\

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1939 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i lagen den
22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 17 februari 1939 dagtecknad proposition, nr 89, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas, att i lagen den 22 juni 1928 örn vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus skall införas en ny paragraf, betecknad 8 a §,
av följande lydelse:

8 a §.

Landsting äger att genom förvaltningsutskottet eller i den ordning eljest
finnes lämpligt samt med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och
av Konungen med stöd av 20 § i lagen eller eljest meddelade föreskrifter
enhetligt reglera anställningsvillkoren för personal vid sjukhus, för vilkas
driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar.

Har sådan reglering skett, vare sig genom tjänste- och avlöningsreglementen
eller genom avtal med personalen eller på annat sätt, skola de
givna bestämmelserna lända till efterrättelse för vederbörande direktioner
och befattningshavare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. .9 sami. 2 avd. Nr 27.

844 39 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 265 i första kammaren
av herr Domö m. fl. och nr 412 i andra kammaren av herr Bagge m. fl. I
motionerna, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen ville i samband
med behandlingen av förevarande proposition i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa om utredning av frågan örn åtgärder till säkrande av arbetsfreden
inom sjukhusväsendet.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
lagförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen.

I fråga örn de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Enligt 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus (i det följande kallad sjukhuslagen) åligger det landsting
och stad, som ej deltager i landsting, att för dem, som hava sin vistelseort
eller hemort inom landstingsområdet eller staden, ombesörja anstaltsvård för
sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager försorg örn sådan
vård. I enahanda ordning bör anstaltsvård vid barnsbörd ombesörjas. Vård
av nyss omförmäld beskaffenhet må även ombesörjas av kommun, som deltager
i landsting. Lagens bestämmelser gälla däremot icke anstaltsvård, varom
föreskrifter finnas meddelade i epidemilagen, samt ej heller anstaltsvård
för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, kroniskt kroppssjuka eller
konvalescenter. Sjukhus anses enligt 2 § sjukhuslagen drivet av landsting
eller kommun, därest landstinget eller kommunen eller sammanslutning, vari
landsting eller kommun deltager, helt eller till viss kvotdel i sista hand ansvarar
för driftkostnaden. Med sjukhus förstås i lagen sjukvårdsanstalt, som
drives av landsting eller kommun och som ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt
eller lyder under militär myndighet. Sjukhus, som ej är inrättat uteslutande
för vård av tuberkulossjuka, benämnes i lagen lasarett, örn det är avsett
för vårdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare art, och eljest
sjukstuga. Sjukhus, som inrättats uteslutande för Arård av tuberkulossjuka,
benämnes sanatorium, örn det är avsett för sådana sjuka oberoende av vårdens
art, och eljest tuberkulossjukstuga.

Den beslutande och den kontrollerande myndigheten beträffande förevarande
sjukvårdsanstalter är fördelad på ett flertal händer. Enligt 39 § lagen
den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting åligger det landstings förvaltningsutskott,
bland annat, att hava överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr
utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning och därjämte
utöva den befattning med förvaltningen av landstingets anstalter och
inrättningar, som enligt lag eller författning ankommer å förvaltningsutskottet.
Enligt 3 § sjukhuslagen tillkommer det landstings förvaltningsutskott i
egenskap av sjukhusberedning att med uppmärksamhet följa sjukhusväsendets
behov och utveckling inom landstingsområdet, att till styrelse för sjukhus,
för vars driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar, göra de

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

3

framställningar och erinringar rörande sjukhusets ekonomiska förvaltning,
som av omständigheterna må påkallas, samt att därutinnan meddela sådan
styrelse erforderliga råd och anvisningar. Förvaltningsutskottets befattning
med ifrågavarande sjukhus är sålunda av beredande och rådgivande karaktär.
I 4 § sjukhuslagen stadgas, att kommun, som driver sjukhus, är pliktig
att åt lämplig kommunal nämnd eller annat kommunalt organ uppdraga att
vara sjukhusberedning med skyldighet att i fråga örn kommunens sjukhusväsende
fullgöra den verksamhet, som i avseende å landstings sjukhusväsende
åligger dess sjukhusberedning. Yad i sjukhuslagen finnes föreskrivet
om landsting, skall i fråga örn sjukhus, som drives av kommun eller sammanslutning,
vari kommun eller landsting deltager, tillämpas, såvitt angår landstinget
som beslutande myndighet, å den myndighet, som äger att besluta för
kommunen eller sammanslutningen, och eljest i avseende å kommunen eller
sammanslutningen. Högsta tillsynen över ifrågavarande sjukvårdsanstalter
utövas enligt 5 § sjukhuslagen av medicinalstyrelsen, som särskilt har att
ägna uppmärksamhet åt sjukvården och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.
Enligt 8 § skall sjukhuset förvaltas av en direktion, vilken utses av
den, som driver sjukhuset. Mellan direktionens sammanträden skall viss läkare
vara sjukhusets inför direktionen ansvarige styresman. Lasaretts- och
sanatorieläkare utnämnas enligt 11 § av Konungen.

I sjulchusstadgan den 22 juni 1928 (nr 303) ha meddelats vissa närmare
bestämmelser för de olika slagen av ifrågavarande sjukhus. Beträffande
lasarett föreskrives sålunda i 6 §, att direktionen skall handhava lasarettets
förvaltning samt för sådant ändamål meddela de särskilda föreskrifter, som
må finnas nödiga för tryggande av god ordning vid lasarettet samt för dettas
ändamålsenliga skötsel. Enligt 3 § (senaste lydelse se Sv. förf.-sami. 1937: 981)
skall jämte direktion och läkare vid varje lasarett finnas syssloman, prästman
samt sjukvårds- och ekonomipersonal, varjämte husmoder och särskild kontorspersonal
kunna anställas. Syssloman tillsättes och entledigas enligt 30 § av
direktionen och är enligt 37 § pliktig att ställa sig till efterrättelse vad direktionen
jämlikt stadgan anbefaller honom i tjänsten. Enligt 39 § (senaste
lydelse se Sv. förf.-saml. 1938: 692) antages och entledigas ordinarie sjukvårdspersonal
av direktionen, sedan vederbörande lasarettsläkare erhållit
tillfälle att yttra sig. Extra sjukvårdspersonal antages och entledigas av
styresmannen efter samråd med vederbörande lasarettsläkare. Enligt 41 §
antages och entledigas kontors- och ekonomipersonal av direktionen med rätt
för direktionen att åt annan överlämna befogenhet att antaga och att på egen
begäran entlediga till nämnda personal hörande befattningshavare. Husmoder
antages och entledigas enligt 42 a § (se Sv. förf.-saml. 1937: 981) av direktionen.
I 40—42 §§ samt 42 a § föreskrives skyldighet för all personal att ställa sig
till efterrättelse de instruktioner, direktionen jämlikt stadgan finner skäl
utfärda, ävensom att visa styresmannen och sysslomannen — sjukvårdspersonalen
och husmodern jämväl vederbörande läkare — hörsamhet i allt vad till
tjänsten hör. I fråga orri sjukstugor, sanatorier och tuberkulossjukstugor gälla
i stort sett likartade bestämmelser.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är decentralisationsprincipen
starkt utmärkande för ifrågavarande sjukhusförvaltning.

Det genom propositionen framlagda lagförslaget innebär, att landstinget
tillerkännes befogenhet att enhetligt reglera anställningsvillkoren för personal
vid sjukhus, för vilkas driftkostnad landsting i sista hand helt ansvarar.
Enligt förslaget äger landstinget rätt att verkställa denna reglering genom
förvaltningsutskottet eller i den ordning eljest finnes lämpligt, och de givna
bestämmelserna skola lända till efterrättelse för vederbörande direktioner och
befattningshavare.

