Andra lagutskottets utlåtande Hr 26.

1

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1939 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förbud mot arbetstagares
avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap
m. rn., dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 114, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning

eller äktenskap lii. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje verksamhet, vari till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas minst tre arbetstagare. Vid lagens tillämpning
skall affärs- eller kontorsverksamhet, ändock att densamma icke bedrives
såsom självständigt företag, anses såsom särskild verksamhet.

Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem
av arbetsgivarens familj.

2§-

Har arbetstagare sedan minst två år haft stadigvarande anställning hos
arbetsgivaren, må denne, om arbetstagaren slutit trolovning, ingått äktenskap,
blivit havande eller fött barn, ej av sådan anledning uppsäga arbetstagaren
eller i vidare mån minska de med anställningen förenade förmånerna än som
kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande, på grund av arbetets
art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet är märkbart. Är
arbetstagaren kvinna, som arbetsgivaren veterligen är havande eller fött barn,
må han ej heller uppsäga henne på grund därav att hon i samband med
havandeskapet eller barnsbörden under skälig tid, dock högst tolv veckor,
avhåller sig från arbete.

överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagare enligt
denna lag tillkommande förmån.

Bihang till riksdagens protokoll 1931). .9 sami. ti avd. Nr 26.

707 39 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

3 §•

Avtal, varigenom arbetstagare enligt denna lag tillkommande förmån inskränkes,
vare ej bindande.

Har arbetsgivare vidtagit åtgärd, vilken enligt 2 § ej må äga rum, vare åtgärden
ogin samt arbetsgivaren skyldig ersätta av densamma uppkommen
skada.

4 §•

Arbetstagare, som vill göra gällande anspråk enligt denna lag, skall dels
därom underrätta arbetsgivaren inom två månader från det arbetstagaren i
följd av åtgärd, som enligt 2 § är förbjuden, upphört att tjänstgöra eller fått
vidkännas minskning i de med anställningen förenade förmånerna, dels ock
anhängiggöra sin talan inom två år från samma tidpunkt. Underlåtes det, vare
arbetstagaren sin rätt förlustig.

5 §•

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän
domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av
kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas,
ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en
i anledning av densamma inom andra kammaren väckt motion, nr 376, i vilken
fru Rönn-Christiansson m. fl. hemställt, »att riksdagen måtte besluta bifalla
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 med följande förändrade lydelse i paragraferna
1 och 2:

§ I Denna

lag äger tillämpning å varje verksamhet, vari till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användes minst en arbetstagare.

Såsom arbetstagare---arbetsgivarens familj.

§ 2.

Har arbetstagare sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos
arbetsgivaren, må denne, örn arbetstagaren slutit trolovning, ingått äktenskap,
blivit havande eller fött barn, ej av sådan anledning uppsäga arbetstagaren
eller i vidare mån minska de med anställningen förenade förmånerna
än som kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande, på grund
av arbetets art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet är
märkbart. Är arbetstagaren kvinna, som arbetsgivaren veterligen är havande

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

eller fött barn, må lian ej heller uppsäga henne på grund därav att hon i
samband med havandeskapet eller barnsbörden under skälig tid, dock högst
tolv veckor, avhåller sig från arbetet.

överlåtelse av---tillkommande förmån.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
lagförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen.

I fråga örn de skäl, som motionärerna andragit till stöd för sina yrkanden,
tillåter sig utskottet att hänvisa till motionen.

Vid 1935 års riksdag väcktes en motion, II: 7 av herr Jacobsson m. fl., i
vilken hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:! måtte begära
ett lagförslag av det innehåll, att gift arbetsanställd kvinna vid inträtt
havandeskap därigenom tryggas till sin arbetsanställning.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, erinrade i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 25, att 1935 års riksdag hos Kungl. Majit begärt, att
vårt lands befolkningsfråga omedelbart måtte upptagas till ingående undersökning,
samt hemställt, att de förslag, vartill nämnda utredningsarbete kunde
föranleda, måtte framläggas för riksdagen. Yid en utredning av den omfattning,
som avsåges med denna riksdagens anhållan, syntes jämväl det spörsmål,
som behandlades i den föreliggande motionen, komma att upptagas till
prövning. Med hänsyn härtill fann sig utskottet icke böra tillstyrka riksdagen
att i anledning av motionen göra särskild framställning till Kungl. Majit.
Utskottet hemställde fördenskull, att motionen icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

I de i statsrådsprotokollet den 17 maj 1935 för befolkningskommissionen
meddelade direktiven framhöll dåvarande chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, bland annat, att det icke kunde vara ägnat att uppmuntra
familjebildningen, att, såsom ofta skedde, arbetsgivare vägrade fortsatt anställning
åt kvinnor vid deras inträde i äktenskap eller på grund av havandeskap.
Den sålunda berörda frågan har kommissionen upptagit till behandling i sitt
den 25 maj 1938 avlämnade betänkande angående förvärvsarbetande kvinnors
rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd (statens off. utredn. 1938: 13).
Såsom resultat av utredningen i frågan har kommissionen i betänkandet framlagt
utkast till lag örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av
äktenskaps ingående, havandeskap och barnsbörd.

I betänkandet har kommissionen även behandlat frågorna örn rätt till ledighet
i samband med barnsbörd och örn rätt till ersättning för i samband med
barnsbörd förlorad arbetsförtjänst. Utredningen i dessa frågor har föranlett
kommissionen att framlägga utkast dels till lag angående ändrad lydelse av
17 § lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd, dels till förordning
angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn
erkända sjukkassor, dels ock till kungörelse om ändrad lydelse av § 6 kungörelsen
den 26 juni 1931 (nr 282) angående statsbidrag åt sjukkassor.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Yttranden över betänkandet hava efter remiss avgivits av ett flertal myndigheter
och sammanslutningar.

Befolkningskommissionens förslag rörande lagstadgat förbud mot arbetstagares
avskedande i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap och
barnsbörd har även behandlats av kvinnoarbetskommittén i dess den 23
november 1938 avlämnade betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete
m. m. (statens off. utredn. 1938:47).

Med ledning av befolkningskommissionens utkast till lag örn förbud mot
arbetstagares avskedande i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap
och barnsbörd samt över detta lagutkast avgivna yttranden har inom socialdepartementet
utarbetats förslag till lag örn förbud mot arbetstagares avskedande
i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap eller barnsbörd
m. m. Yid remissen av detta förslag till lagrådet meddelade föredragande
departementschefen, statsrådet Forslund, att han icke vore beredd att då
underställa Kungl. Maj:ts prövning vad befolkningskommissionen i sitt förevarande
betänkande i övrigt föreslagit. Emot betänkandet, i vad detsamma
avsåge frågan örn rätt till ersättning för i samband med barnsbörd förlorad
arbetsförtjänst, hade nämligen i yttrandena så vägande erinringar framställts,
att betänkandet i denna del icke syntes honom ägnat att läggas till grund
för något av Kungl. Majit till riksdagen avlåtet förslag. Beträffande åter
frågan örn rätt till ledighet i samband med barnsbörd, vilken fråga av kommissionen
behandlats i dess utkast till lag angående ändrad lydelse av 17 §
arbetarskyddslagen, erinrades, att sistnämnda lag för närvarande är föremål
för en allmän översyn av särskilt tillkallade sakkunniga. Det syntes departementschefen
lämpligt, att under tiden för sakkunniguppdragets fullgörande
ändringar i arbetarskyddslagen såvitt möjligt undvekes.

