Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

I

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1939 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 24 februari 1939 dagtecknad proposition, nr 96, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
hållna protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till 1) arbetstidslag för detaljhandeln; 2) lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning; samt

3) butikstängningslag.

I samband med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
tjugufem i anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna

inom första kammaren

nr

258

av

herr

Strand,

»

267

»

»

Lindström m. fl.,

»

268

»

herrar Mannerskantz och Bondeson,

271

»

»

Wagnsson och Gärde,

»

272

»

herr

Emil Andersson m. fl.,

»

273

»

Holmström m. fl.,

»

274

»

»

von Horn och friherre Beck-Friis, ävensom

»

277

»

herrar

Walles och Öman samt

inom andra kammaren

nr

372

av

herrar Andersson i Falkenberg och Karlsson i Munkedal

»

373

»

fru

Johansson m. fl.,

»

381

»

herr

Nilsson i Norrlångträsk m. fl.,

»

382

»

herrar Mårtensson och Andersson i Mölndal,

»

395

»

herr

Andersson i Malmö,

» 413 » » Mosesson m. fl.,

» 414 » » Tengström m. fl.,

» 415 » » Lindqvist och fru Nordgren,

» 422 » » Lindén,

» 423 och 424, båda av hervar Hagberg i Luleå och Brädefors,
» 425 av herr Lundgren,

» 426 » herrar Arnemark och Lundqvist,

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 31.

lisi »I) 1

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

nr 427 av herrar Hansson i Yännäsbj och Persson i Falla,

» 428 » herr Aqvist m. fl.,

» 429 » » Larsson i Hede m. fl. ävensom

» 430 » » Annér rn. fl.

För de i motionerna framställda yrkandena kommer redogörelse att lämnas
i det följande, för yrkandet i motionen II: 423 i samband med frågan örn
arbetstidslagstiftning för kontorsanställda och vissa andra grupper av arbetstagare
utanför detaljhandeln samt för övriga yrkanden, vilka samtliga avse
ändringar i olika hänseenden i Kungl. Maj:ts förslag, vid behandlingen av
de särskilda delarna av detta.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen framlagda
lagförslagen, ävensom i fråga örn de skäl, som motionärerna andragit
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

I propositionen hava lämnats redogörelser för huvuddragen av gällande
svensk lagstiftning om begränsning av affärs- och arbetstid (sid. 13—21) samt
för den internationella behandlingen av frågan om arbetstidsreglering för affärsoch
kontors anställda m. m. (sid. 21—25). Utskottet tillåter sig att hänvisa till
dessa redogörelser.

Beträffande utländsk lagstiftning må här allenast nämnas, att särskilda butikstängningslagar
finnas i Danmark, Finland och Norge. I Finland och Norge
föreligger därjämte arbetstidslagstiftning för affärs- och kontorsanställda. För
vuxna butiksbiträden eller kontorister gäller däremot ej någon direkt arbetstidsreglering
i Danmark (sådan reglering finnes blott för minderåriga). En
närmare redogörelse för vissa främmande länders lagstiftning i förevarande
hänseenden har lämnats i en bilaga till nedannämnda sakkunnigbetänkande
(betänkandet sid. 266—273).

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen
för socialdepartementet den 29 juni 1935 fem sakkunniga att inom departementet
biträda med utredning rörande frågan örn en laglig reglering av
arbetstiden för de affärs- och kontorsanställda samt rörande de frågor i
övrigt, som ägde samband med lagstiftningen å förevarande område. De
sakkunniga, som an togo benämningen »Årbetstidsutredningen angående
affärs- och kontorsanställda», voro ledamoten av riksdagens andra kammare
direktören E. L. Aqvist, tillika ordförande, dåvarande förtroendemannen
hos svenska handelsarbetareförbundet J. A. Lundgren, ledamoten av riksdagens
första kammare rektorn vid Göteborgs handelsinstitut G. E. A.
Rahmn, verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund V. O. L.
Strömberg och ombudsmannen i Sveriges tobakshandlares riksförbund

A. Östlund.

Enligt direktiven för de sakkunniga innefattade deras uppgift främst en
undersökning av dels frågan örn lagstadgad arbetstidsreglering för de an -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

3

ställda inom detaljhandeln, särskilt för butikspersonalen, dels ock spörsmålet
örn laglig begränsning av affärstiden inom detaljhandeln. De sakkunniga
behandlade emellertid även frågorna örn arbetstidslagstiftning för
de kontorsanställda och vissa dem närstående grupper av anställda.

För att erhålla kompletterande upplysningar i fråga örn detaljhandelns
affärs- och arbetstider utöver dem, vilka funnos tillgängliga i en av socialstyrelsen
år 1933 framlagd statistisk undersökning, vände sig de sakkunniga
i början av år 1936 genom utsändande av frågeformulär till olika myndigheter,
till kvinnoföreningar och andra sammanslutningar, som kunde anses
företräda konsumentintresset, till liandelskamrarna samt till alla kända
föreningar av detaljhandlare och detaljhandelspersonal jämte några större
varuhus och mångfilialföretag ävensom till ett mindre antal stadsfullmäktigoch
kommunalnämndsordförande. Direkta uppgifter om de faktiska affärstiderna
inom detaljhandeln inhämtades under senare delen av år 1936
under medverkan av Sveriges köpmannaförbund från till detsamma hörande
föreningar. I mitten av år 1936 föranstaltade de sakkunniga örn en
specialundersökning beträffande kioskhandeln. Muntliga förhandlingar med
företrädare för sammanslutningar inom detaljhandeln förekommo vid flera
tillfällen.

Sedan de sakkunniga närmare utformat förslag till laglig reglering av
arbetstid och affärstid inom detaljhandeln gjordes hösten 1937 i samverkan
med Sveriges köpmannaförbund en särskild undersökning, som bland annat
åsyftade att utröna de ekonomiska verkningarna av den planerade lagstiftningen.

I samband med frågan örn reglering av arbetstid och affärstid inom
detaljhandeln upptogo de sakkunniga även motsvarande spörsmål beträffande
rakstugor, frisersalonger, badinrättningar och fotografiateljéer.

Vad angår de sakkunnigas arbete beträffande arbetstidsreglering för
kontorspersonal och vissa andra tjänstemannagrupper utanför detaljhandeln
må erinras därom, att Kungl. Majit på framställning av de sakkunniga
våren 1936 uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa statistisk undersökning
rörande arbetstidsförhållandena för vissa grupper av privatanställda,
särskilt kontorspersonal, teknisk personal, arbetsbefäl, lager- och expeditionspersonal
samt vakter och bud. De sakkunniga hava efter hand under
undersökningens gång fått taga del av undersökningsresultaten1 från socialstyrelsen.

De sakkunnigas lagförslag.

Till fullföljande av sitt uppdrag hava de sakkunniga den 31 december
1937 avgivit betänkande med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln
och butikstängningslag (statens offentliga utredningar 1 937:55). 1

1 Resultatet av socialstyrelsens undersökning tiar i början av år 1938 publicerats i
Sveriges officiella statistik, avdelningen socialstatistik, under rubrik »Undersökningar rörande
arbetstidsförhåHanden och lönevillkor för privatanställda».

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Texterna till de framlagda lagförslagen — »lag om arbetstiden i detaljhandel
och viss annan rörelse (arbetstidslag för detaljhandeln)» samt »lag
örn tiden för idkande av detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag)»
— hava såsom bilaga (Bilaga B) fogats till statsrådsprotokollet
den 27 januari 1939 i förevarande ärende.

Sedan yttranden över de sakkunnigas förslag inhämtats från ett stort
antal myndigheter och sammanslutningar (förtecknade å sid. 27—28 i propositionen),
hava förslagen undergått överarbetning inom socialdepartementet.

I. Arbetstidslag för detaljhandeln.

Historik.

De sakkunniga hava i sitt betänkande lämnat en historisk översikt över
svenska lagstiftningsåtgärder och förslag till sådana på det område, som
de sakkunnigas uppdrag omfattat, samt därvid å sid. 57 — 69 behandlat
åtgärder och förslag åsyftande direkt arbetstidslagstiftning. Utskottet anhåller
att beträffande dessa spörsmål få hänvisa till de sakkunnigas betänkande.

Allmänna spörsmål.

Enligt uppgifter i de sakkunnigas betänkande utgjordes de yrkesgrupper
av privatanställda, varom i förevarande sammanhang överhuvud kan bli
fråga, av 78,500 personer tillhörande gruppen förvaltnings-, kontors- och
kommersiell personal (häri inräknade även handelsresande m. fl., för vilka
en arbetstidsreglering för närvarande ej ansetts kunna komma ifråga), 33,000
tillhörande gruppen tekniskt och vetenskapligt utbildad personal samt nära
75,000 tillhörande gruppen butikspersonal.

De sakkunniga hava framhållit, att kollektivavtalen hade en mycket
varierande betydelse för de skilda arbetstagaregrupper, som omfattats av
de sakkunnigas utredning. En redogörelse för förhållandena i detta avseende
har lämnats å sid. 29—31 i propositionen. I

I propositionen har vidare redogjorts för de sakkunnigas ställning till
frågan, örn det föreligger behov av arbetstidsreglering för butiksanställda
(sid. 31—35) och för remissyttrandenas innehåll i denna del (sid.
35—37).

Ett annat spörsmål, som under förarbetena till de nu framlagda lagförslagen
tilldragit sig uppmärksamhet, är frågan örn arbetstidsreglering
för butiksanställda bör ske genom direkt lagstiftning eller genom
skärpt butikstängningslag. De sakkunnigas mening i denna fråga har
redovisats å sid. 37—38 och en sammanfattning av vad yttrandena härom
innehålla återfinnes å sid. 38—40 i propositionen.

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Till de båda nu nämnda spörsmålen Ilar föredragande departementschefen,
statsrådet Forslund, tagit ställning i ett anförande till statsrådsprotokollet,
som återgivits å sid. 40—42 i propositionen. I detta anförande Ilar uttalats
bland annat följande:

Socialstyrelsens undersökningar av år 1933, vilka verkställts för att utröna
de faktiska arbetstidsförhållandena inom detaljhandeln, giva vid handen,
att den genomsnittliga ordinarie nettoarbetstiden — efter avdrag för raster
— för butikspersonal torde kunna i affärer i allmänhet uppskattas till 51 ä
52 timmar i veckan. I åtskilliga branscher vore emellertid den ordinarie
arbetstiden avsevärt längre. Så vore fallet beträffande frukt-, blomster- och
tobaksaffärer samt lanthandelsbodar, där socialstyrelsen beräknat den ordinarie
veckoarbetstiden till 55 timmar, samt i mjölk- och bageriafifärer, där
veckoarbetstiden uppskattats till bortåt 60 timmar. 48-timmarsvecka gällde
endast för en mindre del — Vä ä V* — av personalen. Att märka vore
emellertid, att till den ordinarie arbetstiden bomme övertidsarbete i växlande
omfattning. Visserligen hava de sakkunniga på grundval av egna undersökningar
upplyst, att arbetstiden under de senaste åren i åtskilliga fall förkortats.
Därtill hade bidragit dels en på vissa orter och inom åtskilliga
branscher tillämpad frivillig förkortning av affärstiden, dels ock större utbredning
av kollektivavtalsmässig reglering av arbetstiden, därvid 48-timmarsveckan
i allmänhet antagits såsom norm för arbetstidens längd. Den omfattning,
i vilken på nu angivna sätt minskning av arbetstiden ned till 48-timmarsvecka förekommit, vore emellertid hitintills tämligen ringa. Fortfarande
syntes flertalet butiksanställda hava en ordinarie arbetstid, som avsevärt
överstege 48-timmarsveckan.

Efter konstaterande härav har för de sakkunniga uppställt sig till besvarande
det spörsmålet, huruvida butiksbiträdenas och övriga bär avsedda
arbetstagares verksamhet vore av sådan art, att den kunde anses jämställd
med industriarbetarnas och i följd därav borde föranleda en arbetstidsreglering,
innefattande 48-timmarsvecka. Den förut omtalade undersökning, som
socialstyrelsen framlagt år 1933, utvisade, att även inom detaljhandeln liksom
i all annan verksamhet olika grader av arbetsintensitet erfordrades i
olika fall, men att det dock kunde sägas, att arbetstagarna i regel hade tämligen
oavbruten sysselsättning under hela arbetsdagen. De sakkunniga hava
för egen del framhållit, att, även örn arbetet i vissa mindre butiker kunde
anses vara ganska litet ansträngande, så vore det i andra fall så intensivt
och påfrestande, att det mer än väl kunde mäta sig i svårighetsgrad med
arbete, som vore reglerat av allmänna arbetstidslagen.

För egen del hyser jag den principiella uppfattningen, att tillräckligt
starka skäl icke föreligga att överhuvud undantaga större eller mindre grupper
arbetstagare från 48-timmarsveckans reglering. För åtskilliga av de arbetstagare,
vilkas arbetstid på grund av undantag i 1 § allmänna arbetstidslagen
icke regleras av nämnda lag, har 48-timmarsveckan senare införts, bland
annat för de stora arbetstagargrupperna inom jordbruket och sjöfarten.
Enligt min mening är det en angelägenhet av vikt för statsmakterna att
fortsätta på den sålunda inslagna vägen och inrikta sina strävanden på att
få en reglering i lag av arbetstiden till högst 48 timmar i veckan genomförd
över hela arbetsområdet. Ett betydelsefullt led i arbetet att nå ett
dylikt slutresultat utgör lagstiftning örn en sådan arbetstid för detaljhandelns
arbetstagare. Ett vägande skäl för reglering av veckoarbetstiden till i princip
48 timmar är, såsom de sakkunniga framhållit, att en laglig arbetstidsreglering
givetvis icke kan inskränka sin uppgift till att skydda de anställda
mot direkt uDrottning. En väl så viktig uppgift är den att möjliggöra för

6 Andra lagutskottets tillåtande Nr 31.

de anställda att ägna erforderlig tid till familjeliv, studier, friluftsliv och
annan rekreation.

Av de i det föregående lämnade statistiska uppgifterna framgår val,
att kollektivavtalsreglering alltmera vinner insteg även inom handeln samt
relativt fortare nu än tidigare. Emellertid torde det vara klart, att det
ännu skulle dröja åtskillig tid innan sådan avtalsreglering vore mera fullständigt
genomförd, oell helt genomförd bleve den med säkerhet icke inom
överskådlig tid. För de anställda, som stöde utanför, avvaktande en så
småningom skeende reglering, skulle förhållandena alltid te sig orättvisa.
Lagstiftning — i en eller annan form —- för genomförande i princip av
48-timmarsveckan på förevarande område synes mig med hänsyn härtill
nödvändig.

Det har i åtskilliga yttranden anförts, att erforderlig arbetstidsreglering
lämpligast kunde vinnas genom skärpning av butikstängningslagen. Gällande
lag medgiver som huvudregel öppethållande under 11 timmar per dygn,
men det har framhållits, att en tendens visat sig till tidigare stängningstider
och på grund därav förkortad arbetstid. En tid för öppethållande så kort,
att 48-timmars veckoarbetstid för de anställda skulle möjliggöras, torde
emellertid vara uteslutet att mera allmänt uppnå på frivillighetens väg; under
alla förhållanden skulle det dock förekomma ett avsevärt antal butiker, som
holle öppet längre tid. En tvångsreglering i butikstängningslagen, som innebure
öppethållande under så kort tid, att därigenom arbetstiden för de anställda
skulle kunna i tillräcklig grad inskränkas, synes mig ej möjlig. Vid
bestämmandet av tiden för öppethållandet måste nämligen hänsyn i främsta
rummet tagas till allmänhetens befogade krav på att -— ofta före eller efter
egen arbetstid — äga möjlighet att göra sina inköp. Jämväl affärsidkarnas
anspråk på att genom viss icke alltför kort tids öppethållande kunna utnyttja
affärerna med däri nedlagt kapital torde böra vinna beaktande.---

I förevarande sammanhang må till sist erinras därom, att motståndare
till laglig reglering — innefattande 48-timmars arbetsvecka — på förevarande
område bland annat åberopat, att en dylik reglering skulle innebära en
ekonomisk börda för företagarna av sådan omfattning, att dessa därigenom
skulle beredas mycket allvarliga svårigheter. De sakkunniga hava visserligen
icke gjort någon mera omfattande utredning härutinnan men dock, med hänsyn
till vad under utredningsarbetet förekommit, ansett sig kunna fastslå, att
de olägenheter av en laglig reglering i avsedd omfattning, som för vissa
företag otvivelaktigt skulle uppstå, dock icke vore så betydande, att de
kunde anses uppväga de fördelar, som en arbetstidsreglering skulle medföra
för personalen och ur allmän synpunkt. Avsevärda möjligheter att minska
svårigheterna förefunnes bland annat genom rationell indelning av arbetet.
Till de sakkunnigas uppfattning i detta avseende anser jag mig kunna
giva min anslutning. Särskilt med hänsyn därtill, att — av skäl som i det
följande skola angivas — den föreslagna lagen avses icke skola äga tilllämpning
beträffande de minsta företagen, synes det mig klart, att i de
företag, där lagen skall tillämpas, anordningar med rationell indelning av
arbetet skola göra det möjligt, att utan mera avsevärda ekonomiska uppoffringar
kunna ordna verksamheten i överensstämmelse med lagen. Att
oöverstigliga svårigheter att ordna arbetet i detaljhandel inom 48-timmarsveckans
ram icke möta framgår jämväl därav, att — såsom de sakkunnigas
utredning givit vid handen — redan nu 48-timmarsvecka förekommer i viss,
ej alldeles obetydlig utsträckning inom ifrågavarande verksamhetsområde.

I frågan, örn arbetstidsbestämmelser för detaljhandeln böra
upptagas i särskild lag eller inarbetas i allmänna arbetstidslagen,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 7

hava de sakkunniga gjort vissa uttalanden, för vilka redogörelse lämnats å
sid. 42—45 i propositionen. Rörande innehållet i remissyttrandena i förevarande
avseende får utskottet hänvisa till sid. 45—48 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i propositionen rörande detta spörsmål
anfört i huvudsak följande:

Den rättsliga regleringen av arbetstiden för de inom detaljhandeln anställda
kommer av naturliga skäl att i mångt och mycket överensstämma
med den reglering rörande arbetstiden inom industrien, som gives i allmänna
arbetstidslagen; skiljaktigheter komma dock att förefinnas i olika hänseenden.
Spörsmålet huruvida den lagstiftning, varom nu är fråga, skall utbyggas på
den allmänna arbetstidslagens grund genom införande i denna lag av vissa
speciella regler för detaljhandelns arbetstagare, eller örn en särskild arbetstidslag
för detaljhandeln skall tillskapas, torde böra avgöras med hänsyn i
första hand till omfattningen av nyss omförmälda skiljaktigheter.

De sakkunniga hava framhållit, att den av dem föreslagna arbetstidslagen
för detaljhandeln innefattade avvikelser från den allmänna arbetstidslagens
stadganden i huvudsak därutinnan, att överflyttning efter arbetsgivarens
gottfinnande av arbetstid inom viss tidsperiod tillätes, att bestämmelser
rörande förberedelse- och avslutningsarbeten samt i fråga örn uttagande av
övertid hade i viss mån särartat innehåll, att föreskrifter örn övertidsersättning
funnes upptagna samt att undantagsbestämmelserna beträffande småföretag
icke överensstämde med motsvarande stadganden i någon av de
övriga arbetstidslagarna. Härjämte hava de sakkunniga anfört, att den nya
regleringen avsåges bliva provisorisk med en giltighetstid av allenast tre år.

I det övervägande flertalet yttranden har de sakkunnigas förslag örn tillskapande
av särskild arbetstidslag för detaljhandeln gillats. I några yttranden,
bland annat av arbetsrådet, har däremot anförts, att de för detaljhandeln
gällande reglerna tämligen lätt och med viss fördel skulle gå att
inarbeta i allmänna arbetstidslagen.

På skäl, för vilka redogörelse kommer att lämnas i det följande, har jag
för avsikt att föreslå en arbetstidsreglering för detaljhandeln, vilken i flera
av de avseenden, som av de sakkunniga åberopats till förmån för en reglering
genom särskild lagstiftning, i princip ansluter sig till de sakkunnigas förslag.
I fråga örn lagens tillämplighet å småföretag skiljer sig departementsförslaget
till och med i högre grad än sakkunnigförslaget från allmänna arbetstidslagen.
Jag anser, att de skiljaktigheter, som komma att förefinnas, äro av
sådan omfattning, att en reglering i särskild lag är motiverad. Härtill
kommer, dels att de nya bestämmelserna torde böra givas endast provisorisk
karaktär, varför mera avsevärda rubbningar i den allmänna arbetstidslagen
synas olämpliga, dels ock att det för detaljhandelns arbetstagare
och arbetsgivare givetvis torde vara mest tillfredsställande, att de regler,
efter vilka deras verksamhet skall ordnas, återfinnas i lag i ett sammanhang
och ej insprängda i den allmänna arbetstidslagen bland ett antal
lagbud, som icke hava tillämpning å detaljhandelns förhållanden.

Genom de sakkunnigas — — — förslag — — -— att den nya lagen i
princip skall äga tillämpning å alla företag, där detaljhandel idkas, samt
å samtliga arbetstagare inom nämnda företag, uppstår — — — ett visst
gemensamt område för de tre lagarna. På sätt framgår av arbetsrådets
yttrande, har rådet, som påvisat vissa olämpliga konsekvenser av den anordning,
vilken de sakkunniga föreslagit i fråga örn förutnämnda gränsdragning
— vilken anordning jämväl i andra yttranden mött gensagor — för
sin del ansett, att den lämpligaste utvägen för att undvika nämnda konse -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

kvenser vore att inarbeta bestämmelserna rörande arbetstiden inom detaljhandeln
i den allmänna arbetstidslagen.

För egen del anser jag den kritik, som arbetsrådet riktat mot de sakkunnigas
gränsdragning mellan de olika arbetstidslagarna berättigad. Då
jag emellertid av skäl, för vilka redogjorts i det föregående, anser särskild
arbetstidslag för detaljhandeln böra tillskapas — och denna min inställning
har icke rubbats av vad arbetsrådet yttrat — framstår det som nödvändigt
att finna en annan utväg ur svårigheterna. En sådan har också anvisats
av arbetsrådet, som framhållit, att man genom lämplig bestämning i den
nya lagen av dess tillämpningsområde samt genom införande i allmänna
arbetstidslagen och lantarbetstidslagen av undantag för arbete, som omförmäldes
i den nya lagen, skulle kunna erhålla en tillfredsställande avgränsning
emellan de olika lagarna. Detta arbetsrådets förslag finner jag medföra
sådana fördelar, att jag ej tvekar att för egen del godtaga detsamma.

Förslag till den av den ifrågasatta gränsdragningen mellan olika arbetstidslagar
påkallade ändringen i allmänna arbetstidslagen har framlagts i den
nu behandlade propositionen, under det att motsvarande ändring i lantarbetstidslagen
föreslagits i propositionen nr 244.

Yad angår spörsmålet, örn arbetstidsbestämmelser böra införas
på vissa detaljhandeln närstående områden (frisörbranschen, fotografiateljéer
och badinrättningar), hava i propositionen lämnats vissa statistiska
uppgifter m. m. (sid. 50—52) samt redogörelser för de sakkunnigas förslag
(sid. 52—54) och för remissyttrandenas innehåll i förevarande hänseende
(sid. 54—55).

Föredragande departementschefen har i denna del yttrat bland annat följande:

Yad rakstugor, frisersalonger och badinrättningar angår, synes av den
förebragta utredningen framgå, att med hänsyn till arbetstidens längd behov
av arbetstidsreglering förefinnes för där sysselsatt personal. I några yttranden
har visserligen anförts, att för biträden i dessa verksamhetsgrenar
mera iin för de i vanliga butiker anställda lediga stunder uppstode under
arbetstiden. Med hänsyn till min förut deklarerade principiella inställning
synes emellertid detta förhållande, i den mån det kan sägas vara för handen,
icke i och för sig böra föranleda undantag från en laglig reglering av
arbetstiden inom 48-timmarsveckans ram. Med anledning av vad Stockholms
handelskammare anfört rörande nödvändigheten att, särskilt i damfrisersalonger,
uttaga övertidsarbete må erinras, att arbetstidslagen enligt departementsförslaget
icke skall gälla de minsta företagen. I de företag, å
vilka lagen blir tillämplig, torde övertidsarbete i huvudsak kunna undvikas
genom en förståndig fördelning av arbetskraften på dagens olika timmar.
Att märka är nämligen, att det förhållandet, att arbete utföres efter stängningstid,
icke behöver betyda, att det blir fråga om övertidsarbete. Besökes
ett företag vanligen av ett ringa antal kunder under dagen men av ett stort
antal under några kvällstimmar, bör detta föranleda därtill, att arbetstidens
huvuddel för arbetstagarna i företaget blir förlagd till en senare tidpunkt
av dagen; arbetstidens sammanlagda längd behöver därför ej komma att
överstiga åtta timmar. — Vad vidare fotografiateljéerna angår, synes enighet
råda därom, att även i dem anställda arbetstagare i princip böra få sin
arbetstid reglerad av lagen.

Med anledning av att i några yttranden farhågor uttalats för att den i
lagen i allmänhet givna regleringen skulle föranleda särskilda svårigheter,
t. ex. i fråga örn vissa badinrättningar, må erinras därom, att möjlighet

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

enligt lagförslaget kommer att beredas arbetsgivarna att under vissa förutsättningar
av arbetsrådet eller Kungl. Majit få tillstånd till utsträckning av
arbetstiden.

Till sist må omnämnas, att — ifall den nya lagen ej gjordes tillämplig
å arbetstagare inom frisör- och fotografibranscherna — butikstängningslagen
bleve den enda för dem arbetstidsreglerande faktorn. Butikstängningslagen
torde emellertid i princip böra avfattas ur helt andra synpunkter än den,
att lagen skall sätta en gräns för arbetstidens längd. Härav följer, att man
icke kan låta sig nöja med den arbetstidsreglering, som indirekt föranledes
av stadgandena i butikstängningslagen. I fråga örn personalen i badinrättningar
skulle reglering av arbetstiden överhuvud icke förekomma, ej ens
indirekt, i det att tiden för öppethållandet av dessa inrättningar icke avses
skola bliva reglerad av den nya butikstänguingslagens bestämmelser.

Frågan om arbetstidslagstiftning för kontorsanställda och
vissa andra grupper av arbetstagare utanför
detaljhandeln.

Hörande antalet pri vätan ställda inom de grupper, örn vilka i detta sammanhang
är fråga, får utskottet hänvisa till de siffror, som lämnats ovan i
utskottets utlåtande (sid. 4).

Börande den förut omförmälda, av socialstyrelsen i samråd med de salcicunniga
verkställda utredningen rörande arbetstidsförhållanden och lönevillkor
för privatanställda hava de sakkunniga i fråga örn den ordinarie
arbetstiden framhållit, att nettoarbetstiden för de kontorsanställda i genomsnitt
läge vid omkring 42 timmar i veckan, för den tekniska personalen
vid ungefär 43 timmar samt för övriga grupper ganska nära 48 timmar.
Arbetstiden kunde i de enskilda fallen rätt mycket avvika från genomsnittet.
För arbetsbefäl samt lager- och expeditionspersonal vore den ordinarie
arbetstiden dock i det övervägande antalet fall precis 48 timmar
i veckan, och i någon mån kunde detsamma sägas örn vakter och bud.
För kontorspersonal och teknisk personal förelåge icke någon sådan utpräglad
tyngdpunkt. För dessa grupper vore 40-timmarsveckan, särskilt
i de större städerna, förhållandevis vanlig, och detsamma gällde örn 42-timmarsveckan.

Drygt hälften av kontoristerna och ungefär 2/s av den tekniska personalen
hade en arbetstid av högst 42 timmar i veckan. Tider mellan 42 och 48
timmar förekomme också tämligen ofta av kontoristerna och drygt hälften
av den tekniska personalen), medan 48-timmarsveckan vore ganska sällsynt.
Den gällde sålunda endast för omkring fem procent av de kontorsanställda.

En undersökning av frågan, för hur stor del av de anställda längre ordinarie
arbetstid än 48 timmar i veckan uppgivits, utvisade, att det beträffande
de kontorsanställda och den tekniska personalen bara vore fråga om några
få procent. Detta giillde även om man lade arbetstagarnas egna uppgifter
till grund (omkring sex procent enligt dessa uppgifter). Förhållandet vore i
viss mån annorlunda för de övriga grupperna. Av arbetsbefäl samt lagerocli
expeditionspersonal skulle enligt personaluppgifterna omkring Vs hava
haft längre ordinarie arbetstid än 48 timmar i veckan, och detsamma skulle

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

gälla mer än Vs av gruppen vakter och bud. Om man i stället toge arbetsgivarnas
uppgifter till utgångspunkt, bleve dock motsvarande andel betydligt
mindre. Särskilt stor vore skillnaden ifråga örn vakter och bud. På
det hela taget vore arbetstiden kortast i de större städerna och längst på
landsbygden. I vissa specialfall hade de kontorsanställda särskilt lång
arbetstid, t. ex. inom jordbruket.

För att vinna mer fullständig klarhet örn de anställdas arbetstidsförhållanden
fordrades emellertid även kännedom örn förekomsten av övertidsarbete.
De därutinnan lämnade uppgifterna hade emellertid delvis varit
ganska ofullständiga, vilket sammanhängde med att det på dessa områden
ofta ej funnes någon klar avgränsning mellan ordinarie arbetstid och övertid.

Enligt samstämmiga upplysningar från arbetsgivare och anställda vore
det ungefär två tredjedelar av de kontorsanställda, som hade att utföra
övertidsarbete i större eller mindre omfattning. Motsvarande andel vore
något lägre för de övriga personalgrupperna.

Undersökningen visade vidare, att övertidsarbetet i stor utsträckning icke
särskilt ersattes. För de kontorsanställda skulle detta enligt personaluppgifterna
gälla mer än 2/3 av fallen och även enligt arbetsgivarnas uppgifter
nära Vs.

De sakkunniga hava förklarat, att det för frågan örn en arbetstidslagstiftning
för de kontorsanställda, byggd på 48-timmarsveckan, borde genomföras,
vore avgörande, örn en arbetstidslagstiftning av den typ, som förordats för
detaljhandelns anställda, kunde anses lämplig för de kontorsanställda och
påkallad för att komma till rätta med rådande missförhållanden.

De sakkunniga hava härom anfört bland annat följande (sid. 115—117 i
betänkandet).

Mot de fördelar, som —----skulle kunna vinnas med en 48-timmars lagstiftning,

stå emellertid också nackdelar ur de anställdas synpunkt. Dessa
hava orsakat, att av de anställdas huvudorganisationer på detta område,
med vilka de sakkunniga samrått sommaren 1937 sedan huvudresultaten av
socialstyrelsens undersökning preliminärt förelågo, endast svenska kandelsarbetareförbundet
tillstyrkt en sådan lagstiftning för de kontorsanställda.
De till Daco anslutna sammanslutningarna, vilka omfatta den alldeles övervägande
delen av den organiserade kontorspersonalen — av betydelse äro
särskilt svenska bankmannaföreningen, svenska industritjänstemannaförbundet
och det nybildade svenska handelstjänstemannaförbundet, vilket bland
annat upptagit svenska kontoristförbundet — hava däremot direkt avstyrkt
en lagstiftning av detta slag.

Särskilt har därvid anförts, att en lagstiftning med utgångspunkt från
48-timmars arbetsvecka skulle kunna leda till en ogynnsam utveckling för
det stora flertal av de anställda, som nu har kortare arbetstid. Man befarar,
att en lagstadgad reglering kunde göra arbetsgivarna benägna att till fullo
uttaga den medgivna arbetstiden, varigenom en avsevärd ökning av arbetstiden
kunde bliva resultatet för många av de anställda.---

Man kan hava delade meningar, örn och i vilken grad de av de anställda
befarade verkningarna av en 48-timmarslagstiftning för kontoristerna verkligen
skulle inträda. Det må erinras, att 1930 års konvention genom särskilt
stadgande söker förebygga, att en lagstiftning skall kunna tagas till
intäkt för krav på rubbning av rådande kortare arbetstid. Vissa erfaren -

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

heter från främmande länder med sådan lagstiftning tala dock för att farhågorna
ej sakna grund.

Men hur det än må förhålla sig härmed, hava de sakkunniga i sakens
nuvarande läge icke ansett sig böra föreslå någon arbetstidsreglering för de
kontorsanställda i överensstämmelse med den föreslagna arbetstidslagen för
de detaljhandelsanställda. En lag, vilken såvitt man kan bedöma övervägande
icke önskas av dem, som skulle skyddas genom lagen, och vilken
dessutom knappast synes påkallad för att avhjälpa svårare missförhållanden
av större omfattning, bör tydligen icke komma till stånd. Yad nu sagts örn
kontorspersonalen gäller dock icke de inom detaljhandeln sysselsatta kontoristerna,
där läget är i viss mån avvikande.

De sakkunniga hava även diskuterat frågan örn arbetstidslagstiftning
för de kontorsanställda, grundad på 40-timmarsveckan (sid. 117—118 i betänkandet),
men även därutinnan intagit en negativ hållning. De hava därvid
pekat på att en på 40-timmarsveckan grundad arbetstidslagstiftning
icke i Sverige genomförts för någon arbetstagargrupp, och att det alltjämt
funnes kategorier, för vilka man icke ansett sig kunna stipulera ens 48-timmarsvecka.
Kontorsarbetet kunde visserligen vara påfrestande, men det
kunde icke anses vara av den beskaffenhet, att särskilt starka skäl kunde
anföras för en lagstiftning, varigenom för kontoristerna generellt skulle framtvingas
kortare arbetstid än vad som vore medgivet för övriga arbetstagare.
Den omständigheten, att stora delar av de kontorsanställda redan lyckats
komma fram till 40-timmarsveckan, kunde icke anföras som motivering för
en lagstiftning av detta slag i nuvarande läge. För övrigt visade socialstyrelsens
undersökning, att det dock alltjämt blott vore ungefär Vs av kontorspersonalen,
som hade så kort ordinarie arbetstid som 40 timmar i veckan.
En sådan lagstiftning skulle därför säkerligen vålla betydande olägenheter
för de företag, vilka använde kontorsanställda. Den väckta frågan syntes
därför böra ställas på framtiden, till dess eventuellt 40-timmarsveckan ansåges
böra genomföras i vårt land för arbetstagarna i allmänhet.

Därjämte hava de sakkunniga till behandling upptagit frågan örn en inskränkning
av lagstiftningen för de kontorsanställda till att omfatta allenast
bestämmelser om övertid och övertidsersättning (sid. 118—119 i betänkandet).
De sakkunniga hava därvid, ehuru de understrukit, att de nuvarande förhållandena
beträffande kontorspersonalens övertidsarbete och övertidsersättning
ofta vore otillfredsställande, förklarat sig icke kunna förorda en lagstiftning
med angivet innehåll, enär densamma, hur den än anordnades,
skulle komma att verka orättvist.

De sakkunniga hava slutligen (sid. 119—121 i betänkandet) förklarat, att
— då de icke ansett sig kunna föreslå någon arbetstidslagstiftning för de
kontorsanställda — anledning icke heller ansetts föreligga att mera i detalj
upptaga frågan om reglering av arbetstiden för närstående personalgrupper,
nämligen teknisk personal, arbetsbefäl, lager- och expeditionspersonal samt
vakter och bud.