Förslag till gällande lag örn landsting utarbetades av de s. k. kommunalförfattningssakkunniga,
som avgåvo betänkande i detta ämne den 31 januari
1923 (statens off. utredn. 1923:18). I detta betänkande framhöllo de sakkunniga,
att decentralisationsprincipen hade djupa rötter i vår samhällsåskådning,
samt anförde bland annat följande:

Yad särskilt angår förhållandet mellan länsrepresentationen och dess särskilda
förvaltningsorgan torde man kunna säga, att den vidsträckta frihet,
som lämnats dessa, varit till stort gagn särskilt för utvecklingen av vårt
sjukvårdsväsen. Den drivande kraften har åstadkommits av det personliga
intresset hos medlemmar i dessa lokala styrelser. Man har tagit vara på
en viktig psykologisk faktor, då man låtit dessa personers handlingskraft i
jämförelsevis stor grad lämnas ohämmad av yttre tryck.

Möjligheten för inblandning (från förvaltningsutskottets sida) får icke
sträckas så långt, att den speciella sakkunskap, som enligt lag eller landstingets
beslut beretts utrymme vid en inrättnings skötsel eller ett uppdrags
utförande, skjutes åt sidan, eller att de personer, åt vilka överlämnats inrättningens
eller uppdragets omedelbara handhavande, förlora känslan av ansvar
för sitt arbete. Och för undvikande av konflikter är det därjämte oundgängligt,
att tydliga gränser uppdragas för den rätt till ingripande på eget
initiativ, som tillerkännes utskottet.

I enlighet härmed har i lagtexten markerats, att denna rätt skall inskränkas
till den ekonomiska förvaltningen.

I detta sammanhang torde följande avgöranden av regeringsrätten vara av
intresse. I ett i regeringsrättens årsbok för år 1931 under nr 26 närmare
refererat rättsfall hade regeringsrätten att pröva befogenheten av ett av
Västernorrlands läns landsting fattat beslut örn bemyndigande för dess förvaltningsutskott
att utöva landstingets befogenhet vid förhandlingar med
personalen vid landstingets sjukvårdsinrättningar angående anställningsvillkor.
Regeringsrätten upphävde det överklagade beslutet, enär landstinget
saknat befogenhet att lämna ifrågavarande bemyndigande. I ett annat i
regeringsrättens årsbok för år 1932 under nr 14 behandlat fall hade regeringsrätten
i anledning av anförda besvär att pröva lagligheten av ett av Stockholms
läns landsting fattat beslut örn godkännande av upprättat förslag till
kollektivavtal med ekonomipersonal och viss lägre sjukvårdspersonal vid

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

landstingets inrättningar. Förslaget innehöll, bland annat, vissa bestämmelser
örn antagande och entledigande av befattningshavare, om befattningshavares
skyldigheter, om arbetstid, semester och tjänstledighet samt örn avlöning.
Regeringsrätten upphävde det överklagade beslutet, enär i det upprättade
förslaget till kollektivavtal intagits bestämmelser rörande förhållanden, beträffande
vilka beslutanderätten icke tillkomme landstinget eller förvaltningsutskottet,
samt landstinget således genom avtalets godkännande överskridit
sin befogenhet.

Då frågan örn rätt för landsting och andra kommunala förvaltningsenheter
att ingå kollektivavtal med sin sjukhuspersonal har nära samband med frågan
örn förhandlingsrätt för denna personal, må även erinras, att från tillämpningen
av lagen den 11 september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt
äro undantagna sådana arbetstagare i statens eller kommunernas
tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Sedan den 4 juni 1937
utfärdats en kungörelse (nr 292) angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän,
har chefen för socialdepartementet den 3 januari 1938 efter bemyndigande
av Kungl. Maj:t tillkallat tre personer för att biträda med utredning rörande
frågan örn tillskapandet av en förhandlingsordning för sådana arbetstagare
i kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Såsom
resultat av denna utredning föreligger numera ett den 20 december 1938 avgivet
betänkande med förslag till lag örn förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän (statens off. utredn. 1938:56). Detta lagförslag äger tillämpning
å kommunala tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar eller innehava
befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning.
Såsom följd av denna förslagets omfattning föreslås i betänkandet tillika
sådan ändring i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt, att från dess tillämpning
jämväl skola undantagas sådana kommunala tjänstemän, som innehava
befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning. Ett
genomförande av dessa förslag skulle alltså innebära, att samtliga arbetstagare
i kommunernas tjänst tillförsäkrades förhandlingsrätt, antingen enligt lagen
örn förenings- och förhandlingsrätt eller enligt lagen om förhandlingsrätt för
kommunala tjänstemän. Betänkandet har för yttrande remitterats till åtskilliga
myndigheter och sammanslutningar.

Beträffande förekomsten under nu gällande lagstiftning av enhetlig reglering
av sjukhuspersonalens anställningsförhållanden har å sid. 7—14 i propositionen
lämnats en utförlig redogörelse, till vilken utskottet anhåller att få
hänvisa.

Rörande den föreliggande frågans tidigare behandling må följande redogörelse
lämnas.

Vid 1934 års riksdag föreslog Kungl. Majit i proposition nr 66 riksdagen
att antaga ett förslag till lag om ändring av sjukhuslagen, varigenom i lagen
skulle införas en ny paragraf, betecknad 8a§, av följande lydelse (kursive -

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

ringarna utmärka skiljaktiglieter i förhållande till den nu föreslagna lagtexten)
:

Landsting äger att genom förvaltningsutskottet eller i den ordning eljest
finnes lämpligt samt med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och
av Konungen med stöd av 20 § i lagen eller eljest meddelade föreskrifter
enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren för personal vid sjukhus, för
vilkas driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar.

Har sådan reglering skett, vare sig genom avlönings- och tjänstgöringsregleme?iten
eller genom avtal med personalen eller på annat sätt, skola de
givna bestämmelserna lända till efterrättelse för vederbörande direktioner och
befattningshavare.

I anledning av propositionen väcktes två motioner, I: 293 och II: 526, i
vilka yrkades avslag å propositionen.

Såsom motivering till lagförslaget anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, bland annat följande:

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att det enligt gällande
lagstiftning föreligger vissa hinder för en enhetlig reglering av sjukhuspersonalens
arbets- och lönevillkor inom ett landstingsområde eller en kommun.
Enligt ett av regeringsrätten givet utslag kan sålunda ett landsting ej delegera
beslutanderätten i fråga örn träffande av kollektivavtal till något sitt organ.
Erfarenheten har ådagalagt behovet av en ändring härutinnan i syfte att möjlighet
beredes landsting att åt underordnat organ — förvaltningsutskott, nämnd
eller styrelse — uppdraga att träffa avtal med personalen eller att annorledes
fastställa enhetliga löne- och arbetsvillkor för ett flertal av landstinget drivna
sjukhus. För ett landsting med dess i allmänhet endast en gång örn året återkommande
sammanträden måste svårigheter tydligen uppstå att själv t. ex.
träffa det slutgiltliga avtalet med personalen. Genomfördes en delegationsrätt,
synas några begränsningar i densamma ej behöva föreskrivas, utan rätten torde
få utövas i den utsträckning så finnes lämpligt och på de villkor, landstinget
äger bestämma.

Även i ett annat avseende har gällande lagstiftning ansetts lägga hinder i
vägen för kollektivavtal med sjukhuspersonal vid sjukhus, som äro underkastade
sjukhuslagens bestämmelser. Enär sjukhuslagen och sjukhusstadgan
i viss utsträckning direkt reglera frågor örn personalens antagande och entledigande
samt dess arbetsvillkor, har det ansetts, att sjukhusdirektionens eller
vederbörande förvaltningsorgans handlingsfrihet i dessa avseenden icke kunde
bindas genom föreskrifter i kollektivavtal. Enligt denna ståndpunkt, som
vunnit visst stöd i ett utslag av regeringsrätten, skulle därför endast personalens
rent ekonomiska förmåner kunna göras till föremål för bestämmelser i
kollektivavtal.

