Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

1

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1939 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande
av lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol
samt av 3 a § i lagen örn medling i arbetstvister.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
nr 5 av herr Olsson i Stockholm m. fl., samt nr 156, 157 och 158 av herr
Senander m. fl.

I motionen II: 5 har hemställts, att riksdagen måtte besluta, att lagen örn
kollektivavtal och lagen om arbetsdomstol samt den s. k. varsellagen omedelbart
upphävas.

I motionen II: 156 har yrkats, att riksdagen måtte besluta upphäva lagen
örn kollektivavtal.

I motionen II: 157 har föreslagits, att riksdagen måtte besluta upphäva
lagen örn arbetsdomstol.

I motionen II: 158 har hemställts, att riksdagen måtte besluta upphäva
den av 1935 års riksdag beslutade »lagen örn varsel i arbetskonflikter».

Med sistnämnda lag (»varsellagen») avses 3 a§ i lagen om medling i arbetstvister.

Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna samt till den vid motionen II: 156
fogade bilagan.

Utskottet har lämnat landsorganisationen i Sverige och svenska arbetsgivareföreningen
tillfälle att yttra sig i ärendet. Yttranden hava inkommit
och finnas såsom bilagor A och B fogade vid detta utlåtande. Utskottet får
hänvisa till yttrandenas innehåll.

Förslag om upphävande av lagarna den 22 juni 1928 om kollektivavtal och
om arbetsdomstol hava tidigare förekommit till behandling vid 1929—1931,
1933 och 1935—1938 års riksdagar.

Vid samtliga dessa riksdagar blevo motioner (II: 89 och II: 179 år 1929,
II: 345 år 1930, II: 288 år 1931, II: 81 och II: 250 år 1933, II: 447 och II: 448
år 1935, II: 99, II: 262 och II: 263 år 1936, II: 7, II: 342 och II: 343 år 1937
samt II: 76 och II: 107 år 1938) med yrkanden att lagarna eller endera av dem
måtte upphävas, efter hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden nr 4/1929,

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 32. 8-1539 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

7/1930, 6/1931, 2/1933, 4/1935, 1/1936, 6/1937 och 1/1938), av riksdagen avslagna.

Utskottet tillåter sig lämna följande statistiska uppgifter angående de mål,
som intill senaste årsskiftet underkastats arbetsdomstolens prövning.

Instämda Instämda Hänskjuta

A r

från arbetar-sidan

från arbets-givarsidan

av parterna
gemensamt

Summa

1929 ...................

..................... 54

24

3

81

1930 ...................

.................... 105

44

1

150

1931 ...................

.................... 153

35

2

190

1932 ...................

.................... 179

41

1

221

1933 ...................

.................... 209

19

—

228

1934 ...................

.................... 166

44

1

211

1935 ...................

.................... 160

31

—

191

1936 ...................

.................... 159

20

2

181

1937 ...................

.................... 159

15

—

174

1938 ...................

.................... 162

14

1

177

1,506

287

11

1,804

Till upplysning angående kollektivavtalens utbredning i vårt land får
utskottet lämna nedanstående utskottet tillhandakomna statistiska uppgifter.

Kollektivavtalen beräknas hava vid utgången av år 1937 omfattat 910,836
arbetare.

Efter avtalens giltighetsområde fördela de sig på följande sätt:

Antal

avtal

Riksavtal .................................................................. 58

Distriktsavtal ............................................................ 83

Ortsavtal .................................................................. 2,235

Avtal för enskilda arbetsplatser ................................. 7,209

Tillsammans 9,585

Antal därav
berörda
arbetare

298,579

100,457

136,737

375,063

910,836

3 a § i lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister är av följande
lydelse:

Innan arbetsinställelse vidtages skall, därest giltigt hinder icke möter,
underrättelse örn åtgärden lämnas motsidan ävensom förlikningsmannen eller,
örn tvisten berör flera förlikningsmäns verksamhetsområden, en av förlikningsmännen
sist å sjunde dagen före den dag, då åtgärden skall taga sin
början. Finnas å motsidan oorganiserade arbetare, må underrättelsen, i vad
den avser nämnda arbetare, ske genom allmänt synliga anslag å arbetsplatsen.
Underrättelsen skall innehålla redogörelse för anledningen till åtgärden.

Förseelse mot bestämmelserna i första stycket straffes med böter, högst
300 kronor. Åtal för förseelsen anhängiggöres vid allmän domstol och utföres
av allmän åklagare. Ådömda böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras
gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

Vid 1935 års riksdag framlades i proposition nr 32 förslag till lag angående
tillägg till lagen om medling i arbetstvister, överensstämmande med ovan
återgivna 3 a §.