Nu föreliggande spörsmål lia berörts i allenast några fa yttranden.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Socialstyrelsen Ilar förklarat, att de sakkunnigas ståndpunkt beträffande
frågan om arbetstidslagstiftning för utanför detaljhandeln anställd kontorspersonal
oell närstående grupper av privatan ställda icke syntes tillräckligt
starkt motiverad. Styrelsen har härom anfört:

Farhågorna för att en lagstiftning örn 48-timmars arbetsvecka skulle
kunna föranleda en ogynnsam utveckling på de håll, där arbetstiden är kortare,
kunna val icke avvisas såsom helt obefogade. De anställdas egen naturliga
reaktion gentemot dylika tendenser bör dock rimligtvis kunna utöva
en viss verkan i motsatt riktning. Det på dessa områden ännu icke särdeles
omfattande meli likväl i styrka och betydelse tillväxande organisationsväsendet
torde väl även kunna antagas komma att i en fråga av sådan fundamental
betydelse för de anställda i en avsevärd mån göra sig gällande. Det
må emellertid också erinras örn att ett i och för sig beaktansvärt antal personer
bland de kontorsanställda och dem närstående personalgrupper befunnits
hava en längre ordinarie arbetstid än 48 timmar per vecka.---■

Enligt arbetsgivarnas till undersökningen lämnade uppgifter, vilka representera
det mest omfattande materialet, skulle längre ordinarie veckoarbetstid
än 48 timmar hava förekommit för tillsammans omkring 3,900 anställda,
bland vilka omkring 1,000 tillhörde gruppen kontorspersonal, 200 teknisk
personal, 1,100 arbetsbefäl, 700 lager- och expeditionspersonal och 900 gruppen
vakter och bud. I verkligheten torde sammanlagda antalet för dessa grupper
kunna uppskattas till åtminstone den dubbla här redovisade totalsiffran.
Uträknar man de ovan anförda siffrornas förhållande till hela antalet redovisade
anställda inom de olika grupperna, blir proportionen inom de två
först _ nämnda grupperna blott omkring 3 respektive 2 procent, medan förde
sista tre grupperna motsvarande relationstal uppgå till respektive 9, 11
och 16 procent. Örn de från de anställda själva lämnade uppgifterna, som
visserligen utgöra ett mindre omfattande material, i stället läggas till grund
lör beräkningen, får man till resultat, att inom grupperna arbetsbefäl samt
lager- och expeditionspersonal icke mindre än omkring Vs och inom gruppen
vakter och bud över Vs skulle lia haft längre ordinarie veckoarbetstid lin
48 timmar. Utredningen synes i varje fall klart ha givit vid handen, att
48-timmarsveckan ingalunda kan sägas ha blivit helt genomförd för de ifrågavarande
grupperna av privatanställda. Det innebär oförnekligen en orättvisa
mot de personer, som här hava blivit mera ogynnsamt ställda, att de
undantagas från förmånen av en laglig arbetstidsreglering, när en sådan har
kommit till stånd för den stora massan av industri- och jordbruksarbetare
och därjämte nu är avsedd att genomföras för butikspersonalen, inklusive
den grupp av kontorsanställda, som sysselsättes inom detaljhandeln.

En arbetstidsreglering för ifrågavarande utanför detaljhandeln sysselsatta
grupper är emellertid dessutom ganska starkt motiverad med hänsyn till
de olägenheter, som vållas denna personal liksom butikspersonalen genom
övertidsarbete, för vilket i regel ingen begränsning är stadgad och som ofta
icke kompenseras genom särskild betalning. Även örn man i detta fall har
haft svårt att ur den statistiska undersökningen få fram exakta siffror, torde
det kunna anses visst, att dylikt okontrollerat och oavlönat övertidsarbete
i stor omfattning här är brukligt. — — —

Att dessa personalgruppers egna representanter icke själva med någon
styrka ha velat göra krav i sådan riktning gällande torde kunna antagas
åtminstone i någon mån lia sin grund i en viss traditionell uppfattning örn
kontorsarbetets och andra här ifrågakommande göromåls särskilda beskaffenhet,
som icke längre äger sin fulla motsvarighet i nu rådande förhållanden.
De anställdas tjänstgöring har i vidsträckt omfattning och i allt högre grad

Andra layutskottets utlåtande Nr 31.

13

fått karaktären av ett mera underordnat och mekaniskt arbete, oell stora
massor av hithörande personalgrupper torde snarast vara att anse som jämställda
nied lönarbetare i allmänhet. Maskinernas införande på kontoren
har ökat arbetets intensitet. Den på detta arbetsområde starkt framträdande
tendensen att ersätta manlig arbetskraft med kvinnlig synes göra kravet på
en skyddslagstiftning än mera socialt berättigat.

Styrelsen har med dessa erinringar till den förevarande delen av det
remitterade betänkandet velat giva uttryck åt sin uppfattning, att frågan örn
en på 48-timmarsveckans princip baserad laglig arbetstidsreglering för de
kontorsanställda och närstående personalgrupper utanför detaljhandeln bör
tagas under förnyad omprövning, varvid de anförda synpunkterna böra beaktas.

Erinras ina jämväl, att genom tillkomsten av en sådan lagstiftning en av
förutsättningarna för Sveriges biträdande av det vid 1930 års arbetskonferens
antagna förslaget till konvention angående 48-timmars arbetsvecka för affärsoch
kontorsanställda skulle bliva uppfylld.

Svenska handelsarbetareförbundet har ansett, att lagstiftningen i vårt land
borde bringas i överensstämmelse med 1930 års internationella konvention,
vilken innefattar arbetstidsreglering även för kontorspersonal.

Landsorganisationen har anslutit sig till de sakkunnigas mening, att de
kontorsanställda utanför detaljhandelns område borde undantagas från arbetstidslagen
och att för denna arbetstagargrupp icke heller borde meddelas
några särskilda bestämmelser rörande övertidsarbete och dess betalning.
Stävjandet av förekommande missförhållanden i sistnämnda avseende syntes
ändamålsenligast åvägabringas på den organisationsmässiga regleringens väg.

Daco har i likhet med de sakkunniga förklarat sig anse, att de kontorsanställdas
intressen knappast skulle tillgodoses genom införandet av en lagstadgad
48-timmars arbetsvecka. I motsats till de sakkunniga ansåge emellertid
Daco övervägande skäl tala för att man borde införa en lagstadgad
arbetstid för de kontorsanställda av 40 timmar per vecka. Ett partiellt
genomförande av arbetstidens nedsättning till 40 timmar per vecka skulle
stå i full överensstämmelse med tendensen inom internationell arbetstidslagstiftning,
där arbetstidsförkortningen väl oftast kommit att omfatta vissa
näringsgrenar men även vissa arbetstagargrupper. En kortare arbetstid för
kontoristerna än för andra arbetstagare funne sin egentliga motivering i
strängt företagsekonomiska överväganden. Det stora flertalet arbetsgivare
på kontorsarbetets område hade sålunda erfarenhetsmässigt funnit, att det
bästa arbetsresultatet uppnåddes vid en veckoarbetstid av cirka 40 timmar.
Yad man genom den av Daco föreslagna lagstiftningen främst skulle vinna
— och det syntes utgöra tillräcklig anledning för statsmakternas ingripande —
vore ett stävjande av ett vid enstaka företag och inom enstaka branscher
florerande övertidsarbete, som oftare vore betingat av gammal slentrian och
bristande rationell arbetsplanering än av ett ur företagets egna intressesynpunkter
motiverat behov av längre arbetstid.

Daco har vidare framhållit, att övertidsarbetets avskaffande i huvudsak
skulle kunna uppnås genom en speciell reglering av övertidsarbetet och
ersättningen därför. I avsaknad av en någorlunda fullständig utredning örn

Utskotlet.

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

hur en sådan ordning skulle verka i praktiken, har Daco ej heller på denna
punkt framställt något yrkande.

Slutligen har svenska brukstjänstemannaföreningen yttrat, att en lagstiftning
om 48-timmars arbetsvecka för sådana grupper anställda, som föreningen
företrädde, icke borde genomföras, då den skulle medföra risk för försämring
av nu normalt gällande villkor. Föreningen har vidare ansett, att icke heller
40-timmars arbetsvecka kunde genomföras för dessa anställda samt att det
icke vore möjligt att i förevarande situation i lag föreskriva regler örn övertidsarbete
och ersättning därför.

Föredragande departementschefen har i propositionen uttalat, att han för
sin del beträffande frågan örn arbetstidsreglering genom lag för kontorsanställda
utanför detaljhandeln och vissa andra arbetstagargrupper, varom
i nu förevarande sammanhang vore fråga, hyste en uppfattning, som i huvudsak
nära anslöte sig till den, åt vilken socialstyrelsen givit uttryck. Med
hänsyn till att de sakkunniga icke förebragt en så omfattande utredning
rörande detta spörsmål, att lagstiftning i ämnet kunde utarbetas på grundval
av densamma, funne han sig emellertid förhindrad att för närvarande framlägga
förslag härutinnan.

I motionen II: 423 har föreslagits, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa örn skyndsam utredning rörande de kontorsanställdas
och därmed jämförliga arbetstagares arbetstidsförhållanden och förslag örn
lagstadgad arbetstidsreglering samt övertidsersättning för de kontorsanställda».

Under senare år har en reglering i lag av arbetstiden genomförts inom
allt vidsträcktare delar av näringslivet. För åtskilliga av de arbetstagare,
som falla utanför den allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde, har en
dylik reglering skett. Beträffande stora grupper av arbetstagarna inom
jordbruket gäller sålunda lantarbetstidslagen, som antogs år 1936 och underkastades
åtskilliga ändringar det därpå följande året. Förslag örn ny
lantarbetstidslag föreligger till behandling vid innevarande års riksdag.
Vidare har år 1938 antagits en lag, varigenom bland annat en närmare anpassning
av sjöarbetstiden efter 8-timmarsprincipen ägt rum. Den nu föreslagna
lagstiftningen örn arbetstiden i detaljhandeln och vissa denna närstående
rörelsegrenar utgör ett nytt betydelsefullt led i strävandena att
skydda de anställda mot uttröttning och att möjliggöra för dem att ägna
erforderlig tid till familjeliv, medborgerligt arbete, studier, friluftsliv och
annan rekreation.

Den i ärendet förebragta utredningen bestyrker enligt utskottets mening
behovet av en arbetstidslagstiftning även på nu ifrågavarande område. Den
undersökning rörande arbetstidsförhållandena inom detaljhandeln, som år
1933 framlades av socialstyrelsen, utvisar, att flertalet butiksanställda då
alltjämt hade en ordinarie arbetstid, som avsevärt översteg 48 timmar i
veckan. Härtill kom ofta övertidsarbete. Aven örn kollektivavtalsregleringen
på senare år alltmera vunnit insteg jämväl inom handeln och arbetstiden i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

15

samband därmed i många fall förkortats, torde det, såsom föredragande departementschefen
framhållit, ännu dröja åtskillig tid innan sådan avtalsreglering
är mera fullständigt genomförd. Med hänsyn härtill ansluter sig
utskottet till departementschefens uppfattning, att lagstiftning för genomförande
i princip av 48-timmarsveckan på förevarande område är behövlig.

Beträffande formen för en sådan reglering har från vissa håll anförts, att
den lämpligast kunde vinnas genom skärpning av butikstäugningslagen.
Med hänsyn till såväl allmänhetens som affärsidkarnas befogade krav torde
det emellertid knappast vara möjligt att inskränka tiden för butikernas
öppethållande i sådan grad som skulle vara erforderlig för att tillgodose
behovet av skälig arbetstid för de där anställda. Enligt utskottets mening
böra därför direkta lagregler i ämnet tillskapas.

Under förarbetena till den nu ifrågavarande lagen har uppmärksamhet
ägnats även åt frågan, örn arbetstidsbestämmelser för detaljhandeln böra
upptagas i särskild lag eller inarbetas i allmänna arbetstidslagen. De skäl,
som av föredragande departementschefen anförts till stöd för det förstnämnda
alternativet, synas utskottet övertygande. Genom den föreslagna bestämningen
i den nya lagen av dess tillämpningsområde samt genom införande
i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen av undantag för arbete,
varå den nya lagen har avseende, synes en tillfredsställande avgränsning
mellan de olika lagarna komma att ernås.

I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet övervägande
skäl tala för att den föreslagna arbetstidsregleringen utsträckes till att gälla
även personal, anställd i rakstugor, frisersalonger, badinrättningar och fotografiateljéer.

Enligt de föreslagna lagbestämmelserna regleras arbetstiden för kontorsanställda,
som äro sysselsatta i detaljhandel och därmed jämställd verksamhet,
även örn de uteslutande ägna sig åt kontorsarbete. Övriga kontorsanställda
få däremot icke sin arbetstid lagligen ordnad. Vissa representativa
personalsammanslutningar hava direkt avstyrkt en lagstiftning för dessa
arbetstagargrupper grundad på principen örn 48 timmars arbetsvecka. Aven
andra uppslag hava prövats under det förberedande arbetet på den lagstiftning,
varom nu är fråga. De sakkunniga hava emellertid icke ansett sig
böra föreslå några lagbestämmelser för de kontorsanställda utanför detaljhandeln.
Vid sakkunnigförslagets remissbehandling har socialstyrelsen
hävdat, att frågan om en på 48-timmarsveckans princip baserad laglig arbetstidsreglering
för de kontorsanställda och närstående personalgrupper utanför
detaljhandeln borde tagas under förnyad omprövning. Föredragande departementschefen
har i propositionen uttalat, att han för sin del hyste en
uppfattning, som i huvudsak nära anslöte sig till den, åt vilken socialstyrelsen
givit uttryck. Med hänsyn till att de sakkunniga icke förebragt en
så omfattande utredning rörande detta spörsmål, att lagstiftning i ämnet
kunde utarbetas på grundval av densamma, har departementschefen emellertid
funnit sig förhindrad att för närvarande framlägga förslag härutinnan.

I motionen II: 423 har yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Utskottet.

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Maj:t hemställa om skyndsam utredning rörande de kontorsanställdas och
därmed jämförliga arbetstagares arbetstidsförhållanden samt örn framläggande
av förslag örn lagstadgad arbetstidsreglering och övertidsersättning
för de kontorsanställda. Då det av föredragande departementschefens uttalanden
framgår, att han har sin uppmärksamhet riktad på den föreliggande
frågan, har utskottet icke funnit påkallat föreslå riksdagen att i anledning
av motionen göra någon framställning till Kungl. Maj:t.

Utskottet, som funnit det av Kungl. Majit framlagda förslaget till arbetstidslag
för detaljhandeln ägnat att i sina huvuddrag läggas till grund för
riksdagens beslut i ämnet, övergår härefter till att verkställa detaljgranskning
av förslaget.

Specialmotivering:.

Under denna avdelning kommer redogörelse att lämnas för de särskilda
spörsmål, som avses i motionerna. I den mån bestämmelserna i lagförslaget
icke i det följande beröras, hava de av utskottet lämnats utan erinran.

Rubrik och underrubriker.

I motionen II: 424 har — i anslutning till i motionen yrkad ändring i
9 § — hemställts, att underrubriken närmast före nämnda paragraf måtte
erhålla lydelsen »Baster m. m.» i stället för, såsom i propositionen föreslagits,
»Baster».

Utskottet, som på sätt framgår av utskottets uttalande under 9 § avstyrker
det i motionen II: 424 framställda yrkandet örn ändring i nämnda
paragraf, har intet att erinra mot Kungl. Majits förslag till rubrik och underrubriker.

1 §■

Under denna paragraf har i propositionen (sid. 64—86) utförligt redogjorts
för frågorna vilka rörelser, som gå in under lagen, örn lagens tillämplighet
å kontorsanställda inom detaljhandeln samt örn undantag för vissa småföretag,
för vissa slag av arbete och för företag, där de anställdas arbetstid
regleras av kollektivavtal, varjämte vissa förslag till formella ändringar i
paragrafen samt frågan örn innebörden av begreppet arbetstagare behandlats.
Till frågan örn undantag för företag, där de anställdas arbetstid regleras av
kollektivavtal, återkommer utskottet vid behandlingen av ikraftträdelse- och
övergångsbestämmelserna till den föreslagna arbetstidslagen.

Beträffande frågan vilka rörelser, som gå in under lagen, hava de
sakkunniga anfört, att lagen enligt deras åsikt i främsta rummet skulle gälla
för detaljhandeln. För partihandeln, där huvudmassan av de anställda utgjordes
av kontorsanställda, torde regleringen icke vara lämplig. Med detaljhandel
förstodes härvid försäljning direkt till den konsumerande allmänheten,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

17

medan partihandel närmast innebure försäljning till återförsäljare i oell för
deras rörelse. Någon större svårighet syntes denna gränsdragning knappast
föranleda. Uttrycket detaljhandel vore redan i dera fall införlivat med den
svenska lagstiftningen.

Föredragande departementschefen har härom yttrat i huvudsak följande:

Beträffande lagens tillämpningsområde är först att märka, att man såsom
förutsättning för den nya lagens tillämplighet — liksom fallet är i allmänna
arbetstidslagen — torde böra uppställa, att fråga är örn en rörelse.

---Vidkommande tolkningen av bestämningen rörelse synes arbets rådets

praxis angående motsvarande spörsmål inom allmänna arbetstidslagens
område böra vara vägledande.

För partihandeln, inom vilken det stora flertalet anställda är kontorister,
torde lagens reglering icke böra gälla; huvuddelen av dess tillämpningsområde
bör utgöras av detaljhandeln. På sätt de sakkunniga anfört torde
svårighet att uppdraga gränsen mellan partihandel och detaljhandel icke
komma att uppstå. Lagen skall vidare enligt de sakkunnigas förslag äga
tillämpning å verksamhet i samband med rakstuga, friser salong, fotografiateljé
eller badinrättning. Redan i ett tidigare sammanhang har jag uttalat, att
jag därutinnan ansluter mig till de sakkunnigas uppfattning.

Enligt de sakkunnigas förslag har det grundläggande stadgandet i 1 §
formulerats så, att lagen skulle gälla alla rörelser, där detaljhandel idkades.
Lagen skulle sålunda äga tillämpning beträffande verksamhet av olika slag
i dess helhet, örn blott till verksamheten hörde detaljhandel, som vore så pass
intimt förenad med verksamheten i övrigt, att gemensam rörelse kunde
anses föreligga. De sakkunniga hava i motiveringen till sitt förslag framhållit,
att lagen dock icke borde vara tillämplig å företag, där detaljhandelsverksamheten
vore av helt obetydlig omfattning i och för sig och i förhållande
till rörelsen i dess helhet; denna inskränkning har emellertid icke
kommit till uttryck i den av de sakkunniga föreslagna lagtexten. De sakkunnigas
lagförslag härutinnan har jag icke ansett mig kunna godtaga.
Nämnda förslag skulle t. ex. kunna innebära, att arbetet i ett industriellt
företag, som nu vore underkastat reglering i allmänna arbetstidslagen, skulle
i viss mån bliva reglerat av den nu föreslagna lagen allenast därför, att företaget
jämväl utövade försäljning av varor i detalj. Ehuru regleringen i departementsförslaget
till arbetstidslag för detaljhandeln visserligen i det stora
hela kan anses likvärdig med allmänna arbetstidslagens, föreligga dock
vissa betydelsefulla skiljaktigheter i detaljer, t. ex. beträffande ersättning
för arbete å övertid. Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att lagen
erhåller sådan utformning, att den i första hand skall tillämpas å detaljhandel.
Drives sådan handel i omedelbart samband med annan verksamhet,
t. ex. monterings- eller reparationsverksamhet eller servering, bör även sistnämnda
verksamhet vara att hänföra under lagen, under förutsättning att
detaljhandeln är den huvudsakliga rörelsegrenen. I tveksamma fall blir det
givetvis en uppgift för arbetsrådet att avgöra, huruvida lagen skall äga
tillämpning å viss verksamhet. Den sålunda föreslagna regleringen överensstämmer
i huvudsak med det därutinnan av arbetsrådet framlagda
förslaget.

Vid behandlingen av förevarande paragraf har spörsmålet örn undantag
för vissa småföretag tilldragit sig särskild uppmärksamhet.

I gällande svensk lagstiftning om begränsning av arbetstiden gäller som
regel, att lagstiftningen endast omfattar företag, som i regel sysselsätta visst

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 31. 113i 39 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

minimiantal arbetare. Detta antal är i allmänna arbetstidslagen bestämt till
»flera än fyra», i lantarbetstidslagen beträffande jordbruksarbete till »minst
tre» samt i sistnämnda lag såvitt angår trädgårdsarbete till »minst en». Den
svenska ståndpunkten att medgiva undantag för mindre företag avviker från
den i andra länder i allmänhet gällande oell som regel även från de internationella
konventionerna på området.

Angående skälen för den svenska ståndpunkten hava de salckunniga
anfört följande:

Den torde i huvudsak hava motiverats med att det för småföretagen
skulle vara särskilt svårt att anpassa sig efter den bundenhet, som alltid
måste åtfölja en lagstadgad arbetstidsreglering. I de små företagen anses
vidare förhållandet mellan arbetsgivare och anställda ofta vara av den mer
personliga karaktär, att tvingande lagregler örn arbetstidsförkållandena av
båda parter skulle kännas störande. Och just detta förhållande gör, att man
här icke ansett sig kunna få en fullgod kontroll över lagens efterlevnad
genom medverkan av de anställda själva, vartill kommer, att effektiv inspektion
genom offentlig myndighet vid dessa småföretag knappast kan förekomma
i större utsträckning.

Aven om dessa synpunkter måste tillmätas avsevärd betydelse, hava de
sakkunniga dock ifrågasatt, örn de finge anses utslagsgivande, samt därefter
fortsatt:

Vid de mindre företagen råda numera, särskilt i städerna, ej alltid så
patriarkaliska förhållanden, att lagregler örn arbetstidsförhållandena av de
anställda skulle anses obehövliga. A andra sidan är det just vid dessa
företag, som det är svårast att organisationsmässigt komma till en tillfredsställande
reglering. För båda parter kan det vara en fördel, att med arbetstidsproblemet
sammanhängande frågor lösas genom lagstiftning. Man undviker
så tvister härom, som just på grund av den nära kontakten mellan
parterna kunna bliva särskilt ömtåliga. De föreliggande undersökningarna
visa för övrigt, att arbetstiden vid vissa småföretag är särskilt lång.

Utvecklingen på andra områden torde visserligen visa, att när arbetstidslagstiftning
genomföres för de större företagen, förhållandena vid de mindre
i många fall komma att gestalta sig likartat. Örn arbetstidsförhållandena
vid småföretagen äro alltför ogynnsamma, blir nämligen anställning vid dem
väsentligt mycket mindre lockande. Men just detta kan sägas tala för att
det i längden knappast är odelat lyckligt för småföretagen, ens örn man
helt ser saken från arbetsgivarens ståndpunkt, att inom detaljhandeln ställas
utanför arbetstidsreglering i den utsträckning, som allmänna arbetstidslagen
stadgar.

I förevarande sammanhang må lämnas vissa statistiska uppgifter.

Enligt 1931 års företagsräkning utgjorde sammanlagda antalet företag
inom detaljhandeln 55,500 med 144,300 sysselsatta personer, därav 42,200
voro egna företagare. Ettvart av 1,000 företag arbetade utan någon stadigvarande
sysselsatt, ettvart av 20,800 företag med endast en sysselsatt, ettvart
av 17,200 företag med två sysselsatta, ettvart av 7,800 företag med tre
sysselsatta samt ettvart av 8,700 företag med fyra eller flera sysselsatta.
Under rubriken »rak- och frisersalonger, perukmakeri» upptagas i företagsräkningen
nära 3,500 företag med över 9,300 sysselsatta, av vilka 5,800

19

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

voro arbetstagare, ungefär lika många manliga som kvinnliga. Under rubriken
»badortsrörelse, badinrättningar» redovisas 320 företag med sammanlagt
nära 1,800 sysselsatta personer, av vilka endast 50 voro egna företagare.
Fotografiateljéer förekommo till ett antal av 825 med 1,560 sysselsatta personer,
därav 820 egna företagare.

[Ettvart av 20 företag inom frisörbranschen arbetade utan att någon var
stadigvarande sysselsatt i företaget, i ettvart av 900 företag sysselsattes
endast en person, i ettvart av 950 företag två personer, i ettvart av 800
företag tre personer samt i ettvart av 810 företag fyra eller flera personer.
Motsvarande siffror för badinrättningarna voro 50, 75, 55, 30 och 110 samt
för fotografiateljéerna 15, 410, 250, 80 och 70.

Uppmärksammas måste emellertid, att dessa siffror icke äga direkt tilllämpning
å förevarande förhållanden. Sålunda äro företagen uppdelade efter
storleksordning endast med hänsyn till hela antalet där sysselsatta personer,
alltså inbegripet även arbetsgivaren. Vidare föreligga icke några uppgifter
örn huru många av de anställda, som äro arbetsgivarens familjemedlemmar,
vilket avsevärt förrycker resultatet. Vid företagsräkningen har man vidare
strängt tillämpat den regeln, att varje lokalt differentierat arbetsställe ansetts
vara ett särskilt företag.

De sakkunniga hava förklarat, att de vid övervägande av denna fråga icke
kunnat föreslå ett så vidsträckt undantag för småföretag, som allmänna arbetstidslagen
innehölle. Efter ingående överväganden hade de icke heller
ansett huvudregeln i lantarbetstidslagen enligt 1937 års lydelse vara tillfyllest.
De hade stannat vid att föreslå undantag endast för de företag, som
icke i regel hade minst två arbetstagare. Som skäl härtill hava de sakkunniga
anfört:

Förhållandena inom jordbruket och detaljhandeln äro så väsentligt avvikande,
att en parallell icke kan dragas.

När man å andra sidan icke velat göra lagen gällande för alla detaljhandelsföretag,
oavsett antalet anställda, fastän detta föreslagits från många
håll och ur konkurrenssynpunkt har vissa företräden, så har därvid spelat
in, att man icke velat helt avvika från den grundsats, som tidigare svensk
arbetstidslagstiftning nästan undantagslöst intagit. Men vidare anses starka
sakliga skäl tala för att icke binda även de minsta företagen vid lagens bestämmelser.
I företag, där i regel endast en anställd finnes, ställer det sig
alldeles särskilt besvärligt att bereda denne enligt lagen ordnad ledighet,
då det ju — åtminstone örn ej arbetsgivaren själv deltager i arbetet — icke
finnes någon, varmed han kan ersättas. Och just dessa små affärer äro ofta
sådana, som helt utnyttja den i butikstängningslagen medgivna tiden för
butikernas öppethållande samt såväl av ekonomiska skäl som med hänsyn
till allmänhetens bekvämlighet måste göra detta, Yad förut sagts örn svårigheten
att kontrollera lagens efterlevnad och den nära personliga kontakten
mellan arbetsgivare och anställd äger vidare i alldeles särskilt hög grad
sin tillämpning å de företag, där det icke ens finns två i regel anställda.
Erinras må också, att 1930 års konvention innehåller ett på svenskt initiativ
tillkommet medgivande att undantaga de minsta företagen.

När de sakkunniga sålunda föreslå, att lagen skall bliva gällande aven
för de affärer, där två arbetstagare i regel finnas, har man icke förbisett,
att det för dessa företag stundom kan vara förenat med vissa särskilda svå -

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

righeter att ställa sig lagen helt till efterrättelse. Om i affären t. ex. finns
ett butiksbiträde och en springpojke, kan den senare i allmänhet ej anses
vara någon fullgod ersättare under de tider, då den förre på grund av lagen
måste vara ledig och butiken ändock hållas öppen. Men man har dock ansett
olägenheterna ur allmän synpunkt av att utsträcka undantaget även till
dessa företag väga tyngre.

De sakkunniga hava i detta sammanhang erinrat örn resultatet av den
förut omnämnda undersökning, som de under medverkan av Sveriges köpmannaförbund
företagit hösten 1937, därvid mer än hälften av de affärer,
som yttrat sig, förklarat sig icke befara olägenheter av den ifrågasatta lagstiftningen.
Vidare hava de sakkunniga påpekat, att, örn större svårigheter
skulle visa sig uppkomma för vissa företag, arbetsrådet enligt 5 § i lagförslaget
kunde medgiva modifikationer i den vanliga arbetstidsregleringen.

Till besvarande av frågan, örn och i vad mån i företaget deltidsanställda
skola medräknas, när det gäller att avgöra, huruvida lagen äger tillämpning
å företaget, hava de sakkunniga anfört:

Motsvarande fråga kan uppkomma enligt allmänna arbetstidslagen och
lantarbetstidslagen, och den har särskilt debatterats i samband med införandet
av sistnämnda lag. I sin nuvarande avfattning innehåller icke lantarbetstidslagen
något uttryckligt stadgande i ämnet, och de fällda uttalandena
kunna knappast anses helt otvetydiga.

De sakkunniga anse icke, att sådan deltidsanställd personal bör räknas
såsom en hel arbetstagare. Detta bör ske endast örn vederbörande är att anse
såsom huvudsakligen anställd i företaget. I annat fall kan det stundom vara
möjligt att beräkna den deltidsanställde till viss bråkdel av en arbetstagare;
detta torde vara en lämplig medelväg och synes hava ett visst stöd i ett
uttalande av andra lagutskottet 1936 vid lantarbetstidslagens behandling
(utlåtande nr 52 s. 21). Lika litet som i denna lag har man emellertid ansett
sig böra binda arbetsrådet genom någon uttrycklig regel.

För yttrandena över sakkunnigförslaget i denna del redogöres å sid. 72—
77 i propositionen.

Föredragande departementschefen har vid remissen till lagrådet beträffande
frågan örn undantag för vissa småföretag anfört i huvudsak följande:

Sådant undantag finnes----såväl i allmänna arbetstidslagen som i

lantarbetstidslagen och har av de sakkunniga föreslagits jämväl beträffande
förevarande lag. Gränsen skulle emellertid här bestämmas annorlunda än
i de två nyssnämnda lagarna; den nya lagen skulle bliva tillämplig, för såvitt
i rörelsen i regel användes minst två arbetstagare. I vilken omfattning
inom detaljhandeln anställda på grund av det av de sakkunniga föreslagna
undantaget för småföretag skulle komma att bliva ställda utanför
laglig arbetstidsreglering kan med stöd av det föreliggande materialet icke
med säkerhet avgöras. Deras antal torde emellertid kunna uppskattas till
mellan 15,000 och 20,000 arbetstagare. —• Ur arbetstagarnas synpunkt sett
skulle en arbetstidsreglering för visso vara väl så motiverad i de minsta
företagen som i de större. Vidare synes det uppenbart, att ett undantagande
av de minsta företagen från laglig arbetstidsreglering giver dem en i
viss mån förbättrad ställning i förhållande till de större företagen ur konkurrenssynpunkt.
Att det oaktat undantag i fråga örn de minsta företagen
synts böra upptagas i lagen hade av de sakkunniga och i vissa yttranden
motiverats bland annat därmed, att det för dessa företag skulle vara särskilt

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

svårt att anpassa sig efter elen bundenhet, som följer av en lagstadgad arbetstidsreglering.
Ökade kostnader i anledning av arbetstidens förkortning skulle
för dem bliva av relativt sett mycket mera avsevärd betydelse än för de
större företagen. Vidare skulle möjligheten att utöva kontroll över tillämpningen
av arbetstidsregler i de minsta företagen av skilda orsaker vara tämligen
ringa. Av det anförda framgår, att skäl tala såväl för som emot undantag
beträffande de minsta företagen. Under hänvisning till att den nu föreslagna
lagen avses erhålla provisorisk karaktär, anser jag mig böra föreslå,
att i densamma — liksom i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen
-— införes undantag för de minsta företagen. Var gränsen skall dragas kan
givetvis här liksom i andra fall bliva föremål för olika meningar. I de företag,
vari blott en enda anställd person regelmässigt är sysselsatt, är möjligheten
att utan anställande av ny arbetskraft erhålla avbytare i arbetet —
örn man här liksom i andra arbetstidslagar bortser från arbetsgivaren själv
— utesluten. Sådana företag synas mig därför nu böra undantagas från den
nya lagens tillämpning. Äro däremot flera än en arbetstagare regelmässigt
sysselsatta, bör lagen enligt min mening vara tillämplig. Beträffande frågan,
huruvida lagen skall gillia för ett visst företag eller icke, kan tveksamhet
givetvis uppstå. Därvid ankommer det i sista hand på arbetsrådet att avgöra,
dels i vad män arbetstagare kunna anses vara »i regel» använda till
arbete, dels ock, på sätt de sakkunniga erinrat, huruvida deltidsanställd
arbetstagare skall anses såsom hel arbetstagare eller ej. Att härutinnan
binda arbetsrådet genom någon uttrycklig regel anser jag emellertid icke
böra ifrågakomma. Den sålunda angivna regleringen synes mig för närvarande
innebära en lämplig avvägning. Sedan erfarenhet under lagens treåriga giltighetstid
vunnits rörande lämpligheten av gränsdragningen, torde mera bestämd
ståndpunkt kunna intagas i denna fråga.

I förevarande hänseende har lagrådet anfört följande:

Enligt 1 § lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning är en förutsättning
för lagens tillämpning att i den rörelse eller det företag, varom fråga
är, till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare.
Det föreliggande förslaget innehåller en motsvarande bestämmelse, enligt vilken
emellertid antalet arbetstagare angives till flera än en.

Vid en sådan avfattning av stadgandena kan tydligen osäkerhet uppkomma
huruvida lagarna skola vara tillämpliga i vissa fall då antalet av de arbetstagare,
vilka helt användas till sådant arbete som kommer i betraktande, håller
sig inom de i lagarna angivna talen men därutöver regelmässigt anlitas arbetstagare,
som antingen icke utföra fullt arbete i företaget eller ock väl göra detta
men därvid delvis sysselsättas med arbete, vartill hänsyn ej skall tagas vid bedömande
av frågan örn lagarnas tillämplighet. Såsom exempel kan nämnas
att personer anlitas för utförande av allenast vissa göromål — medlem av
arbetsgivarens familj byter av en anställd under någon mindre del av dagen —
samt att biträden både utföra husligt arbete och hjälpa till i rörelsen. I fråga
om allmänna arbetstidslagen lärer arbetsrådet hava intagit den i och för sig
ingalunda självklara ståndpunkten, att sådana arbetstagare medräknas i den
mån de i rörelsen utföra arbete av den art att hänsyn därtill skall tagas. Med
utgångspunkt från att antalet fullgjorda arbetstimmar eller dagsverken i ett
företag utgör ett användbart mått på företagets storlek har sålunda inom
arbetsrådet åt lagen givits den tolkningen att en arbetare, som under hälften,
en tredjedel o. s. v. av den lagligen medgivna arbetstiden utför i lagen reglerat
arbete, vid arbetarantalets fastställande räknas såsom »en halv arbetare»,
»en tredjedels arbetare» o. s. v. Två eller flera sådana arbetare kunna följaktligen
komma att motsvara en i rörelsen helt använd arbetare. Och för ett

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

företag, där antalet i rörelsen helt sysselsatta arbetare uppgår till fyra,
kan den omständigheten att därutöver arbete utföres av en deltidsanställd i
en omfattning som ej är helt obetydlig medföra, att flera än fyra arbetare
anses använda i företaget och detta alltså faller under lagen.