De skäl, som huvudsakligen anförts mot användningen av kollektivavtal
inom sjukhusväsendet, hava varit, att behov av arbetsförhållandenas reglering
genom kollektivavtal ej yppat sig, att dylik reglering ej vore lämplig
med hänsyn till sjukvårdsarbetets art och de olika förhållanden, som rådde
såväl olika anstalter som olika anstaltsavdelningar emellan, att möjligheten av
arbetsinställelse från personalens sida vid avtalstidens slut ur sjukvårdens
synpunkt ej kunde godtagas, att en dylik möjlighet med nuvarande lagstiftning
ej förelåge, då en befattningshavare vid utgången av giltighetstiden för
ett kollektivavtal, som rörde personalens ekonomiska men ej dess anställningsförhållanden,
måste anses bibehållen vid sin tjänstemannaställning och sitt

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

tjänstemannaansvar tills han av vederbörande anstaltsledning erhållit entledigande
från sin befattning samt att vid ett bifall till framställningarna
ökade utgifter vore att befara för sjukhusens huvudmän.

Yad härefter angår frågan örn arbetsinställelse torde det icke råda det nödvändiga
sammanhang mellan avtalsformen och risken för arbetsinställelser,
som i vissa yttranden antagits. Det förhållandet att ett kollektivavtal reglerar
personalens arbetsvillkor för den fastställda avtalstiden innebär icke med nödvändighet,
att de anställda bliva lösta från alla förpliktelser vid kollektivavtalets
utgång. Därest befattningshavare innehar tjänstemannaställning, är
har oavsett befintligheten av kollektivavtal underkastad tjänstemannaansvar.
För övrigt må hänvisas till förhandlingsordningen och kollektivavtalet i Malmöhus
län, för vilka jag redogjort i det föregående. Med den särskilda förhandlingsordningen,
för vilken gäller annan giltighets- och uppsägningstid än för
det egentliga kollektivavtalet och under vars giltighetstid råder förbud mot
stridsåtgärder, ävensom med kollektivavtalets olika uppsägnings- och flyttningstider
för olika befattningshavare samt med avtalets förbud mot massuppsägning
hava särskilda garantier mot arbetsinställelser vunnits.

Vidare hava farhågor uttalats för ökade utgifter för landstingen och kommunerna
vid ett bifall till framställningarna, enär sjukhuspersonalen skulle
genom kollektivavtalsformens användande få större möjligheter att tillgodose
sina ekonomiska intressen. I anledning härav må endast påpekas, att kollektivavtal
rörande personalens ekonomiska förhållanden kunna ingås redan med
gällande lagstiftning.

i det föregående har jag upptagit till behandling de skäl, som anförts mot
en utsträckning av kollektivavtalets användning inom sjukhus- och anstaltsväsendet.
I yttrandena hava emellertid också framhållits åtskilliga skäl, som
tala för en dylik utsträckning. Sålunda hava påpekats de fördelar, som stöde
att vinna genom kollektivavtalet, därigenom att det möjliggjorde likformiga
arbets- och löneförhållanden på ifrågavarande område, där enhetlighet i dessa
hänseenden ansetts vara av största betydelse. Från svenska landstingsförbundets
sida har i detta sammanhang betonats svårigheten, för att icke säga omöjligheten,
att med nuvarande lagbestämmelser åt ett landsting och dess förvaltningsutskott
inrymma något inflytande vid gestaltandet av sjukhuspersonalens
anställningsvillkor utom i vad avsåge rent ekonomiska förhållanden; och har
förbundet ansett, att ett dylikt inflytande vore i högsta grad önskvärt för att
en rationell och likformig behandling inom ett landstingsområde av sjukhuspersonalens
anställningsfrågor skulle kunna genomföras. Ett ytterligare skäl
att tillmötesgå framställningarna utgör den omständigheten, att vissa landsting
och städer sedan åtskillig tid tillämpat kollektivavtalsprincipen för reglering
av icke blott personalens avlöning utan även dess övriga arbetsförhållanden.
För dessa och för den i deras tjänst anställda personalen måste det av
naturliga skäl te sig synnerligen omotiverat att frångå ett system, som sedan
länge med fördel tillämpats.

Då jag förordar en lagstiftning, som bereder möjlighet för enhetlig reglering
av personalens anställningsvillkor genom avtal eller i annan form, är för
mig ytterligare den viktiga synpunkten bestämmande, att sjukhuspersonalen
rimligen bör erhålla tillfälle att deltaga i förhandlingar om arbetsvillkorens
utformande och därvid bevaka sina legitima intressen. Ehuru denna personal
med hänsyn till arten av dess arbetsuppgifter icke kan få använda de påtryckningsmedel
i form av arbetsinställelse och dylikt, som begagnas inom det
industriella arbetsområdet i syfte att påverka innehållet i ett blivande kollektivavtal,
är det ett allmänt intresse att personalens synpunkter under de förbe -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

redande förhandlingarna komma att framföras och ingående dryftas mellan
representanter för parterna.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att valet av den kollektiva avtalsformen
medför, att tvister angående tolkningen och tillämpningen av de i kollektivavtalet
införda bestämmelserna kunna hänskjutas till arbetsdomstolen.

Då det gäller att undanröja de rättsliga hinder, som föreligga i lagstiftningen
mot enhetligt reglerande av sjukhuspersonalens löne- och arbetsvillkor,
genom kollektivavtal eller annorledes, synes den enklaste utvägen vara att
genom ett stadgande i sjukhuslagen medgiva landsting de ökade befogenheter,
som påkallas. Landsting bör såsom huvudman för sjukhusen i fråga tillerkännas
rätt att, om det så önskar, genomföra en enhetlig reglering av arbetsoch
avlöningsvillkor vid samtliga eller ett flertal landstingssjukhus inom länet
ävensom medgivas befogenhet att delegera sin bestämmanderätt till förvaltningsutskottet
eller annat sitt organ. Ett stadgande i detta syfte torde lämpligen
kunna införas såsom ny paragraf 8 a i sjukhuslagen, vilken lag redan för
närvarande tillägger landstinget, dess förvaltningsutskott eller annat organ särskilda
uppgifter beträffande de i lagen behandlade sjukhusen. Någon ändring
i landstingslagen synes icke erforderlig.

Genom införande i en ny paragraf 8 a av ett tillägg av detta innehåll undanröjes
även varje tvivel rörande kommuns rätt att företaga motsvarande reglering
av sjukhuspersonalens arbets- och lönevillkor i kollektivavtalets form genom
något sitt organ. Yad som gäller beträffande landstingssjukhus i förevarande
avseende blir nämligen, enligt 4 § sjukhuslagen, tillämpligt även för
sjukhus, som drivas av kommun eller sammanslutning, vari landsting eller
kommun deltager.

Därest sjukhuslagen så ändras som jag här ovan föreslagit, bliva de nya bestämmelserna
på grund av hänvisningar i andra författningar till sjukhuslagen
tillämpliga även å vissa andra anstalter för sjukvård, nämligen statsunderstödda
enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter, varom stadgas i kungörelsen den
22 juni 1928 (nr 304), och kommunala sinnessjukhus, varom finnas föreskrifter
i stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnessjukvården i riket.