Vissa av lagrådet gjorda erinringar hava i det nu framlagda förslaget vunnit
beaktande.

Befolkningskommissionen har i sin allmänna motivering under rubriken
»Allmänna befolkningspolitiska och familjesociala synpunkter på kvinnornas
förvärvsarbete utom hemmet» anfört bland annat följande:

Utvecklingen har lett till att numera i städer och stadsliknande samhällen
praktiskt taget alla vuxna ogifta kvinnor, som icke av särskilda personliga
förhållanden — pågående utbildning, arbetslöshet eller arbetsoförmåga på
grund av lyte eller dylikt — äro förhindrade, hava förvärvsarbete utom
hemmet, samt att en allt större kvotdel av i synnerhet de yngre gifta kvinnorna
kvarstannat i förvärvslivet, vanligen då såsom löntagare. Kvinnornas framträdande
på arbetsmarknaden har som alla sociala strukturförändringar av
denna storleksordning skapat nya problem. Dessa problem äro av två slag.
Det första slaget av problem är de arbetsmarknadspolitiska och gäller frågorna
örn verkningarna på efterfrågan av manlig och kvinnlig arbetskraft, arbetslöshet
och lönebildning. Det andra slaget av problem är de befolkningspolitiska
och familjesociala. För utredning av de med kvinnoarbetet förbundna arbetsmarknadspolitiska
problemen har chefen för finansdepartementet på grund av
Kungl. Majits beslut den 18 juli 1935 tillsatt en särskild utredning, den s. k.
kvinnoarbetskommittén, som under senare delen av år 1938 kan förväntas
avgiva sitt betänkande. Det andra slaget av problem tillhör mera omedelbart

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr- 26.

befolkningskommissionens arbetsuppgifter. Då likväl de båda slagen av
problem hava ett nära inbördes samband, har, på sätt i direktiven för kvinnoarbetskommittén
förutsatts, samråd ägt rum mellan denna kommitté och befolkningskommissionen.

Kommissionen vill till en början göra vissa tillrättaläggande uttalanden
rörande spörsmålet om konkurrensen mellan å ena sidan kvinnornas förvärvsarbete
och å andra sidan deras möjlighet till och villighet för äktenskap och
barnafödande. Att en sådan konkurrens under nuvarande förhållanden består,
torde icke kunna bestridas. I vilken utsträckning kvinnors förvärvsarbete står
såsom hinder för äktenskap och barnafödande kan dock svårligen bedömas
med ledning av tillgänglig statistik, som endast kan siffermässigt belysa förhållandena
under ett övergångs- och brytningsskede.

Kommissionen vill emellertid här såsom sin mening framhålla, att även om
en dylik konkurrens i avsevärd utsträckning skulle bestå, detta förhållande
icke kan få utgöra skäl för samhällsingripanden i syfte att uttränga kvinnorna
från förvärvsarbete. Redan ekonomiska hänsyn förbjuda ett sådant inskridande.
Yår samhällsverksamhet bygger i allt större utsträckning på kvinnors
arbetsinsats i det utom familjen försiggående produktiva livet, och vi kunna
såsom folk icke utan en väsentligt sänkt kvalitativ och kvantitativ standard
försaka denna insats. Såsom ett ännu viktigare skäl emot samhällsingripanden
i syfte att uttränga kvinnorna eller vissa kategorier av kvinnor från yrkesverksamhet
står emellertid för kommissionen det förhållandet, att hela vårt
samhällsliv bygger på personlig frihet för medborgarna att söka nyttiggöra
sina krafter på det område de själva välja. En frilietsbegränsning för kvinnornas
eller för vissa kvinnors del torde icke vara i överensstämmelse med
denna av en allmän opinion omfattade demokratiska grundsats.

Det torde även vara en fåfäng tro, att man genom ingripanden av nyss
antytt slag skulle kunna stimulera till äktenskap och barnafödande. Snarare
torde motsatsen vara fallet. Örn man inskränker kvinnornas arbetsmöjligheter
såsom gifta, skapar man snarast ett avhållande motiv för äktenskap och gynnar
fria förbindelser. Förminskar man kvinnornas arbetsmöjligheter först då de
bliva mödrar, skapar man ett starkt motiv för extrem barnbegränsning.-

Om man sålunda finner sig böra helt avstå från tanken att genom samhällsinskridanden
förminska mödrars och gifta kvinnors arbets- och förtjänstmöjligheter
inom näringslivet, uppställer sig frågan, hur man på olika vägar skall
kunna göra det lättare för kvinnor att förena äktenskap och moderskap med
förvärvsarbete. Kommissionen är fullt medveten örn att här i första hand
kräves en annan inställning till de med kvinnornas yrkesverksamhet sammanhängande,
särskilda problemen, än som hittills varit den inom stora områden
av arbetsmarknaden vanliga. När enskilda arbetsgivare nu avskeda anställda
kvinnor, då dessa gifta sig eller vänta barn, kan detta vara förståeligt, då det
gäller mindre företag och överhuvud taget företag, som befinna sig i hård
konkurrens. Utan tvivel kan det i vissa fall innebära en ekonomiska uppoffring
att tillämpa ett motsatt handlingssätt, en uppoffring, som icke utan vidare
kan krävas av dylika företag. Men av kommuner och allmänna inrättningar
samt av banker, försäkringsbolag och andra stora företag torde samhället
hava rätt att förvänta, att de etiska och familjesociala problem, som har möta,
icke bedömas ur alltför ensidig och snäv ekonomisk synvinkel. Själva befolkningsutvecklingen
gör i längden den uppfattningen ohållbar, som i äktenskap
och barnafödande ser blott en bristfullhet hos den kvinnliga arbetskraften.

Beträffande de skäl, som kommissionen i övrigt anfört till stöd för sitt
förslag i förevarande hänseende, får utskottet hänvisa till den redogörelse,
som lämnats å sid. 7—9 i propositionen.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Kommissionen föreslog såsom huvudregel, alf arbetstagare ej finge avskedas
i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap eller barnsbörd. Då
enligt kommissionens mening tyngdpunkten i en lagstiftning sådan som den
förevarande av naturliga skäl måste komma att ligga i dess opinionsbildande
verkningar, hade kommissionen icke ansett nödigt att förse förbudet med
någon straffsanktion. Förbud mot att avskeda arbetstagare på grund av att
denne inträdde i äktenskap borde komma jämväl manliga arbetstagare till
godo. Kommissionen påpekade vidare, att en liknande, av samhällets intressen
betingad inskränkning i arbetsgivares rättigheter i förhållande till honom
underställd personal återfunnes i lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa
fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

Inom befolkningskommissionen avgavs reservation av ledamoten av riksdagens
andra kammare trädgårdsmästaren K. H. Magnusson och ledamoten av
riksdagens första kammare direktören K. Wistrand. Reservanterna framhöllo,
att enligt deras mening utvecklingen av en anda, som löste ifrågavarande
problem i samförståndets och den ömsesidiga förståelsens tecken, måste anses
bättre tjäna de syften, som man velat tillgodose, än en tvångslagstiftning,
vilken för opinionsbildningen möjligen kunde få en inverkan, som vore rent
motsatt den man tänkt sig, och ogynnsamt påverka benägenheten att anställa
kvinnor. Reservationens huvudsakliga innehåll har återgivits å sid. 10 i propositionen.