Föredragande departementschefen har under framhållande att tveksamhet
givetvis kunde uppstå, huruvida den föreslagna arbetstidslagen för detaljhandeln
skulle gälla för ett visst företag eller icke, ansett det icke böra ifrågakomma
att härutinnan binda arbetsrådet genom någon uttrycklig regel. Att i
lagen sålunda lämnas olöst en fråga av så principiell betydelse för omfattningen
av dess tillämplighetsområde måste emellertid vara ägnat att ingiva
betänklighet, särskilt i betraktande därav att en arbetsgivare, vilken åt lagen
i denna del giver en annan tolkning än den som arbetsrådet med för domstolarna
bindande verkan kan komma att sanktionera, därvid utsätter sig för
straffpåföljd. Med hänsyn till att gränsen för lagens tillämplighetsområde
dragits åtskilligt vidare än som skett icke blott i allmänna arbetstidslagen
utan även i de sakkunnigas förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, måste
antalet tveksamma gränsfall bliva större. I följd härav kommer den nämnda
oklarheten att i förevarande lag spela en större roll och frågan kan därför
sägas här bliva av mer genomgripande betydelse.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att i lagen tydligare
angives, huru gränsen för dess tillämpning med avseende å mindre företag
skall vara bestämd.

I anledning av lagrådets erinran har föredragande departementschefen
framhållit, att ett bedömande i det enskilda fallet av frågan, i vad mån arbetstagaren
skall anses vara att anse såsom arbetare enligt lagen, icke vore något
för den nu föreslagna arbetstidslagen säreget. Att i sistnämnda lag införa
speciell regel i angivna hänseende syntes honom icke böra ifrågakomma. Än
mindre syntes önskvärdheten att vinna större tydlighet böra föranleda ändring
i sak av tillämpningsområdet för arbetstidslagen för detaljhandeln. I fall, då
tvekan kunde föreligga, huruvida en rörelse eller ett företag skulle falla under
lagen, syntes arbetsgivaren böra låta sig angeläget vara att inhämta upplysning
av arbetsrådet i ämnet.

Av stor betydelse i förevarande sammanhang är givetvis, hur antalet
anställda skall beräknas. Föredragande departementschefen bär framhållit,
att i sådant hänseende bomme i betraktande två kategorier arbetstagare,
i första hand sådana, som användes till arbete, vilket enligt i 1 § upptagna
bestämmelser vore undantaget från lagens tillämpning. Dessa arbetstagare
syntes, i den mån de utförde sådant arbete, lika litet bär som i andra arbetstidslagar
böra medräknas. Utförde de jämväl vanligt butiksarbete, måste
de därutinnan i enlighet med de principer, som arbetsrådet eljest tillämpat,
jämställas med deltidsanställda arbetstagare. Den andra kategorien arbetstagare
utgjordes av sådana, som på grund av sin ställning inom företaget
enligt 2 § vore undantagna från lagens tillämpning, d. v. s. familjemedlemmar,
företagsledare och vissa andra överordnade befattningshavare samt å
apotek anställda farmacevtev. I fråga örn dessa hade de sakkunniga föreslagit
en för nu ifrågavarande lagstiftning alldeles speciell regel, nämligen
den, att dylik arbetstagare skulle medräknas, såframt i rörelsen användes

23

Aftära lagutskottets utlåtande Nr 31.

mer än en sådan arbetstagare. I övriga arbetstidslagar vore de arbetstagare,
som härvid avsåges, helt uteslutna vid beräkningen. De sakkunniga hade
framhållit, att de ifrågavarande arbetstagarna visserligen icke lämpligen
borde få sin egen arbetstid lagligen reglerad, men att de dock utgjorde
arbetskrafter, som i viss utsträckning kunde användas i affären för att
byta av övriga anställda vid behov. De sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande
hänseende innebure visserligen, enligt vad departementschefen framhållit,
en principiell avvikelse från de regler, som eljest gällde, men anordningen
syntes motiverad av de särskilda förhållandena pa förevarande
arbetsområde. Departementschefen tillstyrkte därför principiellt sakkunnigförslaget
på denna punkt men ansåg den modifikationen böra göras däri,
att hänsyn skulle tagas till varje arbetstagare, varom förmäldes i 2 §. Lagen
skulle sålunda bliva tillämplig t. ex. örn i en verksamhet arbetsgivarens son
och en oskyld person regelmässigt vore sysselsatta. På sätt närmare framgår
av 2 § blir emellertid sonens egen arbetstid härigenom icke reglerad
av lagen.

I likalydande motionerna 1:258 och II: 395 har hemställts, att riksdagen
måtte besluta följande ändring i 1 §:

Denna lag äger tillämpning---för arbetsgivares räkning användes

avlönad arbetskraft.

I motionen II: 424 har yrkats, att riksdagen måtte antaga 1 § med följande
ändrade lydelse:

Denna lag äger tillämpning å rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar
anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga,
frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen till arbete
av annat slag än nedan i a)—g) avses för arbetsgivares räkning användes
minst en arbetstagare.

Från lagens tillämpning---äger tillämpning.

I likalydande motionerna 1:272 och II: 429 har hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag till arbetstidslag för
detaljhandeln, att lagen får tillämpning på företag där för arbetsgivarens
räkning användes minst två arbetstagare.

Slutligen har i motionen II: 425 föreslagits, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i förslagets 1 § första stycket, att däri utsäges, att lagen
gäller i de fall, då »för arbetsgivares räkning i regel användes flera än två
arbetstagare».

Till belysning av uttrycket »j regel» torde följande uppgifter böra lämnas.

I en av chefen för arbetsrådet Jolin Nordin författad kommentar till allmänna
arbetstidslagen (»8-timmarslagen, redogörelse för tillämpningen av
bestämmelserna i lagen örn arbetstidens begränsning under åren 1919—
1932») har under 1 § behandlats bland annat spörsmålet om tolkningen av
uttrycket »i regel flera än fyra arbetare».

I nämnda kommentar har anförts, bland annat:

Frågan örn tolkningen av uttrycket »i regel flera än fyra arbetare» har
blivit aktuell i åtskilliga fall, då det gidlt att avgöra, huruvida lagen vore

Utskottet.

24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

tillämplig å rörelser eller arbetsföretag, som bedrevos endast under vissa månader
av året eller vilkas arbetarantal växlade i närheten av den föreskrivna
gränsen.

I fall, då arbetarantalet växlat, har arbetsrådet i allmänhet sökt fastställa,
vilket arbetarantal, som kunde anses vara det normala eller för företaget
typiska, samt förklarat lagen tillämplig eller icke tillämplig, allt eftersom berörda
antal överstigit eller icke överstigit fyra. Örn under mer än hälften av
året flera än fyra arbetare använts, har lagen ansetts tillämplig. Örn arbetarantalet
endast under mindre än hälften av året överstigit fyra, har företaget
oftast förklarats undantaget från lagens tillämpning; stundom har arbetsrådet
emellertid även i dylika fall ansett lagen tillämplig. I ett fall har arbetsrådet
ansett, att ett företag under viss del av året vore underkastat lagens
bestämmelser men under återstoden av året vore undantaget från lagens tilllämpning.
I ett fall har lagen förklarats äga tillämpning å en rörelse, vari
fem arbetare användes till arbete för arbetsgivarens räkning men aldrig mer
än fyra personer samtidigt voro i arbete.

Andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 52/1936 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lantarbetstidslag samt i ämnet väckta
motioner återgav ovan intagna yttrande av chefen för arbetsrådet, anförde
bland annat, att inom arbetsrådet utbildat sig en praxis, som på ett lämpligt
sätt fullständigade lagens regler på detta område.

I 1 § av den föreslagna arbetstidslagen stadgas, att densamma äger tilllämpning
å rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning
därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé
eller badinrättning, för såvitt i rörelsen till arbete av annat än
vissa angivna slag för arbetsgivarens räkning i regel användas flera än en
arbetstagare. I motionerna I: 258 och II: 395 har hemställts, att lagen
måtte utsträckas att gälla så snart för arbetsgivares räkning användes avlönad
arbetskraft. I motionerna I: 272 samt II: 424, II: 425 och II: 429
hava gränserna för undantaget föreslagits bestämda på annat sätt än i propositionen
skett.

Aven enligt utskottets mening kunna goda skäl anföras mot förslaget att
från lagens tillämpning utesluta de minsta företagen. Såsom föredragande
departementschefen framhållit skulle ur arbetstagarnas synpunkt en arbetstidsreglering
vara väl så motiverad i de minsta företagen som i de större.
Hänsyn till konkurrensen företagen emellan talar likaledes för att alla
företag oavsett storleken böra jämställas härutinnan. Å andra sidan måste
man beakta småföretagens särskilda svårigheter att anpassa sig efter den
bundenhet, som följer av en lagstadgad arbetstidsreglering, liksom även
kontrollsvårigheterna. Försiktigheten Synes därför bjuda att för närvarande
stanna vid att medgiva undantag för vissa småföretag. I fråga örn
gränserna för undantaget synes Kungl. Maj:ts förslag vara lämpligt avvägt,
och utskottet vill därför ansluta sig till detsamma. Utskottet kan sålunda
icke tillstyrka ovannämnda motioner, i vad de röra 1 §. Utskottet
vill i detta sammanhang framhålla, att de erfarenheter, som kunna vinnas

25

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

under lagens treåriga giltighetstid, torde få bliva vägledande vid den förnyade
prövning av dessa spörsmål, som därefter lärer komma till stand.

Vid tillämpningen av 1 § första stycket torde frågan, i vad mån flera av en
och samma arbetsgivare bedrivna verksamhetsgrenar äro att anse såsom en
gemensam rörelse, i många fall komma att aktualiseras, exempelvis då det
gäller ett mejeri och en i visst samband därmed stående detaljhandelsverksamliet.
Liksom vid tillämpningen av den allmänna arbetstidslagen torde i
dylika fall få bliva avgörande, huruvida de olika företagen med hänsyn till
organisation och driftsätt stå i sådant samband med varandra, att de från teknisk
eller ekonomisk synpunkt äro att anse såsom en enhet. Omständigheter,
som därvid förtjäna beaktande, äro t. ex. örn företagen helt eller delvis betjänas
av gemensam personal eller örn bokföringen är gemensam. Att på
förhand angiva alla de olika fall, som härvidlag kunna uppkomma, torde
emellertid icke låta sig göra. I tveksamma fall får det ankomma på arbetsrådet
att träffa avgörande, huruvida lagen skall äga tillämpning å viss verksamhet.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om 3 § i förslaget. Enligt
detta lagrum står det öppet för en arbetsgivare, som icke vill utsätta
sig för risken av åtal för överträdelse av ifrågavarande lag, att begära och
erhålla arbetsrådets avgörande, örn eller i vad mån lagen äger tillämpning
å visst arbete eller viss arbetstagare.

Även i andra hänseenden kan tveksamhet uppstå vid tillämpningen av nu
ifrågavarande lagrum. Ett särskilt spörsmål är sålunda, örn vid arbetarantalets
beräknande hänsyn skall tagas till arbetare, som visserligen regelmässigt
användes i rörelsen men som icke har full sysselsättning däri.
Vid tillämpningen av allmänna arbetstidslagen har arbetsrådet förfarit sa,
att en arbetare, som under hälften, en tredjedel o. s. v. av den lagligen
medgivna arbetstiden utför i lagen reglerat arbete, vid arbetarantalets fastställande
räknas såsom »en halv arbetare», »en tredjedels arbetare» o. s. v.
Även andra beräkningssätt kunna tänkas. I likhet med föredragande departementschefen
anser utskottet icke lämpligt, att arbetsradet enbart vid
tillämpningen av den nu föreslagna lagen bindes genom en uttrycklig
regel i detta hänseende. På grund av de speciella förhållandena inom
detaljhandeln kunna emellertid inom detta arbetsområde uppkomma vissa
spörsmål, som icke i samma utsträckning torde aktualiseras vid allmänna
arbetstidslagens tillämpning. Så synes vara fallet exempelvis med frågan,
om person, som regelmässigt användes allenast såsom avbytare till en fast
anställd arbetstagare under dennes måltidsrast, bör medräknas vid arbetarantalets
fastställande. Enligt utskottets mening bör avbytaren i ett dylikt
fall lämnas ur räkningen.

2 §■

Kungl. Majda förslag upptager i 2 § vissa bestämmelser av innebörd att
vad i lagens följande paragrafer stadgas icke äger tillämpning på vissa kategorier
av arbetstagare. I förevarande sammanhang hava undantagen under
b) och c) tilldragit sig särskild uppmärksamhet.

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

I fråga om det föreslagna undantaget under b) för företagsledare
eller annan befattningshavare i överordnad ställning må följande
anmärkas.

De sakkunniga, som föreslagit undantag för företagsledare eller annan
befattningshavare i självständig och överordnad ställning, hava i anslutning
härtill anfört bland annat följande:

Man kan icke gärna undvara en undantagsregel av detta slag, som finns
inte bara i övriga svenska arbetstidslagar utan vanligen även i utländsk
lagstiftning på det här förevarande området. Men fråga är, hur långt man
bör sträcka undantaget.

Beträffande detaljhandeln är läget sådant, att den personal som här framför
allt kommer i fråga, såsom butiksföreståndare och avdelningschefer, med
få undantag regelbundet har att deltaga i de underordnades arbete. Örn
detta skulle medföra, att vederbörande arbetstagare icke hänfördes under
undantagsbestämmelsen, komme denna att här få endast ringa betydelse.
Enligt de sakkunnigas mening föreligga emellertid starka sakliga skäl för
att på detaljhandelns område göra undantagsregeln tillämplig å t. ex. butiksföreståndare
och avdelningschefer i självständig och överordnad ställning,
även örn de mer regelmässigt deltaga i underställd personals arbete.

Örn dessa funktionärers arbetstid skulle anpassas efter den här föreslagna
lagen, skulle verkliga svårigheter uppkomma. En föreståndare måste i så
stor utsträckning som möjligt finnas till hands under den tid företaget kloppet,
bland annat för att vid behov kunna stå allmänheten till tjänst. En
av hans huvuduppgifter är just att verka som företagets representant gentemot
allmänheten, när det inträffar situationer, som de vanliga försäljarna
icke kunna bemästra. Och å andra sidan har föreståndaren viktiga uppgifter
att fylla även vid arbetets förberedande och avslutande. Ofta måste
han, sedan butiken stängts, företaga rekvisition av varor, beträffande vilka
lagret behöver påfyllas. Visserligen strävar man inom detaljhandeln efter
att icke allt för hårt utnyttja föreståndarens arbetskraft, varför hans arbetstid
i genomsnitt icke torde vara så mycket längre än den vanliga butikspersonalens.
Men det är angeläget, att icke några lagregler hindra, att
arbetstiden vid speciellt behov kan utsträckas så långt som kräves.

Sedan de sakkunniga därefter framhållit, att rätten att uttaga övertid beträffande
ifrågavarande arbetstagare icke vore tillfyllest, att särskilda svårigheter
förelåge att kontrollera deras arbetstid samt att de överhuvud intoge
en alldeles särskild förtroendeställning, hava de sakkunniga fortsatt:

Emellertid bör fasthållas, att undantaget blott är avsett att gälla befattningshavare
i självständig och överordnad ställning. Det är endast funktionärer,
som verkligen fylla en förtroendepost och som utöva en viss arbetsledande
uppgift, som böra undantagas. Det är därför visst icke alla personer,
som i dagligt tal kallas butiksföreståndare, filialföreståndare eller avdelningschefer,
vilka höra till den här avsedda kategorien. Dit är blott att
hänföra sådana anställda, som verkligen intaga en föreståndarställning inom
viss affärslokal eller större avdelning av sådan. I ett mindre företag, där
arbetsgivaren själv deltager i den dagliga skötseln av affären, torde endast
sällan finnas någon sådan funktionär. Dylika finnas däremot ofta inom företag,
som drivas i bolags- eller föreningsform, och av särskilt stor betydelse bliva
här de detaljhandelsföretag, som hava ett större antal filialer. För att
sådana filialföreståndare skola undantagas från lagen förutsättes dock, att
de hava att ganska självständigt sköta sitt arbete. Inom vissa affärer torde

27

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

vara vanligt, att de s. k. butiksföreståndarna icke hava att självständigt besluta
om rekvisitioner o. s. v., utan hava över sig andra funktionärer, som
utföra dessa arbeten. I så fall äro blott de överordnade funktionärerna hänförliga
under den här behandlade undantagsregeln. Vidare är en filialföreståndare
blott undantagen, örn han under sig har åtminstone någon annan
funktionär. Däremot torde icke böra uppställas krav på att den underställda
personalen skall utgöras av ett flertal personer.

Vad nu sagts har närmast haft avseende å sådana personer, som hava sin
verksamhet inom själva försäljningslokalen. Men det äger i lika män tilllämplighet
t. ex. å lagerchefer och lagerförmän. Lagerförman vid större
affärsföretag hava dock, örn de regelbundet deltaga i arbetet, sin arbetstid
reglerad enligt allmänna arbetstidslagen, varför undantaget i den nu ifrågavarande
lagen här icke har så stor betydelse.

Då lagen i och för sig skall hava tillämpning även å detaljhandelsföretagens
kontorspersonal, gäller även här på samma sätt, att överordnade
funktionärer i självständig ställning äro undantagna, vilket särskilt får betydelse
för kontorschefer.

Till sist må här uttryckligen framhållas, att den nu lämnade redogörelsen
för de arbetstagare, som kunna anses intaga en självständig och överordnad
ställning, ej är att anse som uttömmande. Särskilt vid större företag kunna
finnas personer i viss ledande ställning, som här icke berörts men vilka
böra undantagas från lagen.

Beträffande remissyttrandenas innehåll (propositionen sid. 91—92) må
här allenast erinras om följande.

Kooperativa förbundet har anfört, att de sakkunnigas förslag syntes vara
väl motiverat. Det förefölle till och med, som örn de sakkunniga därvidlag
varit alltför rigorösa, i det att de undantagit butiksföreståndare endast i det
fall, att denne hade en anställd person under sig. Även kommerskollegium
har ansett att denna begränsning borde bortfalla.

Daco har uttalat, att undantaget i 2 § b) borde begränsas till sådan
företagsledare, som vore arbetsledare i den mening, vari denna beteckning
begagnades i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt, d. v. s. befattningshavare,
som vore anställd att såsom arbetsgivarens ställföreträdare leda, fördela
och kontrollera arbete, vilket utfördes av honom underställd personal
och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltoge.

Svenska handelsarbetareförbundet har hemställt, att den föreslagna undantagsbestämmelsen
måtte antingen helt utgå eller också begränsas till sådana
arbetstagare, som vore verkliga arbetsledare och sålunda icke deltoge i de
underordnades arbete. Den uppfattning, åt vilken handelsarbetareförbundet
givit uttryck har delats av bland andra landsorganisationen.

Föredragande departementschefen har i förevarande hänseende anfört:

I fråga örn undantaget under b) för vissa överordnade befattningshavare
finner jag det angeläget, att detsamma i görligaste mån överensstämmer
med motsvarande undantag i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen.
Undantag synes på grund härav böra göras för »företagsledare eller
annan befattningshavare i överordnad ställning». Vid tillämpningen av
denna bestämmelse synes arbetsrådets praxis beträffande motsvarande stadganden
i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen böra vara vägledande.
I tveksamma fall torde först efter en prövning från arbetsrådets

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

sida av föreliggande faktiska omständigheter kunna avgöras, huruvida vederbörande
befattningshavares ställning är sådan, att hans arbetstid skall vara
reglerad av lagen eller ej.

Enligt ovannämnda av chefen för arbetsrådet John Nordin utgivna kommentar
till allmänna arbetstidslagen har arbetsrådet vid tillämpningen av
motsvarande undan tagsstadgande i allmänna arbetstidslagen till befattningshavare
i överordnad ställning hänfört föreståndare, verkmästare och förmän
inom olika verksamhetsområden, allt under förutsättning att de icke eller
endast undantagsvis deltagit i det av dem ledda arbetet. I enstaka fall hava
hit även räknats befattningshavare, vilka på ett mera regelbundet sätt deltagit
i arbetet men vilkas huvudsakliga uppgift varit att leda arbetet för
ett större antal arbetare. Såsom exempel har nämnts vissa verkstadsföreståndare
hos en större skrädderifirma, vilka under sammanlagt omkring en
tredjedel av sin arbetstid utförde sömnadsarbete i likhet med övriga arbetare
å firmans verkstäder men i övrigt verkställde inriktning samt ombesörjde
inköp av material och dylikt. Däremot har arbetsrådet i ett stort antal fall
förklarat, att vissa befattningshavare, vilka uppgivits intaga en överordnad
ställning, äro att enligt lagen räkna såsom arbetare. I de flesta hithörande
fall hava framställningarna avsett förmän (maskinmästare, förste maskinister,
övermontörer m. fl.), som regelbundet deltaga i arbetet, eller tillskärare hos
mindre skrädderifirmor, vilka under större delen av veckan utföra sömnadsarbete
i likhet med övriga arbetare.

Under förarbetena till lantarbetstidslagen har utformningen av motsvarande
undantagsbestämmelse varit föremål för delade meningar. Enligt
lantarbetstidsutredningens förslag skulle såsom arbetare icke räknas »lantbruksinspektor
eller annan befattningshavare med uppgift att leda och fördela
arbetet». I sina yttranden över lantarbetstidsutredningens förslag hemställde
arbetsrådet och socialstyrelsen, att uttrycket »befattningshavare med
uppgift att leda och fördela arbetet» måtte utbytas mot det i allmänna
arbetstidslagen använda uttrycket »befattningshavare i överordnad ställning».

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet uttalade, att den
av de sakkunniga föreslagna formuleringen vore alltför vid och obestämd.
Med »uppgift» borde här icke förstås ett endast tillfälligt uppdrag utan en
anställning såsom arbetsledare. I stället föreslogo de båda organisationerna
formuleringen »befattningshavare, som är anställd att såsom arbetsgivarens
ställföreträdare leda och fördela arbete, vilket utföres av honom underställd
personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager». Befattningshavare,
som regelbundet deltoge i arbetet, borde däremot enligt organisationernas
mening icke undantagas från lagens tillämning, ehuru så skett
i enstaka fall i arbetsrådets praxis.

Bestämmelsen i fråga erhöll i 1936 års proposition den avfattning, som
nu återfinnes i lagen. I samband därmed uttalade departementschefen, att
de synpunkter, som av landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet

29

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

anförts på frågan om undantaget för överordnad personal, därigenom syntes
i huvudsak hava blivit beaktade.

I ett år 1938 av chefen för arhetsrådet John Nordin utgivet arbete »Arbetsrådet
och lantarbetstidslagen» har uppgivits, att arbetsrådet vid sina avgöranden,
huruvida viss arbetstagare skall enligt lantarbetstidslagen anses
såsom befattningshavare i överordnad ställning eller såsom arbetare, följt i
huvudsak följande riktlinjer. Såsom befattningshavare i överordnad ställning
och därmed undantagna från lagens tillämpning hava ansetts: 1) Förvaltare,
inspektor, rättare, trädgårdsmästare, trädgårdsförman, som icke alls
eller endast undantagsvis deltager i det egentliga jordbruks- eller trädgårdsarbetet.
Dylik befattningshavare har ansetts undantagen från lagtillämpningen
jämväl vid de enstaka tillfällen, då han av särskilda anledningar tillfälligt
deltager i det egentliga arbetet. 2) Lantbruks- och trädgårdsbefäl,
som regelbundet deltager i arbetet men därjämte självständigt handhar skötseln
av jordbruk eller trädgård. För att en befattningshavare skall anses
självständigt sköta en jordbruks- eller trädgårdsrörelse torde enligt utgivarens
mening i allmänhet böra fordras, att befattningshavaren äger befogenhet att
leda och fördela arbetet, att bestämma när sådd och skörd skall företagas,
att verkställa inköp och försäljningar, för vilka redovisningar lämnas endast
periodvis o. s. v.

I förevarande sammanhang kunna några av arbetsdomstolen meddelade
domar, i vilka i viss mån likartade spörsmål varit föremål för bedömande,
tilldraga sig intresse. I det mål, som avgjordes genom domen nr 125/193i,
var fråga örn ett kollektivavtal, som angivits gälla för de hos visst företag
anställda lagerarbetarna och chaufförerna. Det gällde att avgöra, huruvida
en person kunde anses hava sådan sysselsättning, att han skulle betraktas
såsom lagerarbetare eller lagerbokhållare. Arbetsdomstolen konstaterade, att
han i viss utsträckning utfört direkt inpackningsarbete men att någon avgörande
betydelse icke kunde tilläggas detta arbete, vilket icke utgjort någon
väsentlig del av hans arbetsuppgifter. Han ansågs därför falla utanför kollektivavtalets
tillämplighetsområde. I domen nr 44/1938 uttalade arbetsdomstolen,
att ett visst kollektivavtal vilade på den förutsättningen, att endast den skulle
anses såsom förman, vilken hade att leda, fördela och kontrollera underställd
personals arbete och vilken icke annat än tillfälligtvis själv deltoge däri.
Med en förmans sålunda angivna åligganden överensstämde det enligt domstolens
mening, att han utövade kontroll över ett automatiskt verkande
maskineri och ingrepe, örn någon störning inträffade. Skulle emellertid
maskineriet icke verka på. sätt som varit avsett utan förmannen tvingas att
utöva ständig tillsyn över vissa detaljer i maskineriet med åsidosättande
av sina andra uppgifter, hade man kommit utanför ramen för en förmans
åligganden.

I likalydande motionerna I: 2,18 och II: 395 har hemställts, att riksdagen
anätte åt 2 § b) giva följande ändrade lydelse:

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Företagsledare eller annan befattningshavare i sådan överordnad ställ ning,

som avses i lagen om förenings- och förhandlingsrätt 3 § sista stycket.

I motionen II: 426 har yrkats, att riksdagen måtte besluta giva 2 § i
huvudsak följande innehåll:

Yad nedan — — — familj;

b) företagsledare eller annan befattningshavare, som är anställd att såsom
arbetsgivarens ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete, vilket
utföres av honom underställd personal och i vilket arbete han icke annat
än tillfälligtvis själv deltager; eller

c) anställd — — — farmacevt.

Den i sistnämnda motion föreslagna avfattningen av undantagsstadgandet
överensstämmer i sak helt med den i förstnämnda båda motioner förordade.

Det åberopade stadgandet i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt erhöll
sin utformning i andra lagutskottets av riksdagen godkända sammanjämkningsmemorial
nr 59/1936. Stadgandet torde få sättas i samband med
en av herr Sigfrid Hansson vid 1936 års riksdag väckt motion (I: 421), i
vilken hemställts örn utbyte av den i propositionen föreslagna formuleringen
»arbetsledare eller annan i förtroendeställning» mot det uttryck, som sedermera
inflöt i lagtexten. I motionen anfördes bland annat, att begreppet
arbetsledare torde, för undvikande av osäkerhet och oenhetlighet i tillämpningen,
kräva en legal bestämning, anslutande till kollektivavtalspraxis.

Beträffande det under c) upptagna undantaget för arbetstagare,
som är anställd å apotek såsom farmacevt, hava cle sakkunniga anfört,
att den nya lagen vore avsedd att i och för sig äga tillämpning även å apoteken.
De sakkunniga hava vidare yttrat:

Efter konferens med företrädare för Sveriges apotekareförbund och Sveriges
farmacevtförbund — och sedan därvid icke påyrkats en lösning i annan
riktning — hava de sakkunniga stannat vid att föreslå undantag för de vid
apoteken tjänstgörande farmacevterna, såväl farmacie kandidater som fullt
utbildade apotekare. Vid elevtjänstgöring före avlagd examen bör däremot
här ifrågavarande personal icke i och för sig vara undantagen från lagen.
För farmacevterna gäller kollektivavtal, enligt vilket den ordinarie arbetstiden
är 42—48 timmar per vecka, och vid övertid skall betalas särskild
ersättning. Men dessutom äro farmacevterna skyldiga att fullgöra s. k.
nattjänst. Skyldighet att finnas tillgänglig å apoteket nattetid går i tur
mellan farmacevterna enligt särskilt schema. Särskilt vid apotek med mindre
antal farmacevter återkommer därför sådan tjänstgöring för var och en
ganska ofta. Sammanlagt representerar denna nattjänst i regel ett betydligt
timantal per år, och örn man skulle betrakta deras tjänst som övertid i
lagens mening, bleve den vanliga övertidsramen icke tillräcklig med nuvarande
organisation. Antingen bleve då avsevärd personalökning erforderlig,
vilket enligt uppgift för närvarande vore svårt att ordna, eller också finge
dispensvägen en särskild reglering givas för farmacevternas arbetstid. Härtill
kommer, att det faktiska arbete, som kan vara att utföra under natten,
kan vara synnerligen varierande och ibland är ganska obetydligt. Det
synes då knappast rättvist att helt likställa tid under nattjänstgöring med
vanlig övertid.

Att i lagen giva specialföreskrifter för detta fall synes icke heller lämp -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 31

ligt, och de sakkunniga hava därför funnit bäst att helt undantaga apotekens
farmacevter från lagens tillämpningsområde. Man har därvid även tagit i
betraktande, att parterna redan ordnat arbetstidsförhållandena genom kollektivavtal
och att man på detta sätt lättare än lagstiftningsvägen torde kunna
komma tillrätta med de säregna förhållandena.

Föredragande departementschefen har ansett, att de sakkunniga förebragt
goda skäl för ifrågavarande undantag.

I likalydande motionerna I: 271 och II: 415 har hemställts, att riksdagen
vid behandling av förevarande proposition måtte dels uttala, att å apotek
anställda farmacevters ordinarie arbetstid så borde regleras, att den — i
överensstämmelse med sagda lags bestämmelser — icke hnge överstiga 48
timmar i veckan, varvid natttjänstgöring helt eller delvis skulle likställas
med dagtjänstgöring, dels ock besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn allsidig utredning angående behovet av farmacevtisk personal å
rikets apotek med hänsyn tagen till den omfattning, i vilken reglering av
sagda personals arbetstid borde ske.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att Kungl. Majit i en till innevarande
års riksdag avlåten proposition (nr 90) föreslagit riksdagen medgiva,
att till bestridande av kostnaderna för en extra kurs för farmacie kandidatexamen
måtte av förslagsanslaget till oförutsedda utgifter tagas i anspråk
ett belopp av högst 14,500 kronor. På hemställan av statsutskottet (utlåtande
nr 70) har riksdagen bifallit propositionen (riksdagens skrivelse nr
121). Den ifrågavarande kursen, som syftar till att minska bristen på farmacevtiskt
utbildad personal, är avsedd för 45 deltagare.

Det i 2 § b) gjorda undantaget för arbetstagare, som är företagsledare
eller annan befattningshavare i överordnad ställning, står i nära överensstämmelse
med föreskrifter i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen.
Under förarbetena till sistnämnda lag väcktes i vissa remissyttranden
förslag, att det däri upptagna motsvarande stadgandet skulle avfattas på
ungefärligen samma sätt som i motionen lii 426 föreslagits beträffande den
nu ifrågavarande bestämmelsen. I 1936 års proposition med förslag till
lantarbetstidslag upptogs uttrycket »befattningshavare i överordnad ställning».
I samband därmed uttalade dåvarande chefen för socialdepartementet,
att de i nyssnämnda yttranden anförda synpunkterna därigenom syntes
i huvudsak hava blivit beaktade.

I motionen lii 426 har uttalats, att med undantag för den lägsta befattningshavaren
inom varje företag ofta nästan samtliga anställda på handelns
område intaga överordnad ställning i förhållande till någon annan arbetstagare.
Att alla i sådan mening överordnade befattningshavare skulle undantagas
från lagens tillämpning är givetvis uteslutet. Genom den tolkning,
arbetsrådet på andra områden givit åt uttrycket »befattningshavare i överordnad
ställning», hava också väsentligt snävare gränser dragits kring det
nu ifrågavarande undantaget. Sålunda har arbetsrådet vid tillämpningen
av allmänna arbetstidslagen till befattningshavare i överordnad ställning
hänfört föreståndare, verkmästare och förmän inom olika verksamhetsområ -

Utskottet.

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

den, i regel dock endast under förutsättning att de icke eller endast undantagsvis
deltagit i det av deni ledda arbetet. I enstaka fall hava hit räknats
även befattningshavare, som på ett mera regelbundet sätt deltagit i arbetet
men vilkas huvudsakliga uppgift varit att leda arbetet för ett större antal arbetare.
Med det innehåll, nu ifrågavarande stadgande enligt motionärernas mening
borde erhålla, skulle den föreslagna lagen icke medgiva motsvarande avvikelser.
För det stora flertalet fall torde emellertid de i propositionen och
motionerna föreslagna stadgandena i tillämpningen leda till samma resultat.
Även örn ifrågavarande undantag utformas i enlighet med Kungl Maj:ts förslag,
torde exempelvis butiksföreståndare, som regelmässigt deltaga i de
underordnades arbete, i allmänhet böra falla under lagen. Givetvis kunna
de faktiska omständigheterna i de särskilda fallen vara sådana, att tveksamhet
uppstår. Det ankommer då på arbetsrådet att träffa avgörande i saken.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och till önskvärdheten av att undantaget
i de olika arbetstidslagarna erhåller en såvitt möjligt likartad avfattning,
vill utskottet tillstyrka propositionen i förevarande del samt avstyrka
de i motionerna I: 258, II: 395 och II: 426 framställda yrkandena örn ändring
i den nu behandlade punkten.

Under 2 § c) har upptagits undantag för dem, som äro anställda å apotek
såsom farmacevter. Aven dessa arbetstagare synas med visst fog kunna
framställa krav på att inbegripas under en arbetstidsreglering i lag. Särskilt
beaktande förtjänar härvidlag den i många fall ofta återkommande nattjänstgöringen,
som emellertid icke utan vidare torde kunna likställas med effektiv
arbetstid. I detta sammanhang bör avseeende fästas även vid allmänhetens
berättigade krav på säkerhet i expeditionen. Med hänsyn till rådande brist
på farmacevtiskt utbildad personal torde dock en reglering av arbetstiden på
förevarande område åtminstone för närvarande möta vissa svårigheter. Utskottet
erinrar örn att innevarande års riksdag i syfte att minska den
brist på sådan personal, som under nuvarande förhållanden föreligger, anslagit
medel till bestridande av kostnaderna för en extra kurs för farmacie
kandidatexamen. Vissa betydelsefulla spörsmål, som i förevarande sammanhang
tilldraga sig uppmärksamhet, falla sålunda utom ramen för en arbetstidslagstiftning.
I betraktande av vad nu anförts synes ytterligare någon
tids erfarenhet av utvecklingen på förevarande område böra avvaktas. Örn
så skulle visa sig erforderligt, torde frågan örn en laglig reglering av farmacevternas
arbetstid kunna tagas under närmare omprövning vid utgången av
giltighetstiden för den nu föreslagna lagen. I den mån motionerna I: 271
och II: 415 icke kunna anses besvarade genom vad utskottet nu anfört,
böra desamma icke föranleda till någon riksdagens åtgärd.

4 §.