Vad beträffar personal vid epidemisjukhus gäller enligt epidemilagen den
19 juni 1919 (nr 443) att en särskild epideminämnd (respektive hälsovårdsnämnd
i stad som utgör eget epidemidistrikt) handhaver förvaltningen av epidemisjukhus.
Instruktion för epideminämnd fastställes av landstinget. Medicinalstyrelsen
har överinseende över den anställda sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.
Något hinder torde ej förefinnas för landsting att genom direktiv
till epideminämnderna eller i annan form genomföra enhetliga bestämmelser
angående personalens avlönings- och arbetsvillkor, eventuellt i kollektivavtalets
form, vid sjukhus inom epidemidistriktet. Medicinalstyrelsens rätt till
överinseende över personalens arbetsförhållanden bör vid en sådan reglering
bevaras. Något tillägg till epidemilagen torde sålunda ej erfordras.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, omnämnde i sitt utlåtande
(nr 13) över densamma en av numera borgarrådet Halvar G. Sundberg
upprättad promemoria angående i vilken omfattning kommun ägde ingå kollek
tivavtal med sin personal samt yttrade för sin del i huvudsak följande:

Såsom de kommunalförfattningssakkunniga i sitt betänkande framhållit
har den vidsträckta frihet, som lämnats landstingens sjukhusförvaltande
organ, varit till stort gagn för utvecklingen av vårt sjukvårds väsen.
Spörsmålen rörande personalens antagande och avskedande, arbetets ledning
och fördelning m. m., i vilka frågor beslutanderätt för närvarande ej tillkommer
landsting, beröra förhållanden av fundamental betydelse för sjuk -

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

vårdsarbetets rationella bedrivande. Med hänsyn till sjukhuspersonalens i
stort sett särartade arbetsuppgifter och arbetsförhållanden synes ett flertal
skäl tala för att de sjukhusorgan, vilka ha en mera omedelbar kontakt med
berörda personal än landsting eller dess förvaltningsutskott, bibehållas vid
sin nuvarande befogenhet att besluta i frågor rörande personalens arbetsförhållanden.
Utskottet finner ej tillräckliga skäl hava förebragts för den centralisering
av bestämmanderätten rörande sjukhuspersonalens arbetsvillkor,
vartill det förevarande lagförslaget vill skapa möjlighet. Under alla förhållanden
måste en sådan centralisering föregås av en mera ingående utredning än
den hittills verkställda. Enligt utskottets förmenande kan lagförslagets lämplighet
ifrågasättas jämväl i andra hänseenden. Den övervägande delen av den
vid ifrågavarande sjukhus anställda personalen torde vara att anse som tjänstemän
och förty underkastad de i 25 kap. 22 § strafflagen givna bestämmelserna
rörande tjänstemäns ansvar. Enligt nu gällande rätt torde kollektivavtal
kunna träffas endast i fråga örn personalens ekonomiska förhållanden.
Lämpligheten av att genom lagändring skapa möjlighet att ingå kollektivavtal,
som omfatta sjukhuspersonalens arbetsvillkor överhuvud taget, torde
starkt kunna ifrågasättas. En lagstiftning, som möjliggjorde kollektivavtal
av sistnämnda innehåll, skulle innebära, att myndigheten skulle sättas i tillfälle
att binda sin från staten härledda offentligrättsliga makt genom ett civilrättsligt
avtal. Örn här ifrågavarande befattningshavares avlönings- och arbetsvillkor
i deras helhet reglerades genom ett kollektivavtal, skulle faran
för en kollision mellan deras offentligrättsliga och privaträttsliga ställning i
icke oväsentlig mån ökas. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att
sjukhuspersonalen måste anses ha en vida bättre tryggad ställning än arbetare
på den enskilda lönemarknaden, vilkas arbetsförhållanden regleras av kollektivavtal.
Sjukhuspersonalens anställningsförhållanden äro ju i allmänhet bestämda
av korporationer, inom vilka olika samhällsåskådningar äro representerade,
varjämte driftinställelser i stort sett äro uteslutna inom sjukhusväsendet.

Utskottet hemställde, att propositionen icke måtte bifallas.

Reservation för bifall till propositionen avgavs av herr Sigfrid Hansson
jämte ytterligare sex av utskottets ledamöter.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande och avslog följaktligen propositionen.

I två likalydande motioner (I: 70 av herr Torsten Ström m. fl. och II: 140 av
herr Nilsson i Göteborg m. fl.) vid 7938 års riksdag hemställdes, att riksdagen
måtte antaga ett tillägg till sjukhuslagen, likalydande med det genom propositionen
nr 66 vid 1934 års riksdag föreslagna.

I utlåtande (nr 25) över motionerna erinrade andra lagutskottet, bland
annat, att under år 1937 till socialdepartementet inkommit framställningar
rörande det i motionerna behandlade spörsmålet. Sålunda hade landsorganisationen
i Sverige och svenska kommunalarbetareförbundet i skrivelse den 14
januari 1937 hemställt örn sådana åtgärder, som lämpligen kunde befinnas
påkallade för undanröjande av i nuvarande lagstiftning förefintliga hinder för
slutande av kollektivavtal för landets anstalts- och sjukhuspersonal, varjämte
vissa ledamöter av styrelsen för svenska sjukhuspersonalförbundet i skrivelse
i februari 1937 hemställt, bland annat, att Kungl. Majit måtte föreslå riks -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

dagen sådana ändringar av gällande lagstiftning, att all sjukhuspersonal
erhölle förhandlings- och avtalsrätt, över dessa framställningar hade yttranden
avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar.

Utskottet anförde därefter följande:

Det i motionerna intagna lagförslaget, vilket helt överensstämmer med det
för 1934 års riksdag genom proposition nr 66 framlagda, innebär, att landsting
uttryckligen tillerkännes rätt att enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren
för personal vid sjukhus, för vilkas driftkostnad landsting i sista
hand svarar, samt att verkställa denna reglering genom förvaltningsutskottet
eller i den ordning eljest finnes lämpligt. De givna bestämmelserna skola
lända till efterrättelse för vederbörande direktioner och befattningshavare.

Såsom framgår av utskottets redogörelse hava i förevarande hänseenden
vissa rättsliga hinder ansetts föreligga, vilka genom den ifrågasatta lagstiftningen
skulle undanröjas.

Genom ett dylikt tillägg till sjukhuslagen skulle, såsom föredragande departementschefen
erinrat i ovannämnda proposition, även hävas varje tvivel
rörande kommuns rätt att företaga motsvarande reglering av sjukhuspersonalens
arbets- och lönevillkor genom något sitt organ. Yad som gäller beträffande
landstingssjukhus i detta avseende blir nämligen, enligt 4 § sjukhuslagen,
tillämpligt även för sjukhus, som drives av kommun eller sammanslutning,
vari kommun deltager.

För en sådan förändring i gällande sjukhuslagstiftning, att möjlighet beredes
landsting och kommun att enhetligt reglera sjukhuspersonalens anställningsförhållanden
genom reglementen eller kollektivavtal, finnas enligt
utskottets mening bärande skäl. Farhågorna för att en sådan central reglering
icke skulle kunna förenas med sjukvårdens speciella krav synas utskottet
överdrivna. Den ifrågasatta reformen står också i överensstämmelse
med de önskemål, som uttalats såväl av de största personalsammanslutningarna
på området som av landstingsförbundets styrelse. Även den ifrågasatta
delegationsrätten synes utskottet motiverad med hänsyn främst till det
praktiska behov, som härutinnan föreligger.

Enligt utskottets uppfattning tala sålunda övervägande skäl för att genom
vissa författningsändringar öppna möjlighet för en smidig anpassning till
utvecklingen och önskemålen på detta område.

Såsom framgår av utskottets ovan lämnade redogörelse hava landsorganisationen
och kommunalarbetareförbundet i skrivelse den 14 januari 1937 till
chefen för socialdepartementet hemställt, att sådana åtgärder måtte vidtagas,
som lämpligen kunde befinnas påkallade för undanröjande av i nuvarande
lagstiftning förefintliga hinder för slutande av kollektivavtal för landets
anstalts- och sjukhuspersonal. Denna framställning samt däröver avgivna
yttranden äro ännu beroende på Kungl. Majits prövning.