I remissyttrandena hava delade meningar om lämpligheten av en lagstiftning
i ämnet kommit till synes. I princip tillstyrkande yttranden över
befolkningskommissionens nu förevarande förslag hava avgivits av länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Gävleborgs län, handelskammaren
i Gävle, socialstyrelsen, svenska bankmannaföreningen, försäkringst
jänstemannaföreningen, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,
landsorganisationen i Sverige, Daco, Fredrika-Bremerförbundet,
svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté, yrkeskvinnors riksförbund
och tjänstemännens centralorganisation.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har upplyst, att inom länet kvinnlig arbetskraft
användes i relativt liten utsträckning å de med lagförslaget avsedda områdena,
varför länsstyrelsen saknade tillräcklig erfarenhet för att kunna
bedöma förslagets praktiska lämplighet och behövlighet. Medicinalstyrelsen
har uttalat sin principiella anslutning till uppfattningen, att kvinnliga arbetstagare
borde beredas rätt att bibehålla sin anställning vid giftermål, havandeskap
och barnsbörd, men har ansett tveksamt, huruvida lagstiftningstvång
vore bästa vägen att nå önskad effekt. Pensionsstyrelsen och svenska sjukkasseförbundet
hava icke yttrat sig över kommissionens nu förevarande förslag.

Berörda förslag har helt avstyrkts av länsstyrelserna i Södermanlands
och Östergötlands län, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
tre reservanter inom socialstyrelsen, bankernas förhandlingsorganisation,
svenska försäkringsbolags riksförbund, svenska arbetsgivareföreningen
och kooperativa förbundet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26. 7

Även i vissa av de tillstyrkande yttrandena har uttalats tvekan inför de
tänkbara följderna av lagstiftning i förevarande hänseende, bland annat i
yttrandena av svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté och yrkeskvinnors
riksförbund. Rörande innehållet i yttrandena utöver vad nu angivits
får utskottet hänvisa till den redogörelse, som lämnats å sid. 10—19 i propositionen.

I sitt ovannämnda, den 23 november 1938 avlämnade betänkande angående
gift kvinnas förvärvsarbete m. m. (sid. 332—337) har lcvinnoarbetskommittén
angivit sin ståndpunkt till frågan örn förbud för gifta kvinnor att inneha förvärvsarbete.
Kommittén har på anförda skäl bestämt avvisat varje förslag
örn lagstadgat förbud för gift kvinna att behålla eller söka ett förvärvsarbete
utom hemmet. Med anledning av den av befolkningskommissionen föreslagna
lagstiftningen, som tvärtom skulle förbjuda arbetsgivare att avskeda kvinnor
på grund av giftermål eller barnsbörd, har kommittén visserligen sagt sig
icke kunna avgörande bedöma, huruvida en lagstiftning vore det mest ändamålsenliga
medlet att uppnå en tryggare ställning för de gifta kvinnorna på
arbetsmarknaden, men uttalat sin anslutning till kommissionens principiella
uppfattning örn de gifta kvinnornas rätt till förvärvsarbete.

I kommitténs betänkande finnes även en utförlig redogörelse för arbetsmarknadens
erfarenheter av och inställning till gifta kvinnors förvärvsarbete
(sid. 308—332).

Föredragande departementschefen har vid remissen till lagrådet anfört
bland annat följande:

De uttalanden, som i detta ärende från skilda håll gjorts rörande systemet
att avskeda en kvinnlig arbetstagare allenast av den anledningen, att hon
ämnar ingå äktenskap eller blir havande, synas tydligt utvisa, att systemet
i fråga vilar på en förgången tids betraktelsesätt. Oaktat detta system fortfarande
praktiseras inom ett flertal företag med mångå kvinnliga anställda,
har detsamma icke blivit oförbehållsamt försvarat i något av yttrandena.

Ett av de skäl, som tidigare åberopats för avskedande av nyss angivna
anledning, synes hava varit, att man ansett kvinnans huvudsakliga uppgift
efter giftermålet eller barnsbörden alltid vara att sköta hem eller barn.
En dylik uppfattning ter sig dock föråldrad i ett samhälle som vårt, där redan
otaliga gifta kvinnor och mödrar arbeta ute i förvärvslivet, och överensstämmer
för övrigt knappast med den eljest erkända principen örn varje medborgares
rätt att efter eget skön nyttiggöra sin arbetskraft.

Det har även såsom motiv för systemet i fråga gjorts gällande, att gitta
kvinnor och mödrar i regel skulle vara sämre arbetstagare än andra kvinnor.
Detta påstående synes dock, åtminstone i viss mån, vederlagt genom det av
mig nyss antydda förhållandet, att även gifta kvinnor och mödrar äro eftersökta
på arbetsmarknaden. Därmed vill jag icke hava sagt, att icke åtskilliga
kvinnor efter giftermål eller barnsbörd få intresset för sitt förvärvsarbete försvagat
eller förmågan att sköta detta minskad.

Vidare har på senaste tiden såsom skäl för systemets berättigande andragits
vissa befolkningspolitiska synpunkter, enligt vilka avskedande i anledning
av giftermål ansetts kunna vara ägnat att befordra befolkningstillväxten.
Företrädarna av en sådan mening stöda denna på det obestridliga faktum,
att don genomsnittliga nativiteten hittills varit betydligt lägre än medelgod

0 Andra lagutskottets utlåtande AV 26.

1 de äktdiskäp, vari hustrun har arbete utom hemmet. En bidragande orsak
härtill måste emellertid enligt min mening vara, att åtskilliga arbetsgivare,
som visserligen medgiva sina kvinnliga arbetstagare att ingå äktenskap, likväl
kunna tänkas benägna att avskeda dem örn de bliva havande. De arbetsgivare
åter, vilka avskeda sina kvinnliga arbetstagare redan då dessa ingå äktenskap,
hava säkerligen förhindrat åtskilliga sådana och därmed även åtskilliga
födelser. Och det förefaller tvivelaktigt, huruvida i ett äktenskap viljan att
sätta barn till världen och påtaga sig därmed förbundna utgifter i allmänhet
är större örn hustrun tvingats avstå från en tidigare arbetsinkomst än örn
hon fått behålla denna och kan påräkna densamma även efter barnsbörd.

Från något håll har i ärendet hävdats den meningen, att det för närvarande
ganska allmänt omfattade önskemålet örn den gifta kvinnans fulla likställighet
på arbetsmarknaden med andra arbetstagare måhända under en kommande
arbetslöshetskris skulle få giva vika för den uppfattningen, att man och
hustru ivarnina familj icke borde hava anställning, örn samtidigt i en annan
familj båda makarna vore arbetslösa. Under tider av omfattande arbetslöshet
kan måhända en ur försörjningssynpunkt lämplig fördelning av arbetstillfällena
visa sig önskvärd. Såvitt jag kan finna lägger emellertid befolkningskommissionens
lagutkast icke hinder i vägen för en dylik fördelning.