Denna paragraf innehåller huvudbestämmelserna örn det ordinarie arbetet
och motsvaras av 4 § i de sakkunnigas förslag.

Enligt gällande arbetstidslagar kunna undantag från den principiella 48-

33

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

timmars arbetsveckan förekomma bland annat i så måtto att möjligliet erfa
judes till överflyttning av arbetstid från en vecka till en annan såväl enligt
allmänna arbetstidslagen som enligt lantarbetstidslagen i vad angår
djurskötsel oell trädgårdsskötsel. Beträffande det egentliga lantbruksarbetet
har redan i lagen fastslagits olika längd för veckoarbetet under tre olika
tidsperioder (41, 46 och 54 timmar); rätt till överflyttning av sådan arbetstid
från en del av året till en annan förefinnes däremot icke.

Även 1930 års konventionsförslag innehåller en bestämmelse örn rätt till
överflyttning av arbetstid.

4 § i de sakkunnigas förslag hade följande lydelse:

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Såvitt sammanlagda arbetstiden för
tidrymd av högst åtta veckor, med utgångspunkt från den 1 augusti varje
kalenderår, icke blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan, ina
arbetstiden fördelas på annat sätt än i första punkten sägs. Dock må arbetet
icke någon vecka överstiga 54 timmar.

Arbetet må ej något dygn överstiga 10 timmar.

De sakkunniga hava härom anfört:

Inom detaljhandelns flesta branscher är behovet av arbete ej lika fördelat
över årets veckor, utan det finns en eller flera säsonger, då påfrestningen
på personalen blir förhållandevis stor, men mellan dessa bruka ligga
mer tysta perioder, då de anställda kunna erhålla större ledighet. Detsamma
gäller även den verksamhet utanför detaljhandeln, som lagen skulle omfatta.
Ur de anställdas synpunkt synes icke något vara att invända mot att en
överflyttning av arbetstid mellan de olika veckorna kan ske, örn blott arbetstiden
i genomsnitt stannar vid 48 timmar i veckan. En bestämmelse härom
bör dock utformas med tanke på att en sådan överflyttning icke får tillåtas
i den utsträckning, att de anställda vissa veckor oskäligt betungas. Vidare
kan det med visst fog anföras, att kontrollen över lagens efterlevnad försvåras,
om den period inom vilken överflyttning får ske göres alltför lång.
Men en överflyttningsrätt bör finnas, som icke är beroende av arbetsrådets
tillstånd i varje särskilt fall utan kan tillgripas utan omgång och formalitet.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att den i lantarbetstidslagen valda
regleringen, enligt vilken arbetstiden i hög grad varierade efter olika årstider,
icke passade för detaljhandeln, enär säsongerna inom de olika branscherna
icke alltid intolle vid samma tid. Härom hava de sakkunniga yttrat:

För de flesta är visserligen tiden före jul den mest arbetstyngda, men
vid sidan härav hava t. ex. manufakturhandeln och närbesläktade branscher
säsong viss tid vår och höst. För vissa branscher är arbetet särskilt påfrestande
omkring flyttningstiden i oktober. I allmänhet kan större ledighet
beredas sommartid, men för vissa branscher och orter kan i stället denna
tid vara särskilt arbetstyngd. Säsongernas längd kan även vara mycket
olika, ibland blott ett par veckor men stundom två månader eller rentav
mera. Vid sidan av säsongpåfrestningar må nämnas sådana, som orsakas
av inventeringar och realisationer, men åtminstone de sistnämnda torde numera
vara av förhållandevis mindre betydelse med hänsyn till behovet av
arbetstidsöverflyttning.

Det skulle kunna göras gällande, att det här berörda ökade behovet av
arbete vissa tider borde helt tillgodoses genom övertidsarbete, men i så

Bihang till riksdagens jirotokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 31. lisi 39 3

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

fall torde betydande svårigheter för arbetsgivarna inträda med tanke både
på den begränsade övertidsramen och den lagstadgade övertidsersättningen
enligt förslaget.

Beträffande bestämmelserna örn överflyttning av arbetstid hava de sakkunniga
vidare anfört:

Den föreslagna lösningen torde icke helt tillfredsställa önskemålen på
köpmannahåll, där man vid förhandlingar inför de sakkunniga förordat periodens
bestämmande till 13 veckor (ett kvartal). De sakkunniga förbise
icke, att en period av åtta veckor för vissa branscher kan synas för kort,
då vissa säsongpåfrestningar kunna räcka längre än denna tid. I regel torde
dock en tid av åtta veckor vara tillräcklig, och skulle i enstaka fall svårigheter
av större betydelse uppkomma, kan arbetsrådet enligt 5 § av lagförslaget
medgiva undantag för visst företag eller Kungl. Majit enligt 11 § för
hel bransch.

Vid förhandlingarna inför de sakkunniga hava å andra sidan vissa talesmän
för de anställda förordat, att överflyttningsrätten, örn den överhuvud taget
skall finnas, bör inskränkas till en period av fyra veckor. — — —- Det
har vidare framhållits, att genom en längre gående överflyttningsrätt behovet
av övertidsarbete och därmed också de anställdas övertidsersättning blir
mindre. Men ur allmän synpunkt synes det närmast vara en fördel, örn
driften kan så rationaliseras, att ej så mycket övertidsarbete blir erforderligt.

I fråga örn yttrandena över de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende
tillåter sig utskottet att hänvisa till den redogörelse, som lämnats å sid.
97—102 i propositionen.

Föredragande departementschefen har rörande 4 § yttrat bland annat
följande:

De sakkunnigas förslag beträffande innehållet i huvudbestämmelserna
rörande arbetstidens reglering, vilka innebära en ordinarie arbetstid av högst
48 timmar i veckan och högst 10 timmar för dygn, har godtagits i så gott
som alla yttranden. Jag anser för egen del, att bestämmelser av sådant
innehåll böra inflyta i lagen. Tillräckliga skäl för att genom direkta lagregler
göra undantag för vissa slag av rörelser synas icke föreligga. Därest
sådant undantag i vissa fall kan befinnas erforderligt — vare sig beträffande
veckoarbetstiden eller i fråga örn dygnsarbetstiden — torde tillstånd till
undantag böra sökas hos arbetsrådet enligt 5 § eller hos Kungl. Majit
enligt 12 §.

I förevarande paragraf hava de sakkunniga, utöver huvudbestämmelserna,
upptagit ett stadgande rörande rätt till överflyttning av arbetstid. — — —
Denna rätt till överflyttning skulle få utövas enligt arbetsgivarens eget skön
utan tillstånd av arbetsrådet. De sakkunniga hava ansett, att särskilda förhållanden
inom detaljhandeln tarvade en dylik överflyttningsrätt, som kunde tillgripas
utan omgång och formalitet, samt att det ur de anställdas synpunkt
icke kunde vara något att invända däremot, örn blott arbetstiden i genomsnitt
stannade vid 48 timmar i veckan. Att direkt i lagen bestämma olika längd
för den ordinarie arbetstiden under olika delar av året läte sig icke göra,
enär säsongerna inom olika branscher icke''alltid infölle vid samma tid. De
sakkunniga hava vidare påvisat, att i sådana fall, då överflyttningstiden trots
den föreslagna bestämmelsen kunde anses för kort, arbetsrådet kunde medgiva
undantag för visst företag eller Kungl. Majit för hel bransch. —---

Vid övervägande av vad som från olika håll anförts beträffande ifrågavarande
spörsmål har jag funnit de skäl, som åberopats för ett slopande av

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

35

den i paragrafen föreslagna överflyttningsrätten väga tyngst. Säsongpåfrestningar
kunna, på sätt bland annat arbetsrådet och landsorganisationen anfört,
icke anses vara något för detaljhandeln särskilt utmärkande. Sådana förekomma
iostor utsträckning även inom den allmänna arbetstidslagens giltighetsområde.
A andra sidan får givetvis ej förbises, att arbetets natur icke är densamma
inom industrien som inom detaljhandeln. För att bemästra den vid säsonger
uppkommande anhopningen av arbete bör i första hand tillgripas den just
för detta ändamål avsedda s. k. allmänna övertiden, vilken får uttagas av
arbetsgivaren, då så anses erforderligt, utan tillstånd av arbetsrådet. Skulle
detta visa sig otillräckligt, kan efter tillstånd av rådet ytterligare övertid få
utnyttjas. För övertidsarbete skall emellertid -— enligt vad jag under 8 §
ämnar föreslå — övertidsersättning utgivas. Detta förhållande torde vara den
viktigaste orsaken till att överflyttning av arbetstid från arbetsgivare synpunkt
synes fördelaktigare, i det att därigenom utbetalning av övertidsersättning i
avsevärd mån kan undvikas. Ett viktigt skäl mot den föreslagna rätten till
överflyttning av arbetstid är vidare, att genom en bestämmelse därom kontrollen
över lagens efterlevnad i hög grad försvåras. Att märka är även,
att det i praktiken visat sig, att rätt till överflyttning av arbetstid icke är
oundgängligen erforderlig. I riksavtal mellan köpmännens garantiförening
och handelsarbetareförbundet stadgas nämligen 48-timmars arbetsvecka utan
någon genomsnittlig beräkning för längre period. Ett skäl, som jämväl kan
hava sin betydelse vid avgörandet av förevarande spörsmål, är det av Daco
åberopade, nämligen att det för de anställda måste vara av betydelse, att
arbetstiden regelmässigt är begränsad på sådant sätt, att den på förhand
tryggar en viss bestämd fritid. Slutligen — och detta torde hava stor betydelse
— synes böra bemärkas, att medgivande av rätt till överflyttning av
arbetstid skulle, på sätt de sakkunniga i 9 § föreslagit, föranleda föreskrift
örn journalföring av all arbetstid, ej blott övertid.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att i förevarande paragraf icke
upptages någon rätt för arbetsgivaren att fördela arbetstiden på annat sätt
än huvudregeln medgiver.

I motionen I: SOS har hemställts, att 4 § sista meningen måtte erhålla
följande ändrade lydelse:

Arbetstiden må ej något dygn överstiga 11 timmar.

Den i motionen föreslagna ändringen har motiverats med att försäljningen
inom vissa branscher, t. ex. charkuteribranschen, vore ojämnt fördelad
på veckans olika dagar.

I likalydande motionerna I: 273 och II: 428 har yrkats, att 4 § måtte
erhålla en med 4 § i de sakkunnigas förslag överensstämmande lydelse.

De sakkunniga hava i 4 §, utöver huvudbestämmelserna, upptagit ett
stadgande rörande rätt till överflyttning av arbetstid, innebärande att arbetstiden
under viss förutsättning skulle få fördelas på annat sätt än enligt
huvudreglerna. Såsom ett viktigt skäl för en sådan överflyttningsrätt har
anförts behovet av att kunna bemästra den under säsongerna uppkommande
anhopningen av arbete. För sådant ändamål bör emellertid i första hand
användas den s. k. allmänna övertiden enligt 7 § 2 mom. och, om denna
skulle visa sig otillräcklig, med arbetsrådets tillstånd ytterligare övertid
enligt 7 § 3 mom. I förevarande sammanhang må även erinras örn den i
propositionen förordade utökningen i förhållande till de sakkunnigas förslag

Utskottet.

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

av den i 7 § 1 mom. medgivna övertiden för förberedelse- och avslutningsarbeten
m. m. samt örn förefintliga dispensmöjligheter. Yad de sistnämnda
beträffar äger arbetsrådet enligt 5 § viss befogenhet att medgiva såväl överflyttning
som förlängning av den ordinarie arbetstiden. Utskottet förutsätter,
att sistnämnda lagrum kommer att tillämpas med erforderlig smidighet. I
sista hand öppnar 12 § möjlighet att under vissa förutsättningar erhålla
dispens av Kungl. Maj:t. De nu berörda stadgandena synas utskottet ägnade
att i avsevärd utsträckning tillgodose ändamålet med den ifrågasatta överfly
ttningsrätten .

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag — till vilket motionerna
I: 273 och II: 428 ansluta sig — skulle även medföra betydande kontrollsvårigheter
och nödvändiggöra en mera omfattande journalf öring.

I motionen I: 268 har framlagts förslag örn sådan ändring av 4 §, att
arbetstiden per dygn må uppgå till 11 timmar. Förslagställarna hava åsyftat
att komma tillrätta med de svårigheter, som kunna uppstå därigenom, att
arbetet inom vissa affärsgrenar är ojämnt fördelat på veckans dagar. Sådana
svårigheter synas emellertid icke böra föranleda en generell utsträckning av
den längsta medgivna ordinarie arbetstiden för dygn. I stället torde, örn i
ett särskilt fall eller beträffande visst verksamhetsområde förutsättningar för
tillämpning av 5 eller 12 § äro förhanden, dispens kunna utverkas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får utskottet tillstyrka Kungl. Maj:ts
förslag i förevarande hänseenden.

7 §■

Beträffande den i 7 § 1 mom. föreslagna rätten till uttagande av övertid
för kundexpediering efter affärstid samt för förberedelse- och
avslutningsarbeten må följande anföras.

För förberedelse- och avslutningsarbeten, som för driftens oliindrade gång
nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, får
såväl enligt allmänna arbetstidslagen som enligt lantarbetstidslagen nödigt
antal arbetare användas under högst sju timmar i veckan. De sakkunniga
hava i anslutning härtill anfört:

De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att man för detaljhandeln
och övrig under denna lag hörande verksamhet icke bör lämna så
långt medgivande till uttagande av övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten
(vartill här hänföres expediering av kunder), som i de andra arbetstidslagarna.
Särskilt har man därvid tagit i betraktande, att sådant arbete
förekommer för flertalet här ifrågavarande arbetstagare, medan det inom
industrien i allmänhet är mer ett undantag och icke kräves av mer än ett
fåtal av de anställda. Det måste visserligen erkännas, att detta icke gäller
genomgående för de företag, som äro underställda allmänna arbetstidslagen,
och ej heller i full utsträckning beträffande jordbruket. Men de sakkunniga
hava dock funnit förhållandena vara sådana, att en avvikelse i inskränkande
riktning i de anställdas intresse kan vara berättigad. I någon mån har därvid
tagits i betraktande, att den i förslaget medgivna möjligheten att överflytta
ordinarie arbetstid mellan olika veckor gör det lättare för arbetsgivarna att
inom denna arbetstids ram möta säsongpåfrestningar m. m. Men framför allt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 37

har man tagit hänsyn till att det råder en tendens att anse ett mindre antal
av arbeten än tidigare vara förberedelse- och avslutningsarbeten, och denna
tendens bör understödjas. På det sättet bör icke så lång tid för dessa arbeten
vara erforderlig.

Till de arbeten, för vilka här ifrågavarande övertid bör medgivas, hör i
främsta rummet expediering av kunder, som inkommit i affärslokalen före
stängningstid men ej dessförinnan hunnit betjänas.--- — Då kundexpedie ring

efter stängningstid kanske icke kan anses som ett avslutningsarbete i
egentlig mening — det gäller ju i allmänhet ett arbete av samma slag som
det vanliga under den allmänna arbetstiden — har man ansett ett uttryckligt
uttalande i lagtexten på denna punkt erforderligt. — ---

De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att en inskränkning av
den här medgivna övertiden gentemot den i de andra arbetstidslagarna stadgade
tiden av sju timmar i veckan är möjlig utan allt för stor olägenhet för
företagen. En sådan inskränkning är ju mycket önskvärd med hänsyn till
intresset att bereda de anställda tillbörlig fritid. Efter ingående överväganden

har man stannat vid att föreslå ett maximum av fyra timmar i veckan.---

Det är obestridligt, att den här föreslagna begränsningen för vissa branscher
kan vålla svårigheter och tvinga till omläggning i nu utbildade sedvänjor,
men man har icke ansett detta böra hindra en begränsning, som för de anställda
är värdefull och dock torde giva en tillräcklig marginal för flertalet
branscher.

För att undanröja den från de anställda framförda farhågan, att den för
vecka medgivna tiden skulle kunna övervägande uttagas under en enda veckodag,
varigenom de anställda denna dag skulle kunna oskäligt betungas, hava
de sakkunniga dock kompletterat bestämmelsen så, att icke något dygn får
uttagas mer än en timmes arbete av hithörande slag.

De sakkunniga hava föreslagit ett stadgande av denna lydelse:

Till betjäning av kunder, som vid stängning av butik, rakstuga, frisersalong,
fotografiateljé eller badinrättning befinna sig i lokalen, samt till
sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång
nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, må
nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst fyra timmar i veckan,
dock icke något dygn mer än en timme.

Beträffande remissyttrandenas innehåll i förevarande hänseende får utskottet
hänvisa till sid. 109—112 i propositionen.

Föredragande departementschefen har uttalat bland annat följande:

För min del anser jag, att bestämmelserna örn övertidsarbetets längd i
hela förevarande paragraf böra nära ansluta sig till motsvarande stadganden
i de andra arbetstidslagarna och närmast allmänna arbetstidslagen. Vad
särskilt förberedelse- och avslutningsarbeten angår, synes en sådan överensstämmelse
erforderlig med hänsyn därtill, att jag, på sätt förut angivits,
föreslår, att rätt till överflyttning av arbetstid under åttaveckorsperioder
icke skall medgivas. Att i förevarande lag helt borttaga maximigränsen
beträffande tiden för förberedelse- och avslutningsarbeten torde däremot
icke böra ifrågakomma.

Beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten finnes maximitid för dygn
icke bestämd i de andra arbetstidslagarna. På skäl, som anförts av de sakkunniga,
synes emellertid ett stadgande härom böra införas i förevarande lag.
En tid av en och en halv timme för dygn finner jag härutinnan lämplig. Övertid
enligt detta moment synes mig dock icke böra få utan vidare tillfullo uttagas
av sådan arbetstagare, vars ordinarie arbetstid under dagen mera avse -

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

värt överstiger åtta timmar. Jag föreslår därför en bestämmelse, enligt vilken
ordinarie arbetstid och övertid enligt 7 § 1 mom. tillhopa icke skola utan tillstånd
av arbetsrådet något dygn få överstiga 10 timmar.

I likalydande motionerna I: 273 och II: 428 har hemställts, att 7 § 1 mom.
måtte erhålla samma lydelse som motsvarande lagrum i de sakkunnigas förslag.

1 7 § 2 och 3 mom. givas bestämmelser örn allmänt övertidsarbete.

2 mom. motsvarar 7 § 2 mom. första stycket i allmänna arbetstidslagen
samt 7 § 2 mom. i lantarbetstidslagen. 3 mom. överensstämmer med 7 §
3 morn. i allmänna arbetstidslagen, varemot någon motsvarighet därtill icke
finnes i lantarbetstidslagen.

Beträffande den tid, under vilken övertidsarbete av den natur, som avses i
2 morn., får uttagas, stadgar allmänna arbetstidslagen högst 200 timmar för
kalenderår och lantarbetstidslagen högst 260 timmar under tolv månader i
följd. Den i sistnämnda lag medgivna tiden ökades 1937 från 200 timmar såsom
en viss kompensation för de skärpningar, som denna lagstiftning samtidigt
undergick.

I den för innevarande års riksdag framlagda propositionen nr 244 med förslag
till lantarbetstidslag föreslås sådana ändrade bestämmelser, att den s. k.
fria övertiden utmätes till allenast 200 timmar för tolv månader i följd samt
föreskrift i allmänna drag meddelas, för vilket ändamål den må uttagas. Samtidigt
föreslås, att örn ytterligare eftergift är av trängande behov påkallad,
sådan skall få meddelas av arbetsrådet, dock för högst 100 timmar under tolv
månader i följd.

Beträffande de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende och skälen
därför samt i fråga örn remissyttrandenas innehåll får utskottet hänvisa till
den redogörelse, som lämnats å sid. 112—115 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i propositionen (sid. 118—119)
anfört:

Vad angår allmänt övertidsarbete synes icke tillrådligt, att, även örn
stadganden rörande övertidsersättning införas i lagen, helt borttaga maximigränser.
Anledning saknas enligt min mening att i fråga örn bestämmelsernas
utformning avvika, annat än i viss mån i formellt hänseende, från
den reglering, som givits i allmänna arbetstidslagen. Jag tillstyrker därför,
att övertidsarbete utan tillstånd av arbetsrådet skall få uttagas med
48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och 200 timmar under loppet
av ett kalenderår. Att antalet timmar för år ansetts kunna bestämmas till
200 i stället för av de sakkunniga föreslagna 260 beror dels därpå, att den
enligt 1 mom. medgivna övertiden icke i enlighet med de sakkunnigas förslag
inskränkts i förhållande till motsvarande tid i allmänna arbetstidslagen, dels
ock därpå, att de skäl, som beträffande lantarbetstidslagen föranlett bestämmandet
av antalet övertidstimmar av nu ifrågavarande slag till 260, här icke
föreligga. Då tidberäkning från den 1 augusti icke införts i 4 §, torde anledning
icke förefinnas att införa sådan beräkning i förevarande paragraf.

Liksom enligt allmänna arbetstidslagen synas skäl föreligga att tiller -

39

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

känna arbetsrådet möjlighet att meddela tillstånd till uttagande av övertid
med högst 150 timmar, därest ytterligare eftergift är påkallad av trängande
behov. ......

Tillräckliga skäl för tillskapande av rätt till uttagande av särskild övertid
för vissa speciella göromål, t. ex. årsinventering, hava icke förebragts. Med
anledning av vad som anförts rörande blomsterhandelns särskilda svårigheter
på grund av den föreslagna regleringen vill jag allenast erinra därom,
att jämlikt 12 § möjlighet står öppen att hos Kungl. Majit begära förordnande
örn eftergifter eller medgivande av undantag.

I motionen II: 424 har föreslagits, att riksdagen måtte antaga 7 § med följande
ändrade lydelse:

1 mom. Till betjäning---10 timmar.

2 mom. Finner arbetsgivare---ett kalenderår. Häri inräknas även

det övertidsarbete, som omnämnes i denna paragrafs 1 mom.

3 mom. Är ytterligare---av arbetsrådet.

4 mom. I fråga örn---eller ohälsa.

I förevarande sammanhang må anmärkas, att enligt arbetsrådets tillämpning
av de stadganden i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen,
som motsvara 7 § 2 mom. i det nu föreliggande lagförslaget, övertid som där
avses får uttagas utan hinder av att vederbörande arbetare användas jämväl
till sådant övertidsarbete, som avses i de lagrum, som motsvara 7 § 1 mom. i
förevarande förslag (John Nordin: 8-timmarslagen sid. 352, Lantarbetstidslagen
sid. 106, Arbetsrådet och lantarbetstidslagen sid. 151).

7 § 4 mom. innehåller bestämmelser rörande skyldighet att utföra
övertidsarbete.

Detta moment överensstämmer nära med 4 mom. första stycket i de sakkunnigas
lagförslag samt är i huvudsak likalydande med 7 § 5 mom. i allmänna
arbetstidslagen och 7 § 3 mom. i lantarbetstidslagen.

Angående de sakkunnigas uttalanden i hithörande hänseenden, berörande
bland annat spörsmålet örn minderårigas användande till övertidsarbete, samt
innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till redogörelsen å sid.
115—117 i propositionen.

Av intresse i förevarande sammanhang äro vissa föreskrifter örn minderårig
i arbetarskyddslagen. Regeln är, att minderårig ej får användas till
arbete före fyllda 13 år och —• utom under ferietid — innan den vanliga folkskolan
genomgåtts (9 §). För industriellt arbete och viss annan likställd verksamhet
är gränsen satt vid 14 år, men särskilt undantag är gjort för distribution
av varor eller uträttande av bud eller ärenden (10 §).

I 13 § uttalas bland annat, att den minderårige ej får användas så, att det
Iean medföra fara för överansträngning eller ha annan menlig inverkan på
hälsan. Vidare skall lämnas ledighet för deltagande i viss fortsatt undervisning.
Av särskild vikt är 14 §, enligt vilken arbetstiden — jämte eventuell
undervisningstid — icke får vara mer än 10 timmar av dygnet eller 60 timmar
i veckan, nödfallsarbete dock undantaget. I 14 § stadgas även örn minderårigas
raster samt gives ett visst förbud mot nattarbete.

Utskottet.

40 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Enligt 7 § 4 mom. i allmänna arbetstidslagen ankommer det på arbetsrådet
att pröva i vad mån den, som fyllt 16 men ej 18 år, må användas till annat
övertidsarbete än nödfallsarbete.

Föredragande departementschefen har i propositionen (sid. 119—120) beträffande
frågan örn rätten att använda minderåriga till övertidsarbete anfört
i huvudsak följande:

Härvid må erinras örn att lantarbetstidslagen icke lägger hinder i vägen för
arbetsgivare att använda minderåriga till övertidsarbete i samma omfattning
som vuxna, vilket däremot är fallet beträffande allmänna arbetstidslagen.
Emellertid synes med fog kunna anföras, att arbetet i detaljhandel och därmed
jämställda företag med hänsyn till den omväxling, som i olika hänseenden
erbjudes, i stor utsträckning icke är så uttröttande för de minderåriga som det
mera enformiga industriarbetet. Det arbete, varom i nu förevarande lagstiftning
är fråga, torde i följd härav närmare vara att jämställa med det i lantarbetstidslagen
reglerade arbetet än med industriarbetet. Att märka är jämväl, att de i
arbetarskyddslagen givna skyddsbestämmelserna för minderåriga, bland
annat rörande maximering av dygnsarbetstiden till 10 timmar (därest ej är
fråga örn nödfallsarbete), givetvis skola obetingat gälla. Ett särskilt stadgande
härom har intagits i 18 §. Emellertid må erinras, att — på grund av de
i 1 § intagna bestämmelserna rörande den nya lagens tillämpningsområde —
den situationen kan inträffa, att en minderårig, åtminstone formellt, kan få sin
ställning i någon mån försämrad ur skyddssynpunkt. Härvid torde emellertid
böra beaktas, att den allmänna bestämmelsen, vilken föreslås intagen i 4
mom. av förevarande paragraf, att arbetsgivaren har att tillse, att arbetstagare
icke genom användande till övertidsarbete utsättes för överansträngning
eller ohälsa, samt arbetarskyddslagens nyss omförmälda bestämmelser rörande
maximering av dygnsarbetstiden under alla förhållanden skola tillämpas.

Av det anförda torde framgå, att spörsmålet örn de minderårigas användande
till övertidsarbete icke utan vidare kan besvaras i den ena eller andra
riktningen. För egen del har jag, örn än med tvekan, funnit mig böra i förevarande
hänseende biträda de sakkunnigas förslag, enligt vilket de minderåriga
arbetstagarna jämställas med vuxna. Såvitt angår de minderårigas
övertidsarbete har 7 § med hänsyn härtill avfattats i nära överensstämmelse
med lantarbetstidslagen.

Den reglering av rätten att använda minderåriga till övertidsarbete, som
sålunda föreslås, har särskilt stor betydelse av det skälet, att så avsevärd
del som ungefär V9 av de i detaljhandeln anställda utgöras av minderåriga.

Htskottet har i annat sammanhang avstyrkt de i motionerna I: 273 och
II: 428 förordade bestämmelserna örn rätt till överflyttning av arbetstid. Vid
sådant förhållande torde maximigränsen beträffande tiden för kundexpediering
efter stängningstid samt förberedelse- och avslutningsarbeten icke böra sättas
alltför lågt. Utskottet ansluter sig därför till det i propositionen framlagda
förslaget i denna del och kan sålunda icke tillstyrka de i samma motioner med
avseende på 7 § 1 mom. gjorda yrkandena.

Utskottet finner ej heller skäl tillstyrka det i motionen II: 424 framställda
yrkandet örn ändring i 7 § 2 mom. i Kungl. Majis förslag. Därest en sådan
ändring genomfördes, skulle detta innebära, att den nya lagen på denna punkt
komme att avvika från vad som enligt arbetsrådets praxis gäller vid tillämpningen
av allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen.

41

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Liksom lantarbetstidslagen lägger den nu föreslagna lagen icke hinder i
vägen för arbetsgivare att använda minderåriga till övertidsarbete i samma
omfattning som vrnxna. Annorlunda är förhållandet med allmänna arbetstidslagen,
som visserligen tillåter, att minderåriga, som fyllt 16 år, användas till
sådant arbete, men kräver arbetsrådets medgivande därtill. På grund av de
i 1 § intagna bestämmelserna rörande den nya lagens tillämpningsområde
kunna i vissa fall minderåriga, åtminstone formellt, få sin ställning i någon
mån försämrad ur skyddssynpunkt. Utskottet har icke kunnat undgå att finna
dessa förhållanden ägnade att ingiva vissa betänkligheter. Av betydelse i detta
sammanhang är även, att ungefär Vo av de i detaljhandeln anställda utgöres
av minderåriga och att minimiåldern, såvitt angår sysselsättning inom detta
arbetsområde, i arbetarskyddslagen satts till 13 år. Enligt utskottets mening
tala goda skäl för att rätten att använda minderåriga till övertidsarbete inom
detaljhandeln begränsas i högre grad än som följer av bestämmelserna i
arbetarskyddslagen. Innan slutlig ståndpunkt tages till detta spörsmål, torde
det emellertid böra klarläggas, i vad mån särskilt de yngsta minderåriga inom
detaljhandeln användas till övertidsarbete. Utskottet vill sålunda icke för
närvarande föreslå införande i den nya lagen av bestämmelser i angivna hänseende.

8 §■

I förevarande paragraf har, liksom i 7 § 4 mom. andra stycket av de sakkunnigas
förslag, behandlats spörsmålet örn övertidsersättning. 8 § äger icke
någon motsvarighet i allmänna arbetstidslagen eller lantarbetstidslagen. Inom
de näringsgrenar, som dessa båda lagar reglera, ankommer det helt på överenskommelse
mellan parterna, örn och på vad sätt övertidsersättning skall
lämnas. I sjöarbetstidslagen däremot bestämmes, att ersättning för övertidsarbete
skall utgå antingen i penningar eller — under vissa förutsättningar —
beredas i form av fritid. Övertidsersättning, som utgår i penningar, skall för
timme utgöra, när övertidsarbetet utförts a söckendag, minst Viso, och, när
arbetet utförts å helgdag, minst V75 av den kontanta månadslönen, oberäknat
kostpenningar eller däremot svarande ersättning.

De sakkunniga hava förklarat, att det icke torde kunna bestridas,
att man genom en lagregel örn övertidsersättning bomme något utanför
det egentliga området för en lagstiftning, som skulle vara begränsad till
att reglera arbetstiden. Något egentligt missnöje med att övertidsersättning
icke vore lagstadgad i allmänna arbetstidslagen hade icke framträtt. Förevarande
lagförslag vore i sina huvuddrag uppbyggt på samma sätt som nyssnämnda
lag och lantarbetstidslagen, medan sjöarbetstidslagen hade en i mycket
avvikande gestaltning. Inom detaljhandeln förelåge emellertid
i fråga örn övertidsarbetet och dess ersättning
särskilda förhållanden, beträffande vilka de sakkunniga anfört
följande:

Socialstyrelsens undersökning av 1931—1933 visar, att det är mycket vanligt,
att särskild ersättning för arbete på övertid icke lämnas. Sammanfattningsvis
kan sägas, att enligt de till denna undersökning inkomna personal -

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

uppgifterna i nära hälften av samtliga fall icke alls utgick någon övertidsersättning;
för enbart den privata detaljhandeln var siffran över 60 procent.
I de fall, där ersättning förekom, var denna — särskilt inom den privata handeln
— oftast matpengar eller en t. ex. till jul lämnad gratifikation, i många
fall icke ställd i direkt relation till övertidstimmarnas antal. Ersättning, bestående
av timlön med förhöjning, rapporterades blott av ungefär Vs av här
ifrågavarande personal, därav Vä av de vid kooperativ och Vis av de vid privat
handel anställda. Ungefär V20 av de anställda uppgåvo sig i stället ha fått
ledighet å annan tid såsom ersättning. Enligt företagarnas uppgifter skulle
läget varit något bättre, men om man ser på samtliga arbetsgivaruppgifter
finner man dock, att ungefär Va av de privata och Vs av de kooperativa företagen
uttalat, att övertidsersättning icke alls förekommit samt att blott
omkring Vs av de privata företagarna uppgivit, att timlön med förhöjning
utbetalats.

Under de senaste åren har verklig övertidsersättning blivit mera vanlig
inom detaljhandeln, vilket delvis sammanhänger med att kollektivavtalen fått
större utbredning. I kollektivavtalen finnas nämligen i regel bestämmelser
om övertidsersättning, ehuru de kunna vara mycket växlande både i fråga örn
räckvidd och innehåll. Så gäller i allmänhet för butiksbiträdena, att övertidsersättning
icke utgår för förberedelse- och avslutningsarbete (inbegripet kundexpediering)
m. m. I socialstyrelsens redogörelse redovisas som den vanliga
ersättningen för annat övertidsarbete timlön med 50 procents förhöjning; den
gällde för nära 3U av de privat och mer än 9/io av de kooperativt anställda.
Timlön med 25 procents förhöjning förekom för ungefär V10 av de privat och
V20 av de kooperativt anställda. Det var vanligt, att förhöjningen var större,
75—100 procent, då arbetet utfördes å sön- och helgdag; stundom även när
arbetet var förlagt efter viss tid på kvällen eller fortgick utöver visst timantal
under dagen. — Enligt 1937 års riksavtal mellan köpmännens garantiförening
och svenska handelsarbetareförbundet är övertidsersättningen 35 procent
högre än den normala lönen å vardagar och 75 procent högre än den vanliga
lönen å sön- och helgdagar.

Yad nu sagts gäller närmast detaljhandelns butikspersonal men är i viss
mån även tillämpligt å där anställda kontorister. För handelsarbetare torde
övertidsersättning vara vanligare liksom också kollektivavtalen, och enligt
dessa torde regelmässigt utgå ersättning även för förberedelse- och avslutningsarbete.

Beträffande områdena utanför den egentliga detaljhandeln må nämnas,
att förhållandena torde vara skiftande. Där det finns kollektivavtal, stipuleras
i allmänhet övertidsersättning. För t. ex. frisörbiträden utgår 50 procents
förhöjning av den vanliga ersättningen, dock endast för nytt arbete, som påbörjas
minst en halvtimme efter stängningstid.

Örn kollektivavtalen på detta område må till sist framhållas, att det ofta
förekommer, att ersättning i penningar efter parternas överenskommelse får
utbytas mot ersättning i fritid. Denna skall då stundom vara ökad i samma
proportion som penningersättningen.

De sakkunniga hava förklarat, att de vid beaktande av det föreliggande
läget och de framförda önskemålen kommit till det resultatet, att man i de
anställdas intresse här borde ingripa med en tvingande regel. Särskilt
måste hänsyn tagas till den stora massan oorganiserad personal, som i annat
fall ofta även i framtiden torde bliva helt utan övertidsersättning.

De sakkunniga hava emellertid icke föreslagit, att särskild ersättning skall
utgå för alla slag av övertidsarbete. De hava nämligen ansett, att

43

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

skälen för en tvångsregel om sådan ersättning vore tillräckligt starka endast
när det gällde övertidsarbete enligt 2 och 3 morn. i 7 §. Här kunde även
åberopas, att sådant övertidsarbete kanske eljest skulle uttagas i fall, då det
ej vore alldeles ofrånkomligt, varigenom den anställde skulle bliva obehörigt
betungad.