Det i förevarande båda motioner framlagda förslaget sammanhänger givetvis
intimt med det i nyssnämnda framställning av den 14 januari 1937
behandlade spörsmålet. Då Kungl. Majit synes ägna hithörande frågor stor
uppmärksamhet, har utskottet tagit för givet, att Kungl. Majit har för avsikt
att utan dröjsmål för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningsmaterialet
föranleder. Utskottet förutsätter, att vid beredningen av ärendet
uppmärksamhet ägnas jämväl frågan, i vilken utsträckning ifrågavarande
personal kan anses underkastad ämbetsmannaansvar samt därmed sammanhängande
spörsmål.

Under sådana förhållanden har utskottet icke funnit tillräckliga skäl förehgga
för riksdagen att för närvarande vare sig besluta någon författnings -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 11

ändring eller hos Kungl. Majit göra någon framställning i anledning av
motionerna.

Utskottet hemställde, att motionerna, i den mån de icke blivit beaktade
genom vad utskottet sålunda anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer avgåvos dels av herr P. Sandström jämte ytterligare tre av
utskottets ledamöter, dels ock av herr Olovson, vilken under hänvisning till vad
utskottet anfört som skäl för ändrad lagstiftning på i motionerna berörda område
hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn
framläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag till sådan ändring av
sjukhuslagen, att möjlighet bereddes landsting och kommun att enhetligt
ordna sjukhuspersonalens anställningsförhållanden genom reglementen eller
kollektivavtal.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, medan däremot andra kammaren
biföll den av herr Olovson avgivna reservationen.

Över de ovannämnda framställningarna hava efter remiss yttranden avgivits
av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, svenska stadsförbundets styrelse,
svenska landstingsförbundets styrelse, stadsfullmäktige i Stockholm, Malmö,
Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt landstingens förvaltningsutskott i
samtliga län med undantag av förvaltningsutskotten i Kronobergs, Kristianstads,
Hallands och Västernorrlands län, vilka förvaltningsutskott, ehuru de
beretts tillfälle därtill, underlåtit att yttra sig i ärendet. Stadsfullmäktige i
Göteborg hava, utan att för egen del göra något uttalande i saken, för kännedom
överlämnat av stadens sjukhusdirektion, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse,
barnavårdsnämnd och avlöningsnämnd i ärendet avgivna utlåtanden.
Beträffande innehållet i yttrandena må i anledning av de föreliggande motionerna
erinras, att frågorna örn förbud mot stridsåtgärder inom sjukhusväsendet
och örn införande av ett skilj edomsinstitut på förevarande område berörts
i vissa yttranden. I detta hänseende får utskottet hänvisa till vad som anförts
av stadsfullmäktige i Hälsingborg, Värmlands, Gävleborgs, örebro, Göteborgs
och Bohus, Uppsala samt Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott ävensom
Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott. En närmare redogörelse
för innehållet i yttrandena har lämnats å sid. 23—30 i propositionen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Forslund, har i den föreliggande
propositionen anfört följande:

Inom det kommunala sjukhusväsendet hava de särskilda sjukhusdirektionerna
att, var och en för sitt sjukhus, handhava sjukhusens förvaltning,
medan vederbörande huvudman — landsting eller kommun — endast har att
ställa de för denna förvaltning erforderliga medlen till direktionernas förfogande
samt att kontrollera den ekonomiska sidan av förvaltningen. Då således
bestämmanderätten rörande, bland annat, personalens anställningsförhållanden
tillkommer de särskilda direktionerna, har huvudmannen icke laglig rätt att,
genom kollektivavtal eller annorledes, reglera dessa förhållanden, åtminstone
icke i vad desamma avse andra än sådana frågor, såsom beträffande lön och

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

dylikt, vilka hava direkt beröring med huvudmannens skyldighet att anslå
medel till verksamhetens bedrivande. Att det — för möjliggörande av enhetlighet
inom denna viktiga del av sjukhusförvaltningen inom ett landstingsområde
eller en större kommun — är synnerligen önskvärt, att åt ett centralt
organ förlänas principiell rätt att bestämma över personalens anställningsförhållanden,
framgår emellertid av utredningen i detta ärende. Då detta
önskemål synes kunna förverkligas genom en lagändring i huvudsaklig
överensstämmelse med den, vilken föreslogs genom propositionen nr 66 till
1934 års riksdag, vill jag därför förorda, att förslag i ämnet ånyo framlägges
för riksdagen. Jag åberopar därvid, utöver vad jag tidigare anfört, i tillämpliga
delar föredragande departementschefens yttrande till det vid nämnda
proposition fogade statsrådsprotokollet och andra lagutskottets utlåtande nr
25 vid 1938 års riksdag samt vill därjämte framhålla följande.

1934 års lagförslag avsåg endast att möjliggöra, icke att stadga skyldighet,
för landsting att enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren för landstingets
sjukhuspersonal. Förslaget lämnade jämväl åt landstinget att självt
bestämma, huruvida en dylik reglering skulle åstadkommas genom avlöningsoch
tjänstgöringsreglementen, genom avtal med personalen eller på annat sätt.
Att en valrätt i nu angivna hänseenden bör beredas landstinget synes uppenbart.
Den möjlighet till enhetlig reglering, som 1934 års lagförslag avsåg att
bereda landsting, gällde enligt lagtexten personalens »avlönings- och arbetsvillkor».
Av motiveringen till förslaget synes framgå, att därmed avsetts
personalens »anställningsvillkor». Sistnämnda begrepp återfinnes i 4 § lagen
örn förenings- och förhandlingsrätt, i 4 § kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän samt, med annan formulering, i 1 § lagen den 22
juni 1928 örn kollektivavtal. En jämförelse mellan dessa författningsrum
giver emellertid vid handen, att begreppet har en snävare innebörd i kungörelsen,
där det står sidoordnat med »arbets- och avlönings villkor», än i de båda
lagarna, där det torde innefatta även sistnämnda båda begrepp. Med hänsyn
härtill vill jag förorda, att för ernående av terminologisk överensstämmelse
med lagarna om kollektivavtal samt örn förenings- och förhandlingsrätt den
jämkningen vidtages i 1934 års lagförslag, att den i förslaget angivna enhetliga
regleringen skall avse personalens »anställningsvillkor».

Berörda reglering skulle enligt förslaget ske med iakttagande av bestämmelserna
i sjukhuslagen och av Konungen med stöd av 20 § i nämnda lag eller
eljest meddelade föreskrifter. Rörande innebörden av ett dylikt stadgande,
mot vilket intet lärer vara att erinra, må allenast följande framhållas. Då det
exempelvis i 39 § sjukhusstadgan bland annat föreskrives, att extra sjukvårdspersonal
skall antagas och entledigas av styresmannen efter samråd med
vederbörande lasarettsläkare, kan det icke i kollektivavtal eller reglemente
stadgas, att extra sjukvårdspersonal skall antagas eller entledigas i annan än
nyss angiven ordning. Däremot må i sådant avtal eller reglemente angivas
de allmänna principer, som styresmannen har att följa vid antagande eller
entledigande, ävensom meddelas bestämmelser örn ansökningsförfarandet, uppsägningstid,
entledigande utan iakttagande av stadgad uppsägningstid och
dylikt. Det torde icke behöva befaras, att landstingen skola på olämpligt sätt
göra bruk av sin rätt att med personalen träffa avtal örn eller själva besluta
en dylik komplettering av gällande författningsbestämmelser.