I propositionen, vari lämnas en utförlig redogörelse för lagförslagets förhistoria,
till vilken utskottet får hänvisa, erinrades bland annat, att den s. k.
trettonmannakommissionen i 6 § av sitt förslag till lag angående vissa
ekonomiska stridsåtgärder (se statens offentliga utredningar 1934: 16) upptagit
en bestämmelse om viss underrättelseplikt för förening, som ville vidtaga
massåtgärd. Enligt detta stadgande skulle skriftlig underrättelse om
åtgärden lämnas, bortsett från visst fall, minst en vecka i förväg. I kommissionens
specialmotivering framhölls, bland annat, att underrättelseplikten
ofta kunde anses fullgjord genom vad som förekommit under förhandlingar.
Hade exempelvis vid förhandlingar om upprättande av kollektivavtal
den ena parten framlagt ett ultimatum av innehåll, att stridsåtgärd
komme att vidtagas en vecka därefter, örn uppgörelse dessförinnan icke
kommit till stånd, måste naturligen underrättelseplikten anses fullgjord.
I yttranden över kommissionens förslag anmärkte landsorganisationen och
socialstyrelsen, bland annat, att det i vissa fall vore förenat med svårigheter
att fullgöra underrättelseplikten eller iakttaga varseltiden. Sålunda erinrade
socialstyrelsen beträffande varseltidens längd, att fall kunde inträffa, då
arbetet vore av så kort varaktighet att tid ej funnes för så långt varsel som
en vecka. Föreskriften örn varseltid borde därför enligt styrelsens mening
erhålla en avfattning, som tilläte förkortad varseltid, därest angriparen kunde
visa, att omständigheterna ej medgivit iakttagande av den vanliga tiden av en
vecka. Med hänsyn till vad sålunda i yttrandena anförts örn svårigheten att i
vissa fall fullgöra underrättelseplikt eller iakttaga varseltid stadgades i ovannämnda
lagförslag till 1935 års riksdag, som i väsentliga hänseenden skiljer
sig från kommissionens förslag, undantag för det fall, att giltigt hinder förelåge.
I propositionen framhölls, att vidtagande av arbetsinställelse borde
anses innefatta även utvidgning till nya arbetsplatser eller nya fack av en
tidigare vidtagen, mera begränsad arbetsinställelse.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, hemställde i sitt utlåtande
nr 30, att lagförslaget måtte antagas med ändring allenast i fråga örn
dagen för lagens ikraftträdande. Andra lagutskottet yttrade bland annat:

Emot den utformning, som i förevarande proposition givits bestämmelserna
Om varseltid, har utskottet ingen erinran att framställa. Det torde vara klart,
att stadgandet icke avser det fall, då arbetsnedläggelsen består i en vägran
från arbetarnas sida att tillhandahålla sin arbetskraft, därför att arbetsgivaren
gjort sig skyldig till ett avtalsbrott, t. ex. underlåtit att utbetala arbetarnas
loner. Ej heller åsyftas med stadgandet sympatiåtgärd som icke består i
arbetsinställelse utan allenast i vägran att taga befattning med varor, vilka
äro avsedda för eller härröra från rörelse som drives av part i primärkonflikten.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1936—1938 års riksdagar framfördes i motioner (II: 152 år 1936, II: 258
och II: 345 år 1937 samt II: 106 år 1938) samma yrkande örn upphävande av
3 a § i lagen örn medling i arbetstvister som i nu förevarande motion.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Vid samtliga dessa riksdagar blevo motionerna efter hemställan av andra
lagutskottet (utlåtanden nr 58/1936, 4/1937 och 2/1938) avslagna.

I den vid motionen II: 156 fogade bilagan har åberopats bland annat arbetsdomstolens
dom nr 85/1932, genom vilken skadeståndsskyldighet ålagts var
och en av vissa strejkande arbetare till ett belopp av 500 kronor och vederbörande
fackförening till ett belopp av 10,000 kronor. I anledning härav må
anmärkas, att det kollektivavtal, om vilket i det avdömda målet var fråga,
slutits före ikraftträdandet av lagen örn kollektivavtal. På grund härav kunde
— såsom i domen framhållits — nedsättning av skadeståndets belopp eller
befrielse från skadeståndsskyldighet med stöd av de i 8 § tredje stycket av
nämnda lag upptagna bestämmelserna icke äga rum. Enligt berörda numera
gällande bestämmelser kan sådan nedsättning ske, örn det med hänsyn till
den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å
tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt finnes
skäligt. Fullständig befrielse må ock äga rum. Vidare må enligt lagrummet
ej i något fall skadestånd ådömas enskild arbetare till högre belopp än 200
kronor.