Vid övertidsarbete enligt 7 § 1 morn., alltså kuudexpediering och egentligt
förberedelse- och avslutningsarbete, kunde det däremot enligt de sakkunnigas
mening knappast vara lämpligt att tvångsvis bestämma, att särskild övertidsersättning
alltid skulle utgå. Det kunde med visst fog anföras, att det ej
sällan berodde på den anställde själv — åtminstone delvis — örn arbete å
övertid av detta slag erfordrades och hur länge det behövde fortgå. En tvingande
regel örn övertidsersättning skulle därför här kunna fresta den anställde
att förlänga arbetet. Det finge också erinras, att gällande kollektivavtal för
butiksbiträden i allmänhet ej stipulerade övertidsersättning i detta fall. 1930
års konvention föreskreve ej övertidsersättning för förberedelse- och avslutningsarbete,
ej heller de norska och tyska arbetstidslagarna.

Vidare hade det icke synts de sakkunniga tilltalande, att arbetsgivaren
skulle tvingas att betala särskild övertidsersättning efter förhöjd taxa vid
övertidsarbete, som krävdes i nödfallssituationer och vore medgivet enligt 6
§ i lagförslaget.

Beträffande övertidsersättningens storlek hava de sakkunniga
anfört:

Det har inför de sakkunniga ifrågasatts, att man skulle kunna nöja sig med
att i lagen fastslå, att särskild övertidsersättning skall utgå, utan att bestämma
något visst minimum för denna. På det sättet skulle dock knappast tillräcklig
trygghet för de anställda kunna vinnas. Det kunde ju då överenskommas om
övertidsersättning, som icke vore högre än den vanliga lönen. De sakkunniga
föreslå därför, att ersättningen skall vara minst 25 procent högre än den vanliga
lönen för motsvarande arbete under ordinarie arbetstid. Det är visserligen
sant, att ersättningen i kollektivavtalen oftast är högre och att de anställdas
representanter med hänvisning till detta påyrkat ett högre minimum. Den
föreslagna regeln överensstämmer emellertid med 1930 års konvention och
med t. ex. de norska och tyska lagarna på området. Vid regelns formulering
får man vidare ej bara tänka på förefintliga kollektivavtal utan även på det
stora flertalet fall, där det icke lämnas någon övertidsersättning alls eller
blott i begränsad omfattning. Detta gör, att även den av de sakkunniga föreslagna
regeln torde innebära en allvarlig ekonomisk påfrestning för åtskilliga
arbetsgivare.

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att övertidsersättning i penningar
genom överenskommelse mellan parterna skulle kunna utbytas mot
ledighet å ordinarie arbetstid, vilken ledighet då skulle vara
minst 25 procent längre än den tid, som övertidsarbetet tagit i anspråk. Härom
hava de sakkunniga yttrat:

Att utbyta kontant övertidsersättning mot ersättning i tid praktiseras
redan nu med gott resultat, stundom med stöd av kollektivavtal. Det flera
gånger nämnda riksavtalet innehåller sålunda, att parterna kunna överenskomma,
att i stället för vanlig övertidsersättning skall lämnas ledighet å

44

Andra lagutskottets utlåtande ISr 31.

ordinarie arbetstid med 50 procents förhöjning. De hörda organisationerna
hava ej heller haft något att invända mot en sådan utbytesregel.

Det kan visserligen sägas, att därmed beredes möjlighet att överflytta
arbetstid från en del av året till en annan i större utsträckning än vad som
är medgivet enligt 4 § av lagförslaget. Detta torde emellertid ej behöva möta
betänkligheter. En arbetsgivare har knappast intresse av här ifrågavarande
utbyte i större omfattning, enär han genom det förlorar mer i ordinarie arbetstid
än han vinner i övertid. För att skapa större klarhet i övertidsförhållandena
parterna emellan och undvika farhågan, att stadgandet skulle försvåra
kontrollen över lagens efterlevnad, har emellertid föreslagits, att den
ledighet, som skall ersätta övertiden, skall vara lämnad senast inom åtta
veckor efter det övertidsarbetet utfördes. Av den valda formuleringen torde
framgå, att intet hindrar att ledigheten lämnas så att säga i förskott med
tanke på behov av övertidsarbete, som förväntas senare uppkomma.

Förutsättning för det nu nämnda utbytet är, att parterna i det konkreta
fallet äro ense därom. Det räcker ej, att flertalet arbetstagare inom visst
företag äro med örn utbytet, för att detta skall få tillämpas rörande övriga
arbetstagare. Men naturligtvis kan överenskommelsen vara träffad i kollektivavtal.

I detta sammanhang hava de sakkunniga framhållit, att parterna icke i
annat fall än det nu berörda kunde ens genom kollektivavtal bestämma, att
kontant övertidsersättning icke skulle utgå eller att den skulle sättas till
lägre belopp än det som med ledning av lagbestämmelsen skulle betalas. Det vore
med avsikt, som man sålunda gjort regeln helt tvingande till den anställdes förmån.
Det hade nämligen från vissa organisationer av anställda framförts farhågor,
att en möjlighet att genom kollektivavtal göra avvikelse från lagen skulle
kunna missbrukas och i sådana fall, där arbetsgivarna hade ett övermäktigt
inflytande, lända till arbetstagarnas nackdel. Men naturligtvis kunde genom
kollektivavtal eller på annat sätt överenskommas örn övertidsersättning i
andra fall än det i lagen reglerade eller till högre belopp än det där satta
minimum.

De i förevarande paragraf berörda spörsmålen hava berörts i åtskilliga
yttranden. En ingående redogörelse för dessas innehåll har lämnats å sid.
124—131 i propositionen. Utskottet tillåter sig att hänvisa till denna redogörelse.
Här må endast nämnas, att arbetsrådet i anslutning till sin kritik av
4 § i de sakkunnigas lagförslag anfört bland annat följande:

Örn sålunda redan bestämmelserna i 4 § äro ägnade att ingiva allvarliga
betänkligheter, gäller detta i ännu mycket högre grad örn föreskrifterna i
7 § 4 mom. andra stycket rörande kompensering av övertid genom förlängd
ledighet å ordinarie arbetstid. Dylik kompenserande ledighet skulle kunna
lämnas under en period av åtta veckor efter övertidsarbetets uttagande. Häravses
sålunda icke de fasta åttaveckorsperioder, varom bestämmelser meddelats
i 4 §, utan godtyckligt valda åttaveckorsperioder, räknade från varje
dag, då övertidsarbete utförts. Men kompensation skulle även kunna lämnas
:>i förskott» under en icke begränsad tidsperiod. En uttagen övertid av
exempelvis 4 timmar skulle med andra ord -— visserligen endast med arbetstagarens
medgivande — kunna anses kompenserad genom att arbetstagaren
vid något tidigare tillfälle, vilket icke nödvändigtvis behöver hava infallit
under samma år, haft en ordinarie arbetstid, som med 5 tim mai- understigit
den i 4 § angivna ordinarie arbetstiden. Enligt arbetsrådets uppfattning skulle

45

Andra lagutskottets utlåtande Kr 31.

ifrågavarande bestämmelser definitivt omintetgöra varje möjlighet att öva kon troll

över arbetstiden.

Föredragande departementschefen har i propositionen rörande 8 § yttrat
följande:

Beträffande spörsmålet, huruvida bestämmelser örn övertidsersättning
skola upptagas i den nya lagen eller icke, hava under förarbetena skilda
uppfattningar kommit till uttryck. Det må erinras, att stadganden örn
övertidsersättning upptagits i 1930 års internationella konvention beträffande
de affärs- och kontorsanställda ävensom i sjöarbetstidslagen. Motsvarighet
härtill finnes däremot ej i de övriga arbetstidslagarna. Då
emellertid, enligt vad utredningen givit vid handen, förhållandena inom
detaljhandeln äro sådana, att särskild ersättning för det tämligen vanliga
övertidsarbetet ofta icke utgår, synes — trots att vid lagstiftningen
eljest i regel iakttagits principen att lämna bestämmandet av arbetslönens
storlek utanför regleringen — i förevarande lag böra upptagas ett stadgande
av innehåll, att ersättning skall utgå för arbete å övertid. Även örn, vilket jag
för närvarande anser lämpligt, den lagliga regleringen uti ifrågavarande
hänseende inskränkes härtill, synes dock förefintligheten i lagen av ett dylikt
stadgande hava viss betydelse; bland annat torde en bestämmelse härom verka
i någon mån hämmande på arbetsgivarnas vilja att uttaga övertidsarbete.
Däremot är det enligt min mening icke lämpligt att nu fastställa något visst
minimibelopp för övertidsersättningens storlek. En dylik minimibestämmelse
tenderar ofta att bliva normerande. Minimibestämmelse beträffande
övertidsersättning torde för övrigt ej vara lämplig, då grundlönen ej är
bestämd i lag. Då lagens regler inskränkas till ett fastslående av att övertidsersättning
skall utgå, överlämnas åt parterna att genom avtal bestämma
storleken å nämnda ersättning. Någon garanti för att övertidsersättningen
därvid kommer att fastställas till högre belopp än den för vanlig arbetstid
bestämda — vilket givetvis bör vara fallet — finnes visserligen icke, men i
de kollektivavtal, som för närvarande gälla, är så händelsen. Kollektivavtalsregleringen
vinner, såsom förut framhållits, alltmera insteg även på
förevarande arbetsområde; kollektivavtalens bestämmelser bliva även ofta
normerande i fråga örn storleken av avlöningar till arbetstagare utanför kollektivavtalens
tillämplighetsområde.

Det gäller härefter att avgöra, beträffande vilka slag av övertidsarbete
särskild ersättning skall föreskrivas i lagen. Enighet synes råda därom, att
ersättning skall utgå för övertidsarbete enligt 7 § 2 och 3 mom. Bestämmelse
härom torde böra inflyta i lagen. I det stora hela råder enighet jämväl därom,
att ersättning icke skall i lag föreskrivas för nödfallsarbete enligt 6 §. I
yttrandena har endast Daco i sistnämnda hänseende anfört avvikande mening.
För egen del ansluter jag mig emellertid härutinnan till Daco. Skälig anledning
att icke tillförsäkra arbetstagare ersättning för dylikt slags övertidsarbete
synes icke föreligga.

Beträffande övertid enligt 7 § 1 mom. äro meningarna delade. Innan jag
angiver min ståndpunkt härutinnan må erinras, att bestämmelser örn övertidsersättning
i sistnämnda fall icke finnas vare sig i 1930 års konvention
eller i regel i gällande kollektivavtal. Mot förslag att fastställa övertidsersättning
även för arbete enligt 7 § 1 mom. har anförts, att dylikt arbete åtminstone
delvis är av den natur, att det beror på den anställde själv, i vilken utsträckning
sådant arbete skall behöva uttagas. För egen del har jag efter övervägande
av spörsmålet stannat för att föreslå, att bestämmelsen örn övertidsersättning
skall avse även arbete enligt 7 § 1 mom. Härmed är emellertid icke

46 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

sagt, att ersättningen för allt slags övertidsarbete måste utgå efter enahanda
grunder.

Undantag från den föreslagna regleringen för vissa slag av övertidsarbete,
t. ex. sådant som avser julskyltning eller årsinventering, torde — i enlighet
med de sakkunnigas förslag — icke böra föreskrivas. Tillräckliga skäl att
införa undantagsbestämmelse beträffande inventering för kontroll av anförtrodda
medel eller djdikt synas mig ej heller föreligga.

Kätt att, i enlighet med de sakkunnigas förslag, kompensera övertidsarbete
med ledighet under ordinarie arbetstid, lämnad i förväg eller under viss tid
efter det att övertidsarbetet utförts, synes icke böra föreskrivas i lagen, enär,
såsom i flera yttranden påvisats, kontroll av lagens efterlevnad därigenom
skulle bliva ytterligt försvårad.

Liksom de sakkunniga anser jag, att det utan oskälig tidsutdräkt bör uppklaras,
örn arbetstagare har anspråk på övertidsersättning. Jag föreslår därför
bestämmelser —- i viss överensstämmelse med stadgandena i 25 § lagen den
11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt — av innehåll, att anspråk
på ersättning skall framställas inom två månader från det att övertidsarbetet
utförts, ävensom att talan skall anhängiggöras inom ett år från samma
tidpunkt. En tid av två år för anhängiggörande av talan, på sätt föreskrives
i nyssnämnda lag, synes mig nämligen alltför lång.

Lagrådet har beträffande 8 § uttalat bland annat följande:

Genom första stycket i denna paragraf fastslås i princip, att arbetsgivare
är pliktig att utgiva ersättning för arbete å övertid. Bestämmelsen lärer så till
vida få anses såsom tvingande att därigenom laga verkan frånkännes avtal,
enligt vilket sådan ersättning över huvud icke skall utgå. Däremot torde den
icke utgöra hinder för att arbetsgivare och arbetstagare fritt överenskomma
örn ersättningens storlek.---

Förslaget innebär, att det är förbjudet att genom avtal bestämma att övertidsarbete
kan i viss utsträckning kompenseras med ledighet under ordinarie
arbetstid, lämnad i förväg eller under viss tid efter det att övertidsarbetet utförts.
Då en sådan anordning enligt de sakkunniga för närvarande praktiseras
med gott resultat, stundom med stöd av kollektivavtal, synes det böra övervägas
huruvida icke genom en övergångsbestämmelse undantag från förbudet
borde göras för avtal som på grund av kollektivavtal träffats innan lagen
trätt i kraft.

Lagrådets ifrågasättande av en särskild övergångsbestämmelse i anslutning
till 8 § — till vilken fråga utskottet i annat sammanhang återkommer — har
icke föranlett upptagande i propositionsförslaget av något dylikt stadgande.

I likalydande motionerna 1:274 och 11:427 har hemställts, att riksdagen
måtte avslå vad Kungl. Maj:t föreslagit under nu ifrågavarande paragraf.

I motionen 11: 424 hav yrkats, att 8 § måtte erhålla följande lydelse:

För arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att utgiva särskild ersättning,
för de första två timmarna per dag minst 50 procent och därefter samt sönoch
helgdagar minst 100 procent högre än vad arbetstagaren erhåller för
motsvarande arbete under ordinarie arbetstid.

Vill arbetstagare---rätt förlustig.

I likalydande motionerna 1: 273 och 11:428 har hemställts, att från regeln
örn arbetsgivarens skyldighet att utgiva särskild ersättning för arbete å övertid
skola undantagas dels nödfallsarbeten enligt 6 § och dels förberedelse- och
avslutningsarbeten enligt 7 § 1 mom. i av motionärerna föreslagen lydelse

47

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

saint att övertidsersättning, så framt arbetsgivare och arbetstagare äro därom
ense, må utbytas mot ledighet å ordinarie arbetstid, att uttagas senast inom
tolv månader efter det övertidsarbetet utförts.

I motionen 1:268 har hemställts, att 8 § sista stycket måtte erhålla följande
lydelse:

Vill arbetstagare---skall han dels inom sex veckor---dels ock

inom sex månader---förlustig.

Den förebragta utredningen visar, att inom detaljhandeln särskild ersättning
ofta icke utgår för övertidsarbete, oaktat sådant förekommer i ej ringa
utsträckning. Med hänsyn härtill ansluter sig utskottet till den av föredragande
departementschefen uttalade meningen, att i förevarande lag bör åtminstone
tills vidare upptagas ett stadgande av innehåll, att ersättning skall
utgå för arbete å övertid. Däremot torde av skäl, som departementschefen
anfört, något visst minimibelopp för övertidsersättningens storlek icke böra
fastställas. Det ligger emellertid i sakens natur, att ersättningen för övertid
i regel sättes till högre belopp än den för vanlig arbetstid bestämda.

För närvarande torde ersättning för särskilda slag av övertidsarbeten, som
kunna beräknas regelmässigt återkomma, stundom på förhand fastställas till
ett för viss löneperiod fixerat belopp. Även efter den nya lagens ikraftträdande
synes ett sådant förfarande kunna av praktiska skäl ifrågakomma,
då det gäller övertidsarbete enligt 7 § 1 mom.

De sakkunniga hava föreslagit, att övertidsersättning skulle få utbytas mot
ledighet under ordinarie arbetstid, lämnad i förväg eller under viss tid efter
det övertidsarbetet utförts. Detta förslag har emellertid med hänsyn till
väntade kontrollsvårigheter icke upptagits i propositionen. Eftersom lagens
bestämmelser äro tvingande, är ett avtal, varigenom arbetstagaren på förhand
generellt medgiver ersättningens utbytande mot ledighet å ordinarie arbetstid,
icke bindande. Enligt utskottets mening får inskränkningen i avtalsfriheten
däremot icke sträcka sig så långt, att överenskommelse parterna
emellan i det särskilda fallet örn kvittning av övertidsarbete mot ledighet
skulle sakna verkan.

I fråga örn den i 8 § andra stycket givna preskriptionsbestämmelsen finner
utskottet ej skäl frångå Kungl. Maj:ts förslag.

5 §■

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 8 § 1 mom. i de sakkunnigas
förslag, behandlar frågan örn visst minimum för rastetid.

Med raster förstås sådana avbrott i arbetstiden, vilkas varaktighet är på
förhand bestämd och under vilka arbetstagarna fritt förfoga över sin tid
samt icke äro skyldiga att kvarstanna på arbetsplatsen. I allmänna arbetstidslagen
och lantarbetstidslagen finnas icke några bestämmelser örn att
rastetiden skall uppgå till visst minimum; sådana föreskrifter ingå däremot
ej sällan i främmande länders arbetstidslagar.

Arbetarskyddslagen innehåller — frånsett vad som kan följa av dess särskilda
föreskrifter rörande minderårigas arbete — den allmänna regeln i

Utskottet.

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

5 § i), att arbetet bör, där dess natur det medgiver, avbrytas genom en
eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet.

De sakkunniga hava funnit bestämmelserna i arbetarskyddslagen icke vara
tillfyllest för detaljhandeln. De hava framhållit, att en arbetsdag av ordinär
längd bleve för de anställda onödigt påfrestande, om den icke avbrötes av
en ordentlig rastetid, under vilken arbetstagaren kunde känna sig fullt
ledig och hade möjlighet att på regelbundna tider intaga måltid eller vistas
utomhus. Förhållandena inom detaljhandeln — för vilka redogörelse lämnats
å sid. 157 i betänkandet — vore enligt de sakkunnigas åsikt för närvarande
icke genomgående tillfredsställande.

8 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag hade följande lydelse:

Fortgår arbetstagares arbete under minst åtta timmar av dygnet, skall,
såframt ej är fråga örn arbete varom i 6 § förmäles, under arbetstiden
infalla en sammanhängande rast av minst en timme. Sådan rast må utbytas
mot två raster av sammanlagt minst en timme 15 minuter, örn arbetsgivare
och arbetstagare äro ense därom.

Beträffande skälen för de sakkunnigas förslag samt innehållet i de avgivna
yttrandena i förevarande del får utskottet hänvisa till redogörelsen å sid.
134—137 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i propositionen rörande 9 § yttrat
bland annat följande:

De stadganden, som de sakkunniga föreslagit i denna paragraf, hava
otvivelaktigt ett visst värde ur arbetarskyddssynpunkt. I flera yttranden
har också anförts — och enligt min mening med rätta -— att de ur principiell
synpunkt borde erhålla plats i arbetarskyddslagen. Allmängiltiga
bestämmelser i förevarande hänseende lära emellertid icke på grundval
allenast av vad som förekommit vid den nu verkställda utredningen kunna
införas i nämnda lag. Att däri upptaga en speciell regel härutinnan för
detaljhandeln och därmed jämställd verksamhet torde icke vara lämpligt.
Med hänsyn till att nu förevarande lag avses vara provisorisk, synas emellertid
betänkligheter icke behöva möta mot att tillsvidare låta stadganden
rörande raster få plats däri.

I enlighet med förslag i yttrandena anser jag sådan ändring av bestämmelserna
erforderlig, att rast örn minst en timme föreskrives, så snart arbetet
fortgår under minst sex timmar. Denna bestämmelse skall dock ej gälla,
där fråga är örn arbete, varom förmäles i 6 §, eller då sjukdomsfall eller
annan oförutsedd händelse tillfälligtvis föranleder till undantag. Med hänsyn
till att så preciserade bestämmelser, som sålunda föreslås, innebära en nyhet
i lagstiftningen, vars verkningar icke kunna fullt överblickas, synes dispensmöjlighet
böra beredas. Innan dispens härutinnan meddelas, synes, i den
mån så anses erforderligt, samråd böra äga rum mellan arbetsrådet och yrkesinspektionens
chefsmyndighet.

I likalydande motionerna I: 273 och II: 428 har hemställts, att 9 § måtte
ändras i överensstämmelse med 8 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag. I motiveringen
till dessa motioner har framhållits, att det genom propositionen
framlagda förslaget rörande raster jämfört med de sakkunnigas förslag innebure,
att butiksbiträden jämväl skola äga åtnjuta en timmes rast å helgdags -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

49

aftnar — då affärerna enligt förslaget till butikstängningslag skola stängas
klockan 16 — om vederbörande exempelvis arbetade i ett sträck från klockan
9. Å helgdagsaftnar vore arbetet i detalj affärerna i allmänhet särskilt intensivt,
och biträdena åtnjöte sådana dagar vanligen endast kortare måltidsrast.
Att anskaffa s. k. avbytare mötte å helgdagsaftnar hart när oöverstigliga
svårigheter. Härtill komme, att arbetstagare, som vore bosatt utom den ort,
där den affärsrörelse bedreves, där vederbörande vore anställd, ofta plägade
göra framställning örn att få sluta något tidigare för att hinna resa hem över
helgen med ett tidigt tåg. Sådana framställningar sökte arbetsgivarna i allmänhet
tillmötesgå. Skulle emellertid förslaget örn att rast å en timme skulle
åtnjutas redan vid sex timmars arbete biträdas av riksdagen, syntes möjligheten
att medgiva personal att å helgdagsaftnar hemresa tidigare avsevärt
försvåras.

I motionen II: 424 har hemställts, att 9 § måtte erhålla följande lydelse:

Fortgår arbetstagares arbete---— 15 minuter.

Arbetstagare skall lia minst en hel dags ledighet varje kalendervecka. Vid
kontinuerlig tjänstgöring sön- och helgdagar skall arbetstagare vara ledig
minst varannan sön- och helgdag.

Arbetsrådet må---första stycket.

Tillika har, såsom i annat sammanhang här ovan anmärkts, i sistnämnda
motion yrkats, att underrubriken närmast före 9 § måtte få lydelsen »Raster
m. m.».

I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet, att bestämmelser
örn raster böra upptagas i lagen. Därvid må dock icke förbises, att den
omständigheten, att rast skall utgå, medför en mot rasten svarande förskjutning
av den tid, då arbetet för dagen avslutas. Detta torde innebära en olägenhet
särskilt för anställda, som bo så långt från arbetsplatsen, att de icke hinna
begiva sig hem under rasten. Med hänsyn härtill och oavsett föreliggande
dispensmöjlighet anser utskottet, att minimitiden för rast lämpligen bör sättas
till 30 minuter. I samband därmed torde andra meningen i 9 § första stycket
böra utgå ur lagtexten. Däremot kan utskottet icke tillstyrka det i motionerna
I: 273 och II: 428 framlagda förslaget örn sådan ändring i 9 §, att rast skall
infalla under arbetstiden, örn arbetstagares arbete fortgår under minst åtta
timmar av dygnet.

Utskottet, som visserligen anser, att behovet av söndagsledighet bör tillgodoses
i den mån så lämpligen kan ske, finner ej heller skäl att tillstyrka det i
motionen II: 424 framställda yrkandet om ändring av 9 § i sådant avseende.

10 §.

Förevarande paragraf innehåller stadganden rörande anteckning örn övertid
m. m. I paragrafens tredje stycke har intagits föreskrift, att beslut av arbetsrådet
enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan handling, däri anteckning
enligt första stycket skall göras, samt att journalen eller handlingen

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. Nr 31. lisi 89 4

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

50 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

jämte bilagda beslut skall förvaras å arbetsstället under minst tre år, räknat
beträffande journalen eller handlingen från den tid, då sista anteckningen
gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas datum.

Denna föreskrift, som har motsvarighet i såväl allmänna arbetstidslagen
som lantarbetstidslagen, anknyter till en av de sakkunniga föreslagen bestämmelse.
Rörande denna hava de sakkunniga anfört, att det visserligen
kunde synas väl strängt, att arbetstids journal m. m. skulle behöva förvaras
under tre år men att man icke på denna punkt velat föreslå någon nyhet.

I motionen 1:268 har hemställts, att 10 § sista stycket måtte erhålla följande
lydelse:

Beslut av —--förvaras å arbetsstället under minst ett år---datum.

Preskriptionstiden i fråga örn åtal för förseelse mot den föreslagna lagen
kommer enligt 5 kapitlet 14 § strafflagen att bliva två år. Med hänsyn härtill
torde det vara erforderligt, att övertids journal och andra i paragrafen avsedda
handlingar bevaras något längre tid. Utskottet kan följaktligen icke biträda
det i motionen I: 268 gjorda yrkandet örn ändring av förevarande lagrum i
Kungl. Maj:ts förslag.

14 §.

Propositionsförslaget innehåller under denna paragraf stadganden örn
straff för arbetsgivare, som använder arbetstagare till arbete i strid mot vad
i denna lag är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen.

I anledning av en av lagrådet gjord erinran har föredragande departementschefen
rörande sambandet mellan 8 och 14 §§ uttalat, att lagen icke finge
givas sådan tolkning, att det vid straffansvar skulle åligga arbetsgivare att
genom avtal ikläda sig förpliktelse att utgiva övertidsersättning.

Utskottet har icke någon erinran mot förevarande paragraf men vill understryka
föredragande departementschefens uttalande, att lagen icke får givas
sådan tolkning, att det vid straffansvar skulle åligga arbetsgivare att genom
avtal ikläda sig förpliktelse att utgiva övertidsersättning.

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser.

I några remissyttranden har till behandling upptagits ett i de sakkunnigas
betänkande icke direkt berört spörsmål.

Köpmännens garantiförening har hemställt, att, därest en arbetstidslag för
detaljhandeln ansåges böra genomföras, lagen icke måtte göras tillämplig, i
den mån de handelsanställdas arbetstid vore reglerad i kollektivavtal. I denna
del har föreningen anfört följande:

Ett genomförande av lagen utan denna restriktion skulle leda till ett
sönderbrytande av grundvalen för arbetstidsbestämmelserna i de riksöverenskommelser,
som träffats mellan föreningen och de handelsanställdas
huvudorganisationer. Dessa bestämmelser äro i jämförelse med stadgandena
i den föreslagna lagen i vissa avseenden förmånligare för arbetsgivarna, i
andra avseenden förmånligare för de anställda och utgöra i sin helhet resultatet
av ömsesidiga eftergifter från parternas sida. Skulle lagen antagas
i oförändrat skick, skulle visserligen de bättre villkoren för de anställda

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

51

kvarstå men därav betingade förmåner för arbetsgivarna försvinna. Bortsett
från den orättvisa gentemot arbetsgivarparten, som ett sådant förfaringssätt
innebure, kunde det näppeligen undgå att förorsaka skadliga störningar inom
förhandlingsverksamheten.

Därest lagens tillämplighet icke ansåges kunna begränsas till de avsnitt
av detaljhandeln, som stöde utanför den organisationsmässigt genomförda
arbetstidsregleringen, har garantiföreningen i andra hand föreslagit, att tidsbestämda
kollektivavtal, som gällde vid lagens ikraftträdande, i varje fall
skulle tillerkännas rättsgiltighet mot lagen till förebyggande av svårartade
rubbningar inom handelsarbetet. De skäl, som föranlett införandet av sådan
klausul i semesterlagstiftningen, torde i lika hög grad här göra sig gällande.

Även Sveriges köpmannaförbund har på de av garantiföreningen anförda
skälen förordat, att, därest lagförslaget upphöjdes till lag, denna icke måtte
bliva tillämplig i sådana fall, då de handelsanställdas arbetstid reglerades i
kollektivavtal.

Med anledning av vad i nämnda yttranden anförts rörande den nya lagens
tillämplighet i fall, då de anställdas arbetstid vid lagens ikraftträdande vore
reglerad i kollektivavtal, har inom socialstyrelsen utarbetats en promemoria
rörande giltighetstiden för vissa kollektivavtal. Beträffande innehållet i denna
promemoria, i vilken redovisats 14 kollektivavtal, får utskottet hänvisa till
sid. 147—148 i propositionen.

Föredragande departementschefen har uttalat, att nyssnämnda promemoria
syntes honom ådagalägga, att något nämnvärt praktiskt behov icke kunde
anses föreligga av en undantagsbestämmelse, innebärande att lagen icke skulle
verka rubbning i avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gällde för
viss, vid lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid. Dylik undantagsbestämmelse
hade med hänsyn härtill icke upptagits i lagen.

Såsom ovan anmärkts har lagrådet i anslutning till 8 § framhållit, att det
syntes böra övervägas, huruvida icke genom en övergångsbestämmelse undantag
från förbudet att träffa avtal om övertidsarbetets kompensation med
ledighet borde göras för avtal, som på grund av kollektivavtal träffats innan
lagen trätt i kraft.

I anledning härav har föredragande departementschefen uttalat, att vad
lagrådet anfört icke vore av beskaffenhet att böra förändra den ståndpunkt,
han intagit till frågan om ett allmänt undantagsstadgande beträffande bestämmelser
i kollektivavtal, som träffats innan lagen trätt i kraft.

I likalydande motionerna 1: 273 och 11: 428 har hemställts, att arbetstidslagen
för detaljhandeln icke skall verka rubbning i avtal mellan arbetsgivare
och arbetstagare, som gälla för viss, vid lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen
tid.

I lagen den 17 juni 1938 örn semester finnes ett stadgande med motsvarande
innehåll.

Motionärerna hava motiverat sin nyssnämnda hemställan sålunda:

Socialstyrelsens utredning ger emellertid icke tillnärmelsevis en fullständig
bild av, hur avtalsläget inom detaljhandeln kan förväntas gestalta sig vid

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

nästa årsskifte. Därest man velat påvisa, vilka kollektivavtal, som, då undersökningen
verkställdes, utlöpte först efter årsskiftet 1939—40, måste det sägas,
att undersökningen varit ganska meningslös. Inom handeln råder för närvarande
en ytterst livlig avtalsverksamhet, och varje vecka slutas nya kollektivavtal
för ett flertal detaljhandelsföretag. Härtill komma de många
hundratal kollektivavtal, som i år kunna förutses bliva automatiskt prolongerade
på ytterligare ett år. Antalet tidsbestämda kollektivavtal inom detalj
handeln, vilka komma att löpa in på nästa år, torde approximativt kunna uppskattas
till inemot tvåtusen. Vid sådant förhållande måste det vara välbetänkt
att giva de avtalsslutande parterna möjlighet att anpassa sina kollektiva
överenskommelser efter det nya läge, som arbetstidslagen skapar. Att med
ett penndrag försätta viktiga bestämmelser i gällande kollektivavtal ur kraft
—- bestämmelser, som kanske äro avgörande för avtalens utformning i andra
delar — anse vi vara både principiellt oriktigt och till skada för relationerna
mellan arbetsgivare och arbetstagare. På så sätt förfor man inte heller
vid semesterlagens antagande. Det finnes icke någon anledning att visa
mindre hänsynsfullhet nu. Yi föreslå därför, att i en övergångsbestämmelse
stadgas, att lagen icke skall bryta för viss tid gällande avtal, som löpa vid
lagens ikraftträdande. Liksom vid semesterlagens införande förutsätta vi, att
denna regel tillämpas sålunda, att arbetstidslagen dock skall gälla, därest
avtalen utan uppsägning förlängas.

Utskottet har vid sin behandling av förevarande spörsmål haft tillgång till
vissa kompletterande uppgifter rörande antalet kollektivavtal på förevarande
område. Dessa uppgifter hava sammanfattats i nedanstående inom socialstyrelsen
upprättade tabell, utvisande antalet avtal för handelns kontorsoch
butikspersonal den 1 januari 1939, fördelade efter utlöpningsdag, samt
under januari och februari 1939 träffade avtal (uppgifter rörande avtalsuppgörelser,
som skett efter februari månads utgång, hava icke varit tillgängliga).

Avtalen gälla till

Nya avtal

år 1938
eller tidigare

träffade

år 1939

Prolongerade

avtal

Den 31 december 1939 eller tidigare dag........

246

10

515

>» 15 januari 1940 ..........................

—

—

1

» 20 » » ..........................

—

—

1

» 1 februari » ..........................

<■>

7

44

» 15 » » ..........................

—

—

1

» 1 mars >» ..........................

i

4

88

» 1 april » ..........................

2

5

106

» 1 maj » ..........................

6

2

—

» 1 juni » ..........................

6

—

1

» 1 juli » ..........................

9

2

—

» 1 augusti » ..........................

1

—

—

» 1 september » ..........................

o

—

—

» 1 oktober » ..........................

i

—

—

» 1 november » ..........................

2

1

—

» 1 december » ..........................

—

—

—

» 31 » » ..........................

—

—

—

» 1 februari 1941..........................

i

3

—

Av tabellen framgår, att vid utgången av februari månad innevarande år
antalet på ifrågavarande område förefintliga kollektivavtal, gällande utöver
årsskiftet 1939/40, utgjorde tillhopa 299. Avtalen äro redovisade på basis av
socialstyrelsens samling av kollektivavtal och en förteckning av de vid ut -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 53

gången av år 1938 för svenska handelsarbetareförbundet gällande avtalen.
Anmärkas må jämväl, att de i tabellen redovisade avtalen avse handelns
kontors- och butikspersonal men i allmänhet icke handelns lagerarbetare.
I tabellen hava sålunda medtagits vissa avtal, avseende partihandelns kontorister,
medan å andra sidan icke medtagits vissa avtal, avseende detaljhandelns
lagerarbetare.

I anslutning till ovannämnda stadgande i semesterlagen må erinras örn
följande.

Vid remissbehandlingen av sakkunnigförslaget till lag örn semester anförde
arbetsdomstolens ordförande, att det under alla förhållanden syntes nödvändigt,
att avtal, som upprättats före lagens ikraftträdande, icke finge
rubbas genom lagen. Härför talade också det skälet, att ett sådant ingrepp
i redan slutna avtal torde strida mot vanliga och hittills alltid tillämpade
rättsgrundsatser. Åtminstone gällde detta omdöme, när såsom i
fråga örn det då föreliggande förslaget lagstiftningen byggde på privaträttslig
grund — i det den innefattade en tvångsreglering av arbetsavtalet —
och icke såsom exempelvis arbetstidslagen vore konstruerad på grundval av
ett övervakande från det allmännas sida. Såsom jämförelse kunde framhållas,
att kollektivavtalslagen enligt uttalanden i motiven icke gällde avtal
slutna före lagens ikraftträdande.

Dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anförde i
propositionen nr 286/1938 med förslag till lag örn semester m. m. bland
annat följande:

Genom den av socialstyrelsen verkställda utredningen av gällande kollektivavtals
giltighetstid är visshet vunnen örn att endast ett mycket ringa antal
kollektivavtal gälla till den normala semesterperioden år 1940, under vilket år
full semester örn tolv dagar först kan utgå enligt lagen. I det betydelsefullaste
av de kollektivavtal, som hava så lång löptid, är för övrigt en semester
örn tre veckor stadgad. Vidare är att märka, att vid träffandet under
den senaste tiden av alla de betydelsefullaste riksavtalen hänsyn tagits till
att en lagstiftning örn semester kunde förväntas inom den närmaste framtiden.
I avtalen har sålunda intagits en bestämmelse, att en blivande lag
örn semester skulle gälla i stället för avtalens bestämmelser örn semester.