Slutligen har till försvar för systemet att avskeda i anledning av giftermål
eller havandeskap framhållits vissa olägenheter för vederbörande arbetsgivare
av kvinnlig arbetstagares bibehållande i tjänst efter ingånget äktenskap
eller sedan hon blivit havande. Åtskilligt av vad därutinnan anförts
synes emellertid ligga utanför ämnet för diskussionen, vilken ju rör frågan,
huruvida det är berättigat att avskeda en kvinna uteslutande av den anledningen
att hon ingår äktenskap eller blir havande. Örn exempelvis i en bank
en befattningshavare har att kontrollera en annan och dessa två gifta sig
med varandra, synes rimlig anledning kunna föreligga för banken att, där
förflyttning till annat arbete ej lämpligen kan sko, avskeda en av dem. Avskedandet
har då sin grund i bankens befogade krav på effektiv kontroll över
sina tjänstemän. Och den omständigheten, att vid ett företags avdelningskontor
två befattningshavare äro gifta med varandra, bör ej utgöra hinder
för företaget att, örn så i företagets intresse finnes lämpligt, anmoda den ena
maken att tjänstgöra vid ett företagets kontor å annan ort. Visserligen böra
enligt min mening dylika och liknande åtgärder såvitt möjligt undvikas, men
i de enstaka fall, då de synas oundgängligen nödvändiga, må man besinna,
att de dock icke ha en hårdare verkan än avskedande uteslutande i anledning
av giftermål. — Däremot torde redan den omständigheten i och för sig, att
en kvinnlig arbetstagare är gift eller väntar barn, i vissa fall kunna utgöra
rimlig anledning för arbetsgivaren att, till undvikande av svårigheten att
under arbetstagarens havandeskap och närmaste tiden efter barnsbörden erhålla
kompetent vikarie, avskeda arbetstagaren. Till denna fråga ämnar jag
senare återkomma och vill nu endast beteckna densamma såsom varande av
så begränsad räckvidd, att den icke torde kunna inverka på spörsmålet örn
den nu ifrågasatta lagstiftningens lämplighet i och för sig.

Örn det således måste anses i princip olämpligt och stridande mot nutida
uppfattning att avskeda en kvinnlig arbetstagare endast därför att hon gifter
sig eller blir havande, återstår dock att avgöra, huruvida systemet i fråga bör
i lag förbjudas eller det bör beredas de arbetsgivare, vilka ännu tillämpa
systemet möjlighet att under någon tid frivilligt avveckla detsamma. Från
vissa håll, bland annat från ett par för betydande grupper av kvinnliga arbetstagare
representativa sammanslutningar, har tvekan uttalats rörande lämpligheten
av en dylik förbudslagstiftmng, enär en sådan kunde befaras göra
aibetsgivarna obenägna att anställa kvinnor eller i varje fall verka nedpres -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26. 9

sande på kvinnornas löner. Jag finner det dock osannolikt, att de företag —
framförallt banker och försäkringsbolag — inom vilka systemet för närvarande
tillämpas, skulle i händelse av en dylik lagstiftnings genomförande finna
det med sitt intresse förenligt att i större utsträckning än hittills anställa
manlig arbetskraft. Och de företag, som tillåta sina kvinnliga arbetstagare
att kvarstå i tjänst sedan de gift sig eller fött barn, lära väl knappast av den
anledningen i nämnvärd mån betala lägre lön än andra företag. Vad härefter
angår den i åtskilliga yttranden framförda meningen, att en frivillig avveckling
av systemet i fråga vore bättre än en tvångslagstiftning, ansluter jag
mig visserligen till densamma. Emellertid hyser jag stor tvekan rörande
möjligheten av att inom rimlig tid på frivillighetens väg få till stånd en avveckling
av detta enligt min mening inhumana system.

Kooperativa förbundet har ansett den nu ifrågasatta lagstiftningen icke
böra genomföras, förrän kvinnoarbetskommitténs betänkande förelåge och
noggrannare kännedom kunnat vinnas om de gifta förvärvsarbetande kvinnornas
familjesociala förhållanden. Med anledning av detta uttalande vill
jag erinra, att berörda betänkande numera föreligger och att kvinnoarbetskommittén
däri anslutit sig till befolkningskommissionens principiella uppfattning
örn de gifta kvinnornas rätt till förvärvsarbete. Jag vill vidare framhålla,
att kooperativa förbundets uttalande är grundat på den enligt min
mening felaktiga uppfattningen, att nu förevarande lagförslag har ett uteslutande
befolkningspolitiskt syfte. Förslagets huvudsyfte finner jag i stället
vara att i ett visst hänseende garantera en rättvis och human behandling av
de kvinnor på arbetsmarknaden, vilka önska ingå äktenskap eller blivit
gravida.

Yad jag nyss framhållit torde även kunna motivera den måttliga inskränkning
i arbetsgivarnas rätt att själva bestämma över sammansättningen av sin
personal, som förslaget innebär. En dylik inskränkning skulle för övrigt icke
utgöra någon principiell nyhet i vår lagstiftning, då liknande inskränkningar
följa av lagen den 16 oktober 1914 örn förbud i vissa fall mot värnpliktigs
skiljande från tjänst eller arbete samt av 3 § lagen den 11 september 1936
örn förenings- och förhandlingsrätt.

Med vad jag nu anfört har jag redogjort för de huvudsakliga skäl, vilka
jag vill åberopa till stöd för den meningen, att lagförslag i ämnet snarast bör
av Kungl. Majit föreläggas riksdagen till antagande.

I anledning av påpekanden från lagrådets sida hava vissa ändringar gjorts
i det till lagrådet remitterade förslaget. Bland annat har den föreslagna lagen
utsträckts till att omfatta även det fall att arbetstagaren slutit trolovning.
Vidare har en enhetlig karenstid fastställts.

Enligt vad utskottet inhämtat har vid ombudsmöte med bankernas förhandlingsorganisation
den 27 januari 1939 enhälligt beslut fattats, att organi
sationen skulle bland medlemmarna verka för att giftermål, havandeskap eller
barnsbörd icke i och för sig skulle utgöra hinder för kvinnliga anställdas
kvarstannande i tjänst. Vid ombudsmötet voro 20 av de till organisationen
anslutna 24 affärsbankerna representerade. Samtliga vid mötet representerade
banker utom 3 företräddes av sina verkställande direktörer. I samband med
nämnda beslut har organisationen till sina medlemmar riktat en uppmaning
att för framtiden trolovning, äktenskap, havandeskap eller barnsbörd icke i
och för sig skall utgöra hinder för kvinnliga anställdas kvarstannande i tjänst

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet.

eller utgöra grund för ändring av lönesättningen. Hittills hava 23 av de till
organisationen anslutna bankerna med omkring 97 procent av samtliga hos de
anslutna bankerna anställda kvinnliga tjänstemän förklarat sig komma att i
fortsättningen tillämpa den förordade principen. — Vid nyssnämnda ombudsmöte
har vidare tillsatts en kommitté nied uppdrag att uppgöra förslag till
sådana bestämmelser rörande bortovaro vid barnsbörd m. m., som vid ett
godkännande av berörda princip borde komma till stånd. Denna kommitté
har ännu icke framlagt något förslag.