I ett av Svea hovrätt genom utslag den 2 december 1936, vilket vunnit laga
kraft, avgjort mål har spörsmålet, örn och i vad mån varselskyldighet blivit
behörigen fullgjord, varit föremål för bedömande. Sedan arbetskonflikt
uppstått mellan en arbetsgivare och ett visst fackförbund, hade andra
arbetarorganisationer beslutat meddela tillstånd till arbetsinställelse vid
arbetsplatser, där medlemmar av organisationerna vore sysselsatta, försåvitt
där av förstnämnda fackförbund blockerat arbete komme till utförande.
De av konflikten ej berörda organisationerna hade därefter
i skrivelser den 4 september 1935 lämnat vederbörande sammanslutningar
på arbetsgivarsidan meddelande örn beslutet samt förklarat, att
under den angivna förutsättningen arbetsinställelser kunde komma att
vidtagas. Därjämte hade ordföranden i den av Kungl. Majit för medling
i nyssnämnda konflikt tillsatta förlikningskommissionen samma dag per telefon
underrättats om beslutet. Sedermera hade arbetsinställelser av nämnda anledning
vidtagits av arbetare, anslutna till de förut av konflikten icke berörda
organisationerna, den 9 och den 17 oktober 1935. Hovrätten fann, att de i
skrivelserna den 4 september 1935 lämnade meddelandena örn villkorligt förestående
arbetsnedläggelser med hänsyn till de vid ifrågavarande tid föreliggande
förhållandena innefattat behörig underrättelse örn arbetsinställelserna.
Beträffande meddelandet till ordföranden i förlikningskommissionen
ansåg hovrätten väl olämpligt, att detta viktiga meddelande lämnats i telefon,
men i betraktande av meddelandets innehåll och övriga förekomna omständigheter
fann hovrätten de tilltalade företrädarna för arbetarorganisationerna
icke böra dömas till ansvar för uraktlåten underrättelse enligt 3 a § i lagen
örn medling i arbetstvister.

Utskottet får i förevarande sammanhang erinra örn det den 20 december
1938 mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Sverige träffade huvudavtalet (det s. k. Saltsjöbadsavtalet). I den allmänna
motivering, som den av nämnda organisationer våren 1936 tillsatta arbetsmarknadskommittén
fogat vid sitt förslag till huvudavtal, har uttalats, att så länge
arbetsmarknadens organisationer vore beredda att beakta jämväl de allmänt
samhälleliga intressen, som vore förknippade med deras verksamhet, de
åtgärder, som rimligen kunde påkallas av hänsyn till arbetsfreden, syntes
naturligast och ändamålsenligast böra ankomma på organisationerna själva.
I anslutning härtill har kommittén yttrat följande:

Från sin nu angivna utgångspunkt har arbetsmarknadskommittén inriktat
sig på att bereda ökade möjligheter för intressetvisteimas fredliga avveckling
och att söka förebygga stridsåtgärder, som äro menliga för utomstående eller
för det allmänna. Härvid har kommittén funnit angeläget att i första hand
effektivisera nu gällande former för förhandlingar och uppgörelser mellan
parterna samt främja en allmän avspänning i förhållandet dem emellan.

Vissa i det föreliggande huvudavtalet reglerade frågor äro av sådan natur
att deras prövning närmast får karaktären av en lämplighets- eller billighetsprövning,
där avgörandet väsentligen blir beroende av en avvägning av de
varandra motstående intressena. Så är fallet med frågorna örn uppsägning av
arbetsavtal och permittering samt behandling av konflikter berörande samhällsviktiga
funktioner. Den intresseavvägning, som enligt avtalet skall förekomma
i dylika frågor, är icke av beskaffenhet att böra ankomma på domstol.

Men även beträffande vissa egentliga rättsfrågor har det ansetts mindre
ändamålsenligt att anlita domstol för avtalets tolkning och tillämpning. Här
åsyftas tvister, vilka röra den i avtalet reglerade begränsningen av de ekonomiska
stridsåtgärderna.

För prövningen av nyss berörda spörsmål upprättas enligt avtalet ett särskilt
centralt organ, arbetsmarknadsnämnden, vars ledamöter till lika antal
utses av envar av arbetsgivareföreningen och landsorganisationen. Denna nämnd
har också tillagts befogenhet att härutöver behandla frågor av allmän eller
eljest större betydelse för arbetsmarknaden.

