts har jag inom utskottet ansett, att utskottet
bort hemställa:
1) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition ej måtte av
riksdagen bifallas;
2) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utarbetande av nytt förslag till lagstiftning i ämnet i närmare
anslutning på sätt ovan i huvudsak angivits till det förslag,
som avgivits av vaccinationsutredningens minoritet.
3) av herr Norman,
vilken ansett, att lagförslaget med bibehållande av övriga huvudgrunder
bort som allmän regel stadga, att ympning skall ske, innan barnet fyllt två
år, med rätt till uppskov efter skriftlig framställning därom från den, som
har vårdnaden örn barnet.
Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
392076