Under sådana omständigheter borde visserligen några allvarligare betänkligheter
icke behöva hysas mot att semesterlagen bestämdes att avse jämväl
alla arbetstagare, för vilka löpande arbetsavtal vore gällande vid lagens
ikraftträdande. Då det emellertid, såsom arbetsdomstolens ordförande påpekat,
torde överensstämma med rådande rättsuppfattning, att vid lagens
ikraftträdande gällande avtal icke rubbas genom lagens bestämmelser, har
jag ansett mig böra införa en särskild föreskrift härom i övergångsbestämmelserna.
Ett sådant stadgande torde dock böra avse endast tidsbegränsade
avtal. Utan att särskild föreskrift därom lämnas torde det vara klart, att
lagens bestämmelser skola gälla, så snart den för ett avtal bestämda tiden
gått till ända, även örn avtalet på grund av att uppsägning ej skett prolongeras
på viss tid.

Semesterlagen innehåller bestämmelsen, att lagen icke skall verka rubbning
i sådant avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gäller för viss,

Utskottet.

Utskottet.

54 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

vid lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid. Förslag om införande
av en sådan bestämmelse framlades i propositionen i ämnet för 1938 års riksdag.
De skäl, som dåvarande chefen för socialdepartementet åberopade till
stöd för förslaget, synas utskottet äga giltighet även med avseende på nu
ifrågavarande lagförslag. I den föreliggande propositionen har'' föredragande
departementschefen framhållit, att något nämnvärt praktiskt behov av en
sådan undantagsbestämmelse icke kunde anses föreligga. Den livliga avtalsverksamhet,
som på senaste tid rått och alltjämt synes råda på det närmast
berörda arbetsområdet, torde dock hava i viss mån förändrat läget. Med
hänsyn härtill föreslår utskottet, att i arbetstidslagen intages ett stadgande
av i stort sett samma innebörd som det nyssnämnda i semesterlagen. Enligt
utskottets mening bör dock stadgandet lämpligen begränsas till att gälla
allenast beträffande avtal, som slutits före den 1 juni 1939. Den i semesterlagen
införda bestämmelsen gäller som ovan nämnts endast för tidsbegränsade
avtal. Anledning att i det föreliggande fallet träffa en därifrån avvikande
reglering torde knappast föreligga.

II. Lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj
1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning.

För ernående av en lämplig gräns mellan tillämpningsområdet för den
nya arbetstidslagen för detaljhandeln, å ena sidan, samt allmänna arbetstidslagen
och lantarbetstidslagen, å andra sidan, har dels i förevarande proposition
föreslagits, att i allmänna arbetstidslagen skall införas en bestämmelse
av innebörd, att från dess tillämpning skall undantagas arbete, varå arbetstidslagen
för detaljhandeln äger tillämpning, dels ock i propositionen nr
244 med förslag till lantarbetstidslag föreslagits införande i sistnämnda lag
av en motsvarande bestämmelse.

Utskottet, som i annat sammanhang tagit ställning till frågan örn den lämpliga
gränsdragningen mellan de olika arbetstidslagarna, har ingen erinran
emot den föreslagna ändringen i allmänna arbetstidslagen.

III. Butikstängningslag.

Historik.

I den av de sakkunniga lämnade historiska översikten över svenska lagstiftningsåtgärder
och förslag till sådana på det område, som de sakkunnigas
uppdrag omfattat, hava å sid. 32—57 i betänkandet behandlats åtgärder och
förslag, som hava samband med butikstängningslagstiftningen. Beträffande
dessa spörsmål torde utskottet få hänvisa till betänkandet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

55

Behovet av butikstängningslag om arbetstidslag för detaljhandeln
tillskapas.

De sakkunniga hava framhållit, att — när den högsta arbetstid, som finge
nttagas av personalen, vore i lag föreskriven — det ur principiell synpunkt
knappast funnes större anledning beträffande detaljhandel och annan därmed
sammanhörande rörelse än för övriga näringsgrenar att med hänsyn till personalen
meddela föreskrifter om arbetstidens förläggning under dygnet samt
fördelning å söckendagar samt sön- och helgdagar.

Man kunde fråga, örn en butikstängningslag över huvud taget borde bibehållas,
sedan direkt arbetstidsreglering för personalen införts. Både vid
tillkomsten av den nuvarande lagen av 1919 och i samband med införandet
av vår första lag på området av 1909 var det i främsta rummet hänsynen
till de anställda, som framfördes såsom motivering för lagstiftningen. Men
vid sidan härav betonades dock butikstängningslagstiftningens betydelse för
beredande av fritid åt butiksinnehavarna själva och likartade konkurrensförhållanden
mellan olika företag. Dessa skäl för en butikstängningslag torde
få anses så vägande, att de ensamma kunde motivera denna lagstiftning.
Dessutom kunde ju även i framtiden anföras hänsyn till de anställda vid
de allra minsta företagen, vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle ställas
utanför arbetstidslagen.

Uti de till de sakkunniga inkomna svaren på de utsända frågeformulären
hade endast någon enstaka röst höjts för butikstängningslagens avskaffande.
Lagen värdesattes tydligen allmänt, icke minst av de berörda näringsidkarna
själva. Men denna lag borde då ej göras strängare än vad näringsidkarna
övervägande ansåge vara lämpligt och som kunde anses förenligt med allmänhetens
intresse. Ur denna synpunkt hade de sakkunniga behandlat frågan
örn den lämpliga regleringen av affärstiderna.

För remissyttrandenas innehåll i förevarande hänseende har redogörelse
lämnats å sid. 150 i propositionen.

Föredragande departementschefen har yttrat, att i enlighet med den uppfattning,
vilken omfattats av de sakkunniga och kommit till uttryck i praktiskt
taget alla remissyttranden, syntes honom starka skäl föreligga för bibehållandet
av särskild butikstängningslag även sedan arbetstidslag för detaljhandeln
införlivats med lagstiftningen.

Även örn en särskild butikstängningslag icke för framtiden kan i främsta
rummet motiveras med hänsyn till de anställda, synas dock de övriga skäl,
som av de sakkunniga anförts till stöd för deras förslag om bibehållande av
en sådan lag, vägande. De sakkunnigas uppfattning har även vunnit anslutning
i praktiskt taget alla remissyttranden samt i propositionen. Utskottet
finner ej anledning att härvidlag företräda någon avvikande mening.

Utskottet.

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

XJtskottet.

Specialmotivering.

Utskottet övergår härefter till att under de särskilda paragraferna verkställa
detaljgranskning av förslaget till butikstängningslag. Därvid kommer
redogörelse att lämnas för de särskilda spörsmål, som avses i motionerna.
I den mån de särskilda bestämmelserna i lagförslaget icke i det följande
beröras hava de av utskottet lämnats utan erinran.

1 §■

Stadgandena i butikstängningslagen hava enligt propositionsförslaget gjorts
i princip tillämpliga även å rakstugor, frisersalonger och fotografiateljéer.
Föredragande departementschefen har i anslutning därtill framhållit, att
lagens förbud gällde öppethållande av lokalerna, däremot ej utförande av
arbete av ifrågavarande art. Frisering eller fotografering kunde därför få
äga rum före öppningstid eller efter stängningstid, t. ex. i hemmen, oberoende
av bestämmelserna i lagen.

Butikstängningslagens huvudregel, som kommit till uttryck i 1 § 2 morn.,
är att butik — i den mening detta ord har i den föreslagna lagen — må hållas
öppen för allmänheten endast under tid, då det enligt bestämmelserna i lagen
är medgivet. Regeln tager alltså ej sikte på utförandet av arbete inom ifrågavarande
näringsgrenar. Såsom föredragande departementschefen framhållit
kan därför frisering eller fotografering få äga rum före öppningstid eller efter
stängningstid t. ex. i hemmen, oberoende av bestämmelserna i lagen. Att så
bör vara fallet synes ligga i sakens natur.

* §■

I punkt 3) av denna paragraf i propositionsförslaget har föreskrivits, att
lagen icke skall äga tillämpning å försäljning av motor- eller smörjoljor eller
andra för framförande av motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen
sker från upplagsställe, där andra varor ej saluföras.

I 15 § fjärde stycket gällande butikstängningslag stadgas undantag för
försäljning av motor- och smörjoljor samt andra för framförande av motorfordon
nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe, där
försäljning av andra varor ej förekommer. Detta stadgande infördes genom
en år 1923 företagen lagändring. Enligt ett av socialstyrelsen upprättat förslag,
som låg till grund för lagändringen, skulle undantag från lagen på vissa
villkor kunna göras beträffande försäljning av motorförnödenheter, som bedrives
»utan samband med annan handel». Kommerskollegium fann detta
uttryck otydligt och föreslog i stället formuleringen »försäljning från upplagsställe,
där försäljning av andra varor ej förekommer». Sistnämnda uttryck
återfinnes även i det genom propositionen nr 20/1923 framlagda lagförslaget.
Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 9/1923,
att bensin för hithörande ändamål endast undantagsvis utminuterades direkt
från handelsbutik, enär pump till underjordisk cistern ur säkerhetssynpunkt
måste monteras utanför butikslokal, antingen i det fria eller i därför avsedd

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

57

tappningskiosk, samt förråd och upplag av besindunkar författningsenligt
fordrade särskilt för ändamålet inrättade magasin eller öppna lagerplatser.
I tappningskiosk och stundom även i dunkmagasin förvarades i försäljningssyfte
flerstädes jämväl smörjoljor, gummiringar och andra för drivande av
motorfordon erforderliga förnödenheter. Utskottet anförde vidare, att lag
ändringen med hänsyn till vad som nämnts rörande sättet för försäljning av
ifrågavarande förnödenheter borde inskränkas att avse försäljning allenast
från upplagsplats, där försäljning av andra varor ej förekomme.

I den i anledning av nu förevarande proposition väckta motionen II: 381
har hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i förslagets 2 § 3),
att satserna »såframt försäljningen sker från upplagsställe, där andra varor
ej saluföras» utgå.

I motionen har anförts bland annat, att den föreslagna bestämmelsen skulle
innebära förbud mot försäljning av bensin i samband med diverseaffärer och
dylikt å andra tider än de, som angåves i eller fastställdes enligt 3—5 §§ i
lagen. Vidare hava uttalats farhågor för att ett stort antal av de mindre bensinpumparna
komme att nedläggas.

Enligt 2 § punkt 6) i Kungl. Maj:ts förslag skall från lagens tillämpning
undantagas försäljning av konfektyrer eller tobaksvaror i förpackning, tändstickor
eller färsk frukt från automatapparat, som är uppsatt utanför butik,
där sådana varor saluföras, och som handhaves av butiksinnehavaren.

Gällande butikstängningslag innehåller icke något särskilt stadgande beträffande
automathandeln men det där i 15 § upptagna undantaget för försäljning
utomhus och allenast i mindre omfattning av matvaror, läskedrycker,
blommor eller dylikt har ansetts tillämpligt. Anmärkas bör, att högsta
domstolen förklarat försäljning av tobak från automatskåp å husvägg ej
undantagen från lagen. (N. J. A. 1927:658.)

Angående automathandelns nuvarande omfattning hava de sakkunniga
anfört följande:

I praktiken förekommer försäljning från utomlmsautomater nästan blott
med konfektyrer och frukt. De sakkunniga hava från ortsmyndigheterna
inhämtat uppgifter örn hela antalet utomhusautomater, och enligt dessa uppgifter
skulle det finnas bortåt 6,000 sådana automater. Uppskattningen har
kanske dock icke på alla håll kunnat bliva fullständig. Enligt upplysningar
från de största tillverkarna av utomhusautomater skulle antalet snarare ligga
omkring 8,000 med ett sammanlagt värde av omkring 7,200,000 kronor. Med
ledning av sistnämnda siffror samt en från fabrikanthåll för några år sedan
företagen undersökning skulle man kunna beräkna hela den årliga omsättningen
i utomhusautomaterna till ungefär 12,000,000 kronor, varav omkring
''V3 konfektyrer och Vs frukt.

De sakkunniga hava förklarat, att de icke kunnat biträda framförda önskemål
örn ett generellt förbud. Till stöd för detta krav hade särskilt åberopats, att
försäljningen från utomhusautomaterna skulle innebära en frestelse speciellt
för den uppväxande ungdomen, som man ansåge lockas att på sötsaker m. m.
från utomhusautomaterBa bortslösa sina tillgångar. Vidare hade anförts,
att ungdom i vissa fall frestades att försöka komma åt varorna utan betal -

I

58 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

ning genom bedrägliga manövrer eller inbrott i automaterna. De nu anförda
synpunkterna förtjänade utan tvivel beaktande, men de sakkunniga
hade dock kommit till den uppfattningen, att de framförda farhågorna vore
i viss mån överdrivna. Man kunde knappast effektivt skydda ungdomen
mot att slösa bort sina tillgångar på sötsaker m. m. Ett förbud mot försäljning
från utomhusautomater skulle ej få så stor betydelse, då samma
varor utom butikstid stöde till buds t. ex. i kioskerna. Och de moderna
automaterna torde vara mindre tillgängliga än de äldre för försök att få ut
varorna genom yttre åverkan eller med begagnande av plåtbitar och dylikt
i stället för mynt.

Enligt de sakkunnigas mening måste i detta sammanhang anses vara av
betydelse, att utomliusautomaterna i vårt land mestadels tillkommit såsom
ett försvar från den ordnade butikshandelns sida gentemot den under senare
år alltmer framväxande kioskhandeln. Sedan butiksinnehavarna i stort antal
lagt ned tillgångar på anskaffande av automatapparater, kunde det knappast
vara rättvist att nu förbjuda automaternas användande utom butikstid.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att även örn anledning icke funnes
att förbjuda automathandeln, den å andra sidan knappast borde lämnas
frihet att utveckla sig mera än som hittills skett. I viss mån hade de sakkunniga
dock funnit en utvidgning — utöver handel med konfektyrer och
frukt — erforderlig. Detta gällde tobaksvaror. Örn kioskhandeln reglerades
på det sätt de sakkunniga föreslagit, komme allmänhetens tillgång till
tobaksvaror under den tid, då butikerna hölles stängda, utan tvivel att i
praktiken avsevärt minskas. En lämplig ersättning syntes då vara att tilllåta
försäljning av tobaksvaror från utomhusautomater. I sådant fall borde
man lämpligen medgiva även försäljning av tändstickor från utomhusautomat.

Särskilda sakliga skäl syntes tala för att medgiva automathandel utom
butikstid med just de fyra uppräknade varuslagen och å andra sidan endast
med dessa. Det gällde här varor, som vore föremål för tillfällig och omedelbar
förbrukning och som å andra sidan utan större hygieniska vådor
kunde saluföras i utomhusautomaterna. I anslutning till ett uttalande av
medicinalstyrelsen år 1931 hava de sakkunniga ansett sig böra föreskriva, att
konfektyrer och tobaksvaror, som saluföras i automaterna, skola vara förpackade.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag uttalat, att
styrelsen med hänsyn till de allvarliga sociala och moraliska olägenheter, som
även den nu medgivna automathandeln fört med sig, icke tvekade att för sin
del förorda förbud mot automathandel över huvud, således även i vad den avsåge
försäljning av konfektyrer, frukt och dylikt. En mera ingående redogörelse
för såväl detta som övriga yttranden i förevarande del har lämnats
å sid. 177-—179 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i propositionen yttrat:

Beträffande undantaget för automathandeln--— — hava i yttrandena

----- vitt skilda meningar kommit till uttryck. För egen del har jag med

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 59

hänsyn till den motivering, som de sakkunniga anfört, funnit mig kunna till
alla delar godtaga de sakkunnigas förslag och vill härutinnan allenast anföra,
att, då i departementsförslaget — av skäl, för vilka redogörelse lämnas i det
följande — tobaksförsäljning i kiosker, åtminstone för närvarande, icke kommer
att medgivas, allmänhetens intresse av att äga tillgång till tobaksvaror efter
affärstid synts mig påkalla, att även tobak skall få försäljas i automater. Jag
vill emellertid tillägga, att visserligen all anledning finnes att uppmärksamma,
vad socialstyrelsen anfört rörande de moraliska vådor för det uppväxande
släktet, som automathandeln innebär, men att det dock enligt min mening icke
låter sig göra, att av hänsyn därtill helt förbjuda dylik handel.

Utöver vad i propositionen anförts må här erinras, att 1937 års riksdag i
skrivelse till Kungl. Majit anhållit örn utredning örn ungdomsbrottslighetens
omfattning, dess orsaker samt utvecklingen under senare år. Fångvårdsstyrelsen,
som på Kungl. Maj :ts uppdrag verkställt sådan utredning, har den 10
mars 1939 till Kungl. Majit överlämnat resultatet av undersökningen. I sin
redogörelse har fångvårdsstyrelsen uttalat bland annat att erfarenheten visat,
a,tt de många utomhusautomaterna innebure en allvarlig frestelse till brott.
Den, som ville tillgripa något av innehållet —• för ungdom så frestande varor
som choklad, frukt och cigarretter — mötte ej några större hinder; han måste
emellertid göra våld på automaten och brottet rubricerades till följd därav
som inbrottsstöld och straffades som sådan.

I motionen 1: 277 har hemställts, att 2 § 6) i butiksstängningslagen måtte
få följande lydelse:

Försäljning av konfektyrer i förpackning, tändstickor eller färsk frukt från
automatapparat, som är uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras, och
som handhaves av butiksinnehavaren.

I motionen II: 372 har yrkats, att ifrågavarande punkt måtte erhålla denna
lydelse:

Försäljning av konfektyrer och färsk frukt från automatapparat, som är
uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras, och som handhaves av
butiksinnehavaren.

Motionen 11:373 utmynnar i yrkandet, att riksdagen måtte besluta att
avslå den del av 2 §6), som stadgar att tobaksvaror i förpackning få försäljas
från automatapparat.

Slutligen har i motionen II: 413 föreslagits, att riksdagen ville ur Kungl.
Maj:ts förslag till butikstängningslag utesluta orden »tobaksvaror i förpackning»
i förslagets 2 § punkt »3)».

Det i 2 § 3) i Kungl. Majits förslag gjorda undantaget för viss försäljning
av motor- eller smörjoljor eller andra för framförande av motorfordon nödvändiga
varor har — bortsett från några formella jämkningar •— hämtats från
gällande butikstängningslag. Yad som förekommit vid införandet av det nuvarande
stadgandet giver enligt utskottets mening icke stöd för antagandet,
att det skulle vara förbjudet att utom affärstid sälja bensin exempelvis från
pump, som uppmonterats utanför handelsbod. Däremot är det icke tillåtet att
då sälja bensin direkt från boden. Motsvarande gäller beträffande övriga i

Utskottet.

60

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

punkten angivna varor. Med hänsyn härtill linner utskottet ej skäl att tillstyrka
motionen II: B81.

Vad därefter angår den i punkt 6) föreslagna regleringen av automathandeln
hava från skilda håll anförts betänkligheter mot sådan handel. Bland
andra hava socialstyrelsen och fångvårdsstyrelsen framhållit de allvarliga
sociala och moraliska vådor, som redan den nu medgivna automathandeln
medfört. Dessa och andra olägenheter hava även understrukits i fyra i anledning
av propositionen väckta motioner. Enligt utskottets mening föreligga
icke tillräckliga skäl att såsom i propositionen föreslagits utvidga automathandeln
till att avse jämväl tobaksvaror. Vid sådant förhållande torde det
knappast finnas anledning att tillåta automatförsäljning av tändstickor.

3 §.

Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med motsvarande paragraf i
de sakkunnigas förslag.

Det må erinras, att gällande butikstängningslag i 1 § föreskriver som
huvudregel, att handelsbod å söckendag får hållas öppen för allmänheten
från kl. 8 till kl. 19 med undantag för tiden 10—23 december, då stängning
skall äga rum senast kl. 20. Bestämmelser örn tidigare stängningstid vissa
helgdagsaftnar finnas ej. Däremot stadgas undantag för bod, där handel
idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror.
Sådan bod får nämligen för försäljning enbart av de uppräknade varorna
öppnas en timme tidigare och hållas öppen en timme längre än vanlig affärstid.
Undantag gäller även i fråga om rakstuga, frisersalong eller varmbadinrättning,
som får hållas öppen för allmänheten å söckendag från kl. 8 till
kl. 20.

I propositionen (sid. 186—203) har redogjorts för vissa statistiska uppgifter
samt för innehållet i de sakkunnigas förslag och däröver avgivna
yttranden såvitt rörer 3 §. Till denna redogörelse får utskottet hänvisa. Här
må endast beröras vissa särskilda spörsmål, som i förevarande sammanhang
aktualiserats.

De sakkunniga hava omnämnt, att enligt uppgifterna år 1936 från köpmannaföreningarna
möjlighet till förlängning av tiden för öppethållandet
1 0—23 december i flertalet fall utnyttjades. Mycket vanligt
vore dock, att man redovisat längre affärstid icke hela tiden utan endast
viss del av denna tid. Ungefär hälften av de föreningar, som redovisat utsträckt
affärstid under december, hade dock uppgivit, att den längre affärstiden förekom
hela perioden 10—23 december. Endast en tämligen liten minoritet av
uppgiftslämnarna uttalade önskemål örn förändring av det nuvarande medgivandet.
Det var blott bland personalföreningarna, som yrkandena örn borttagande
eller inskränkning av detta medgivande vunnit starkare anslutning.
Av köpmannaföreningarna uttalade sig ungefär 5 procent för borttagande av
den längre tiden och omkring 15 procent för medgivandets begränsning till en
vecka eller tio dagar. Det stora flertalet önskade dock bibehållande av det

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 61

nuvarande tillståndet, och ett antal föreningar föreslog, att senare stängningstid
skulle medgivas även under andra säsongtider.

De sakkunniga liava för egen del uttalat, att även om medgivandet för
affärerna att under tiden 10—23 december hålla öppet till kl. 20 icke för
närvarande överallt toges i anspråk fullt ut, syntes det dock icke vara skäl
att göra någon begränsning, t. ex. till mindre antal dagar.

Beträffande innehållet i yttrandena rörande detta spörsmål må hänvisas till
sid. 196—197 i propositionen.

I frågan, örn butikstängning mitt på dagen bör föreskrivas,
hade de sakkunniga anfört:

De sakkunniga hava haft att överväga ännu ett sätt att inskränka den
nu medgivna försäljningstiden, nämligen genom att föreskriva butikernas
stängning viss tid mitt på dagen. Därmed skulle man då även söka verka
för genomförande av gemensamma måltidstimmar i vårt land. De inkomna
svaren visa emellertid ytterst ringa intresse för en sådan reform. Den har
endast tillstyrkts av 40 av de sammanlagt omkring 1,600 myndigheter och
föreningar, som inkommit med uppgifter. Med anledning härav hava de
sakkunniga kommit till det resultatet, att förutsättningarna för en generell
regel örn stängning mitt på dagen för närvarande icke föreligga; från många
håll har uttalats, att man därigenom skulle vålla både detaljhandlarna och
allmänheten allvarlig skada. Å vissa orter och för vissa branscher kunna
dock kommunala beslut örn middagsstängning visa sig lämpliga, och man
har sökt lägga reglerna om de kommunala avvikelserna så, att sådana beslut
icke motverkas. I övrigt har man genom ett särskilt stadgande i 8 § av
den föreslagna arbetstidslagen velat trygga viss rastetid för de anställda.
Detta kommer nog att i någon mån bidraga till förverkligande av den i och
för sig så önskvärda tanken örn gemensamma måltidstimmar.

Även yttrandena utvisa, att denna fråga varit föremål för mycket ringa intresse.
Endast stadsfullmäktige i Trelleborg hava uttalat sig särskilt härutinnan
och förordat skyldighet för butiker, kontor, banker och dylika inrättningar
att hålla stängt exempelvis mellan kl. 12 och kl. 14, varigenom det aktuella
spörsmålet örn gemensamma måltidstimmar lättare skulle kunna lösas.

Föredragande departementschefen har beträffande 3 § yttrat bland annat
följande:

Förevarande paragraf innehåller huvudbestämmelserna rörande affärstiden
å söckendagar. Vad öppningstiden för affärer i allmänhet beträffar, bär
densamma liksom i gällande lag bestämts till kl. 8, vilket i yttrandena tillstyrkts
praktiskt taget enhälligt.

Bod, där handel idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bagerioch
konditorivaror, får enligt nuvarande butikstängningslag öppnas för försäljning
enbart av dylika varor redan kl. 7. Den möjlighet till tidigare öppnande,
som sålunda erbjudes, har emellertid, enligt vad utredningen i ärendet
givit vid handen, endast i tämligen ringa utsträckning tagits i anspråk.

Att ett behov å vissa orter föreligger för allmänheten att tidigt på morgonen
kunna inköpa livsförnödenheter, särskilt mjölk och bröd, har vitsordats i åtskilliga
yttranden. Jag föreslår därför, att bestämmelser skola intagas i lagen,

62

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

som möjliggöra dylika inköp. I likhet med de sakkunniga finner jag emellertid
ett allmänt stadgande i lagen örn rätt till tidigare öppnande för ifrågavarande
livsmedelsaffärer icke erforderligt, utan anser, att beslut härom bör
fattas för de orter, där en dylik anordning anses lämjfiig, av de kommunala
organen. Stadganden härom hava intagits i 5 §.

Yid fastställandet av affärernas stängningstid synes hänsyn i första
hand böra tagas därtill, att allmänheten lämnas möjlighet att verkställa inköp
efter arbetstidens slut. Ur denna synpunkt torde ett bibehållande av
den nuvarande stängningen kl. 19 åtminstone tillsvidare vara erforderligt.
Härvid måste den relativt sett fåtaliga butikspersonalens intresse av att
sluta sitt arbete tidigt på dagen få stå tillbaka. Det är vidare ur konkurrenssynpunkt
av vikt, att stängningstiden för affärerna är enhetligt reglerad.
I flera yttranden har framhållits, att ett undantag i arbetstidslagen för detaljhandeln
för de minsta affärerna -— vilket ju, örn än icke i samma utsträckning
som i sakkunnigförslaget, föreslås i departementsförslaget —
ur nyssnämnda synpunkt skulle göra stängning kl. 18 än mera motiverad.
Emellertid torde böra beaktas, att stängningstiden i fråga örn vissa slag av
affärer, framför allt de, som handla med tobak samt bageri- och konditorivaror,
icke utan mycket stora olägenheter skulle kunna bestämmas till kl. 18.
Med hänsyn jämväl härtill torde en huvudregel, innefattande stängning kl. 19,
äga företräde. Hinder bör emellertid icke föreligga att inom de orter eller
i fråga örn sådana branscher, där en mera utbredd opinion för stängning
kl. 18 förefinnes, få sådan till stånd. Möjlighet härtill föreligger också genom
kommunalt beslut enligt bestämmelserna i 5 §. För övrigt kunna även affärsmännen
själva genom frivilliga överenskommelser besluta tidigare stängning.

Bestämmelse i lagen örn rätt för mjölkbutiker och därmed jämställda affärer
att stänga en timme senare än den allmänna stängningstiden synes icke behöva
bibehållas. Att sådan stängningstid likväl kan fastställas genom kommunalt
beslut — genom ändrad förläggning av tiden för öppethållandet — framgår
av 5 §.

Anledning till ändring beträffande den enligt gällande lag förefintliga
möjligheten att under veckorna närmast före jul — tiden 10—23 december
—- hålla öppet till kl. 20 synes icke föreligga. Enligt departementschefens
mening syntes vidare anledning icke föreligga att i lagen föreskriva allmän
stängning vid viss tid mitt på dagen. Befunnes sådan anordning lämplig
beträffande viss bransch — i fråga om bland annat mjölkbutiker syntes så i
viss utsträckning vara fallet — lämnade 5 § möjlighet därtill genom beslut
av de kommunala organen.

I motionen 1:268 har hemställts, att riksdagen måtte besluta att göra
följande ändring i 3 § i Kungl. Majlis förslag:

Å söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till
klockan 12 och mellan klockan 13.30 (ev. 14) och klockan 19. Dock må rakstuga
och frisersalong hållas öppna från klockan 8 till klockan 19. Under
tiden---klockan 16.

I likalydande motionerna 1: 273 och 11:428 har hemställts, att 3 § första
stycket i Kungl. Maj:ts förslag måtte erhålla följande ändrade lydelse:

A söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till
klockan 19. Under tiden från och med den 15 till och med don 23 december
må dock tiden för öppethållandet utsträckas till klockan 20.

I förevarande sammanhang må erinras, att innevarande års riksdag i anledning
av väckta motioner (I: 182 av herrar Andrén och Domö samt II: 268 av

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

63

fröken Andersson m. fl.) beslutat i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om att
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna måtte få i uppdrag att taga initiativ
till frivilliga förhandlingar mellan representanter för olika myndigheter och
olika parter på arbetsmarknaden samt för husmödrarna i syfte att genom frivilliga
överenskommelser uppnå en större enhetlighet i fråga örn måltidstiderna
än den, som för närvarande råder. Utlåtanden hava i ämnet avgivits
av första kammarens första tillfälliga utskott (utlåtande nr 4) och andra kammarens
femte tillfälliga utskott (utlåtande nr 4).

Utskottet har vid behandlingen av förevarande paragraf uppmärksammat
det fall, att en mjölkproducent före affärstid levererar mjölk till ett mejeri
och i samband därmed avhämtar mejeriprodukter. Dessa torde i dylikt fall i
regel gå i likvid mot mjölken. Detta förhållande framhäves även därigenom,
att de ekonomiska mellanhavandena mellan mjölkleverantören och mejeriet
vanligen torde ordnas genom en avräkning. Med hänsyn härtill kan ett förfarande
som det antydda enligt utskottets mening icke betecknas såsom ett
öppethållande för allmänheten.

Beträffande frågorna örn utsträckt affärstid närmast före jul och örn butikstängning
mitt på dagen, vilka frågor ingående behandlats under förarbetena
till propositionen, har utskottet icke funnit tillräckliga skäl att frångå Kungl.
Maj:ts förslag. Utskottet kan sålunda icke tillstyrka motionerna I: 268, I: 273
och II: 428 i hithörande delar.

4 §■

Enligt huvudregeln i gällande butikstängningslag är söndagshandel ej
tillåten. Dock medgives öppethållande mellan kl. 7 och kl. 10 å sön- och
helgdag för försäljning av mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror,
färsk frukt och levande blommor; nämnda tid kan genom kommunala
beslut utsträckas.

De sakkunniga hava föreslagit en bestämmelse av följande lydelse:

Å sön- eller helgdag må butik ej hållas öppen för allmänheten.

För försäljning av mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror,
pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt och levande blommor må dock
butik hållas öppen mellan kl. 8 och kl. 10, örn andra varor under
försäljningstiden ej finnas förvarade å försäljningsstället eller äro undanlåsta,
övertäckta eller på annat sätt ej synliga för kunderna.

Om sön- och helgdagar inträffa i följd, må rakstuga och frisersalong hållas
öppen en av dessa dagar mellan kl. 8 och kl. 10.

De sakkunniga hava förklarat, att deras utgångspunkt varit, att söndagshandeln
borde inskränkas, så långt detta kunde ske utan särskild olägenhet för
allmänheten. De hade dock funnit, att ett undantag borde medgivas för handel
med vissa varor, som allmänheten ansåge särskilt angeläget att kunna få köpa
även sön- och helgdagar. Begränsning av de enligt gällande butikstängningslag
tillåtna varuslagen syntes icke utan olägenhet kunna ske. Tvärtom hade
det ansetts lämpligt att bland de medgivna varuslagen även upptaga alkoholfria
drycker och pilsnerdricka. Däremot hade de sakkunniga funnit, att tiden
för denna söndagshandel borde inskränkas till kl. 8—10 samt härom an -

Utskottet.

64

Andra lagutskottets utlåtande Nr Hl.

fört, att det icke syntes följdriktigt att i lagen medgiva öppethållande kl.
7—8 å söndagar, när detta ej finge ske å söckendagar. För övrigt hade tiden
kl. 7—8 endast i ringa utsträckning kommit till användning. Å andra
sidan hade man icke funnit skäl att medgiva öppethållande efter kl. 10
redan i lagen. Liksom för närvarande borde i så fall förutsättas kommunalt
beslut. En viktig inskränkning gentemot det nuvarande tillståndet har av de
sakkunniga föreslagits såtillvida, att rätt till öppethållande skulle vara beroende
av att andra varor än de medgivna ej funnes förvarade å försäljningsstället
eller vore undanlåsta, övertäckta eller på annat sätt dolda för kunderna. De
sakkunniga hade därmed velat komma till rätta med det missförhållandet, att
för närvarande även andra varor än de medgivna torde säljas å söndagarna.
Örn dessa andra varor vore på vanligt sätt tillgängliga i butiken, fordrade
allmänheten ofta att få köpa dem, och på det sättet ställdes butiksinnehavaren
i en obehaglig mellanställning. De sakkunniga hoppades, att genom den föreslagna
bestämmelsen frestelsen till missbruk skulle väsentligen minskas.

Beträffande yttrandena i hithörande spörsmål må hänvisas till sid. 207—209
i propositionen.

Föredragande departementschefen har i propositionen yttrat:

I likhet med de sakkunniga anser jag, att den regeln i princip bör bibehållas,
att butiker i allmänhet skola hållas stängda å sön- och helgdagar.
Med hänsyn till allmänhetens behov av att även sådana dagar kunna inköpa
mjölk, bröd och vissa andra livsförnödenheter samt blommor synes emellertid
viss tid böra medgivas för öppethållande av butiker, i vilka försäljning
av dylika varor äger rum. Jag anser mig även kunna biträda sakkunnigförslaget
såvitt angår fastställandet i förevarande paragraf av tiden för nyssnämnda
öppethållande till kl. 8—10, under erinran dock att bestämmelser
komma att i 5 § föreslås, enligt vilka genom kommunala beslut icke blott
förflyttning av denna tid i enlighet med de sakkunnigas förslag utan även
utvidgning i viss mån av densamma skall få äga rum.

Enligt gällande lag innefattar tillståndet för de butiker, som sälja de i
lagen uppräknade livsmedlen m. m., att hålla öppet å sön- och helgdagar
endast rätt att sälja just de uppräknade varorna men däremot icke andra
varor, som eljest hållas till salu i samma butiker. Med anledning därav,
att även sist omförmälda varor mot lagens stadgande i viss utsträckning
sålts å sön- och helgdagar, hava de sakkunniga för att förhindra ett sådant
förfarande föreslagit en bestämmelse av innehåll, att i butikerna befintliga
varor, vilkas försäljande icke skulle vara tillåtet, skulle hållas undanlåsta,
övertäckta eller på annat sätt ej synliga för kunderna. Ur skilda i yttrandena
omförmälda synpunkter finner jag emellertid en dylik bestämmelse
olämplig och jag har därför icke ansett mig böra upptaga densamma i departementsförsiaget.
De butiker, som huvudsakligen försälja de ifrågavarande
livsförnödenheterna m. m. — jag räknar härtill, i likhet med de sakkunniga,
mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, till vilka sistnämnda
även konfektyrer äro att hänföra, pilsnerdricka, alkoholfria drycker,
färsk frukt och levande blommor — torde utan större olägenhet fritt kunna
få försälja de varor, vilka de överhuvud hålla till salu, under de timmar av
sön- och helgdagar, då de få hålla öppet. På sätt framhållits i Hera yttranden,
synes en dylik ordning icke ur konkurrenssynpunkt bliva till alltför
stort men för övriga affärsidkare; från allmänhetens synpunkt sett skulle
densamma vara enbart till fördel.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 65

I likalydande motionerna 1:273 och II: 428 har hemställts, att bestämmelserna
för öppethållande av butik under sön- och helgdag måtte utformas i
- anslutning till 4 och 5 §§ i arbetstidsutredningens lagförslag.