I enlighet med förslag, framlagt av styrelsen för svenska försäkringsbolags
riksförbund under januari 1939, hava -— enligt vad för utskottet upplysts ■—
riksförbundets samtliga medlemmar, i den mån de icke redan tidigare tilllämpade
sådan regel, anslutit sig till principen, att giftermåls ingående icke i
och för sig skall utgöra hinder för kvinnliga anställdas kvarstannande i tjänst.
En särskild kommitté har erhållit i uppdrag att utarbeta vissa gemensamma
riktlinjer för lösningen av en del med den nya ordningen sammanhängande
frågor, såsom tiden för ledighet vid barnsbörd, rätten till ersättning under
sådan ledighet m. m. Kommittéarbetet har emellertid vilat i avvaktan på utgången
av det nu föreliggande lagstiftningsärendet. Riksförbundet har meddelat,
att bolagen uppmanats göra klart för sina anställda, att de bestämmelser,
som kunna komma att gälla för gifta kvinnor, icke skola åsyfta någon
försämring i vederbörandes löneställning i förhållande till vad som gäller
för övrig personal.

Enligt uppgift utgör antalet kvinnliga tjänstemän hos de till nyssnämnda
organisationer anslutna bankerna och försäkringsbolagen omkring 4,000.

Frågan örn rätt för kvinna att behålla arbetsanställning vid äktenskap och
barnsbörd har de senaste åren tilldragit sig ökad uppmärksamhet. I detta
hänseende hava förhållandena hittills gestaltat sig mycket olika för skilda
kategorier av kvinnliga arbetstagare. Vad angår statens tjänst äga kvinnor
numera erhålla och innehava anställning oberoende av civilstånd och moderskap.
Detsamma torde i många fall gälla kvinnors anställning i kommunernas
tjänst. Vissa kommuner intaga emellertid en undantagsställning. Beträffande
de i enskild tjänst anställda kvinnorna råda skiftande förhållanden.
Befolkningskommissionens undersökningar giva vid handen, att av 648 redovisade
företag med tillhopa 59,600 kvinnliga arbetare ungefär en tiondel,
sysselsättande 2,420 kvinnor, tillämpade avsked vid giftermål eller hade mer
eller mindre osäker praxis samt att av 1,534 företag med tillhopa 25,416 kvinnliga
befattningshavare, som ej voro hänförliga till arbetare, ungefär en tredjedel,
sysselsättande 11,066 kvinnor, uppgivit, att giftermål medförde avsked
eller att osäker praxis vore rådande. Att döma av dessa siffror skulle den
föreliggande frågan hava en helt annan aktualitet för kontors- och affärsanställda
kvinnor än för de kvinnliga arbetstagarna inom industrien.

Tydligt är, att den ställning, som en gift kvinna med förvärvsarbete intager,
i åtskilliga fall kan skapa svårigheter, särskilt då behov av övertidsarbete
uppkommer eller då kvinnan måste medgivas ledighet för havandeskap

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

och barnsbörd. Det oaktat sysselsättas ett allt större antal gifta kvinnor och
mödrar i förvärvslivet. Såsom befolkningskommissionen framhållit har hemarbetets
minskning i modern tid gjort det omöjligt att fasthålla vid uppfattningen
att alla gifta kvinnor borde syssla blott med sådant arbete. Kommissionen
har i detta sammanhang fäst uppmärksamheten på att valet för kvinnan
oftast icke står mellan äktenskap med eller utan förvärvsarbete utan kanske
vanligare mellan äktenskap — örn hon får behålla sitt förvärvsarbete eliel
icke äktenskap. Denna iakttagelse torde icke kunna bestridas. Systemet att
vid giftermål avskeda kvinnlig arbetstagare kommer därför i många fall att
förhindra eller åtminstone fördröja ingåendet av äktenskap samt i stället öka
antalet fria förbindelser och medföra risk för en stegrad abörtfrekvens. Fran
vissa håll har anmärkts, att bibehållandet av detta system även grundade sig
på företagens ekonomiska intresse av en snabbare omsättning av personalen.
Därvid har påpekats, att det jämväl inom kontorsbransclien alltmer mekaniserade
arbetet ofta fordrar en snabbhet och intensitet, som lättare uppnås av
yngre arbetskraft. Stundom torde systemet även hava tillämpats pa sådant
sätt, att gift kvinna medgivits kvarstå i tjänst på försämrade villkor, innefattande
reducerad lön och förlust av pensionsrätt.

Uppfattningen, att de kvinnliga arbetstagarnas civilstånd som regel bör
vara vederbörandes ensak samt att trolovning, giftermål, havandeskap eliel
barnsbörd icke i och för sig får giva anledning till avskedande, har småningom
blivit alltmer utbredd. Inom vissa betydelsefulla områden med många kvinnliga
anställda har dock ända till senaste tid den äldre uppfattningen varit
rådande. Så har i stor utsträckning varit fallet inom bank- och försäkringsbranscherna.
Under de sistförflutna månaderna har även inom stora delar
av dessa verksamhetsgrenar en ändrad uppfattning i principfrågan kommit
till synes och föranlett tillsättande av vissa kommittéer med uppdrag att utarbeta
riktlinjer för lösningen av en del med en nyordning på området sammanhängande
spörsmål. Dessa kommittéer hava emellertid ännu ej framlagt
detaljerade förslag. Den utveckling, som i förevarande hänseende ägt rum,
är enligt utskottets mening ägnad att väcka tillfredsställelse. Det måste anses
vara ett rimligt krav från arbetstagarnas sida, att de skola erhålla en säkrare
ställning i fråga örn rätten att ordna sitt liv i dessa hänseenden utan obehörigt
ingripande från arbetsgivarnas sida.

Befolkningskommissionen har framhållit, att tyngdpunkten i en lagstiftning
sådan som den nu föreslagna måste komma att ligga i dess opinionsbildande
verkningar. Föredragande departementschefen, som anslutit sig
till detta uttalande, har vidare yttrat, att han visserligen funne en frivillig avveckling
av det kritiserade systemet bättre än en tvångslagstiftning. Då
departementschefen emellertid hyst stor tvekan rörande möjligheten av att
inom rimlig tid på frivillighetens väg få till stånd en avveckling, har han
stannat vid den meningen, att lagförslag i ämnet snarast borde föreläggas
riksdagen till antagande.

Även enligt utskottets mening kan syftet att bereda en mera tryggad ställ
ning åt do kvinnor på arbetsmarknaden, vilka önska ingå äktenskap eller

12

Andra, lagutskottets utlåtande Nr 26.

blivit gravida, under nuvarande förhållanden bäst främjas genom att lagstiftningsåtgärder
vidtagas. Utskottet finner det nämligen angeläget, att den
konstaterade utvecklingen på förevarande område på sådant sätt säkerställes.
De från en del håll uttalade farhågorna för att den ifrågasatta lagen skulle
medföra vissa ogynnsamma verkningar för de förvärvsarbetande kvinnorna
synas utskottet överdrivna. Det framlagda lagförslaget torde i stort sett vara
ägnat att tillgodose berättigade anspråk från såväl arbetstagarnas som arbets
givarnas sida och bör därför läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Utskottet övergår härefter till att under de olika paragraferna verkställa
detaljgranskning av lagförslaget. I den mån förslagets bestämmelser icke i det
följande beröras, hava de av utskottet lämnats utan erinran.