Avtalet innehåller vidare föreskrifter örn förhandlingsordning, avsedda att
effektivisera förfarandet vid behandling av de vanliga på arbetsplatserna förekommande
tvisterna rörande tillämpning av arbetsvillkoren. Förhandlingsordningen
gäller såväl rättstvister som intressetvister, dock icke upprättande eller
prolongering av kollektivt löneavtal, ej heller vidtagande av sympatiåtgärder
eller indrivande av ostridig, till betalning förfallen lön eller annan ersättning.
Huvudregeln är, att uppkommen tvist örn arbetsvillkor eller förhållandet i
övrigt mellan parterna icke får hänskjutas till arbetsdomstolen eller till skiljeman
och ej heller föranleda vidtagande av stridsåtgärder, innan part sökt att
genom förhandling med motparten i enlighet med förhandlingsordningen få
till stånd uppgörelse i tvistefrågan. Det åligger part att på motpartens begäran
träda i sådan förhandling. Om part efter förhandling vill underkasta
frågan arbetsdomstolens eller skiljemans prövning, skall så ske genom ingivande
av stämningsansökan till domstolen respektive påkallande hos motparten
av skiljemannaförfarande senast tre månader efter förhandlingens avslutande.
Beträffande rätten att efter slutförd förhandling vidtaga stridsåtgärd
gäller, att den, som avser att vidtaga åtgärden, har att inom tid som

6

Amira lagutskottets utlåtande Nr H2.

nyss sagts lämna vederbörande förbund å motsidan skriftligt meddelande örn
den tilltänkta åtgärden, samt att åtgärden skall vara beslutad eller medgiven
av vederbörande förbund. Sistnämnda villkor gäller även tvister, som äro
undantagna från förhandlingsordningen. Till bestämmelserna örn förhandlingsordning
ha även anknutits vissa regler örn förlust av rätt att påkalla
förhandling rörande det ifrågavarande anspråket efter förloppet av vissa tider.
Förlust av förhandlingsrätten i sådant fall medför även förlust av rätten att
hänskjuta tvisten till arbetsdomstolen eller till skiljeman liksom av rätten att i
anledning av tvisten vidtaga stridsåtgärd.

Den i bilagan till motionen II: 156 omförmälda § 23 i svenska arbetsgivareföreningens
stadgar innehåller, att i kollektivavtal, som slutes av
medlem i föreningen, skall intagas bestämmelse, att arbetsgivaren har rätt
att fritt antaga och avskeda arbetare. Arbetsdomstolen har i flera fall
(t. ex. i sin i nyssnämnda bilaga åberopade dom nr 100/1932) uttalat, att
en i kollektivavtal intagen bestämmelse av dylik innebörd endast utgör en
bekräftelse av en allmän rättsregel. Bland de spörsmål, i vilka arbetsmarknadskommittén
funnit det vara av särskild vikt att främja en avspänning,
är enligt kommitténs motivering det främsta just frågan örn formerna och
förutsättningarna för arbetares uppsägning eller permittering. I denna del
innehåller huvudavtalet, att den rätt, som tillkommer parterna i ett på
obestämd tid slutet arbetsavtal att bringa avtalet till upphörande efter uppsägning,
skall i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, anslutna till
förbund, som sig emellan antagit avtalet, utövas enligt vissa i avtalet givna
regler. Dessa innebära bland annat, att vid uppsägning av arbetare från anställning,
som varat minst ett år, ävensom vid permittering av arbetare i sådan
anställning arbetsgivaren skall minst en vecka före uppsägningen eller meddelandet
om permittering underrätta arbetarorganisationens representant på
arbetsplatsen om den tilltänkta åtgärden (uppsägningsvarsel respektive permitteringsvarsel).
Inträffar omständighet, som påkallar minskning av arbetsstyrkan
inom kortare tid än den föreskrivna varseltiden, och har detta förhållande
ej kunnat förutses av arbetsgivaren, skall varsel lämnas så fort ske kan.
Då så av arbetsgivaren eller arbetarorganisationens representant begäres, skall
samråd dem emellan ofördröjligen äga rum rörande den tilltänkta åtgärden.
Yad sålunda stadgats äger icke tillämpning 1. å arbetare, som är anställd
på viss tid eller för den tid, som åtgår för utförande av visst arbete; 2. då avskedande
äger rum på grund av sådant arbetarens förfärande, som berättigar
arbetsgivaren att omedelbart häva arbetsavtalet; 3. vid permittering på grund
av sådan växling i arbetstillgången, som är en följd av att arbetet är säsongbetonat
eller eljest till sin natur icke sammanhängande; 4. vid annan permittering,
där den är meddelad på viss tid, ej överstigande tre veckor, eller det
eljest framgår av omständigheterna att den ej kommer att fortvara längre än
nämnda tid. Har uppsägning eller permittering skett i sådana fäll, på vilka
de nyssnämnda bestämmelserna äga tillämpning, och önskar arbetarparten
förhandling med anledning av den vidtagna åtgärden, skall, där icke fråga är
örn kränkning av föreningsrätten eller åtgärden eljest strider mot lag eller