I vissa av de i ärendet avgivna yttrandena hava uttalats önskemål om, att
i samband med den nu ifrågasatta lagändringen förbud måtte stadgas mot
ekonomiska stridsåtgärder inom sjukhus väsendet samt bestämmelser meddelas
rörande ett skiljedomsförfarande vid arbetstvister på detta område. Under
remissbehandlingen har jämväl på vissa håll ansetts önskvärt, att en utredning
verkställdes rörande i vilka fall de kommunala sjukhusmyndigheterna

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

kunde träffa kollektivavtal med personalen. Såsom torde framgå av vad jag
tidigare anfört är emellertid syftet med nu förevarande lagstiftningsärende
icke att utvidga det område på arbetsmarknaden, inom vilket en reglering av
anställningsförhållandena genom kollektivavtal kan äga rum, utan endast att
i visst hänseende möjliggöra en ökad centralisering av den kommunala sjukhus;
förvaltningen. Yid sådant förhållande synes anledning icke föreligga att i
detta sammanhang till behandling upptaga vare sig de vittomfattande problemen
rörande åtgärder till förhindrande av s. k. samhällsfarliga arbetsinställelser
eller spörsmålet, huruvida beträffande vissa kategorier av nu ifrågavarande
sjukhuspersonal möjligheten att reglera anställningsförhållandena
genom kollektivavtal är helt eller delvis utesluten. Även örn svaret å sistnämnda
spörsmål skulle vara beroende av förefintligheten eller icke av ämbetsmannaansvar
för vederbörande befattningshavare, har jag därför icke funnit
erforderligt att i detta ärende verkställa utredning rörande i vilken utsträckning
sjukhuspersonalen kan anses underkastad dylikt ansvar.

Spörsmålet, i vilken utsträckning vissa frågor berörande hos kommun anställda
arbetstagare med tjänstemannaställning må regleras genom kollektivavtal,
har varit föremål för arbetsdomstolens prövning i ett av svenska sjukhuspersonalförbundet
instämt mål mot Norrbottens läns landsting och direktionen
för Piteå lasarett, vilket mål avgjorts genom dom den 31 januari 1939
(nr 7). Utskottet tillåter sig att återgiva denna dom i vissa delar:

Med hänsyn till nu gällande lagstiftning måste det betraktas såsom en
åtminstone i väsentliga avseenden öppen fråga, för vilka kategorier av sådana
arbetstagare hos stat eller kommun, som kunna betecknas såsom tjänstemän,
kollektivavtal över huvud må slutas. För bedömande av förevarande mål är
det icke erforderligt, att arbetsdomstolen ingår på denna fråga i hela dess
vidd, utan arbetsdomstolen kan i huvudsak inskränka sig till ett något mindre
omfattande spörsmål, nämligen i vilken utsträckning frågor om antagande och
entledigande av arbetstagare med tjänstemannaställning ävensom frågor angående
dessas skyldigheter i tjänsten må regleras genom kollektivavtal.

Även frågan örn vad som skall betraktas såsom tjänst är i lagstiftningen
olöst. Till tjänst är visserligen i första hand att hänföra befattningar, vilkas
innehavare jämlikt 25 kap. 22 § strafflagen äro underkastade ämbetsmannaansvar.
Men beteckningen tjänst användes också i andra bemärkelser. I
doktrinen har framhållits, att ett avgörande kännetecken å en statlig eller kommunal
tjänst är att befattningen är infogad såsom led i en förvaltningsorganisation
med hierarkisk över- och underordning. Vilka befattningar som tillhöra
organisationen framgår av föreskrifter i författningar, instruktioner, lönestater
och särskilda beslut rörande organisationen. Begreppet tjänst i denna
bemärkelse torde vara något vidare än som följer av strafflagens stadgande,
och man lärer därför hava att räkna både med tjänstemän, som äro underkastade
ämbetsmannaansvar, och med tjänstemän, vilka icke äro det.

Såvitt angår tjänstemän, vilka äro underkastade ämbetsmannaansvar, anser
arbetsdomstolen det icke kunna betvivlas, att — även om kollektivavtal för
dem icke skulle anses helt uteslutet — en reglering i kollektivavtal av frågor
om deras antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten under alla omständigheter
strider mot allmänna offentligrättsliga principer. Den statliga
eller kommunala myndighet, som författningsenligt har att under eget ämbetsmannaansvar
besluta i dylika frågor, är därvid skyldig att taga hänsyn allenast
till vad tjänstens bästa fordrar. Visserligen kan myndigheten genom
reglemente fastställa vissa normer, efter vilka den avser att handla, men myn -

14

Andra lagulskottets utlåtande Nr 27.

digheten Ilar då alltid möjlighet att, när helst förhållandena sådant påkalla,
vidtaga erforderliga ändringar i reglementet. Det kan också — såsom enligt
41 § sjukhusstadgan — vara förutsatt, att myndigheten äger åt annan överlämna
vissa befogenheter. Även en dylik delegation kan emellertid när sorn
helst återkallas. De rättsliga förhållandena gestalta sig däremot på ett helt
annat sätt, därest normer för myndighetens handlande uti ifrågavarande avseenden
fastslås i ett mellan myndigheten och en arbetstagarorganisation upprättat
kollektivavtal. Arbetstagarorganisationen har att företräda intressen,
som kunna väsentligt avvika från de synpunkter myndigheten är skyldig lägga
på frågan, och denna motsättning kan redan vid kollektivavtalets tillkomst
inverka menligt i fråga örn myndighetens handlingsfrihet. Skulle efter kollektivavtalets
tillkomst myndigheten med hänsyn till sin offentligrättsliga uppgift
vilja vidtaga ändring i de fastställda normerna, kan sådan ändring icke
åstadkommas utan arbetstagarpartens samtycke, och den angivna motsättningen
framträder då med ännu större styrka, Myndigheten har genom kollektivavtalet
blivit bunden och saknar frihet att förfara på sätt som dess ämbetsplikt
kräver. Det saknar i detta avseende betydelse, huruvida de i kollektivavtal
fastslagna normerna kunna anses i och för sig förnuftiga och lämpliga.
Prövningen av frågan huruvida offentlig myndighet ägt genom kollektivavtal
binda sin handlingsfrihet kan icke göras beroende av innehållet i kollektiv
avtalsbestämmelserna för varje särskilt fall.

Beträffande sådana tjänstemän, vilka icke äro underkastade ämbetsmannaansvar,
är frågan från principiell utgångspunkt betydligt mera tveksam. Även
dessa tjänstemän fylla funktioner av betydelse för den offentliga verksamhet,
varom i det särskilda fallet är fråga, och på grund därav kan det med visst
fog göras gällande, att de synpunkter, som ovan angivits, skola vara avgörande
för frågans bedömande också i detta fall. Men just den omständigheten
att ämbetsmannaansvar saknas utvisar å andra sidan, att tjänstemän av denna
senare kategori äro av mindre betydelse för verksamheten, och det kan på
den grund ifrågasättas, huruvida icke den överordnade ämbetsmyndigheten
har större frihet att beträffande dem binda sin handlingsfrihet genom avtal.
Emellertid har arbetsdomstolen kommit till den uppfattningen, att den nu
behandlade frågan skall i fråga örn tjänstemän, som icke äro underkastade
ämbetsmannaansvar, anses löst genom gällande lagstiftning om förhandlingsrätt.