1 §•

Enligt det av befolkningskommissionen framlagda lagutkastet (1 §) skulle såsom
förutsättning för lagens tillämplighet gälla, att i den rörelse eller det företag,
varom fråga vore, till arbete för arbetsgivarens räkning användes flera än
fyra arbetstagare. Kommissionen, som fann en viss begränsning av lagens tilllämpningsområde
påkallad av såväl principiella som praktiska skäl, hade vid
bedömande av detta spörsmål bland annat beaktat de motsvarande reglerna i
1912 års lag örn arbetarskydd samt 1930 års lag om arbetstidens begränsning.

Beträffande innehållet i remissyttrandena i förevarande hänseende får
utskottet hänvisa till redogörelsen å sid. 23—26 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i propositionen (sid. 29—30) framhållit,
att enligt departementsförslaget lagen i princip skulle äga tillämpning
å varje verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares
räkning. Från denna huvudregel syntes dock ett par undantag böra göras.
I anslutning härtill har departementschefen yttrat följande:

Såsom befolkningskommissionen framhållit och i några yttranden vitsordats,
torde det i åtskilliga fall erbjuda svårighet särskilt för en arbetsgivare
med endast ett fåtal arbetstagare att, om en av dem blir i behov av ledighet
på grund av havandeskap, anskaffa en kompetent person, som är villig att
allenast under tiden för denna arbetstagares ledighet träda i hennes ställe,
eller att på annat sätt få de åt henne anförtrodda arbetsuppgifterna fullgjorda.
Detta lärer också vara anledningen till, att kommissionen begränsat sitt lagutkast
till att avse allenast rörelse eller arbetsföretag, vari i regel användas
flera än fyra arbetstagare. Ehuru en dylik begränsning principiellt sett förefaller
föga tilltalande, torde densamma därför av praktiska skäl knappast
kunna undvaras. Vid avvägningen av de skilda intressen och synpunkter, som
här göra sig gällande, har jag emellertid funnit den jämkningen böra vidtagas
i ^ kommissionens förslag, att från lagens tillämpning uteslutes allenast
sådan verksamhet, vari regelmässigt användas färre än tre arbetstagare.

Svenska arbetsgivareföreningen har beträffande nu förevarande begränsning
av lagens tillämpningsområde framhållit, att det icke innebure någon
lättnad för en arbetsgivare, som sysselsatte några få personer på kontoret, att
han samtidigt i fabrikationen hade anställda t. ex. något tiotal arbetare. Då
denna erinran synes berättigad, har i departementsförslaget tillika stadgats,
att vid lagens tillämpning affärs- eller kontorsverksamhet skall, ändock att
densamma icke bedrives såsom självständigt företag, anses såsom särskild
verksamhet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

13

Yid fall av tvekan, huruvida viss verksamhet är av sådan omfattning, att nu
förevarande lag skulle äga tillämpning å densamma, eller huruvida viss person
är att enligt lagen räkna såsom arbetstagare, synes — för upprätthållandet av
enhetlig rättstillämpning — ledning böra sökas i arbetsrådets praxis vid
tillämpningen av motsvarande bestämmelser i lagen örn arbetstidens begränsning
och i lantarbetstidslagen.

Såsom framgår av sid. 2 i utskottets utlåtande har i motionen 11:376
framställts yrkande av innebörd, att lagen skall göras tillämplig å varje verksamhet,
vari till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en
arbetstagare, samt att andra punkten i paragrafens första stycke skall
utgå.

Uttrycket »medlem av arbetsgivarens familj» infördes ursprungligen i
lagen örn arbetarskydd och återfinnes även i gällande arbetstidslagar. Av
förarbetena till förstnämnda lag framgår, att såsom sådana medlemmar böra,
förutom arbetsgivarens anförvanter i rätt ned- eller uppstigande led, under
vissa förhållanden räknas såväl andra släktingar till arbetsgivaren som även
med honom icke befryndade personer (såsom fosterbarn, myndlingar m. fl.),
när dessa leva i gemensamt bo med arbetsgivaren eller tillhöra hans
hushåll.

I en av chefen för arbetsrådet John Nordin författad kommentar till allmänna
arbetstidslagen har lämnats vissa upplysningar rörande arbetsrådets
tolkning av nyssnämnda uttryck. Såsom undantagna från lagens tillämpning har
arbetsrådet ansett bland annat arbetsgivarens fader samt arbetsgivarens son,
även örn denne har eget hushåll, ävensom i ett visst fall arbetsgivarens broder,
vilken hos arbetsgivaren åtnjöt bostad och kost. Liknande beslut har meddelats
beträffande fader och söner till delägare i ett enkelt bolag. I anledning
av förfrågan från ett aktiebolag, huruvida lagen skulle äga tillämpning å
»arbetsgivarens son», har arbetsrådet framhållit, att därest en rörelse bedrives
av ett aktiebolag och detta följaktligen är arbetsgivare, nu ifrågavarande
lagstadgande icke kan komma i tillämpning. I några fall har yrkande framställts,
att arbetsrådet måtte förklara, att viss arbetare, som icke stöde i släktskapsförhållande
till arbetsgivaren, skulle vid lagens tillämpning anses såsom
medlem av arbetsgivarens familj. Sålunda har dylikt yrkande framställts
beträffande en »fosterbroder» till arbetsgivarens hustru ävensom beträffande
en arbetare, som sedan sitt fjortonde år varit i arbetsgivarens tjänst och hos
honom åtnjutit kost samt »mera betraktades som medlem av arbetsgivarens
familj». I dylika fall har arbetsrådet förklarat, att vederbörande personer
skola vid lagens tillämpning räknas såsom arbetare.

Frågan örn innebörden av ifrågavarande uttryck var föremål för uppmärksamhet
även under förarbetena till 1936 års lantarbetstidslag. Lantarbetstids
utredningen lämnade i sitt betänkande en redogörelse för vad som förekom
mit vid tillkomsten av ovannämnda bestämmelse i arbetarskyddslagen ävensom
för arbetsrådets praxis vid tolkningen av motsvarande bestämmelse i
den allmänna arbetstidslagen. 1 anslutning härtill anförde de sakkunniga:

Utskottet.

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Den nu lämnade redogörelsen för innebörden av uttrycket medlem av
arbetsgivarens familj giver icke full ledning för uttryckets tolkning i varje
förekommande fall. Ur redogörelsen torde dock följande två regier kunna
härledas.

1) Alltid undantagna: a) anförvanter i rätt ned- eller uppstigande led,
b) maka eller make, c) adoptivbarn och adoptivföräldrar.

2) Undantagna under förutsättning av samboende eller gemensamt hushåll
med arbetsgivaren: a) syskon, b) svågrar och svägerskor, c) mågar och svärdöttrar,
d) svärföräldrar, e) fosterbarn, f) myndlingar.