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

kollektivavtal, förhållandet anmälas till arbetarnas förbundsstyrelse, vilken,
om den därtill finner skäl, äger hänskjuta frågan till undersökning inom arbetsmarknadsnämnden.
Detta skall gälla även i fall, då avskedandet grundas på
sådant förfarande, som berättigar arbetsgivaren att omedelbart häva arbets
avtalet. Nämnden skall genom noggrann undersökning av dit hänskjuten
fråga söka få en sakligt riktig uppfattning örn alla de omständigheter, under
vilka den påtalade åtgärden blivit vidtagen. Vid åtgärdens bedömande skall
beaktas såväl produktionens beroende av arbetskraftens duglighet och lämplighet
som arbetarnas berättigade intresse av trygghet i anställningen. I enlighet
härmed skall hänsyn tagas såväl till nödvändigheten av att företaget
i möjligaste mån betjänas av skickliga och för dess verksamhet lämpliga arbetare
som, då arbetsgivaren på grund av arbetsbrist funnit sig böra vidtaga
avskedande eller permittering och valet står mellan arbetare, vilka besitta
lika skicklighet och lämplighet, till anställningstidens längd ävensom till särskilt
stor försörjningsplikt. Nämnden skall söka komma till en samstämmig
uppfattning i bedömandet av dit hänskjuten fråga och finna utvägar för utjämning
av motsättningen mellan parterna. Beslut, varom flertalet i nämnden
förenar sig, skall delgivas respektive förbund, på vilka det ankommer att i
samråd med arbetsgivareföreningen respektive landsorganisationen vidtaga
de åtgärder, vartill beslutet må giva anledning. Örn arbetare verkställa uppsägning
av sina anställningar i sådan omfattning eller på sådant sätt att arbetsgivaren
kommer i trångmål beträffande erforderlig arbetskraft, må han, där
fråga icke är om en maskerad stridsåtgärd, anmäla förhållandet hos sitt förbund,
vars styrelse äger hänskjuta frågan till övervägande inom arbetsmarknadsnämnden.

Huvudavtalet innefattar vidare stadganden örn begränsning av de ekonomiska
stridsåtgärderna. I sådant hänseende har i avtalet stadgats förbud mot
sådana stridsåtgärder gentemot neutral tredje man, vilka icke hava karaktären
av rena sympatiåtgärder i samband med kollektiva avtalsrörelser. Vidare
hava vissa mindre tilltalande stridsåtgärder gentemot part förbjudits, såsom
förföljelse mot någon av religiösa, politiska eller liknande grunder, angrepp
mot någon för dennes uppträdande såsom part, ombud eller vittne inför domstol
eller annan myndighet eller mot någon för det denne tillhandagår ämbetsman
eller tjänsteman, vedergällning mot någon för dennes befattning med en
avslutad arbetstvist, angrepp mot familjeföretag, angrepp å enskild arbetsgivare
för att förmå honom att avstå från att deltaga i arbete i eget företag
samt stridsåtgärder, syftande till orättmätig vinning.

Slutligen innehåller avtalet vissa bestämmelser örn behandling av konflikter
berörande samhällsviktiga funktioner.

Genom sitt godkännande av huvudavtalet lia arbetsgivareföreningen och
landsorganisationen förbundit sig att utöva den verksamhet i arbetsmarknadsnämnden
och vad därmed sammanhänger, som enligt avtalet ankommer på
dem, samt att verka för att avtalet blir genom fri överenskommelse antaget
såsom kollektivavtal mellan de till dem hörande förbunden. I den mån så sker
blir avtalet jämväl i övrigt med rättsverkan enligt lagen örn kollektivavtal
bindande för arbetsgivareföreningen och landsorganisationen.

Utskottet.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

I vissa av de föreliggande motionerna har hemställts, att riksdagen måtte
besluta upphäva lagarna örn kollektivavtal och örn arbetsdomstol. Riksdagen
har vid upprepade tillfällen och senast år 1938 avslagit motioner med samma
yrkanden. Utskottet ansluter sig för sin del till den i de inkomna yttrandena
hävdade uppfattningen, att skäl ej heller nu förebragts för upphävande av
dessa lagar.