_ Enligt 4 § i lagen den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt
förstås med förhandlingsrätt rätten att påkalla förhandling rörande reglering
av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Jämlikt 1 § i lagen äger icke denna och alltså icke
heller stadgandena om förhandlingsrätt tillämpning beträffande sådana arbetstagare
i statens eller kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.
För arbetstagare i statens tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar
(statens tjänstemän), gäller däremot kungl, kungörelsen den 4
juni 1937 angående förhandlingsrätt för sådana tjänstemän. Dessa äga enligt
kungörelsen rätt att förhandla med vederbörande myndighet beträffande
tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom
beträffande tillämpningen av sådana villkor, dock utan att inskränkning därigenom
göres i myndigheten tillkommande beslutanderätt. Beträffande arbetstagare
i kommuns tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, saknas
för närvarande bestämmelser om förhandlingsrätt.

Den förhandlingsrätt, som grundas på 4 § i 1936 års lag, innebär med hänsyn
till sitt ovan angivna innehåll rätt att påkalla förhandlingar om alla sådana
frågor, varom enligt 1 § lagen örn kollektivavtal sådant avtal kan slutas,
och ett påkallande från ena partens sida av förhandlingar syftar oftast till en

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

reglering av anställningsvillkoren i kollektivavtalets form. Visserligen innebär
icke 1936 års lag ett tvång för den andra parten att sluta ett kollektivavtal
utan endast att inlåta sig på förhandlingar. Men lagen måste antagas vila på
den förutsättningen, att förhandlingar, som öppnas enligt lagen, kunna resultera
i ett kollektivavtal. Med avseende å den nu behandlade frågan måste
detta innebära, att statlig eller kommunal myndighet, som förhandlar med
tjänstemän, varå lagen är tillämplig, icke skall anses vara av principiella skäl
förhindrad att sluta ett kollektivavtal beträffande någon sådan fråga, som för
arbetstagare i enskild tjänst jnå lösas genom kollektivavtal, och således icke
heller beträffande villkoren för antagande eller entledigande eller med avseende
å skyldigheterna i tjänsten. En annan sak är, att kollektivavtalet
naturligen icke må innehålla något, som strider mot speciella i lag eller författning
givna ovillkorliga föreskrifter.

På grund av dessa överväganden fann arbetsdomstolen, att en i det ifrågavarande
kollektivavtalet upptagen bestämmelse att vid lika kvalifikationer
företräde skulle lämnas åt person, som redan vore anställd i landstingets
tjänst, icke vore bindande, såvitt anginge tillsättande av befattningshavare,
som vore underkastade ämbetsmannaansvar, men däremot bindande vid tillsättande
av befattningshavare, som icke vore underkastade dylikt ansvar.

Arbetsdomstolen hade därefter att avgöra, huruvida innehavaren av en viss
eldarbefattning vid länslasarettet i Piteå kunde anses underkastad ämbetsmannaansvar
eller icke. Med hänsyn till att befattningen var med årslön
upptagen å landstingets lönestat och till omständigheterna i övrigt ansåg domstolen,
att befattningen väl kunde betraktas såsom en tjänst, men då innehavaren
icke kunde antagas hava att på ett mera självständigt sätt utöva funktioner av
betydelse för lasarettets verksamhet, utgick domstolen från att innehavaren
icke vore underkastad ämbetsmannaansvar.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har vid den
tidigare behandlingen av föreliggande spörsmål uppmärksamhet ägnats frågan
vilka arbetstagare vid sjukhusen, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.
Utskottet tillåter sig att hänvisa till den redogörelse därutinnan, som lämnats
i utskottets utlåtande nr 25/1938 (sid. 7—9).

I anledning av det i motionerna gjorda yrkandet må erinras om det av vissa
sakkunniga den 9 december 1935 avgivna betänkandet om folkförsörjning och
arbetsfred. I del I av betänkandet (statens off. utredn. 1935: 65) hava de sakkunniga
under rubriken »Förbud mot s. k. samhällsfarliga konflikter» (sid.
115—118) uttalat bland annat följande:

Större möjlighet att uppställa ett tillfredsställande kännetecken på sådana
konflikter, som av hänsyn till det allmännas bästa i första hand böra undvikas,
förefinnes, örn man som utgångspunkt vid bedömandet tager det ändamål,
som verksamheten är avsedd att tillgodose. Därest arbetsavtalet icke av
ser att tillgodose något arbetsgivarens ekonomiska intresse, lärer nämligen
en arbetsinställelse i regel beröra mera omedelbart viktiga samhälleliga funktioner.
Ett förhindrande av arbetsinställelser i dylika fall synes stå i nära
överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen. Vidare torde det
vara lättare att här finna vägar för en rättvis avvägning av parternas mot var -

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

andra stridande intressen. Exempel på djdika slag av arbetsanställning erbjuda
polis, brandkår, renhållningsverk och sjukvårdspersonal.

Ett förhindrande av arbetsnedläggelser inom företag, som ovan berörts,
torde kunna åvägabringas på olika sätt.

En väg, som man i vårt land redan beträtt i vissa fall, har varit att bereda
de anställda tjänstemannaställning, i vilket fall arbetsnedläggelser, utan att
de anställda i vederbörlig ordning erhållit avsked från sin tjänst, komma att
medföra ansvar för tjänstefel och på så sätt bliva förbjudna. Förutsättningen
för en dylik anordning synes böra vara, att vederbörande företag drives av
stat eller kommun eller kommunal samfällighet. Huruvida tjänstemannaställning
kan beredas anställda vid samtliga statliga och kommunala företag av det
slag, som ovan nämnts, kan ej bedömas utan en närmare utredning. Undersökas
bör ock huruvida all personal vid dylika företag lämpligen kan givas
tjänstemannaställning. Svårighet härutinnan torde möta.

En ytterligare utväg, som bör bli föremål för undersökning, är huruvida
icke för den personals del, som ej kan givas tjänstemannaställning, enhetliga
lönereglementen kunna tänkas utfärdade. I så fall måste efterlevandet härav
garanteras genom ett lagstadgat förbud mot stridsåtgärder jämte därtill knutna
lämpliga påföljder.

Vare sig det ena eller det andra alternativet väljes, lärer det Arara ofrånkomligt,
att lönefrågan för kommunalt anställda avgöres efter mera enhetliga
normer. Detta kan ske antingen genom ett lönereglemente, som för hela landet
fastställes av statsmakterna, eller ock sålunda att av vederbörande kommuner
uppgjorda löneavtal eller lönereglementen prövas av en central statlig myndighet.
Givetvis måste härvid hänsyn tagas till de olika förhållanden, som
råda på olika orter.

En annan möjlighet, som är tänkbar och som i varje fall bör övervägas, där
tjänstemannaställning ej kan beredas de anställda, är på visst sätt avfattade
avtal, vilka innebära större garantier för arbetsfreden än de nu i allmänhet brukade.
Härvid skulle den anordningen kunna tänkas, att vid sidan av det vanliga
kollektivavtalet samt med annan och längre giltighetstid än detta fastställes
en särskild förhandlingsordning, som förbjuder arbetsinställelser under
förhandlingsordningens giltighetstid samt närmare reglerar, huru under denna
tid uppkomna konflikter mellan parterna skola lösas. Även andra utvägar
kunna tänkas. Skulle trots allt en konflikt uppstå inom de arbetsområden,
varom nu är fråga, kan ett biläggande därav tänkas kunna åvägabringas genom
ingripande enligt en beredskapslagstiftning.

Erågan om utformningen av en eventuell beredskapslagstiftning har av de
sakkunniga behandlats å sid. 124—125 i del I av betänkandet.

Spörsmålet om åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser
överhuvud har vid upprepade tillfällen och senast innevarande år varit föremål
för riksdagens behandling. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande
nr 10) har årets riksdag beslutit, att motionerna I: 43 av herr Domö m. fl.
och II: 91 av herr Bagge m. fl. med begäran om utredning i ämnet icke skulle
föranleda till någon riksdagens åtgärd.