Det torde å ena sidan kunna ifrågasättas, örn myndlingar städse skola vara
undantagna i fall av samboende eller gemensamt hushåll med förmyndaren
såsom arbetsgivare, men å andra sidan torde mellan samtliga de under 2) här
ovan upptagna personerna och deras arbetsgivare sådan särskild familjesamliörighet
kunna föreligga även utan samboende eller gemensamt hushåll, att
det kan synas rimligt, att även i sådant fall undantaget för familjemedlemmar
blir tillämpat. Likaså torde fall kunna tänkas, då än avlägsnare släktingar
böra hemfalla under undantaget. Att i en allmängiltig regel närmare bestämma
alla de fall, då undantag bör ske, torde icke låta sig göra, utan lärer det få
ankomma på praxis att uppdraga gränserna härutinnan.

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet motsatte sig i
yttrande över lantarbetstidsutredningens förslag den vida tillämpning av
ifrågavarande undantagsbestämmelse, som förordats av de sakkunniga, och
hävdade den meningen, att såsom familjemedlemmar i berörda sammanhang
borde räknas endast personer i blodsförvantskap med eller adoptivförhållande
till arbetsgivaren eller dennes make, sålunda icke fosterbarn och myndlingar.

I propositionen till 1936 års riksdag (nr 230) anförde departementschefen,
att tolkningen av undantagsbestämmelsen för familjemedlemmar icke syntes
böra upptagas i förevarande sammanhang, då tolkningen även avsåge den likalydande
bestämmelsen i allmänna arbetstidslagen, örn vilken då ej vore fråga.

Såsom motionärerna framhållit är det principiellt sett mindre tilltalande
att från lagens tillämpning utesluta de minsta företagen. De vid dessa anställda
kunna givetvis vara i samma behov av skydd som befattningshavare
vid större företag. Emellertid torde det ofta vålla svårigheter för en arbetsgivare
med endast ett fåtal arbetstagare att, örn en av dem blir i behov av
ledighet på grund av havandeskap, anskaffa kompetent vikarie eller på annat
sätt få de åt henne anförtrodda arbetsuppgifterna fullgjorda. Vid bestämmandet
av lagens tillämpningsområde måste erforderlig hänsyn härtill tagas.
Det bör även beaktas, att likartade regler intagits såväl i arbetarskyddslagen
som i arbetstidslagarna. Det genom propositionen framlagda förslaget innefattar
jämfört med befolkningskommissionens utkast en väsentlig utvidgning
av tillämpningsområdet. Enligt utskottets mening bör man åtminstone för
närvarande stanna därvid. Utskottet kan sålunda icke tillstyrka motionärernas
förslag i denna del.

I motionen har vidare yrkats uteslutande ur 1 § av bestämmelsen, att vid
lagens tillämpning affärs- eller kontorsverksamhet skall, ändock att densamma
icke bedrives såsom självständigt företag, anses såsom särskild verksamhet.
Bestämmelsen har i propositionen motiverats med att det ur den synpunkt.

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

som ovan angivits, icke innebure någon lättnad för en arbetsgivare, som sysselsatte
några få personer på sitt kontor, att han samtidigt i sin fabrikation hade
anställda t. ex. något tiotal arbetare. Denna erinran kan enligt utskottets
mening icke frånkännas berättigande, och bestämmelsen bör därför ingå i
lagtexten.

Beträffande innebörden av stadgandet, att såsom arbetstagare skall vid
tillämpning av ifrågavarande lag ej räknas medlem av arbetsgivarens familj,
— liksom i vissa andra hänseenden — torde såsom föredragande departementschefen
framhållit arbetsrådets tolkning av motsvarande bestämmelser
i arbetstidslagarna få bliva vägledande. Utskottet hänvisar härutinnan till
den ovan lämnade redogörelsen.

2 §•

I befolkningskommissionens lagutkast (5 §) fanns intagen en bestämmelse
av innebörd, att arbetstagare enligt ifrågavarande lag tillkommande rättigheter
finge göras gällande allenast där anställningen tillträtts minst ett år
före äktenskapets ingående eller nedkomsten. Kommissionen anförde härom,
att den ansett arbetsgivarens berättigade intressen kräva, att såsom allmän
förutsättning för lagens tillämplighet skulle gälla, att vederbörande arbetstagare
varit anställd inom företaget under en icke alltför kort tid. Likaså
syntes det angeläget att förhindra, att en gravid kvinna med fördöljande av
sitt havandeskap sökte anställning för att sedermera kunna göra gällande de
rättigheter, som lagen tillförsäkrade henne. Efter övervägande av olika på
frågan inverkande omständigheter hade kommissionen funnit sig böra fixera
minimitiden för anställningen till ett år före äktenskapets ingående eller nedkomsten.

Nyssnämnda stadgande i kommissionens lagutkast har av socialstyrelsen
funnits välbetänkt.

Handelskammaren i Gävle har yttrat:

Även örn det må vara en oförytterlig rättighet för en förvärvsarbetande
kvinna att ingå äktenskap, så måste å andra sidan arbetsgivaren hava rätt att
vid anställandet kunna räkna med, huruvida arbetstagarparten har för avsikt
att snarast ingå äktenskap eller icke. Örn en kvinna söker en anställning och
därvid förtiger sådan avsikt, har arbetsgivaren träffat sitt avtal örn anställning
under felaktiga förutsättningar. Man torde väl också oftast kunna förutsätta,
att en kvinna är medveten örn sannolikheten av ett äktenskap åtminstone ett
år före dess ingående. X dessa fall kan man alltså räkna med, att anställningen
sökes just för att möjliggöra äktenskap. Det måste anses rimligt, att arbets
givarens intressen få väga så tungt, att en tid av minst två år föreskrives.

Jämväl länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat sig för en förlängning
av karenstiden från ett till två år.

Landsorganisationen i Sverige har funnit den av kommissionen åberopade
motiveringen till berörda stadgande föga övertygande. Beträffande angelägenheten
att förhindra en gravid kvinna att på en inom »karensåret» erhållen anställning
grunda rättigheter enligt lagen vore kommissionens betänkligheter
betydligt överdrivna. Men även örn man för detta fall införde ett karensår

Utskottet.

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

ett år före nedkomsten — syntes det fullkomligt omotiverat att göra förbudet
mot avskedande i anledning av giftermål beroende av ett års anställning, ett
förbud för övrigt, som ju enligt förslaget avsåge även manliga arbetstagare.

Föredragande departementschefen tiar vid remissen till lagrådet uttalat,
att han i likhet med kommissionen ansåge viss tid böra förflyta från anställningens
början, innan arbetstagaren skulle kunna påräkna lagens skydd i nu
förevarande hänseende. Av naturliga skäl syntes denna tid, då fråga vore örn
havandeskap och barnsbörd, lämpligen kunna sättas till ett år, räknat fram
till nedkomsten. Departementschefen fann vidare försiktigheten bjuda att
utsträcka berörda tid till två år, då fråga vore örn äktenskaps ingående.