Landsorganisationen har i sitt yttrande ingått på vissa i bilagan till motionen
II: 156 framställda krav på ändringar i 3 a § i lagen om medling i arbetstvister.
De i föreliggande motioner gjorda yrkandena, i vad de avse berörda
lagrum, gå emellertid ut på upphävande av detsamma. Ej heller i detta hänseende
finner utskottet anledning frångå den mening, åt vilken riksdagen vid
flera föregående tillfällen givit uttryck.

Utskottet får därför hemställa,

A. att motionen II: 5, i vad den avser upphävande av lagen
örn kollektivavtal, samt motionen II: 156 icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd;

B. att motionen II: 5, i vad den avser upphävande av lagen
om arbetsdomstol, samt motionen II: 157 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; ävensom

C. att motionen II: 5, i vad den avser upphävande av 3 a § i
lagen om medling i arbetstvister, samt motionen II: 158 icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 maj 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Hagman, Löfvander, Linnér*), Sten,
Wistrand, Näslund*) och Nils Svensson*);

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson i Västerås, Skoglund, Pettersson
i Hällbacken*), Hallagård, Molander*), von Seth*) och Barnekow.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32; bilagor.

9

Bilaga A.

Landsorganisationen i Sverige Till

Riksdagens Andra Lagutskott.

Genom remiss den 1 februari 1939 har Landsorganisationen i Sverige bereus
tillfälle att avgiva yttrande över inom riksdagens andra kammare väckta
motioner, nämligen dels nr 5 av herr Olsson i Stockholm m. fl., dels nr
156—158 av herr Senander m. fl. örn upphävande av lagen örn kollektivavtal,
lagen örn arbetsdomstol och lagen örn varsel i arbetskonflikter. Landssekretariatet
får å landsorganisationens vägnar anföra.

I sitt beslut i anledning av väckta motioner örn åtgärder för upphävande
av lagstiftningen örn kollektivavtal och arbetsdomstol samt medlingslagens
bestämmelse örn varsel vid arbetsinställelse underströk landsorganisationens
senaste kongress år 1936 »att verkliga rättst vister icke tillhöra det slag av
tvister, för vilkas lösning stridsåtgärder äro att rekommendera».

Från denna principiella utgångspunkt synes diskussionen kring lagstiftningen
örn kollektivavtal och arbetsdomstol kunna begränsas till att avse
dels formen för den rättsliga prövningen av här ifrågavarande tvister, dels
de regler efter vilka tvisternas materiella avgörande bör äga rum.

I förra hänseendet står valet mellan å ena sidan allmän domstol eller
specialdomstol och å andra sidan skiljemannaförfarande. Örn allmän domstols
olämplighet, från såväl saklig som processuell synpunkt, såsom forum
för prövningen av hithörande tvister torde knappast råda delade meningar.
I avseende å förhållandet mellan specialdomstol (arbetsdomstol) och skiljemannaförfarande
är att märka att, med undantag för sådan förklaring, som
avses i 7 § av lagen örn kollektivavtal, tvist, som eljest skulle höra under
arbetsdomstolen, i stället enligt avtal må hänskjutas till avgörande av skiljemän.
Från allmän arbetsrättslig synpunkt synes det vara till större fördel
för en enhetlig rättsutveckling på arbetsmarknadens område, därest tolkningen
och tillämpningen av kollektivavtalens allmänna bestämmelser ankommer
på en permanent central specialdomstol, än örn den utsplittras på
en mångfald, inbördes oavhängiga skiljenämnder. Däremot torde skiljemannaförfarandet
regelmässigt äga företräde framför arbetsdomstolen, då fråga
är om tvister på grund av ackordsprislistor eller andra tvister, för vilkas
prövning erfordras speciell teknisk sakkunskap.

Liksom i fråga om arbetsdomstolslagen inskränka sig motionärerna beträffande
kollektivavtalslagen till yrkande om lagstiftningens upphävande.
Landsorganisationens kongress år 1936 hade, såsom ovan antytts, att taga
ställning till motioner örn åtgärder i enahanda syfte. Motionerna avslogos
av kongressen, i samband varmed kongressen beslöt uttala sig för vidtagande
av sådana åtgärder i gällande lagstiftning »att arbetarnas rättsställning på
sådant sätt stärkes, att de erhålla den jämställdhet, som utgör grunden för
all lagstiftning».