I förevarande sammanhang må även erinras, att i det den 20 december
1938 mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige
träffade huvudavtalet (det s. k. Saltsjöbadsavtalet) ingår ett särskilt kapitel

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 17

om behandling av konflikter berörande samhällsviktiga funktioner. I de hithörande
bestämmelserna utsäges, att nämnda båda organisationer skola, för
att i möjligaste mån förhindra att arbetskonflikter inverka störande på samhällsviktiga
funktioner, till skyndsam prövning gemensamt upptaga varje
konfliktsituation, där skydd för ett allmänt intresse påkallas antingen av
endera organisationen eller av offentlig myndighet eller ock av annat därmed
jämförligt organ, som företräder det ifrågakommande allmänna intresset.
Prövningen av uppkommen fråga örn undvikande, begränsande eller hävande
av sådan arbetskonflikt skall företagas i arbetsmarknadsnämnden. Har vid
behandling av dylikt ärende majoritet inom nämnden vunnits för undvikande
eller hävande, helt eller delvis, av en konflikt och för en därmed sammanhängande
erforderlig reglering av arbetsvillkoren, ankommer det på arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen att i enlighet därmed, envar å sin
sida, ofördröjligen vidtaga åtgärder för genomförande av en uppgörelse
mellan berörda parter.

Jämlikt Kungl. Maj :ts den 28 oktober 1938 givna bemyndigande har chefen
för finansdepartementet tillkallat vissa sakkunniga för att biträda med utredning
av frågan örn statstjänstemäns ställning vid arbetskonflikter. I direktiven
har bland annat åberopats ett uttalande av 1936 års lönekommitté, att
praxis i allmänhet syntes ha utvecklat sig därhän, att tjänsteman icke under
konflikt beordrades att utföra annat arbete än det, som han vanligen hade
att utföra.

Det föreliggande lagförslaget har till ändamål att bereda landsting möjlighet
att enhetligt reglera anställningsvillkoren för personal vid sjukhus, för
vilkas driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar. Yad som i detta
avseende gäller beträffande landstingssjukhus blir enligt 4 § sjukhuslagen
tillämpligt även för sjukhus, som drivas av kommun eller sammanslutning,
vari landsting eller kommun deltaga. Det inflytande, som genom det föreslagna
stadgandet skulle tillförsäkras huvudmännen för ifrågavarande sjukhus,
sträcker sig utöver ramen för den rent ekonomiska förvaltningen. Den
tilltänkta reformen står i överensstämmelse med önskemål, som uttalats såväl
av företrädare för sjukhuspersonalen som av svenska landstingsförbundets
styrelse. Pörslaget innefattar även medgivande av en främst av praktiska
skäl betingad rätt för sjukhusens huvudmän att åt underordnat organ uppdraga
regleringen av personalens anställningsvillkor. I sitt vid 1938 års riksdag
avgivna utlåtande i samma ämne yttrade utskottet, att enligt utskottets
uppfattning övervägande skäl talade för att genom vissa författningsändringar
öppna möjlighet för en smidig anpassning till utvecklingen och önskemålen
på detta område. Utskottet omfattar alltjämt denna mening.

Arbetsdomstolen har i sin ovan återgivna, för kort tid sedan meddelade
dom uttalat, att det med hänsyn till gällande lagstiftning måste betraktas såsom
en åtminstone i väsentliga avseenden öppen fråga, för vilka kategorier
av sådana arbetstagare hos stat eller kommun, som kunde betecknas såsom

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 27.

TJtskottet.

844 39 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

tjänstemän, kollektivavtal över huvud finge slutas. I det ifrågavarande målet
kunde arbetsdomstolen i huvudsak inskränka sig till det något mindre omfattande
spörsmålet, i vilken utsträckning frågor örn antagande och entledigande
av arbetstagare med tjänstemannaställning samt frågor örn dessas skyldighet
i tjänsten finge regleras genom kollektivavtal. Med utgångspunkt i
1936 års lag örn förenings- och förhandlingsrätt fann arbetsdomstolen,
att en viss bestämmelse i det till bedömande föreliggande kollektivavtalet icke
vore bindande, såvitt anginge tillsättande av befattningshavare, som vore
underkastade ämbetsmannaansvar, men däremot bindande vid tillsättande av
befattningshavare, som icke vore underkastade dylikt ansvar.

Arbetsdomstolen har genom denna dom, såvitt angår vissa hithörande
spörsmål, utmärkt gränserna för det område, inom vilket de kommunala sjukhusmyndigheterna
för närvarande kunna med bindande verkan träffa kollektivavtal
med personalen. Att även efter antagandet av förevarande lagförslag
sådana arbetstagare som äro underkastade ämbetsmannaansvar komma att i
åtskilliga hänseenden intaga en särställning är uppenbart. Deras anställningsförhållanden
normeras alltid av vissa allmänna rättsregler, som icke
kunna sättas ur kraft genom kollektivavtal. I den mån även i framtiden olika
meningar yppas örn gränserna för kollektivavtals giltighet, tillkommer det
dömande myndighet att lösa tvisterna. Utskottet erinrar i detta sammanhang
örn föredragande departementschefens uttalande, att syftet med nu förevarande
lagstiftningsärende icke är att utvidga det område på arbetsmarknaden,
inom vilket en reglering av anställningsförhållandena genom kollektivavtal
kan äga rum.

I motionerna I: 265 och II: 412 har hemställts, att riksdagen ville i samband
med behandlingen av den föreliggande propositionen i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa örn utredning av frågan örn åtgärder till säkrande av
arbetsfreden inom sjukhusväsendet. Denna fråga utgör en del av det mera
vidsträckta spörsmålet örn åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser
överhuvud. På utskottets hemställan har innevarande års riksdag
beslutit, att i sistnämnda ämne väckta motioner icke skulle föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

I propositionen nr 66 till 1934 års riksdag yttrade dåvarande chefen för
socialdepartementet, att sjukhuspersonalen med hänsyn till arten av dess
arbetsuppgifter icke kunde få använda de påtryckningsmedel i form av arbetsinställelse
och dylikt, som begagnas inom det industriella arbetsområdet i
syfte att påverka innehållet i ett blivande kollektivavtal. Utskottet ansluter
sig till detta uttalande. Enligt utskottets mening hava emellertid sådana omständigheter
hittills icke förekommit, som böra föranleda riksdagen att hemställa
om en på förhållandena inom sjukhusväsendet inriktad utredning angående
åtgärder till tryggande av arbetsfreden.

På grund av vad sålunda förekommit får utskottet hemställa,

A. att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;
samt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 19

B. att motionerna I: 265 och II: 412 icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 april 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Linnér, Knut Petersson, Sten,
Wistrand, Holstenson och Wahlberg;

från andra kammaren: herrar Hage, Hallagård och Sandström, fru Nordgren,
herr Barnekow, fröken Andersson, herr Holm och fru Johansson.

Reservation

beträffande ■punkten B. i utskottets hemställan av herrar Linnér, Wistrand
och Sandström samt fröken Andersson, vilka anfört:

Såväl statsrådet och chefen för socialdepartementet som utskottet hava
anslutit sig till den uppfattningen, att sjukhuspersonalen med hänsyn till arten
av dess arbetsuppgifter icke får använda arbetsinställelse eller liknande
stridsmedel i syfte att påverka innehållet i ett blivande kollektivavtal. Det
synes oss sannolikt att användningen av kollektivavtal kan förväntas efter
tillkomsten av nu ifrågavarande lag bliva mera vanlig. Detta förhållande synes
oss aktualisera kravet på att lagstiftningen bringas i överensstämmelse med
ovan återgivna uppfattning.

Med anledning härav få vi föreslå,

att riksdagen, med bifall till motionerna I: 265 och II: 412,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn utredning av
frågan örn åtgärder till tryggande av arbetsfreden inom sjukhusväsendet.