I motionen II: 425 har yrkats, att 4 § i förslaget till butikstängningslag
måtte ändras sålunda, att butik som i nämnda paragraf avses må ha öppet
kl. 8—11 f. m.

I motionerna I: 273 och II: 428 hava vissa betänkligheter anförts mot den
möjlighet att hålla vissa slag av butiker öppna fem timmar å sön- och helgdag,
som på grund av 4 och 5 §§ i Kungl. Maj:ts förslag föreligger. Att märka är
dock, att den vanliga affärstiden å söndagar för de avsedda butikerna enligt
Kungl. Maj:ts förslag är två timmar, vilket i förhållande till gällande lag innebär
en förkortning med en timme. För en utsträckning av affärstiden därutöver
kräves beslut av kommunal myndighet. Vad vid remissbehandlingen av sakkunnigförslaget
förekommit synes utskottet utgöra ett gott stöd för Kungl.
Maj:ts förslag örn vissa uppmjukningar i de sakkunnigas förslag i hithörande
delar. Utskottet kan därför icke tillstyrka det i nämnda motioner framställda
yrkandet örn återgång till sakkunnigförslaget, såvitt angår öppethållande av
butik å sön- och helgdag.

I motionen 11:425 har yrkats, att den i 4 § av Kungl. Maj:ts förslag bestämda
tiden för öppethållande av vissa butiker å sön- och helgdag måtte
utsträckas till att avse även tiden mellan kl. 10 och kl. 11. Även Kungl. Maj:ts
förslag bereder möjlighet att hålla öppet sön- och helgdag under denna tid,
men därvid förutsättes liksom enligt gällande lag medgivande av vederbörande
kommunala myndighet. I motionen har framhållits, att det måste anses
onödigt betungande för yrkesutövarna att i varje särskilt fall behöva ingiva
ansökan örn rätt att hålla butiken öppen under berörda tid. I anledning härav
vill utskottet erinra örn stadgandena i 5 § sista stycket. Där utsäges, att bestämmelse
örn kommunal avvikelse från eljest gällande affärstid icke må begränsas
till en eller flera angivna butiker utan i regel skall gälla hela kommunen
eller eventuellt butiker av visst eller vissa slag. En annan sak är, att
tillstånd enligt 11 § skall sökas i det särskilda fallet. Med hänsyn till det
anförda kan utskottet icke tillstyrka motionen II: 425 i förevarande del.

5 §■

Enligt gällande butikstängningslag är förutsättningen för att affärstiderna
genom kommunalt beslut skola få ändras, att sådant påkallas av särskilt
förhållande inom kommunen. Å sön- och helgdagar finnes för hela riket möjlighet
att medgiva utsträckning av tiden för den handel, som överhuvud enligt
lagen är tillåten dessa dagar, till dels tiden mellan kl. 10 och kl.
11, dels ock högst två timmar efter kl. 13. Vidare må medgivas öppethållande
alla sön- och helgdagar av rakstuga och frisersalong högst två
timmar samt av varmbadinrättning högst fyra timmar. Å andra sidan får
tiden för öppethållandet inskränkas. Sön- och helgdag kan öppethållandet helt
förbjudas.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 31. lisi s» 5

Utskottet.

66 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

5 § första stycket i (le sakkunnigas förslag hade följande lydelse:

Inom kommun må, örn det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas
kunna ske utan otillbörligt förfång för flertalet av de företag inom kommunen,
som driva rörelse i butik, eller av de företag, som driva sådan rörelse
av visst slag, träffas beslut örn att den tillåtna tiden för öppethållande skall
inskränkas eller delvis förläggas till annan del av dygnet. Genom sådant
beslut får ej medgivas utsträckning av den i 3 och 4 §§ för dygn stadgade
längsta tiden för öppethållande, dock att öppethållande av fotografiateljé
å sön- eller helgdag under högst två timmar för fotografering må tillåtas, örn
särskilda skäl därtill äro. I övrigt må ej medgivas öppethållande å sön- eller
helgdag i andra fall än i 4 § sågs. Det må ej beslutas att butik å sådan dag
får hållas öppen mellan klockan 11 och klockan 13.

I andra stycket av 5 § i sakkunnigförslaget upptogos stadganden av i sak
samma innehåll sorn''bestämmelserna i 5 § sista stycket i Kungl. Maj:ts förslag.

Enligt de sakkunnigas åsikt skulle således kommunalt beslut angående
butikstängningstiden i princip icke få avse annat än inskränkning av tiden för
öppethållandet eller dess förläggning till annan del av dygnet än den i 3 eller
4 § föreskrivna. Utsträckning av tiden för öppethållandet skulle få medgivas
allenast i ett specialfall.

En redogörelse för det nuvarande läget, framkomna önskemål, skälen förde
sakkunigas förslag samt innehållet i remissyttrandena, allt såvitt angår
förevarande spörsmål, har lämnats å sid. 211—216 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i propositionen uttalat bland annat
följande:

De sakkunnigas huvudbestämmelse har i departementsförslaget intagits i
ett första stycke av paragrafen. Förutsättning för meddelande av kommunalt
beslut härutinnan har, i viss anslutning till sakkunnigförslaget, angivits
vara, att det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas kunna
ske utan otillbörligt förfång för de företag inom kommunen, som driva rörelse
i butik, eller för de företag, som driva sådan rörelse av visst slag. Genom iakttagande
av att dessa förutsättningar äro uppfyllda synas såväl allmänhetens som
de närmast berörda affärsmännens intressen bliva på lämpligt sätt tillgodosedda.

Såsom redan i tidigare sammanhang omnämnts, har jag emellertid ansett
erforderligt, att affärstiden genom kommunala beslut skall kunna i vissa
fall utsträckas. I flertalet av dessa synas förutsättningarna för beslut böra
vara desamma, som i första stycket föreskrivits för där omförmält beslut.
De fall, som härvid åsyftas, hava i ett andra stycke upptagits under tre
punkter. Enligt punkten 1) må butik, där handel idkas huvudsakligen med
mejerivaror, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror å söckendag
hållas öppen (ruder en timmes tid före den vanliga öppningstiden, d. v. s.
mellan kl. 7 och kl. 8. Härigenom tillmötesgås de i flera yttranden framställda
kraven på att möjlighet bör finnas att, särskilt med hänsyn till
skolbarnens behov, tidigt på morgnarna inköpa framförallt mjölk och bröd.
De affärer, som få hålla öppet, skola emellertid få sälja alla varor, som de
saluföra. Detsamma gäller affärer, som avses i punkten 2), vari upptagits
en mot vissa stadganden i gällande butikstängningslag nära svarande bestämmelse,
nämligen den, att butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror,
ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker, färsk
frukt eller levando blommor — däremot ej pilsnerdricka, som jämlikt den
särskilda förordningen angående försäljning därav överhuvud icke får å sönoch
helgdagar försäljas efter kl. 10 — å sön- eller helgdag skall, utan att

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 67

annan förläggning av elen enligt 4 § medgivna affärstiden behöver genomföras,
få hållas öppen — utöver de två timmar, som stadgas i 4 § — dels
mellan kl. 10 och kl. 11 och dels under högst två timmar å tid, då högmässogudstjänst
icke hålles. I punkten 3) har med viss jämkning upptagits
den av de sakkunniga föreslagna möjligheten att medgiva rätt för fotografiateljéer
att hålla öppet två timmar å sön- och helgdagar. I ett tredje stycke
har upptagits en särskild bestämmelse, som saknar motsvarighet i gällande
lag. Den har synts erforderlig med hänsyn till vad i några yttranden anförts
rörande de svårigheter, som förefinnas för särskilt skogs- och flottningsarbetare
att å tillåten affärstid göra erforderliga inköp. Beslut enligt
detta stycke synes kunna gälla öppethållande under allenast viss del av året.
Längre affärstid än två timmar å sön- eller helgdag lärer för nu ifrågavarande
ändamål ej vara erforderlig. Inskränkning av rätten till försäljning till att
avse vissa uppräknade slag av varor har ansetts icke lämpligen kunna göras.

I förevarande sammanhang må bemärkas, att ytterligare eftergift från lagens
reglering under vissa särskilda förhållanden kan medgivas av Konungen enligt
12 §.

Liksom i vissa fall föreskrives i nuvarande butikstängningslag, hava i departementsförslaget
intagits bestämmelser, att butik ej får hållas öppen
under högmässogudstjänst. Sådan hålles visserligen i allmänhet mellan kl.

II och kl. 13 — varför de sakkunniga föreslagit förbud för öppethållande
mellan nämnda klockslag — men så är dock ej fallet i alla kommuner alla
sön- eller helgdagar. Vidare må bemärkas, att högmässogudstjänst överhuvud
icke hålles den 1 maj — därest söndag ej då infaller — vilken dag numera
skall vara likställd med allmän helgdag; förbud mot öppethållande av butiker
mellan kl. 11 och kl. 13 den dagen synes olämpligt.

I likalydande motionerna 1: 273 och 11: 428 har —? såsom redan under 4 §
anmärkts — hemställts, att bestämmelserna för öppethållande av butik under
sön- och helgdag måtte utformas i anslutning till 4 och 5 §§ i arbetstidsutredningens
lagförslag.

I fråga örn de i motionerna I: 273 och II: 428 framställda yrkandena med
avseende å 5 § får utskottet hänvisa till vad utskottet anfört under 4 §.

Det förutsattes givetvis, att det i 10 § gjorda undantaget skall beaktas vid
tillämpningen av 5 § sista stycket.

6 §■

I förevarande paragraf utsäges, att den myndighet, som utövar kommunens
beslutanderätt, beslutar örn bestämmelse enligt 5 §. När fråga om sådan bestämmelse
uppkommit hos den kommunala myndigheten, skall tillfälle beredas
näringsidkare och arbetstagare, som skulle beröras av bestämmelsen, att genom
sina sammanslutningar eller på annat sätt uttala sig i ärendet. Enligt lagrummets
lydelse skall tillbörlig hänsyn tagas till därvid framförda synpunkter.

Förevarande paragraf i Kungl. Majis förslag innehåller i sista meningen
ett stadgande av innebörd, att vid avgörande av fråga örn bestämmelse enligt
5 § tillbörlig hänsyn skall tagas till de synpunkter, som därav berörda näringsidkare
och arbetstagare framfört. Att så skall ske torde knappast behöva uttryckligen
angivas. Vidare böra naturligen även allmänhetens intressen be -

Utskottet.

Utskottet.

68 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

aktas. Med hänsyn härtill föreslår utskottet, att nyssnämnda mening skall
utgå ur lagtexten.

11 §.

Denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 11 § i sakkunnigförslaget,
reglerar vissa viktiga slag av försäljning, som i större eller mindre utsträckning
enligt 15 § i gällande butikstängningslag äro undantagna från denna
lags tillämpning. Främst är detta fallet med kioskhandeln. Enligt det föreliggande
lagförslaget skall näringsidkare i vissa fall kunna erhålla tillstånd
att hålla butik öppen eller att annorstädes idka försäljning till allmänheten å
tid, då sådant eljest icke är förenligt med bestämmelserna i butikstängningslagen.
Närmare föreskrifter örn sådant tillstånd hava intagits i 11 §.

Enligt sakkunnigförslaget skulle den beslutande myndigheten
vara länsstyrelsen. De sakkunniga hava förklarat, att de av flera skäl icke
funnit lämpligt att låta prövningen av frågan, örn tillstånd borde givas, ankomma
på de kommunala myndigheterna; bland annat skulle omgång och tidsutdräkt
bliva följden. De sakkunniga hade övervägt, örn icke prövning i första
instans skulle kunna anförtros magistrat, kommunalborgmästare eller landsfiskal.
Det hade dock ansetts önskvärt, att behandlingen av här ifrågavarande
ansökningar redan från början skedde efter enhetliga synpunkter beträffande
större områden. Eljest skulle lätt ojämnheter och därmed orättvisa
konkurrensförhållanden kunna uppstå. Ehuru genom de sakkunnigas
förslag ganska omfattande nya arbetsuppgifter skulle läggas på länsstyrelserna,
som redan ansåges vara alltför arbetstyngda, hade de sakkunniga ej
ansett sig kunna förorda något annat alternativ.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,
Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro samt Västmanlands
län hava i sina yttranden påpekat, att det av de sakkunniga föreslagna till
ståndsförfarandet komme att icke oväsentligt öka länsstyrelsernas arbetsbelastning.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har tillagt, att det med hänsyn till de
detaljerade bestämmelserna i förevarande paragraf icke torde vara förenat med
några olägenheter, att tillståndsprövningen i städerna uppdroges åt magistrat
eller kommunalborgmästare. Samma uttalande har gjorts av magistraten i
Sölvesborg. Länsstyrelsen i Kronobergs län och poliskammaren i Malmö
hava ansett, att sådan prövning utan våda kunde anförtros även landsfiskalerna.
Länsstyrelserna i Östergötlands och Kristianstads län hava funnit, att
prövningsrätten, åtminstone i städerna, kunde i första hand tilläggas de lokala
polismyndigheterna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har däremot
förklarat sig icke vilja ifrågasätta någon ändring av lagförslaget i denna del.
Stadsfullmäktige i Uppsala hava ansett, att prövningen av ifrågavarande ärenden,
vad anginge mägistratsstäder, utan olägenhet kunde anförtros magistraten.
Fullmäktige hava som skäl härför åberopat bland annat, att redan nu
tillstånd till utomhusförsäljning i mindre omfattning meddelades av magistraten
med stöd av ordningsstadgan för rikets städer. Poliskammaren i Norrköping
har förordat, att förevarande frågor i första instans skulle prövas av
poliskammaren i städer, där sådan funnes.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 69

Beträffande remissyttrandenas innehåll i övrigt må hänvisas till sid.
231—232 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i propositionen anfört:

I överensstämmelse med vad de sakkunniga anfört synes det uppenbart,
att möjlighet till undantag från den reglering av affärstiderna, som följer av
de i lagförslagets 10 första paragrafer givna bestämmelserna, i någon form
bör tillskapas. Såvitt angår tillstånd för enskild näringsidkare att hålla butik
öppen för allmänheten eller att annorstädes idka försäljning till allmänheten
å tid, då sådant icke är förenligt med nyss omnämnda bestämmelser, hava
stadganden upptagits i sakkunnigförslagets 11 §. De sakkunnigas förslag
härutinnan innefattar, såsom framgår av redogörelsen därför i det föregående,
i mångt och mycket nyheter på förevarande lagstiftningsområde. Huvudprinciperna
för förslaget hava vid remissbehandlingen på det hela taget blivit
godkända. För egen del finner jag desamma innefatta ett behjärtansvärt försök
att komma till rätta med förevarande svårordnade spörsmål och anser
anledning föreligga att låta den ifrågasatta regleringen — dock med vissa
modifikationer — bliva prövad under den tid av tre år, för vilken den nya
lagen, på sätt framgår i det följande, avses skola till en början äga giltighet.

På sätt de sakkunniga föreslagit synas vissa särskilt viktiga former av
verksamhet —- upptagna i fem punkter under 3 mom. -— böra kunna få bedrivas
efter tillstånd, som utan särskilda svårigheter torde kunna av näringsidkare
erhållas, varemot tillstånd till avvikelser i andra fall från lagens huvudreglering
skulle meddelas, allenast örn synnerliga skäl förelåge därtill. Viss återhållsamhet
i tillståndsgivningen synes dock även i fråga om förstnämnda fall
böra iakttagas.

Ur enhetlighetens synpunkt sett skulle det säkerligen, såsom ock de sakkunniga
uttalat, vara förmånligast, örn den tillståndsgivande myndigheten i
nu ifrågavarande avseende vore vederbörande länsstyrelse. Med hänsyn till
länsstyrelsernas redan förut väldiga arbetsbörda synes dock utvägen att
belasta dem med jämväl den tämligen omfattande tillståndsgivning, varom nu
är fråga, icke böra tillgripas, förrän andra utvägar visat sig vara stängda. Jag
har därför ansett mig böra föreslå, att tillståndsgivningen enligt förevarande
paragraf skall uppdragas åt polismyndigheterna i orterna. Med polismyndighet
avser jag därvid i Stockholm Överståthållarämbetet, i annan stad, där
poliskammare finnes, denna, i övriga städer magistrat eller, där sådan ej
finnes, kommunalborgmästare samt å landet polischefen i orten (landsfiskalen).

Beträffande reglerna för tillståndsgivningen har jag i huvudsak följt de
sakkunnigas förslag. Med hänsyn till att därvid tämligen detaljerade bestämmelser
lämnas, synas svårare olägenheter av att tillståndsgivningen uppdragits
åt polismyndigheterna i stället för åt länsstyrelserna icke vara att befara.

På det att de kommunala myndigheternas inställning till ansökningar, varom
i förevarande paragraf är fråga, skall få komma till uttryck, har bestämmelse
införts, att polismyndigheten skall lämna stads- eller kommunalfullmäktige
eller, där kommunalfullmäktige icke finnas, kommunalnämnden tillfälle att
avgiva yttrande över gjord ansökning. Undantag synes dock böra göras för
de fall, där fråga är om öppethållande eller försäljning allenast under helt
kort tid.

I likalydande motionerna 1: 273 oell 11: 428 har hemställts, att sådant tillstånd
som i 11 § 1 mom. omförmäles skall beviljas av länsstyrelse.

Bestämmelser rörande d e n t y pisk a k i o s k h a n d c 1 n hava meddelats
i 11 § 3 mom. andra stycket 1).

70

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Angående det enligt sakkunnigförslaget tillåtna varusortimentet —- konfektyrer,
alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor, periodiska skrifter,
smärre trycksaker och tändstickor •—• hava de sakkunniga anfört följande:

Det är just dessa varor, som äro de vanligaste kioskvarorna, och de uppräknade
varuslagen utgöra vidare huvudparten av de varor, som kunna anses
hänförliga under den flera gånger berörda bestämmelsen i sista stycket av
15 § i 1919 års lag. Och de här angivna varorna äro vidare just sådana
för omedelbar och mer tillfällig konsumtion avsedda varor, vilka i allmänhetens
intresse böra finnas lätt tillgängliga även under kvällar och söndagar.
Det har därför stadgats att kioskförsäljning av sådana varor må medgivas,
örn icke särskilda skäl tala i annan riktning.

Den milda bedömningen enligt punkt 1) gäller dock endast till förmån
för försäljningsställe, som under hela försäljningsdagen endast saluför de
angivna varuslagen, och motsvarande gäller vid försäljning annorledes än
från särskilt försäljningsställe. Örn även andra varor saluhållas å försäljningsstället
eller av försäljaren under den tid, då vanliga butiker få hålla
öppet, blir frestelsen stor att även under den utsträckta tiden tillhandahålla
dessa varor. Här liksom i andra fall hava de sakkunniga sökt komma ifrån
sådana bestämmelser, enligt vilka försäljning under viss tid får bedrivas
i fråga örn vissa varor men icke beträffande andra, som dock finnas på
platsen och säljas under annan tid. För söndagshandeln enligt 4 § haiman
visserligen nöjt sig med den mildare bestämmelsen, att dessa varor i
så fall skola vara undanlåsta, övertäckta eller på annat sätt ej synliga för
kunderna. Men denna reglering har där blott tillgripits såsom en nödfallsåtgärd
och i betraktande av att det endast gäller försäljning ett par timmar
en enstaka veckodag. Situationen i det fall, varom nu är fråga, är en helt
annan och möjligheterna till missbruk långt större. För övrigt kan det
med fog sägas, att man knappast har anledning att beträffande försäljningstiden
så starkt gynna de kiosker m. m., som icke nöja sig med de uppräknade
varorna utan vilja hava en rikligare varusortering för att under vanlig
butikstid kunna i vidgad omfattning konkurrera med den egentliga butikshandeln.
Örn kioskerna vilja komma i åtnjutande av utsträckt affärstid
enligt denna punkt, få de begränsa sig till de uppräknade varorna. Det
står dem fritt i och för sig att sälja vilka varor som helst,, men då få de i
gengäld i regel nöja sig med de vanliga butikstiderna.

De sakkunniga hava erinrat örn att vad som sagts örn kiosk även gällde
stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe. Någon anledning att härdraga
upp en gräns, som alltid måste bliva i viss mån artificiell, syntes icke
föreligga. Vad beträffade motsvarande försäljning annorstädes än från särskilt
försäljningsställe, hade man däremot ansett sig böra ställa strängare
krav. I sådant fall skulle tillstånd givas blott, örn särskilda skäl därtill vore.

Vidare hava de sakkunniga förklarat, att det kunde ifrågasättas, örn
länsstyrelses prövning vore erforderlig beträffande den i denna punkt avsedda
försäljningen från kiosker, enär det här i viss mån torde bliva regeln,
att utsträckt försäljningstid medgåves. Länsstyrelsens prövning fyllde dock
även i detta fall en viktig funktion, bland annat därigenom att en granskning
av sökandens kvalifikationer kunde vidtagas och att medgivandet kunde
indragas vid missbruk.

Förevarande stadgande har behandlats i ett stort antal yttranden. Rörande
innehållet i dessa får utskottet hänvisa till redogörelsen å sid. 235—238 i
propositionen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

71

I förevarande sammanhang må omnämnas, att cliefen för finansdepartementet
den 8 april 1938 jämlikt Kungl. Majda samma dag givna bemyndigande
tillkallat vissa sakkunniga för att inom departementet biträda nied utredning
rörande import- och detaljhandeln med tobaksvaror. Närmare uppgifter
rörande denna utredning hava lämnats å sid. 246—247 i propositionen.

Föredragande departementschefen har örn hithörande spörsmål i propositionen
anfört:

Yad de sakkunniga i fråga om innehållet av bestämmelserna i förevarande
avseende föreslagit finner jag mig böra i det stora hela godtaga.
Ändring föreslås allenast därutinnan, att utvidgning göres såtillvida, att
»periodiska skrifter» och »smärre trycksaker» utbytts mot det vidare begreppet
»tryckta skrifter». Att märka är, att försäljning av glass — som ju räknas till
konfektyrer —- faller under förevarande punkt. Yad frågan örn tobakshandeln
i kiosker i allmänhet angår, finner jag mig för närvarande icke kunna till prövning
upptaga spörsmålet örn att i lagen inskriva rätt att giva tillstånd till
sådan handel i dessa kiosker — vilket skulle innebära, att tobaksförsäljärnäs
antal med säkerhet skulle bliva i mycket hög grad ökat — då arbetet för närvarande
pågår inom en av Kungl. Majit för utredning rörande import- och
detaljhandeln med tobaksvaror tillsatt kommitté, till grund för vars verksamhet
en utredning föreligger, enligt vilken en effektiv och varaktig hjälp åt
tobakshandeln torde kunna åstadkommas endast genom en begränsning av
tobaksförsäljarnäs antal. Så snart denna kommitté fullgjort sitt uppdrag,
synes emellertid fråga örn tobakshandeln i kiosker i allmänhet böra upptagas
till prövning och avgörande.

I motionen 1: 277 har hemställts, att 11 § 3 mom. andra stycket 1) måtte få
följande lydelse:

Försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor,
tryckta skrifter och tändstickor, vilken bedrives från kiosk, stånd, bord
eller annat sådant försäljningsställe, där under den vanliga affärstiden inga
andra varor än dessa samt tobaksvaror saluhållas, må medgivas, såframt icke
särskilda skäl till annat föranleda, i allmänhet dock icke någon veckodag
längre än till klockan 22; sådant medgivande må ock lämnas för försäljning av
dessa varor annorledes än från särskilt försäljningsställe, örn försäljningen
icke är förbunden med handel med andra varor och i övrigt skäl därtill anses
föreligga.

Motionen II: 430 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i lagförslaget, att tobaksvaror intoges i uppräkningen av de
s. k. kioskvarorna i 11 § 3 mom. andra stycket 1).

I likalydande motionerna I: 267 och II: 414 har hemställts,

att riksdagen ville besluta att giva 11 § 3 mom. andra stycket 1) av förslaget
till butikstängningslag nedanstående formulering:

1) försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor,
tryckta skrifter och tändstickor, vilken bedrives från kiosk, stånd, bord
eller annat sådant försäljningsställe, där under hela försäljningsdagen endast
dessa varor saluhållas samt försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker,
färsk frukt och periodiska skrifter frän butik, där under hela för säljning sdag en
endast dessa varor saluhållas, må medgivas, såframt icke särskilda skäl till
annat föranleda, i allmänhet dock icke någon veckodag längre än till kl. 22;
sådant medgivande må ock lämnas för försäljning av dessa varor annorledes

Utskottet.

72 Anira lagutskottets utlåtande Nr 31.

än från särskilt försäljningsställe, om försäljningen icke är förbunden med
handel med andra varor och i övrigt skäl därtill anses föreligga.

Yad angår s. k. trafikförsäljning torde få hänvisas till den redogörelse
för de sakkunnigas förslag och däröver avgivna yttranden, som lämnats
å sid. 239—242 i propositionen.

Föredragande departementschefen har yttrat, att trafikförsäljningen icke,
på sätt järnvägsstyrelsen föreslagit, helt eller delvis kunde undantagas från
lagens reglering. Sådan försäljning skulle emellertid enligt departementsförslaget
efter polismyndighetens tillstånd kunna få ske i den utsträckning,
som ansåges betingad av de resandes behov, vid alla järnvägs- och lufttrafikstationer
men — vad anginge spårvägs-, buss- eller sjötrafik -— endast vid de
stationer, som med hänsyn till trafiken vore mera betydande.

I likalydande motionerna 1:273 och 11: 428 har hemställts, att 11 § 3 mom. 3)
måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Försäljning i direkt anslutning till station för lufttrafik eller för mer betydande
järnvägs-, sjö-, spårvägs- eller busstrafik må medgivas i den utsträckning,
som kan anses betingad av de resandes behov; dock må tillstånd i regel
avse försäljning endast av de under 1) nämnda varuslagen samt lagad mat,
tobaksvaror och mindre pappersartiklar.

I 11 § 5 mom. hava på lagrådets hemställan meddelats vissa bestämmelser
örn rätt till klagan över beslut enligt 11 §.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle tillståndsgivningen enligt förevarande
paragraf vara förlagd till länsstyrelserna. Genom en sådan anordning torde
kravet på enhetlighet vid prövningen av ansökningar om tillstånd bliva bäst
tillgodosett. Å andra sidan måste hänsyn tagas till länsstyrelsernas redan
förut mycket betydande arbetsbörda. Under remissbehandlingen av det föreliggande
ärendet hava betänkligheter yppats mot att ytterligare öka denna.
De sakkunniga hade emellertid föreslagit, att tillstånd skulle meddelas för
högst ett år i sänder, under det att enligt propositionen tillstånd må meddelas
för viss tid eller tills vidare. Örn Kungl. Maj:ts förslag härutinnan godtages,
blir tillståndsprövningen givetvis icke så ofta återkommande som enligt sakkunnigförslaget.

Efter övervägande av olika på saken inverkande omständigheter har utskottet
stannat vid att i anslutning till förslag av bland andra länsstyrelsen i
Södermanlands län förorda, att tillståndsprövningen uppdrages för Stockholm
åt Överståthållarämbetet, för annan stad åt magistrat eller kommunalborgmästare
samt för landet åt länsstyrelsen. Härav föranledas vissa ändringar i
1, 3, 4 och 5 mom.

I fall, som avses i 10 §, skall givetvis 11 § 1 mom. fjärde stycket tillämpas
så, att under där angivna förutsättningar vederbörande kommunala myndighet
inom den köping eller det municipalsamhälle, varom fråga är, får tillfälle att
yttra sig över ansökning örn tillstånd enligt 11 §.

Bortsett från de i 3 mom. särskilt angivna fallen må tillstånd till annan

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 73

affärstid än den vanliga givas endast om synnerliga skäl därtill äro. Synnerliga
skäl torde stundom kunna anses ligga däri, att fråga är örn försäljning av
varor, som äro underkastade hastig försämring.

Med hänsyn till pågående utredning rörande import- och detaljhandeln
med tobaksvaror har föredragande departementschefen funnit sig för närvarande
icke kunna till prövning upptaga spörsmålet örn att i lagen inskriva
rätt att giva tillstånd till sådan handel i kiosker i allmänhet. I stället utsäges
i 3 mom. 1) i Kungl. Maj:ts förslag, att vid tillståndsprövningen en mildare
bedömning skall ske under förutsättning att det är fråga örn kiosk eller annat
liknande försäljningsställe, där under hela försäljningsdagen endast vissa
angivna varuslag, bland dem icke tobaksvaror, försäljas. Detta skulle emellertid
innebära en rubbning i de för närvarande rådande faktiska förhållandena.
Utskottet föreslår därför i närmare anslutning till nuvarande förhållanden
och i avvaktan på utredningens slutförande, att kiosker och liknande försäljningsställen
skola få sälja även tobaksvaror, dock endast under den vanliga
affärstiden. Detta förslag föranleder ändring av 3 morn. 1) samt formella
jämkningar i de i Kungl. Maj:ts förslag med 2) och 3) betecknade punkterna.

I motionerna I: 267 och II: 414 har yrkats, att sådana specialaffärer, som
under hela försäljningsdagen saluhålla endast konfektyrer, alkoholfria drycker,
färsk frukt och periodiska skrifter, skola jämställas med kiosker. Enligt utskottets
mening tala goda skäl för att en utjämning av konkurrensförhållandena
mellan de nämnda slagen av försäljningsställen bör äga rum. Utskottet föreslår
därför, att såsom en ny punkt 2) insattes ett stadgande i nära anslutning
till det i sistnämnda motioner framlagda förslaget. Härav föranledas ändringar
i numreringen av de följande punkterna.

Utskottet anser i likhet med föredragande departementschefen, att s. k.
trafikförsäljning bör kunna få ske vid alla järnvägsstationer, ej blott — såsom i
sakkunnigförslaget samt motionerna I: 273 och II: 428 föreslagits — vid de
mera betydande. Utskottet erinrar i detta sammanhang om att även då fråga
är örn trafikförsäljning tillstånd skall lämnas i det särskilda fallet och att de
i motionerna anförda synpunkterna därvid i viss mån kunna vinna beaktande.

13 §.

Denna paragraf innehåller straffbestämmelser. I motsvarande paragraf i
de sakkunnigas förslag, 14 § fjärde stycket, har intagits ett stadgande, att
avskrift av utslag, varigenom den som erhållit tillstånd enligt 11 § dömts
för förseelse mot butikstängningslagen, skall utan dröjsmål översändas till
den länsstyrelse, som meddelat tillståndet.

Föredragande departementschefen har uttalat, att på grund av den av
honom föreslagna omläggningen av bestämmelserna i 11 § syntes icke heller
det av de sakkunniga föreslagna fjärde stycket av 14 § böra inflyta i förevarande
lagförslag.

Utskottet har under 11 § föreslagit, att tillståndsgivningen enligt samma
lagrum i vissa fall skall förläggas till länsstyrelserna. Det kan icke förutsättas,
att en länsstyrelse utan vidare skall få kännedom om utslag, varigenom

Utskottet.

74

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

den, som av länsstyrelsen erhållit tillstånd enligt 11 §, dömts för förseelse mot
butikstängningslagen. Ej heller annan tillståndsmyndighet torde alltid få
sådan vetskap. Utskottet föreslår därför i anslutning till de sakkunnigas förslag
ett tillägg till 13 § av innebörd, att avskrift av dylikt utslag skall utan
dröjsmål översändas till vederbörande tillståndsmyndighet.

Ikr afträdelse- oell övergångsbestämmelser.

Beträffande lagens ikraftträdande och giltighetstid hava de
sakkunniga föreslagit samma bestämmelser för butikstängningslagen som beträffande
arbetstidslagen för detaljhandeln. Även den förra lagen skulle alltså
blott få provisorisk giltighet, vilket kanske kunde föranleda vissa betänkligheter,
då den nuvarande lagen i ämnet icke hade sådan karaktär. Det hade
emellertid ansetts, att de båda lagarna stöde i så nära förhållande till varandra,
att de borde följa samma regler. Med hänsyn till den snabbt fortskridande
utvecklingen mot allmän stängning klockan 18 och tidigare lördagsstängning
kunde det för övrigt vara lämpligt, att den nu föreslagna regleringen
efter några år underkastades förnyad prövning.

Angående de föreslagna övergångsbestämmelserna hava de
sakkunniga yttrat bland annat:

Den i 11 § föreslagna regleringen beträffande särskilt kioskhandeln kan
föranleda svårigheter för vissa nu bestående företag. För att underlätta övergången
hava de sakkunniga därför ansett sig böra föreslå, att någon rubbning
i de nuvarande förhållandena icke inträder förrän två år efter lagens ikraftträdande.
Detta gäller ej blott kioskhandeln utan all rörelse, som bedrives
med stöd av undantagsbestämmelserna i 15 § av 1919 års lag, ehuru medgivandet
torde få största betydelse för kioskhandeln.

Man har för övrigt icke ansett sig böra stanna vid detta medgivande. Här
ifrågavarande rörelse skall även i fortsättningen kunna få bedrivas på oförändrat
sätt, örn rörelsen idkas av person, som på grund av sjuklighet, invaliditet
eller hög ålder har särskilt stort behov av att någon begränsning icke sker.
1 detta fall förutsättes särskild prövning av länsstyrelse, och tillståndet får
meddelas endast för ett år i sänder. Men länsstyrelsen är vid denna prövning
icke bunden av de i 11 § uppställda begränsningarna utan kan sträcka
sig längre.

De nu berörda medgivandena för kioskhandel m. m. gälla emellertid endast
till förmån för näringsidkare, som driva här ifrågavarande rörelse vid lagens
ikraftträdande och drivit den minst sedan den 1 juni 1937. Vid denna tidpunkt
torde en viss kännedom örn vad de sakkunnigas förslag kunde väntas innebära
för kioskhandeln m. m. hava varit ganska spridd, och senare tillkomna företag
torde därför ej med fog kunna göra anspråk på samma gynnade ställning. Örn
rörelsen övergår i andra händer, bortfalla dessa medgivanden. Dock kan medgivandet
utsträckas till avliden näringsidkares maka eller make.

Beträffande yttrandenas innehåll i förevarande hänseende må hänvisas till
sid. 256—257 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i enlighet med de sakkunnigas förslag
tillstyrkt att den nya butikstängningslagen erhölle provisorisk karaktär
med en giltighetstid av tre år, räknat från och med den 1 januari 1940. På de
skäl, som de sakkunniga anfört, har departementschefen funnit av dem före -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 75

slagna övergångsbestämmelser — med allenast smärre jämkningar — böra upptagas
i departementsförslaget.