Den principiella ståndpunkt, som sålunda intagits av landsorganisationens
senaste kongress, har sekretariatet varken rätt eller anledning att frånfalla.
Ett bifall till motionärernas yrkanden skulle innebära att gällande lag örn
kollektivavtal ersattes av oskrivna rättsregler. Det iir — från utgångspunkten
att rättstvister böra avgöras i rättslig väg — svårt att inse i vad mån en

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avil. Nr 32. sis 39 2

10

Andra lagutskottets utlåtande Xr 32; bilagor.

sådan ordning skulle erbjuda större garantier mot partiska oell godtyckliga
avgöranden än en rättstillämpning på grundval av uttrycklig lagstiftning.

Det stora problemet beträffande den rättsliga regleringen av kollekt! vavtalsväsendet
är, såsom av landsorganisationens kongress uttalades, stärkandet
av arbetarpartens rättsställning i arbetsförhållandet. Detta problem
vinner icke sin lösning genom kollektivavtalslagens upphävande utan måste
angripas genom ett utbyggande av avtalsväsendet med bestämmelser, som
tillförsäkra arbetarparten vidgat inflytande över arbetsvillkoren och korrektiv
mot maktmissbruk från arbetsgivarens sida.

Olikställigheten mellan parterna hänför sig särskilt till arbetsgivarens fria
uppsägningsrätt och till de svårigheter, som — även med den av arbetsdomstolen
i detta avseende fastställda fördelningen av bevisbördan — föreligga
för arbetarparten att förebringa bevisning örn uppsägningsrättens utnyttjande
i avtalsstridigt syfte. I det nyligen mellan svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen avslutade huvudavtalet ha formerna och
förutsättningarna för uppsägning av arbetsavtal underkastats en praktiskt
betydelsefull reglering. Även örn denna reglering endast innebär en dellösning
av det större problemet örn tryggandet av arbetarnas rättsställning,
och även örn tillämpningen av huvudavtalets ifrågavarande regler icke har
karaktären av rättsligt förbindande avgöranden, kan det säkerligen förväntas
att dessa regler, lojalt tillämpade, komma att leda till ett stärkande av
arbetarpartens position i arbetsförhållandet och därmed i sin mån till en
utjämning av olikställigheten parterna emellan.

Med anledning av de projekt örn lagstiftning rörande bland annat arbetares
avskedande, som förekomma i en vid herr Senanders m. fl. fogad framställning,
vill sekretariatet inskränka sig till det självklara påpekandet att
sekretariatet, så länge praktisk erfarenhet saknas av huvudavtalets förenämnda
reglering, anser dylik lagstiftning sakna aktualitet.

Beträffande parternas olikställighet i skadeståndshänseende vill sekretariatet
här endast anmärka, att denna olikställighet i varje fall icke bragtes ur världen
genom kollektivavtalslagens upphävande och ersättande i denna del av allmänna
civilrättsliga skadeståndsregler utan tvärtom i och med slopandet av
möjligheten till nedsättning av eller befrielse från skadestånd samt till maximering
av enskild arbetares skadeståndsskyldighet komme att ytterligare
skärpas. Att — såsom i den vid herr Senanders m. fl. motion fogade framställningen
föreslås — fråntaga arbetsdomstolen rätten att utdöma skadestånd
vore onekligen en enkel lösning av skadeståndsproblemet. Bortsett från det
i och för sig oegentliga i att upprätthålla en lagstiftning av kollektivtalslagens
innehåll utan några som helst rättsliga sanktioner till på lagen grundade
avgöranden — ens för uppenbart rättsstridigt handlande — ligger ett
upphävande av skadeståndspåföljden ingalunda i arbetarpartens intresse.
Den rätt till nedsättning av skadestånd med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst,
skadans storlek och andra omständigheter, som tillkommer arbetsdomstolen,
medför för övrigt att olikställigheten i förevarande avseende väsentligen
framträder endast vid fall av grava avtalsbrott (stridsåtgärder) med mera
omfattande ekonomisk skadeverkan. Det i samma framställning alternativt
föreslagna systemet med skadeståndets beräkning efter dagsinkomst innebär
realiter att skadeståndspåföljden förvandlas till straffpåföljd (dagsböter). Hulén
avvägning mellan å ena sidan skadan, å andra sidan antalet dagsböter
skall ske angives icke. Det är under sådana förhållanden svårt att inse
vad företräde dylika skadeståndsnormer skulle äga framför nu gällande.

Av vad ovan anförts framgår att sekretariatet icke anser skäl hava förebragts
för upphävande av lagarna örn arbetsdomstol och kollektivavtal.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32; bilagor.