Lagrådet har i sitt utlåtande framhållit, att det ej kunde anses tillfredsställande,
att en kvinnlig arbetstagare, som fött barn mer än ett år efter anställningens
början och alltså ej kunde på sådan grund avskedas, skulle kunna
avskedas, örn hon senare men innan två år förflutit från anställningens början
inginge äktenskap för att legitimera barnet. En enhetlig karenstid syntes därför
böra fastställas. På anförda skäl ansåg lagrådet vidare en sådan omarbetning
av bestämmelsen om karenstid önskvärd, att lagen förklarades icke vara
tillämplig under viss tid, räknad från det arbetstagaren blev anställd i arbetsgivarens
tjänst. Huruvida arbetsgivaren efter denna tids utgång borde få
vidtaga åtgärd mot arbetstagaren på grund av omständighet, som inträffat
under karenstiden, kunde vara föremål för tvekan. Gjordes karenstiden en
hetlig och bestämdes den i följd härav till två år, syntes någon större olägenhet
av ett förbud mot åtgärd efter dess utgång icke behöva befaras, och man
skulle vinna den obestridliga fördelen att lagens regler bleve lätta att tillämpa.

Föredragande departementschefen har funnit lagrådet hava anfört övertygande
skäl för sin mening, att en enhetlig karenstid borde fastställas och att
densamma borde räknas från det arbetstagaren blev anställd i arbetsgivarens
tjänst. Yad anginge frågan örn karenstidens längd ansåg departementschefen
inga större betänkligheter kunna resas mot att, såsom lagrådet förordat, bestämma
karenstiden till två år. Det syntes honom nämligen icke obilligt gent
emot arbetstagaren att såsom förutsättning för skydd enligt lagen fordra, att
denne haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren under minst två år.
Bestämdes karenstiden på sådant sätt, kunde knappast heller behov föreligga
för arbetsgivaren att på grund av en i lagen avsedd omständighet, som inträffat
under karenstiden, efteråt avskeda arbetstagaren eller minska dennes
löneförmåner.

I motionen II: 376 har yrkats, att karenstiden måtte bestämmas till ett år.

Bestämmelsen örn en viss karenstid har tillkommit bland annat för att såvitt
möjligt förebygga, att en kvinna under felaktiga förutsättningar vinner anställning.
I ett av remissyttrandena har i sammanhang härmed uttalats, att man
oftast torde kunna förutsätta, att en kvinna är medveten örn sannolikheten av
ett äktenskap åtminstone ett år före dess ingående. Med hänsyn till vad i
detta och ännu ett yttrande anförts har departementschefen funnit försiktigheten
bjuda att sätta karenstidens längd till två år, då fråga är om äktenskaps

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

17

ingående. I anledning av lagrådets erinringar har karenstiden ansetts böra
göras enhetlig och för samtliga fall bestämmas till två år. Utskottet har ej
funnit skäl frångå vad härutinnan i propositionen föreslagits och kan sålunda
ej heller i nu förevarande del tillstyrka motionen.

Under åberopande av vad i det föregående (sid. 10, 14 och 16) anförts får
utskottet hemställa,

A. att propositionen nr 114 måtte bifallas av riksdagen; samt

B. att motionen II: 376 måtte anses besvarad genom utskottets
hemställan under A.

Stockholm den 20 april 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NÖSMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Hagman/*, Sten, Näslund*,
Ekströmer, Nils Svensson och Holstenson;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage*, Hallagård, Molander,
och Sandström, fröken Andersson, herr Holm* samt fru Johansson.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Tamm, Näslund, Ekströmer, Holstenson, Hallagård, Molander och
Sandström samt fröken Andersson, vilka ansett, att utskottets yttrande och
hemställan bort erhålla följande lydelse:

»Uppfattningen, att de kvinnliga arbetstagarnas civilstånd som regel bör
vara vederbörandes ensak samt att trolovning, giftermål, havandeskap eller
barnsbörd icke i och för sig får giva anledning till avskedande, har så småningom
blivit alltmera utbredd. Inom vissa betydelsefulla områden med
många kvinnliga anställda har dock hittills i stort sett en annan, på gångna
tiders förhållanden grundad uppfattning varit rådande. Så har i stor utsträckning
varit fallet inom vissa kommuner, kooperativa förbundet och framför allt
inom bank- och försäkringsbranscherna. Men även här har i allt större utsträckning
en förändrad principiell inställning under den senaste tiden kommit
till uttryck. Så har i början av detta år 23 utav de 24 stora affärsbankerna
lämnat en bestämd principiell utfästelse till sina kvinnliga arbetstagare att
för framtiden trolovning, äktenskap, havandeskap eller barnsbörd icke i och

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 26. u/i ost 2

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

för sig skall utgöra hinder för de anställdas kvarstannande i tjänsten eller
utgöra grund för ändrad lönesättning. Enahanda är förhållandet med de till
svenska försäkringsbolags riksförbund anslutna bolagen, vilka utgöra den
alldeles övervägande delen av företagen inom denna verksamhetsgren. Den
pågående utvecklingen i förevarande hänseende är enligt utskottets mening
ägnad att väcka tillfredsställelse. — Befolkningskommissionen, som framlagt
det ursprungliga utkastet till lag i ämnet, har framhållit, att tyngdpunkten i
en lagstiftning sådan som den nu föreslagna och vars vansklighet icke kail
bestridas, främst måste komma att ligga i dess opinionsbildande verkningar.
Föredragande departementschefen har anslutit sig till detta uttalande och har
vidare hävdat den i åtskilliga yttranden icke minst från kvinnohåll framförda
meningen, att en frivillig avveckling av det kritiserade systemet vore bättre
än en tvångslagstiftning. Då departementschefen emellertid sagt sig hysa stor
tvekan rörande möjligheten av att inom rimlig tid på frivillighetens väg få
till stånd en avveckling, har han stannat vid den meningen, att lagförslag i
ämnet snarast borde föreläggas riksdagen till antagande.

Utskottet, som ansluter sig till den av departementschefen uttalade principiella
uppfattningen om de gifta kvinnornas rätt till förvärvsarbete, har
emellertid funnit övervägande skäl tala för att en lagstiftning om förbud mot
arbetstagares avskedande i fall, örn vilka här är fråga, icke för närvarande bör
genomföras. Enligt utskottets mening måste härvid beaktas, att de med lagförslaget
förbundna inskränkningarna i den enskilda företagarens möjligheter
att bestämma över personalens sammansättning kunna komma att för kvinnor
i allmänhet försvåra anställning i privat tjänst eller medföra nedpressning
av lönenivån. Vissa företagare kunna även tänkas bliva benägna att avskeda
kvinnliga befattningshavare före utgången av den lagstadgade karenstiden.
Det torde också vara uppenbart, att viss svårighet för redan gift kvinna att
över huvud taget erhålla anställning, byta plats eller finna arbete å annan ort
kan komma att uppstå.

Den förskjutning, som den allmänna opinionen undergått, och de åtgärder
till undanröjande av rådande missförhållanden, som redan vidtagits inom
vissa och de mest betydande av de närmast berörda verksamhetsområdena,,
synas utskottet ägnade att ingiva grundad och berättigad förhoppning om att
det föreliggande spörsmålet på ett för alla parter fullt tillfredsställande sätt
skall kunna lösas utan ett med stora vanskligheter förenat statsingripande.
För det fall, att denna förhoppning dock icke skulle bliva infriad, får utskottet
som sin bestämda mening uttala, att en lagstiftning i ämnet ånyo bör tagas
under omprövning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att propositionen nr 114 icke måtte bifallas av riksdagen;
samt

B. att motionen II: 376 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.» .

Stockholm 1939. K. L. Beckmans Boktryckeri.