I motionen 11:422 har hemställts, att riksdagen med ändring av Kungl.
Maj:ts förslag till övergångsbestämmelser till butikstängningslagen måtte forsin
del besluta, att näringsidkare, som vid nya lagens ikraftträdande med stöd
av 15 § lagen den 30 maj 1919 bedriver rörelse under längre tid av dygnet än
nya lagen medgiver och som drivit sådan rörelse minst sedan den 1 juni 1938,
må utan särskilt tillstånd fortsätta rörelsen på oförändrat sätt till och med
den 31 december 1942.

I motionen 11:382 har hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts förslag till butikstängningslag måtte besluta sådant tillägg till lagens
övergångsbestämmelser, att de näringsidkare, som på grund av sjuklighet,
invaliditet, hög ålder eller som i övrigt för sin och sin familjs försörjning ha
särskilt stort behov av att även i fortsättningen få bedriva rörelsen utan ändring,
beredas tillfälle härtill och att dylikt tillstånd icke inskränkes till ett år
i sänder samt att vederbörande utskott vidtager de ändringar av lagtexten,
som äro erforderliga på grund av detta yrkande.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag må näringsidkare, som vid nya lagens ikraftträdande
med stöd av 15 § i gällande butikstängningslag bedriver rörelse
under längre tid av dygnet än nya lagen medgiver och som drivit sådan rörelse
sedan den 1 juni 1937, utan särskilt tillstånd fortsätta rörelsen på oförändrat
sätt till den 1 januari 1941. Utskottet anser, att denna övergångstid skäligen
bör göras något längre. Lämpligen torde tiden kunna utgå den 1 januari 1942.

I propositionen har vidare föreslagits, att rörelse av nyss angiven art även
i fortsättningen skall kunna få bedrivas på oförändrat sätt, örn rörelsen idkas
av person, som på grund av sjuklighet, invaliditet eller hög ålder har särskilt
stort behov av att någon begränsning icke sker. Enligt utskottets mening bör,
på sätt i motionen II: 382 yrkats, sådan möjlighet beredas även den, som i
övrigt för sin egen och sin familjs försörjning har särskilt stort behov därav.
Enligt propositionen må tillstånd att på sådant sätt fortsätta rörelsen lämnas
endast för ett år i sänder. Härutinnan torde ändring icke böra ske.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen framlagda
förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln icke kunnat
i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande
förslag till

Utskottet.

76

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Arbetstidslag för detaljhandeln.

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde.

1 §■

Denna lag äger tillämpning å rörelse, som avser detaljhandel och i
omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga,
frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen
till arbete av annat slag än nedan i a)—g) avses för arbetsgivares räkning i
regel användas flera än en arbetstagare.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas
till bestämda tider;

c) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare;

d) arbete, som bedrives av staten;

e) husligt arbete;

f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som
är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att
arbetstagaren uteslutande sysselsättes med nämnda arbete; samt

g) arbete, varå sjöarbetstidslagen äger tillämpning.

2§-

Vad nedan i denna lag stadgas äger icke tillämpning å arbetstagare, som är

a) medlem av arbetsgivarens familj;

b) företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning; eller

c) anställd å apotek såsom farmacevt.

3 §■

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars rätt
därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, örn eller i vad mån lagen
äger tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare.

Ar mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första
stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part
sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av
domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses
har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör
eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

77

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Ordinarie arbetstid.

4§-

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden må ej något dygn överstiga
10 timmar.

5 §•

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna
arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda
paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes
längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet
medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller
sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de
arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt
och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbete å övertid.

6§-

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetstagare,
i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas
till arbete å övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning, omfattning och
varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början
göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att
ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma
i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

7 §•

1 mom. Till betjäning av kunder, som vid stängning av försäljningslokal,
rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning befinna sig i lokalen,
samt till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens
ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna
arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst
sju timmar i veckan, dock icke något dygn mer än en och en halv timme.
Ordinarie arbetstid och övertid enligt detta moment må tillhopa icke utan
tillstånd av arbetsrådet något dygn överstiga 10 timmar.

78

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare till arbete å övertid,
vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor
och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan,
dock för högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av
arbetsrådet.

4 mom. I fråga örn arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som avses
i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,
men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren genom
användande till dylikt arbete utsattes för överansträngning eller ohälsa.

8 §•

För arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att utgiva särskild ersättning.

Vill arbetstagare fordra sådan ersättning, skall han dels inom två månader
från det att arbetet utförts underrätta arbetsgivaren örn sitt anspråk, dels ock
inom ett år från samma tidpunkt anhängiggöra sin talan. Underlåtes det, vare
arbetstagaren sin rätt förlustig.

Raster.

9 §•

Fortgår arbetstagares arbete under
minst sex timmar av dygnet skall, såframt
ej är fråga örn arbete, varom i
6 § förmäles, eller sjukdomsfall eller
annan oförutsedd händelse tillfälligtvis
föranleder till undantag, under
arbetstiden infalla en sammanhängande
rast örn minst en timme. Sådan
rast må, örn arbetsgivare och arbetstagare
är o ense därom, utbytas mot
två raster om sammanlagt minst en
timme 15 minuter.

Fortgår arbetstagares arbete under
minst sex timmar av dygnet skall, såframt
ej är fråga örn arbete, varom i
6 § förmäles, eller sjukdomsfall eller
annan oförutsedd händelse tillfälligtvis
föranleder till undantag, under
arbetstiden infalla en sammanhängande
rast örn minst 30 minuter.

Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva undantag från föreskrifterna
i första stycket.

Anteckning om arbetstid m. in.

10 §.

Rörande arbetstagares användande till arbete å övertid åligger det arbetsgivaren
att senast den första söckendagen i näst därpå följande kalendervecka
göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär, som fast -

79

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ställes av arbetsrådet. Nämnda myndighet äger dock föreskriva, att anteckning
örn arbete å övertid får verkställas å annan tid och på annat sätt än nu
angivits. I fråga örn sådant arbete å övertid, som avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren
icke pliktig att göra dylik anteckning, där övertiden finnes behörigen
upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället och angivande tiden
för det dagliga arbetets början och slut samt längden av raster, som infalla
under arbetstiden.

Arbetstagare äge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran
erhålla del av övertidsjournalen såvitt honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan
handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras, och skall journalen
eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst tre
år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid, då sista anteckningen
gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas datum.

Allmänna bestämmelser.

11 §•

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i
denna lag, utser Konungen för viss tid två med detaljhandelns förhållanden
förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, som kunna anses
företräda arbetsgivarna, och vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess
ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar; en ledamot
skall utses bland personer, som kunna anses företräda arbetstagarna, samt
vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter
förslag av arbetarsammanslutningar. För var och en av ledamöterna utses
minst två suppleanter, förtrogna med förhållandena inom detaljhandel eller
annan verksamhet, som avses i denna lag.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med
iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning
stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här nämnd ordning,
eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna i
nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

12 §.

1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare inom visst
verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense örn viss eftergift i något
avseende, varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 morn., må Konungen på framställning
av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom
verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter
inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller

80

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen på
framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena
påkallat undantag från lagens tillämpning.

13 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid
skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande
tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

14 §.

Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad i denna lag
är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med
dagsböter. Yar arbetstagaren under 18 år vare den, som har vårdnaden örn
arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen till
böter från och med fem till och med femtio kronor.

15 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives
i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 10 § åligger honom, straffes med dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 10 §, straffes med dagsböter ej under fem.

16 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men
eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

17 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag
är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit
viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

18 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning
lända till efterrättelse.

Andra lagutskottets utlåtande Nr lil.

81

(Kungl. Maj.ts förslag.)

Denna lag träder i kraft, såvitt den
avser arbetsrådets befogenhet och
verksamhet, den 1 oktober 1939 och i
övrigt den 1 januari 1940 samt gäller
till och med den 31 december 1942.
Beträffande förseelse mot lagen, som
begåtts under tiden för dess giltighet,
skall dock vad i lagen är stadgat fortfara
att gälla efter sistnämnda dag.

(Utskottets förslag.)

Denna lag träder i kraft, såvitt den
avser arbetsrådets befogenhet och
verksamhet, den 1 oktober 1939 och i
övrigt den 1 januari 1940 samt gäller
till och med den 31 december 1942.
Lagen skall dock icke verka rubbning
i sådant före den 1 juni 1939 träffat
avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare,
som gäller för viss, den 1
januari 1940 ännu icke tilländalupen
tid. Beträffande förseelse mot lagen,
som begåtts under tiden för dess giltighet,
skall vad i lagen är stadgat
fortfara att gälla efter den 31 december
1942.

B. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen
framlagda, nedan intagna förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
om arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning
skall under tiden från och med den 1 januari 1940 till och med den
31 december 1942 hava ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Denna lag — — — här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas:
a) arbete, som---allmän trafik,

j) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning,

k) sådant arbete--— hans bostad.

C. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen
framlagda förslaget till butikstängningslag icke kunnat i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga följande förslag
till

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 31.

1131 39 6

82

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Butikstängningslag.

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde ni. m.

1 §‘

1 mom. Med butik förstås i denna lag försäljningsställe, där detaljhandel
idkas. Såsom butik betraktas i denna lag även rakstuga, frisersalong och
fotografiateljé.

2 mom. Butik må hållas öppen för allmänheten endast under tid, då det
enligt denna lag är medgivet (affärstid).

Utan hinder av bestämmelserna i lagen må dock kund betjänas, som inkommit
i försäljningslokal, rakstuga, frisersalong eller fotografiateljé å affärstid,
samt vara utlämnas eller försändas, som sålts i butik å tid, då försäljning
lagligen kunnat ske.

3 mom. Yrkesmässig försäljning till allmänheten av viss vara annorstädes
än i butik må ske endast å affärstid för handel med dylik vara.

2 §•

Denna lag äger icke tillämpning å:

1) försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med ordnad
restaurang-, kafé- eller konditorirörelse, såframt därvid till avhämtning eller
försändning icke försäljas andra varor än lagad mat, bageri- och konditorivaror,
alkoholfria drycker eller tryckta skrifter;

2) försäljning å apotek;

B) försäljning av motor- eller smörjoljor eller andra för framförande av
motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe,
där andra varor ej saluföras;

4) försäljning i järnvägsvagn eller å annat trafikmedel till resande;

5) försäljning av program eller liknande trycksaker, konfektyrer, färsk
frukt eller levande blommor i teatrar, biografer och andra nöjeslokaler;

6) försäljning av konfektyrer eller 6) försäljning av konfektyrer i förtobaksvaror
i förpackning, tändstickor packning eller färsk frukt från autoeller
färsk frukt från automatapparat, matapparat, som är uppsatt utanför
som är uppsatt utanför butik, där så- butik, där sådana varor saluföras, och
dana varor saluföras, och som hand- som handhaves av butiksinnehavaren;
haves av butiksinnehavaren;

7) försäljning, som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i ringa omfattning
och utan samband med annan handel bedriver med egna lantmannaeller
trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst;

8) försäljning av leksaksballonger eller andra smärre leksaker, örn försälj -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

83

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ningen sker utomhus och i ringa omfattning samt utan samband med annan
handel;

9) försäljning, utan samband med annan handel, av periodiska skrifter
eller av dylika eller andra tryckta skrifter, där försäljningen sker utomhus;

10) försäljning av kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt i museer
eller utställningslokaler eller å andra sådana platser; samt

11) tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål.

Den vanliga affärstiden.

3 §•

Å söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till
klockan 19. Under tiden från och med den 10 till och med den 23 december
må dock tiden för öppethållandet utsträckas till klockan 20.

Å påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton må
butik ej hållas öppen för allmänheten efter klockan 16.

4 §•

Å sön- eller helgdag må butik ej hållas öppen för allmänheten. Butik,
där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och
konditorivaror, pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande
blommor må dock hållas öppen för allmänheten mellan klockan 8 och
klockan 10.

Inträffa sön- eller helgdagar i följd, må rakstuga eller frisersalong hållas
öppen för allmänheten en av dessa dagar mellan klockan 8 och klockan 10.

Kommunala avvikelser.

5 §•

I kommun må, där det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas
kunna ske utan otillbörligt förfång för företag inom kommunen, som driva
rörelse i butik, eller för företag, som driva sådan rörelse av visst slag, bestämmas,
att den vanliga affärstiden skall inskränkas eller helt eller delvis
förläggas till annan del av dygnet än den i 3 eller 4 § föreskrivna, å söneller
helgdag dock ej under högmässogudstjänst.

Utsträckning av den vanliga affärstiden må, under i första stycket angivna
villkor, medgivas i följande omfattning:

1) butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin
eller bageri- och konditorivaror må å söckendag hållas öppen mellan klockan
7 och klockan 8;

2) butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin,
bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande
blommor, må å sön- eller helgdag hållas öppen mellan klockan 10 och
klockan 11 samt därutöver under högst två timmar å tid, då högmässogudstjänst
icke hålles; samt

84

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

3) fotografiateljé må hållas öppen å sön- eller helgdag under högst två
timmar, dock ej under högmässogudstjänst.

Där det inom viss kommun kan anses erforderligt för att möjliggöra för
skogs- och flottningsarbetare samt andra långt från hemmet sysselsatta personer
att göra inköp å fritid, må bestämmas, att butik å sön- eller helgdag
får hållas öppen under högst två timmar, dock ej under högmässogudstjänst.

Bestämmelse, varom i denna paragraf förmäles, skall gälla hela kommunen,
där ej synnerliga skäl till annat föranleda. Olika bestämmelser må
meddelas för butiker av skilda slag. Bestämmelser må även meddelas för
endast butiker av visst slag men må däremot icke begränsas till en eller flera
angivna butiker.

6§-

Om bestämmelse enligt 5 § beslutar den myndighet, som utövar kommunens

beslutanderätt.

När fråga om sådan bestämmelse
uppkommit hos den kommunala
myndigheten, skall tillfälle beredas
näringsidkare och arbetstagare, som
skulle beröras av bestämmelsen, att
genom sina sammanslutningar eller på
annat sätt uttala sig i ärendet. Tillbörlig
hänsyn skall tagas till därvid
framförda synpunkter.

När fråga örn sådan bestämmelse
uppkommit hos den kommunala
myndigheten, skall tillfälle beredas
näringsidkare och arbetstagare, som
skulle beröras av bestämmelsen, att
genom sina sammanslutningar eller på
annat sätt uttala sig i ärendet.

? §•

Beslut örn bestämmelse enligt 5 § skall underställas länsstyrelsen och
för sådant ändamål överlämnas, där det avser annan stad än Stockholm, till
magistraten eller kommunalborgmästaren och beträffande kommun å landet
till landsfiskalen i orten; Magistraten, kommunalborgmästaren eller landsfiskalen
skall insända beslutet till länsstyrelsen med eget utlåtande, sedan
tillfälle beretts dem, vilkas rätt beröres av beslutet, att avgiva yttrande över
detsamma. I Stockholm skall sådant tillfälle beredas av Överståthållarämbetet.

8 §•

Länsstyrelsen äger att helt eller delvis fastställa eller ock ogilla beslut
örn bestämmelse enligt 5 §. Fastställt beslut skall ofördröjligen allmängöras
genom dess införande i länskungörelserna. Därjämte skall genom vederbörande
kommunala myndighets försorg tillkännagivande örn kungörelsen med
angivande av dess huvudsakliga innehåll införas i minst en tidning inom
orten, varförutom beträffande landskommun tillkännagivande om kungörelsen
skall ske i kyrkan.

85

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

9 §•

Med avseende å ändring eller upphävande av beslut om bestämmelse enligt
5 § skall gälla vad i 5—8 §§ är stadgat.

10 §.

I fråga örn köping, som icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle
skall vad i denna lag sägs örn kommun äga motsvarande tillämpning; och
må förty av kommunen enligt denna lag fattat beslut ej gälla köpingen eller
samhället.

Särskilt tillstånd till annan affärstid än den vanliga.

11

1 mom. Polismyndigheten må, under
nedan i denna paragraf angivna
förutsättningar meddela näringsidkare
tillstånd att hålla butik öppen för allmänheten
eller att annorstädes idka
försäljning till allmänheten å tid, då
sådant eljest icke är förenligt med bestämmelserna
i denna lag.

Med polismyndighet förstås i denna
lag för Stockholm Överståthållarämbetet,
för annan stad, där poliskammare
finnes, denna, för övriga städer magistrat
eller, där sådan ej finnes, kommunalborgmästare
och för landet polischefen
i orten.

Ansökning örn tillstånd, varom i
första stycket förmäles, skall innehålla
uppgift om den tid och de varuslag,
som framställningen avser, samt
de närmare omständigheter, under
vilka öppethållandet eller försäljningen
avses skola äga rum.

Tillfälle att avgiva yttrande över
gjord ansökning skall, där ej fråga är
örn öppethållande eller försäljning
under allenast kort tid, av polismyndigheten
beredas stads- eller kommunalfullmäktige
eller, där kommunalfullmäktige
ej finnas, kommunalnämnden.

§•

1 mom. Under nedan i denna paragraf
angivna förutsättningar må tillstånd
meddelas näringsidkare att hålla
butik öppen för allmänheten eller att
annorstädes idka försäljning till allmänheten
å tid, då sådant eljest icke
är förenligt med bestämmelserna i
denna lag.

Tillstånd, varom i första stycket förmäles,
meddelas för Stockholm av
Överståthållarämbetet, för övriga städer
av magistrat eller, där sådan ej
finnes, av kommunalborgmästare och
för landet av länsstyrelse (tillståndsmyndighet).

Ansökning örn tillstånd skall innehålla
uppgift örn den tid och de varuslag,
som framställningen avser, samt
de närmare omständigheter, under
vilka öppethållandet eller försäljningen
avses skola äga rum.

Tillfälle att avgiva yttrande över
gjord ansökning skall, där ej fråga är
om öppethållande eller försäljning
under allenast kort tid, av tillståndsmyndigheten
beredas stads- eller kommunalfullmäktige
eller, där kommunalfullmäktige
ej finnas, kommunalnämnden.

86

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 mom. Ansökning om tillstånd, varom i 1 mom. förmäles, skall avslås,
örn sökanden icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i
allmänhet, eller anledning finnes till antagande, att han icke är lämplig att
utöva verksamheten, så ock örn hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-,
säkerhets- eller liknande synpunkt.

3 mom. Föreligger ej hinder enligt
2 morn., skall ''polismyndigheten pröva,
örn det sökta tillståndet ur andra synpunkter
lämpligen bör meddelas, därvid
tillbörlig hänsyn skall tagas till å
ena sidan det gagn för allmänheten och
å andra sidan de olägenheter för annan
handel, som skulle uppkomma vid bifall
till framställningen.

Tillstånd, varom i 1 mom. sägs, må
endast givas, örn synnerliga skäl därtill
äro, med mindre ansökningen avser
något av nedannämnda fall. I sådan
händelse skola följande regler lända
till efterrättelse:

1) försäljning av konfektyrer, alkoholfria
drycker, färsk frukt, levande
blommor, tryckta skrifter och tändstickor,
vilken bedrives från kiosk,
stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe,
där under hela försäljningsdagen
endast dessa varor saluhållas,
må medgivas, såframt icke särskilda
skäl till annat föranleda, i allmänhet
dock icke någon veckodag
längre än till klockan 22; sådant medgivande
må ock lämnas för försäljning
av dessa varor annorledes än från särskilt
försäljningsställe, örn försäljningen
icke är förbunden med handel
med andra varor och i övrigt skäl därtill
anses föreligga;

3 mom. Föreligger ej hinder enligt
2 morn., skall tillståndsmyndigheten
pröva, örn det sökta tillståndet ur
andra synpunkter lämpligen bör meddelas,
därvid tillbörlig hänsyn skall
tagas till å ena sidan det gagn för allmänheten
och å andra sidan de olägenheter
för annan handel, som skulle
uppkomma vid bifall till framställningen.

Tillstånd, varom i 1 mom. sägs, må
endast givas, örn synnerliga skäl därtill
äro, med mindre ansökningen avser
något av nedannämnda fall. I sådan
händelse skola följande regler lända
till efterrättelse:

1) försäljning av konfektyrer, alkoholfria
drycker, färsk frukt, levande
blommor, tryckta skrifter och tändstickor,
vilken bedrives från kiosk,
stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe,
där under den vanliga
affärstiden endast dessa varor och
tohaksvaror saluhållas, må medgivas,
såframt icke särskilda skäl till annat
föranleda, i allmänhet dock icke någon
veckodag längre än till klockan 22;
sådant medgivande må ock lämnas för
försäljning av nämnda varor med undantag
av tohaksvaror annorledes än
från särskilt försäljningsställe, örn försäljningen
icke är förbunden med
handel med andra varor och i övrigt
skäl därtill anses föreligga;

2) försäljning av konfektyrer, alkoholfria
drycker, färsk frukt och
periodiska skrifter från annan butik
än under 1) sägs, där under hela för -

87

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

2) försäljning i samband med nöjestillställning,
idrottstävling, friluftsbad
eller dylikt må medgivas i den utsträckning,
som med hänsyn till förhållandena
anses erforderlig; dock må
tillståndet i regel avse försäljning
endast av de under 1) nämnda varuslagen
samt lagad mat och tobaksvaror; 3)

försäljning i direkt anslutning
till station för järnvägs- eller lufttrafik
eller för mer betydande sjö-, spårvägseller
busstrafik må medgivas i den utsträckning,
som kan anses betingad av
de resandes behov; dock må tillståndet
i regel avse försäljning endast av de
under 1) nämnda varuslagen samt
lagad mat, tobaksvaror och mindre
papper sartiklar;

4) försäljning utomhus av varm
korv samt bröd, potatis och senap, som
tillhandahållas i samband med korven,
må medgivas i den utsträckning, som
anses lämplig, dock endast från fastställd
plats;

5) öppethållande av lokal, där utställningar
av verk av bildande konst
ävensom alster av konsthantverk och
konstindustri, avsedda för försäljning,
anordnas, må för visning av dessa
konstverk medgivas i den utsträckning
så anses lämpligt. 4

4 mom. Tillstånd meddelas för viss
när skäl därtill äro.

I tillståndet skall angivas den tid
på dygnet, under vilken öppethållande
eller försäljning får äga rum, samt de

(Utskottets förslag.)

säljningsdagen endast dessa varor
saluhållas, må medgivas, såframt icke
särskilda skäl till annat föranleda, i
allmänhet dock icke någon veckodag
längre än till klockan 22;

3) försäljning i samband med nöjestillställning,
idrottstävling, friluftsbad
eller dylikt må medgivas i den utsträckning,
som med hänsyn till förhållandena
anses erforderlig; dock må
tillståndet i regel avse försäljning
endast av de under 1) nämnda varuslagen
samt lagad mat;

4) försäljning i direkt anslutning
till station för järnvägs- eller lufttrafik
eller för mer betydande sjö-, spårvägseller
busstrafik må medgivas i den utsträckning,
som kan anses betingad av
de resandes behov; dock må tillståndet
i regel avse försäljning endast av de
under 1) nämnda varuslagen samt
lagad mat och mindre pappersartiklar;

5) försäljning utomhus av varm
korv samt bröd, potatis och senap, som
tillhandahållas i samband med korven,
må medgivas i den utsträckning, som
anses lämplig, dock endast från fastställd
plats;

6) öppethållande av lokal, där utställningar
av verk av bildande konst
ävensom alster av konsthantverk och
konstindustri, avsedda för försäljning,
anordnas, må för visning av dessa
konstverk medgivas i den utsträckning
så anses lämpligt.

tid eller tills vidare och må återkallas,

I tillståndet skall angivas den tid
på dygnet, under vilken öppethållande
eller försäljning får äga rum, samt de

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

88

(Kungl. Maj.ts förslag.)

varuslag, som därunder få försäljas.
Polismyndigheten äger meddela de
37tterligare föreskrifter rörande försäljningens
anordnande, som finnas erforderliga.

Polismyndigheten skall till den,
som erhåller tillstånd, utfärda bevis
härom, vari villkoren för tillståndet
skola angivas. Detta bevis skall, örn
rörelsen drives å särskilt försäljningsställe,
vara uppsatt å väl synlig plats
därstädes, samt i annat fall ständigt
vara tillgängligt hos den, som bedriver
försäljningen.

5 mom. Klagan över beslut, som
enligt denna paragraf meddelas av
annan polismyndighet än Överståthållarämbetet,
må föras hos länsstyrelsen
i den ordning, som för överklagande
av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är bestämd.
Klagan över beslut, som enligt denna
paragraf meddelas av Överståthållarämbetet,
må föras hos Konungen i
vederbörande statsdepartement i den
ordning, som nyss sagts.

( Utskottets förslag.)

varuslag, som därunder få försäljas.
Tillständsmyndigheten äger meddela
de ytterligare föreskrifter rörande försäljningens
anordnande, som finnas
erforderliga.

Tillständsmyndigheten skall till
den, som erhåller tillstånd, utfärda
bevis härom, vari villkoren för tillståndet
skola angivas. Detta bevis
skall, örn rörelsen drives å särskilt försäljningsställe,
vara uppsatt å väl synlig
plats därstädes, samt i annat fall
ständigt vara tillgängligt hos den, som
bedriver försäljningen.

5 morn. Klagan över beslut, som
enligt denna paragraf meddelas av
magistrat eller kommunalborgmästare
må föras hos länsstyrelsen i den ordning,
som för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks
beslut är bestämd. Klagan över beslut,
som enligt denna paragraf meddelas
av Överståthållarämbetet eller
länsstyrelse, må föras hos Konungen i
vederbörande statsdepartement i den
ordning, som nyss sagts.

Beslut, varigenom meddelas tillstånd, som i 1 mom. sägs, skall utan hinder
av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda förordnat.

12 §.

Är eftergift från vad i denna lag är stadgat påkallad av särskilt trängande
behov, äger Konungen förordna, att sådan eftergift må tillgodonjutas för
visst tillfälle, viss plats eller visst slag av rörelse. I förordnandet skola
meddelas de närmare föreskrifter, som i samband med eftergiften finnas
erforderliga.

Allmänna bestämmelser.

13 §.

Hålles butik öppen för allmänheten eller idkas försäljning till allmänheten,
när sådant enligt denna lag eller enligt föreskrift, som meddelats
med stöd av lagen, icke är tillåtet, straffes näringsidkaren med dagsböter.
Har näringsidkare tidigare, dock ej mer än två år före det stämning del -

89

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. 31a fits förslag.) (Utskottets förslag.)

givits, dömts för förseelse mot denna lag, må antalet dagsböter ej sättas
under fem.

Avskrift av utslag, varigenom den,
som erhållit tillstånd enligt 11 §,
dömts för förseelse mot denna lag,
skall utan dröjsmål översändas till
vederbörande tillståndsmyndighet.

14 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad,
men eljest bos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

15 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad
i 13 § är stadgat angående näringsidkare gälla verksamhetens föreståndare.

Lag samma vare, där länsstyrelsen efter framställning av näringsidkare
godtagit viss person såsom verksamhetens föreståndare i näringsidkarens
ställe.

16 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
öppethållande eller försäljningstid, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940 och gäller till och med den
31 december 1942. Beträffande förseelse mot lagen, som begåtts under tiden
för dess giltighet, skall dock vad i lagen är stadgat fortfara att gälla efter
sistnämnda dag.

Genom denna lag upphäves lagen den 30 maj 1919 örn begränsning av
tiden för idkande av handel och viss annan rörelse samt beslut, som fattats
med stöd av nämnda lag. Därvid skall dock iakttagas följande:

1) beslut, varigenom i kommun fastställts kortare affärstid än den i 3
eller 4 § av nya lagen medgivna, förbliver i denna del giltigt till dess det
upphävts i den ordning, som nya lagen föreskriver;

2) näringsidkare, som vid nya lagens 2) näringsidkare, som vid nya lagens
ikraftträdande med stöd av 15 § lagen ikraftträdande med stöd av 15 § lagen
den 30 maj 1919 bedriver rörelse den 30 maj 1919 bedriver rörelse
under längre tid av dygnet än nya under längre tid av dygnet än nya
lagen medgiver och som drivit sådan lagen medgiver och som drivit sådan
rörelse sedan den 1 juni 1937, må utan -rörelse sedan den 1 juni 1937, må utan
särskilt tillstånd fortsätta rörelsen på särskilt tillstånd fortsätta rörelsen på

90

Andra lagutskottets utlåtande Nr lil.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

oförändrat sätt till den 1 januari 1941; oförändrat sätt till den 1 januari 1942;
och må polismyndigheten, när det och må tillståndsmyndigheten, när det
gäller näringsidkare, som på grund av gäller näringsidkare, som på grund av
sjuklighet, invaliditet eller hög ålder sjuklighet, invaliditet eller hög ålder
har särskilt stort behov av att även i eller som eljest för sin egen och sin
fortsättningen få bedriva rörelsen familjs försörjning har särskilt stort

utan ändring, efter särskild prövning
kunna giva tillstånd härtill utan
hinder av de i 11 § av nya lagen uppställda
villkoren, dock endast för ett

behov av att även i fortsättningen få
bedriva rörelsen utan ändring, efter
särskild prövning kunna giva tillstånd
härtill utan hinder av de i 11 § av nya

år i sänder. Yad nu sagts om närings- lagen uppställda villkoren, dock endast
idkare, gäde ock dennes efterlevande för ett år i sänder. Yad nu sagts örn
make. näringsidkare, gäde ock dennes efter levande

make.

Beslut enligt 5, 8, 11 och 12 §§ av nya lagen samt enligt nästföregående
stycke må meddelas efter den 1 oktober 1939, dock med verkan tidigast från
nya lagens ikraftträdande.

1). att motionerna I: 258, 267, 268, 272, 273, 274 och 277 samt
II: 372, 373, 381, 382, 395, 413, 414, 422, 424, 425, 426, 427, 428,
429 och 430, i den mån de icke blivit besvarade genom vad
utskottet ovan under A. och C. hemställt, icke måtte föranleda
tid någon riksdagens åtgärd;

E. att motionerna I: 271 och II: 415, i den mån de icke blivit
besvarade genom vad utskottet i sin motivering anfört, icke
måtte föranleda tid någon riksdagens åtgärd; samt

F. att motionen II: 423 icke måtte föranleda tid någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 17 maj 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Löfvander, Knut
Petersson, Sten, Strand och Ekströmer;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage, Skoglund, Hallagård,
Molander och Sandström, fru Nordgren och fru Jallansson.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

91

Reservationer:

A. Beträffande utlåtandet i dess helhet:

av herr Knut Petersson.

B. Beträffande förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln:

a) av herr Skoglund, som i fråga om följande paragrafer i nämnda lagförslag
yrkat:

8 §.

att utskottets motivering måtte erhålla följande lydelse:

Förevarande paragraf i lagförslaget innehåller ett stadgande, att arbetsgivare
är pliktig att för arbete å övertid utgiva särskild ersättning. Detta
stadgande äger icke motsvarighet vare sig i den allmänna arbetstidslagen
eller i lantarbetstidslagen. I denna del innebär förslaget en anmärkningsvärd
nyhet. Regleringen av avlöningsförhållandena har eljest i vårt land i
allmänhet ansetts falla utanför lagstiftningens uppgifter.

Även enligt utskottets mening bör särskild ersättning i en eller annan
form utgå för arbete å övertid. Emellertid tala starka skäl för att avlöningsfrågor
få avgöras genom parternas fria överenskommelser. Därtill
kommer, att det torde bliva synnerligen svårt för yrkesinspektionen att utöva
någon effektiv kontroll över bestämmelsens efterlevnad. En sådan
kontroll ligger även vid sidan av de uppgifter, som hittills anförtrotts åt
yrkesinspektionen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan utskottet icke tillstyrka 8 § i
Kungl. Maj:ts förslag.

samt att utskottet måtte avstyrka paragrafen.

14 tj.

att, därest reservantens yrkanden under 8 § vunne bifall, utskottets uttalande
rörande 14 § måtte utgå.

b) av herrar Norman, Linder och Sten samt fru Nordgren, vilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka 9 § i Kungl. Maj:ts förslag.

C. Beträffande förslaget till butikstängningslag:

a) av herrar Löfvander, Knut Petersson och Ekströmer, fröken Hesselgren
samt herrar Skoglund och Sandström, vilka i fråga örn 2 § anfört:

Enligt utskottets förslag kan offentlig myndighet lämna tillstånd till
öppethållande av lokal, där utställningar av verk av bildande konst ävensom
alster av konsthantverk och konstindustri, avsedda för försäljning, anordnas,
i den utsträckning så anses lämpligt. Stadgande härom har intagits i 11 §

92

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

3 mom. 5). Enligt vår mening är det icke erforderligt att i dylika fall kräva
särskilt tillstånd. Yi föreslå därför, att i 2 § insättes en ytterligare punkt
av följande lydelse:

12) öppethållande av lokal, där utställningar av verk av bildande konst
ävensom alster av konsthantverk och konstindustri, avsedda för försäljning,
anordnas, för visning av dessa konstverk;

Med hänsyn till detta tillägg bör 11 § 3 morn. 6) i utskottets förslag
utgå, varom vi samtidigt hemställa.

b) av herrar Norman och Sten, vilka ansett, att 11 § 3 mom. 1), 3) och 4)
i utskottets förslag till butikstängningslag bort erhålla samma lydelse som
punkterna 1), 2) och 3) respektive i Kungl. Maj:ts förslag.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

93

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

1. Arbetstidslag för detaljhandeln.............................................. 4

Historik .................................................................. 4

Allmänna spörsmål ...................................................... 4

Frågan örn arbetstidslagstiftning för kontorsanställda och vissa andra

grupper av arbetstagare utanför detaljhandeln........................ 9

Utskottet sid. 14.

Specialmotivering ........................................................ 16

Rubrik och underrubriker sid. 16. — Utskottet sid. 16.

1 § sid. 16. — Utskottet sid. 24.

2 § sid. 25. — Utskottet sid. 31.

4 § sid. 32. — Utskottet sid. 35.

7 § sid. 36. — Utskottet sid. 40.

8 § sid. 41. — Utskottet sid. 47.

9 § sid. 47. — Utskottet sid. 49.

10 § sid. 49. — Utskottet sid. 50.

14 § sid. 50. — Utskottet'' sid. 50.

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser sid. 50. — Utskottet sid. 53.

II. Lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om

arbetstidens begränsning.................................................... 54

Utskottet sid. 54.

III. Butikstängningslag.......................................................... 54

Historik .................................................................. 54

Behovet av butikstängningslag örn arbetstidslag för detaljhandeln tillskapas
.................................................................. 55

Utskottet sid. 55.

Specialmotivering ........................................................ 56

1 § sid. 56. — Utskottet sid. 56.

2 § sid. 56. — Utskottet sid. 59.

3 § sid. 59. — Utskottet sid. 63.

4 § sid. 63. — Utskottet sid. 65.

5 § sid. 65. — Utskottet sid. 67.

6 § sid. 67. — Utskottet sid. 67.

11 § sid. 68. — Utskottet sid. 72.

13 § sid. 73. — Utskottet sid. 73.

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser sid. 74. — Utskottet sid. 75.

Utskottets hemställan........................................................ 75

Reservationer .............................................................. 91