11

Vidkommande motionerna örn upphävande av 3 a § medlingslagen (»varsellagen»)
hänvisar sekretariatet till sitt av landsorganisationens representantskap
godkända utlåtande över trettonmannakommissionens förslag 1934
till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, i vilket utlåtande anfördes att
från principiell synpunkt ingenting funnes att erinra mot dén av kommissionen
föreslagna varselplikten. Av sekretariatet framförda anmärkningar
mot varselregelns utformning beaktades i propositionen.

Enligt departementschefens i propositionen gjorda uttalande borde arbetsinställelse
i varselregelns mening anses innefatta även utvidgning till
nya arbetsplatser eller nya fack av en tidigare vidtagen, mera begränsad
arbetsinställelse. Från synpunkten av varselskyldighetens syftemål — att
undanröja eventuella missförstånd rörande anledningen till den beslutade
arbetsinställelsen och att genom förhandling i tvistefrågan eventuellt förebygga
stridsåtgärdens vidtagande — synes något skäl icke kunna förebringas
för krav på varsel även vid sympatiaktioner, där regelmässigt ingen tvist
föreligger mellan angriparen och den angripne. I den till herr Senanders
m. fl. motion fogade framställningen framföres — såsom alternativ till varselregelns
upphävande — förslag att sympatistrejk måtte undantagas från varselplikten.
Ehuru ett undantag för sympatiåtgärder väl icke kan begränsas
till strejk utan måste omfatta även lockout, vill sekretariatet likväl tillstyrka
en ändring av varselregeln av sådant innehåll. Sekretariatet vill likaledes
tillstyrka att uttryckligt undantag från varselplikten sker för det fall att
under förlikningsmans medverkan förhandlingar försiggått utan att uppgörelse
ernåtts. I denna del anfördes av trettonmannakommissionen att underrättelseplikten,
liksom tydligen även redogörelseplikten, ofta kunde anses fullgjord
genom vad som förekommit under förhandlingar; kommissionen förutsatte
emellertid att i sådant fall särskilt ultimatum lämnats motparten
under förhandlingen. Sekretariatet kan icke finna sådant uttryckligt ultimatum
nödvändigt, i varje fall icke om förhandlingstiden sammanfaller med eller
överskridit den stadgade varseltiden.

Slutligen vill även sekretariatet framhålla önskvärdheten av att klarhet
vinnes angående giltigheten av meddelat varsel för det fall den varslade
arbetsinställelsen inhiberats, t. ex. på grund av mellankommande förhandling.

Stockholm den 3 april 1939.

Landsorganisationen i Sverige.
Gunnar Andersson.

Arnold Sölvén.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82; bilagor.

Bilaga B,

Svenska arbetsgivareföreningen Till

andra lagutskottet.

Svenska Arbetsgivareföreningen bar genom skrivelse den 1 februari 1939
beretts tillfälle att avgiva yttrande över inom riksdagens andra kammare
väckta motioner örn upphävande av lagarna örn kollektivavtal och arbetsdomstol
ävensom stadgandet i lagen örn medling i arbetstvister rörande
varselskyldighet. Föreningen får med anledning härav anföra följande.

Alltsedan tillkomsten av de angivna lagarna ha motioner med samma
syfte som de föreliggande årligen väckts utan att likväl föranleda till någon
riksdagens åtgärd. Någon omständighet, som kunde föranleda riksdagen att
nu intaga en annan ståndpunkt än tidigare, har icke inträffat.

Då emellertid årets motioner i denna fråga ansetts vara av betydenhet
att böra remitteras till de fackliga organisationerna, anser föreningen det
tillräckligt att framhålla, att den princip, mot vilken motionerna i första
hand rikta sig — nämligen att tvist rörande tolkning och tillämpning av
ett ingånget avtal icke skall lösas genom öppen strid utan genom rättsligt
avgörande — vunnit allmänt erkännande av båda parter å arbetsmarknaden.
Upphävandet av den lagstiftning, varigenom ifrågavarande princip erhållit
sin rättsliga utformning, skulle ej blott äventyra den avspänning mellan
parterna på arbetsmarknaden, som under senare tid inträtt, utan även i
grund förändra de förutsättningar, efter vilka organisationerna å båda sidor
till ömsesidig båtnad och till samhällets bästa inrättat sin verksamhet.

Föreningen hemställer därför, att utskottet i likhet med tidigare år måtte
avstyrka motionerna ifråga.

Stockholm den 2 mars 1939.

Svenska Arbetsgivareföreningen.

Gustaf Söderlund.

Stockholm 1939. K. L. Beckmans Boktryckeri.